Ja, jag slöade hela kvällen på hotellrummet, somnade och missade spökpromenaden, förstås.

Eller så inte…:-P Tog det lugnt en liten stund och kollade igenom lite av turistinformationen som fanns på rummet, kom sedan ihåg att jag skulle skaffa mig ett Visit Cardiff-kort för 4£ för att få en hel del rabatter. De fick att köpa bland annat på slottet, så jag knatade iväg dit. Genom parken. Där det var slät, fin asfalt hela vägen som hade varit perfekt att rulla resväskan på. 😛 Framme på slottet passade jag också på att boka in mig på en walesisk bankett som hålls ikväll.

Innan jag for hemifrån hade jag börjat göra efterforskningar på ett par geocacher där man skulle identifiera bilder. På den ena skulle jag bara bekräfta en sak och hitta en annan, så jag gick mot shoppingcentret St Davids och började kika. Den ena misstanken bekräftades snabbt, och efter några minuter hade jag även hittat den felande ledtråden. Nu var jag dock hungrig så jag gick mot restaurangområdet i köpcentret. Valde Bellini’s, en italiensk kedja. Har för mig att jag har hört något mindre bra om dem, men det bekräftades inte. Maten och servicen var toppen, och ledde mig till kvällens första slutsats:

1. Oliver är suuuuuuuuuupergott.

Sedan gjorde jag ett halvhjärtat försök att hitta cachen jag nu fått koordinaterna till, men det var massor med folk och bilar i rörelse och jag såg inget misstänkt. Annat än mig själv. Vände tillbaka och började leta efter ledtrådarna till den andra cachen istället, där jag har mycket kvar att göra. Hittade ett par saker, men sedan var jag ganska trött i fötterna. Letade mig en pub, beställde en cider (Happy Daze, jättegod) och satte mig och läste. Lugnt och beskedligt av mig, visst? 😀

Hade väl suttit där i en halvtimme när det kom in en man i 60-års åldern och bar på en massa instrument. Coolt, musik! Vid niotiden började han spela, först en sorglig countryballad, och sen en till, fast med lite mer sväng i. Och sen…sen kom insikt nr 2:

2. Ibland kan väntan bli höjdpunkten.

Jag satt sedan som fastklistrad tills jag var tvungen att gå vid tio för att hinna med spökena. Bytte några ord med karln som hade hjälpt honom bära in grejorna, fick reda på att han hette Sicknote Steve och att han skulle spela i Pembroke i helgen. Inget mer i Cardiff medan jag är här. 🙁

Mer exempel: Sicknote Steve på Youtube

Sen var det spökdags på slottet. Fick ett jättetrevligt välkomnande, vi väntade lite på några som var lite sena och drog sedan igång.

Upplägget är så att man har en varsin ficklampa medan man går från plats till plats, men att man släcker dem medan guiden pratar. Och då blir det mörkt. På ett ställe becksvart. Guiden var väldigt bra på att berätta vad som hade hänt på det olika ställena, och fick oss att lägga märke till temperaturförändringar, små ljud, etc. Det var en rejält kuslig stämning. En av tjejerna kände sig svimfärdig och fick gå ut. Andra tyckte det de såg eller kände något. Jag har varit på många spökpromenader men aldrig varit med om nåt liknande.

Sen gick vi och satte oss i bankettsalen. I mörkret. Guiden hörde att golvet knakade, och lyste ditåt med ficklampan. Damen bredvid mig grabbade tag i min arm, jag tittade mot ljuset och skrek. Ni som jobbar med mig vet hur jag låter. 😛 Det stod en man där. När första intrycket lagt sig kände jag igen honom som en i gruppen som irrat iväg på egen hand. Gah. Sen återkom dock den kusliga stämningen snabbt. Jag vet inte om det var atmosfären på slottet, guidens skickliga berättande eller om det faktiskt fanns något där, men vi stod allihop och tittade nervöst omkring oss innan det var klart.

Jag tror egentligen inte på spöken, men gillar historierna. Dock kände jag mig iskall vid vissa tillfällen, men mitt vettiga jag vill få det till att det bara var en psykologisk reaktion på det jag hörde. Fast jag vet ju inte allt…

Insikt nr 3: Ibland är det man väntat på verkligen höjdpunkten.