Monthly Archives: juli 2018

Haste ye back…

Posted on by

Sista dagen i Edinburgh, Skottland, Storbritannien för den här resan. Vad göra? Mitt ben var fortfarande grinigt, faktiskt grinigare än någonsin när jag vaknade på morgonen. Hade inte ställt väckarklockan men sov inte så länge för det. Av alla möjligheter jag hade planerat för så var det att antingen stanna kvar i stan, köpa fudge och kanske gå på något museum, eller så kunde jag åka till North Berwick, ta rundtursbuss till bland annat Tantallon Castle och vila fötterna i alla fall lite. Visste att det skulle bli långt ifrån lugnt om jag stannade i stan, så jag valde kust och slott. Till och med vädret var samarbetsvilligt och lät bli att regna.

Tåget tog sådär en halvtimme, men jämfört med mina tågresor i Wales var det ganska tråkig utsikt. Det var sedan runt 800 meters promenad till centrum av North Berwick, som visade sig vara mycket större än jag hade trott. Snurrade runt lite innan jag gick tillbaka till busshållplatsen i tid för avgång – efter att ha insett att man nog lätt kunde spendera dagen bara här.

Trist nog blev jag enda passageraren på första bussen ut, vilket var dubbelt trist i och med att jag skulle av bara 10 minuter senare, vid Tantallon Castle. Inte trist för mig, men väl för guide och chaufför, skulle jag tro. Jag hade dock en jättelång och urtråkig promenad till slottet framför mig. Det var ”bara” sådär 400 meter, men man såg ingenting, då det var häckar på båda sidor. Slottet skymtade bara nätt och jämnt över kanten. Men sen var jag framme och möttes av väldigt trevligt folk i den lilla butiken/biljettkassan. Det blåste ganska friskt vilket jag bara tyckte var skönt och jag närmade mig långsamt slottet. Kollade först in duvslaget som stod en liten bit ifrån.

Tantallon Castle.

Lite närmare…

Två boningar för fåglar. Duvslaget till vänster och Bass Rock i bakgrunden.

Inuti duvslaget. (Nu tomt på fåglar)

Sedan in i själva slottet. Och utforska varenda liten vrå, förstås.

Uppe på muren.

Nere på marken.

Uppe på muren åt andra hållet.

Vy västerut.

Vy från östra tornet.

Hade fått höra vid ingången att det fanns trappor upp i bägge tornen och upp till en gång uppe på muren. Jag tolkade det som att man kom upp till muren genom att klättra upp i tornen, men….det stämde inte. Men jag hade säkert behövt klättra upp i bägge tornen också ändå. Och tur var väl det, för i ena tornet, det östra, som var mest utsatt för väder och vind, hade stenarna eroderat i helt fantastiska mönster.

Sten

…sten…

…sten…(märker ni ett tema?)…

…ännu en sten…

…och här skulle jag egentligen ha haft en bild på en människa med namnet Sten, men ni får hålla tillgodo med denna…sten.

Från murpromenaden kunde man även se tillbaka mot North Berwick och kullen the Law. Law betyder i det här fallet ringfort.

North Berwick Law

Från slottet kunde man även se Bass Rock, en vulkanö där uppemot 150,000 havssulor håller hus. Ön ser delvis vit ut, men kollar man genom teleskopet ser man att det vita är fåglarna.

Bass Rock.

Max zoom på min kamera, och också på teleskopet. VARENDA. VIT. PRICK. är en fågel. 😲

Rundtursbussen skulle köra förbi en gång i timmen, och det började bli dags att gå tillbaka ut till vägen. Utsikten var lite mer spännande på vägen tillbaka, då man såg North Berwick Law i gluggen mot vägen.

Law långt i fjärran.

Bussen dök till slut upp, lite sent men ändå. De hade säkert skrivit lite tidigare tider i broschyren så att folk inte skulle komma för sent. Även nu var jag enda passageraren och fick privatguide med mig upp på övervåningen. Hon berättade om de olika attraktionerna som bussen gick till och om det omkringliggande landskapet. Helt ärligt är landskapet inte så speciellt, men som transport mellan de olika slotten och museerna är det ett utmärkt alternativ, speciellt som det är ont om övrig busstrafik till en del av dem. En annan familj åkte med en bit, men annars var det lugnt. Kom tillbaka till North Berwick precis som det började hällregna.

Hade tänkt gå runt och fotografera lite innan tåget tillbaka till Edinburgh, men nu blev det inte så lång expedition. Mest bara rakt ner till stranden från där bussen stannade.

North Berwick.

Bass Rock syns härifrån också.

Väl tillbaka i Edinburgh gällde det att göra kvällen så bra som möjligt, även om jag skulle upp tidigt nästa morgon. Enda restaurangen jag ville tillbaka till var Wahaca (förutom Roseleaf, men det var lite avsides). Förra gången jag var i Edinburgh hade jag också varit på en enormt rolig spökpromenad med Cadies & Witchery tours, så jag hade bokat in mig på en sådan tidigare på dagen. På Wahaca möttes jag av samma servitör som jag hade i lördags, han drog direkt med mig upp på övervåningen till hans område och började ge lite tips på menyn. Fick guacamole ”on the house” för att jag kommit tillbaka, och han tyckte också jag skulle prova en Virgin mojito (alkoholfri) istället för det citronvatten jag provat förra gången. Okej, då. 😁 Guacamolen var jättegod och mojiton också. Bytte ut majskolven mot en rätt med ricottaost och ärtor och mint. Fräscht och gott, men majskolven var godare. Servitören, Attila the Hungarian, tyckte också att jag skulle prova den svarta kokosnötsglassen till efterrätt. Så det gjorde jag, dock följde jag inte hans råd att undvika hallonsorbeten, utan det blev en kula sån också. Och så den salta karamellglassen, förstås. Hallonsorbeten var nog min favorit av de tre, men alla var riktigt goda.

Gick tillbaka till rummet, mätt och belåten, och började packa. Spökvandringen började 21:00 så det skulle inte bli mycket tid efteråt om jag ville sova också. Hade det mesta klart innan jag gick iväg. När spökvandringen började möttes vi förvånande nog av en guide som jag kände igen. Oftast byts de ut titt som tätt, men det här var samme en som guidat den där turen för 5 år sedan. Dock med annan makeup.

Nu och då. Han har vitnat lite…men så har han varit död i närmare 200 år också.

