Monthly Archives: juli 2019

Tillställning på slottet

Posted on by

Idag (och imorgon, och några veckor till) anordnade English Heritage tornerspel på Pendennis Castle. Jag hade redan köpt biljett till både entrén och tåget, och ”lite regn” skulle inte hindra mig. Som tur var blev det bara *lite* regn och inte lika som igår. Nog för att jag tycker det kan regna ordentligt hemma också ibland, men tycker inte att jag har blivit lika dränkt på lika kort tid som jag blev här.

Idag småstänkte det mest, med några lite värre men korta skurar. Klev av tåget vid Falmouth Docks och försökte leta mig till slottet. Det var inte så värst bra skyltat för fotgängare, så jag tog en längre och onödigt backig väg dit. Men jag kanske behövde motion. (Äppelklockan är väldigt nöjd med mig nuförtiden)

Tittade mig snabbt omkring när jag ändå hittat fram, men det doftade gott från grillen så jag köpte mig en skosula till hamburgare som jag åt i regn och blåst medan jag tittade på och lyssnade till ett par musikanter. Strax efteråt visade riddarna upp lite stridshästträning, och klockan ett körde gycklaren igång med en show innehållandes allsköns konster. Tyvärr har jag inte mycket bilder på det just nu, då jag använde vattentäta kameran och iPaden inte har lust att göra något med de bilderna. 🙄

Trumma, liten flöjt och en hurdy gurdy (vevlira, men låter inte lika roligt).

Riddarträning. Eller mest träning för hästen, faktiskt.

Main gun tower.

Royal Barracks.

St Mawes i bakgrunden.

Boom!

Vid två sprack det upp lite och falkenerarna kunde visa upp sina rovfåglar. Jag bommade den första, men sedan visade de en duvhök och en örnblandning som till hälften var kungsörn och till hälften någon annan sort som jag inte minns. Maffiga fåglar. 😲🦅

Tempest, en duvhök, och Imperius, en delvis kungsörn.

Köpte mig lite glass och vandrade över till gycklaren som skulle ha sin eldshow. Framför allt var han väldigt rolig, det var väl därför jag valde det istället för att se riddarna klä på sig, vilket skedde samtidigt.

Inte riktigt som Rammstein på något sätt, men roligt var det.

Sedan, 15:45, var det dags för den stora begivenheten, tornerspelet. På grund av blåsten och regnet blev det dock lite ändringar, de fick använda svärd istället för lansar och de fick rida lite lugnare än vanligt på grund av det något hala underlaget. Det hela avgjordes i tre grenar, och riddarna blev utslagna i exakt samma ordning som mina favoriter. Först Lancelot, sedan Wyvern, sedan Jason. Vinnare blev Wild (wo)man. Helt ärligt så var torneringen lite tråkig, jämfört med andra jag sett. Vet inte om det var för att det skulle vara realistiskt, för English Heritage verkar lägga stor vikt vid det, eller om det var bara omständigheterna kring den här kampen. Det var inte alls dåligt, bara…så lite. Hade väl velat se mer av mina favoriter. (Jag försökte för övrigt att inte vara så tråkig och gilla Lancelot bäst, men…hans häst var ju finast…😁 Förutom domaren Peters, då…😝)

Väpnare och domare Peter.

Tjusigaste hästen. Eventuellt tjusigaste ryttaren också…😝

Sir Lancelot.

Sir Jason.

The Wyvern.

Wild (wo)man på Spark.

Pratade sedan lite med gycklaren medan jag gick mot utgången och vidare ner mot Falmouth. Han hade hektiska veckor framför sig, med uppträdanden två dagar i veckan på Pendennis, och andra gig på helt andra ställen däremellan. Nu tog jag smartaste vägen in mot stan, och var strax framme vid The Stable, trots fötter som var jättetrötta efter att ha stått hela dagen. Har nog dessutom fortfarande lite sviter av sandaler och bara fötter på stenarna vid St Michaels Mount i förrgår. Fick mig ett bord och frågade efter ciderrekommendationer. Till slut blev det två half pints, för de hade ett deal om en pint och en pizza för 10 pund på tisdagar, och första rekommendationen hade en alkoholhalt på över 7%. Riktigt så snurrig tänkte jag inte bli, så han gav ett annat förslag på 4,5. Betydligt bättre. De var gods bägge två, även om ingen blev någon ny favorit. Det blev däremot pizzan, en Greek, med de absolut godaste gröna oliver jag någonsin smakat. Och en massa annat gott.

Greek pizza och två väldigt olika cidrar.

Medan jag satt och åt lyckades jag även få syn på något tjusigt utanför fönstret – ett gammeldags segelfartyg ute i hamnen, relativt långt från alla andra båtar. Vädret höll sig torrt tills jag ätit färdigt så jag rände ner på kajen innan mitt tåg hem skulle gå. Och insåg att det hade varit en dum idé att åka tillbaka till Falmouth över dagen. Nu måste jag ju säga farväl IGEN. 😭 Ett ställe med godaste pizzorna och massor med cider, ett annat med bästa hamburgarna, mysiga butiker, massor med stränder, hav, båtar (som är fina från land) och vacker natur. Varför skulle jag härifrån nu igen? 🤔😔

Shippie! Hade nästan förväntat mig att se Ross Poldark därpå, inte ett gäng i illgula jackor.

Till på köpet retades vädergudarna med mig på hemvägen. De stora molnen hade blåst bort, och landskapet badade nu i sådant där vackert gyllene ljus som är en fotografs dröm att jobba med. Och inget kunde jag göra åt det när jag satt på tåget. IGEN. Även St Michaels Mount var extra vackert när det dök upp utanför fönstret. Kollade bussarna till Marazion, men det skulle vara över en timme tills det skulle gå en, så jag erkände mig besegrad. Gick bara ned till kustleden för att fota härifrån Penzance när jag klev av tåget, och såg då till min glädje att solen gick i mörka moln. Även om jag så skulle ta taxi dit skulle det varit för sent. Så, någon annan gång. Får se hur det ser ut och hur jag känner mig imorgon efter min gruvturné. Problemet är bara att jag måste hinna packa då också…

Cornwalls pärla

Posted on by

St Michael’s Mount. Hela dagen. Bara så att ni vet.

Åkte dit vid 9 då promenadvägen skulle ”stänga” vid 10, dvs bli täckt av det inkommande tidvattnet. Och naturligtvis ville jag gå över, även om det gick båtar i skytteltrafik för besökarna när vattnet var för högt. Var där halv tio, och tyckte det såg ut som att de tagit till gott om tid innan stängning då vattnet såg ut att vara långt från vägen. Tyvärr har jag ingen bild på det, då jag lyckats tappa det minneskortet…😔 Som tur var så var det bara det allra första bilderna från den morgonen som gick förlorade.

Gångväg och gångväg. Går utmärkt att köra på också. Även med vanlig bil.

Dock hade jag fel. Tio i tio var redan den lägsta delen av vägen under några centimeter vatten. Väl på andra sidan visade det sig också att det där med stängning mest var en rekommendation – folk tog sig över gående (men rejält blöta) även efter elva.

Poppis ställe. Bilden tagen cirka tio minuter innan ”stängning”, vilket egentligen bara säger att då börjar man bli ordentligt blöt om man vill gå över.

Cirka en timme efter stängning var det fortfarande flera som korsade till fots.

