2 augusti 2023
När jag satt och planerade den här dagen på tisdagskvällen undrade jag om jag inte tagit mig vatten över huvudet, med TRE tider att passa. Vatten över huvudet blev det också, för det regnade när jag klev upp och gick ut. Hade ju tänkt frukosta på hotellet, men då jag var lite seg kände jag inte att jag hade tid för en full Scottish och inte var jag sugen på bara någon croissant som var deras express-alternativ. Jag var sugen på en bacon-macka. 😝
Gick iväg uppför backen och hittade ingen Costa, ingen Pret, och ingen Greggs, men väl ett par Saint Arbucks. (Kan inte kalla dem annat sen en skotsk guide i London envisades med att kalla dem så. 😝) De hade baconmackor, men…just det där stället var inge bra på att rosta dem, för den var inte helt varm. 🙄 Nåja, det var lite mat i magen i alla fall, så jag gick vidare i regnet uppför Royal Mile. Har aldrig sett den så tom som en regnig morgon före 9, det kan jag säga. Behövde bara kryssa mellan vattenpölar, inte folk.
Hade bokat in mig klockan 9, men min vana trogen så var jag tidig med nästan en kvart. När de såg att jag var där själv släppte de dock in mig direkt i alla fall, gissar jag inte tar upp så mycket plats. Jag var lite orolig att alla synintryck skulle vara jobbiga för min hjärna, men just det gick faktiskt utan problem. Den skrikande ungen som hade lungor som en operasångare, däremot…..🙉🙉🙉
Camera Obscura & World of Illusions är ett högt hus på 6 våningar inklusive takterassen, och efter pandemin införde de ett enkelriktat system där man går upp två trappor i taget, kollar igenom den våningen, upp 2, kollar, upp till taket, ner 2…etc. Det gjorde att jag inte så lätt kunde smita undan skrikungen heller, speciellt inte om jag inte ville missa något av utställningen. Inte var det lika lätt att använda lurarna heller, då vissa av attraktionerna baseras på ljud. Nåja, jag försökte hålla för öronen så gott det gick, och var lite avis på personalen som kunde hänga här när stället var stängt i lugn och ro – killen i kassan kom fram till mig när jag stod i ljuskorridoren och berättade att det var hans favoritplats i huset och att han gömt sig där ofta.
På nästa våning kom han fram igen när jag var i närheten av ”Magic Eye” 3d-bilderna och undrade om jag hade sett vad som gömde sig där. Just såna där bilder var jag väldigt fascinerad av när jag var yngre, så jag har väl 3-4 böcker som jag kollat mycket i. Så generellt har jag väldigt lätt för dem nu – vilket inte han hade. Han tyckte att jag hade en superkraft där. 😁
Kom sedan upp till takterrassen, där det förstås fortfarande regnade. Där uppe finns även själva Camera Obscuran. Då vädret inte var jättebra skulle det inte bli så fantastiska bilder, men de skulle ändå köra en kort show för att visa hur den fungerade. Till att börja med fick vi gå in i ett mörkt rum. Och till min fasa så var skrikungen med. Och han gillade INTE mörker. Guiden frågade lite fint om föräldrarna trodde att det skulle gå bra, och jooooodå, det skulle gå så bra så. När han skrikit en hel del genom introduktionen frågade hon igen, och det var iiiinga problem. Kanske inte för dem. 🙄 När hon släckte ned helt och det blev jättemörkt försökte de först distrahera honom med något på mobilen men när hon frågade tredje gången så var det faktiskt en av dem som tog med honom ut. ÄNTLIGEN.
