Med Donie till Dingle

Posted on 2024-08-01 by Lizzan

2024-07-23

Dags då för nästa rundtur, på vad som förmodligen skulle kunna vara den sista bra dagen på Irland, förutsatt att dagen faktiskt blev bra. Vaknade i god tid, åt frukost, och hade så gott om tid på mig till samling att jag nästan kom för sent. På förra rundturen hade ju även guiden kommit efter samlingstiden, så jag var inte så orolig ändå, men när jag kom fram såg jag att bussen redan var på plats. Guiden var på språng och letade folk, det fattades en familj på tre till efter att jag dykt upp. Donie, som han hette, berättade sedan att han kört runt Ring of Kerry dagen innan, och de hade verkligen inte sett nånting alls – det lät som att det hade varit ännu sämre väder än när jag var ute på den med Mairtin. Dessutom hade bussen gått sönder, så de hade inte kommit tillbaka till stan förrän vid 9-tiden på kvällen. Fördelen med det var i alla fall att vädret lättat tillräckligt för att få bra utsikt vid Ladies’ View, men det lät absolut som att jag gjorde rätt som åkte till Fota istället för att testa en sväng till på Ring of Kerry.

De sista passagerarna, en indisk familj med en ung tjej dök upp några minuter sent för incheckningen men ändå i tid för avfärd. När jag klev in på bussen såg jag att de första tre paren som kommit dit tagit plats på singelsätena längs vänstersidan samt dubbelsätet längst fram. Vi skulle åka medsols runt Dingle och jag gissar att Donie tipsat de som var tidiga att ta platserna med bäst utsikt. Typiskt att jag inte skulle vara så tidig just idag då. Jag hoppade istället in på dubbelsätet näst längst fram och sneglade lite irriterat på ungdomarna på andra sidan gången när de satt och sov eller stirrade ned i telefonen istället för att kolla utsikten, men till slut insåg jag att det var fint på min sida också. Dessutom såg Donie till att vi stannade på så många ställen som möjligt, så det enda jag missade var att kunna ta telefon-foton genom fönstret som ändå aldrig blir särskilt bra.

Första stoppet var på stranden i Inch, där vågorna bara rullade in en efter en. Ett gäng ungdomar skulle lära sig att surfa och var ute i vågorna för att vänja sig vid dem, samtidigt som brädorna låg snyggt uppradade på stranden. Inte bara jag tyckte det var ett bra motiv för foton. Tyckte även att stranden var duktig och väluppfostrad, då den höll sig kvar på marken och inte smet ned i mina skor för att följa med därifrån. Däremot fastnade den visst under skorna, vilket märktes när vi skulle kliva på bussen igen. Sneaky.

Strandhäng! De amerikanska tjejerna på förra rundturen frågade chauffören om det nånsin blev varmt nog på Irland för att bada i havet – av vad jag har sett spelar inte vädret så stor roll här.

Surfkunskaper förmedlas till den yngre generationen.

Tydligen ska man börja med att paddla på land. Den här biten tror jag att jag skulle klara av också, det är sen jag skulle få problem.

Vi stannade sedan vid ett par utsiktspunkter på väg ut mot Blasket-öarna som skulle vara det snyggaste vi fick kika på. Nästa längre stopp var vid Blasket-centret där de skulle ha information om livet på öarna. Ingen av oss var tydligen särskilt intresserade av sånt, utan alla valde att gå ut istället. Jag ville naturligtvis fota så mycket som möjligt, men hade jag haft mer tid på mig hade säkert filmen de visade varit intressant också.

Enligt Johnny Cash ska det finnas 40 nyanser av grönt på Irland – Donie tyckte det här var ett bra ställe att se dem på.

Där borta var vi för två dagar sen. Då syntes inte den lilla ön, som är en av Skellig-öarna, ens därifrån.

Några av Blasket-öarna. Den längst bak till vänster kallas ”Sleeping Giant”, dvs sovande jätten. En av de tydligare människoliknande klipporna jag sett på mina resor.

Utsiktsplattform vid Blasket-centret. Å ja, han sover fortfarande.

Fascinerande skulptur vid Blasket-centret. Tyckte den var lite läskig men cool. 😁

Three Rabbi(e)s and a Butler walk into a bar…eller inte riktigt då, speciellt som vår Rabbie’s-buss hette Rose.

Vi stannade sedan vid en urtjusig utsiktspunkt där jag snackade lite med guiden medan kameran fick gå varm. Han var riktigt trevlig och framhöll att det var bra att jag reste medan jag kunde – där håller jag med fullständigt. Det börjar kännas mer och mer jobbigt men dagar som den här gör det hela värt mödan. Jag får väl också börja anpassa hur jag reser efter hur jag mår lite mer – längre stopp och fler dagsturer säger jag varje år att jag ska fokusera på, men av någon anledning blir det i alla fall minst 3-4 olika stopp när jag sitter med planeringen. Donie hade också en väldigt avslappnad inställning till att komma i tid, han sa att det var viktigare att vi fick skapa minnen än att bussen skulle avgå precis i tid, och att jag inte skulle oroa mig ifall jag var någon minut sen.

Inzoomat på vad som verkar vara en grotta mitt i förra bilden.

Ville man ha extra bra utsikt kunde man klättra upp lite högre också.

Sista stoppet före vårt lunchstopp i byn Dingle var vid Gallarus Oratory, en stenkyrka i form av en upp-och-ned-vänd båt som byggdes under 600-700-talet. Här blev jag sist därifrån, då jag väntade på att få till några foton genom kyrkans fönster (som inte blev bra). Skyndade mig dock så jag hann ikapp den indiska familjen som kommit sist till bussen redan på morgonen. Mannen i den familjen hade också en större Nikon som han klickade friskt på. Det var lite skönt att de var med, annars kunde jag ha blivit sist nästan jämt. 😝

Inte särskilt bra foto genom kyrkfönstret.

I Dingle blev vi sen lössläppta i ungefär 1,5 timme. Tanken var att vi skulle äta lunch här, men jag var mer intresserad av att leta rätt på tornet jag gått ut till förra gången jag var här. Då satt det en snubbe där och spelade tin whistle (en sorts flöjt) och det är mitt mest irländska minne någonsin. Dock såg jag ingen strand att gå bredvid från där vi blev avsläppta, så jag fick kolla kartan. Fick scrolla ganska långt innan jag hittade Hussey’s Folly, vilket var det enda som stämde in på mitt minne. Dit var det över en halvtimmes promenad, och jag ville också få något i magen OCH hinna kolla runt lite i stan.

