Monthly Archives: juli 2015

Godmorgon Cardiff

Posted on by

Vaknade idag efter lite för lite sömn, duschen var lite för hård, frukosten var inte riktigt så god som på de tidigare hotellen. Men vad gör det? Klev utanför hotelldörren och tittade upp. Det såg ut typ så här…

Om man tittar riktigt, riktigt noga kan man se några moln där borta…

Blå himmel, strålande sol – och ändå inte för varmt. Yaaaaaaay. Först på programmet stod en stadsvandring, så jag gick iväg till mötesplatsen. Ännu en fantastiskt trevlig guide. Också en som var riktigt bra på att berätta. Fick en hel del hjälp med ledtrådarna till den andra cachen både under guidningen och efteråt. Har inte allt kvar nu…;-)

Har nu stannat till på Krispy Kreme för en munk och en milkshake och för att vila fötterna lite. Och göra lite fler efterforskningar. 🙂

 

Oj, vilken kväll

Posted on by

Ja, jag slöade hela kvällen på hotellrummet, somnade och missade spökpromenaden, förstås.

Eller så inte…:-P Tog det lugnt en liten stund och kollade igenom lite av turistinformationen som fanns på rummet, kom sedan ihåg att jag skulle skaffa mig ett Visit Cardiff-kort för 4£ för att få en hel del rabatter. De fick att köpa bland annat på slottet, så jag knatade iväg dit. Genom parken. Där det var slät, fin asfalt hela vägen som hade varit perfekt att rulla resväskan på. 😛 Framme på slottet passade jag också på att boka in mig på en walesisk bankett som hålls ikväll.

Innan jag for hemifrån hade jag börjat göra efterforskningar på ett par geocacher där man skulle identifiera bilder. På den ena skulle jag bara bekräfta en sak och hitta en annan, så jag gick mot shoppingcentret St Davids och började kika. Den ena misstanken bekräftades snabbt, och efter några minuter hade jag även hittat den felande ledtråden. Nu var jag dock hungrig så jag gick mot restaurangområdet i köpcentret. Valde Bellini’s, en italiensk kedja. Har för mig att jag har hört något mindre bra om dem, men det bekräftades inte. Maten och servicen var toppen, och ledde mig till kvällens första slutsats:

1. Oliver är suuuuuuuuuupergott.

Pizza, cider och oliver. Italienarna kan allt det.

Sedan gjorde jag ett halvhjärtat försök att hitta cachen jag nu fått koordinaterna till, men det var massor med folk och bilar i rörelse och jag såg inget misstänkt. Annat än mig själv. Vände tillbaka och började leta efter ledtrådarna till den andra cachen istället, där jag har mycket kvar att göra. Hittade ett par saker, men sedan var jag ganska trött i fötterna. Letade mig en pub, beställde en cider (Happy Daze, jättegod) och satte mig och läste. Lugnt och beskedligt av mig, visst? 😀

Hade väl suttit där i en halvtimme när det kom in en man i 60-års åldern och bar på en massa instrument. Coolt, musik! Vid niotiden började han spela, först en sorglig countryballad, och sen en till, fast med lite mer sväng i. Och sen…sen kom insikt nr 2:

2. Ibland kan väntan bli höjdpunkten.

Jag satt sedan som fastklistrad tills jag var tvungen att gå vid tio för att hinna med spökena. Bytte några ord med karln som hade hjälpt honom bära in grejorna, fick reda på att han hette Sicknote Steve och att han skulle spela i Pembroke i helgen. Inget mer i Cardiff medan jag är här. 🙁

Mer exempel: Sicknote Steve på Youtube

Sen var det spökdags på slottet. Fick ett jättetrevligt välkomnande, vi väntade lite på några som var lite sena och drog sedan igång.

Cardiff Castle by night.

Upplägget är så att man har en varsin ficklampa medan man går från plats till plats, men att man släcker dem medan guiden pratar. Och då blir det mörkt. På ett ställe becksvart. Guiden var väldigt bra på att berätta vad som hade hänt på det olika ställena, och fick oss att lägga märke till temperaturförändringar, små ljud, etc. Det var en rejält kuslig stämning. En av tjejerna kände sig svimfärdig och fick gå ut. Andra tyckte det de såg eller kände något. Jag har varit på många spökpromenader men aldrig varit med om nåt liknande.

