Då var det dags för en till planerad höjdpunkt på min resa, som dessutom finns med på hinklistan. Dunnottar Castle, ett av de mest dramatiskt belägna slotten i Storbritannien som jag länge velat besöka (fotografera). För att ta sig dit är det ”bara” att ta sig till Stonehaven lite söder om Aberdeen och gå ett par kilometer uppe på klipptoppen. Är man trött går det också bussar som stannar sådär 700 meter från slottet, och sen är det nerförsbacke.

Dock är man inte färdig där. Vill man ut och utforska slottet istället för att bara ta fina vybilder är det först en lååååång trappa ner, och sedan en halvlång trappa upp igen. Och sen ska man tillbaka också.

Jag har ju känt mig rätt seg nu i några dagar, och trots att jag försökt ta det lugnt har det inte lyckats så bra. Energin var fortfarande låg när jag vaknade även om jag tagit mig i säng relativt tidigt. Lyckades i alla fall packa kameraväskan och packa mig iväg sådär kvart över 8 så jag hann köpa en baconmacka och kliva på 9:04-tåget mot Stonehaven. Tåget tar bara 19 minuter, jämfört med bussen som skulle ta 39. När jag kom fram insåg jag dock att det var minst en kvarts promenad till centrala Stonehaven, där bussen förstås stannar. Ingen direkt tidsvinst med andra ord.

Jag var också rejält trött redan när jag klev av tåget. FirstBus-appen och Traveline Scotland-appen var till dålig hjälp, men jag såg en pil till en busshållplats där jag inte heller hittade någon bra info. På hållplatsen mittemot stod det dock en hjälpsam man som undrade om jag visste vart jag skulle. Han sa att jag kunde ta en buss ned till centrum och en annan buss vidare till slottet därifrån, eller gå hela vägen. Just då kändes det som att jag borde kunna gå, bara för att slippa krångla, så jag traskade ned mot centrum.

Lätt men väldigt tråkig väg ner, och ungefär halvvägs kände jag att ryggsäcken var för tung och obekväm och allt var bara jobbigt. Sökte lite annorlunda i Traveline-appen och såg att en buss skulle gå ut till slottet ganska snart efter att jag skulle komma ner, så jag ändrade planen och gick mot hållplatsen istället. Den var i alla fall lätt att hitta, och en stund senare kom det en buss också, så jag klev på och köpte biljett. Och sen blev vi stående där. Det var något strul med bussen så chauffören hade ringt på hjälp. Efter sådär 25 minuter hade de övertalat datorn i bussen att allt var okej, så vi kunde åka. Precis då dök det upp två andra turister som också skulle till slottet.

Fick hjälp av både chauffören och en medpassagerare att kliva av på rätt ställe, och sedan var det bara att gå ner mot slottet. Först kom man till en parkering där det också fanns en liten servering. Dock inga toaletter – det fanns bara ute på slottet, efter att man betalat in sig. Gick förbi parkering och servering och ner mot själva slottet. Det fanns en fin utsiktspunkt på höger sida av en ravin så jag började med en sväng dit. I lilla uppförsbacken tillbaka därifrån var benen så tunga att jag började undra om jag skulle behöva ta till min nödplan och bara fotografera utifrån och sen ta bussen tillbaka.

Gick i alla fall ner mot slottet på ravinens vänstra sida och kom fram till trappan ned. Det fanns några välplacerade bänkar där ovanför som jag satt och vilade på en stund, och beundrade utsikten. Folk tog bilder av varann och av sig själva och efter ett tag ville jag också göra det. Selfies med ett stort ansikte och litet slott tyckte jag inte var så roligt, så när det var lite lugnare med folk ställde jag upp kameran, siktade och körde lite fjärrstyrd fotografering via en app i telefonen. Funkar i alla fall hyfsat, även om kameran och telefonen inte alltid vill vara kompisar. Förmodligen såg jag rätt skojig ut, men för mig var det nog det som behövdes. Tog ett par foton till och började sedan gå nedför trappan.

Trappstegen var rätt breda och extra jobbiga bara att gå nedför, men jag tog några fotopauser även om jag insåg att jag skulle behöva dem mer på vägen upp. Väl nere var det bara att fortsätta upp till slottet. Den trappan var på sätt och vis mer bekväm, då trappstegen inte var lika djupa. Men det var ju uppåt. 😝

En bit upp i slottet fanns biljettkiosken där jag löste in mig och köpte en guidebok. Svängde sedan vänster och uppför lite fler trappor. Kom fort till ett rum med mycket information och en modell över hur slottet kan ha sett ut när det var i helt skick. Inte långt efter mig kom dock en enorm grupp med människor, så det blev fort trångt. Väntade på att de skulle gå vidare innan jag långsamt följde efter. Läste i guideboken medan jag väntade att man inte alls behövt trappa ner och trappa upp för att ta sig till slottet när det byggdes, utan det fanns en smal landsförbindelse i klipphöjd. Den grävde man dock bort för hand för att göra slottet ännu enklare att försvara. Det fungerade säkert, jobbigt nog att ta sig hit nu när ingen skjuter på en.