Jag började därför med att skaffa mig något bärbart att äta, och det blev en toast-macka med kyckling, ost och lök som visade sig vara supergod. Dingle ska vara ett av de bästa ställena att äta på i hela Irland, och med så goda toast-mackor tror jag på det! Gick iväg mot sjöräddningsstationen där det i alla fall skulle vara en gångväg bort mot tornet så jag tänkte se om man fick någon fin utsikt. Längs vägen passerade jag vår buss, men såg inte till guiden. När jag kom ned till vattnet, efter att även ha passerat ett tjusigt hotell, steg humöret betydligt, då utsikten var finfin och ljuset likaså. Började därför med några foton innan jag åt resten av min lunch då man aldrig vet hur länge fint ljus håller i sig.

Vy bort mot Hussey’s Folly. Sist jag gick här spanade jag efter delfinen Fungi, som ofta lekte med båtar och simmare här, men han har inte setts till sedan 2020.

Ljuset ändrades inte nämnvärt medan jag åt, så jag kunde ta lite fler bilder och även ställa upp kameran för lite super-selfies här också. Gick sedan tillbaka in till byn och letade rätt på ett par ställen jag kom ihåg från förra gången. Den första var Dick Macks, en pub som tydligen är kriterium för om man varit i Dingle överhuvudtaget. Jag gick inte in nu, så gissar att jag måste åka tillbaka.

Vy tvärsöver vattnet från där jag satt och åt.

En gata i Dingle – det fanns egentligen bara 4, i en fyrkant, som man behövde hålla reda på.

Stjärnor för personalen utanför Dick Mack’s.

Det andra stället jag ville kolla in, och som jag sett både förra gången och från bussen när vi åkte igenom stan vid ankomst, var en affär som bokstavligt talat hade mitt namn på skylten. I alla fall förnamnet. Lisbeth Mulcahy är en designer och textilartist som haft en butik här i bra mycket mer än tjugo år, fick jag veta av butiksbiträdet – som tyvärr inte var Lisbeth själv. Jag kikade runt ett tag och tyckte egentligen att allt var väldigt dyrt, men till slut plockade jag med mig en lila och turkos halsduk till disken för att betala. Frågade mest på skoj om man fick rabatt om man själv hette Lisbeth, men tydligen inte. Fick nöja mig med att veta att de i Dingle åtminstone skulle ha en chans att inte kalla mig Elizabeth när de haft en rättstavad skylt i stan så länge. Då det tagit lite extra tid i affären var jag någon minut sen tillbaka ned till bussen, så jag var glad att guiden sagt åt mig och indierna att inte komma dit före 15:30 utan hellre någon minut sent. Det kändes ännu bättre när de inte hade kommit tillbaka än heller. 😝

Kanske inte bästa butiken i Dingle, men bästa namnet i alla fall!

Känns som man behöver piffa upp sig för att använda den här. 😝

Sen var det i stort sett bara att swisha tillbaka mot Killarney igen. Vi stannade en kort sväng ovanför samma strand som på morgonen för några sista foton, men sen var det bara att säga hejdå efter en härlig dag med skönt väder, vackra vyer och lite trevligt sällskap. Den unga indiska tjejen fick en liten present av guiden för att hon varit så duktig under dagen, och det var hon verkligen – jag glömde till och med bort att vi hade ett barn med på bussen.

Lite mindre strand och mer vatten vid Inch nu.

Här körde de med parkering på stranden – med varningsskyltar om att flytta bilarna innan högvattnet kommit in. Undrar hur många som tabbar sig med det varje år.

Som sagt var det förmodligen min sista riktigt bra dag på semestern, och jag ville inte riktigt att den skulle ta slut. Gick in mot centrala Killarney och dök på ett gäng som spelade musik och bjöd upp folk från publiken att sjunga och spela med dem – om de visste hur man gjorde alltså, så jag kände mig lugn. Gick istället och köpte mig lite glass som jag spanat på tidigare medan jag lyssnade – en kula choklad och whiskey, och en kula med smak av havssalt från Dingle. Den saltade var godast! Musikerna fick ge upp ganska snart då deras högtalare började få slut på batteri, och jag gick vidare på jakt efter mat. Visste inte riktigt vad jag var sugen på men ville helst inte äta mer snabbmat.

Kom fram till en pub och läste på menyn att de skulle ha lax med bland annat glasört (samphire) som jag gillade sist jag provade det, och en tjej stod i dörröppningen redo att visa gästerna in så jag bad om ett bord och beställde in laxen och en cider. Riktigt gott! Det visade sig senare att det var en av de mer speciella pubarna i Killarney också, och det var utan tvekan fint och mysigt.

Inne på puben The Danny Mann. Ska tydligen vara ett bra ställe för dans och musik, men jag var nog för tidig.

Rejält mätt återstod egentligen bara att gå tillbaka till rummet, men jag svängde lite fel…hade tänkt köpa med mig en dricka men så som jag gick var det närmaste alternativet en spritbutik som även hade snacks och läsk. Stod och kollade ett tag på alla roliga cider som de hade i kylen, men jag kunde absolut inte dricka mer den kvällen och det kändes dumt att fylla och tynga ned väskan med sånt också. Köpte en miniflaska med whiskey till mig själv tillsammans med colan och popcornen bara för att ha nånting att provsmaka när jag kommit hem.

Skulle ha gott om tid på morgonen nästa dag då tåget inte skulle gå förrän 11:41, så det mesta packandet fick vänta. Var både trött och mätt efter en härlig dag men också sorgsen för att behöva åka härifrån – som vanligt.

Moher of Cliffs

Posted on 2024-07-19 by Lizzan

2024-07-17

Lite före Mother of Dragons i telefonkatalogen – om man nu hade telefonkataloger längre. Och om man vände på Cliffs of Moher, (inte mother) som var dagens utflyktsmål. När jag och Mamma var i Galway 2011 hade vi bokat in oss på en bussrundtur till the Burren och Cliffs of Moher med Galway Tour Company. Den dagen glömde jag kamerabatteriet i laddaren – och inte hade jag reservbatterier i väskan heller. Nuförtiden har jag ett par extra på lager, men jag var ändå rädd att nånting skulle gå på tok – glömma hela kameran, eller tappa den, eller något. På den där turen för 13 år sedan hade vi dock en sån fantastisk guide, Ray, som gjorde att jag ändå var på bra humör på slutet av dagen, trots att jag var riktigt sur och grinig till en början.

En sån bra guide hade vi inte nu. När jag hade läst på lite recensioner innan jag bokade den här rundturen var det ett namn som stack ut på de som var negativa – Gerry. Vår chaufför/guide – Gerry. Man kunde ju ha trott att jag skulle ha bokat med ett annat företag än det han körde för, men hans namn dök upp i samband med flera olika firmor så riktigt så lätt var det inte. Bussen startade precis utanför grannhotellet så det var lätt och snabbt att hitta fram, och prick klockan 9:30 körde vi iväg. Turen skulle vara fullbokad, men två personer kom antingen för sent eller inte alls så jag fick ett ledigt säte bredvid mig. Guiden föreslog annars att vi skulle vara flexibla och flytta på oss så det sena paret skulle få sitta tillsammans när de kom, men glöm att jag ger upp en fönsterplats för folk som inte kan komma i tid.

