…kan göra Lizzan väldigt glad, men mest bara om hon själv är på land. Är hon ute på en båt i 3,5 timme kan det också göra att hon mår väldigt dåligt. 😔

Så idag var det dags för ”the Discovery Voyage” med Marine Discovery, en 4 timmars tur med chans att se lite allt möjligt djurliv. När jag kom dit fick jag höra att de på grund av blåsten kortat ned till en 3 timmars tur. De har i all sin kommunikation varnat för att man skulle vara försiktig och ta sjösjukepiller om man hade sådana anlag, så jag hade tuggummin med mig. Dock har det ju gått alldeles utmärkt med alla andra båtar jag varit ute på hittills på resan, och det är flera år sedan jag blev dålig till sjöss. Då har jag dessutom befunnit mig så att jag inte kunde se horisonten. Men nu var jag lätt illamående redan innan av nervositet.

Scillonian, färjan till Scilly-öarna. Här med runt 2,5 timmes färd framför sig. Den gungade rätt ordentligt den också.

Vi fick regnkläder och flytvästar och klev sedan ombord på båten, en segelkatamaran med plats för 12 gäster plus besättningen på två man. Första 45 minutrarna gick jättebra, och vi såg tydligen en säl…som jag har foto på. Ni får lite på mig om det, så som jag litar på guiderna, för så mycket av den såg jag inte.

Den där grå triangeln i vattnet typ mitt i bild är tydligen en säl som är uppe för att andas.

Sulor på klippan där sälen var.

Tills dess hade vi använt båtens motor för att ta oss fram, men nu började vi segla. Och vågorna blev större. Tuggummina skulle hjälpa även mot sjösjuka man redan börjat känna av, så jag tog mig ett sådant och började tugga febrilt medan vi fick en hel del havsstänk över båten. Det räckte inte. Typ en kvart senare fick jag ropa efter en hink som sedan blev en trogen följeslagare resten av turen. Och det var 2 timmar kvar… Jag hade akupressurarmband också, men kände inte att jag skulle palla att få fram dem ur förpackningen och ta på mig dem.

Tydligen såg vi också klumpfisk och tumlare, men jag stirrade krampaktigt mot horisonten (när den inte försvann bakom någon våg) för att slippa stirra ner i en svart hink med resterna av min frukost. Det hjälpte dock inte mycket det heller. Och även om tuggummit inte hjälpte mot sjösjukan, så funkade biverkningen…jag började få svårt att hålla ögonen öppna av dåsighet.

På väg in mot land, när räddningen var nära, kom dock ropet: ”Delfiner!” Det hade varit lite lugnare en stund och jag var inte riktigt lika klen, så även jag kunde resa mig och kolla. Japp, definitivt delfiner. 🐬 Tydligen ett ganska litet gäng, men jag tror jag såg runt 5 stycken i alla fall, som simmade över till båten och lekte runt oss. Stora kameran hade jag slängt av mig för att inte den skulle bli blöt eller få nåt ännu mindre trevligt än havsvatten på sig, men jag hade extraskyddade iFånen i fickan. Och bästa fotot jag fick var det här…

Man *kan* ju se att de är delfiner…om man ska vara positiv.

Såatte. Tror inte det blir att boka någon fler båttur på öppet vatten för mig på ett tag…🙄 Eftersom vi stannade till med delfinerna tills de blev uttråkade av oss blev turen till slut på 3,5 timme, och jag var väldigt glad att få fast mark under fötterna igen. Och jag var nog inte den enda, en av de andra ropade också efter en hink och en tredje pratade med mig efteråt och sagt att hon nästan behövt en också. Kan inte klaga på guiderna heller, de var förstående och hjälpsamma och gjorde vad de kunde och sa att det var en riktigt tuff dag att vara ute. Men jag är ändå glad att vara på land igen – även om det fortfarande känns som att det gungar när jag blundar.