Om 42 är svaret på allt i Liftarens Guide till Galaxen så är en annan viktig fras ”Don’t Panic”. Det har jag fått hålla i tankarna idag när all möjliga sorters kommunikation inte fungerat som det skulle. Till att börja med är Lizzie Line inställd härifrån Farringdon i helgen på grund av arbete. När jag väl velat klart om vart jag ville idag fick jag därför leta mig en buss. Tänkte ta mig ner till London Eye och sedan traska österut längs Themsens södra sida då det finns så mycket intressant att se där.
Sen var det bara det att bussen råkade släppa av mig i närheten av Covent Garden också. Oooooops. Det finns ju massor med intressant där också, speciellt om man kände för att kanske leta sig en födelsedagspresent. Har velat köpa mig fler lagom tjocka halsdukar som jag bara brukar kunna hitta här, då de som finns hemma antingen är för tjocka, för tunna och/eller alldeles för dyra. Har hittills inte hittat någon gatuförsäljare med sådana – de brukade finnas överallt förut – men hoppades att det skulle finnas någon på marknaden i Covent Garden. Det gjorde det! Fler än en dessutom. Köpte mig två halsdukar till att börja med, en turkos och en mörkare turkos. 😝
Kollade på showen som precis hade startat, där ett par äldre män jonglerade och cyklade på enhjulingar. Det verkar vara en klassiker. Tyckte det var lite extra roligt när de var två som höll låda ihop.
Hade bokat in mig på lyxmiddag på kvällen men behövde i alla fall lunch. För att inte bli helt utan god mat om kvällsrestaurangen visade sig inte vara så bra som den borde gick jag till närmaste Nando’s. Beställde mitt gamla vanliga och såg efteråt att jag visst har en gratismåltid ihoptjänad också. Mååååste väl gå tillbaka en gång till då. 😇
Har känt att jag fått lite/mycket ont i ryggen av att gå runt med min axelbandsväska när jag tyckt att stora ryggsäcken varit för stor, så jag började fundera på att skaffa mig en mindre ryggsäck att ha så här i storstan. Första butiken jag funderade på, Moleskine, hade faktiskt ryggsäckar i rätt storlek, men inte i rätt prisklass. Hade inte direkt tänkt betala över 2000 spänn för en väska som inte behövde vara så avancerad. Nästa butik som lät passande var Muji. De har lite alltmöjligt i stilren design och till hyfsade priser. Kollade först reseavdelningen men hittade inget där. Var på väg att ge upp när jag ändå såg nånting åt rätt håll längre in bland kläderna – och där var den! Lagom stor, perfekt färg och bra pris! Dessutom fick man 20% rabatt om man köpte minst 3 prylar så det blev lite annat också.
Gick sedan vidare uppöver Seven Dials då jag nu hade handlat så mycket att jag ändå ville in på hotellrummet med grejorna innan restaurangen så jag lika gärna kunde shoppa lite till. Både en av mina favoritchokladaffärer och riktiga nördaffären Forbidden Planet finns i det här området och visade sig vara mittemot varandra på samma gata. Dock hade jag tydligen gjort slut på min tur med att hitta ryggsäcken, då jag knappt ens hittade 3 smaker jag ville ha bland Hotel chocolats småpaket och inte hittade ett enda dyft jag ville ha på Forbidden Planet. Mobilen ville absolut inte ladda min rabattkod från Hotel Chocolat heller och det var mycket folk i butiken så helst ville jag bara därifrån. Får leta rätt på en annan, större butik som förhoppningsvis har lite mer godsaker någon annan dag.
Eftersom internetet inte ville fungera kunde jag inte heller ta reda på hur jag skulle ta mig tillbaka till hotellet, men jag tänkte att det kanske berodde på att det var för mycket folk och mobiler runtomkring så jag började gå i rätt riktning och hoppades att det skulle ordna sig. Det gjorde det, och jag fick promenadanvisningar till närmaste busshållplats med en buss som skulle stanna precis vid hotellet. Stod där och väntade en stund och ingen buss dök upp. Inte min buss, inte någon annan buss heller. Många andra stod också och väntade även om några gav upp efter en stund. Efter en stund till gav jag också upp och gick mot en annan hållplats med en annan busslinje. Ingen buss dök upp där heller. När jag hade väntat i sådär en halvtimme totalt och inte sett till en enda buss gick jag vidare mot en tredje hållplats, men där väntade jag inte så länge. Jag såg visserligen två bussar som stod parkerade en bit innan hållplatsen, men det var länge tills någon av dem skulle gå enligt appen och jag litade inte på att de inte också skulle försvinna.