Rundturen var fortfarande väldigt rolig, men det var lite andra ställen och historier nu. Vi var också en större grupp vilket drog ner betyget lite (vi var bara fem sist så det blev väldigt personligt). I början var det dessutom med ett par damer som fotograferade HELA TIDEN. Med blixt. Nog för att jag gillar att ta kort, men är det guidning så lyssnar jag oftast på guiden. Och fotograferar absolut inte med blixt så det stör allihop. 🤦‍♀️ Som tur var stannade de kvar och fotograferade någonstans så de tappade bort oss. 😝

När det hela var slut och de frågade om någon ville ta kort med dem hoppade jag naturligtvis på. Och stannade sedan kvar efteråt och visade kortet från förra gången. Han blev jätteglad och önskade välkommen tillbaka igen om fem år till. 😝

Från 2013.

Från 2018. Inte bara guide och deltagare har blivit äldre, iPhone-kamerorna har blivit betydligt bättre också.

Nu är det inte säkert det tar 5 år tills jag är tillbaka i Edinburgh igen, för idag har jag nämligen rest hem. Helt mot min vilja. Grinade både på planet och när jag landat på Arlanda. Ska det verkligen vara nödvändigt att åka hem varenda gång? Som det står på Edinburghs flygplats: ”Haste ye back!”

Rundtur i regnet

Posted on by

Söndag, så kallad vilodag. Vad gör Lizzan? Jo, naturligtvis bokar hon in sig på en dagstur som börjar 9:15 på morgonen så hon måste kliva upp vid sju. Efter att ha haft sovmorgon två dagar på rad… Till på köpet visade väderleksprognosen regn, regn, och mer regn (fast inte så mycket som hemma).

Hade bokat in mig hos ett för mig nytt företag, Rabbie’s, som jag dock hört gott om. Turen skulle gå till the Kelpies, Loch Lomond och Stirling Castle, och det som gjorde den här turen så passande var att jag inte varit på någon av de ställena förut. Jag checkade in utanför Rabbie’s cafe vid åtta och hann få tag i och äta en frukostmacka innan det var dags att kliva på bussen. Jag och ett gäng andra skulle åka med Martin och Ian, den sistnämnde körde och Martin höll låda. Det framkom att det här inte var hans vanliga jobb, utan han hoppade in för skojs skull som omväxling mot sitt jobb som lingvist och forskare på ett par sydamerikanska språk som inte var släkt med något annat. Trots det, eller kanske tack vare det, var han en alldeles ypperlig guide.

Första stoppet var the Kelpies, ett par hästskulpturer i rostfritt stål som uppförts för att påminna om hästens viktiga roll i det skotska samhället historiskt sett. En kelpie är dessutom ett vattenodjur, som genom att stå sadlad på en äng lurade människor att hoppa upp för en ritt, bara för att dyka ner i vattnet igen och äta upp en. Mysigt, va? 😁 Jag hade sett bilder på dessa förut, men hade inte riktigt förstått hur stora de faktiskt är. Det var riktigt mäktigt att se dem på riktigt. Och trots att det började duggregna såg jag inte om de rövade bort någon ner i vattnet. (Martin jämförde med svenska näcken, jag blev konstant förvånad över hur mycket han verkade veta om ALLT.)

The Kelpies.

Var först lite irriterad på människan i grönt, nu tycker jag istället att hon visar skalan på de här bestarna riktigt bra.

Nästa stopp var Loch Lomond. Här erbjöd Martin en vandring längs sjökanten, men man hade även möjlighet att ta bussen till byn där vi skulle åka ifrån och kika runt där. Det hade börjat regna ordentligt, och utsikten var i stort sett lika med noll, men vi var ändå ett bra gäng som valde att gå. Själv var jag lite tveksam, inte på grund av regnet (hallå!) utan för att mitt ena lår har börjat spöka och göra ont, främst när jag går nerför. Denna stad, för er som inte vet det, är inte direkt platt. Så nu är det jobbigt uppför och ont nedför. 😝

Men jag gick, och det gick bra. Så, beskåda: ”The Bonnie Banks of Loch Lomond”.

Grått.

Mera grått.

Grönt!

Och ännu mera grått. Och lite grönt. 😝

Det ska vara jättevackert där. Nu kanske man kan kalla det…atmosfäriskt. 🤪 Och bevis på att man faktiskt varit i Skottland och inte något ställe som råkar se liknande ut men på en annan breddgrad.

Tillbaka till bussen, på med värmen, och sen bar det av mot vårt lunchstopp. Martin hade förbokat bord på the Forth Inn i Aberfoyle och rekommenderade laxen. Den var god. 😁 God var också den Sticky Toffee Pudding som jag åt till efterrätt för andra dagen i rad…😋

Ännu större portion…de snålar inte på den här, det är då ett som är sant.

Delade bord med två tjejer från Tyskland och en tjej från Singapore, vi var nog i ungefär samma ålder allihop och hade riktigt trevligt. 😁

Vi var sedan färdiga så snabbt med lunchen att vi hann ta en liten omväg till Stirling Castle – genom Duke’s Pass. Trots regnet var det riktigt vackert, och mer en riktig känsla av ”the Highlands in miniature”, som the Trossachs brukar kallas. På den omvägen hittade vi även – Highland Cows! 😁

Detta är nog en av mina favoritbilder från resan. 😊

När vi sedan kom fram till slottet i Stirling rekommenderade Martin att vi skulle gå längst in och in i husen först, för att gå ute och ta en guidad tur om vi hade tid. Men…det var ju uppehåll! Då kan i alla fall jag inte springa omkring inomhus istället för att vara ute och fotografera, man vet ju inte hur länge det håller i sig. 😂

The Palace med Queen Anne Garden framför.

Tur porten var öppen…

Mörk och slingrande tunnel.

Vy mot William Wallace-monumentet. (På kullen i bakgrunden)

Många statyer fanns det runt väggarna. De skulle föreställa romerska gudar och gudinnor, om jag fattade rätt.

Kung Robert de Bruce utanför slottet.

Vår rundturs”buss”. Bekväm och smidig.