En dryg halvtimme senare kom dessa på betydligt mer passande färdmedel.

Jag visste att jag skulle vara kvar här hela dagen, så jag började med att gå med på en liten rundtur nere i byn, där guiden berättade om hus och båtar och hur det var att bo på ön, som flera andra guider och anställda gjorde. Hon berättade även om kungliga besök och hur drottning Elizabeth för några år sedan kommit på besök och fått åka golfvagn upp till slottet. För oss vanliga dödliga var det dock en kullerstenig, brant stig, delvis med trappsteg som gällde.

Amfibiebåt för att frakta invånarna till fastlandet under vintermånaderna.

Båten längst fram i bild är ett par hundra år gammal, och används till att frakta kungligheter till ön.

Relativt ny men fin väggmålning.

Efter den informationen kände jag att det behövdes lite extra energi innan jag gav mig på backen, så jag gick till caféet. De hade inte börjat servera lunch ännu, så det blev ”bara” en kaka och lite chips, men det verkade räcka. Största problemet var att jag hade tagit sandalerna för att kunna gå i vattnet över gångvägen och de var inte lika lämpade för väldigt ojämn kullersten i brant backe. Speciellt inte blöta. 😝

Dock tog jag mig upp utan större problem och bara ett par andningspauser, och uppe vid slottet var det folkigt. Kände mig bitvis som ett får i en fårskock som blev vallad från rum till rum därinne, men det fanns en hel del att se. Bäst var dock utsikten. Jag var först lite besviken över att trädgården inte var öppen för besökare mer än två dagar i veckan (och inte söndagar), men när jag såg den var jag faktiskt glad för det. Den är planterad för att se snygg ut uppifrån slottet, och eftersom den var stängd – inget folk i vägen! 😁 För att vara trädgårdsmästare på ön finns ett lite ovanligt krav – man måste kunna fira sig ner med rep till trädgården.

Kolla, ett slott!

Inuti slottet. Det stör mig när rum ser ut att vara symmetriska men visar sig inte vara det när man försöker ta en symmetrisk bild…

Trädgården.

Utsikten. Gångvägen syns under ytan till höger i bild.

Slottet innehåller även en egen kyrka, för det måste man ju ha när man är en lord, och tydligen går både lord och lady St Levan som fortfarande bor i slottet på gudstjänsterna varje söndag.

Inne i kyrkan.

När jag hade tittat klart på slottet både inne och ute gick jag försiktigt nerför kullerstenarna igen. Nerför var definitivt värre än uppför och ena sandalen skavde ordentligt. Verkar dock inte ha fått några blåsor eller andra men. Vid entrén till stigen upp till slottet hade de berättarstund, så jag satte mig och lyssnade på två berättelser om ön, bland annat om Jack jättedräparen. Jätten han dräpte hade ett pyttelitet, stenigt hjärta som nu är en del av stenarna i stigen upp till slottet.

Historieberättare och lämningar efter Jacks dräpande av jätten.

Tidvattnet var nu helt inne, och jag bestämde mig för att åka tillbaka till fastlandet. Kön till båtarna var lång, men det gick undan. Det var 8 båtar som gick i skytteltrafik mellan ön och Marazion, och varje båt tog 12 personer.

Hus vid foten av gångvägen.

Vy upp mot slottet från torget man ankommer till från gångvägen.

Vy mot slottet från änden av båtkön.

Båtar som ankommer och lämnar Marazion.

Klockan var runt tre, och jag skulle vänta in eventuellt vackert solnedgångsljus vid åtta, så jag gick in på Godolphin Arms och beställde middag. Började dessutom skriva på gårdagens blogg, börjar bli efter nu. 😝 Delikat lax och sedan en halvbra ostbricka till efterrätt. En av ostarna var riktigt god, den andra lite tråkig. Men det var bra för att fördriva tiden.

Lax till huvudrätt.

Brie och Cheddarost till efterrätt. Cheddarn var god, brien lite för kall och smaklös.

Vid 18 började gångvägen bli gångbar igen, även om den inte skulle vara helt öppen förrän efter sju. Gick lite fram och tillbaka, men ljuset ville inte som jag ville. Bara en massa moln västerut. Satte mig och väntade och bloggade klart, men ingenting hände. Gav upp vid halv nio och började bege mig hemåt. Då det var söndag hade sista bussen gått vid 18 och det var väl sådär 4-5 kilometer till hotellet. När jag var runt halvvägs började det bli mörkt, och fötterna var trötta. Men då började det skutta kaniner över vägen. Minst 15 stycken måste jag ha sett, vilket åtminstone hjälpte humöret. Till slut var jag dock hemma, och märkte att jag tappat min lilla bältesväska. Med 2 extra kamerabatterier och det där minneskortet från morgonen. 😔

Instagram och selfie central. Vet inte hur många foton som tas härifrån en fin dag, men det är många.

Mycket bättre bild än så här blev det inte, när ljuset inte ville vara med och leka. 😔

En sekund innan en hund kommer och skrämmer bort måsen…tyckte den poserade så fint.

Mja, okej…men någon fempoängare är det inte.

Tog sovmorgon idag då vädret inte skulle bli något vidare, men hann i alla fall med lite frukost. Bestämde mig sen för att åka lite buss, då jag varken kände för att stanna på rummet eller traska runt i stan. När jag gick ut till busshållplatsen sådär 2 minuter härifrån hällregnade det. Vågrätt. Jag var dränkt innan jag hunnit halvvägs. Köpte en macka och lite vatten och åkte till St Ives. Och såg INGENTING. Inte bara för regnet utanför, utan för att fönsterrutorna var alldeles igenimmade. Kändes lite lönlöst att åka vidare mot Newquay som jag hade tänkt, men jag hade ingen lust att yra runt i regnet i St Ives heller, även om det just då inte var lika illa. Klev på bussen mot Newquay men kände att det skulle bli väldigt sent att åka ända dit och tillbaka. Kollade kartor och tidtabeller och satsade på St Agnes istället, då skulle jag vara tillbaka i St Ives fyra och Penzance fem.

Såg fortfarande inte ett dyft. Att torka imman från fönstret hjälpte inte heller, men kanske gick det att ana vid vissa tillfällen att det hade kunnat vara vackert om man hade sett något. Fick istället roa mig med hållplatsnamnen, de som stack ut mest var ”Bucket of Blood”, som var en pub, och ”Hell’s Mouth”, höga klippor ner i havet och definitivt ett ställe jag skulle velat se.

Sent om sider kom vi fram till St Agnes och jag blev direkt dränkt igen. Trots regnjacka. Letade mig en toalett och undrade sedan vad jag skulle göra tills bussen åt andra hållet dök upp. Hittade efter en stund en presentbutik som fick utgöra förströelse i några minuter innan jag gick ut igen. Och då hade regnet avtagit. Hittade inte så mycket annat roligt, men såg något gammalt gruvhus mellan husen, dock inte särskilt bra. Men så sprack molnen upp och solen kom fram. Då det fortfarande blåste en del var jag snabbt ganska torr igen, och sedan kom bussen. Och man kunde se ut genom rutorna!

