Vilat i frid

Efter lördagens bravader var jag rejält sliten och trött och hade egentligen inte mycket lust att göra något alls. Tänkte fira min ”brittiska födelsedag” på söndagen eftersom det var sista dagen där och är man i en annan tidszon måste man väl få ha en annan födelsedag också? Började därför med att beställa upp en full English som roomservice för jag orkade inte ens skynda mig att duscha och gå ned och äta. Maten kom rätt fort och smakade typ som en full English brukar smaka. Bokade också in mig på en favorit-restaurangskedja, Wahaca, till middag och skrev att det var för födelsedagsfirande.

Kolayoghurt och chokladcroissanter var ju inte dumt heller. 😁

Jag hade ju avbokat min första guidning för dagen, men besöket på Highgate Cemetery var betalt och inte avbokningsbart så till slut var jag så illa tvungen att masa mig ut. Det var nog tur att jag hade bokat i förväg för annars finns risken att det inte blivit något alls. Med väldigt onda fötter valde jag att åka buss för att behöva gå så lite som möjligt.

Första förslaget var 2 bussar och 19 minuters promenad uppför en rejäl, brant och lång backe för att komma till kyrkogården, men när jag hoppat av andra bussen såg jag att det gick bussar uppför backen också. Så jag hoppade på en tredje – det tyckte jag var värt 1,65 pund. Istället fick jag gå en lång bit *nerför* backen, men det gjorde inte så mycket. Mötte dessutom en tjej som joggade *uppför* backen och hade god lust att applådera henne.

Medan jag gick nedåt hade jag första halvan av kyrkogården, den västra delen, på min högra sida, så jag visste hur mycket jag skulle behöva gå uppför igen när jag väl var inne. Fick en karta i biljettkassan och tog fram kameran, för det var ju därför jag var där. Vädret var sådär lagom mulet också, vilket var en anledning till att jag valt att åka dit just den dagen – tycker inte gravar gör sig lika bra i solljus, speciellt inte motljus. Fick stå ut med en tråkig himmel istället, men hellre det. Följde i stort sett kartans rekommenderade rutt upp och sen ner igen, med någon enstaka avstickare.

Kyrkogården öppnades år 1839 och var då mer som en elegant trädgård. När den blev full och inte längre gick att tjäna pengar på läts den gå i förfall, tills ”Friends of Highgate Cemetery” tog över 1981 och långsamt börjat restaurera den. Tidigare fick man bara gå guidade turer här på västra delen, men nu har de självguidade besök på prov, förmodligen delvis på grund av pandemin.

Kyrkan och entrén till västra kyrkogården.
Kolonnaden vid entrén.
Den här graven fick mig att tänka på pirater.
En del hade mer avancerade monument än gravstenar.

Många av gravmonumenten och stenarna är trasiga och farliga att gå för nära.

Alla gravar är inte gamla, det gravsätts fortfarande ett antal personer varje år både på östra och västra sidan.
Trasigt kan också vara fint.
Många gravar står lite huller om buller.
Huvudstråken är breda och lättpromenerade, men det finns också mindre stigar – både tillåtna och otillåtna att gå på.
Ingång till Egyptian Avenue upp mot Circle of Lebanon.
Circle of Lebanon, nedre delen.
Menagerist – hoppas inte lejonet hade något med hans död att göra.
Vov vov.

När jag hade (väldigt långsamt) gått runt på västra sidan var det dags att gå över vägen till den östra sidan. Den är nyare och har färre stora monument men fler bekanta namn. Den har länge varit öppen för besök på egen hand för en mindre avgift.

Vissa av gravstenarna sticker ut lite extra, även här.
Karl Marx är nog det största namnet här.
Det är lite huller om buller på den här sidan också.
Det finns boende för de levande här också (fågelholk).
Thy dragon is subdued – kändes som en bra idé att bejaka sin inre drake medan man lever.
Malcolm McLaren.
Solen kunde inte riktigt hålla sig borta idag heller, så himlen började bli blå.
Relativt klassisk gravsten.
Relativt o-klassisk gravsten, för Patrick Caulfield, popkonstnär.
Sten på sten på sten…men vet inte om någon heter Sten.
Trots trött kropp och huvud fanns det en hel del att rikta kameran mot.
Lite svårläst, men detta är Douglas Adams grav. Enda människan här jag känner någon relation till, eftersom hans Liftarens Guide till Galaxen nog är mina favoritböcker i Sci-Fi-genren.

Efter cirka 2,5 timme kände jag mig nöjd på gravar och mer än en smula deprimerad trots att det fanns mycket som var fint. Det var lugn och fridfull stämning trots att det var mors dag i Storbritannien och många kom med blommor att lägga på gravarna. Uppförsbackarna kan man göra mycket mindre jobbiga med att gå långsamt och ta ett foto vart femte steg eller så. Jag är glad att jag åkte hit men känner inte att jag behöver komma tillbaka i första laget.

Middagen hade jag bokat långt-bort-i-en-annan-ände av staden, men det gick bussar åt det hållet också, så jag tog mig bara genom parken ovanför östra kyrkogården till närmaste hållplats och åkte vidare. Hade gott om tid så jag hoppade först av för att besöka Cass Arts flaggskeppsbutik i Islington, tre våningar med konstnärsmaterial som jag hoppades bli inspirerad av. Hittade i alla fall akvarellpapper till bra pris och en bok som såg intressant ut.

Waterlow Park – notera duvgänget i trädet.
Cass Art i Islington…hoppas inte allt man gör av materialet härifrån bli…Casst…(sorry)

Det finns ett Wahaca i Islington också, men dum som jag var hade jag bokat på det i Shoreditch. Ännu dummare kändes det när busshållplatsen jag skulle till låg precis mittemot Islington-Wahacat. Började få lite bråttom, och bussen var lite sen, men jag kom fram till Shoreditch-Wahacat strax före 18:30 då jag hade bokat. Jätte-jätte-super-dumt kändes det när de sedan inte kände till min bokning, men hade plats till mig ändå – då hade jag ju kunnat stanna i Islington. 🤦‍♀️ Naturligtvis fick man ingen födelsedagsbehandling heller då. Jag kan vara kaxig nog att skriva i att jag firar födelsedag i ett internet-formulär, men inte säga det direkt till personalen. 😝

Maten var dock lika bra som vanligt, jag beställde in en alkoholfri Mojito och lite guacamole till förrätt och fick ett provsmak på deras ”Wahaca-mole” som är en mer klimatvänlig variant gjord på favabönor istället för avocado. Den var faktiskt godare…😱

Wahaca-mole och guaca-mole.

Till huvudrätt beställde jag in biff- och osttacos, kycklingquesadillas och friterad blomkål med jalapenodipp. Saknade såsflaskorna på bordet så piffade med trippla salsor istället, men de var inte lika heta. Drack en Triple Citrus Fizz till – citrus och kolsyra, min favvo! Var sen utomordentligt jättemätt så trots ”födelsedagsfirandet” hoppade jag över efterrätten. 😔

Salsor, tacos och quesadillas.

Rullade iväg till busshållplatsen som i alla fall inte var långt borta och till slut kom det en buss mot Paddington också. Kom tillbaka till hotellrummet och blev lite irriterad. Trots att de ”städat” rummet hade de lämnat kvar frukostbrickan och inte lämnat någon stor handduk – men jag hade två små! Försökte ringa receptionen för att få en ny handduk men ingen svarade. Pratade in ett meddelande andra försöket och väntade i en halvtimme. Kände att jag inte hade så gott om tid att vänta då klockan började bli mycket och jag behövde kliva upp tidigt dagen efter för att åka hem, så sen tog jag helt sonika med mig brickan och åkte ner till receptionen. Då blev det minsann fart på folket! 🤣 De tackade så mycket för att jag kommit ner med brickan och sa att den kunde jag ha lämnat utanför rummet. (Jo, visst, men korridoren var så smal att jag inte ville att mina grannar skulle snubbla på den) ”Den är sedan frukost”, svarade jag, och bad att få en stor handduk. ”Du kunde bara ha ringt ner till receptionen så hade vi kommit upp med en.” ”Jo, jag gjorde det. För en halvtimme sen.”