Gerry började sedan prata. Och prata. Och prata, och prata. Han pratade så mycket att jag misstänkte att det var han även om jag hade bommat vad han sa när han presenterade sig. 1,5 timme in i turen vet jag inte ens om han hunnit andas något. Visst, det är väl bra med information, men hinner man inte smälta det nån säger kommer man ju ändå inte ihåg det – i alla fall gör inte jag det. Inte var han särskilt rolig heller – han började med ett skämt om att Galway är känt för craic (crack, dvs droger) och hookers (horor). Craic är irländska för skoj och hookers är ju båtarna jag nämnt tidigare. Det lockade fram ett skratt, men sen tog det nästan tills vi körde tillbaka in i Galway på kvällen innan han sa något mer som faktiskt var roligt. (Inte snackade han om boy sheep, girl sheep och cow sheep heller. Men så såg vi väldigt få får. Och inga lamor eller alpackor.)

Första stoppet för dagen var vid Dunguaire Castle, som vi också stannat vid förra gången jag var här. Då körde Ray förbi på morgonen när tidvattnet var ute och stannade istället på vägen tillbaka då det var flod vilket gav snyggare foton – ingen sån hänsyn tagen nu inte, så det blev bilder med ganska tråkig havsbotten istället för vatten. Många av de andra på bussen var helt lyriska och skuttade runt som små lamm som aldrig sett ett slott förut – och det hade de kanske inte heller. Jag är nog för bortskämd med alla maffiga walesiska slott jag besökt.

Ni kan väl låtsas att det är en massa fint vatten slottet speglar sig i där framför?

En av två thatched cottages som låg precis bredvid parkeringen till slottet. Det andra såg likadant ut fast med röda detaljer.

Andra stoppet blev jag dock mer förtjust i. Det var Ailwee Caves, en så kallad show cave som vi fick gå en guidad tur i. Jag hade hittat dem själv när jag gjort research inför resan men insett att jag inte skulle lyckas ta mig dit utan att ta en dyr och lång taxifärd. Hade jag kunnat göra det hade jag också gjort ett besök på deras rovfågelscenter, men att bara få se grottorna fick duga. Vi från bussen blev indelade i två grupper och fick gå in i grottan med varsin guide med några minuters mellanrum. Det var en rätt snabb genomgång och guidning, och jag hade hellre fått gå på egen hand och fota i min egen takt, men lite roligt hann jag få med mig i alla fall. Lika coolt som Dan-Yr-Ogof-grottorna var det dock inte.

Andra stoppet i grottan, och vår guide. De hade detaljerad ljussättning så de kunde lysa upp vissa detaljer var och en för sig.

Som de här stalaktiterna. De är ihåliga och växer med upp till 0,13 mm per år.

Sista delen av grottan. Den naturliga grottan fortsätter längre in men är inte lätt att ta sig in i. För att kunna få ett bra flöde på folk har de istället sprängt en tunnel bredvid som vi tog tillbaka till ytan.

Strax före 13 kom vi då fram till Cliffs of Moher, och kameran var fortfarande fungerande. Vi skulle bara få 1 timme och 5 minuter på plats, så det första jag gjorde var att snabbt ta mig till högsta utsiktspunkten uppför trapporna till höger och ställa mig i kö till O’Briens torn där man kunde komma upp ytterligare några meter. Hörde någon senare som hade undrat vad som fanns i tornet som alla köade för, och guiden hade svarat ”ingenting, det är bara en högre plats att fotografera från”. Personen lät inte särskilt imponerad av det, men jo. Det är ju just det som är grejen. Att få med hela klipporna och slippa få en massa gräs i förgrunden, t.ex. Att sen muren runt tornet var så djup och hade så smala gluggar att det inte var särskilt lätt att få bättre foton ändå var en annan femma. 😝

Lizzie at the cliffie! Notera hur mycket man INTE ser av klipporna, och inte bara för att jag står i vägen då…😝

Folkigt värre. Cliffs of Moher är sedan coronan det populäraste besöksmålet på Irland. Före pandemin var det Guinness i Dublin.

Aran-öarna. Mamma och jag var ute på en av dem förra gången, men en sån båtresa hade jag absolut ingen lust att utsätta mig för just nu.

Klippisar! Utan gräs och störande Lizzan. 😝 Notera grottan också, den är med i Harry Potter-filmerna.

Tyckte att vi hade fått väldigt lite tid vid klipporna, men hur det än var så kände jag mig rätt nöjd efter 50 minuter – det finns bara så många bilder man kan ta av ett gäng klippor som står relativt stilla. Visst hade man kunnat klättra upp åt det andra hållet också, men det vet jag inte ens om jag orkat. Det fanns också ett besökscentrum men information om klipporna man kunnat spendera tid i, men det kändes obekvämt att vara inne.

Var därför tillbaka vid bussen i god tid, och alla var på plats innan tiden var ute – det var hela gruppen bra på hela dagen faktiskt, vilket är rätt imponerande med 59 pers. Vi körde sedan en liten bit till Doolin, där det var dags för lunch. Cirka 55 pers gick in på puben som Gerry pekade ut, medan några andra travade iväg åt ett annat håll. Jag kollade lite på menyn men kände inte för att knöla in mig i en liten pub med en massa folk så jag gick iväg åt samma håll som de andra avvikarna. Först hittade jag en åsna som gick och mumsade i en hage, men den bjöd inte på någon lunch så jag gick vidare.

Doolin är en riktigt liten by, men på alla vykort brukar det tydligen vara med bild på det söta rosa huset, så jag gick iväg mot Fisher Street där det skulle finnas. Det var i alla fall lätt att identifiera! Gick förbi det först och såg en glassbutik – glass räknas väl som lunch va? Var lite snål och köpte bara en kula chokladglass, men det var inte jättetrevligt att stå ute och äta den då det luktade avlopp där också. Fotade huset på väg tillbaka, tittade in på en souvenirshop/café där tydligen de andra hade hamnat och gick sedan tillbaka till åsnan. Den var dock upptagen med andra nu så det blev inga fler foton av den. När jag kom tillbaka till puben kom de som ätit där ut efter ett tag, och lite senare traskade de iväg bortåt byn åt andra hållet än det jag gått åt. Då jag inte såg till vår buss där den lämnat oss gick jag till slut efter dem, och såg den parkerad på en stor parkeringsplats typ bakom puben. Vet inte om de fått någon extra info eller om jag missat när Gerry pladdrade på, men jag hade inte uppfattat att vi skulle gå dit i alla fall. Tur det gick bra ändå.