Tycker det ser ut som muren är på väg att äta upp den lilla stugan framför. 😂

På väg tillbaka mot Edinburgh drog Martin sen även en spökhistoria – en jag hört på spökpromenaden med Rachel. Men Martin gjorde den om möjligt ännu bättre. Sedan nämnde han en mystisk händelse som hänt medan han jobbat för Mercat tours som historieguide. Han hade varit nere i valven under South Bridge med en grupp människor och absolut inte berättat något spöklikt alls, när en pojke i femårsåldern frågade sin mamma, så att alla hörde: ”Får jag gå och leka med honom?” Det var ingen där…😱 Men…i just det rummet hade det förekommit många rapporter om folk som sett en 5-årig pojke som inte borde ha varit där. Rachel hade berättat även den historien, så Martin är en riktig kändis. Och förmodligen en av de bästa guider jag haft äran att lyssna till. Men det har varit många sådana här. 😁

Väl tillbaka i Edinburgh åt jag en ganska oinspirerande hamburgare på the Filling Station (överhuvudtaget har jag inte hittat bra burgare nånstans på den här resan 😔🍔) och gick sedan tillbaka till rummet. En dag kvar i staden, och Storbritannien i stort…FÖR DEN HÄR GÅNGEN. Så vad skulle jag hitta på? Det får ni veta i nästa inlägg…😝

Inomhusdag

Posted on by

Efter rekommendation från Gareth, internet och världen i övrigt vigde jag lördagen som ändå skulle vara regnig till National Museum Scotland som jag vandrat förbi massor med gånger. Började med frukost/lunch på brasseriet på bottenvåningen, fiskkakor på lax som varmrätt och sticky toffee pudding till efterrätt. Blev påmind om den delikatessen när jag var i Caernarfon och åt på restaurangen där jag provat det för första gången, och den här var lika god som där. Det är som en väldigt saftig kaka med dadlar, dränkt i varm kolasås, och så glass till det. Nom. 😋

Massor med kolasås. 😋

Sedan var det dags att börja ränna runt i muséet. Efter att ha klättrat uppför första trappan möttes jag av det här rummet. (Även om bilden är från översta våningen)

Gamla delens stora hall.

Såg ganska direkt att det faktiskt blivit soligt ute ändå, men ville absolut inte överge den här skattkistan och för övrigt behövde både min hud och mina ögon respit från solen. Vandrade runt lite/mycket och blev bara gladare och gladare. Det finns hur mycket som helst att titta på. Är man det minsta intresserad av något så finns det något för en här. Bilar, cyklar, flygplan, dinosaurier, klockor, stenar, etc, etc.

Buddha Amida, Japan 1800-1850

Watt is this? (James Watt, that is)

Red vroom-vroom, som jag hörde den beskrivas.

Datoriserad vävstol för jacquardtyger. Det här var häftigt på så många plan för mig. 😁

Glas- och betongskulpturer.

Tidig flygare. Glömde tyvärr kolla infon till den. 😔

Stencoolt.

Översta våningen i stora hallen, med en till buddha. (Tror jag gillar dem. 😊)

Jag tog mig sedan upp till takterassen. Väntade först sådär 10 minuter på en hiss som antingen var full eller väldigt långsam, innan jag tog trapporna istället. Väl uppe på toppen var det soligt, och BLÅSIGT. Och härligt svalt. 😁 Inne i den gamla delen av museet var det nämligen ganska varmt och instängt. Inte bara vädret däruppe var trevligt dock, det var rolig utsikt också. 😁

Slottet från takterassen.

St Giles Cathedral.

Som en tavla, fast på riktigt.

Efter att ha väntat 10 minuter på hissen ner också, bara för att se den komma upp, släppa av en massa folk och sedan sticka ner igen utan att låta någon kliva på blev det trapporna ner också. Och det kanske var tur, för takterassen är ovanför den nya delen av museet och där är arkitekturen nästan lika rolig som föremålen.

Den gamla delen av museet är tillägnad allt, medan den nya delen är tillägnad Skottland. Här finns allt som har med Skottlands historia att göra, medan man får gå runt som i en labyrint för att hitta fram. Titthål, fönster och gömda dörrar till balkonger där man plötsligt själv blir en del av utsikten från en annan del av museet. Tokroligt, och mitt leende blev bara bredare och bredare. (När jag hade lyckats glömma den dumma hissen i alla fall.)

Den här trappan hette nåt, men det har jag glömt.

The Maiden, föregångare till giljotinen. Användes för avrättningar nära Edinburghs Mercat Cross.

The declaration of Arbroath.

Avgjutning av gravmonumentet för Mary, Queen of Scots.

Corliss engine, en encylindrig ångmotor.

Ding dong. Den här stod lite random utplacerad i en gång man måste vara nyfiken för att hitta.

Trappa utan namn – vad jag vet.

Jag lyckades visst vara kvar nästan ända tills museet stängde, och det var definitivt inte för att jag tyckte mig ha sett allt som jag till slut gick därifrån.

Istället blev det lite shopping på Lush och sedan tänkte jag se om de hade plats för mig på Dishoom för middag. Det hade de inte, det var kö ut på gatan. Kollade in var Gareths förslag på restauranger låg – typ borta vid Lush. Och jag som hade gått närmare kilometern därifrån redan…på redan trötta fötter… Det var inte läge att göra den promenaden två gånger till, så istället gick jag runt hörnet från Dishoom och hittade – Wahaca. En kedja med mexikansk mat som jag varit nyfiken på sedan jag först såg dem men inte haft läge att besöka. Fick direkt ett bord och började kolla in menyn. ”Mexican Street food” var konceptet, så jag valde tre av de små rätterna, tacos med kyckling och avokado, quesadillas med ost och svarta bönor och grillad majskolv. Oj, vad gott! Jag fick direkt en ny kedjefavorit. Las Iguanas är bra, men det här var bättre. Inte blev det hela sämre av efterättsmenyn. Det fanns bara tre val, men när ett av dem är en ”chocolate and pecan brownie with salted caramel ice cream & dulce de leche sauce” så behövs det inga fler alternativ. (Men de var churros eller glass) Det var dessutom precis lika gott som det låter. Drack även en mojito som också var supersmaskig. 😁😋 Enda negativa var väl att det tog ganska lång tid att få maten, men det var å andra sidan ett stort ställe.

När jag skulle gå hade vyn utanför fönstret förvandlats till riktigt Edinburgh-väder. Det blåste som attan fortfarande, och nu hade det även börjat regna på tvären. Såg väldigt många sönderblåsta paraplyn. Själv hade jag faktiskt regnjackan med mig, men inte ens jag tyckte det var jätteroligt ute då, så jag genade genom tågstationen istället för att gå ute över bron. Skyller på att jag inte ville att mina lushigheter skulle sköljas bort av regnet. 😝

Ro under en bro…

Posted on by

…behövde jag inte göra, men jag befann mig i alla fall på en båt där. Tog sovmorgon igår och hoppade sedan på the Three Bridges Bus and Boat tour. Det var ännu en varm dag och jag trodde att det skulle vara betydligt svalare till sjöss än i trädgården för min alternativa plan. Jag hade rätt, det var riktigt friskt och skönt.

