Söndag, så kallad vilodag. Vad gör Lizzan? Jo, naturligtvis bokar hon in sig på en dagstur som börjar 9:15 på morgonen så hon måste kliva upp vid sju. Efter att ha haft sovmorgon två dagar på rad… Till på köpet visade väderleksprognosen regn, regn, och mer regn (fast inte så mycket som hemma).

Hade bokat in mig hos ett för mig nytt företag, Rabbie’s, som jag dock hört gott om. Turen skulle gå till the Kelpies, Loch Lomond och Stirling Castle, och det som gjorde den här turen så passande var att jag inte varit på någon av de ställena förut. Jag checkade in utanför Rabbie’s cafe vid åtta och hann få tag i och äta en frukostmacka innan det var dags att kliva på bussen. Jag och ett gäng andra skulle åka med Martin och Ian, den sistnämnde körde och Martin höll låda. Det framkom att det här inte var hans vanliga jobb, utan han hoppade in för skojs skull som omväxling mot sitt jobb som lingvist och forskare på ett par sydamerikanska språk som inte var släkt med något annat. Trots det, eller kanske tack vare det, var han en alldeles ypperlig guide.

Första stoppet var the Kelpies, ett par hästskulpturer i rostfritt stål som uppförts för att påminna om hästens viktiga roll i det skotska samhället historiskt sett. En kelpie är dessutom ett vattenodjur, som genom att stå sadlad på en äng lurade människor att hoppa upp för en ritt, bara för att dyka ner i vattnet igen och äta upp en. Mysigt, va? 😁 Jag hade sett bilder på dessa förut, men hade inte riktigt förstått hur stora de faktiskt är. Det var riktigt mäktigt att se dem på riktigt. Och trots att det började duggregna såg jag inte om de rövade bort någon ner i vattnet. (Martin jämförde med svenska näcken, jag blev konstant förvånad över hur mycket han verkade veta om ALLT.)

The Kelpies.

Var först lite irriterad på människan i grönt, nu tycker jag istället att hon visar skalan på de här bestarna riktigt bra.

Nästa stopp var Loch Lomond. Här erbjöd Martin en vandring längs sjökanten, men man hade även möjlighet att ta bussen till byn där vi skulle åka ifrån och kika runt där. Det hade börjat regna ordentligt, och utsikten var i stort sett lika med noll, men vi var ändå ett bra gäng som valde att gå. Själv var jag lite tveksam, inte på grund av regnet (hallå!) utan för att mitt ena lår har börjat spöka och göra ont, främst när jag går nerför. Denna stad, för er som inte vet det, är inte direkt platt. Så nu är det jobbigt uppför och ont nedför. 😝

Men jag gick, och det gick bra. Så, beskåda: ”The Bonnie Banks of Loch Lomond”.

Grått.

Mera grått.

Grönt!

Och ännu mera grått. Och lite grönt. 😝

Det ska vara jättevackert där. Nu kanske man kan kalla det…atmosfäriskt. 🤪 Och bevis på att man faktiskt varit i Skottland och inte något ställe som råkar se liknande ut men på en annan breddgrad.

Tillbaka till bussen, på med värmen, och sen bar det av mot vårt lunchstopp. Martin hade förbokat bord på the Forth Inn i Aberfoyle och rekommenderade laxen. Den var god. 😁 God var också den Sticky Toffee Pudding som jag åt till efterrätt för andra dagen i rad…😋

Ännu större portion…de snålar inte på den här, det är då ett som är sant.

Delade bord med två tjejer från Tyskland och en tjej från Singapore, vi var nog i ungefär samma ålder allihop och hade riktigt trevligt. 😁

Vi var sedan färdiga så snabbt med lunchen att vi hann ta en liten omväg till Stirling Castle – genom Duke’s Pass. Trots regnet var det riktigt vackert, och mer en riktig känsla av ”the Highlands in miniature”, som the Trossachs brukar kallas. På den omvägen hittade vi även – Highland Cows! 😁

Detta är nog en av mina favoritbilder från resan. 😊

När vi sedan kom fram till slottet i Stirling rekommenderade Martin att vi skulle gå längst in och in i husen först, för att gå ute och ta en guidad tur om vi hade tid. Men…det var ju uppehåll! Då kan i alla fall jag inte springa omkring inomhus istället för att vara ute och fotografera, man vet ju inte hur länge det håller i sig. 😂

The Palace med Queen Anne Garden framför.

Tur porten var öppen…

Mörk och slingrande tunnel.

Vy mot William Wallace-monumentet. (På kullen i bakgrunden)

Många statyer fanns det runt väggarna. De skulle föreställa romerska gudar och gudinnor, om jag fattade rätt.

Kung Robert de Bruce utanför slottet.

Vår rundturs”buss”. Bekväm och smidig.

Tycker det ser ut som muren är på väg att äta upp den lilla stugan framför. 😂

På väg tillbaka mot Edinburgh drog Martin sen även en spökhistoria – en jag hört på spökpromenaden med Rachel. Men Martin gjorde den om möjligt ännu bättre. Sedan nämnde han en mystisk händelse som hänt medan han jobbat för Mercat tours som historieguide. Han hade varit nere i valven under South Bridge med en grupp människor och absolut inte berättat något spöklikt alls, när en pojke i femårsåldern frågade sin mamma, så att alla hörde: ”Får jag gå och leka med honom?” Det var ingen där…😱 Men…i just det rummet hade det förekommit många rapporter om folk som sett en 5-årig pojke som inte borde ha varit där. Rachel hade berättat även den historien, så Martin är en riktig kändis. Och förmodligen en av de bästa guider jag haft äran att lyssna till. Men det har varit många sådana här. 😁

Väl tillbaka i Edinburgh åt jag en ganska oinspirerande hamburgare på the Filling Station (överhuvudtaget har jag inte hittat bra burgare nånstans på den här resan 😔🍔) och gick sedan tillbaka till rummet. En dag kvar i staden, och Storbritannien i stort…FÖR DEN HÄR GÅNGEN. Så vad skulle jag hitta på? Det får ni veta i nästa inlägg…😝