För sådär 4 år sedan befann jag mig i Cornwall, och besökte en dag Land’s End, Storbritanniens mest västerliga punkt. En vanlig självutmaning man kan göra här i landet är att t.ex. cykla från Land’s End till John O’ Groats, som är näääästan den nordligaste punkten på brittiska fastlandet. Enligt wikipedia brukar det ta en cyklist 10-14 dagar att färdas den sträckan, medan det tar 2-3 månader att gå. Mig tog det nästan 4 år, men då blev det ju några avstickare till Sverige däremellan, plus en pandemi och en cancerbehandling. 😝

För att ta mig dit och dessutom få se lite andra roliga delar av den här änden av landet hade jag bokat en guidning med Above and Beyond tours, och strax före 10:00 körde Jane in på parkeringen framför mitt boende för att hämta upp mig. Hon började med att visa runt lite här i Thurso, innan vi for mot Dunnet Head, som är den verkliga nordpunkten av brittiska fastlandet och som syns på många av mina foton över Thurso.

Innan vi kom fram dit stannade vi vid en hage med hairy coos, och nu fick jag ha dem alldeles för mig själv. Bättre ljus, dessutom. 😁

Vid Dunnet Head skulle det finnas goda chanser att se lunnefåglar, men de verkade ha gömt sig medan vi var där. En fyr fanns det i alla fall, och den gömde sig inte. Men Jane fick mig att gömma mig bakom en sten medan hon fotograferade…

Vi gjorde sedan ett kort stopp vid Castle of Mey och åkte sedan ned till en liten hamn. Jane hade lovat mig sälar, men där fanns det inga sälar. Däremot fanns det en man som satt och slipade murväggen vid hamnen. Ur hans något svårförståeliga berättelse fick jag fram att han karvat in bilder på skepp i någon sorts gjutformar i plywood som han satt upp när väggen skulle gjutas. Dessa formar gjorde då att det blev reliefer av skeppen på väggen när den var klar. Nu hade bilderna försvagats, så han höll på och slipa fram dem, och skulle sedan måla dem. Coolt!

Vi åkte sedan förbi John O’ Groats till att börja med för att göra ett besök vid Duncansby Stacks. Det var en bit att gå från parkeringen och vinden friskade i ordentligt. Det kom även några vattenstänk från ovan. Vyn var dock värd besväret, även om det inte var 100% klar sikt.

Sista stoppet blev sedan John O’Groats. Jane hjälpte mig med den obligatoriska selfien vid vägvisaren, sedan kunde jag skutta runt lite på egen hand och fotografera mer. Hon hade också rekommenderat mig att ta en färja därifrån ut till Orkney och sedan en busstur där, och sa att hon kunde ordna skjuts om jag bestämde mig för att göra det. När jag såg den lilla färjan som sköter den turen blev det dock nix nej till det förslaget. Dumt att göra en sådan utflykt och spendera hela dagen sjösjuk. Färjan från Scrabster här intill Thurso ska tydligen vara stabilare, så jag får väl testa den någon gång framöver istället.

Nästan en timme senare än det var tänkt blev jag sedan avsläppt vid boendet igen. Var rejält trött i huvudet efter att ha pratat med Jane i nästan 4 timmar, så vad gör man då? Jo, ringer en vän, förstås. 😂 Innan dess gjorde jag dock en bokning på bästa restaurangen i Scrabster, nämligen Captain’s Galley. Jane hade rekommenderat den varmt och sagt att det var fullt möjligt att gå dit, knappa 3 kilometer på kartan. Däremot kunde det vara bra med en taxi tillbaka.

Jag knatade iväg sådär 1,5 timme innan min bokning för att ha gott om tid, och trots lite fotograferande var jag framme en halvtimme innan de ens öppnade. Gick en liten sväng längre bort mot Scrabsters fyr innan jag vände tillbaka.