Dunnottar är ett rätt stort slott med mycket roligt att utforska (fotografera) och det är också rätt välbesökt. Det sägs att det är lugnast på morgonen, men så tidigt hann jag ju inte dit. Det kändes som att det var mer än en turistbuss som stannat till där under tiden jag var där, även om Rabbie’s inte hade turer dit just på måndagar. Det lugnade ned sig lite mitt på dagen, då folk på turbussar säkert åt lunch någon annanstans eftersom det inte finns något kafé ute på slottet. På eftermiddagen kom det dock en ny laddning med folk och det blev längre väntan igen om man ville få vybilder utan människor i. Vissa gånger var det bara att ge upp och gå vidare till något annat.

Värst var ändå de barnfamiljer där ungarna gick runt och illskrek och föräldrarna inte brydde sig. Blev inte förvånad över att de var fransoser, tycker ofta de inte visar så mycket hänsyn mot andra. Vid ett annat tillfälle var det en liten tjej som gick runt och visslade gällt. Visslande människor är ett av de ljud som gör allra mest ont i min hjärna, så då var jag inte så glad. Konstigt nog funkar fågelsång väldigt mycket bättre – även om det borde röra sig om ungefär samma ljudfrekvens.

Mot slutet av mitt besök hamnade jag i en sal där en tjej som jobbade på slottet höll på och fixade lite med några bord. Hon putsade dem med kaffesump för att få bort repor i träet, och det verkade funka finfint. Jag hade börjat oroa mig över trappan upp på andra sidan och hon sa att hon känt sig i fin form innan hon började jobba där förra veckan. Hon jobbade tre dagar då och spenderade resten av veckan i säng eller med fötterna i högläge sa hon – vet inte hur mycket överdrift det var. Men jobbar man därute blir det ju inte bara en tripp uppför trappan. Dessutom behöver de ju fysiskt bära med sig allt de ska använda under dagen, och ta med skräpet därifrån igen, så det blir tung last för dem också. För mig kändes det då bättre att jag i alla fall bara behövde ta mig upp EN gång. Och de flesta av mina extra kilon var ändå inbyggda…🤪

Satte mig sedan på en tom bänk och mumsade i mig lite proviant, då det började bli länge sen morgonens baconmacka. Det kändes också tråkigt att lämna slottet utan några bra bilder på det med mig i, så jag tog ett extra varv och spanade efter lite bra ställen. Skulle verkligen vilja ha en klon så att jag både kan fota och posera samtidigt – köpte en litet gorillapod-stativ innan den här resan men problemet med det är ju att det behövs någonstans att fästa det. Tror det får bli ett fullstort resestativ till nästa resa – funderade på ett nu också men det kändes lite stort och tungt. (Och dyrt!) Jag har dock saknat det minst 3 gånger redan så det kanske är värt.

När jag såg en annan person stå framför bågen i smedjan insåg jag att det skulle bli en skitbra bild, men där framför var det bara platt gräsmatta. Tog mod till mig och frågade en passerande familj om någon av dem kunde ta ett foto av mig. Mannen gjorde det, men inte som jag hade velat ha det, med hela huset med på bilden. När de hade passerat ur synhåll frågade jag istället en dam som också gick runt med en riktig kamera, och beskrev lite mer vad jag var ute efter. Hon lyckades bättre. 😅 Efter det började en efter en vilja bli fotograferad under den bågen, så jag fick vara trendsättare. 😂

Överhuvudtaget var det egentligen många som gick runt med separata kameror på slottet, många fler än jag sett på andra ställen. Det beskrivs dock som en fotografs paradis, vilket jag kan hålla med om. Och lik förbaskat så är det i alla fall enklare att få till bra foton med telefonen i vissa situationer. 🙄 Det gör mig både lite irriterad och lite glad, för det ger mig bra bilder, men det känns ju dumt om stora dyra kameran inte behövs också. Andra gånger är jag dock definitivt glad över att ha den friheten som stora kameran ger, så än har jag inte släpat med den i onödan. Så många gånger. 😝

I mångt och mycket försökte jag nog mest fördröja klättringen uppför trappan så länge som möjligt, men till slut gick jag mot utgången. Tjejen i biljettkassan var inte lika pratglad som hon som polerade bord, men bytte några ord med henne också. Och sen såg jag att jag missat ett rum på vägen in före biljettkuren så det måste jag ju kolla (fotografera) på vägen ut. Där var jag riktigt glad över och imponerad av telefonkameran också.