Förutom broarna såg vi även sälar och lunnefågel, och hann få en titt på Inchcolm Abbey från vattnet. (Ville man kunde man även hoppa av på Inchcolm Island, men jag hann inte då jag hade en tid att passa på kvällen) Tanken var att det skulle vara en bra aktivitet för att vila fötterna, men…naturligtvis stod jag upp hela båtresan med kameran i högsta hugg. 😂

En järnvägsbro och två vägbroar.

Inchcolm Abbey

Oxcars-fyren med Edinburgh och Arthur’s Seat ibakgrunden.

Inch Gnome Island…🤦‍♀️ (Klicka för att zooma in om ni undrar varför)

Djurliv.

Brodetaljer. Den nya, vita vägbron är en av de vackraste jag sett.

Båt, bro, tåg och en massa människor.

Åkte sedan i stort sett direkt ”hem”, köpte någon macka och vilade lite inför kvällen. Jag var inbokad på en ”Scottish Storytelling Supper”, som jag hade fått information om hade blivit flyttad till en annan restaurang medan jag var ute och åkte båt. Så då hade jag ju inget för att jag visste exakt var den tidigare restaurangen låg…😝 Lite krångligare promenadväg till denna, men jag lyckades ändå ta mig dit till prick 19:00. Fick sällskap av två par och en ensamresande tjej från USA och ett par från Australien. Och vår historieberättare Artemis, förstås.

På menyn stod haggis till förrätt, biff med strips till huvudrätt och cranachan, en traditionell skotsk efterrätt med havre, grädde, hallon och (lite) whisky. Vi fick även whisky att dricka till kaffet, och det serverades vin till middagen. Riktigt god mat, såsen till köttet var fantastisk och en hel del haggis gick ner också. Men sen började allihop att prata om vad som var i, och då tog det stopp. 😝

Skotsk mat.

Mellan rätterna berättade Artemis några historier, men för min del var det alldeles för lite Storytelling i hela upplägget. Och medan hon var duktig hade jag också förväntat mig lite mer…nånting. I många av de böcker jag läser så ingår berättande som underhållning, att någon står på en scen eller sitter vid en lägereld och berättar något spännande eller intressant, kanske med en harpa eller flöjt som ackompanjemang, och jag hade nog förväntat mig mer något åt det hållet. Det var inte det här. Det var nästan mindre historier än på spökvandringen och inte utförda bättre än då. Såatte. Bra, men inte fantastiskt. Inte fick jag något större utbyte av de andra gästerna heller, även om de var trevliga. Fick ut mer av min pratstund med Toby om Sherlock dagen innan. 😝

The Game is Afoot!

Posted on by

Vaknade trött och sliten till en ny, varm dag i Edinburgh. Hade gärna tagit sovmorgon ännu mer, men jag hade en guidad promenad inbokad 10:30 så det var bara att masa sig iväg. Frukost blev en choklad- och jordnötskaka och lite överbliven cola från kvällen innan…lyxigt värre. Mötte Toby mittemot St Giles Cathedral och såg att vi blev en ganska liten grupp på sådär 8 personer. Temat var ”the Real Sherlock Holmes”. Vandringen gick i Sir Arthur Conan Doyles fotspår (han var född och uppvuxen i Edinburgh) och Toby berättade om hans liv och till slut även om Joseph Bell, mannen som gav inspiration till Sherlock.

Sherlock (Toby) och gänget.

Plakett vid Edinburghs universitet.

Tog tillfället i akt efter rundturen att pladdra lite extra med Toby, det är sällan jag får chansen att nörda ner mig med någon som förstår vad jag dillar om. 😁 Själva guidningen var dock definitivt inget man behöver vara nörd för att uppskatta, så ska ni hit så kika in på Real Sherlock Holmes och boka in er hos Toby.

Sedan var det som sagt en varm dag (även om jag vet att det är värre hemma), så jag tänkte att det kanske var svalare i hamnområdet Leith. Tog bussen dit och det visade sig att jag, som så ofta, fast ingen erkänner det, hade rätt. 😝 Hade på någon lista eller något annat vis läst om Roseleaf, en pub som skulle ha väldigt god mat. Jag hade ju som inte ätit något vettigt så jag var rejält hungrig. Gick nästan in på någon av de andra restaurangerna jag passerade, men den här gången var jag envis och tog mig ända fram. Och det är jag glad för. Enormt charmigt ställe och fantastiskt god mat. Efter mycket funderande valde jag Shak Shouka, en grönsaksröra med pocherade ägg, spenat och halloumi till det. Omnomnomnom. Och det var inte bara för att jag var superhungrig och klockan var typ tre…

Shak shouka. Inte bara gott, möjligen också bästa namnet på en maträtt någonsin.

Perfekt hetta på grönsaksröran, och spenat som är så gott. Och GNEKOST. Som Sandra skulle säga. 😁 Sedan kunde jag inte låta bli att ta en ostbricka till efterrätt också. Precis lika god den. Nu är jag lite sur på mig själv att jag inte tog kort på den charmiga inredningen, men det betyder väl bara att jag måste dit igen. Fast jag tror inte det blir någon fler tur till Leith den här resan. 😕

Ost, äpple, rabarberchutney och havrekakor. Och är det inte en väldigt söt gaffel?

Gick runt lite efter maten och fotograferade, men mest ville jag tillbaka till mitt svala hotellrum och vila. Därför har jag ingen större koll på VAD jag har fotograferat  😝

Bro i Leith

Samma bro igen.

Kolla även in grindarna i bakgrunden.

Fin lampa.

Restauranger både på vatten och land.

Han rörde sig inte ur fläcken, trots att jag gick förbi tre gånger.

Vid the Prince of Wales dock.