Varning. Resten av inlägget är bara klagomål på hotellet som jag behövde skriva av mig, så det är helt okej att sluta läsa här. 😝

Jag vill inte gärna skylla på personalen, för de i receptionen har varit väldigt hjälpsamma så fort man fått tag på dem. Däremot verkar deras tekniska system lämna en del att önska. Jag hade bokat hotellet genom en för mig ny tjänst, Stays by Revolut, då det var väldigt bra pris. Var inte säker på om det hade fungerat, så försökte maila hotellet för att bekräfta. När jag inte fått svar på ett par dagar tänkte jag att jag fastnat i något skräppost-filter och försökte använda formuläret på deras hemsida istället – men det gav inte ens någon indikation på att något skickades, och jag fick heller inget svar. Därför traskade jag in på hotellet när jag ankom London och hade tid innan tåget till Bath, bara för att kolla att jag faktiskt hade en bokning. Så långt hade det i alla fall fungerat.

När jag kom till rummet i onsdags fungerade inte kontrollpanelen till AC:n – displayen stod kvar på 24 grader oavsett hur mycket jag vred på vredet. Däremot fungerade själva AC:n, det kom kall luft när jag vridit massor motsols och varm luft om jag vred medsols. Dagen efter fungerade displayen, men det kom inte lika kall luft. Lyckades faktiskt inte få så mycket mer kyla ur den alls under min vistelse, inte ens efter att de haft reparatörer på plats under söndagen.

Från samma kontrollpanel kunde man välja ”stör ej” och ”städning tack”, och andra dagen började jag undra om det var mig eller systemet det var fel på när jag inte fått någon städning trots att jag avmarkerat stör ej innan jag gått ut för dagen. Inte för att det egentligen är nödvändigt med nya handdukar varje dag, men jag vill gärna veta vad jag håller på med. Frågade i receptionen dagen efter men det gick inte att se därifrån vilken status gästen satt på rummen så förmodligen hade städet bara bommat mitt rum, det låg lite avsides.

Till och med hissen var lite underligt programmerad – när jag åkte ner med brickan igår kväll så tryckte jag på att jag ville åka ner, och tryckte på entrévåningen när jag klivit in i hissen. Då åker den upp en våning för att hämta upp en kille – så långt okej – som skulle uppåt! 😲 Och sen åker den ner med oss bägge två! 🤣 Jättebra ordnat i pandemitider, för naturligtvis är inte hissen stor heller – tre pers och den är full. Vet inte riktigt vad man lägger in för prioriteringsregler för att få till ett sånt suboptimalt resultat, faktiskt, men man blir ju fundersam.

För första gången någonsin klagade jag därför lite när jag checkade ut i morse. Hade skrivit ner lite kommentarer på baksidan av brevet om AC-reparationen som jag lämnade in, för jag visste ju att det inte gick att maila. Berättade också om problemen med mailen, webbformuläret och berättade att jag visst hade försökt ringa receptionen när det dök upp problem. Dock behövde jag inte betala för gårdagens frukost, men om det var för att tjäna goodwill eller om det inte heller kommit in i systemet vet jag inte – jag glömde fråga.

Hade inte hotellet utgett sig för att vara 5-stjärnigt skulle jag kanske låtit det bero, men å andra sidan har jag fått betydligt bättre service på ”sämre” hotell. Har i alla fall aldrig varit med om att städet bara gjort halvklart och snott med sig alla stora handdukar.

Och nu sitter jag på Arlanda och väntar på flyget hem. Vi borde redan ha lyft, men planet är försenat. *suck* Fick besked om 18:45 eller 19:00 och avgång skulle ha varit 17:55. Strax efter 17 flög jag dock upp från stolen när det var utrop om boarding på flyget till Östersund – men det var planet innan. 😔

25 tusen steg

Inte underligt jag har ont i mitt allting nu…jag har gått 25 tusen steg eller 16 kilometer idag, och uppför 20 trappor. Enligt äppelklockan har jag gjort 207 träningsminuter, det är 690% av det jag borde samla ihop på en dag.

Det hela började med att jag ville fotografera Big Ben (Elizabeth Tower som det hetat de senaste 10 åren om man ska vara petig, men det är mycket jobbigare att skriva) från andra hållet i solljus. Räknade ut med en fiffig fotoapp att jag i så fall behövde vara där senast runt 10 för att inte solen skulle hinna för långt. Kände mig trött i både kropp och själ i morse så det tog en stund innan jag tog mig iväg, och då råkade jag dessutom hoppa av tunnelbanan en hållplats för tidigt så jag fick extra långt att gå. Traskade över en av mina favorit-London-broar, nämligen gångbron vid Embankment och var sedan vid London Eye med utsikt mot Westminster.

Det där klocktornet, ni vet. Synd bara på byggnadsställningarna på Westminsterpalatset.

Gick förbi ”ögat” och först under Westminsterbron för lite andra vinklar men det blev inte tillräckligt olika för att tråka ut er med dem här. Dock fanns här en minnesvägg över offren från pandemin.

Det finns hur många hjärtan som helst på väggen – jag såg inte var det tog slut.

Gick sedan upp på och över samma bro och fick några lite roligare vinklar.

Visst hade det varit snyggare att stå på andra sidan vägen och skippa trafikkonerna, men…med mina trötta, onda fötter kan man inte få allt. 😝
Westminsterpalatset. Gillar fortfarande inte byggnadsställningar.
Urtavla. Notera den snygga blå färgen, den var svart innan de påbörjade restaureringen för några år sedan.

Köpte mig sedan lite frukost och drog mig mot St James’s Park och en parkbänk för att äta. Där hade jag heller aldrig varit förut, men det hade inte platsat på min obefintliga bucket list. Men hursomhelst så var det lugnt och fint där.

Stuga på Duck Island.

Sedan lade jag undan kameran och gick på shoppingtur istället. Bara det att första affären var sådär 25 minuters promenad bort och fötterna kändes definitivt inte bättre. Det blev ett besök på en konstnärsbutik som jag fick med mig lite nytt roligt material ifrån, och sedan en sväng till stora Lush-butiken där det blev lite andra roliga produkter. Till sist en sväng på Boots för att köpa skavsårsplåster då jag till på köpet fått en blåsa UNDER VÄNSTER LILLTÅ. Vad är det för ställe att få skavsår på? Inte ett som är lätt att plåstra i alla fall. 🙄

Hade sedan nära till tunnelbanan hem och började dessutom få bråttom om jag skulle hinna i tid till min bokade promenad, så det var bara att åka. Slängde in mina inköp på rummet, satte ett plåster på tån som jag är osäker på har hjälpt ett enda dugg och bytte till lilla väskan innan jag drog iväg igen. Promenaden skulle börja från Bond Streets tunnelbanestation och strax före 14:00 hittade jag guiden Sue där. Jag hade inte hunnit med någon riktig lunch, bara en Flapjack och en bit chokladkaka, men en fuskdag skulle kanske gå bra.

Jag hade lite svårt att hänga med när Sue pratade i början också, men snart så lossnade det och det blev lättare att förstå hennes dialekt. Här var ännu en duktig guide som berättade historier och jag var väldigt förtjust i området vi gick i och de små gränder och mews som hon visade oss. På tal om dialekter låter jag tydligen fortfarande som att jag kommer från Amerika och inte Sverige. 😝 Promenaden avslutades i Regent’s Park som också var väldigt fin. Därifrån var det nära till Baker Street, och då jag skulle tillbaka ungefär till stället vi startade promenaden ifrån så passade jag naturligtvis på att hälsa på min favoritdetektiv längs vägen.

Old Marylebone-promenaden.
Vy över floden Tyburn i Regent’s Park. Den här floden rinner genom mycket av Marylebone, men mestadels under jorden.
Sherlock!
Manchester mews – en tjusig mews jag har för mig att vi besökte när jag gick Sherlock Holmes-promenad här för några år sedan också.

Efter allt detta promenerande och ingen lunch så var jag förstås hungrig. Fick tips om Flat Iron från en kompis (tack igen Jannica!) och när det nu fanns en sån i närheten av min kvällsaktivitet passade det bra att prova. Nämen oj vad gott! Har nog aldrig ätit godare kött någon gång. Hit blir det fler besök kan jag lova, fast kanske inte den här svängen.

MUMS! Paret bredvid mig beställde in både en biff och en hamburgare var. Jag hade nog nästan kunnat äta det jag med…

Hade sedan 1,5 timme att vänta tills jag hade tid hos doktorn – Doctor Who, alltså – och ville inte spendera den tiden på stående fot, speciellt som det inte skulle bli mycket sittande under kvällen. Gick in på Selfridges och tänkte jag kunde hitta mig en efterrätt där på något café, men där var det lång kö. Det var dessutom alldeles för mycket att titta på. Gick snart ut igen och letade mig istället en parkbänk. Det var lite svalt nu, men fortfarande säkert 14-15 grader så helt uthärdligt att sitta ute.

