Idag var en sån där dag som jag kommer titta tillbaka på och le och känna mig duktig som klarade det. Men inte riktigt än, än gör det alldeles för ont och jag är alldeles för trött.

Det var dags för det där äventyret med en lång vandring till ett avlägset slott som inga bussar eller tåg går till. Ifjol gick jag till Pentre Ifan och yrade runt genom en jättelerig skog, idag var i alla fall sikten bra och det var inte lerigt. Bara fullt med fårskit. 😝 Började med att ta standardtåget till Tywyn där jag skulle byta till Talyllyn Railway upp genom dalen.  Tåget var ganska mittemellan de senaste dagarnas tåg i storlek och komfort och utsikten var också bra, men mycket buskage vid kanten skymde sikten en del. Om man bara ska åka ett ångtåg skulle jag rekommendera antingen Festiniog eller Welsh Highland. Festiniog har jag bara åkt en jätteregnig dag då man knappt såg något alls men den börjar i alla fall vackert i Porthmadog. Men Talyllyn duger bra den med. Säkert kunde man ha haft en jättetrevlig dag bara med att åka tåg och titta runt lite i närheten av stationerna, men…nu var det ju så att jag inte hittat något ”nytt” slott till min lista i närheten av Barmouth som var lätt att ta sig till, så jag skulle få anstränga mig lite mer.

Påfyllning av både kol och vatten.

Hoppade av tåget på slutstationen Nant Gwernol, fotade det försvinnande tåget och började sedan att gå. Hade inte riktigt fattat innan att den här stationen ligger ganska högt upp på bergssidan…..så det första jag fick göra var att gå brant nerför, dock bredvid en vacker forsande bäck. Med vetskap om att jag skulle behöva gå lika långt uppför på vägen tillbaka stannade jag dock inte för såååå många foton.

Hittade en toalett i den pittoreska byn Abergynolwyn, dock med den fånigaste kran till ett handfat jag någonsin sett. Fortsatte genom byn och möttes av en bergvägg. Det kändes så i alla fall, det var riktigt brant uppför. Vid toppen av den backen skulle jag sedan klättra över ett staket in i fårhagen. Och fortsätta snett uppåt. 😬 På en ”stig” som ibland inte syntes alls, och sällan hade plats för en hel fot så vartenda steg blev på snedden. Fick lusläsa beskrivningen av rutten och jämföra med rutten jag hade i kartappen sådär vart tionde steg, för jag pallade inte att gå fel och behöva gå tillbaka. Och så var det fullt med fårskit. Men då jag någon gång kunde lyfta blicken från osynlig stig och långt ifrån osynlig fårskit så blev jag ganska glad ändå. 😁 Och när jag faktiskt kom runt och såpass högt att jag såg Bird’s Rock/Craig Yr Aderyn blev jag ännu gladare. Fast inte för glad, för jag var fortfarande tvungen att leta mig fram bland en massa fårskit. 😝

Här syns stigen riktigt bra. Överst är framåt, nederst därifrån jag kom.

Sen såg jag även slottet. Castell Y Bere. Eller snarare, jag såg kullen där det borde vara ett slott. Själva ruinerna var mest skymda av träd, och även när jag kunde se dem smälte de ihop med bakgrunden. Började bli lite orolig att jag skulle ha plågat mig dit och sedan inte få någon lön för mödan. Men nu var det i alla fall nerför i fårhagen. Tyckte synd om vartenda får som jag skrämde iväg från skuggan under träden, och ett av dem bräkte väldigt högt på mig i protest. Blev mer och mer fast besluten om att ta bilvägen tillbaka. Eller kanske ringa taxi. 😝

Slottet från marken. Mer än så här ser man inte.

Kom ut på en riktig väg och sedan var det en stig uppför till slottet. Walesiska slott är ofta byggda på en höjd och utnyttjar naturliga klippor som extra skydd. Och om inte rubriken avslöjade det så är det här ett slott byggt av Llewelyn ap Iorwerth, samme en som byggde det i Criccieth. Väl uppe hade det tagit mig 1 timme och 20 minuter att gå lite över tre kilometer. Jag insåg redan när jag såg backen ner från Nant Gwernol att det där med att hinna till 15:30-tåget och kunna kolla vattenfallen kring Dolgoch bara var att glömma, nu blev det ännu tydligare. Funderade fortfarande på taxi eller kanske att lifta med någon annan från slottet.