Åkte tillbaka och svalkade av mig lite på rummet innan det var dags för mer Sherlock. Denna gång i form av improviserad teater. Hittade snabbt dit och hamnade i ett ganska litet och väldigt varmt rum som redan var nästan fullt med folk. Fick en lapp i entrén där jag ombads skriva ner titeln på pjäsen som jag skulle vilja se. Sedan drog de en vinnare bland alla lappar och den vinnaren blev ”Sherlock Holmes and the Unconventional Pilgrim”. Sedan improviserade de helt enkelt ihop en sådan pjäs. Coolt. Och ganska roligt. Inte så Sherlockigt, dock, men som allmän underhållning var det helt klart valuta för pengarna…det kostade dock bara 5 pund…😝

Inga apor skadades under denna produktion. Dock kollade jag aldrig i tunnorna. För jag såg inga sådana heller.

När vi blev utsläppta efter 3:e akten möttes vi inte alls av samma varma sol som tidigare under kvällen. Det blixtrade till över Tron Kirk precis när jag kom ut och vattnet forsade nerför gatan. REGN! 😁 Dock inte alls kallt och inga problem att ta sig hem trots att jag absolut inte haft någon tanke på att ta med mig regnjackan…😂

Tron Kirk under den första pausen i föreställningen.

Edinburgh runt i cirklar

Posted on by

I går förmiddag hade jag bokat in mig på privat rundvandring med Gareth, också kallad the Edinburgh Expert. Vi möttes klockan 10 utanför hotellet, sen gick vi runt i stan i tre timmar och avslutade det hela med en provsmakning av skotska godsaker hos Cranachan & Crowdie. (Nej, det ingick inte friterad Snickers, däremot goda charkuterier och ostar.) Gareth var lättsam och höll ett lagom tempo på både promenerande och guidning. Jag skulle dock inte rekommendera honom till fans av Outlander eller Harry Potter, men det finns gott om andra sådana guidningar.

När vi skiljdes åt hade vi promenerat igenom Princes Street Gardens, sett the Grassmarket och klättrat upp till the Vennel, kollat in Universitetet där Sir Arthur Conan Doyle studerade och mycket mycket mer. Eller som Gareth uttryckte det: vandrat runt i cirklar och inte kommit någonvart alls.

Den nyrestaurerade Ross-fontänen med slottet i bakgrunden.

Vy från parkeringsplats 11 bakom St Giles Cathedral.

The Mercat Cross med Skottlands nationaldjur på toppen.

Barrie’s Close, en av hundratals små gränder som leder från the Royal Mile ner på varsin sida.

Efter en stunds vila på hotellet var det sedan dags för nästa tillställning. Jag hade bokat in mig på Afternoon Tea på Witchery by the Castle, en av stans vackraste restauranger. Och det har officiellt klädkoden ”smart casual”, vilket tydligen är ett steg upp från business casual. Inget jag vanligtvis har i garderoben ens hemma, och speciellt inte på resande fot. Nåja, jag gjorde det bästa jag kunde, skippade till och med gympadojjorna, och som tur var släppte de in mig. Sen såg jag att de släppte in en karl i jeans och sliten t-shirt också, så jag hade nog inte behövt oroa mig. (Såg massor med träningsskor också)

Vackert var det i alla fall.

The Secret Garden på Witchery by the Castle.

En person visade mig till bordet och lade servetten i mitt knä, en annan tog min beställning av te, en tredje kom med vatten, en fjärde kom med teet och en femte kom till slut med ”maten”.

Menyn. Dock var laxen utbytt mot hummer.

Afternoon Tea.

Det mesta var gott var för sig, det bästa var nog haggisen och red velvet-kakan. (Ja, jag, som är så kinkig på mat, har inga problem med haggis. Konstigt.) Tillsammans blev det dock väldigt mycket sött på en gång. (De två översta våningarna är sötsaker 😲) Teet var också väldigt gott, jag valde ett grönt, ”Planter’s Green”. Dock ingen billig historia, det hela gick loss på sådär 450 svenska kronor, vilket jag kanske inte tycker att det var värt. Men nu slipper jag undra i alla fall. 😊

Under tiden som jag vandrat runt med Gareth hade jag fått mail från Apple att min nya padda redan hade kommit, så jag gick sedan jag bytt om igen för att hämta den. Trots att jag var ganska mätt efter alla kakor kände jag ändå att jag behövde middag, något salt, så jag gick tillbaka till Wagamama för lite nudlar i buljong. Inte lika gott som ingefärskycklingen, men det dög. Tydligen hade jag också alldeles för mycket energi, för jag gjorde om en stor del av vandringen från morgonen, fast nu med kameran i högsta hugg.

Princes Street Gardens och slottet.

Flower clock.

Björnen Wojtek, som blev med i polska armén, följde med till Skottland och till slut hamnade på Edinburghs zoo.

Sir Walter Scott under sitt monument.

Scott-monumentet och Balmoral-hotellet med sitt klocktorn.

A wee dug. Som skottarna säger.

St Giiles Cathedral. Och nån sorts bil, som tydligen var spännande, för det stod folk där och tog kort med *bilen*.

Ingång till St Giles.

North Bridge, the Balmoral och Scott-monumentet.

Sen blev det aaallldeles för sent i säng…den urusla internet-uppkopplingen här på hotellet gjorde att min godnattsaga/ljudbok inte ens var nedladdad igen NÄR JAG VAKNADE I MORSE. Och då hade jag till och med betalat för extra wi-fi för att lyckas återställa backupen till min nya iPad. Morr. Men nu verkar i alla fall det mesta vara på plats igen. 😁

Spökrika Edinburgh

Posted on by

Jamen då var man i Edinburgh, då. Jag har knappt fotograferat något alls på två dagar nu, kände att jag behövde en lite avkopplad dag idag och dessutom hade jag ett viktigt ärende att uträtta. Men så här bor jag i alla fall:

Det är i alla fall bekvämt. 😁

Premier Inn, budgethotellkedja. Det är stort, billigt och opersonligt. Läget är perfekt, alldeles intill tågstationen och Royal Mile, och nämnde jag att det var billigt? Lyckades få precis den här veckan för 775 kronor per natt om jag betalade i förväg. MITT I EN STAD. Annars kostar det nästan det dubbla – vill man komma undan billigare får man leta sig längre från centrum, vad jag har sett. Ja, jag har lite flyt. Eller så kallas det research. Eller lite både och. 🙂 Trevligt nog är det i alla fall, skön säng och bra dusch, vilket jag uppskattar ännu mer efter den ganska dåliga duschen på Wavecrest. Har inte bokat frukost, för jag ville kunna undvika att behöva ställa väckarklockan i alla fall några dagar på semestern. 😝 Imorgon blir det dock frukost här, då jag har bokat en privat guide för en tre timmars vandring runt stan.