Donkey! Ser många åsnor här på Irland faktiskt (ja, den fyrfotade sorten också).

Sista stoppet för dagen kom lite som en överraskning för mig, som för ovanlighetens skull inte hade stenkoll på allt. Stenkoll fick man nu i alla fall, då vi stannat till vid ett karstlandskap där kalkstenen vittrat sönder och bildat en cool och hyfsat förrädisk yta. Vi fick 20 minuter på oss och Gerry sa att vi kunde gå ända ut till vattnet. Det var lättare sagt än gjort, och dessutom blåste det rätt bra så bitvis kändes det lite läskigt. Men allt gick bra, vi tappade ingen och åtminstone jag kom tillbaka med alla leder i någorlunda behåll. Såg som tur var att människan som gått med flip-flops i grottan tagit på sig något vettigare på fötterna nu.

Karst-landskap och vår tråkiga helvita buss.

Å folk! Det kom en till buss som släppte av lika mycket folk medan vi var där.

90% av Irlands flora och fauna finns här i the Burren, som det större området heter.

Började känna mig rätt trött och ändå rätt nöjd med dagen på väg tillbaka. Organisationen av turen var riktigt bra och det var en bra blandning av stopp. Hade guiden bara varit roligare och vågat ta en paus då och då i snacket hade det kunnat vara en femstjärnig upplevelse, nu drogs betyget ned till typ en 4. Även om Gerry var tyst lite mer på tillbakavägen och när han hade lite lurigare vägsträckor att navigera.

Vi kom tillbaka till Galway (efter att swishat förbi Dunguaire igen, nu snyggt omgärdat av vatten) strax efter 17 som planerat. Slängde in ryggan på rummet och gick ut på jakt efter riktig mat. Hade läst något om att Gatto Rossa skulle ha riktigt bra pizzor och det var fullt där när jag kom till Galway så jag gjorde ett nytt försök nu. Här i stan verkar det vara lunch fram till typ 16 och middag efter 19 så att komma dit vid 17:30 var alldeles lagom då det var riktigt lugnt. Beställde in en Diavola, med stark salami, jalapeños, chiliflakes och vitlök, och OMG vad gott! Till och med kanterna var goda, så det blev inte mycket kvar. Drack en god Orchard Thieves cider till, som smakade mer än den jag druckit på thairestaurangen. Kanske är det olika sorter.

Gick sedan ut en sväng på stan och såg att samme jonglör/akrobat som dagen innan höll på att försöka få ihop en publik till en show. Det gick väldigt trögt, då det småstänkte lite regn och vissa visst tycker det är jobbigt. Det var knappt att han fick ihop 6 pers att hålla i repen för att hålla uppe hans stolpe, och även om jag försökte tjoa så gott jag kunde hjälpte inte det nåt. Den här gången blev det egentligen inte mycket show alls, han jonglerade lite knivar på marken, gjorde några tricks på väg uppför stolpen och smällde sedan sönder ballongen på tredje försöket. Whatever, jag gav honom några euro nu när han hade med sig en QR-kod så man kunde donera digitalt, mest för att få reda på att han hette Eddie Bond. Hittade dock ingen film eller foto av mig på hans insta, den showen kanske blev för misslyckad. 😝

Ny ballonghållare. Den där vinkeln körde inte jag med, men hon verkade lite skraj…

Väl tillbaka till hotellet var det dags att göra en plan för nästa dag. Har insett att jag kan behöva ha något inbokat för att ta mig ut före lunch, så jag hade klurat hela dagen på vad jag skulle hitta på. Jag hade en inbokad aktivitet med historieberättande på kvällen, så det skulle helst inte vara något alldeles för krävande, så till slut landade jag på att ta en kryssning uppöver floden Corrib med båt – trots att jag och Mamma gjorde det förra gången också. Bokade in mig på 14:30-turen då det var större risk för regn på förmiddagen.

Två olika statyer som jag tyckte blev coola ihop. Svanen verkar vara temporärt uppförd för kulturfestivalen.

Galet i Galway

Posted on 2024-07-16 by Lizzan

Idag var det då dags att få känna sig lite riktigt turistig, då jag bokat in mig på en rundvandring i Galway på förmiddagen. Turen skulle utgå från en stor och tydlig kiosk som står inne i JFK-parken alldeles intill hotellet. Enligt bekräftelsen skulle vi träffas 10:15, men då såg jag inte till något folk. När jag fortfarande inte såg till några 10:30 frågade jag i kiosken, där de bekräftade att jag hade biljett, var på rätt plats och att de skulle börja om bara någon minut, men en stor grupp som hade bokat in sig hade inte kommit fram än. Den gruppen visade sig vara ett gäng irländare från en ort jag glömt namnet på, och de var kanske inte den optimala turgruppen – de pratade i telefon, och sinsemellan, och höll på att virra bort sig när de inte höll koll på var guiden var.

Guidningen var dock trevlig och lätt att hänga med i tyckte jag, även om det inte blev någon djupdykning i Galways historia. Turen hette ju ”Welcome to Galway” så det var mer en introduktion och fingervisning om bra ställen att äta, dricka och lyssna på musik. Har man gått många turer med London Walks där de ju verkligen går på djupet i ett område kanske man har lite felaktiga förväntningar. Trevligt var det i alla fall även om jag inte direkt fick se så mycket nytt jämfört med min egen promenad genom stan igår.

Vi avslutade turen vid spanska bågen och jag funderade på vad jag skulle göra med resten av dagen. Jag skulle förmodligen ha ätit något, med tanke på att det bara blivit en croissant till frukost, men eftersom det hade varit en bra idé att gå tillbaka upp i stan och köpa mat så gick jag ut mot havet istället. Me smart. 🤓 Försökte hitta en bra vinkel på att fota de färgglada husen på andra sidan utloppet av floden Corrib, och fastnade för en båt jag tyckte blev en fin förgrund. Gick sedan vidare ännu längre ut och då började vinden friska i ännu mer. Annars var det en ganska behaglig dag, med cirka 18 grader och en del sol och en del moln. Passade till och med på att ta mina svalaste shorts för att spara de andra brallorna till kallare dagar, men bitvis fick jag ta på mig jackan för att kompensera.

Förgrundsbåt från ena sidan, i en av säkert 10 vinklar jag provade.

När jag kommit ut till South park och gång- och cykelvägen mot Salthill, som jag kommer ihåg att jag fotograferade förra gången jag var här, tänkte jag egentligen att jag skulle vända tillbaka mot Galway och upp på västra sidan av floden. Så jag fortsatte gå mot Salthill. Efter ett tag kom jag till en broväg ut till Mutton Island, och eftersom den gick helt åt motsatt håll som Galway låg så började jag förstås gå ut på den. Vinden friskade i och vågorna slog mot stenarna men det luktade också väldigt mycket avlopp så jag gick faktiskt inte så långt ut innan jag vände och gick in mot fastlandet igen. Bara för att sen fortsätta gå mot Salthill. Jag var ju vid havet, får skylla på det!