Min föreställning skulle börja 18:45 och jag var där ungefär 18:25. Vi fick vänta utanför en liten stund innan vi fick komma in och lämna väskor och jackor i kapprummet och sen började det hela ganska omgående. Naturligtvis får jag inte berätta vad som hände därinne, men jag kan lugnt säga att det var värt pengarna, och min onda kropp var som bortglömd under de 2 timmarna föreställningen pågick. Dessutom är jag nu gift. 😁 Med drottning Elizabeth den 1:a, så förmodligen är jag dessutom änka…🤔 Jag fick också lära Shakespeare svenska. 😁 Beroende på olika omständigheter så kan man hamna i olika världar och tider, så hade jag varit kvar längre hade jag gärna gjort det hela igen. På väg ut fick vi dessutom möjlighet att fotograferas med doktorns Tardis.

Tidsmaskinstjuv på gång!

Så fort jag kommit ut kom alla onda allting tillbaka också, och det blev en haltande tripp tillbaka till hotellrummet. Hade en promenad bokad imorgon 10:45 också, men den får vara. Dessutom är det ju omställning till sommartid i natt så jag skulle få ännu mindre sömn om jag skulle åka iväg dit. På eftermiddagen har jag dock en annan bokning, nämligen Highgate Cemetery. Det skulle nog också vara med på min bucket list om jag hade en. 😁

Gömda och icke-gömda London

Som jag nämnde häromdagen brukar mina planer för ett besök i huvudstaden baseras till stor del på walks.com schema med guidade promenader. Idag var det dags för en jag velat gå på länge, nämligen Hidden London. Guide för dagen var Shaughan, som jag tror jag gått en alldeles fantastisk spökpromenad med tidigare…för typ 8-9 år sedan. 😁 Men vi var nog båda lite yngre då – nu hade jag lite svårt att hänga med bitvis då han pratade rätt fort, så jag missade poängen i flera skämt. Känns lite läskigt – jag ska ju inte ha problem med sånt. 😬

Jag föredrog ändå hans guidning framför några andra jag lyssnat på på sistone. Det är stor skillnad mellan guider som rapar upp fakta om stället vi står på, och guider som berättar en historia. Shaughan berättade historier. Slängde in några skämt och några sånger, bara sådär. Blåste liksom liv i alltihopa på ett helt annat vis. Promenaden var nog på cirka 2 kilometer, även om Runkeeper säger över 4. Svårt att hitta gps här i stan. 😝

Vi började till höger i bild och gick åt vänster. De flesta avstickarna är nog bara gps-brus även om vi gjorde några på riktigt också.
St Paul’s Cathedral.

När promenaden var över gick jag tillbaka ner förbi St Paul’s Cathedral och över Millenium-bron. Vilade fötter och rygg en stund innan jag letade mig lite mat. Såg att det fanns en Nando’s inte långt bort åt det håll jag ändå tänkt gå så siktade på det. Hade ätit äggröra till frukost, så bara så att ni vet så kom ägget före kycklingen – i alla fall i min mage. 🤪 Inte var det vilken Nando’s som helst heller, urtjusig restaurang.

Stort och luftigt och härligt.

När jag ätit klart plockade jag fram stora kameran ur väskan och började gå österut. Fick stanna direkt då det fanns en snygg väggmålning precis runt hörnet.

Would-I-Was Shookspeared. Ja, William Shakespeare i dåtidsform, alltså. 😁

Efter en liten stunds promenad hamnade jag vid Hay’s Galleria och först blev jag bara paff över hur tjusigt själva byggnaden var. Sen såg jag ”konstverket” mitt i hallen. Det var inte helt lätt att fotografera då det smälte in en del mot bakgrunden, men på riktigt var det det absolut bästa verk jag nånsin sett. En steampunk-piratskepps-fontän. 😁 Årorna och vattenhjulet rörde på sig ibland, likaså planetariet, och så kom det vatten från ett par olika delar vid olika tillfällen. Kunde lätt ha bara tittat på det i flera timmar, nu blev jag väl kvar i en kvart, typ.

Verket heter The Navigators och är skapat av David Kemp 1987.
Några detaljer.

Gick vidare österut och hamnade vid en sån där typisk London-vy – nytt och gammalt om vartannat.

Southwark Cathedral med the Shard i bakgrunden.

Från lite gömda delar av London var jag nu på väg till en av de stora välkända landmärkena – Tower Bridge. Ännu en sak jag aldrig gjort var att gå över den, trots alla mina London-besök. Jag kan ha åkt buss över den någon gång, men minns inte säkert.

Tower Bridge.
Ska man fotografera Londons landmärken är det enklast om man är på motsatt sida av Themsen och har en zoomlins – här är Tower of London.
Tro mig, solbrillorna behövs. 🌞😎
Några av Citys skyskrapor med Tower of London till höger.

Gick över bron och tänkte sedan att jag skulle ta mig upp till Westminster och Big Ben medan det fortfarande var lite ljus kvar. Kände inte för att kliva ner under jord och ta tunnelbanan, speciellt som det var en hel del störningar, så istället tog jag en Uber. I båtform. 😁 Första gången jag satt min fot på en båt sen den inte jättetrevliga katamaran-seglingen i Penzance sommaren 2019, men den här gången gick det mycket bättre. Mesta delen av tiden mellan Tower-piren och Westminster-piren där jag klev av spenderade vi med att lägga till och kasta loss från ett gäng andra pirer längs vägen, men det tog väl totalt runt 20 minuter på båten. Och lite mysigt ljus var det kvar.

London Eye
Väldans vad Benny börjar bli fin nu när han äntligen får klä av sig byggnadsställningarna.

Så idag har det varit en riktigt bra dag i helt vanligt London-väder. Blev påmind om hur mycket jag älskar den här staden och alla överraskningar man så lätt dyker på, men som förstås är ännu lättare att hitta med en bra guide. Har man en guide kan man dock sällan stanna så länge som man vill… Imorgon blir det en till promenad och en teaterföreställning med Doctor Who. Och inte vilken teater som helst, man får vara med och leka själv också. Så hör ni inget ifrån mig imorgon kväll* har dalekarna vunnit. 😱

*Det KAN bli lite sent bloggat imorgon, föreställningen håller på till 21…så vete sjutton om jag orkar efter det. 😝

Förhastat till Hastings

Som flera gissat efter förra inlägget tänkte jag idag åka till Hastings. Ledtråden 1066 var naturligtvis årtalet för det stora slaget som inträffade där, eller åtminstone i närheten, nämligen i Battle. Jag skulle åka tåg från Charing Cross och då behövde jag ta tunnelbanan härifrån Paddington, och det var jag inte ensam om kan jag lova. Så många var vi som ville åka att de strax efter att jag tagit mig nerför trappan stängde grindarna för att det var för fullt på Bakerloo-plattformen. Jag hade inte så bråttom då tågen till Hastings gick med en halvtimmes mellanrum så jag avvaktade tills jag faktiskt till och med fick sittplats på tuben.

Resan till Hastings var inte lika intressant som mellan Bath och Salisbury, då vi spenderade en hel del tid nedsänkt eller bakom träd så man inte såg så långt. När vi väl tagit oss ut ur London, alltså, bara det tog väl en 15-20 minuter då vi stannade vi tre London-stationer. Häftigast var nog faktiskt första sekunderna när vi lämnade Charing Cross, då tåget går över Themsen med utsikt mot London Eye och Big Ben – som nu äntligen börjar bli av med alla byggnadsställningar. 🥳

Väl framme i Hastings drogs jag mot vattnet, då jag har saknat havet de senaste åren och det var största anledningen att jag åkte hit. Svängde vänster och hamnade strax i Hastings Old Town, som definitivt såg rätt mysigt ut. Ville dock ha lite utsikt, så när jag såg skyltar om en väg till slottet och smugglargrottorna följde jag den upp. Och upp, och upp, och upp. Har gått uppför 29 trappor idag. 😅

Hastings Old Town

Det finns en enklare väg till toppen, nämligen en sån där söt liten klippjärnväg som jag gärna hade betalat för istället för alla trappsteg jag fick klättra uppför. Men – den var inte öppen. När jag väl kom upp och satte mig på en bänk och kollade efter slottet och smugglargrottorna fick jag också veta att – de var inte öppna. Nåja, det var ju utsikten jag var ute efter så det var väl inte hela världen.