Idag blev det istället frukost på Milk:

Mums x 2! 😋😋

Och lunch på Wagamama. Grönt och fräscht och väääääldigt gott. Skön kontrast mot korv och ägg och bacon varenda morgon.

Mellan frukosten och lunchen blev det dock ett besök på ett par favoritaffärer. Först Apple, då min iPad har blivit lite trasig. 😔 Den fungerar fortfarande, men ett band med pixlar över skärmen har blivit extra pixliga, flimrar ibland och hänger inte med på ljusskiftningar. Lite jobbigt för fotoredigering…😔😔😔 Hursomhelst var jag in hos Apple för att fråga om det gick göra något åt och jag var ganska beredd att helt enkelt köpa en ny och fixa den här senare. Men…”det fixar vi på garantin”, sa de och beställde hem en ny till mig. Inget knussel eller nånting. Frågade inte ens om något hade hänt med den. Nu är det bara att hoppas att nya paddan hinner hit innan jag måste åka härifrån…😱

Medan jag väntade på min tur hos Apple-genierna (ja, de kallas så 😁) hann jag med ett besök på Bravissimo. Denna gången blev det ”bara” en baddräkt. Och efter det en sväng på Primark. Hittade två par byxor som funkar helt okej, dock inte mina favorit-jeans.

Efter lunch slappade jag en stund på hotellet. Bokade in mig på en spökpromenad 20:30 och då jag redan var ganska trött i fötterna ville jag inte vara alltför sliten redan innan. Har ju som sagt en vandring imorgon också… Det blev middag på Byron, men det kanske var sista gången…tycker inte alls de är lika bra längre. 🤔 Sedan hamnade jag på en gatuartistshow av Skottlands ende svärdslukare. Han jonglerade även med knivar och paradnumret skulle vara att han lade sig under en spikplatta, medan en man skulle ställa sig på spikplattan, och sedan skulle han (svärdslukaren) äta eld samtidigt som han låg där. Nu missade jag dock slutet eftersom han prompt skulle pladdra så länge om att han ville att vi skulle betala. Jag hade ju en tid att passa, som tur var bara 50 meter därifrån, men hade han snott sig på lite hade han hunnit göra sitt trick och få sina pengar. Såg fler i publiken där som skulle med på samma vandring och som också tyckte han snackade för länge.

Men sen blev det då spökvandring med Mercat Tours; Doomed, Dead and Buried. Vår guide hette Rachel och var en av de bättre jag haft äran att lyssna till. Riktigt bra framträdande. Jag fick bidra med ett läskigt skratt på ett par ställen i en historia, vilket naturligtvis var höjdpunkten för allihop. 😂😝 Eller så inte. Vi började på några ställen ovan jord, bland annat i en mörk, smal gränd, och fortsatte sedan ner i valven under South Bridge. Där nere blev det kusligt värre. Det är inte många guider som har fått kalla kårar att gå längs nacken på mig, men hon gjorde det. Minns i och för sig att jag tyckte förra promenaden jag gjorde hos Mercat Tours var riktigt bra också, men annars är det nog bara Cardiff-vandringarna som varit kusligare. Vi avslutade sedan vandringen på Canongate-kyrkogården där hon berättade några historier till. Rekommenderas varmt, fem spöken av fem. 👻👻👻👻👻

When in Scotland…nationaldrycken (tillsammans med whisky) och lokala chips.

Hiraeth

Posted on by

Är det inte trevligt när en plan fungerar? Det gjorde min plan igår kväll. Kanske lite *för* bra. Åt middag på Isis Pizzeria precis som första kvällen och gick sedan ner på piren eller vad man nu ska kalla den för att få lite nya vyer mot bron. Och resten av Barmouth.

Ni vet att det här är järnvägsbron nu, visst?

Båtar och Barnouth

Några ungdomar fiskade efter krabbor längst ut på piren, och sen blev det ett väldigt hallå när det visade sig att de hade fångat en stor manet i en hink. Tydligen hade den bara simmat rätt in i deras håv. Häftigt att se en levande, tror det var samma sort som de jag hittade på stranden i Harlech i fjol. De tänkte tydligen äta den till middag med lite vitlök och chili….eller om den skulle passa bättre till efterrätt med lite vaniljsås, kanske…🤪

Men jag skulle ju ut och gå i vågskvalpet, och även om tidvattnet var långt ut så kom jag dit till slut. Men först trodde jag att jag hade hamnat på Påskön.

Hade glömt bort att den här snubben skulle finnas här.

Månen hade gått upp över Fairbourne och solen höll på att gå ned åt andra hållet. Och vattnet var inte ens kallt, utan sådär lagom ljummet. Och inte var jag helt själv på stranden heller, det dök upp mer än en skattletare med metalldetektor och några badade fortfarande.

Månen över Fairbourne speglar sig i vattnet.

Skattjakt pågår. Förmodligen mer efter dagens alla badgäster än gamla fornlämningar.

Jag vandrade sakta mot solnedgången och kände bara att så här skulle jag vilja ha det varenda dag. Och jag ville absolut inte åka därifrån nästa dag. Innan jag lyckades ta mig ur vattnet, leta mig igenom sanddynerna i mörkret och ta mig tillbaka till hotellet hade jag dessutom sett både Jupiter, Mars och Venus på himlen. Förutom månen och solnedgången, då.

Jag menar….vem skulle vilja gå hem från det här?

Men. Jag måste väl hem och tjäna pengar till nästa resa. Som jag hade någon liten tanke om att den skulle gå till Devon och Cornwall i södra England, men som jag nu gissar kommer gå tillbaka till Wales. Och Barmouth. Och Pembrokeshire. Och Llangollen. Och…

Och…idag har jag mot min vilja lämnat Barmouth och rest till Edinburgh. Om Barmouth visade sig från sin bästa sida igår var det motsatsen idag då det var grått, regnigt och disigt. Mitt undermedvetna ville nog att jag skulle stanna, för jag glömde mobiltelefonen med tågbiljetten på rummet och märkte det inte förrän jag hunnit nästan till tågstationen. Och så råkade jag sätta mig på tåget så att jag tittade bakåt. Tillbaka mot Barmouth, tillbaka mot Wales. Sedan bytte tåget färdriktning i Shrewsbury, när vi kommit in i England, och ungefär samtidigt började jag se fram emot Edinburgh också. Och nu är jag här, efter att det gått betydligt smidigare med tågen än till Barmouth från Manchester. Har hunnit gå lite på the Royal Mile och Victoria Street, varit medhjälpare i en trollerishow och blivit tårögd (på ett bra sätt) av ljudet av säckpipor. Det kan nog bli bra det här också, även om det är väldigt stora kontraster.