Diverse bilder senare var jag i alla fall ute ur slottet. Det fanns en strand intill som man kunde gå ner till, men även om jag ville fördröja klättringen så ville jag inte lägga till MER klättring på köpet. Framåt, och uppåt var det som gällde. Till slut gick det faktiskt ganska bra. Tror jag tog 3 pauser för att fotografera (hämta andan) men jag var nog ändå piggare i benen när jag kom uppför trappan än när jag hade kommit ner till den på förmiddagen.

Gick upp till serveringen och köpte mig en Scottish Hot Dog med lök och ost och det var en rejäl korv i typ en hel baguette. Väldigt god också, inte bara för att jag var utsvulten. Saknade dock en chilisås bland såserna. 😝 Funderade på om jag skulle gå upp till busshållplatsen eller om jag skulle gå de 3 kilometrarna in till Stonehaven, men tyckte det kändes jobbigare att gå till bussen – det var ju uppförsbacke. 🤪

Tog en till sväng till högra sidan av ravinen då solen flyttat på sig bakom molnen och gav lite annat ljus, och hittade även ett staket jag kunde sätta fast gorillapoden i för att ta några till selfies. Funderade på att gå runt en vik till nästa udde för att få en annan vy till slottet, men det kändes lite dumt att gå åt ”fel håll”. Får göra det nästa gång jag kommer hit.

Började sen gå in mot Stonehaven. Det finns en finfin gångväg uppe på klipporna och det är inte bara slottet som är fint att titta på. Dock blev det många ”tittar” (foton) bakåt mot slottet också, så många att det förmodligen tog dubbelt så lång tid att gå första halvan av vägen som det borde ha gjort. Fotade fullt ett minneskort och tyckte att nu fick det vara nog, men det tog inte lång stund innan jag stannade och bytte till ett nytt. 😂 Totalt blev det nog kanske 1600-1700 foton den här dagen…😳

Mellan Stonehaven och slottet finns Stonehavens War Memorial, högt uppe på en kulle och lätt att se från båda hållen. Gångvägen gick förbi en bit nedanför, men jag kände inte för att traska upp dit även om det säkert varit fin utsikt. När jag passerade där fick jag också min sista vy av slottet, då vägen sedan gick nerför. Det var sen lättare att hålla tempot uppe och kameran kvar i väskan, och vid 17:30 hade jag nått utkanten av Stonehaven. Skulle jag upp till tågstationen skulle jag ha en dryg kilometers väldigt tråkig promenad uppför en backe kvar efter runt 1 kilometers lite roligare promenad nerför en backe, så jag bestämde mig för att kolla busstiderna. Det skulle gå en buss vid 18, och även om tågen gick oftare än bussarna så skulle jag inte spara någon tid med tåget utan komma fram ungefär samtidigt till Aberdeen. Det skulle visserligen kosta lite extra med en ny bussbiljett, speciellt som jag köpt returbiljett på tåget, men av tid, energi och pengar kändes pengarna minst viktiga. Skulle jag ha planerat den här turen med det jag vet nu hade jag istället köpt en returbiljett direkt från Aberdeen till Dunnottar, och eventuellt gått in till Stonehaven ändå och tagit bussen tillbaka därifrån. Tåg är inte alltid smidigast häruppe.

Hittade tillbaka till samma hållplats som jag åkt från ut till slottet, och en stund senare kom bussen till Aberdeen. Väldigt trevlig chaufför, och den här gången funkade bussen utan strul också. Längs vägen såg jag även en sista glimt av Dunnottar medan vi svischade iväg. När vi närmade oss Aberdeen såg jag även en tjusig park utanför fönstret. Kollade kartan, och – det var Duthie park, som jag missat i lördags. 🤦‍♀️

Hoppade av vid Union Square, gick upp på Nando’s där samma servitris som sist tog emot mig. Hon kände igen mig också, och jag fick till och med samma bord. Tog inte exakt samma mat, men nära nog. Med lite kryddig kyckling i magen gick det sedan hyfsat att traska upp till hotellet, kolla bilder och packa, medan det var pubquiz nedanför. Min högra fot som började spöka förra året men varit rätt lugn nu ett tag hade dock blivit väldigt ilsken igen – den verkar inte gilla slott. 😔

Har inte varit jättenöjd med boendet då rummet varit rätt obekvämt och ogenomtänkt, men just ljudet från puben har oftast varit helt okej. Ja, det har varit högljutt och nej, jag kommer inte att boka samma ställe igen, men det har mer varit trevligt sällskap än irritationsmoment. Toapappershållaren på toaletten har varit mer av ett irritationsmoment, men kanske inte tillräckligt för att jag inte skulle återvända om det var bara det…😝