Hastings Old Town från ovan. Den lilla byggnaden högst upp till höger på kullen bakom är toppstation för en till liten järnväg – som inte var öppen.
En eller kanske två av de minigolfbanor som finns här i Hastings. De kanske till och med var öppna, och jag funderade på om jag skulle ta en runda själv, men sen gjorde jag annat istället.
Hastings slott. Vet inte hur mycket bättre bilder det skulle ha blivit om det var öppet heller.

Efter en dos med utsikt gick jag sedan nerför backarna tillbaka till centrum. Behövde få i mig lite mat och hittade till slut ett turkiskt ställe med en bra lunch deal – 1 meze och en huvudrätt för under 12 pund. Beställde in vitlöksstekt svamp som förrätt och kycklingspett med ris som huvudrätt och allt var väldigt gott.

Gick sedan ner på strandpromenaden och såg fram emot att få fotografera de fina strandhyddorna på piren som jag sett bild på. Men – DEN VAR INTE ÖPPEN. Öppnar tydligen 1 april, för innan dess kan det inte komma några turister och inte vill lokalbefolkningen vistas där heller. Förstår inte varför man ens stänger en pir, vad är det för skillnad på byggnaderna där ute mot för de som står på strandpromenaden?

Pir. Med pastelliga strandhyddor.
Vy bort från piren. Notera badarna.
Inser att ja, det här är ett foto på fina pastelliga strandhyddor, men inte den bild som jag ville ta…🙄

Strandpromenaden var i två nivåer, där den undre hette Bottle Alley. När man kom dit förstod man varför – den inre väggen var dekorerad med krossat glas från glasflaskor – totalt 15 ton. Lite häftigt. Och den var i alla fall inte stängd.

En del av Bottle Alley.

Solen glittrade fint i glaset också.

Eftersom allt annat var stängt och jag ändå var här för havet så gick jag sedan ner på stranden. Hastings kanske hade velat stänga det också, men inte lyckats. Åsynen av badarna gjorde mig nyfiken på hur varmt det var i vattnet, och när en lite större våg ändå blött ner min ena sko när jag försökte känna efter med handen tog jag av mig strumpor och skor och doppade fötterna. Det var KALLT. Att bada i det där havet kan inte vara långt ifrån isvaksbad hemma. Ändå såg jag 5 personer som doppade sig och vissa var ute några minuter.

Halvdålig selfie.
Visst är det såna här bilder man ska ta när man ligger på stranden?

Njöt av vågornas brus och speciellt rasslet när vattnet drog sig undan mellan alla småstenarna, men till slut hade jag torkat och tyckte att det var dags att återvända. Var enormt trött på tåget tillbaka men vaknade till lite när Londons skyskrapor tornade upp sig omkring oss igen – såg en ny som jag inte kände igen sedan tidigare också, bredvid walkie-talkien och rivjärnet. Den såg fortfarande ut att vara under uppbyggnad.

Köpte med mig lite sushi till rummet då jag inte kände för någon avancerad middag och nu är det nog dags för sängen. Morgondagens guidade promenad börjar klockan 11 långtbortistan och innan dess ska jag nog helst ha fått i mig frukost också. 🥱

Jajustja…jag försökte fota strandhyddorna genom grinden också…men det här är inte heller vad jag ville ha. 😝

Zoom zoom.
Och de här kunde jag inte fota som jag ville för att det satt en snubbe och rökte något exotiskt precis vid den första hyddan från andra hållet…där jag hade velat fota ifrån. 🙄

Slutsats – åk inte till Hastings – i alla fall inte för tidigt på året eller utan att kolla att det du vill göra faktiskt är möjligt. 🤦‍♀️

Färdigbadat

Ja, nog är det rätt troligt att jag även i framtiden kommer att hamna i en mängd med vatten, men idag var det dags att lämna Bath för några dagar i London. Utcheckning var 11:00 och mitt tåg skulle gå 11:43 så jag hade lite tid på morgonen för en god frukost och ett ärende på stan. Jag hade ju än så länge inte hunnit med den där Shakshoukan på Kingsmead Kitchen, så den stod högst på agendan. Den var dessutom precis så god som jag hade hoppats. Inget fel på vegansk mat, men ägg skulle jag nog inte vilja vara utan.

Shakshouuuuuka. Inte nog med att det är gott, det är roligt att säga också. 😁

Några dagar tidigare hade jag handlat mig ett halssmycke på Bath Aqua Glass, men när jag provade det tyckte jag att det var lite väl litet och diskret. Gick tillbaka dit och frågade om det gick att byta upp sig, och det var inga problem. Kom nu därifrån med detta:

Favvofärgen!

Gick sedan tillbaka till hotellet, packade och checkade ut med en hel kvart till godo. 😅 Promenaden ner till tågstationen gick också rätt fort, då jag nu hittat lite genare vägar med mindre trafik och slätare underlag än den som kartappen skickade iväg mig på när jag kom. Hade plats i en tyst vagn även nu, men nu var det ett gäng grabbar som satt och hade jobbmöte i vagnen istället. En annan passagerare sa dock till dem och sedan var det tyst större delen av resan, innan det klev på en förälder med två rätt små barn på sista hållplatsen innan Paddington. Tydligen är det inte så tydligt att man bokar plats i tyst vagn om man inte uttryckligen vill det – i alla fall inte i alla appar.

Då jag tittat till hotellet på väg från EE-shoppen sist jag var här i krokarna visste jag nu till och med vart jag skulle och att det inte alls var långt från stationen. The Chilworth London heter det och ligger på en rätt lugn och väldigt tjusig gata bara ett kvarter från Paddington. Jag var framme en timme före incheckningstid, men behövde bara vänta några minuter innan rummet var färdigt. Under den tiden kom en annan gäst ned och undrade om han verkligen fått rätt rum, då det var så litet. Får väl hålla med om att rummet inte var stort, men det är större än skokartongen i alla fall. Större än rummet i Bath också, men inte lika välplanerat. Och jag HAR ett fönster, som knappt går att ta sig till, men om man lyckas med det och tittar snett ut så kan man i alla fall se vad det är för väder. 🤣 Pluspoäng dock för att det finns både kyl och AC.

Duschen är av storleken ”svår att ramla omkull i”. 😝

Hungrig som jag var behövde jag mat, och en högt recenserad italiensk restaurang finns alldeles runt hörnet. Det var dessutom gott om plats eftersom det var mitt emellan lunch och middag, så jag fick snabbt ett bord och beställde in en pizza med salami och chili. Peeeerfekt balans mellan sälta och hetta, mums!

Chilioljan i flaskan satte extra piff på det hela också. 😋🌶

Sedan gick jag tillbaka till hotellrummet för att göra lite planer för de kommande dagarna och kontakta omvärlden. Det första jag konsulterar när det gäller att planera en Londonvistelse är walks.com, för att se vilka guidade promenader som står på schemat. Nu hittade jag 4+ stycken jag gärna vill gå, men jag måste nog göra nånting annat också. Så imorgon blir det att hoppa på tåget igen för en utflykt – men den är nog svårare att gissa än Stonehenge. Ni kan dock få en ledtråd – 1066.

Nu bor jag ju alldeles intill Hyde Park, som jag inte utforskat särskilt mycket tidigare. Tog därför med mig kameran ut vid 17-tiden och traskade dit. Det fanns en hel del att fotografera bara på den lilla sväng jag hann ta innan det blev för mörkt. Trodde inte heller att det var till centrala London man skulle åka om man ville fotografera hägrar och ekorrar…

Buckhill gate lodge.
Vattenträdgård.
Fontäner.
Hägring? Nej, en häger!
Svanar fanns det en hel del av.
Ekorrar fanns det i massvis, och de är egentligen alldeles för tama eftersom folk matar dem trots alla skyltar som ber dem låta bli. Såg en som klättrade uppför en killes byxben för att hämta en nöt ur handen på honom.
Queen Caroline’s Temple med solnedgången bakom sig.
Serenity, staty inspirerad av en ibis. Den här gillade jag skarpt! 😁
Magnolia i full blom.
Nästan onödigt tjusigt café.
Henry Moore Arch. Den här gillade jag också skarpt – kanske för att den är så mjuk. 🤣

Rätt lättsam dag idag då jag bara gått runt 9 kilometer. 🤣 Men det sköna har väl varit att jag inte behövt bära på så mycket hela tiden, annat än när jag gick till och från tåget då. Vädret har också varit härligt, strålande sol och uppemot 21 grader varmt, så inte har jag saknat dunjackan. 😅

Bakåt i tiden

Alla gissningar som jag fick in på förra inlägget hade rätt – idag var det dags för Stonehenge! Jag hade bokat en busstursbiljett från Salisbury igår kväll och bokade tåg dit idag när jag visste vilket jag skulle hinna med. Hade jag varit lite mer morgontrött hade det blivit några pund billigare, men det kändes bra att ha extra gott om tid. Tågresan gick genom vackert, engelskt landskap med böljande kullar och pittoreska byar. Bradford-on-Avon som var första station efter Bath såg helt ljuvligt ut.