*Hiraeth är ett walesiskt ord som översätts med ”nostalgi” eller ”hemlängtan”. Det handlar enligt Wikipedia om den där bitterljuva känslan av att sakna något samtidigt som man är tacksam för att det finns. Nu är inte jag walesare, men tycker det passar ganska bra in på hur jag kände mig igår.

Dinas Oleu

Posted on by

Eller ”Fortress of light” på ett språk det är mer troligt att ni förstår. Det fanns ett ”Hill fort” häruppe, men mest är det en bevarad naturupplevelse tack vare Mrs Fanny Talbot som bodde här i slutet av 1800-talet och donerade marken till National Trust för att storstadsborna skulle få uppleva riktig natur någonstans.

Så, vad är det smartaste man kan göra när man är trött efter gårdagens eskapader? Inte är det att klättra uppför en till brant kulle i alla fall, det kan jag lova. Men är det samtidigt sista dagen i Barmouth (FÖR DEN HÄR GÅNGEN) och man inte har hunnit med det tidigare så är det en ganska bra idé i alla fall. Så det gjorde jag.

Vägen uppför började med en till sån där väg som var unsuitable för allt utom bergsgetter, men tror ni inte att jag faktiskt mötte en bil på väg neråt i alla fall. Vägen ledde upp till en utsiktspunkt, och därifrån gick en stig vidare upp på berget. Jag hade även nu en beskrivning av rutten på telefonen, som blev väl använd för att inte ta fel i någon korsning. Stigarna här var dock betydligt lättare att urskilja (och gå på) än de i fårhagen igår, så fötterna var betydligt gladare. Dock var det som sagt brant. I stort sett hela tiden, antingen man gick uppför eller nerför.

Det är faktiskt skrivet i sten att det här ska bevaras, så det så.

”Vardagsrum i det fria” som Fanny kallade det.

Jag ska inte säga att det var brant, men….det var brant.

Med många fotostopp tack vare den fantastiska utsikten var jag dock snart uppe på toppen. Utsikten var ju inte direkt sämre där. 😝

Monument för att ära 100-års jubileet av att marken skänktes.

Selfie till ära av att jag tog mig upp hit. 😝 Hade hunnit vila en stund innan, det är därför jag ser så pigg ut. 😂

Monumentet nerifrån.

Tuff-tuff-tåget jag åkte för några dagar sedan.

Fick en stund sällskap av en kvinna med en hund, men annars var det väldigt lugnt däruppe. Däremot var det full fart på stranden och ute i vattnet nedanför. Njöt ett bra tag på toppen innan jag började gå ner igen. På stigen ner stötte jag också på något helt nytt för mig – en huggorm! Den märkte dock av mig först, så när jag väl fick syn på den hade den redan börjat slingra iväg. Överhuvudtaget har jag sett mycket djurliv den här resan, har nog tappat räkningen på antalet falkaktiga fåglar jag sett, och igår tror jag till och med att jag såg en livs levande uggla! 😁 Och så nu en huggorm, som sagt. Häftigt. 😁

Guidningen sa åt mig att gå bort mot ”the Frenchman’s Grave”, så det gjorde jag. Inte var det så mycket att se, men tydligen var det en fransman som kom hit 1871 och som spenderade sitt liv med att plantera växter och grönsaker på de här kullarna som nu är begraven här.

På väg mot fransmannens grav.

Trespråkig inskription.

Graven till vänster om staketet. Såg den knappt själv när jag var där.

Sen var det bara att fortsätta ner till stan, köpa lite lunch och äta. Nu ska jag försöka packa det mesta så det är klart till imorgon och sedan ut och äta middag. Förhoppningsvis blir det även lite foton på bron i solnedgången, och en promenad på stranden…men mina planer har ändrats ofta på sistone. 😝

Stig som jag inte skulle ta.

Mot vägen ner.

Nästan nere.

Lunch hos Llewelyn

Posted on by

Idag var en sån där dag som jag kommer titta tillbaka på och le och känna mig duktig som klarade det. Men inte riktigt än, än gör det alldeles för ont och jag är alldeles för trött.

Det var dags för det där äventyret med en lång vandring till ett avlägset slott som inga bussar eller tåg går till. Ifjol gick jag till Pentre Ifan och yrade runt genom en jättelerig skog, idag var i alla fall sikten bra och det var inte lerigt. Bara fullt med fårskit. 😝 Började med att ta standardtåget till Tywyn där jag skulle byta till Talyllyn Railway upp genom dalen.  Tåget var ganska mittemellan de senaste dagarnas tåg i storlek och komfort och utsikten var också bra, men mycket buskage vid kanten skymde sikten en del. Om man bara ska åka ett ångtåg skulle jag rekommendera antingen Festiniog eller Welsh Highland. Festiniog har jag bara åkt en jätteregnig dag då man knappt såg något alls men den börjar i alla fall vackert i Porthmadog. Men Talyllyn duger bra den med. Säkert kunde man ha haft en jättetrevlig dag bara med att åka tåg och titta runt lite i närheten av stationerna, men…nu var det ju så att jag inte hittat något ”nytt” slott till min lista i närheten av Barmouth som var lätt att ta sig till, så jag skulle få anstränga mig lite mer.

Påfyllning av både kol och vatten.

Hoppade av tåget på slutstationen Nant Gwernol, fotade det försvinnande tåget och började sedan att gå. Hade inte riktigt fattat innan att den här stationen ligger ganska högt upp på bergssidan…..så det första jag fick göra var att gå brant nerför, dock bredvid en vacker forsande bäck. Med vetskap om att jag skulle behöva gå lika långt uppför på vägen tillbaka stannade jag dock inte för såååå många foton.

