2024-07-20

Tog mig upp i tid och gick ned till frukost strax efter 8. Beställde in äggröra, bacon och tomat och kände att jag hade saknat riktiga frukostar tidigare under resan. När jag smakade baconet blev jag ännu gladare, det var helt fantastiskt gott.

Traskade iväg till busshållplatsen, betalade mina 15 euro för en dagsbiljett och hoppade på strax före 9:30. På väg ut från Killarney snackade chauffören om att det var dumt att hoppa över första stoppet och tro att man skulle hoppa av där senare, för han skulle aldrig köra rundan baklänges. Det var ju precis det jag hade tänkt göra, men jag hade räknat med att få åka runt hela varvet en gång extra. Åkte därför med till Torc-vattenfallet, som var andra stoppet efter Ross Castle. Dels tyckte jag det skulle funka bättre med vädret, då det var mulet på morgonen och skulle skina upp utöver dagen, dels tänkte jag att det var mindre folk vid vattenfallet tidigt och dels passade det bättre att komma till slottet strax före tolv för att ta en båttur på sjön.

Ibland är jag inte så korkad som jag ser ut, så min plan funkade perfekt. Visst var det redan lite folk vid vattenfallet, men när jag var på väg därifrån kom det TVÅ fullstora turistbussar och släppte av ett gäng studenter. Medan jag var däruppe var det mest flygfän som var jobbiga, jag kunde till och med ställa upp kameran och göra några superselfies mellan de andra besökarna. Vattenfallet var inte jättehögt eller jättemaffigt, men fint nog och det mulna vädret gjorde att jag inte ens behövde montera något gråfilter på kameran för att kunna dra ned på slutartiden tillräckligt för att mjuka ut vattnet.

Var tillbaka på parkeringen några minuter innan bussen skulle komma tillbaka, trots att jag blivit lite distraherad av en man i shorts och bar överkropp med keltiska tatueringar som sprungit genom skogen medan jag var på väg ner. Nej, jag fotade honom inte, även om jag ville. Han såg nästan ut som en keltisk krigare och det hade kunnat bli jäkligt häftiga bilder. Hoppade istället på bussen och åkte tillbaka till stan via hållplatserna för Mucross House och Mucross Abbey innan vi åkte tillbaka till Ross Castle.

Hoppade av bussen runt 11:40, och nästa båt skulle gå 12:00. Gick direkt mot bryggan och ställde mig i kö. Började känna mig lite tveksam när till och med bryggan gungade en del, men innan jag kunde ångra mig klev jag ombord och betalade 15 euro till för en biljett. Större delen av båten Lily of Killarney var täckt med tak och fönster och helt enkelt inomhus, men det fanns ett litet utomhusutrymme längst bak. Jag gick ut direkt men noterade att jag då inte skulle få höra guidningen. 🙄 Nåja, fick väl offra det då, dels ville jag kunna fota utan fönster och dels ville jag behålla frukosten.

Bitvis gungade det ganska ordentligt även om vi bara var på en sjö, men det var nog mest när vi stod stilla och träffades av svallvågor från någon av de andra båtarna som skjutsade runt turister på sjön. Min mage höll sig i alla fall i schack och jag kände inte ens av någon tillstymmelse till sjösjuka. (Nu när jag skrivit det blir det väl säkert jätteilla nästa gång, men, men.) Hörde som sagt ingen guidning, men hade hyfsade möjligheter att fotografera åtminstone, även om det kom ut lite annat folk då och då – speciellt om det faktiskt var något spännande.

Molnen hade inte helt lättat än, och grabben som sålt mig biljetten kom ut en sväng och undrade om det gick att se något. Jag sa att ingen ändå skulle tro på att jag varit på Irland om jag kom hem med soliga bilder, och kallade det ”atmosfäriskt”. Han skulle komma ihåg det uttrycket, sa han. 😝 Det var skönt att slippa solglittret på vattnet i alla fall, tycker alltid det stör så mycket på bilderna om det blir för mycket sånt. I alla fall på mina egna bilder.