Har för mig att mer än en person undrade förra gången varför jag fotograferat en gång- och cykelväg. Jag har inget bra svar nu heller, annat än att jag tycker det bli ett coolt foto. 😁 Och egentligen räcker det.

Vy västerut från brovägen till Mutton Island.

Skyller också på att jag behövde uppsöka en toalett, och det brukar kunna finnas sådana vid stränder och badplatser och det skulle det vara vid Salthill. Den första jag kom till hade dock bara porta-pottys så jag fortsatte en bit till. Vilket visade sig vara en jättelång bit, för pilen ”här är du” på kartan jag sett pekade inte alls på rätt ställe. Vid nästa ställe lyckades jag inte ta mig in på toaletten – det skulle kosta 20 eurocent, men man skulle kunna betala med kort. Skulle kunna, ja, fick ingen respons från den kortläsaren.

När jag kom fram till tredje uppsättningen toaletter ser jag på långt håll ett gäng människor som *försöker* betala in sig där också, men inte lyckas. Började känna mig rätt less nu, men när jag väl kom fram och kunde testa kom jag faktiskt in! Efter uträttat ärende satte jag mig på en bänk och vilade en stund, för jag hade gått sådär 10 tusen steg redan, klockan var typ 14 och jag var trööööött. Salthill har dock en strandpromenad, en sån där som man ska sparka på muren på när man gått hela vägen, och morgonens guide hade sagt att vi inte skulle kunna sova om vi inte gjorde det så jag kände mig tvungen att gå den sista biten också.

Det var faktiskt inte så långt kvar, så jag gav muren en lätt spark, och gick sedan och tittade i kiosken därborta efter något att äta. De hade – frukt. Och kaffe, men det var inte heller så lockande. Satt och vilade en stund till medan jag funderade. Klev sedan upp, tog några foton av hopptornet och de som hoppade därifrån och knatade sedan mot näst närmaste busshållplats. Det var väl inte knökfullt på stranden, men flera av de som badade verkade vara i ett tag så det kanske inte var svinkallt i vattnet. Eller så är de vana.

Vy mot Salthill med nöjesfäl och stränder.

Hade lyckats köpa en bussbiljett i TFI-appen, och kunde kolla när bussen skulle komma i den andra TFI-appen – för det gick ju inte att ha allt i samma app på den här ön. Billigt var det i alla fall, typ 15 spänn för en enkelbiljett. Hoppade av längst ner i stan igen, i närheten av ett ställe guiden Conor rekommenderat för lunch. Mc Dona……ghs, som är bäst i Galway på Fish n’ chips. Det var lång kö när jag gick in och ganska fullt överallt men det fanns några singelplatser längs ena väggen där jag kanske skulle kunna få plats när jag kommit fram och beställt. Krånglade inte till det utan tog Cod, chips, tartarsås och mushy peas och en stor dricka. Fick med mig maten direkt och fick gott om plats att sitta också – dessutom precis bredvid saltet och vinägern. Efter att ha testat mig fram lite insåg jag att vinäger passar väldigt bra till speciellt såna här supertjocka pommes, som jag kan tycka lätt känns torra och tråkiga annars. När jag inte lyckades trycka i mig mer så hade jag dock vad som såg ut som en normalportion potatis kvar på tallriken ändå.

Fullt godkänd fish n’ chips – speciellt med vinäger på!

När jag kom ut igen sken solen så fint på husen att jag kände att jag behövde göra om morgonens foton i roligare ljus – då hade det mest varit mulet. Därför gick jag än en gång åt precis motsatt håll än mitt hotell, och ut längs Nimmo’s pir igen. Fotade samma båt med samma bakgrund men var extra försiktig för att inte störa måsarna jag skrämt bort tidigare igen. Vet redan hur det är att ha en hämndlysten fiskmås efter mig så det ville jag inte göra om. När jag fotat en stund kom en herre gående nedför rampen med sin kameratelefon i högsta hugg, så han skrämde bort fåglarna istället. Puh!

Förgrundsbåten i annat ljus och annan vinkel – tror jag gillar den här bättre, men samtidigt så syns inte kranarna i bakgrunden på förra varianten…🤷‍♀️

Fågelskrämma…näe, sorry, men han skrämde faktiskt bort fåglarna, så…🤪

Lite senare kom en anti-fågelskrämma och lockade till sig måsarna istället. Han hade med sig en påse mat åt dem och det verkade vara en vana för de flockades så fort de såg honom.

Gick inte ända till Salthill den här gången, utan vände mot stan och gick upp genom West End. Ska på en historieberättarkväll här på torsdagen så ville passa på att kolla in omgivningarna. Såg ut att finnas lite god mat här i krokarna också, gick bland annat förbi ett ställe som enligt mitt hotell ska ha de bästa burgarna. Passade också på att fotografera en hooker som hette Rosabel, där hon poserade i kanalen.

Turisttåget som man kan åka runt i stan med. Conor tyckte dock att hop-on hop-off bussarna var ett bättre val, dels täckte de ett större område och dels fick man bättre utsikt om man satt på övervåningen. Det sa han säkert inte bara för att det var hans företag som skötte dem och ett annat som körde tåget…

När jag väl kom tillbaka in på huvudgatan i Galway var gatuartisterna igång igen. Lyssnade en stund på en duktig sångare och gitarrist, och när jag kom upp till stället där jonglören var igår höll en annan jonglör på att ställa i ordning inför sin show. Han hade ingen cykel, utan en 5 meter hög stolpe han tänkte stå längst upp på och jonglera. Han blåste också upp en stor gul ballong som han fäste på en trästav. Eftersom det var lite variation så stannade jag för att kolla. Först behövde han 8 frivilliga som skulle hålla uppe stolpen åt honom, med hjälp av rep åt varje väderstreck. Det hittade han lätt, men det var inte en superenkel uppgift då de behövde hålla stolpen helt rak och stabil.

Han klättrade lätt uppför stången, med lite tricks längs vägen, och skulle sedan få någon att kasta jongleringsprylarna till honom. Han började med att be en unge stänga av hans musik som spelade på en telefon på marknivå, men en vuxen kvinna gjorde det istället. Hon fick sen i uppdrag att kasta upp hans machetes och den fackla han skulle använda. Hon gjorde två goda försök med macheterna innan han insåg att han behövde klättra ner lite för att kunna fånga dem. När han fått upp dem och facklan bad han om en tändare, men han lyckades aldrig få fyr på facklan med den. Istället fick medhjälparen kasta upp en till machete och sen jonglerade han klängande på stolpen. Vilket väl egentligen borde vara ganska imponerande i sig.