Efter ungefär en timme var jag framme i Salisbury och hittade lätt till rundtursbussen som gick direkt utanför tågstationen. Jag var först i kön som klarade av trappan till övervåningen och tog förstås en av platserna längst fram. Vi startade resan med att hämta upp några till i Salisbury centrum, och fick se lite av staden längs vägen. Den såg också väldigt trevlig ut och är nog värd ett besök till.

Efter ungefär en halvtimme var vi framme vid besökscentret vid Stonehenge. Det fanns två sätt att ta sig till stenarna, antingen med en skyttelbuss eller med sina egna två fötter. Busschauffören sa att det skulle ta 15 minuter att gå, men damen i kassan sa att det var 2 kilometer och tog en halvtimme. (Samma busschaufför fick frågan om hur långt det var att gå till tågstationen från busshållplatsen i stan när vi kom tillbaka, då sa han att det också var 15 minuter. Hade god lust att fråga om han inte menade en halvtimme. 😝) Jag åt upp resten av min frukostmacka medan jag funderade på hur jag skulle göra och laddade ner audioguiden som app på telefonen. Gick sedan fram och kollade på en karta som fanns utanför besökscentret och då kom en guide och frågade mig om jag tänkt gå ut. När jag svarade ja beskrev han tre olika alternativ varav den längsta skulle ta cirka 40 minuter men som också var den mest intressanta. Det köpte jag direkt. Kände dels för att få sträcka på benen ordentligt i lantligt landskap istället för på kullerstenar, och dels kände jag att ett sånt här stort monument ska man inte stressa iväg till. Bättre att ta det lugnt och närma sig försiktigt, gradvis.

Besökscentret i tillbakablick.

Började med att följa bussens väg en liten bit, innan jag vek av genom en grind och över ett fält. Mellan två skogsdungar fanns det första monumentet jag såg för dagen, ”Stonehenge Cursus”, en 100 meter bred och 2,74 km lång sträcka som kantas av diken och motsatsen till diken. Den beräknas vara byggd för 5400 år sedan. 1000 år senare byggdes en begravningshög i den västra änden som kan anas på bilden nedan.

Mellan de här två skogspartierna går Cursusen. Begravningshögen ses i den vänstra delen av bilden.

Följde cursusen en bit till jag kom till en samling andra begravningshögar. Dessa var mycket tydligare och låg i en linje bredvid cursusen. De låg även så de överblickade Stonehenge, som jag lite tidigare kunnat börja se i fjärran.

Min första bild på Stonehenge! Det blev väl sådär 400 till under dagen. 🤣
Begravningshögar.
Liiite närmare…

Sedan var det bara att gå ner mot vägen och visa upp biljetten för att komma in på Stonehenge-området. Följde man ljudguiden som jag gjorde fick man gå runt stenarna medsols, vilket också innebar att man började ganska långt ifrån dem och kom närmare och närmare.

Heel-stenen som solen går upp bakom om man står i centrum av stencirkeln på morgonen av sommarsolståndet. Och en fågelkompis som satt och spanade. 😁

Jag tog förstås gott om tid på mig att gå runt det hela, dels för att lyssna, dels för att fotografera. Det var varmt i luften men blåste ganska friskt så det var helt okej att ha jackan på. Börjar bli så kräsen med kamerainställningar och komposition av bilder* att det inte är helt lätt att be någon annan ta foto av mig, men när stenarna mest såg ut som smågrus i iPhonens kamera haffade jag till slut en kille med ännu större kamera och frågade om han kunde hjälpa till. Det blev ju rätt bra i alla fall.

*Menar inte att det jag gör alltid blir bäst, eller ens bra. Men det blir som *jag* vill. Oftast. 😝

En snart 40, de andra 5000 – i alla fall vissa. Hoppas det syns vilken som är vad.

Jag gillade konceptet med att ha ljudguiden som en app i min egen telefon och kunna använda mina egna hörlurar för att lyssna. Dessutom innebär det ju att man kan lyssna om och lyssna vidare nu när man åkt därifrån – jag har långt ifrån fonografiskt minne för sånt jag hör så det kan vara väldigt användbart. Det jag dock inte gillade var att så snart man gjorde något annat med telefonen så hoppade appen tillbaka till startsidan så man fick välja språk, tur OCH ställe igen innan man kunde lyssna vidare.

Vy från mittemot heel-stenen.
En av dagens bättre bilder. Visst är ni glada att ni slapp kolla alla 400? 😁
Dagens rutt. Ungefär 3 kilometer och knappt någon stigning, bara 12 meter totalt. *Behöver* ju inte ta flera timmar om man inte är fotogalen…
Så här fraktades de stora stenarna till stencirkeln. De vägde uppemot 30 ton och behövde 100 man som drog dem.

När jag gått runt hela cirkeln var jag ganska trött efter allt stå och gå och tog därför skyttelbussen tillbaka till besökscentret. Tittade runt en del i shoppen och fick med mig lite därifrån också innan jag köpte en lunchmacka som jag åt ute. Det finns en utställning vid centret som ingick i biljetten, och ingick i bussbiljetten gjorde också ett besök på Old Sarum Castle på väg tillbaka mot Salisbury. Tanken var att jag skulle ha tittat på bådadera, men rygg och fötter sa ifrån. Åkte istället tillbaka till Salisbury centrum och strosade runt pyttelite innan jag styrde mot tågstationen. Såg egentligen inte så mycket mer än katedralen från utsidan, men den var å andra sidan häftig nog.

Salisbury Cathedral.
Det här stället i Salisbury såg ju också mysigt ut, men jag hade tänkt mig annan middag idag.

Det *var* faktiskt bara 15 minuters promenad till tågstationen så jag var där i god tid till tåget. Resan tillbaka var lika vacker som på vägen dit, och till på köpet såg jag en sån där kalk-häst långt uppe på en kulle. Tror det var någonstans mellan Westbury och Trowbridge.

Väl tillbaka i Bath hade jag tänkt gå på the Stable igen då det inte finns något sådant i London och det blir länge till nästa gång. Mer än en vecka, i alla fall. När jag började närma mig såg det dock inte öppet ut, vilket bekräftades av skylten på dörren – stängt för underhåll. Jag kan hålla med, det kunde behövas, då toaletterna inte var jättefräscha när jag var där innan. Men å andra sidan har de haft 2 år typ utan kunder då de kanske hade kunnat göra sådant – eller så fick de inte ens gå hemifrån. Eller så är det först nu när folk kommer ut igen som det märks att det behöver göras lite upputsning. Provade en annan pizza-restaurang som skulle ha prisbelönta pizzor, men de hade inte plats för mig. 😔 Funderade på att ge burgarstället en chans till och äta på rummet, men såg sedan Las Iguanas skylt och tänkte jag kunde ju testa där i alla fall. De hade plats för mig och någon till, men sen började de också skicka iväg folk. Istället hade de slut på mat. 😝 När jag sa vad jag ville ha fick jag höra att det var slut just nu. Det och det och några saker till var också slut…men till slut hittade jag något på menyn som faktiskt fanns, och det var gott också – en kycklingburgare.

Kycklingburgare och dubbla mocktails – det är alltid happy hour på Las Iguanas!

Imorgon är det dags att lämna Bath för London. Har trivts bra här då det är en vacker stad, men jag hade nog inte behövt vara här så länge, speciellt inte med så lite inbokat. Hotellrummet har också funkat fint trots att det är rätt litet. Största problemet är väl att det blir så enormt varmt och fuktigt när man duschat att det nästan känns som att man kunnat låta bli. 😝

I romarnas fotspår

Idag har det varit en riktigt bra dag. Om det är för att jag har spenderat en massa pengar, tagit en massa foton eller helt enkelt haft roligt är jag lite osäker på – förmodligen en kombination av alla tre.