Kvar till hotellet var det nu en dryg kilometer, klockan var 15 och jag började känna mig stressad över att ta mig till restaurangen i tid. Det skulle ta cirka en halvtimme om allt funkade men det verkade det ju uppenbarligen inte göra. Bestämde mig för att gå resten av vägen också då det i alla fall var lite mer förutsägbart. Gick i alla fall inte vilse, slängde in väskan på rummet och bytte topp då den jag hade på mig var lite…fuktig. Långpromenader i 15 grader och sol är man ju inte riktigt van vid nu. De två bussarna jag sett tidigare körde förbi mig precis innan jag var framme så de hade inte hjälpt så mycket med tidsbristen heller.
Kollade resväg till restaurangen och såg att jag hade en bra bit promenad innan jag kom till en hållplats där det borde gå en buss. Tyckte att det här borde vara tillräckligt långt bort och en annan linje för att de andra störningarna inte skulle störa här också. Dock höll jag koll på appen och såg igen att bussarna bara försvann. Och sen såg jag att de faktiskt inte alls försvann, utan körde på en gata några kvarter närmare Themsen. Började gå ner mot den gatan men tyckte allt kändes osäkert så kollade hur långt det var kvar till restaurangen istället. Sådär en kilometer, så…jaja, får väl gå dit också då.
Promenaden gav i alla fall några bra fotomöjligheter mot ”walkie-talkien”, som är skyskrapan där Sky Garden och restaurangen Darwin Brasserie ligger. De rekommenderar att man kommer dit en halvtimme innan för att ta sig igenom säkerhetskontrollen och ”njuta av trädgården”. Tyckte att en halvtimme var lite ont om tid för att njuta av en trädgård, men det visade sig vara mer än tillräckligt. Det var nämligen inte så mycket trädgård som jag trodde. Största delen av våningen bestod av öppna ytor med bord och stolar, sen var det planterat i sluttningarna bredvid trapporna upp till nästa våning. Den största behållningen var väl takterassen där man kunde gå ut och få fin utsikt över London, även om min första tanke när jag kom upp var ”äsch, The Shard är högre än oss”. 😝
När klockan närmade sig 17 gick jag uppför trappan till Darwin och blev väl emottagen. Fick ett bord precis mitt i glasväggen mot Themsen så jag hade fantastisk utsikt under hela måltiden. Hovmästaren bad om ursäkt för att de var lite försenade och precis höll på och bytte meny från brunch till kvällens set-meny, och undrade om det gick bra att jag fick vänta kanske 5 minuter extra med att beställa. Som plåster på såren bjöd han på en korg med bröd och ett glas champagne. Mm, kändes jättejobbigt. 😂
Menyn matchade inte riktigt den jag sett på nätet innan, vilket både var plus och minus. Det fanns förrätter och varmrätter som jag hellre ville ha än de jag spanat på, men efterrätten jag hade siktat på var inte med. Till slut valde jag sparris, fisk och tiramisú, då det inte fanns någon sticky toffee pudding.
Brödet jag mumsade på medan jag väntade var väldigt gott, och efter en stund dök förrätten upp. Min förste servitör var en väldigt trevlig och uppmärksam kille som frågade om jag var där av någon särskild anledning och önskade mig en Happy Birthday flera gånger om. Sparrisen med potatis och lite annat grönt var riktigt fräsch och god och jag började hoppas att maten faktiskt skulle vara värd menypriset på 60 pund.
När varmrätten dök upp hade jag dock fått en ny servitör, som inte alls var lika uppmärksam. Maten var dock fantastiskt god, men det var det ingen som frågade om. Jag hade nog inte behövt pommes fritesen som jag beställt till, men de var också väldigt goda så de flesta försvann ändå.