Jag verkade vara först på plats och fick ett fint bord i ett hörn av the Ice House. Ett ice house användes som kylskåp förr i tiden, när de hämtade is från sjöarna på vintrarna som de lagrade för att kunna hålla fisken färsk längre. Beställde in en alkoholfri drink, Ginger Gaia, till att börja med, sedan kammusslor med tzatsiki, krutonger och mintsalsa, och hälleflundra med vitlökspotatismos och glasört (samphire). Har kollat en del på Master Chef på sistone och där används samphire flitigt. Hade aldrig provat det tidigare men det lät spännande!

Maten var riktigt god och speciellt förrätten försvann fort. Hade provat kammusslor en gång tidigare också, för 4 år sedan i Plymouth, men jag kom inte ihåg hur de smakade. Egentligen inte så mycket, men lite söta i smaken var de. Jag var rädd för att huvudrätten skulle kännas som barnmat, med fiskfilé och potatismos, men fisken var fast och fin och behövde faktiskt tuggas. Samphiren gillade jag rejält! Maten var inte överdrivet kryddad, men det var gott ändå. Dock var jag mer imponerad av maten på River House i Inverness, trots att det var billigare.

Fick frågan om jag ville kolla efterrättsmenyn, och det var ju svårt att säga nej till. Egentligen var jag mätt, men något litet kanske kunde slinka ned. Beställde en chocolate brownie sundae med choklad och whiskysås, då servitören försäkrade mig om att portionen inte var jättestor. Det var bara tallriken som var det. 😝 Och så fanns det något väldigt läskigt med där också – JORDGUBBAR. 😱 Inte hade jag tänkt på att säga till om att jag inte ville ha några sådana när det inte stod nåt om bär på menyn, inte. Petade undan dem, slevade i mig glassen och brownien som visserligen var goda, och fick sedan bråttom därifrån. Men jo, jag betalade först. Vill inte tänka på hur mycket – tur man inte är vindrickare också.

Hade tänkt fråga personalen hur mycket en taxi skulle gå på och hoppades de skulle erbjuda sig att beställa, men nu var jag så arg över de där jordgubbarna att jag istället bestämde mig för att gå tillbaka också. Ja, jag VET, det är inte en vettig reaktion att bli arg, men nu var jag det i alla fall. 😝 Traskade på bort till svängen ner till Scrabster och såg en båt i sluttningen ned mot vägen som jag sett på vägen dit. Det skulle nämligen finnas en cache där, men jag var inte på humör att leta efter den före middagen. Nu var det lite med jävlar anamma i mig så jag klättrade uppför vägkanten och började leta. Det tog inte lång tid innan burken var hittad, loggen signerad, och burken återplacerad.

Sen var det låååånga backen upp från Scrabster, och sen platt och nerför resten. Backen gick hur lätt som helst, och när jag närmade mig gångvägen vid kusten igen möter jag en tjej som hälsar glatt på mig. Det är samma guide som jag mötte igår vid havsgrottan, nu ute med sin hund. Vi pratade en stund innan hon undrade om jag fortfarande var intresserad av någon spinningklass som skulle börja i augusti. ”Då är jag nog inte kvar här”, svarade jag. Och så undrade hon vart jag skulle – ”hem till Sverige”. ”Är du inte Winnie?” frågade hon. Näääeeeej… Tydligen var jag en exakt kopia av hennes kompis Winnie, som inte alls var svensk, utan dansk. Det var därför hon hade hejat så glatt på mig igår också, hon trodde vi redan var kompisar. 😁

När jag närmade mig stan, efter några fler fotografier nu när jag visste var jag var och att det inte skulle göra något om batteriet i telefonen tog slut, såg jag en surfare ute i vågorna. Jag kan säga att det inte alls var varmt uppe i luften, men det kanske var varmare i vattnet. Försökte låta människan surfa i fred, men kunde inte helt låta bli att ta några foton av…vågorna, förstås. 🌊😇

Kom sedan hem sådär 20:30, och blev mött i dörren av Lisa, ägarinnan till boendet. Hon hade sett att jag åkt iväg med Above and Beyond tidigare idag och frågade om jag hade haft en bra dag. Japp, det har jag ju. 😁 Dessutom hade hon mina tvättade kläder, så jag slipper gå naken imorgon också. 😅