På tillbakavägen bekräftades det att det helt klart stämde att det var ganska fina omgivningar när man väl såg något, så dagen var ju inte helt bortkastad ändå. Var sugen på asiatisk mat och letade rätt på bästa thai-stället i Penzance. Det visade sig vara en dryg kilometer bort, och regnet började hota igen. Dock var det inte uppifrån man riskerade att bli blöt när man gick längs promenaden vid havet, utan från sidan. Vinden tvingade upp massiva vågor mot kanten och det var helt klart roande att se folk utmana varann att stå nära när vattnet kom farande. Själv fick jag bara något enstaka saltstänk på mig innan jag var framme vid restaurangen, Thai Moon.

Jubilee Pool, en saltvattenssimbassäng i Art Deco-stil.

Jubilee Pool från utsidan.

Tjusigt inrett, bra service och god mat. All mat där är i grunden mild till mediumstark, och jag ville gärna ha min lite starkare än så. Servitrisen rådde mig dock till att hellre ta in lite chili på sidan av ifall jag inte tyckte det var nog starkt. Det lät ju visserligen bra, men när jag väl smakat så märkte jag att jag hade rätt. Skulle ha haft lite mer krut i redan från början. ”Medium” är ju så väldigt subjektivt. På Nandos är det t.ex. lagom starkt för mig, dvs med lite bett, här var det typ inte mycket styrka alls. Skulle nog till och med kunna sagt att mina icke chili-gillande vänner skulle kunnat äta det utan problem, men de hade förmodligen protesterat. Nåja, med extra chili blev det tokgott. Beställde även in friterad ananas med glass som efterrätt, och den var också supergod.

Huvudrätt, nummer 23 med kyckling. Gott!

Flitelad banan…näe, ananas med glass, var det ju.

Gick tillbaka mot rummet, med ett snabbstopp på snabbköpet, men blev distraherad av vågorna på havet. Såna vågor får man inte på Storsjön, vad jag vet. Var tvungen att gå ner och kolla en stund innan jag till slut tog mig hem. Så nu blev det ju sent i alla fall, och jag som hade tänkt ha en lugn dag…😝

Det syns ganska tydligt var vågorna har slagit över kanten. 😂

Våg på våg på våg…🌊🌊🌊

St Ives

Posted on by

Fredagseftermiddagen spenderades med vila, och då jag började bli hungrig igen framöver kvällen traskade jag ut för att leta mig något relativt tråkigt att äta. Vad passade då bättre än Wetherspoons? Då jag dessutom har deras app behövde jag inte prata med någon för att beställa, vilket passade mig utmärkt då jag kände mig lite svagare än vanligt. Efter en kyckling och avokado-wrap fick jag i alla fall tillbaka lite av energin och orkade till och med fota lite – bland annat båten jag varit ute på tidigare och nu låg alldeles snällt och stilla i hamnen.

Efter en lite lugnare frukost på lördagmorgonen åkte jag till St Ives. Det har tidigare varit lite av ett konstnärsmecka, och har fortfarande fullt av individuella butiker och matställen. Dock spenderade jag inte så mycket tid inne bland husen, utan letade mig ner till vattnet. Stannade till och kollade på en affisch och blev tillfrågad om jag ville följa med ut på en båttur….njae…😝

Hittade istället en stenträdgård med skulpturer som bara är stenar balanserade på varann, och artisten spanade ut över alltihop. Såg en skylt om att det var helt okej att gå ner och fotografera, så jag lovade att vara försiktig och försöka att inte välta något efter att jag lämnat ett litet bidrag i hans hink. Hörde någon som stod och tittade och sa att ”det är ju bara sten”…ja, men? Man kan ju faktiskt se det vackra i det enkla också. Och så hade han gjort en dinosaurie. 😁

Utan att ha förstört något gick jag sedan vidare och letade mig en glass. Hallon och mörk choklad, båda som sorbet. Chokladsorbet var något nytt, men det funkade det också. Och fiskmåsarna fick ingenting.

Hade hittat en artikel om de bästa fotoställena i St Ives och bockat av två redan. Det tredje var uppe på en kulle ute på spetsen av halvön vid St Ives. Området kallas ”the Island” även om det inte är en ö. Uppe på kullen finns ett litet kapell, runtom finns små stränder och utsikten är naturligtvis inte dum. Innan jag gick upp pausade jag vid en av stränderna och åt lunch ur låda, väl påpassad av fiskmåsarna. De fick inget nu heller. Kollade några instagrammare in action medan jag åt, men fotade inte fotandet, mest för att jag hade händerna fulla.

Upp mot toppen, och jag hamnade precis bakom en stor grupp italienska ungdomar som kanske var på klassresa eller något liknande. De verkade i alla fall ha kapellet som mål, så att få kort på det var lönlöst en stund. Dock har jag ju tålamod. 😇 När de hade gått lekte jag själv lite med kameran, så det var säkert fler som fick ha tålamod.

Hittade sedan en ”stig” ner på ”stranden”, som just där bestod av stora stenar. Var inte på humör för att traska runt mer eller beblanda mig med så mycket folk (för det är mycket folk/turister i St Ives), och där var det lugnt. Ställde upp kameran igen och lekte lite mer. De som gick förbi hade säkert något att flina åt om de såg mig, men eftersom jag inte såg dem behövde jag inte skämmas. Inte för att jag tror det hade synts om jag rodnat ändå, solen hade gjort sitt.

När jag hade fått nog av selfies gick jag istället tillbaka mot bussen. Kanske inte hade sett så mycket av stan, men det jag såg gillade jag. Och jag har fortfarande inte plats i resväskan för en massa shopping. Tänkte ta bussen via Land’s End, då det fortfarande var ganska tidigt och jag inte ville hem direkt. Kom upp till buss-stationen med 20 minuters marginal och kom på att jag glömt köpa något drickbart, och jag var törstig. 2-3 timmar på en öppen buss skulle inte vara någon hit. Kollade kartappen efter närmaste snabbköp och travade iväg. Och kom till en ordentlig nerförsbacke. Som jag förstås skulle behöva gå uppför också. När jag väl hittade butiken var det dessutom jättelång kö och det hade tagit några minuter att gå dit. Nåja, plockade på mig dricka och vatten och ställde mig längst bak. Sen gick det undan, de öppnade fler kassor och strax var jag ute igen. 9 minuter till avgång. Och tröga turister i vägen. 😝 Måste säga att jag kände mig väldigt nöjd när jag i ganska hög fart gick förbi en ung, smal tjej i värsta uppförsbacken. Hon kanske hade haft en jobbig dag och inte brått någonstans, men det var i alla fall en kul känsla. (Och inte som att ha blivit omgådd av en dam med rullator, vilket också har hänt mig) Hann med bussen med 5 minuters marginal och fick plats på övervåningen. Uppskattade landskapet mer den här gången, i friska luften, och det kändes mindre skumpigt också. Men var jag inte blåst innan så blev jag det nu.

Vatten, vind och vågor..

Posted on by

…kan göra Lizzan väldigt glad, men mest bara om hon själv är på land. Är hon ute på en båt i 3,5 timme kan det också göra att hon mår väldigt dåligt. 😔

Så idag var det dags för ”the Discovery Voyage” med Marine Discovery, en 4 timmars tur med chans att se lite allt möjligt djurliv. När jag kom dit fick jag höra att de på grund av blåsten kortat ned till en 3 timmars tur. De har i all sin kommunikation varnat för att man skulle vara försiktig och ta sjösjukepiller om man hade sådana anlag, så jag hade tuggummin med mig. Dock har det ju gått alldeles utmärkt med alla andra båtar jag varit ute på hittills på resan, och det är flera år sedan jag blev dålig till sjöss. Då har jag dessutom befunnit mig så att jag inte kunde se horisonten. Men nu var jag lätt illamående redan innan av nervositet.