Camera Obscuror är fascinerande grejor, kan jag tycka. Med en spegel på ett tak, ett litet hål och eventuellt någon lins för att fokusera ljuset på en skiva inne i rummet kan man i den i Edinburgh kolla över mest hela staden. Ingen elektronik överhuvudtaget. Riktigt coolt. Nån gång måste jag kolla en när det är bra väder. 😝 Guiden berättade att andra ägaren till Camera Obscuran även byggde huset intill. På väggen mot Camera Obscuran finns det bara pyttesmå fönster i det huset – han var rädd att personalen där skulle spionera på honom. 😁
Lyckades undvika de värsta skriken på väg neröver huset igen, men längtade efter en dag här bara för vuxna. Inte för att alla såna alltid beter sig så mycket bättre, men kanske lite ändå. På en hel del av grejorna hade det också varit bra att ha med sig sin klon, då de bara fungerade med två personer. Såg en kvinna försöka spänna fast sin telefon för att fota inne i Ames-rummet, och då erbjöd jag mig att fota åt henne, så fotade hon åt mig. Det är en av de coolare grejorna. 😁
På sista våningen finns sen de två riktigt coolaste attraktionerna, Vortex-tunneln och en spegellabyrint. Tunneln var poppis för fotografering, så jag väntade en stund för att låta paret innan fota klart, sen kunde jag fota lite själv. Och försöka hålla balansen. 😂 Spegellabyrinten är också riktigt lurig, men navigerar man på känsel istället för på syn så går man i alla fall inte in i dem så hårt. Såg en tjej därinne som gick runt och putsade alla speglarna, och det är klart att illusionen förstörs om man ser någon smuts som hänger i tomma luften (tror man). Upptäckte också att man kunde titta snett på sig själv därinne…🤪
Hade tänkt spendera ungefär 3 timmar där, för att sedan äta lunch och gå vidare till nästa bokning som började 14:00. Nu hade jag dock klättrat upp och ner på typ 2, så jag behövde hitta på något mer innan matställena var redo för lunch. Shopping var som tidigare inte världens bästa idé, men så kom jag på att jag ju aldrig varit in i St Giles’ Cathedral. Sist jag var i Edinburgh kostade det 5 pund om man ville fotografera därinne, så jag gjorde aldrig slag i saken. Tänkte att jag i alla fall kunde kika runt lite nudå när jag ändå hade tid över.
Nu verkade det inte heller finnas några restriktioner på fotografering för folk gick runt med mobilkamerorna i högsta hugg. Och nog fanns det att fotografera, alltid. Kanske får ta en sväng med riktiga kameran nästa gång jag är i trakterna – den hade hjälpt för att få mer närbilder av en del roliga detaljer – och så glömde jag kolla efter ängeln som spelar säckpipa!
Min mest religiösa upplevelse för dagen kom dock innan jag gick in i katedralen. Jag hann bara gå ut från Camera Obscuran och några meter nerför Royal Mile innan jag såg dagens vackraste skönhet. Hon hette Gwenivere, och för 5 pund fick man hålla henne. Jag ville gärna, men bara om någon kunde fotografera. Det gjorde skötaren så gärna, och hon höll inte igen heller – massor med bilder, och en film. Tjoho! Trist bara att jag blundade precis på bästa ugglefotot. 😂 Ja, Gwenivere var en berguv, vad trodde ni?
Klockan började bli kvart i 12, och jag kollade in på en av restaurangerna i närheten för att se om man kunde få bord till lunch, men det var för tidigt fortfarande. Medan jag väntade kollade jag menyn och bestämde mig för att gå någon annanstans. Det annanstanset var dock litet och fullbokat, så jag gick till ett tredje ställe utan att kolla menyn. Där fick jag i alla fall ett bord, men blev inte så inspirerad av menyn. Beställde till slut en Mac & Cheese med Chorizo för att få lite krydda. Den var god, men väldigt ensformig. Hade varit gott med lite sallad till, faktiskt, men någon sådan hittade jag inte på menyn. Varm var den i alla fall, till skillnad från mig som blivit lite ruggig i regnet.
Klockan gick långsamt mot 14, och guidningen skulle börja i närheten av restaurangen, så för att behålla platsen beställde jag in en varm choklad som efterrätt – glassen såg också lockande ut, förutom att den var kall. Chokladen var dock jättegod, det stod nåt om Aztek Dark i beskrivningen, och jag undrar om det inte var i alla fall lite chili med också.