Sen gick vi och satte oss i bankettsalen. I mörkret. Guiden hörde att golvet knakade, och lyste ditåt med ficklampan. Damen bredvid mig grabbade tag i min arm, jag tittade mot ljuset och skrek. Ni som jobbar med mig vet hur jag låter. 😛 Det stod en man där. När första intrycket lagt sig kände jag igen honom som en i gruppen som irrat iväg på egen hand. Gah. Sen återkom dock den kusliga stämningen snabbt. Jag vet inte om det var atmosfären på slottet, guidens skickliga berättande eller om det faktiskt fanns något där, men vi stod allihop och tittade nervöst omkring oss innan det var klart.

Jag tror egentligen inte på spöken, men gillar historierna. Dock kände jag mig iskall vid vissa tillfällen, men mitt vettiga jag vill få det till att det bara var en psykologisk reaktion på det jag hörde. Fast jag vet ju inte allt…

Insikt nr 3: Ibland är det man väntat på verkligen höjdpunkten.

Croeso i Caerdydd!

Posted on by

Som de säger här, eller med andra ord, välkommen till Cardiff.

Det skulle ta 4 timmar hit med bussen, men det blev till slut 20-30 minuter extra på grund av trafikstockningar. Det hände dock något konstigt längs vägen. Himlen blev en underlig färg, och det är något stort och gult som sticker i ögonen däruppe. Vete sjutton vad det är för ny uppfinning. Varmt blev det i samma veva, vet inte om det hänger ihop.

Så när jag väl klivit av bussen var det bara att knyta jackorna kring magen och traska iväg. Det skulle inte vara så långt till hotellet enligt kartan, men…jag tror nog jag tar taxi till tågstationen när jag ska härifrån. Mest för att det var stenplattor hela vägen och de var inte direkt jämna. Det visade sig dessutom vara 2 kilometer från där bussen släppte av oss, så det kanske är onödigt. Det går att gena genom parken men helst inte med resväskan, skulle jag gissa. 😛

Väl framme på Lincoln House Hotel möttes jag av ett finfint välkomnande. Fick hjälp med väskan till rummet, tips om genvägar till frukost och ut, portkod och det ena med det andra. Sen ser inte rummet så dåligt ut heller…:-D

ZzzzzzZzZZZZzzzzZzzzZzZzzzZzZ…

Ingen utsikt, dock, och bara ett ”vanligt” munstycke på duschen – det var regnmunstycke på Gwesty Cymru också – men det är ju verkligen petitesser. 😛

Nu är bara frågan vad jag ska hitta på tills jag ska på spökvandring i slottet till ficklampans sken sådär strax efter 22 ikväll…eeeeeep. :-O

Gwesty Cymru

Posted on by

Jahapp, nu har jag checkat ut från det fjärde hotellet på min resa. Sitter nu på busshållplatsen och väntar på bussen till Cardiff.

Gwesty Cymru har varit ett toppenhotell. Lagom stort rum, skönaste sängen, bästa duschen. Godaste frukosten med råge – och då har det varit jättegott på de andra ställena också. Det sitter i brödet – tjockare skivor, högre kvalitet. Igår testade jag även laverbread, som är gjort på alger. Dum som jag är (?) så trodde jag att det faktiskt skulle vara bröd. Det var det inte. Det påminde mest om stuvad spenat, fast utan mjölk. Gick att äta, men jag kanske inte beställer det någon fler gång.

Klicken mellan tomaten och svampen är laverbread.

Klicken mellan tomaten och svampen är laverbread.

Intressant också att ett 5-stjärnigt hotell här kostar mindre än ett budgethotell i London. 😉

Det slog mig också att jag har väldigt lite koll på själva Aberystwyth. Jag har knappt varit ”i stan” annat än det jag passerat på väg till buss och tåg. Jag har varit in i en butik (fotoaffären) och två restauranger och det är allt. Det är vågorna och havsbrisen som lockat. Och insikten att allt jag köper måste jag bära med mig…:-P

 

Kan någon…

Posted on by

…lära mig vad ”lugnt” och ”semester” betyder? Jag verkar ha bommat de sidorna i ordboken…

Vaknade i morse och kände mig lite seg, vilket kanske inte är så konstigt. Tog en maklig frukost och gjorde mig sedan i ordning för att ta ännu ett sött litet tåg, denna gång till Devil’s Bridge, där det dels finns tre broar som är byggda ovanpå varann, dels ett par tjusiga vattenfall. Det finns två promenadslingor där, en längre som de säger ska ta 45 minuter, och en kortare på 10. Bägge kostar en liten slant men är lätt värda pengarna (3,75 respektive 1 pund).