Men först skulle det ju utforskas. Och allra först: Lunch! Det var lite annat folk på plats så jag letade mig ett undanskymt hörn och plockade fram mina lunchmackor. Ganska snart dök det upp en vovve som också gärna hade velat ha mat. Hon satte sig bredvid mig en stund och hade inte ens bråttom iväg när hennes familj kom och letade efter henne. 😊

Lunchställe.

Lunchsällskapet på väg hem.

Med mackor, en massa vatten och en jordnöts- och chokladkaka i magen hade en del energi kommit tillbaka och jag började tro att jag kanske inte skulle behöva ringa taxi i alla fall. Sista tåget för dagen skulle gå 17:42 och jag bestämde mig för att gå från slottet senast två timmar innan för att känna mig hyfsat lugn. För att gå sådär 3,5 kilometer (bilvägen var lite längre än fårstigen). Började förstås med att ränna runt hela slottet och fota allt, från alla möjliga vinklar. Craig Yr Aderyn blev ofta med i bakgrunden – den liksom sticker ut.

Slottsruinen liksom härmar omgivningen här. Craig Yr Aderyn är toppen till höger.

Västerut.

Österut.

Till på köpet har jag för bara någon vecka sedan läst/lyssnat på en bok, The Gray King av Susan Cooper, som utspelar sig precis här. Från Tywyn till Craig Yr Aderyn och Abergynolwyn nämns också. Kommer inte på att de nämnde slottet, men Bird’s Rock spelar en ganska central roll i första delen av boken. Riktigt bra bok, och dessutom fick jag lära mig hur mycket häromkring skulle uttalas.

Slottet må vara i ruiner och till och med gratis att besöka, men jag gillade det ändå. Speciellt i kombination med omgivningarna. Helt ärligt så föredrar jag slott som är trasiga. 😝

Vid tretiden kände jag mig nöjd och började bege mig ner mot vägen igen. Fötterna var väldigt trötta men det var i alla fall mer bekvämt att gå på plan mark även om det inte var platt. Som tur var var vägen väldigt lugn, jag såg nog bara en 3-4 bilar som körde förbi mig medan jag gick. Och mycket mindre fårskit. 😝 Fåren var nog också glada över att jag höll mig utanför deras hage. Sedan hade jag helt plötsligt klarat av halva värsta uppförsbacken utan att inse att det var den jag hade börjat på, och uppe på toppen fanns det en välbehövlig bänk att vila fossingarna på. Sen var det ner till byn och upp igen till tågstationen. Började med en sån där rolig väg som var ”Unsuitable for motor vehicles” och som om jag får säga det själv är rätt unsuitable att gå uppför också. 🤪 Sen in i skogen vid bäcken och i och med att jag faktiskt hade en timme på mig upp till stationen kunde jag fota lite mer nu. Och så var det svalt och skönt där. 😁

Upp till höger här och över stänglset gick jag på ditvägen. Tillbaka längs bilvägen. Kanske hade jag varit piggare om jag tagit bilvägen dit också, men måste erkänna att jag hade missat lite vyer då.

Luftade fötterna en stund, men det hjälpte inte nämnvärt… Abergynolwyn skymtas nere i dalen.

Om jag inte gillade att gå här, innebär det att jag är ett motorfordon? 🤔

Små forsar kan vara lika fina som stora.

Det här var en riktigt trevlig överraskning.

Kom upp med sådär 40 minuter tillgodo. Runkeeper säger 1 timme 4 minuter på 3,67 km, men då har den räknat bort alla pauser. Väldigt välbehövliga pauser. Stegräknaren på klockan har istället kommit upp i 21800 steg nu när jag är hemma. 😲 Sen var det bara att sitta och vänta på tåget, sedan sitta på tåget, gå till nästa tågstation via Co-op för att handla något ätbart och sedan sitta där och vänta på tåget. Och så sitta på tåget. Tro mig, det är jätteskönt att sitta ner nu. 😝 Förresten är det lite roligt med en Co-op-kedja här också. De frågar titt som tätt om jag har ett Co-op-kort, och då svarar jag att jag bara har ett svenskt. Synd att det inte ger poäng här också. 🤣😝

Tåg på ingång!

Staket gör man av sånt man har mycket av. Som skifferskivor, till exempel.

Från Bird’s Rock till Sheep’s Hill. Fast ärligt talat hade fåren massor med kullar. Och kullarna hade massor med får.