Hittade en toalett i den pittoreska byn Abergynolwyn, dock med den fånigaste kran till ett handfat jag någonsin sett. Fortsatte genom byn och möttes av en bergvägg. Det kändes så i alla fall, det var riktigt brant uppför. Vid toppen av den backen skulle jag sedan klättra över ett staket in i fårhagen. Och fortsätta snett uppåt. 😬 På en ”stig” som ibland inte syntes alls, och sällan hade plats för en hel fot så vartenda steg blev på snedden. Fick lusläsa beskrivningen av rutten och jämföra med rutten jag hade i kartappen sådär vart tionde steg, för jag pallade inte att gå fel och behöva gå tillbaka. Och så var det fullt med fårskit. Men då jag någon gång kunde lyfta blicken från osynlig stig och långt ifrån osynlig fårskit så blev jag ganska glad ändå. 😁 Och när jag faktiskt kom runt och såpass högt att jag såg Bird’s Rock/Craig Yr Aderyn blev jag ännu gladare. Fast inte för glad, för jag var fortfarande tvungen att leta mig fram bland en massa fårskit. 😝

Här syns stigen riktigt bra. Överst är framåt, nederst därifrån jag kom.

Sen såg jag även slottet. Castell Y Bere. Eller snarare, jag såg kullen där det borde vara ett slott. Själva ruinerna var mest skymda av träd, och även när jag kunde se dem smälte de ihop med bakgrunden. Började bli lite orolig att jag skulle ha plågat mig dit och sedan inte få någon lön för mödan. Men nu var det i alla fall nerför i fårhagen. Tyckte synd om vartenda får som jag skrämde iväg från skuggan under träden, och ett av dem bräkte väldigt högt på mig i protest. Blev mer och mer fast besluten om att ta bilvägen tillbaka. Eller kanske ringa taxi. 😝

Slottet från marken. Mer än så här ser man inte.

Kom ut på en riktig väg och sedan var det en stig uppför till slottet. Walesiska slott är ofta byggda på en höjd och utnyttjar naturliga klippor som extra skydd. Och om inte rubriken avslöjade det så är det här ett slott byggt av Llewelyn ap Iorwerth, samme en som byggde det i Criccieth. Väl uppe hade det tagit mig 1 timme och 20 minuter att gå lite över tre kilometer. Jag insåg redan när jag såg backen ner från Nant Gwernol att det där med att hinna till 15:30-tåget och kunna kolla vattenfallen kring Dolgoch bara var att glömma, nu blev det ännu tydligare. Funderade fortfarande på taxi eller kanske att lifta med någon annan från slottet.

Men först skulle det ju utforskas. Och allra först: Lunch! Det var lite annat folk på plats så jag letade mig ett undanskymt hörn och plockade fram mina lunchmackor. Ganska snart dök det upp en vovve som också gärna hade velat ha mat. Hon satte sig bredvid mig en stund och hade inte ens bråttom iväg när hennes familj kom och letade efter henne. 😊

Lunchställe.

Lunchsällskapet på väg hem.

Med mackor, en massa vatten och en jordnöts- och chokladkaka i magen hade en del energi kommit tillbaka och jag började tro att jag kanske inte skulle behöva ringa taxi i alla fall. Sista tåget för dagen skulle gå 17:42 och jag bestämde mig för att gå från slottet senast två timmar innan för att känna mig hyfsat lugn. För att gå sådär 3,5 kilometer (bilvägen var lite längre än fårstigen). Började förstås med att ränna runt hela slottet och fota allt, från alla möjliga vinklar. Craig Yr Aderyn blev ofta med i bakgrunden – den liksom sticker ut.

Slottsruinen liksom härmar omgivningen här. Craig Yr Aderyn är toppen till höger.

Västerut.

Österut.

Till på köpet har jag för bara någon vecka sedan läst/lyssnat på en bok, The Gray King av Susan Cooper, som utspelar sig precis här. Från Tywyn till Craig Yr Aderyn och Abergynolwyn nämns också. Kommer inte på att de nämnde slottet, men Bird’s Rock spelar en ganska central roll i första delen av boken. Riktigt bra bok, och dessutom fick jag lära mig hur mycket häromkring skulle uttalas.

Slottet må vara i ruiner och till och med gratis att besöka, men jag gillade det ändå. Speciellt i kombination med omgivningarna. Helt ärligt så föredrar jag slott som är trasiga. 😝

Vid tretiden kände jag mig nöjd och började bege mig ner mot vägen igen. Fötterna var väldigt trötta men det var i alla fall mer bekvämt att gå på plan mark även om det inte var platt. Som tur var var vägen väldigt lugn, jag såg nog bara en 3-4 bilar som körde förbi mig medan jag gick. Och mycket mindre fårskit. 😝 Fåren var nog också glada över att jag höll mig utanför deras hage. Sedan hade jag helt plötsligt klarat av halva värsta uppförsbacken utan att inse att det var den jag hade börjat på, och uppe på toppen fanns det en välbehövlig bänk att vila fossingarna på. Sen var det ner till byn och upp igen till tågstationen. Började med en sån där rolig väg som var ”Unsuitable for motor vehicles” och som om jag får säga det själv är rätt unsuitable att gå uppför också. 🤪 Sen in i skogen vid bäcken och i och med att jag faktiskt hade en timme på mig upp till stationen kunde jag fota lite mer nu. Och så var det svalt och skönt där. 😁

Upp till höger här och över stänglset gick jag på ditvägen. Tillbaka längs bilvägen. Kanske hade jag varit piggare om jag tagit bilvägen dit också, men måste erkänna att jag hade missat lite vyer då.

Luftade fötterna en stund, men det hjälpte inte nämnvärt… Abergynolwyn skymtas nere i dalen.

Om jag inte gillade att gå här, innebär det att jag är ett motorfordon? 🤔

Små forsar kan vara lika fina som stora.

Det här var en riktigt trevlig överraskning.

Kom upp med sådär 40 minuter tillgodo. Runkeeper säger 1 timme 4 minuter på 3,67 km, men då har den räknat bort alla pauser. Väldigt välbehövliga pauser. Stegräknaren på klockan har istället kommit upp i 21800 steg nu när jag är hemma. 😲 Sen var det bara att sitta och vänta på tåget, sedan sitta på tåget, gå till nästa tågstation via Co-op för att handla något ätbart och sedan sitta där och vänta på tåget. Och så sitta på tåget. Tro mig, det är jätteskönt att sitta ner nu. 😝 Förresten är det lite roligt med en Co-op-kedja här också. De frågar titt som tätt om jag har ett Co-op-kort, och då svarar jag att jag bara har ett svenskt. Synd att det inte ger poäng här också. 🤣😝

Tåg på ingång!

Staket gör man av sånt man har mycket av. Som skifferskivor, till exempel.

Från Bird’s Rock till Sheep’s Hill. Fast ärligt talat hade fåren massor med kullar. Och kullarna hade massor med får.