Scillonian, färjan till Scilly-öarna. Här med runt 2,5 timmes färd framför sig. Den gungade rätt ordentligt den också.

Vi fick regnkläder och flytvästar och klev sedan ombord på båten, en segelkatamaran med plats för 12 gäster plus besättningen på två man. Första 45 minutrarna gick jättebra, och vi såg tydligen en säl…som jag har foto på. Ni får lite på mig om det, så som jag litar på guiderna, för så mycket av den såg jag inte.

Den där grå triangeln i vattnet typ mitt i bild är tydligen en säl som är uppe för att andas.

Sulor på klippan där sälen var.

Tills dess hade vi använt båtens motor för att ta oss fram, men nu började vi segla. Och vågorna blev större. Tuggummina skulle hjälpa även mot sjösjuka man redan börjat känna av, så jag tog mig ett sådant och började tugga febrilt medan vi fick en hel del havsstänk över båten. Det räckte inte. Typ en kvart senare fick jag ropa efter en hink som sedan blev en trogen följeslagare resten av turen. Och det var 2 timmar kvar… Jag hade akupressurarmband också, men kände inte att jag skulle palla att få fram dem ur förpackningen och ta på mig dem.

Tydligen såg vi också klumpfisk och tumlare, men jag stirrade krampaktigt mot horisonten (när den inte försvann bakom någon våg) för att slippa stirra ner i en svart hink med resterna av min frukost. Det hjälpte dock inte mycket det heller. Och även om tuggummit inte hjälpte mot sjösjukan, så funkade biverkningen…jag började få svårt att hålla ögonen öppna av dåsighet.

På väg in mot land, när räddningen var nära, kom dock ropet: ”Delfiner!” Det hade varit lite lugnare en stund och jag var inte riktigt lika klen, så även jag kunde resa mig och kolla. Japp, definitivt delfiner. 🐬 Tydligen ett ganska litet gäng, men jag tror jag såg runt 5 stycken i alla fall, som simmade över till båten och lekte runt oss. Stora kameran hade jag slängt av mig för att inte den skulle bli blöt eller få nåt ännu mindre trevligt än havsvatten på sig, men jag hade extraskyddade iFånen i fickan. Och bästa fotot jag fick var det här…

Man *kan* ju se att de är delfiner…om man ska vara positiv.

Såatte. Tror inte det blir att boka någon fler båttur på öppet vatten för mig på ett tag…🙄 Eftersom vi stannade till med delfinerna tills de blev uttråkade av oss blev turen till slut på 3,5 timme, och jag var väldigt glad att få fast mark under fötterna igen. Och jag var nog inte den enda, en av de andra ropade också efter en hink och en tredje pratade med mig efteråt och sagt att hon nästan behövt en också. Kan inte klaga på guiderna heller, de var förstående och hjälpsamma och gjorde vad de kunde och sa att det var en riktigt tuff dag att vara ute. Men jag är ändå glad att vara på land igen – även om det fortfarande känns som att det gungar när jag blundar.

Västerut

Posted on by

Så var det då dags att lämna vackra Falmouth och resa vidare västerut, till Penzance. Fick en kram av underbara ägarinnan till Highcliffe innan jag gick iväg, och både hon och den av tjejerna som jobbat mest i frukostrummet hoppades att jag skulle komma tillbaka snart. Inte helt omöjligt, planer börjar smidas…😝

Tågresan upp till Truro var lika tråkig som vanligt, och inte var det mycket bättre på tåget västerut. Generellt har tågresorna i Wales varit betydligt roligare – här ser man mest bara buskar. 🙄 Såg dock lite monument och grejor vid Redruth, och efter St Erth började jag spana efter den största anledningen till att jag överhuvudtaget åkt hit – St Michael’s Mount.

Men jag såg fortfarande bara buskar. Tills, helt plötsligt, i en glugg i buskaget, så stod det där. Inhöljt i dis, mystiskt och i gråskala. Såg en kite-surfare precis framför och tänkte att det hade blivit ett *suveränt* foto. Men inte kunde jag göra något åt det, fast på tåget som jag var. 🙄

Kom så fram till min och tågets slutstation. Jag har egentligen åkt samma tur i små delar nästan hela resan hittills, och när/om jag ska hem/till Sverige kommer jag ta hela i ett svep, fast åt andra hållet. Har känts lite fånigt med tågresor på under timmen åt gången, men som boende i Östersund är man inte så van vid att ha nära till andra intressanta ställen. Inte med tåg och buss i alla fall.

Typiskt mig att hamna på ställen med egna språk…nu cornish, som definitivt är släkt med walesiska.

Hittade snabbt till boendet och blev mött av värden Matt. Han hade koll på läget och tyckte jag var tidig då han läst att mitt tåg var försenat. Jag måste ha hamnat på ett annat tåg. 😝 Inget boende kunde ju imponera efter Highcliffe, men det här såg helt klart dugligt ut. Kostnaden är dessutom bara lite mer än hälften per natt, så det är klart att det blir skillnad. Matt visade runt och gav mig ett tips jag inte kunde motstå – att ta bussen runt till Land’s End och St Ives och sedan tillbaka. En tur på drygt 3 timmar, för att se hur den här delen av landet såg ut och kunna planera enligt det.

Enkelrum på Cornerways i Penzance.

Köpte ett veckokort på det lokala bussbolagets app och letade mig först lite lunch då jag var rejält hungrig. Tyvärr var avokadon på toasten jag beställde alldeles för söt, vete sjutton vad de blandat i den, så lunchen var ingen höjdare. Och sedan började ett äventyr.

Turen runt är uppdelad på tre olika linjer, men det är samma buss som kör dem, så man behöver inte kliva av. Första sträckan, från Penzance till Land’s End, hade inte så jättespännande utsikt, det var jordbruksmark mest hela tiden på böljande kullar. Däremot körde vi genom små smala lanes. Med en rejäl dubbeldäckarbuss. Just den här hade inget öppet tak, så jag kunde inte fotografera, och dessutom började jag känna mig lite åksjuk av skumpandet, berg- och dalbane-kullarna och att sitta instängd. Det hjälpte inte heller att några barn suttit och ätit något med kött i på bussen så att lukten spred sig överallt. Hade tänkt bara åka runt, men omständigheterna gjorde att jag hoppade av i Land’s End och hoppades att nästa buss skulle vara öppen.

I mina guideböcker står det att Land’s End tyvärr gjorts om till ett nöjesfält från den naturupplevelse det var från början. Och det stämde väl, även om jag undvek det mesta så var det någon film, och nåt med Kung Arthur, och naturligtvis presentshoppar. Det var inte ens gratis att fotografera sig vid den så kända Land’s End-skylten, utan man fick betala minst 10 pund för att få sitt foto taget av en professionell fotograf som sedan skrev ut och monterade det hela på ett kartongark och skickade det hem via post. Inte ens en digital kopia, alltså.

