Så var det då dags att lämna vackra Falmouth och resa vidare västerut, till Penzance. Fick en kram av underbara ägarinnan till Highcliffe innan jag gick iväg, och både hon och den av tjejerna som jobbat mest i frukostrummet hoppades att jag skulle komma tillbaka snart. Inte helt omöjligt, planer börjar smidas…😝

Tågresan upp till Truro var lika tråkig som vanligt, och inte var det mycket bättre på tåget västerut. Generellt har tågresorna i Wales varit betydligt roligare – här ser man mest bara buskar. 🙄 Såg dock lite monument och grejor vid Redruth, och efter St Erth började jag spana efter den största anledningen till att jag överhuvudtaget åkt hit – St Michael’s Mount.

Men jag såg fortfarande bara buskar. Tills, helt plötsligt, i en glugg i buskaget, så stod det där. Inhöljt i dis, mystiskt och i gråskala. Såg en kite-surfare precis framför och tänkte att det hade blivit ett *suveränt* foto. Men inte kunde jag göra något åt det, fast på tåget som jag var. 🙄

Kom så fram till min och tågets slutstation. Jag har egentligen åkt samma tur i små delar nästan hela resan hittills, och när/om jag ska hem/till Sverige kommer jag ta hela i ett svep, fast åt andra hållet. Har känts lite fånigt med tågresor på under timmen åt gången, men som boende i Östersund är man inte så van vid att ha nära till andra intressanta ställen. Inte med tåg och buss i alla fall.

Typiskt mig att hamna på ställen med egna språk…nu cornish, som definitivt är släkt med walesiska.

Hittade snabbt till boendet och blev mött av värden Matt. Han hade koll på läget och tyckte jag var tidig då han läst att mitt tåg var försenat. Jag måste ha hamnat på ett annat tåg. 😝 Inget boende kunde ju imponera efter Highcliffe, men det här såg helt klart dugligt ut. Kostnaden är dessutom bara lite mer än hälften per natt, så det är klart att det blir skillnad. Matt visade runt och gav mig ett tips jag inte kunde motstå – att ta bussen runt till Land’s End och St Ives och sedan tillbaka. En tur på drygt 3 timmar, för att se hur den här delen av landet såg ut och kunna planera enligt det.

Enkelrum på Cornerways i Penzance.

Köpte ett veckokort på det lokala bussbolagets app och letade mig först lite lunch då jag var rejält hungrig. Tyvärr var avokadon på toasten jag beställde alldeles för söt, vete sjutton vad de blandat i den, så lunchen var ingen höjdare. Och sedan började ett äventyr.

Turen runt är uppdelad på tre olika linjer, men det är samma buss som kör dem, så man behöver inte kliva av. Första sträckan, från Penzance till Land’s End, hade inte så jättespännande utsikt, det var jordbruksmark mest hela tiden på böljande kullar. Däremot körde vi genom små smala lanes. Med en rejäl dubbeldäckarbuss. Just den här hade inget öppet tak, så jag kunde inte fotografera, och dessutom började jag känna mig lite åksjuk av skumpandet, berg- och dalbane-kullarna och att sitta instängd. Det hjälpte inte heller att några barn suttit och ätit något med kött i på bussen så att lukten spred sig överallt. Hade tänkt bara åka runt, men omständigheterna gjorde att jag hoppade av i Land’s End och hoppades att nästa buss skulle vara öppen.

I mina guideböcker står det att Land’s End tyvärr gjorts om till ett nöjesfält från den naturupplevelse det var från början. Och det stämde väl, även om jag undvek det mesta så var det någon film, och nåt med Kung Arthur, och naturligtvis presentshoppar. Det var inte ens gratis att fotografera sig vid den så kända Land’s End-skylten, utan man fick betala minst 10 pund för att få sitt foto taget av en professionell fotograf som sedan skrev ut och monterade det hela på ett kartongark och skickade det hem via post. Inte ens en digital kopia, alltså.

Men vad sjutton, jag *ville* ha ett kort därifrån och när det dessutom inte var någon kö var det lika bra att passa på. Vi letade rätt på bokstäverna till ”Östersund” och kollade avståndet. Det närmaste de hade på sin lista var Umeå, så vi drog bort lite från det, och jag sa att ”det är lugnt, det är säkert ingen som kollar”. Sen kom jag på vilka kamrater jag har. Klart att ni kommer kolla. Kan bara säga att det som står på skylten är någonstans mellan fågelvägen och bilvägen till Östersund från Land’s End, i miles. Olika appar/webbsidor ger lite olika resultat, så om någon har stenkoll på vad som stämmer får ni gärna säga till. Det avstånd de hade till Umeå stämmer nämligen inte heller med vad jag hittar. 😝 Det fotot får jag som sagt inte förrän jag kommer hem, så här blir det lite runtomkringbilder, för runtomkringet gillade jag…

Vy mot Sennen.

Ge Lizzan vatten, vind och vågor så är hon nöjd rätt länge. 😁

Träffade dock ingen Cliff, så jag vet inte hur farlig han är…🤔

Mycket folk var det, och hörde en hel del svenska också. Det gör man sällan i Wales. 😝

…men fotografen såg min kamera och sa att han kunde ta några bilder med den också, för att han tyckte det var så roligt att fotografera med en bra kamera ibland. 😁 Japp, han körde också Nikon. Och det ser ut som att han vet vad han gör. 😊

Snäll fotograf…😁👍 (Ja, inte bara hon på bilden, då…😝)

Färden vidare mot St Ives var desto roligare vy-mässigt. Nu fick jag dessutom åka utan tak, och viktigast, utan fönster i vägen. Vi började med att åka *ned* till Sennen Cove, och sedan *upp* därifrån igen. Branta backar är det gott om. Och wow vilket tjusigt ställe. Resten av bilderna i det här inlägget förutom sista är tagna från bussen, eventuellt i farten, så döm mig inte för hårt…😝

Sennen Cove. Inte alls fint…🙄

Sedan var vi verkligen i Poldark-country. Gamla gruvhus lite överallt. Kan inte säga vilket som är vilket eller om de varit med i serien än, men de ser i alla fall ut om att de skulle platsa. Landskapet påminde mig mer om Skottland på den här delen, och inte bara för att damerna som satt bakom mig pratade med skotsk dialekt.

Kor och gruvor.

Så St Ives. Någon jag pratade med i Falmouth sa att det var hennes favoritställe i hela Cornwall. Tja, kan nog kanske förstå det. Och det här var bara en första glimt. Busshållplatsen var dock väldigt bra placerad. Förutom om man inte gillar uppförsbackar för att ta sig till den.

Inge fint här heller. 🙄

Man har lite att klättra uppför om man är på stranden och ska med bussen.

Sista sträckan ner mot Penzance igen var ärligt talat rätt tråkig. Fortfarande jordbruksmark, men nu körde vi på relativt breda vägar så inte ens det var spännande. Tills St Michael’s Mount dök upp igen…

St Michael’s Moount?

När bussen sedan stannade i Marazion, som är mitt för ”ön” på fastlandet, kunde jag inte låta bli att hoppa av bussen för att fota lite mer. Jag har intalat mig själv hela dagen att jag inte skulle vara ute halva natten för att fotografera då jag ska ut med en båt redan 9:00 imorgon, men…kunde inte stanna på bussen. Dock lyckades jag faktiskt bara ta foton från ett par ställen och sedan ta nästa buss tillbaka till Penzance. 😇

Det kommer bli MÅNGA fler bilder på det här. Om jag nu inte förolyckar kameran under morgondagens båttur, vill säga.