Jag började med den långa promenaden. Det regnade titt som tätt så jag fick ha ponchon på mig. Lerigt var det också, så jag tog det försiktigt. Kollade först in broarna, men det var en rätt dålig vinkel att fotografera från, speciellt om man inte ville stå i värsta lervällingen. Började sedan gå runt slingan. Efter ett tag (och en hel del trappsteg) kommer man till en utsiktsplattform över Mynach-vattenfallet, en ganska smal ström som störtar ner 120 meter. Riktigt tjusigt, och jag fick släppa förbi många andra medan jag stod kvar och tog kort. Hittade en andra bra utsiktspunkt, där ett snyggt träd ramade in en del av fallet, strax innan det som kallas ”Jacob’s Ladder” – en brant trappa på 100 steg. Jag började gå nerför den, men insåg att om jag skulle upp lika mycket på andra sidan (plus det jag redan gått nedåt) så skulle jag inte hinna med det tåg jag tänkt ta tillbaka. Jag missade säkert en hel del spännande, bland annat en håla intill fallen där smugglare hållit till, men jag kan säga att jag hade missat mer om jag bommat den kortare promenaden.

Så jag klättrade upp samma väg som jag gått ner och gick över vägen. Den ”promenaden” består i stort sett av ett gäng trappor ner, och ett annat gäng trappor upp. Vilka som är vilka kan man bestämma själv. 😛 Härifrån hade man en mycket bättre vy över broarna, och det var inte ens det häftigaste. Floden Mynach, här ovanför det vattenfall som jag såg tidigare, har här en sån fantastisk kraft att den har holkat ur berget och skapat det som kallas ”Devil’s Punchbowl”. Riktigt maffigt att se hur vattnet virvlade och strömmade vidare. Ett rejält snyggt vattenfall fanns det här också, även om det inte var så högt. Och sen försvann vattnet under broarna, genom en spricka i berget. Såhär i efterhand känns det som att man borde prioritera den korta promenaden, och sedan ta den långa om man har tid över. Absolut inte tvärtom.

Knatade sedan tillbaka mot tågstationen, och gick förbi en chokladbutik. Ja, jag gick förbi. Vid tåget fanns det ett café som hette ”Two Hoots café”, och temat där var…ugglor! 😀 Hade tänkt fika där innan tillbakaresan, men nu var det lång kö och ont om tid så det blev inte av. De hade i alla fall fina ugglor utanför.

Hoot-hoot!

Kö var det till toaletterna också, men jag hann på tåget i tid. Den här resan var nog den minst imponerande av småtågen. Bara lite kullar, inga berg. Ett par små vattenfall kunde man se, men mest skog. Det roligaste var nog att faktiskt få se jagande vilda rovfåglar. Tydligen finns det ett helt gäng med röda glador som gjort sig hemmastadda längs den här dalgången, och jag såg nog inte mindre än fem stycken på upp- och nerresan. Coolt.

Tillbaka i Aber gick jag tillbaka till fotoaffären. Nejdå, kameran har inte börjat krångla igen, men då jag klickat iväg sådär en 1800 foton på bara lite över en vecka kändes det som en bra idé att köpa lite extra minneskort.

Sen var planen att ta tåget upp till toppen på ”Constitution Hill”, men väl tillbaka på hotellrummet insåg jag att klockan var för mycket. Skulle förmodligen inte kunna åka ner igen, och kände inte för att gå så mycket. Hade letat information till en cache när jag gick runt på slottet igår, och när jag tog fram kartan för att skriva i koordinaterna såg jag en ny symbol. Det hade publicerats en Wherigo här, igår. Och ingen hade loggat den. Enligt beskrivningen var det mindre än en timmes promenad runt i stan som behövdes, så jag traskade iväg. Lugn kväll, jojjomän. Wherigon funkade rätt bra och till slut hade jag lådan i handen. Fumlade lite men fick till slut fram loggen, och såg…två namn där före mig. :-/ Nåja, det var ju kul att testa det också. Passade sedan på att logga earthcachen och mysten vid slottet när jag ändå var igång och i närheten.