Jag hade bokat in mig på lunch/Afternoon Tea på the Pump Room intill romerska baden klockan 12, så innan dess tog jag en sväng till en av mina favoritbutiker och förnyade garderoben ordentligt. Jag hade en väldigt hjälpsam och trevlig expedit som kom med plagg efter plagg och till slut gick jag därifrån 2000 kronor fattigare. Affären? Bravissimo, förstås.

Allt provande tog sin lilla tid, och trots att jag varit där inte långt efter 10 (efter en salt och god och inte jättestor frukost) fick jag nästan bråttom till restaurangen. En timme i ett provrum…😅 Hann dock fram med cirka 10 minuter till godo och då hade jag dessutom hunnit svänga in på hotellrummet och byta ut shoppingen mot kameran.

Vackert ställe, utomordentlig service och riktigt god mat var det också. Men nästa gång jag äter afternoon tea tror jag att jag ska blanda lite mer från de olika våningarna – det blir enormt mycket sötsaker mot slutet om man börjar i den matiga änden och äter i ordning. Smart som jag var när jag bokade så sa jag i alla fall till att jag inte ville ha några jordgubbar – så istället fick jag extra mycket choklad.😁

Dagens lunchställe.
Meny. Som daily selection fick jag en liten pajsak med två blåbär och ett hallon, en trippelchokladmousse och två bakverk som jag just nu tappat namnet på, men den ena hade vit choklad på toppen och kaffekräm inuti och den andra mjölkchoklad både på och i, och de var suuuupergoda. Och inte särskilt söta, vilket var extra trevligt efter de jättesöta sconesen.
”Lunch”. Drack Earl Grey till, utan varken socker eller mjölk, för mer sötsaker pallade jag inte.

En av anledningarna till att jag ville äta på det här stället var för att de har en fin vattenfontän med vatten från de varma källorna. Det är preparerat så att det är säkert att dricka, vilket inte vattnet i badet är. Efter att jag ätit bad jag därför att få smaka. Kände en svag doft av sulfur men inget motbjudande. Förutom att det var varmt tyckte jag faktiskt att det var godare än kranvattnet här, vilket jag finner närmast odrickbart.

Kungligt vatten.
Tjusigt värre. Tittar ni längst bort i bild kanske ni kan se pianisten som satt och spelade för oss medan vi åt.

När jag var klar med maten var det cirka 45 minuter kvar tills det var min tur att gå in i badhuset. Det var några fler moln idag men fortfarande varmt och skönt så det var lätt att sitta ute och vänta. Att gå in på någon av godisaffärerna i närheten lockade i alla fall INTE. Blev insläppt strax efter 14:15 efter en stor grupp skolbarn, men kände att det i alla fall var bättre att ha dem framför sig. Dock kom det fler grupper efteråt också…

Rundvandringen i badhuset börjar med att man får se det stora badet från ovan, innan man går in och ner för att lära sig mer om hur det hela fungerar och vad de hittat på platsen. Några av de andra rummen i badhuset kan man också se, dock utan vatten i. Först mot slutet kommer man in till det stora badet i vattennivå – men man får inte bada där då heller.

Lizzan på övervåningen.
Byst av Roma på övervåningen av baden.
Delar av myntsamling som hittats i närheten.
Överflödigt vatten från källan rinner här ner i ett romerskt avlopp för att sedan rinna ut i floden. Det här var ett av mina favoritställen, men det var nog många som missade det då det var lite undanskymt. Kolla in vattenångan från det varma vattnet.
Min favoritromare. Visst, det fanns bara en ”romare”, men han var rolig också. 😁 Han skulle in på massage och undrade om reflexdjuret jag hade på väskan var ett offer till gudinnan Minerva. Han tyckte också det var besvärligt med att skriva förbannelser när de skriftlärda tog betalt per bokstav, och många hade så långa namn. Han tyckte själv att hans namn var kort, men det var tre delar varav ett var Maximus, så jag lovade att jag inte skulle skriva en förbannelse för honom – jag hade inte råd.
Nutida offer till gudinnorna. Glömde fotografera infoskylten, men har för mig att det här var kallbadet man kunde doppa sig i efter att man suttit i bastun.
The Great Bath. Facklorna tändes lite före 16. Hade faktiskt hoppats på lite mer mulet väder så det inte skulle bli så djupa skuggor, men, men…är man i England så skiner ju solen.
Favvoromaren igen.

Jag använde nästan tre timmar till att gå runt, men en del av den tiden var väntan på att andra skulle flytta sig ur bild. Ljudguiden som man fick med sig var riktigt intressant och det var lätt att välja vad man ville få mer information om och vad man inte var intresserad av. På slutet av rundturen fick man även här chansen att prova vattnet från källan, men inte ur en lika snygg fontän. Det fanns dock info om innehållet i vattnet.

Jag kan inte säga att jag drack många liter av vattnet…kanske typ tre munfullar.

När jag kom ut blev det lite shoppande av souvenirer och en sväng till Lush, innan jag var desperat efter mat. Stark och salt mat, som inte baserade sig på bröd – det hade jag fått nog av till frukost och lunch. Kollade läget på Giggling Squid intill hotellet, men där var det fullt. Gick istället till Thai Balcony mittemot hotellet, som var stängt men skulle öppna om 20 minuter. Gick upp med grejorna på rummet och sedan tillbaka till restaurangen, och blev glad att bläckfisken var full. (Det var en mening jag aldrig skrivit förut. 🤣🐙) Inte nog med att restaurangen var URTJUSIG, maten var helt underbar och precis så stark som jag tålde. Och behövde.

Thai Balcony.
De har en seriöst tjusig balkong utanför också.
Muuuuuuuuums! Chilioljan i den lilla skålen behövdes definitivt inte. 😂

Eftersom jag nu tycker att jag sett (läs fotograferat) det jag vill av Bath och inte känner för att gå på andra museum och alla roliga vandringar och bussturer är inställda eller fullbokade så tänker jag göra en egen liten utflykt imorgon. Till ett ställe jag trots alla mina Britannien-besök inte besökt förut. Vart? Det får ni gissa tills nästa inlägg kommer…😝

Runt Bath i cirklar

När jag vaknade idag hade huvudvärken ökat igen, och jag ville helst somna om. Men på det viset blir det ju inga fina foton, så jag knaprade lite fler piller och tog mig till slut ut och bort mot floden och bron. Jag var inte ute så tidigt som jag hade hoppats, då golden hour var över, men jag tycker det blev rätt bra ändå – Bath är ju rätt gyllene i sig själv.

The weir.
Bron.
Svan.
Bath Abbey och Parade Gardens.

När jag gått ner till andra bron gjorde sig magen påmind och ville ha frukost, och precis där i närheten fanns The Green Rocket, ett veganskt café. Hade tur och kom före frukostrushen och beställde mig en shakshouka med tofu-”ägg”. I början var det jättegott, men efter ungefär halva tallriken var jag less. Det var för lite omväxling och inte var det lika starkt som när jag gör det själv heller. Men det smakade förmodligen mer som ”det ska”.

Vegan-shakshouka.

Traskade sedan in i Parade Gardens för att se om det fanns något roligt där. Fotade även bron några dussin gånger till, men ni vet nog hur den ser ut nu. 😝

The bandstand.
Blomsterarrangemang i trappan ned till parken. Bath brukar tydligen vinna blomstertävlingarna så ofta att de ibland inte ens får vara med. Men det visas nog mer lite senare på året.
Fredsängel och Bath Abbey.
Wolfgang Amadeus Mozart.

Sen tänkte jag spendera dagen på hop-on-hop-off-bussarna som snurrar runt i och utanför staden, men eftersom det stod att det var 24-timmars biljetter tänkte jag starta lite sent så jag kunde använda dem som transport imorgon också. När jag pratade med en av guiderna fick jag dock veta att biljetten gällde den dag man köpte den och hela dagen efteråt, så det var ingen mening att vänta. Dock var informationen allmänt rätt dålig – det finns två webbsidor, en för Tootbus och en för City Sightseeing, men bägge är samma företag. Informationen om när bussarna började gå och hur ofta stämde inte överens mellan hemsidorna, eller med infoskylten på första hållplatsen, men någon av dem stämde faktiskt med verkligheten. Tror jag. 🙄

Hoppade först på city-touren och åkte runt ett helt varv. Fick kanske se liiiite mer än på gårdagens guidade promenad men inte mycket som var värt att fotografera. Vädret var lite svalare än igår också, och uppe på en öppen buss blåser det rätt bra, så det var inte så man svettades direkt. Efter en runda där letade jag rätt på en toalett och en lunchmacka och tog mig till hållplatsen för skyline-touren. Precis där intill fanns ett stånd som sålde street food som luktade alldeles underbart och säkert hade varit många gånger godare än min macka, men det var ju så dags då. Hade tänkt åka ett varv och sedan åka en bit till och sen hoppa av och göra något roligt längs vägen, men ingenting såg särskilt roligt ut. Utsikten över Bath på klättringen uppöver backen var dock häftig, men det var en hel del träd i vägen så jag bemödade mig inte ens om att försöka fotografera något. Hade jag hoppat av för att försöka få någon bild hade jag istället fått vänta en timme på nästa buss och jag såg inte ens några bra utsiktspunkter från marknivå. Så när vi kom tillbaka till centrum hoppade jag bara av. Men ett tips om ni kommer hit och vill åka runt – sitt på bussens vänstra sida på city tour och på den högra på skyline, så ser ni bäst.