Traskade ned till Cadies & Witchery’s lilla butik igen och blev igenkänd av damen i kassan. Berättade om mina flygproblem, och hon gick och hämtade guiden som var densamme som på spökpromenaden, det vill säga ägaren. Han kände igen mig han med. Resten av gruppen bestod av 5 personer, en brittisk familj som hade fått besök från Tyskland tror jag det var. Ett annat par skulle ha varit med men dök aldrig upp – de kanske inte gillade det skotska vädret. Jag hade för första gången tagit på mig min regnponcho, så jag var både torr och varm faktiskt. Paraplyet jag blev erbjuden i butiken tackade jag dock nej till, jag har tillräckligt med problem med att hålla koll på var jag går utan att behöva bekymra mig om vilka jag sticker ut ögonen på också. Andra verkar inte ha det problemet – jag insåg när jag gick nerför Royal Mile i regnet att jag har mer problem med folk som inte kan hantera sina paraplyer och petar till en i huvudet med dem än med regnet i sig. ☂️ (en fördel med glasögon – jag är mindre rädd att de ska peta ut MINA ögon)
Guidningen var riktigt trevlig, vi såg många intressanta gravstenar inne på Greyfriar’s, inte minst Bobbys. Vi hann också före de flesta Harry Potter-fantasterna till Thomas Riddell’s grav – J. K. Rowling har hämtat många av namnen i böckerna från den här begravningsplatsen. Såg minst tre Harry Potter-grupper som guidades runt, och vår guide funderade över vad de inneboende i gravarna skulle ha tyckt om att helt plötsligt folk började vallfärda till deras gravar på grund av något helt irrelevant.
Två statyer i Edinburgh sägs ge tur, dels Greyfriar’s Bobby, hunden som står utanför kyrkogården, och David Hume längre upp i Old Town. Man ska gnugga Bobby’s nos och Hume’s tå – extra ironiskt i och med att Hume absolut inte trodde på skrock överhuvudtaget. Vår guide hade därför ett nytt förslag – man ska klappa på ett visst träd inne på Greyfriar’s. Trädet ser väldigt mycket ut som en bak, så – Slap the bum for luck! 🍀
Pratade lite mer med guiden efteråt och sa att jag skulle titta förbi nästa gång jag var i krokarna – hoppas det inte tar fem år den här gången. Klockan var nu runt 15:30, och min nästa tid att passa var 17:30. Tanken var att äta middag däremellan, men nu var jag plötsligt inte hungrig. Hade väl ostiga makaroner halvvägs upp i halsen fortfarande. Insåg att jag var nära nationalmuseet, så tittade in där. Det hade slutat regna men blåste ganska friskt och kallt så det kändes trevligare att vara inomhus. Hade varit här och tittat runt för 5 år sedan och gillat det, så nu tittade jag runt lite på måfå, efter att ha filmat när klockan slog 16.
Dåligt med mobiltäckning var det inne på museet, och wiffyt fick jag inte till att fungera, så jag fick gå ut för att se vart jag skulle efteråt. Det var som tur var inte alls långt. Möttes av ett stort torg med mat- och dryckesförsäljning, och flera hus som var klädda i banderoller och redo för festival. Det svåraste var därför att hitta ingången till rätt hus, och sen hitta rätt rum därinne. Då det var festivalens första dag hade inte personalen full koll heller, så lite yrt blev det.
Jag blev dock tredje person i kön till ”The Magic of Terry Pratchett”, som jag hade valt att se. Först in i lokalen, före kön, blev dock en festival-stammis, som jag hörde prata med typ alla andra. Hon bodde visst i Aberdeen, hade besökt festivalen i 20 år eller så och hade 38 shower inbokade från onsdag kväll till måndag. Sen skulle hon åka hem en sväng och komma tillbaka senare. Så kan man ju också semestra. Jag har sett jättemycket planscher för sånt jag skulle vilja se, så nån gång måste jag hänga kvar några dagar under festivalsäsongen (augusti). Det trista är bara att hotellen är ännu mer hutlöst dyra då. 🙄
Showen blev några minuter försenad, men det var som sagt första dagen. Det skulle vara en humoristisk föreläsning om Pratchetts liv, och snubben som klev in på scenen var betydligt yngre än jag hade förväntat mig. Vet inte varför jag förväntat mig någon äldre heller, men han kan nog till och med ha varit yngre än mig – barnrumpa! 😝
Vi var väl kanske 20-30 pers i publiken, och inte jättestort rum, så det gick bra att se och höra. Speciellt som man hamnat på första raden när man var först i kön. Marc Burrows, som komikern hette, hade skrivit en biografi om Pratchett och var ordentligt hemma på ämnet. Föreläsningen var både rolig och sorglig och intressant. I sann Pratchett-anda kunde man också gå på en Footnotes-eftershow efter showen, och innan dess skulle man kunna köpa boken i biljettkassan. När jag gick ner hade dock biljettkassan ingen aning om det. En annan av besökarna såg lådan med böckerna, men då de inte hade någon koll på priset kunde de inte sälja några ändå.