Sen blev det middag på grekiskt vis. Gott, men inget underverk. Kom ut från restaurangen och såg att solen börjat gå ner och det var ett härligt ljus över staden. Direkt fram med kameran och börja fota. Gick bort mot slottet men innan jag hunnit dit hade solen gått i moln. Träffade dock på ett fotograferande par som var från strax utanför London, som var här på besök. Vi väntade in solnedgången tillsammans, men det blev aldrig någon höjdare. Däremot var det kallt. När jag fick syn på månen rusade jag iväg efter den istället, får se om den fastnat nudå.

Och den där ”lugna” dagen/kvällen/whatever? Ja, kolla själva…

Näst flest steg, absolut flest trappor. Jag är JÄTTETRÖTT på trappor.

Från panik till lugn (men inte stiltje)

Posted on by

Gick som bäst runt på promenaden här i Aberystwyth och fotade, när jag plötsligt märkte att kameran inte förhandsvisade bilderna längre. Försökte kolla filmrullen, men gick bet. Kändes inte så tryggt. Provade att ta ut minneskortet och sätta i det igen och möttes av meddelandet ”No Memory Card”. Inget kort i kameran, fastän kortet var i. Hjälp. Provade med ett annat minneskort, samma sak. Dubbelhjälp. Stängde av och slog på kameran, ingen skillnad. Panik.

Googlade efter en kamerabutik i närheten, fick fram en adress och stack iväg. 12 minuter senare var jag framme, men hittade ingen kaneraaffär. Tänkte att jag ju i alla fall har en reservkamera med mig, så gick tillbaka mot hotellet. Då såg jag en turistinformation och gick in där och frågade. Jodå, det fanns en kamerabutik precis i närheten. Gick dit och berättade vad som var på tok. Han kollade lite på kameran, bytte minneskort, provade samma grejer som jag och googlade sedan lite. Han hittade nåt om att ta ur batteriet en stund, så han gjorde det och hjälpte några andra kunder. Någon minut senare, i med batteriet igen, och…det funkade! Whooooooop! Snacka om lättad Lizzan.

Så nu har lättade Lizzan spenderat 1,5 timme med att mest fotografera vågor. Det är nämligen inte precis vindstilla här. Men det gör mig ingenting, för det här kan jag titta på i evigheter.

Splash. Splash. Bruuuuuuus.

När jag väl vågade mig iväg från stranden hamnade jag på slottet istället. Till skillnad från de tidigare jag besökt är slottet här helt i ruiner. Men jag hade nog nästan ännu mer kul med att fotografera det här – hjälpt naturligtvis av havet som bakgrund. Man kan nog säga att jag tagit revansch idag för att det bara blev ca 10 foton igår…:-P

Framme i Aberystwyth

Posted on by

Sådärja, tre timmar senare så var man framme. Fina vyer längs vägen, speciellt från Dolgellau – där körde vi ner igenom en dalgång med branta kullar på bägge sidor av vägen. Och några tillfällen när vi inte kan ha varit mer än millimeter från husväggar och backspeglar – imponerande körning.

Det märktes direkt att det här var en större stad än Conwy och Caernarfon – busstorget hade flera hållplatser! Passade på att kontrollera var bussen till Cardiff ska gå ifrån på torsdag när jag ändå var där, så nu kan jag vara lugn. Efter lite yrande fram och tillbaka då Google Maps ville skicka mig nerför en smal, brant trappa med resväskan hittade jag snabbt till hotellet och fick mitt rum. Hade inte förväntat mig att kunna checka in direkt så det var en trevlig överraskning. Fint rum också, även om inredningen går i gult…men det visste jag ju innan jag bokade det här rummet på Gwesty Cymru.

Mot Aberystwyth!

Posted on by

Dåså, då är jag på väg ut från Caernarfon för sista gången (den här resan). Jag sa till personalen vid utcheckningen att det var trist att resa härifrån, och så är det. Samtidigt har jag ju fler äventyr som väntar. Jag tror också att jag kommer att återvända till norra Wales så småningom. Speciellt Snowdon(ia) behöver ett besök till.

Jag startade den här morgonen med att prova en ganska typisk frukosträtt, kippers, som är rökt fisk. Vet inte vilken sort. 😛 De smakade jättebra, men var fulla med små ben. Hade till slut inte tålamod med dem längre.  