Som slutnummer skulle han sedan använda en piska för att slå sönder den stora gula ballong som han blåst upp i början. Han frågade efter den längsta personen i publiken och då kände jag mig diskvalificerad direkt. En lång karl med sin dotter på axlarna klev dock fram och höll upp staven med ballongen. Jonglören stod först upp på en pytteliten plattform nära toppen av stolpen, och snärtade och snärtade, men fick aldrig hål på ballongen. När han försökte ge direktiv till karln som höll i ballongstaven gjorde han antingen tvärtom eller alldeles för mycket – vet inte om han fattade dåligt eller bara jävlades. Jonglören satte sig ner efter ett tag, speciellt som en del av de som skulle hålla uppe stången blivit trötta och bytt in nya personer utan att säga till. Efter säkert 30-40 misslyckade pisksnärtar sa han åt snubben med staven att be någon annan hålla i den istället. Jag råkade stå precis bakom honom, så när han vände sig om frågade han om jag ville. Jomen…visst.

Lång är jag ju inte, men jag kunde i alla fall använda den längd jag hade utan att behöva bekymra mig om någon som satt på mina axlar – där hängde bara ryggsäcken. Kände dock att staven var ganska tung, speciellt som jag skulle hålla den så högt som möjligt, men jag försökte bita ihop och hoppades det inte skulle ta 30 försök till. Jag behövde dock inte oroa mig, då jag förstås räddade showen – på femte eller sjätte försöket fick han in en fullträff och ballongen sprack. (Det var naturligtvis min förtjänst) Han hade sagt något tidigare om att han brukade använda en eldpiska, och då small det på en gång. Men eftersom han aldrig fick fyr på facklan med den lånade tändaren (eller så var den vindens förtjänst) så fick han ju köra o-eldat idag. Skulle tro att det hade varit en betydligt bättre show om inte så mycket gått fel för honom, men ibland har man ju inte stjärnorna med sig. Ser jag honom igen ska jag kolla om han har mer tur nästa gång.

Trött i ben och fötter på riktigt (igen) gick jag nu den lilla biten kvar till hotellet. Svängde in på snabbköpet som här finns tvärsöver gatan och köpte lite kvällsfika och en macka till imorgon. Jag har ju kyl så det går bra att spara över natten! Imorgon ska jag ju iväg på busstur till the Cliffs of Moher, och den här gången ska jag baske mig ha med mig en kamera med laddade batterier. Och minneskort. Men just nu lyckas jag inte hitta igen linsskyddet…🤷‍♀️

Hej Galway!

Posted on 2024-07-16 by Lizzan

2024-07-15

Dags då att lämna Nordirland, utan att egentligen ha sett mycket av det alls, och återvända till en plats jag varit på ett par gånger förut. Galway är en stad på Irlands västkust med cirka 86 tusen invånare vilket gör det till Republiken Irlands fjärde största.

Första gången jag var här var för drygt 20 år sen då jag var på språkkurs på Irland i några veckor. Då gjorde jag en dagsutflykt hit under deras kulturfestival och kommer fortfarande ihåg en sångstrof som jag hörde då men inte hittat igen sedan dess.

Andra gången var 2011, då jag och Mamma var här i några dagar på vår Irlandstripp. Man skulle väl tro att jag kände till stället hyfsat då, men då blev vi kvarglömda när vi skulle gå stadsvandring och gjorde utflykter de andra dagarna så egentligen vet jag inte mycket alls.

Som järnvägsnätet går på Irland måste man till Dublin för att byta tåg nästan oavsett vart man vill, så jag traskade iväg till Lanyon Place-stationen i Belfast i morse för att ta ersättningsbussen till Newry och sen tåg vidare till huvudstaden. Någon gång ska jag lära mig att det ÄR okej att ta taxi istället för att gå 2 kilometer med tung ryggsäck och tung resväska, men det var inte idag. Var näst sist på den första bussen som åkte iväg, så det var naturligtvis fullt. Dock kom vi fram en halvtimme före tåget skulle komma till Newry så jag hann sitta och äta min frukostmacka medan vi väntade.

Hade jag inte traskat hade jag dock inte fått se klocktornet i solljus…😇

Väl framme i Dublin var det inte så enkelt som att byta perrong för att byta tåg, utan jag behövde först byta tågstation. Snabbast skulle det gå med LUAS, vilket är Dublins spårvagnar. Som faktiskt går på spår, till skillnad från Belfast-Glidern. De skulle gå varje kvart från tågstationen Connolly som jag kom in till, men om man gick ett par hundra meter till hållplatsen utanför busstationen gick de var 3-4 minut istället. Första biljettautomaten jag provade funkade inte, och den andra var det förstås kö till, men jag hann få tag i en biljett innan nästa tåg kom i alla fall. Det hade dock många andra också, så det var ståplats som gällde.

Jag hade bara 50 minuter mellan tågen, vilket kändes stressigt, men när jag kommit fram till Heuston station (efter att ha fått kliva över en massa rester av mackor som en liten tjej i sittvagn slängt på spårvagnsgolvet och som mamman inte brydde sig om att göra något åt) fick jag ändå stå och vänta i 15-20 minuter innan vi ens fick veta vilken perrong tåget till Galway skulle komma in till. Jag hade kollat tidigare och sett att det bara fanns en plats ledig på tåget så jo, det blev knökfullt. När jag åkte tåget till och från Belfast var jag imponerad av att det fanns två stora bagage-rack vid bägge ingångarna så det var lätt att ställa ifrån sig väskan, men på det här tåget såg jag inget alls. Vet inte om de tyckte att alla väskor skulle upp på hyllorna ovanför sätena, men det skulle inte funka med min överdimensionerade väska.

Här i republiken ska allt stå på Irländska också. Har insett att allt inte alltid står på engelska som komplement, så ibland får man gissa.

Jag hade i all hast klivit på min vagn i fel ände, så jag behövde dessutom ta mig igenom hela, mot strömmen, innan jag kom fram till min plats. Där det naturligtvis redan satt folk som förstås tagit chansen att ingen skulle dyka upp. Det visades inte heller några reservationer så det är inte som att de hade kunnat veta. När jag visade upp min reservation fick jag dock min plats och innan dess hade vi redan börjat tuffa mot Galway.

Tyckte egentligen att tåget gick väldigt långsamt, hade de haft snabbtåg här borde man kunnat komma fram bra mycket snabbare, men de kanske inte har så bråttom – landet är ju ändå relativt litet. Jag somnade till lite på tåget och sedan var vi framme strax före 16, några minuter försenat.