Vandrade runt lite på måfå i området från tågstationen och uppåt och hamnade till slut vid city-touren igen. Tänkte att jag ju lika gärna kunde utnyttja biljetten och hoppade på den igen för att se om jag kunde få lite bättre bilder av Royal Crescent och the Circus. Hoppade av halvvägs, dvs vid turens högsta punkt, och gick runt hela halvmånen. Tror inte jag skulle vilja bo där, ens om jag hade råd – vem vill ha turister utanför dörren hela tiden? Mitt i halvmånen finns det dock ett hotell, det kanske man hade kunnat testa om man hade råd.

The Royal Crescent, där fint folk bor och inte nödvändigtvis lika fint folk kopplar av framför.
Fin bil också.

Om Royal Crescent var svårfotograferat så är The Circus närmast omöjligt, i alla fall utan drönare. 360 grader klarar i alla fall inte min kamera av, men jag försökte mig på ett iPhone-panorama. Det lyckades inte heller få med allt. 😝 Till på köpet är det inte bara jag som vill fotografera, utan det kryllar av turister med kameror så jag ville snabbt bort från mitten av cirkeln. Mest fascinerande tyckte jag ändå att alla symbolerna på husen var.

En tredjedel av the Circus.
En annan, väldigt lik, tredjedel av the Circus.
Ovanför den nedersta uppsättningen av pelare (de doriska) går ett band med symboler, totalt 525 stycken. Jag såg några som var snarlika men kanske spegelvända eller annorlunda i någon detalj, men enormt mycket variation. De här skulle jag kunna kolla länge på!

Gick sedan ner till den nedre ingången till parken nedanför Royal Crescent för att fotografera lejonen som vakter grinden. Den ena låg i skugga, men den andra syns här nedanför. Christine berättade igår att det fanns en legend i Bath att om man var spik nykter på nyårsafton så kunde man se lejonen passa den gyllene bollen emellan sig, men frågan är om det egentligen inte är precis tvärtom…

Lejon med guldboll.

Jag var sedan tillbaka i bekanta trakter vid 16-tiden, och kunde äntligen besöka en av restaurangerna jag saknat mest sedan förra resan – The Stable. Pizza och (riktig) cider, det kan väl inte bli bättre? Hade svårt att bestämma mig trots att pizza-menyn är relativt kort, men till slut blev det en Holy Cow med kött, lök, paprika och nån chipotle-topping. Kunde inte hålla mig till en cidersort, så beställde in en liten Misty Maid som jag tyckt mycket om sist, och en Mad Jack som jag aldrig provat. Misty Maid var kolsyrad och kall, Mad Jack var stilla och rumstempererad. Båda var goda. 😁 Pizzan var också god, helt perfekt tunn botten och krispig kant, så hela gick åt.

Mums!

Ärligt talat börjar jag dock känna mig lite less på Bath. Trodde nog att det skulle finnas mer att göra/fotografera här men jag vet i så fall inte var jag ska hitta det. Tänkte på Prior Park men där håller de på att renovera och det såg inte alls inbjudande ut från bussen, om jag nu tittade åt rätt håll. Jag hade medvetet inte bokat upp mig på en massa aktiviteter innan resan då min ork inte är vad den brukat vara och jag inte visste hur mycket hjärnan skulle klara, men tydligen är jag fortfarande tillräckligt mycket mig själv att jag inte pallar en LUGN semester. 🤣 När jag kom tillbaka till hotellet såg jag därför till att boka in mig på afternoon tea på the Pump Room med ett besök på romerska baden efteråt till imorgon. Skickade även iväg en fråga till ett rundtursföretag om de hade någon ledig plats på någon tur på tisdag. Har de inte det, eller ingen som passar, så får jag nog ta mig en egen utflykt istället.

Första morgonen i Bath

Vaknade onödigt tidigt redan klockan 6, men kände mig pigg och gjorde mig i ordning för dagens begivenheter. Sängen var hård men inte obekväm och kuddarna var stora och härliga. Gillar också att det finns 4 inställningar för lyset på rummet – natt, läsning, hyfsat ljust och jätteljust. Duschen var också spännande, har då aldrig sett ett så här tjusigt duschmunstycke tidigare, även om hela duschen på The Rookery var häftigare.

Tjusig och skön dusch.

Dagens guidade promenad skulle starta 10:30 och jag hade sett ut ett frukostställe i närheten som öppnade 8, så strax efter det traskade jag iväg. Kunde dock inte riktigt hålla mig, så gick förbi de romerska baden, Bath Abbey och ner till floden med Pulteney Bridge och the Weir innan jag åt. Hade svårt att hålla tillbaka tårarna då jag redan före 9 och frukost sett mer vackert än jag gjort de senaste två åren tillsammans.

Flod, bro, weir. Bron är kantad med affärer på båda sidor, och är tydligen en av bara två sådana broar nuförtiden. Det innebär dock att man inte märker att man är på en bro när man går över den.

Frukosten tänkte jag äta på La Baguette, men hade inte förstått att det bara var en takeaway. I alla fall såg jag ingenstans att sitta inne även om det på menyn stod att det kostade 40p extra om man ville göra det. Jag beställde mig en ägg- och baconbaguette med en mugg te och traskade bort till sidan på Bath Abbey där det fanns gott om bänkar i solskenet. Det var ändå 10-12 grader varmt redan så helt okej att sitta ute.

Frukostutsikt.

Efter ett tag var det då dags för guidningen. Vi var cirka 50 personer som ville gå, och det fanns 5 guider på plats, så de tog hand om 10 stycken var. Jag hamnade i gruppen med den enda kvinnliga guiden för dagen, Christine. Vandringarna är helt gratis och guiderna får inte ta emot dricks ens om man vill ge dem något så det är ju verkligen ett bra deal – för oss i alla fall.

Vandringen var inte särskilt lång kilometermässigt, men den tog cirka 2,5 timmar då Christine hade mycket att berätta om staden. Vi fick bland annat känna på ett gatlock som alltid är varmt på grund av att vattnet från en av de varma källorna under staden rinner ut där. De finns tre källor som tillsammans levererar 200,000 liter vatten om dagen sa Christine, medan internet säger över en miljon. Temperaturen är i alla fall 45-46 grader.

De romerska delarna av Bath är mest osynliga då de ligger långt under dagens marknivå, så det mesta av tiden ägnades åt senare byggnationer. Vi såg en del av stadsmuren som var kvar, och Royal Crescent och the Circus – en samling bostäder i en perfekt cirkel med tre infartsvägar. Extra imponerande var detta då de dessutom var byggda i en ganska brant sluttning, så husen på ena sidan hade 2-3 våningar extra under den konstgjorda marknivån.

Karta över vandringen.
Royal Crescent.
Sedanstol (rekonstruerad) som var ett populärt färdmedel för ett par hundra år sedan.

Då jag hade ätit frukost ganska tidigt och promenaden drog ut på tiden var jag rejält hungrig när vi tackade Christine och delade på oss. Lördag och finväder och det såg fullt ut på många av de matställen som jag gick förbi, innan jag styrde kosan mot Nando’s. Jag hittade knappt ens dit, då det låg på övervåningen i ett biohus som såg närmast övergivet ut, men de hade i alla fall gott om plats. Och gott om oväsen. Beställde in en medium-kyckling med peri-peri strips och gröna ärtor. Jag har ett par kamrater som inte tycker om ärtor, vilket jag själv har svårt att förstå. Har de dock bara upplevt ärtor som de Nando’s hade så förstår jag dem bättre – de var ingen höjdare. Kycklingen och stripsen är väl egentligen som kyckling och strips är annars också, om det inte vore för den enormt goda kryddningen och såserna. Med CHILI. Beställde faktiskt med mig en burk av deras peri-peri salt, för det tror jag i alla fall jag får ta med in i EU. Måste kolla ingredienslistan innan jag törs köpa någon sås också.

