Ännu en välfylld dag. Har knappt haft tid att äta, än mindre skriva. Började med att komma först till frukosten och beställde ”one-eyed sailors” – bröd med stekt ägg och ost, med bacon till. Gott. 😀

Tog en liten promenad och hittade inte två cachar, men den andra gav mig i alla fall bra utsikt över slottet. Samma slott som jag gick in på typ tre minuter efter att det öppnat för dagen. Gick runt och fotade, klättrade i lite mer trappor, fotade lite till. En herre frågade om jag kunde ta kort på honom, och jag hörde direkt på dialekten att han var svensk, så vi pratade en stund. Han skulle ”bara” vara borta i 19 dagar, mot mina 22, och så skulle han runt hela Storbritannien. Jag koncentrerar mig på Wales, jag. 🙂

När jag var nöjd med slottet knatade jag till hotellet, bytte till kängorna och tog bussen till Llanberis. Hade bokat plats på 17-tåget uppför Snowdon, så nu hade jag cirka 3 timmar till godo. Måste dock sluta bli tårögd bara för att jag ser lite berg, det här börjar bli fånigt. 😛

Gick först ner till sjön för att fota lite av bergen runtom. Letade sedan rätt på en webcam-cache som var i närheten av Electric Mountain. Väl ute i trädgården fick jag vänta ut 2 fikande damer som tog goooood tid på sig över sina kaffekoppar. Men tålamod är en dygd, säger de ju. Fikade lite (alltför söt) chokladkaka medan jag väntade. Till sist fick jag min bild och kunde logga cachen.

Efter att ha hämtat ut min tågbiljett styrde jag stegen mot ett vattenfall bara en liten bit utanför stan, längs vägen uppför Snowdon. Pwetty…:-D Stannade länge och fotade.

Ceunant Mawr

Så länge att det nästan, men bara nästan, blev bråttom till tåget. Bytte minneskort i kameran – det största var nu nästan fullt. Med drygt 1000 foton. På fem dagar. Oooops. 😛

På väg upp dröjde det inte lång stund innan andan var borta igen.

Utsikt mot Pen-Y-Pass

Och sen kom vi till toppstationen. Ojjjjjjjjjj. Jag hade brått ända upp till absoluta toppen då jag tänkt logga i alla fall två cachar där. Det finns tre, men jag trodde inte jag skulle hinna leta någon fysisk burk. Jag hade rätt. Tror dock inte att det var bara trapporna som tog andan ur mig. De flesta bilderna tog jag med den riktiga kameran, men…

Lizzan på topp

Sen var resan ner lite av ett antiklimax. Inget kunde ju ändå mäta sig med alla vyer från toppen. Väl nere visste jag att jag hade länge att vänta på bussen, men inte att jag missat bussen innan med bara 2 minuter och att det var 2 timmar till nästa. Trodde vi skulle komma ner senare. Dock behövde jag mat. Var in på en restaurang och frågade, men de hade inget bord förrän strax före nio. Sen gjorde jag det enkelt för mig – gick in på Subway, köpte en rejäl macka och gick ner till sjön och hittade mig ett picknickbord. Man kan ha det sämre. 🙂