Hotellet jag bokat här i Galway heter The Lane och ligger smidigt nog alldeles intill tåg och busstationen, och det var lätt att hitta dit även om ingången var inne i en gränd. Enormt trevlig receptionist även här som visade hur det funkade med nyckel och blipp och kod etc. Kom upp på rummet som var urtjusigt, men det verkar i alla fall delvis vara snyggt utseende mer än genomgående kvalitet. Har dock en cool (förhoppningsvis) kyl! Men inget skrivbord, så nu får man blogga i skräddarställning.

Snyggt rum! Men så är det ”Boutique” också – med pris därefter.

Coolaste kylen jag någonsin sett på ett hotellrum – och annars också. Och jo, den kyler bra också. 😁

Passade på att passa in kulturfestivalen även till detta besök, så när jag sedan tog mig ut på stan var det fullt med folk i rörelse och massor med gatuartister i farten. Stannade till och kollade på en jonglör på en hög enhjuling, vilket verkar vara det mest gångbara de senaste åren – i alla fall har jag sett MÅNGA. Det jag lägger mest märke till nu är vilka skämt de kör (han kunde också hjälpa till att fixa nya ungar om det hände något med de som var i publiken 😝) och hur de tar sig upp och ner från enhjulingen. Den här snubben behövde hjälp av 4 starka karlar för att ta sig upp, men så var hans cykel lite högre också tror jag. Ner klarade han dock med en lyktstolpe.

Såg massor med fina väggmålningar här också. Den här föreställer ett motiv från hamnen i Galway med den karaktäristiska ”hooker”-båten.

Gick vidare ner mot spanska bågen, hade kameran i handen men inga motiv hoppade upp och bet mig i näsan. Hade ju inte ätit så mycket idag heller, så när jag gick förbi en thai-restaurang som såg lockande ut tänkte jag att det var lika bra att passa på medan det fanns platser lediga. Satt för ovanlighetens skull ute, och mitt i solgasset – ja, det finns sånt även på Irland, märkte jag, även om klockan var efter 18. Valde en medium-stark kycklingwok med het basilika, chili och vitlök och en Orchard Thieves cider som var både lätt och krispig i smaken. Funkade bra ihop! Maten var riktigt god, men servicepersonalen började få lite svårt att hinna med sådär runt 20-tiden. Många fick vänta ett tag på att beställa, och själv fick jag vänta 10-15 minuter på att betala när jag var klar. Men det kan ju ha varit ovanligt mycket folk idag, då festivalen precis börjat.

Tänkte sedan jag skulle passa på att fota när jag för en gångs skull var ute relativt sent, men var trött och lite lullig av cidern så jag traskade tillbaka till hotellet istället. Mötte receptionisten precis när jag kom dit, och han sa att han hade stängt ytterdörren så nu fick jag prova om jag tog mig in med min blipp. Japp, funkade!

Den tolfte

Posted on 2024-07-14 by Lizzan

2024-07-12

Det visade sig att 12 juli är en helgdag just i Nordirland, då det firas att kung William den tredje vann slaget vid Boyne, vilket såg till att protestanterna tog över makten från katolikerna här (om jag förstått det rätt). Grupper från olika protestantiska Oranieordnar (Orange Orders) går i parad och här i Belfast har de den längsta paraden av alla. Tydligen är paradrutten sådär 10 kilometer lång, och inte nog med att de går den åt ena hållet på morgonen, de paraderar även därifrån på eftermiddagen. Det har under åren också varit lite våldsamheter kring paraden då de gärna velat gå på sina ”traditionella rutter” även om de går igenom katolska områden, och katolikerna tycker förstås att det är lite skrytigt av dem. På sistone har det dock gått fredligt till och de försöker också attrahera turister till paraderna och framställa det som något familjevänligt.

Sådär strax efter nio började jag höra trummande genom mitt stängda fönster, och när jag kikade ut såg jag några trupper marschera uppför gatan framför hotellet. Efter ett tag blev det tyst igen, innan det började på nytt, och då gick de förbi precis nedanför mitt rum. Spännande i början, men efter typ 2 timmar var jag ganska less på trummande – och jag tror de bara spelade högre och högre också, banden på slutet kanske kompenserade med att trumma hårdare för att de var sist.

Alla var inte orangeklädda heller. Snubben med bautatrumman på magen gick verkligen loss på den också.

Var trött nog för att knappt orka göra mycket alls idag, så det tog mig till efter 16 innan jag tog mig ut från rummet. Gick bort mot samma köpcentrum igen för att få tag på lite mat, och valde Burger King för att kunna beställa på en skärm, slippa prata med folk och kunna sitta för mig själv och dessutom utomhus. Burgaren var helt okej och det var väldigt ont om folk så det kändes lugnt. Fick lite mer energi och kände inte för att gå direkt tillbaka till hotellet. Gick istället ned mot floden och såg att det fanns en Adventure Lab där som i stort sett bara skulle ta mig därifrån och hem.

The Ulster Brewer utanför Belfast Waterfront Hall.

The Beacon of Hope, som bland annat har smeknamnen ”Nuala with the Hula” och ”the Belle on the Ball”.

Efter de första två punkterna blev jag dock avbruten av en massa trummande igen. Paraden var nu på väg hemåt och vissa såg ganska plågade ut – tror jag det, om de gått närmare 20 kilometer i förmodligen inte jättesköna skor. Högljudda var de dock fortfarande, hade man gått med i det där trummandet hela dagen skulle man nog behöva öronproppar. Några av de som gick bredvid tåget hade nog firat lite väl mycket såg det ut, för de vinglade på ganska bra. Märkte dock inte av några våldsamheter, förutom en verbal catfight inne på snabbköpet intill hotellet.

Det är snubbar bakom de tre första som bär upp flaggan, den står inte på huvudet på dem. 😝

Hittade de sista tre labbpunkterna innan jag var hemma och kollade med den utomordentligt trevliga receptionisten hur det funkade med tvättrummet. Det kostade 5 pund och var bara att komma ned och betala när man var redo. Får väl se om det blir något tvättande imorgon då. Har redan avbokat mig från musikvandringen jag hade bokat in mig på, och behöver nog avboka söndagens rundtur också. Bättre att ta det lugnt några dagar och hoppas jag kan må bättre resten av resan gissar jag – får väl boka in en ny tripp hit något annat år.

Big Fish, som är täckt av kakelplattor med bilder och text som relaterar till Belfasts historia.

Blurry Eyed, väggmålning på Talbot Street.

2024-07-13

Ta det lugnt, ja…jomen lite i alla fall. Hade köpt några oväntat goda pannkakor igår (med apelsin och chokladsmak) som jag passade på att ta till frukost idag för att slippa beblanda mig med annat folk. Sådär vid 11 gick jag sedan ut och vände näsan mot Titanic Quarter, där det stora skeppet byggdes och där de nu har ett maffigt museum. Insidan av museet tänkte jag låta bli då jag absolut inte mår bra än, men det skulle finnas en del att se utanför också.