Det var långt ifrån tyst på restaurangen, precis som vanligt, så när jag gick därifrån hade jag en sprängande huvudvärk. Köpte lite engelska dunderpiller (Anadin Extra, tack för tipset Jannica, även om det är några år sen nu!) och vilade sedan en stund på mitt behagligt mörka hotellrum. Det finns fördelar med att inte ha fönster!

Värken lättade rätt bra efter en timme och jag gick iväg mot den heligaste platsen i hela Bath – Apple Store. 😁 Behövde uppdatera lite prylar då jag uppgraderat paddan sedan jag var ute på resa sist och fick god och trevlig hjälp av en amerikansk kille som hette Anders. Han kunde dessutom ge råd om precis vad som helst, men lovade inte att det skulle vara hjälpsamt. 🤣

Med möjligheten att föra över bilder från kameran till paddan återställd var det nu bara att börja fotografera mera. Jag hade inte tagit så många foton under vandringen då jag sällan tycker jag hinner göra det jag vill, så jag får väl ta en sväng till åt det hållet senare. Nu hittade jag en annan bro över floden och följde vattnet upp mot Pulteney-bron på bortre sidan. Dock tror jag det mesta gör sig bättre i solljus så om jag vaknar i tid i morgon ska jag ta en sväng till dit då.

En annan kyrka – och körsbärsträd i blom.
Det här borde bli ännu trevligare i morgonsolljus.
Kanske det här också.

Bath Abbey var dock ganska fint belyst trots att solen egentligen gått ner lite för långt när jag kom dit.

Bath Abbey och ingången till de romerska baden till höger.

Hungrig blev man ju igen också, men nu var det ännu mer fullt på alla restauranger än vid lunchtid. Precis bredvid hotellet finns en hamburger-takeaway som ska ha ”gourmet burgers” och det lät ju lockande. Efter lite velande valde jag en blue cheese-burgare och strips. Sen bommade jag tydligen att man när man beställt på nätet skulle trycka på en knapp på uthämtningsdörren, så när sådär 15 burgare gått iväg utan att det var min tur undrade killen bakom dörren vad jag väntade på. Min burgare hade tydligen varit klar länge och stått på varmhållning. 🤦‍♀️ Nåja, nu vet jag det till nästa gång, om det nu blir någon sådan. Såvärst mycket gourmet tyckte jag inte att det var, och det berodde inte på att det tagit extra lång tid. Tråkigt helvanligt burgarbröd och tråkiga helvanliga strips och inte smakade det så mycket blue cheese heller. Stripsen blev dock goda med saltet från Nando’s. 😁

Imorgon siktar jag på en rundtur med buss istället för till fots – både i och utanför stan.

Äntligen

957 dagar är det sedan jag kom hem från min förra resa. 2 år, 7 månader och 2 veckor. Det är ju typ två år för mycket, men nu var det äntligen dags att sätta sig på ett flygplan igen.

Man kan ju inte ändra på ett vinnande koncept, så naturligtvis gav jag mig av mot Storbritannien. Jag hade bokat ett hotell i Bath till sommaren 2020 som jag av naturliga skäl inte kunde utnyttja då, men trots att jag redan betalat och de inte hade någon skyldighet att betala tillbaka pengarna fick jag flytta min bokning, som längst till mars 2022. Det trevliga hotellet heter Z Hotel i Bath och om det är trevligt på fler vis märks väl under de kommande dagarna.

Dagen startade i alla fall strax före 4 på morgonen, då jag behövde göra mig i ordning till taxin som skulle hämta mig klockan 5. Tio i fem ringer chauffören och säger att han är framme, men jag tror jag hann få med mig allt. Vi var ute på flygplatsen i god tid och planet lyfte till och med före tidtabell, typ 10 över 6. Väl framme på Arlanda blev det segare, då jag behövde checka in manuellt för att något blivit konstigt i systemet, Förmodligen något samband med att England hävt alla inreserestriktioner från klockan 4 idag den 18 mars, vilket jag tycker var alldeles utmärkt bra timing från min sida. Jag bokade ju bara de här datumen för drygt ett år sedan.

Frösöplan alldeles för tidigt på dagen
En av mina favoritvyer.

Nåja, efter en hel del köande och väntande så var det också löst och säkerhets- och passkontrollen var passerad. Planet till London var knökfullt, och naturligtvis får man en lång OCH bred människa bredvid sig i mittensätet. Han hade det säkert mer obekvämt än mig, men varför bokar man inte en bättre plats tidigare om man vet att det blir trångt i mitten? Flygturen var dock mer spännande än vanligt, jag har för mig att vi brukat flyga längre norrut, men när jag såg något obekant utanför fönstret visade kartan att vi flög över Danmark, och följde sedan kusten av Tyskland och Nederländerna en bit innan vi svängde in mot London.

Väl framme på Heathrow var det inte riktigt lika smidigt som vanligt, då kön till passkontrollen var typ 5 mil lång. I alla fall kändes det så. Inte ville automaten släppa in mig på första försöket heller, men på andra gick det bra. Kom till bagageutlämningen och där var i alla fall allt som vanligt, såg direkt min väska och kunde traska vidare. Hade bokat Heathrow Express till Paddington då jag skulle åka vidare med tåg därifrån senare på dagen. Bokar man senast 90 dagar innan resa är det faktiskt riktigt ekonomiskt konkurrenskraftigt med tunnelbanan, 5,50 GBP jämfört med 3,50 GBP som det i alla fall kostade sist. För det kommer man in till ”centrum” på 15 minuter istället för en timme och utan att känna sig som en packad sardin på Picadilly line. Men det beror naturligtvis på vart i London man ska också.

Ankomst Paddington.

Mitt första ärende var i alla fall att skaffa ett engelskt sim-kort till telefonen. Nu efter Brexit tycker Telia att det passar att ta rejält betalt här igen – 1.50 kronor/minut för att ringa till Sverige och hela FEM KRONOR per minut för att bli uppringd. Så om ni ringer och jag inte svarar så vet ni varför. Det jag mest var ute efter var förstås datatrafik. Telia tar 99 kronor per dygn för upp till 20 Mb….vilket typ är ingenting. För ungefär dubbla det priset fick jag 15 Gb hos EE, vilket var närmaste telefonaffären jag hittade till Paddington. Jag HADE kunnat köpa sim-kort redan på Heathrow, men där var de dyrare. Så istället tyckte jag det var smidigt att traska ett par kilometer med all min packning…🤦‍♀️

Typiskt Londonväder. Och 14-15 grader varmt.

Efter lite mat och shopping var det dags att kliva på tåget mot Bath. Jag hade bokat en plats i en tyst vagn då jag blivit väldigt känslig för oväsen, och det kändes extra skönt efter ett par timmar på extremt högljudda Paddington. Dock var den glädjen kortvarig, då det efter ett par stationer klev på 4 karlar i 40+-åldern (alltså MYYYCKET äldre än mig) som hade med sig öl och verkade helt obesvärade av att de satt och pratade och skrattade högt där man helst inte skulle prata alls. Det visade sig senare att det inte ens visste att det var en tyst vagn…och då flyttade de på sig.

Kom fram till Bath cirka 18:20 precis när det började skymma och traskade iväg mot hotellet. Det var dock bra på att gömma sig (eller så blev jag distraherad av alla mina favoritrestauranger i närheten) för jag behövde tre försök för att hitta det. Och det första jag hörde när jag kom in var svenska. 🤦‍♀️ En rätt stor grupp med svenska kvinnor verkar också precis ha kommit hit. Nåja, jag tänkte inte spendera så mycket tid i hotellets allmänna utrymmen ändå, och jag har inte förbeställt någon frukost så jag kan sova så länge jag vill på morgnarna. Men inte imorgon, för då ska jag på guidad promenad!

Hittade en helt okej thai-middag på Yum Yum Thai, vilket kanske bara var värt ett Yum i min bok, men det var helt lagom ambitionsnivå efter den här långa dagen. Kollade även in var Kingsmeade Kitchen finns, då jag sett att de har en av mina favorit-frukosträtter –  Shakshouka. Där blir det säkert minst ett besök framöver.

Kingsmeade Square ser ju supermysigt ut.