957 dagar är det sedan jag kom hem från min förra resa. 2 år, 7 månader och 2 veckor. Det är ju typ två år för mycket, men nu var det äntligen dags att sätta sig på ett flygplan igen.

Man kan ju inte ändra på ett vinnande koncept, så naturligtvis gav jag mig av mot Storbritannien. Jag hade bokat ett hotell i Bath till sommaren 2020 som jag av naturliga skäl inte kunde utnyttja då, men trots att jag redan betalat och de inte hade någon skyldighet att betala tillbaka pengarna fick jag flytta min bokning, som längst till mars 2022. Det trevliga hotellet heter Z Hotel i Bath och om det är trevligt på fler vis märks väl under de kommande dagarna.

Dagen startade i alla fall strax före 4 på morgonen, då jag behövde göra mig i ordning till taxin som skulle hämta mig klockan 5. Tio i fem ringer chauffören och säger att han är framme, men jag tror jag hann få med mig allt. Vi var ute på flygplatsen i god tid och planet lyfte till och med före tidtabell, typ 10 över 6. Väl framme på Arlanda blev det segare, då jag behövde checka in manuellt för att något blivit konstigt i systemet, Förmodligen något samband med att England hävt alla inreserestriktioner från klockan 4 idag den 18 mars, vilket jag tycker var alldeles utmärkt bra timing från min sida. Jag bokade ju bara de här datumen för drygt ett år sedan.

Nåja, efter en hel del köande och väntande så var det också löst och säkerhets- och passkontrollen var passerad. Planet till London var knökfullt, och naturligtvis får man en lång OCH bred människa bredvid sig i mittensätet. Han hade det säkert mer obekvämt än mig, men varför bokar man inte en bättre plats tidigare om man vet att det blir trångt i mitten? Flygturen var dock mer spännande än vanligt, jag har för mig att vi brukat flyga längre norrut, men när jag såg något obekant utanför fönstret visade kartan att vi flög över Danmark, och följde sedan kusten av Tyskland och Nederländerna en bit innan vi svängde in mot London.

Väl framme på Heathrow var det inte riktigt lika smidigt som vanligt, då kön till passkontrollen var typ 5 mil lång. I alla fall kändes det så. Inte ville automaten släppa in mig på första försöket heller, men på andra gick det bra. Kom till bagageutlämningen och där var i alla fall allt som vanligt, såg direkt min väska och kunde traska vidare. Hade bokat Heathrow Express till Paddington då jag skulle åka vidare med tåg därifrån senare på dagen. Bokar man senast 90 dagar innan resa är det faktiskt riktigt ekonomiskt konkurrenskraftigt med tunnelbanan, 5,50 GBP jämfört med 3,50 GBP som det i alla fall kostade sist. För det kommer man in till ”centrum” på 15 minuter istället för en timme och utan att känna sig som en packad sardin på Picadilly line. Men det beror naturligtvis på vart i London man ska också.

Mitt första ärende var i alla fall att skaffa ett engelskt sim-kort till telefonen. Nu efter Brexit tycker Telia att det passar att ta rejält betalt här igen – 1.50 kronor/minut för att ringa till Sverige och hela FEM KRONOR per minut för att bli uppringd. Så om ni ringer och jag inte svarar så vet ni varför. Det jag mest var ute efter var förstås datatrafik. Telia tar 99 kronor per dygn för upp till 20 Mb….vilket typ är ingenting. För ungefär dubbla det priset fick jag 15 Gb hos EE, vilket var närmaste telefonaffären jag hittade till Paddington. Jag HADE kunnat köpa sim-kort redan på Heathrow, men där var de dyrare. Så istället tyckte jag det var smidigt att traska ett par kilometer med all min packning…🤦‍♀️

Efter lite mat och shopping var det dags att kliva på tåget mot Bath. Jag hade bokat en plats i en tyst vagn då jag blivit väldigt känslig för oväsen, och det kändes extra skönt efter ett par timmar på extremt högljudda Paddington. Dock var den glädjen kortvarig, då det efter ett par stationer klev på 4 karlar i 40+-åldern (alltså MYYYCKET äldre än mig) som hade med sig öl och verkade helt obesvärade av att de satt och pratade och skrattade högt där man helst inte skulle prata alls. Det visade sig senare att det inte ens visste att det var en tyst vagn…och då flyttade de på sig.

Kom fram till Bath cirka 18:20 precis när det började skymma och traskade iväg mot hotellet. Det var dock bra på att gömma sig (eller så blev jag distraherad av alla mina favoritrestauranger i närheten) för jag behövde tre försök för att hitta det. Och det första jag hörde när jag kom in var svenska. 🤦‍♀️ En rätt stor grupp med svenska kvinnor verkar också precis ha kommit hit. Nåja, jag tänkte inte spendera så mycket tid i hotellets allmänna utrymmen ändå, och jag har inte förbeställt någon frukost så jag kan sova så länge jag vill på morgnarna. Men inte imorgon, för då ska jag på guidad promenad!

Hittade en helt okej thai-middag på Yum Yum Thai, vilket kanske bara var värt ett Yum i min bok, men det var helt lagom ambitionsnivå efter den här långa dagen. Kollade även in var Kingsmeade Kitchen finns, då jag sett att de har en av mina favorit-frukosträtter –  Shakshouka. Där blir det säkert minst ett besök framöver.