Inte förrän jag gått på toa och kommit tillbaka kom min nye servitör och plockade undan tallrikarna, och då hade jag redan väntat en stund innan. Han frågade om han skulle skicka ut efterrätten också och det tackade jag ja till. Maten och utsikten var som sagt jättetrevlig, men i övrigt var det väldigt högljutt i restaurangen och jag ville egentligen mest till rummet och slappa. Hade sett den förste snubben komma med en födelsedagstallrik till en kille vid bordet bredvid mitt, så hoppades förstås på lite extra fin efterrätt jag också. Därför blev jag lätt besviken när jag fick en helt vanlig tallrik, men, men. 🤷♀️
Någon minut senare kom den nye snubben dock med en extra tallrik till mig också, samtidigt som han sjöng ”Happy Birthday” lite lagom högt för att inte dra dit alltför mycket uppmärksamhet. Yay! 😁 Lite efter det hör jag en ung röst som säger ”Excuse me” bredvid mig. Det är en pojke från bordet bakom mig som undrar om jag fyller år idag. När jag svarar ja säger han att då är jag ”birthday buddies” med hans pappa. 😁 Förmodligen var vi ganska många birthday buddies däruppe idag, och säkert alla andra dagar också. Känns som ett perfekt ställe för att fira nånting särskilt, inte lika mycket nåt man går till bara för att man är hungrig.
På väg därifrån stötte jag på den förste servitören igen, och han undrade om jag hade fått en tallrik av den andre. Jodå, det hade jag ju – och gissar också att det var försten som sa åt andren att fixa det. 😝 Notan slutade på strax över tusenlappen, och hade jag inte fått gratis champagne hade den nog blivit ännu högre så där hade jag tur. 😅
Sen var det ju det där med att ta sig ”hem” igen. Bussarna litade jag inte alls på och närmaste tunnelbanan drogs med allvarliga förseningar på grund av något fel någonstans. Synd, då den stationen inte alls var långt bort och tåget skulle gå ända till Farringdon. Att behöva vänta i en halvtimme på ett tåg som sen kanske inte ens dök upp lät dock inte så lockande, så jag gick mot nästa alternativ som skulle gå ända fram, Aldgate. Den stationen var sådär en kilometer bort den också, så i slutet av dagen har jag gått nästan 5 kilometer mer än jag hade behövt göra om allt hade fungerat som det borde.
Kom fram till stationen och upptäckte att det var lite skumheter med tidtabellen där också – ett tåg skulle gå om 3 minuter men sen blev det helt plötsligt 28. Ena perrongen skulle ha norrgående tåg så jag gick dit, bara för att se ett tåg på spåret bredvid (på andra perrongen) som skulle till den destination som mitt tåg skulle gå till. Aldgate var också ändhållplats för Metropolitan Line som jag skulle åka så egentligen borde det inte ha varit någon annan riktning för tågen att gå. Förmodligen slutade jag kolla när jag såg att Metropolitan norrgående var på perrong 2 då det sällan finns flera alternativ som är rätt.
Jag tänkte dock att det andra tåget ändå skulle hinna gå innan jag hann uppför trappan, över spåren och ner på andra sidan, så jag satt lugnt kvar på perrong 2. Efter ett tag kom det in ett tåg på rätt spår till Aldgate och där ropade de ut att det var tågets slutstation och att alla behövde kliva av. Då kändes det ju fånigt att kliva på det tåget, men efter att några andra gjort det tänkte jag att det värsta som kunde hända var att jag behövde kliva av igen. Spåret tog ju slut där så det var stört omöjligt att köra åt fel håll.
Tåget körde inte åt fel håll. Dessutom gick det ända till Farringdon, och ännu längre efter det. Dock gick det inte till den ändhållplats som det stod på infotavlan på stationen, eller om det var appen som hade fel – de hade nämligen helt olika uppgifter. Så här mycket strul kan jag inte minnas att jag varit med om här förut – är det påskharen som sköter trafiken nu eller vad är det som pågår? Nästa vecka ska det strejkas också, och hade det redan börjat hade jag förstått om det blev komplikationer. Om grundläget är så här lär det väl bli stört omöjligt att ta sig någonstans då, men enligt plan ska jag åka hem innan dess.
För att summera min 42 födelsedag (så dags nu, efter allt det här svamlandet) så känner jag mig inte helt nöjd. Kanske hade lite för höga förhoppningar. Kanske blev det bara för mycket transportstrul. Kanske är det för att jag aldrig tog mig ner till Themsen, eller åt någon choklad, eller för att wi-fi och chromecasten på rummet fungerade dåligt så jag hade svårt att se mitt favoritlag spela semifinal i CS2. Kanske är det att de dessutom förlorade. Men hursomhelst har jag några dagar kvar jag kan fira på. Och äta choklad. Och känna mig glad över att jag trots allt KUNDE gå de där extra 5 kilometrarna, när jag vissa dagar hemma inte ens orkar ta mig ut ur huset.
