Är det inte trevligt när en plan fungerar? Det gjorde min plan igår kväll. Kanske lite *för* bra. Åt middag på Isis Pizzeria precis som första kvällen och gick sedan ner på piren eller vad man nu ska kalla den för att få lite nya vyer mot bron. Och resten av Barmouth.

Ni vet att det här är järnvägsbron nu, visst?

Båtar och Barnouth

Några ungdomar fiskade efter krabbor längst ut på piren, och sen blev det ett väldigt hallå när det visade sig att de hade fångat en stor manet i en hink. Tydligen hade den bara simmat rätt in i deras håv. Häftigt att se en levande, tror det var samma sort som de jag hittade på stranden i Harlech i fjol. De tänkte tydligen äta den till middag med lite vitlök och chili….eller om den skulle passa bättre till efterrätt med lite vaniljsås, kanske…🤪

Men jag skulle ju ut och gå i vågskvalpet, och även om tidvattnet var långt ut så kom jag dit till slut. Men först trodde jag att jag hade hamnat på Påskön.

Hade glömt bort att den här snubben skulle finnas här.

Månen hade gått upp över Fairbourne och solen höll på att gå ned åt andra hållet. Och vattnet var inte ens kallt, utan sådär lagom ljummet. Och inte var jag helt själv på stranden heller, det dök upp mer än en skattletare med metalldetektor och några badade fortfarande.

Månen över Fairbourne speglar sig i vattnet.

Skattjakt pågår. Förmodligen mer efter dagens alla badgäster än gamla fornlämningar.

Jag vandrade sakta mot solnedgången och kände bara att så här skulle jag vilja ha det varenda dag. Och jag ville absolut inte åka därifrån nästa dag. Innan jag lyckades ta mig ur vattnet, leta mig igenom sanddynerna i mörkret och ta mig tillbaka till hotellet hade jag dessutom sett både Jupiter, Mars och Venus på himlen. Förutom månen och solnedgången, då.

Jag menar….vem skulle vilja gå hem från det här?

Men. Jag måste väl hem och tjäna pengar till nästa resa. Som jag hade någon liten tanke om att den skulle gå till Devon och Cornwall i södra England, men som jag nu gissar kommer gå tillbaka till Wales. Och Barmouth. Och Pembrokeshire. Och Llangollen. Och…

Och…idag har jag mot min vilja lämnat Barmouth och rest till Edinburgh. Om Barmouth visade sig från sin bästa sida igår var det motsatsen idag då det var grått, regnigt och disigt. Mitt undermedvetna ville nog att jag skulle stanna, för jag glömde mobiltelefonen med tågbiljetten på rummet och märkte det inte förrän jag hunnit nästan till tågstationen. Och så råkade jag sätta mig på tåget så att jag tittade bakåt. Tillbaka mot Barmouth, tillbaka mot Wales. Sedan bytte tåget färdriktning i Shrewsbury, när vi kommit in i England, och ungefär samtidigt började jag se fram emot Edinburgh också. Och nu är jag här, efter att det gått betydligt smidigare med tågen än till Barmouth från Manchester. Har hunnit gå lite på the Royal Mile och Victoria Street, varit medhjälpare i en trollerishow och blivit tårögd (på ett bra sätt) av ljudet av säckpipor. Det kan nog bli bra det här också, även om det är väldigt stora kontraster.

*Hiraeth är ett walesiskt ord som översätts med ”nostalgi” eller ”hemlängtan”. Det handlar enligt Wikipedia om den där bitterljuva känslan av att sakna något samtidigt som man är tacksam för att det finns. Nu är inte jag walesare, men tycker det passar ganska bra in på hur jag kände mig igår.