Gick upp igen till lokalen för eftershowen, och fick höra att jag inte hade en giltig biljett. Fick gå ner igen till biljettkassan, där chefen kollade hur det låg till och insåg att det blivit något strul för att de sålde två biljetter ihop, så QR-koden på biljetten gällde bara för första showen. Hon skickade dock med mig hjälp upp så jag blev insläppt. Det var inte många som valt att komma på den här showen, vi var bara 6-7 personer i publiken. Jag var lite rädd att det skulle bli tyst och tråkigt, då det annonserats som en frågestund och jag inte hade några frågor. Som tur var hade de andra det – speciellt en som inte ens hade läst en Pratchett-bok. Marc var också bra på att bara pladdra på utifrån rätt korta frågor så tyst blev det inte.
Efteråt följde han också med ned till biljettkassan för att faktiskt sälja böcker. Köpte en för 15 pund för då ignorerade jag hur full resväskan var. 😇 Gick ut och kollade med CityMapper hur jag skulle ta mig tillbaka till hotellet. Jag kunde gå på 22 minuter, eller så kunde jag ta en buss två hållplatser, vilket med väntetid också skulle bli 22 minuter. Jag valde bussen, då det fortfarande var rätt kallt och blåsigt ute.
Klev av utanför hotellet och var nu hungrig så jag behövde mat. Tänkte först beställa room service, men en pizza gick på över 200 spänn och dessutom tillkom en avgift på runt 70 spänn på det. Även om SAS borde betala igen pengarna kändes det lite väl dyrt. Hade ändå sett till en pizzeria/italiensk restaurang i närheten som skulle vara bra. Traskade ditåt och fick bord utan problem. Däremot var det mycket folk och mycket stoj i lokalen, vilken folk förmodligen beskriver som god stämning. Hittade mer än en sak på menyn som nog skulle duga, men beställde till slut en pizza med bland annat pepperoni, oliver, kyckling och ruccola. Och chiliolja.
Blev dock inte så jättenöjd, kycklingen smakade riktigt skumt så de plockade jag mest bort. Pepperonin var det dock bra smak på så resten av pizzan gick fint att äta. Chilioljan märkte jag dock inte så mycket av. Kvittot jag fick efteråt var inte heller någon höjdare, så får väl se om SAS ens går med på att ersätta den måltiden. Pizzan kostade dock bara hälften jämför med var pizza + rumsserviceavgift skulle ha kostat på hotellet, så jag kände mig snäll i alla fall. Men det är klart att man skulle ha haft en riktig höjdarmåltid så här sista kvällen i Edinburgh, men jag var faktiskt inte sugen på Nando’s. 😝😲
Klockan var närmare 22 innan jag var tillbaka på rummet, och då behövde jag ju packa. Gjorde en plan för morgonen och plockade bort alla böcker från resväskan och lade dem i en kasse istället – det fick gå som ”under stolen framför dig”-bagage. Hade ingen större lust att sova, men inget annat vettigt att göra heller, så vid 23:30 nånting somnade jag i alla fall. Och larmet var ställt på 5, för att hinna med en spårvagn vid 6 och komma fram till flygplatsen 7, 2,5 timme före avgång.
3 augusti 2023
Det gick nästan enligt planen. Klockan var väl kanske kvart över 6 när jag rullade ut väskan från hotellet och vidare över gatan till hållplatsen. Såg att det precis kom en spårvagn, och jag hade rött ljus, men den stannade ändå så jag kunde gå över och kliva på. Den tiden på morgonen var det definitivt INGEN rusning på spårvagnen. Inga matcher på Murrayfield heller, gissar jag.
Kom fram, kollade tavla för incheckning, och fick ställa mig i KÖ. Den långa, långsamma kön. Den här gången var det mer nervöst med vikten på väskan, men jag hade provvägt den några gånger på morgonen med min resevåg och då visade den som mest runt 19. Den visade ju å andra sidan 23 när väskan vägde 24,4 också, så jag litade inte helt på den. Kunde se resultatet själv nu och kunde pusta ut – 19,9. Fick inte ens en orange remsa med HEAVY. Men så blev jag lite missnöjd också – då kunde jag ju ha packat ned 3 kilo till – eller i alla fall 2,5.