Men vad sjutton, jag *ville* ha ett kort därifrån och när det dessutom inte var någon kö var det lika bra att passa på. Vi letade rätt på bokstäverna till ”Östersund” och kollade avståndet. Det närmaste de hade på sin lista var Umeå, så vi drog bort lite från det, och jag sa att ”det är lugnt, det är säkert ingen som kollar”. Sen kom jag på vilka kamrater jag har. Klart att ni kommer kolla. Kan bara säga att det som står på skylten är någonstans mellan fågelvägen och bilvägen till Östersund från Land’s End, i miles. Olika appar/webbsidor ger lite olika resultat, så om någon har stenkoll på vad som stämmer får ni gärna säga till. Det avstånd de hade till Umeå stämmer nämligen inte heller med vad jag hittar. 😝 Det fotot får jag som sagt inte förrän jag kommer hem, så här blir det lite runtomkringbilder, för runtomkringet gillade jag…

Vy mot Sennen.

Ge Lizzan vatten, vind och vågor så är hon nöjd rätt länge. 😁

Träffade dock ingen Cliff, så jag vet inte hur farlig han är…🤔

Mycket folk var det, och hörde en hel del svenska också. Det gör man sällan i Wales. 😝

…men fotografen såg min kamera och sa att han kunde ta några bilder med den också, för att han tyckte det var så roligt att fotografera med en bra kamera ibland. 😁 Japp, han körde också Nikon. Och det ser ut som att han vet vad han gör. 😊

Snäll fotograf…😁👍 (Ja, inte bara hon på bilden, då…😝)

Färden vidare mot St Ives var desto roligare vy-mässigt. Nu fick jag dessutom åka utan tak, och viktigast, utan fönster i vägen. Vi började med att åka *ned* till Sennen Cove, och sedan *upp* därifrån igen. Branta backar är det gott om. Och wow vilket tjusigt ställe. Resten av bilderna i det här inlägget förutom sista är tagna från bussen, eventuellt i farten, så döm mig inte för hårt…😝

Sennen Cove. Inte alls fint…🙄

Sedan var vi verkligen i Poldark-country. Gamla gruvhus lite överallt. Kan inte säga vilket som är vilket eller om de varit med i serien än, men de ser i alla fall ut om att de skulle platsa. Landskapet påminde mig mer om Skottland på den här delen, och inte bara för att damerna som satt bakom mig pratade med skotsk dialekt.

Kor och gruvor.

Så St Ives. Någon jag pratade med i Falmouth sa att det var hennes favoritställe i hela Cornwall. Tja, kan nog kanske förstå det. Och det här var bara en första glimt. Busshållplatsen var dock väldigt bra placerad. Förutom om man inte gillar uppförsbackar för att ta sig till den.

Inge fint här heller. 🙄

Man har lite att klättra uppför om man är på stranden och ska med bussen.

Sista sträckan ner mot Penzance igen var ärligt talat rätt tråkig. Fortfarande jordbruksmark, men nu körde vi på relativt breda vägar så inte ens det var spännande. Tills St Michael’s Mount dök upp igen…

St Michael’s Moount?

När bussen sedan stannade i Marazion, som är mitt för ”ön” på fastlandet, kunde jag inte låta bli att hoppa av bussen för att fota lite mer. Jag har intalat mig själv hela dagen att jag inte skulle vara ute halva natten för att fotografera då jag ska ut med en båt redan 9:00 imorgon, men…kunde inte stanna på bussen. Dock lyckades jag faktiskt bara ta foton från ett par ställen och sedan ta nästa buss tillbaka till Penzance. 😇

Det kommer bli MÅNGA fler bilder på det här. Om jag nu inte förolyckar kameran under morgondagens båttur, vill säga.

Truro retur

Posted on by

Det blev stad idag – jag ville verkligen inte vakna i morse och stad kändes som en totalt sett lugnare dag än en vandring, oavsett längd. Tog tåget upp till Truro strax före tio och traskade nerför backen mot centrum. Turistinformationen skulle ha en stadsvandring klockan 11 och jag var framme med sådär 20 minuter till godo. Det visade sig att vi bara var tre som ville gå, men de körde ändå.

I sådär 1,5 timme gick vi runt på kullerstenarna och tittade på det ena huset eller det andra, och på katedralen från alla möjliga håll. Fick reda på delvis varför den är så inbyggd – den började byggas 1880 då Truro redan var en ganska väl utbyggd stad, och dessutom på samma ställe där det redan stod en kyrka, som inkorporerades i designen. Sedan har det också vuxit upp ännu fler hus runtomkring.

Det mest lysande med den här bilden också är solen. Men det är i alla fall katedralen från en annan vinkel.

Efter rundturen letade jag mig lite lunch. Hade gått förbi ett ställe med gigantiska färgglada maränger förra gången jag var i stan, så nu ställde jag siktet ditåt. Nu menar jag inte att jag åt bara en maräng till lunch, alltså…köpte först något annat jag aldrig provat men som var ett måste när man är här i Cornwall – en Cornish pasty. Typ en pirog med kött, potatis, lök och kålrot, tror jag hon sa. Och en maräng, naturligtvis. De hade inga sittplatser, så jag tog med mig det hela ut och gick till Lemon Quay, där man nuförtiden inte ser så mycket vatten alls. Förut var det dock en hamn, men floden är överbyggd nu. Däremot fanns det gott om bänkar. Och hungriga fiskmåsar. 🙄 IQ fiskmås är förmodligen ganska högt, för de är rätt lömska, de rackarna.

Giganto-maräng. Nej, bildvinkeln ljuger inte, den var sådär stor.

Pastyn var god, men marängen smakade mest bara socker. Vet i och för sig inte vad annars jag hade förväntat mig. 😂 Ingen fiskmås kom åt någotdera, däremot hade jag lyckats få massor med marängsmulor innanför tröjan innan jag var klar. Under tiden stod det en kristen snubbe och predikade om att Gud är lösningen på alla problem och att man skulle ta hand om sin själ och att alla är antingen man eller kvinna, och visste man inte det så var det för att man inte kände till Gud. Och hinduism var fel och ateism var fel, för det fanns exakt en Gud. Snacka om intolerant dravel. 😡 En dam gick runt och försökte dela ut flygblad i samband med dravlet, och hon kände nog på sig att det inte var så populärt, för hon frågade väldigt försynt om man ville ha en. Och jag hörde ingen som tackade ja.

Avgång för båten tillbaka till Falmouth var klockan 14 och alldeles i närheten så när magen var full gick jag dit. Vi fick först åka buss igen då det var lågvatten. Väl ute på båten blev det snabbt rätt kyligt, det blåste friskt och molnen såg ut att hota med regn. Dock droppade det ingenting. Själv satt jag i shorts och t-shirt medan andra huttrade klädd i jacka eller satt insvepta i dubbla filtar. Men hade jag haft en jacka med mig hade jag faktiskt tagit på den….😝 Vyerna var typ desamma som i förrgår, dock hade det stora skeppet försvunnit som kaptenen hade sagt.

Teodling. Tydligen är mikroklimatet här alldeles utmärkt för att odla te.

Mera båtar. Och några skarvar, på den gula grejen. De verkar ganska vanliga häromkring.

Pirater! ☠️😱 Men vi såg tydligen antingen för skrämmande eller för fattiga ut, för de körde bara vidare.

Ankomst kajen.

Ny vinkel på blå båt. 😁

Vi var tillbaka i Falmouth runt 16, och det kändes direkt varmare av att komma lite i lä från husen och all sten har säkert också sparat på sig en del värme. Gick till Indidog, en nyöppnad restaurang som ägs av samma par som äger boendet jag bor på, för att se hur det var. De ”ska” ha mat hela dagen, men när jag kom dit fick jag höra att de bara serverade kakor och kaffe då. Nåväl, fick väl offra mig på en bit kaka, då…och lite mintte. Läget är suveränt och de är snyggt inrett, men annars verkar de ha lite inkörningsproblem. Hoppas dock de lyckas lösa dem.