Förbenat jobbig fisk.

Och nu sitter jag på bussen. Det tar cirka 3 timmar till Aberystwyth, och för £6 känns det som ett riktigt kap. Skulle också tro att det finns någon på jobbet som kanske känner igen bussen…;-) 

Buss av okänt märke. 😛

Andra halvan av dagen

Posted on by

15:15 var det min tur att ge mig ner i skiffergruvan. De har gjort en riktigt bra ljud- och ljusshow som berättar om livet i gruvan. Man får följa en 12-årig pojke och hans far när de jobbar där år 1856. Det var bitvis väldigt lågt i tak så att till och med en kortis som jag fick böja på nacken. Tur att vi hade hjälmar. Bara själva tåget ner var spännande att försöka få plats i – med tre personer på en bänk var det i stort sett inget benutrymme över – och sen skulle det in tre på den andra bänken också. Och huvudet nådde nästan till taket sittande.

Efter rundturen fick vi se hur de klöv skifferplattorna, bara med hammare och mejsel. Imponerande hur snabbt och lätt det kunde gå – när det gick vägen, vill säga. Mycket spill blev det också.

Skifferminne från Llechwedd.

Sen blev det fintåget tillbaka till Porthmadog. Trivdes mycket bättre åt det här hållet, då det inte var några skrikande barn i samma vagn. Och så satt jag på sidan med bäst utsikt. Tips: Från Porthmadog, sitt på höger sida, från Blaenau Ffestiniog, sitt på vänster. Det finns ett par fina vattenfall på andra sidan, men det är allt. 😛 Ska man bara åka ett tåg har dock det mellan Caernarfon och Porthmadog mycket finare utsikt. På bägge sidorna. 😀

Tog en enkel middag i Porthmadog då det var länge till bussen, men nu är jag i alla fall på väg ”hem”. Som inte är hem så länge till, för imorgon bär det av mot Aberystwyth. Känner dock inte alls att jag har bråttom härifrån. Den här första veckan har gått toksnabbt, även om det känns som att jag varit här länge så mycket som jag hunnit med.

Lite senare på bussen: Haha, det är bra tur att jag inte har bråttom. Först stannade busschauffören till vid bussgaraget och försvann i sådär en 7 minuter. Nu har han stannat vid en mack och håller på att tanka bussen. Jag kan ärligt talat inte låta bli att flina, det skulle bara vara så otänkbart hemma. Och det skulle vara ännu mer otänkbart att det inte blev en massa kommentarer i bussen. Nu är vi visserligen bara tre, och minst en av de andra är också turist, men…det är bara så skönt tempo här…:-D

Wooohoooooooo!

Posted on by

Det hällregnar! Jippi! Eller? Det där med fotografering går i alla fall bort, idag skulle man ha behövt en undervattenskamera. Istället tog jag bussen till Porthmadog, sedan Ett till sånt där gulligt tåg till Blaenau Ffestiniog, och därifrån någon minuts taxi till Llechwedd Slate Caverns – och ZipWorld Titan! Bokade min flygtur när jag vaknade och 12:40 var det dags. På med all utrustning, minibuss upp till toppen och sen bar det iväg. Man åker tre olika linbanor, den första är längst (men också långsammast). Alla andra i min grupp hade sällskap med sig, men jag fick åka ner de första två ensam. På sista hade dock två från gruppen efteråt hunnit ikapp, så det blev lite race.

Guiderna var enormt trevliga och proffsiga, man blev effektivt både fastknuten och lösgjord och allt kändes väldigt säkert. De verkade också tycka lite synd om mig som var här själv – var det ingen annan som ville åka linbana? När jag förklarade att jag reste runt hela Wales själv tyckte de istället att det var tufft. 😀

Förmodligen är det dock nåt fel på mig. (Ja, jag vet, mer än ett. :-P) Men trots att jag kan bli skrika av skräck för att jag ser någon bakom ett hörn så var det här inte ett dugg läskigt. Försökte bli lite nervös/pirrig innan genom att kolla på de andra som åkte, men…näe. Kul var det dock i alla fall, även om regnet gjorde att det inte var så mycket utsikt.

Inte det snyggaste kortet jag nånsin sett på mig själv, men…:-P

Nu väntar jag mest på min tur ner i gruvan…får se om jag kommer upp igen. 😛