När jag kommit i land igen funderade jag på att ta en guidad tur inne i slottet, men när jag såg att man inte fick fotografera därinne tyckte jag inte det var någon mening. Ibland är jag lite enspårig kan jag tycka. Man kanske kan tycka något är roligt även utan fotobevis? Istället gick jag runt och fotade lite annat innan jag gick tillbaka till bussen.

Mellan Mucross House och Mucross Abbey var det en 15-minuters promenad, och busschauffören hade tipsat om att ifall man ändå tänkt gå däremellan var det bättre att åka med till klostret och gå tillbaka till Mucross House istället för tvärtom, då det fanns mycket mer att göra vid det sistnämnda. Jag hade tänkt att gå, så jag satt kvar tills vi kom till sista hållplatsen på slingan. Hoppade av där och gick ner mot klostret, men gick först förbi vägen in till det då det var lite dåligt skyltat. En jarvey (som kuskarna till hästvagnarna kallas här) frågade mig om jag ville ta en tur runt Mucross House och mina trötta fötter ville gärna säga ja men huvudet som både var snålt och ville fotografera sa nej.

Busschauffören hade sagt att efter puben var klostret hans favoritställe i Killarney, och det var verkligen mer att utforska än jag hade förväntat mig. Mer att fotografera också, även om det inte fanns någon superbra vy mot hela klostret. Enda problemet var väl alla andra turister som knatade runt där och också ville fota utan en massa andra turister i vägen.

När jag kände mig nöjd där skulle jag då ta mig till Mucross House. Jag hade inte blivit piggare i fötterna av att knata runt i klostret, så jag satt och funderade en stund först och kollade kartan för att inte gå iväg åt fel håll eller längre än nödvändigt. Hade ett val mellan en stig och en asfaltsväg där även hästvagnarna travade fram, och valde den senare både för att få se mer hästar och för att spara så mycket energi som möjligt. Nästan framme vid Mucross House hittade jag dock en liten trappa ned till en utsiktspunkt över sjön och bergen. Satte mig där en stund och mumsade i mig lite snacks som jag hade med mig och under tiden jag gjorde det kom solen fram också.

Traskade sedan vidare upp mot huset och insåg ganska snabbt varför någon valt att bygga sitt hem här. Utsikten var urtjusig och till det hade de ordnat en fin trädgård och park att vandra runt i. Restaurang och souvenirbutik fanns också tillgängligt. Jag började med att köpa mig en riktigt god glass och vandra runt lite i arboretumet. Tog lite fler superselfies och insåg att jag inte skulle hinna med näst sista bussen därifrån utan skulle få vänta på sista. Det kändes inte såååå jobbigt. 😝

När det till sist var dags att åka därifrån kände jag att jag hade haft en alldeles underbar dag, trots att fötterna var trötta. Pratade också lite med en äldre herre på bussen in mot Killarney, han höll på och vandrade runt på Irland och var förmodligen i alla fall i närheten av 70 år då han berättade om en semestertripp han och frun hade varit på för 50 år sedan – då var de i Norge. Hoppas att jag också kan fortsätta resa när jag är i hans ålder, tycker redan det börjar kännas jobbigt ibland. En sådan här dag är det dock värt det. Gav chauffören ett öl-bidrag (dricks) när jag klev av och sa att jag inte hade klarat av att se allt det här utan honom.

Var i stort behov av mat, så jag krånglade inte till det utan gick in på Milano, som är den irländska varianten av Pizza Express, en pizzakedja. Hade inte så höga förväntningar, men beställde in en tunnbottnad pizza med peperoni och chili. Fick frågan av servitrisen vilken sorts chili jag ville ha, då det fanns tre olika att välja på – svaret: ALLA. När jag fick in pizzan var den både tjusig, lagom tunn och krispig och alldeles perfekt het. En dam vid bordet bredvid sa att hon var avundsjuk på min pizza, då hon och gubben skulle dela på en och han då gissningsvis inte var så förtjust i stark mat. Det kunde hon gott få vara, för hela pizzan försvann. 😁