Nåja, väskan gick iväg på bandet, och själv fick jag gå till säkerhetskontrollen – nästa KÖ. Nu gick den ända ut i avgångshallen. Den rörde dock snabbt på sig och jag fick nog vänta längre i incheckningen. På skärmar i säkerhetshallen visades det hur lång tid man beräknades få vänta extra om man behövde få sin låda extra undersökt, som extra uppmaning att verkligen sköta sig och plocka ur all elektronik och vätskor mm. Naturligtvis hamnade min väska på ”fel” sida så jag behövde vänta på att någon skulle kunna kontrollera den. Skulle jag ha plockat ur kameran? Hårddisken jag har som backup för bilderna? Hade ju i stort sett samma innehåll i den som jag alltid haft.
När det till slut var min tur frågade kontrollanten om jag hade någon plånbok i väskan – det kunde jag inte komma på att jag hade. Hon började rota runt lite men hittade inte det hon var ute efter. Sen frågade hon om jag hade något ”ninja-kort”. Visste inte ens vad det var, innan hon förklarade. Hade ju fått ett verktygskort från jobbet för ett gäng år sedan, som gick att använda som skruvmejsel och lite annat. En del av en kant på kortet var även slipat så det skulle gå att skära med. DET fick jag verkligen inte flyga med. 🤦♀️ Det hade ju funkat fint att ha i väskan i 5 år eller nåt, men det var ju inte hennes fel. Inte för att jag har använt det, så det får väl vara hänt då.
Incheckad, och genom säkerhetskontrollen. Planet stod fortfarande med på tavlan som avgång 9:30. Gick på toaletten och köpte en macka och dricka på Boots innan jag ställde mig i kön till Costa för att köpa en till dricka och en BACONMACKA. Nåt roligt måste man ju få ha, orkade bara inte köa direkt jag kom in från kön…😝 Fick vänta länge på mackan också, och när jag väl hade den i näven hade planet till och med fått en gate – 1K. Väldigt långt åt ena hållet på flygplatsen, så här fanns det till och med lediga sittplatser, det var det ont om i de mer centrala delarna. När jag väl kom fram till gaten hade mackan hunnit bli halvkall, men jag kände äntligen att jag kunde sätta mig ner och äta i lugn och ro.
Lite försenat kom de sedan igång med boarding, så nu var det väl relativt säkert att det faktiskt skulle bli en flygning. Jag hade plats långt bak, men planet var fullt så det var ingen större fördel med det. Och i raden framför satt en familj med en jätteliten unge som var jätte-inte-glad över nånting. Skrek och skrek och skrek. Andra ungen de hade var något år äldre, men inte på så bra humör heller. Pluggade in lurarna som i alla fall dämpade helvetesskriken och lyssnade på ljudbok tills jag somnade. När jag vaknade hade halva resan gått enligt min timer, och vi var på marken bara några sekunder efter att timmen och de 55 minuterna hade gått.
På plats på Arlanda hamnade man förstås i en gigantisk till KÖ. Nu passkontroll. De flesta verkade dock inte vara EU-medborgare, för när jag väl kom så långt fram att jag såg att det fanns bås för såna var det ingen kö alls där. Väskan kom också rullande på bandet precis efter att jag kommit dit, och sedan var det bara att vänta på tåget. Som skulle gå sådär 4 timmar senare. 🥱 Tur man hade lämnat lite bloggande kvar att göra. 😝
Köpte mig sen en macka och lite snacks till tåget, och gick ner till perrongen i god tid. Nu var det tåget som var försenat, men bara med sådär 10 minuter. Vad jag har hört på övriga passagerare så har det dock varit mer strul där också, med andra tåg. På tåget ner till Arlanda hade jag bokat plats att åka bakåt, men då vände de på tåget så jag fick åka framåt. Nu hade jag bokat att åka framåt, men de har vänt det här tåget också så nu åker jag bakåt. Man kan tydligen inte lita på att SJ vet vilket håll de ska åt heller. De kanske har lärt sig lokalsinne av mig? Förhoppningsvis är jag i alla fall hemma om sådär tre timmar i skrivande stund, bara taxin vet åt vilket håll den ska.
(Så här i publicerande stund är vi snart i Bräcke, och cirka 45 minuter efter tidtabellen har vi trolig ankomst till Östersund. Blir en sen kväll, igen. 😴)
Till slut var jag hemma 23:11. Superskönt att ha en tågtaxi bokad som själv håller koll på eventuella förseningar och automagiskt dyker upp i rätt tid. 😅