Gott, men inte riktigt mäktig nog för min smak.

Så nu var jag fortfarande hungrig. Tänkte gå tillbaka till Little Red Rooster, men var sugen på lökringar och det hade inte de. Hade gått förbi ett hamburgerställe som heter The Meat Counter flera gånger nu, men inte varit sugen på burgare (jag vet, bara det är konstigt, måste vara den där hemska på Heligan som spökat). De hade lökringar, så jag bestämde mig för att prova, speciellt efter att ha läst recensionerna. O.M.G. Bästa burgaren! Och väldigt goda lökringar. Läge precis på High Street och supertrevlig personal och bra musik på det. Fick inte direkt färre anledningar att flytta hit. Som tur är har jag tänkt mig ett besök tillbaka i Falmouth nästa vecka, då de ska ha tornerspel på slottet, så då kan det bli en sväng till med burgare också.

Jag är löjligt förtjust i de här vimplarna. Blir bara så glad av dem. 😁

Heisenburger och lökringar. Mums!

Då det var en skön kväll och energin inte var riktigt slut än så promenerade jag bort till stranden först innan jag gick ”hem”. Såg inte en enda anledning till att åka härifrån, faktiskt. 😝 Men imorgon så måste jag väl åka vidare. Har svårt att tro att Penzance, eller något ställe överhuvudtaget, kan klå detta, men vi får väl se.

Litet panorama med strandhytterna. Det regnade inte ikväll, så jag hade lite mer tid att fotografera i lugn och ro.

Inga anledningar att åka hem här inte…men ärligt talat är jag impad mest för att de pallade att paddla i de rätt rejäla vågorna som det var nu. Och inte för att jag kollade så noga, men deras badshorts såg torra/oplurrade ut…🧐😝

Hav och båtar

Posted on by

Det är precis vad National Maritime Museum Cornwall handlar om, och det var där jag spenderade dagen. Det skulle bli varmt och soligt så det var bäst att hålla mig inomhus. Fick kommentar på frukosten om min solbränna – jodå, trots 30 SPF dagligen så biter den däringa solen på mig. 🙄

Började med att traska runt på deras tillfälliga Titanic-utställning som var väldigt välgjord. Flera av utställningsobjekten var dessutom på svenska, gissningsvis utlånade av en svensk samlare. Intressant och tragiskt.

Gick sedan ned till ”tidal zone” ett par fönster ut mot havet som vid högvatten är helt under vattenytan medan bara nedre delen är täckt under lågvatten. Det var flod när jag var dit så jag såg även lite fiskar som simmade förbi.

Från djupet tog jag hissen upp till toppen av observationstornet. Det var finfin utsikt däruppe men tyvärr glas i vägen överallt. Och räcken, även om man ignorerade glaset. Dock fanns det kikare att låna så man kunde spana långt bort.

Mumsade i mig en god mozzarella-macka till lunch innan jag fortsatte utforska vädersystem och hur man styr en båt egentligen. Och hur en massa olika båtar fungerade. När jag kom till Falmouths egna maritima historia tröt orken lite, men det ordnade sig när jag kom ner till bottenvåningen och började läsa om fiske och folk som otroligt nog överlevt ute på haven när deras båtar kapsejsat.

Även här var också souvenirshopen väldigt intressant, och jag lämnade den med endast en pin. När ska de uppfinna Mary Poppins-väskor egentligen? Skulle vara supersmidigt.

Gick sedan ut på stan och försökte hitta mig en tygpåse att ha lite extra grejor i, men som vanligt när man är ute efter något så hittar man det inte. Gick istället och åt en till pizza på the Stable, och drack en cider till.

Återfick lite ork i benen och traskade bort till det där geocachestället. Kollade redan i morse, men då var det också fullt med folk. Nu var det tomt och jag kunde börja leta. Det kändes lite lönlöst en stund, men sen så såg jag något som inte riktigt hörde hemma. Och där var den! En blå, avlång låda, precis som det stod i beskrivningen. Så jag kan tipsa om GC2C7R3 om ni någon gång är i Falmouth.

De tre återbesöken var dessutom väl värda mödan när jag såg det underbara ljuset som dök upp på kvällen. Skyndade mig sedan bort till Castle Beach för att se om jag kunde få nåt kort på strandhyddorna också, och visst, de var helt utan besökare nu. Dessutom började det regna. Bara lite lätt, och stundvis, men fick i alla fall skydda kameran lite. Själv tyckte jag mest bara att det var skönt.

Och nu funderar jag över om jag ska på stadsvandring eller naturvandring imorgon…🤔

Scrumptious cyder

Posted on by

Började dagen med en lös plan om att ta båten till Truro och sen se vad jag kände för – stanna i Truro ett tag, åka tillbaka med båten eller åka vidare till Healey’s Cyder Farm. Healey’s var ett av måstena medan jag bor i Falmouth, så alternativet var att åka dit på onsdag då jag bokat biljett till museet imorgon.

Det var en lite disig och mulen morgon, men färden uppför floden var ändå inte alls dum. Jag föredrar ju mer hav före andra vattendrag, men det här funkade verkligen det också. Sen undrar jag bara hur många båtar det finns här egentligen – tyckte jag såg många i Plymouth men det känns som att det räcker med en av hamnarna här för att matcha det. Och jag ser fler hamnar hela tiden, speciellt nu uppför floden var det en efter en annan.

St Just in Roseland. En av mina många alternativplaner involverar en vandring hit.

Grådisigt men fortfarande vackert.

Musselfarm. Sådär 9 meter under de här bojarna växer musslorna till sig under 2 år, enligt kaptenen på vår båt.

King Harry Ferry.

”Arresterad” båt som visst ska bli frisläppt imorgon. Tydligen var det något som behövde åtgärdas.

Smuggler’s Cottage.

Då det inte var högvatten fick vi kliva av båten en bit söder om Truro och åka buss in till stan. Hade under tiden bestämt mig för att luncha där och sedan ta ciderfarmen – bättre att ha onsdagen öppen ifall man kommer på något annat roligt att göra.

Truro var inte så dumt det heller, även om jag nu mest bara virrade runt lite, tittade upp på katedralen och till sist hittade ett urgulligt litet café, Lilys of Truro, att äta lunch på. Innan dess gjorde jag även något som jag aldrig tror har hänt förut – jag var in på en chokladbutik och kom ut igen utan att ha handlat något. 😲🤒

Truro Cathedral. Fullständigt omöjlig att fotografera då den är helt inbyggd av andra hus. Tornen lutar *egentligen* inte inåt.

Har jag sagt något om vassa ordvitsar förut? 🤔

Macka. Och chips, för det måste man ha till. Och en giftigt grön god juice. 😋

Bokade sedan en taxi, via en app, så jag slapp prata med någon, ut till ciderfarmen. Det skulle kosta lite drygt 200 kronor, och lika mycket tillbaka, men det här var verkligen något jag ville göra och bussarna verkade inte gå någonstans i närheten av stället. Den dök upp efter några minuter och jag pratade lite med chauffören under de cirka 20 minuter långa åkturen. Han hade visst varit dit flera gånger själv, och sa åt mig att nu inte dricka för mycket cider…men det var ju det som var meningen. 😝

Efter att ha virrat runt lite och letat efter rundtursbokningen lyckades jag till slut bli inbokad på en fullständig rundtur som tar cirka 1 timme och 45 minuter. Vi började med att titta på ciderpressar, både den som används nu och äldre varianter, medan guiden berättade om hur man gör cider nu jämfört med tidigare.

Äldsta ciderkvarnen.

Förra kvarnen/pressen som var i användning hos Healey’s.

Nuvarande kvarn och press. Dock inte i produktion just idag.

Det har blivit betydligt hälsosammare, kan man lugnt säga…från början användes en åsna till att snurra runt ett kvarnhjul för att krossa äpplena, och ett par pojkar hade som uppgift att skyffla upp de äpplen som trillade utanför och lägga ner dem i kvarnen igen. Men det var inte det enda de skyfflade upp – det behövdes nämligen bakterier till cidern, och de som fanns närmast till hands var i det som åsnan lämnade efter sig…

Efter kvarnen skulle cidern pressas, och där dök ett annat problem upp. Först använde de granit som bas på pressen, men det var dyrt. Sedan provade de trä, men det sög åt sig cidern om man inte blötlade det innan och det var arbetskrävande. Sedan fick de den fantastiska idén att man kunde lägga på ett lager bly för att få en tät bas. Vilket hade den ytterligare fördelen att det gjorde cidern sötare. Sen gick det som det gick, och efter att många insjuknat med blyförgiftning blev det stopp på ciderproduktionen i sådär 10 år.

Ett par irländska bröder fick dock senare för sig att börja igen, så de köpte enkel utrustning och gick runt och köpte billiga äpplen de gjorde cider av, och så var det igång igen. Healey’s själva har dock inte hållit på så länge, utan ”bara” sedan 1980.

Sedan fick vi prova cider. De gör ganska många varianter så det tog ett tag, och då testade vi ändå kanske bara hälften. Resten kunde man prova i butiken om man ville. Först en mediumtorr och en mediumsöt scrumpy – den torra var godast. Namnet scrumpy kommer från ”scrumping”, dvs att palla äpplen. Sedan deras ”oak matured” cider, som fått vila i ektunnor ett tag innan de tappas på flaska, dels en från en ny tunna, dels en från en tunna som tidigare använts till whiskey. Whiskeysmaken kändes ordentligt på den senare, medan den från den nya tunnan blev min favorit. Deras Rattler, en ”cloudy” kolsyrad cider, som är storsäljaren fick vi sedan prova i vanlig och smaksatt form, men jag hoppade över en av de senare då den var gjord med jordgubbar. 🙄 Den med ananas och originalet var dock goda. Efter dem fick vi prova Cornish Gold som är en klar, kolsyrad cider. Den var lite tråkig i jämförelse. Vi avslutade med deras alkoholfria lemonad, som nog var bästa lemonaden jag smakat. Det är nu man skulle ha haft en extra resväska och någon som kunde bära den åt en, för de levererar inte till Sverige. 😔 Justja, det var med något jordgubbsvin där i mitten också, men det struntade jag också i. 😝

De som valt att gå den lilla turen fick nu göra annat, medan vi andra klättrade upp en trappa som snurrade runt en stor cidertank och upp ovanför lagret. Oj vad mycket cider. Och sylt, och sprit, och sånt.

Sprittunnor. De gör även en äppelkonjak och whiskey.

Vi gick sedan in till rummet där cidern fylls i flaskor och tunnor, etiketteras och paketeras. Dock hade det hänt ett missöde, för det forsade ut cider på golvet! 😱 Av färgen att döma kan det nog dock ha varit en jordgubbsvariant, så då gör det ju inte så mycket. 😝

Etikettering och packning.

Påfyllning i tunnor till pubar.

Alkoholmissbruk! Även om det skulle vara jordgubbssmak…

Det var enormt varmt däruppe, speciellt som det var en varm dag i övrigt också, så det var skönt att sedan komma ner igen och få åka runt på odlingarna i en vagn dragen av en traktor. Mycket äppelträd blir det. Skumpigt var det också, så att fotografera var inte helt lätt. 😂

Äppelträd! Har glömt hur många det var.

Ingen farm utan djur! Och getingar är fortfarande mina favoriter av djurbarn. 😁

Shirehästar, en ponny och åsnor fanns det också.

Och husen ser ju inte alls pittoreska ut…

Pegs! Loo pegs! Så fort jag ser grisar tänker jag alltid på en av mina favoritscener ur Name of the Wind av Patrick Rothfuss. 🐖😁

Klockan hade hunnit bli ganska mycket, så jag bestämde mig för att äta på plats, och dessutom hade jag en gratis dryck att hämta ut. Tog original-rattlern och beställde en supersallad med grillad kyckling. Den var HEMSK. I alla fall kycklingen. Hur den kunde vara både torr och seg förstår jag inte. Men resten gick i alla fall att svälja ner. Beställde en taxi till tågstationen och gick in i shoppen. Hade kunnat handla JÄTTEMYCKET men fick nöja mig med en pin. Den får i alla fall plats i väskan. Tror jag. 😝

Rattler. Salladen slipper ni se för den var ändå inge god. 😝

Taxin var tidig men jag kände inte att jag behövde vara kvar så vi åkte in mot Truro. Väldigt pratsam snubbe som körde, så den turen gick fort. När han hörde att jag var från Sverige var han övertygad om att jag var här för att plundra precis som vilken annan viking som helst. 😂 Jag tar ju mest bara foton, juh…📷

Mysigt i St Mawes

Posted on by

Det går liksom inte att undvika ordvitsar här. Inte när de skriver ”thank you ferry much” på drickshinken på färjan. Vilket förstås bara är ett exempel av mååååånga. 🙄

Efter en riktigt god frukost med massor med fina detaljer – mjölken hällde man ur en ko och salt och peppar kom från små fåglar som satt i ett träd – tog jag mig iväg med färjan till St Mawes. Jag hade inte kollat tidtabellen innan, så jag kom dit precis när en hade gått och det var en timme till nästa. Men det kändes helt okej att sitta på piren och vänta och titta på andra blå båtar.

Det blåste rätt ordentligt och jag var lite rädd att min sjösjuka skulle visa sig igen, men det var ingen fara. Dessutom satt jag ju ute på båten. Båtturen tog cirka 20 minuter och vi såg både Pendennis och St Mawes castle från båten. När vi klivit i land stegade jag direkt iväg mot slottet, även om ett lunchstopp längs vägen hade varit välkommet. Tyvärr var det ont om sådana, så det blev bara en glass när jag kommit fram till slottet.

St Mawes ser inte ut som ett särskilt stort slott, utan nästan lika tråkigt som det i Totnes. Men det är bara från utsidan. Väl inne på området är det betydligt roligare. Själva slottet har massor med våningar, en mur man kan gå runt på och torn att klättra upp i. Och ett utomhusområde med kanoner och sånt.

Precis när jag kom dit föregick det ”hands on history” där man fick lära sig skjuta kanon. Några barn var med och fick utföra (på låtsas) de uppgifter som behövdes. Strax efteråt hade de en liknande demonstration av hur man använde en cutlass (vilket tydligen blir ”huggare” på svenska). Jag var först lite tveksam, men hur skoj är det att bara stå och kolla, och på andras barn, dessutom? Föräldrarna hakade på så jag gjorde det jag med. Kan tänka mig att vi utgjorde en ganska rolig syn när vi sprang runt och viftade med små träsvärd och skrek ”aaaaarrrrrgh”. ☠️😂

Gick sedan runt både ute och inne och fotade, men avsaknaden av lunch började märkas på energininvån. Köpte mig en ”gröt på bit” när jag gick från slottet, men det räckte inte så långt det heller – men i alla fall till färjan tillbaka till Falmouth. Färjorna till och från St Mawes går från två kajer i Falmouth, och som tur var hamnade jag nu vid den jag inte åkt ifrån, utan den som var närmare hem och alldeles intill stället jag tänkt äta middag – the Stables.

Pizza var helt klart en bra idé, cider…kanske lite mindre bra, på relativt tom mage. Tog en till provbricka, och råkade dessutom börja med den starkaste, då jag ställt brickan bak och fram på bordet. 8,4%. 💀 Så det märktes i alla fall väldigt tydligt att det inte var den päroncider jag hade förväntat mig. 😂 Men ärligt talat var den där för stark för att vara god, så den fick stå kvar på bordet när jag gick därifrån.

Väl tillbaka på rummet hade jag fått tillbaka ren tvätt som jag lämnat in innan jag gick iväg. De hade till och med sorterat strumporna åt mig. 😁 Så nu ska jag nog klara mig ända tills jag kommer hem, om jag nu åker härifrån, vill säga.

Fallit för Falmouth

Posted on by

Nä, nu är det slut. Jag tänker inte åka härifrån. Nånsin. Hört den förut? 🤔😂

Men oj, det här stället passar mig. Efter att ha träffat svenskor vid frukostbordet i morse och fått skjuts till tågstationen av Peter som äger The Elms kom jag fram till nästa boende sådär halv tolv på förmiddagen. Efter en ordentlig uppförsbacke. Namnet, Highcliffe, kanske skulle ha gett mig en hint…😝

Incheckningen börjar egentligen vid 14:30, men jag hade förvarnat dem om att jag skulle komma till stan vid 12 och undrat om jag i alla fall kunde lämna väskorna. Precis som jag hade gjort på the Elms, men då fick jag i alla fall höra att incheckningen började mycket senare och känna mig besvärlig när jag kom fram. Inte här. De visste vem jag var, rummet var klart och en väldigt glad och trevlig tjej visade mig runt Falmouth på kartan, sedan resten av ”hotellet” och till slut till mitt rum. Mitt lilla, billiga (jämförelsevis med de andra rummen här) budgetrum. Som ”inte var något speciellt”. Nähä.

Budgetrum på Highcliffe.

Tydligen har jag sämsta utsikten också. Och inga bordsben så långt ögat når.

Allmänna utrymmen, dels frukostmatsalen, dels loungen med spis och apotekarbyrå. Och snackslåda man kan handla ur.

Det är kanske inte så underligt att de är nummer 1 av B&Bs i Falmouth, och att de har 987 5-stjärnors recensioner på Tripadvisor av totalt 1001.

Nåväl, hur fint rummet än är (och goda kakor fanns det dessutom) så kunde jag ju inte stanna här hela dagen. Traskade ned mot stan och skulle hämta mitt musselkort (likt Oyster card i London) som jag hade förbeställt. Gick först in på en av de rekommenderade restaurangerna, The Shed, och beställde lunch. Den godaste Caesarsalladen jag någonsin ätit. 😋 Kanske för att det faktiskt var ansjovis i, som det ”ska” vara…tror jag…?

National Maritime Museum. Hit ska jag någon dag.

The Shed är nog den mitterst här…tror jag.

Så. Mycket. Smaaaaaaak. 😋 Och det är första gången jag ätit en sallad av något slag och fått slut på salladsbladen *innan* allt det goda.

Gick längs High street tills jag kom till en kaj med en kiosk för Falriver och fick mitt kort. Och massor att läsa i den tillhörande broschyren. Kortet gäller på alla färjor, bussar och tåg upp till Truro och mellan de två sidorna av floden Fal, i 6 dagar. Och idag har jag inte använt det alls, så får väl se om det blir en förlustaffär.

Färjan till St Mawes.

Men oj vilken High Street. Färgglatt och mysigt och vackert och massor med spännande gallerier och affärer och restauranger. Råkade få med mig ett uggle-halsband från Blue Wing Gallery. Hamnar och pirer fanns det lite överallt också. Funderade en stund på om jag skulle hoppa på färjan till St Mawes eller Flushing bara för att jag kunde och det var gratis, men det kändes som att jag bar på för mycket och att antingen biljetten eller ugglan skulle försvinna ur händerna på mig. Så jag höll mig på land med kameran.

Diverse vyer på och nära High Street. Vill man motionera kan man ju ta trappan…😅

Kyrka. Och de gillar blått här. 😁 (det gör jag med, och det syns tydligen på mig) 😂

Hoohooo! 🦉

Gick sedan tillbaka mot första änden av stan jag hamnat i, då jag tänkt leta efter en geocache där. Den har över 200 favoritpoäng och skulle i så fall bli min femhundrade. Men när jag kom dit var det fullt med mugglare. Får prova en annan dag. Gick istället vidare mot södra sidan av staden där stränderna finns. Såg Pendennis Castle uppe på sin höjd, men det kommer inte bli häftiga slottsfoton här heller. Dock kan det eventuellt finnas annat att fota.

Här i närheten ska det finnas en cache. Men personalen till räddningsbåten satt ute och pratade dessutom med en mugglarfamilj…någon annan dag kanske.

Låtsades som ingenting och gick och fotade Argus istället.

Pendennis Castle.

Enligt kart-appen skulle det finnas ett café på den änden av stranden som skulle ha öppet till sju, men när jag kom dit vid fem höll de på att stänga. Köpte en dricka och rapporterade in felaktigheterna till Apple. 😝 Gick sedan tillbaka till Little Red Rooster som jag hade passerat på väg till stranden och åt där istället. En hot dog, för jag var inte jättehungrig. Och en cola float, för det hade jag aldrig provat förut. Skumt, men rätt gott. Det är ett glas cola med en kula vaniljglass i…och jag fick ett supersmart sugrör med en liten sked nedtill. 😁

Underhållning medan jag drack min dricka. Det där såg inte det minsta lätt ut på havsvågorna. Inte för att jag har kort på när han trillar i plurret också…😜

Skattletning. Där surrade det visst, men vet inte om han hittade något.

Rejäl Hot Dog, och rejält god också.

Tillbaka till stranden och följde den österut, och det fanns naturligtvis ingenting att se under tiden. När jag sen tänkte att jag skulle ”hem”, stötte jag på en park/trädgård jag kunde gå igenom istället för att följa bilvägen. Eller först såg jag sötaste lilla kapellet, över gångbanan. Och en snurrig trappa som leder ner genom en tunnel till stranden. Och sen parken. Tyckte det började bli lite fånigt pittoreskt då, faktiskt. 😝

Jag följde den gula pekaren. 😁

Denna sötis jagade fåglar – dock utan större resultat.

Här var det fullt med aktivitet.

Växtlighet.

The Chapel till höger och till vänster trappan till tunneln till stranden.

Shell-ters…? (Sorry, de smittar)

Dikt om parken.

Paviljong vid restaurangen i parken.