Tog med mig stora kameran även om det fanns en del risk för några droppar regn under eftermiddagen. Nya väskan ska ju klara regn den också. Provade använda både axelrem och handrem idag och det passade mig riktigt bra. Bara lite bökigt att ha ryggsäcken över axelremmen men en klar förbättring.

Alla mörka moln gav mig också ett av mina favoritljus för fotografering, i alla fall så länge man är ute mitt på dagen. Tycker också det passar extra bra till industri-motiv, och det var ju precis det jag var på väg mot. Gick längs floden Lagan ned mot Titanic-muséet som är väldigt lätt att känna igen. Längs vägen har de också satt upp glasmålningar med scener från Game of Thrones, så jag fick i alla fall se lite fantasy-relaterat.

SS Nomadic, det sista kvarvarande skeppet från White Star Line som var ägare av Titanic.

Precis när jag kom fram till museet började det småstänka lite regn, så jag lade undan stora kameran en stund och gick runt byggnaden ut mot den stora platta ytan bakom. Här fanns stapelbäddarna där Titanic och systerskeppet Olympic byggdes. På marken är silhuetterna av skeppen utmärkta med lite olika detaljer, tex är delar av Titanics övre däck utritade i vit granit.

Docker’s Rest, en väggmålning vid en restaurang vid museet.

Kranarna Samson och Goliath, uppförda 1969 och 1974 och som fortfarande används idag. De kan lyfta upp till 840 ton.

Längst ut fanns även en glasmålning av tronen i Game of Thrones, med en smart liten sits man kunde sitta på för att se ut som att man satt på tronen. Populärt selfieställe! Ett tag var det relativt lugnt på grund av regnet, men det lättade snabbt och då kom det mer folk igen. Inte så att det kändes trångt, det är ändå ett väldigt stort område, men så att det alltid var någon max 20 meter bort eller så.

Efter en stund gick jag vidare ut mot HMS Caroline, som är det näst äldsta krigsskeppet i the Royal Navy. Hon sjösattes i september 1914 och tjänstgjorde i Nordsjön under första världskriget. Inte riktigt mitt intresseområde, så jag vände och gick tillbaka. Satt och väntade en stund till på något bra tillfälle att ställa upp kameran för ett bra foto på tronen och när jag väl lyckats med det kände jag inte att jag hade någon anledning att vara kvar.

Titanic Studios, där delar av Game of Thrones filmades.

Tror ni jag skulle ha gjort ett bättre jobb än de i serien? 🤪

Tog ett foto av min telefon vid TITANIC-bokstäverna för att kunna logga en virtuell cache här, och gick sedan mot Glider-hållplatsen för att åka in mot centrum. De kallar Glidern för tram, vilket betyder spårvagn, men den går inte på spår. Cool, snabb och tyst var den i alla fall, och dessutom billigare än bussarna. Dock behövde man köpa biljett på hållplatsen innan man klev på. Kan inga städer göra enkla, konsekventa system så man som turist inte behöver läsa flera sidor med instruktioner för att ta sig från ett ställe till nästa?

Museet från stället där Titanic byggdes.

TITANIC. Ännu populärare selfie-ställe än järntronen.

Hoppade av i närheten av mitt vanliga köpcentrum för att få tag på lite vettigare mat än pannkakor, och valde ett nytt ställe där jag kunde beställa på skärm och sitta utomhus – Slim Chickens. Kunde inte påminna mig om att jag sett dem tidigare men de finns visst på många ställen i Storbritannien även om det ursprungligen är en amerikansk kedja. Konstigt nog är de specialiserade på kyckling, både vingar och ”chicken tenders” som jag inte har någon bra översättning på, men som är delar av kycklingfilén som friterats. Valde ett meal med 5 tenders och fick välja två såser till. Tog en superstark och en med vitlök. Fick snabbt maten och OMG vad gott! Stripsen var kryddade med något fantastiskt och kycklingen var också god. Började direkt fundera på att gå tillbaka redan på söndagen då jag egentligen tänkt gå på Nando’s, men Nando’s finns i Dublin också och det gör inte de här.

Traskade tillbaka till hotellet och betalade 5 pund för att använda tvättrummet. Receptionisten sa inget om att det skulle vara upptaget, men när jag kom dit var tvättmaskinen redan i bruk, med kanske 2-3 plagg i. Såg att det inte var så lång tid kvar, så jag gick tillbaka upp på rummet och väntade ett tag innan jag provade igen – då var maskinen igång igen, med 2-3 nya plagg. Stod kvar med mina två kassar med tvätt och väntade den här gången och ganska snart kom det ett par och hämtade sin tvätt och sa snällt att jag nu kunde använda tvättmaskinen. Schysst. Nåja, de kanske hade bokat och betalat utan att kvinnan i receptionen nämnde det för mig.

Söndagens planer är väldigt lösa, förutom ett återbesök på Slim Chickens. Eventuellt blir det en stadspromenad med kameran i näven och kanske en sväng till den botaniska trädgården.

Lätt restrött

Posted on 2024-07-09 by Lizzan

2024-07-08

Dags då att äntligen få köpa den där väskan jag saknat hela helgen. Började dagen med att äta frukost UTAN äggröra och packa ner så mycket jag kunde i resväskan. Lämnade sedan in den i bagageförvaringen och åkte söderut med pendeltåget. Hade ju hunnit fundera en del under tiden så jag hade en färdig inköpslista jag rabblade upp för expediten. Valde till slut en blå väska trots att de inte hade midjebältet i samma färg, men jag ville hellre ha ”rätt” färg på väskan än att det skulle matcha perfekt. När jag väl kopplade ihop dem så insåg jag att bältet inte syns så värst mycket ändå, så det funkar nog som det är.

Köpte också till lite tillbehör, som en tech pouch för alla laddare och sladdar och andra småprylar man behöver ha med sig. Skaffade även en ”clutch”, vilket är en rem som ger lite extra stabilitet när man håller i kameran och gör den bekvämare att bära i handen. Insåg i helgen att det kan vara min vana att bära kameraväskan eller en axelväska studsande på höger höft som kan spela in för min ischias-värk så jag ville ha andra alternativ för att bära kameran när det går. (Dvs när det inte regnar. På Irland. Jaja, nån dag kanske det funkar – ett tag.)

Passade på att äta en grymt god burgare med god friterad blomkål som tillbehör på Barrels, Burgers and Beer innan jag for tillbaka till hotellet för att hämta väskan och åka till nästa hotell. Hade hittat en hiss vid andra trappuppgången till Friends Arena – som nu bytt namn till Strawberry Arena – så jag slapp både släpa den uppför trappor eller uppförsbacke. Resten av vägen var det ju platt och lätt att släpa väska och speciellt inne i Mall of Scandinavia var det slätt och fint golv också.

Dagens citat! Är väl överhuvudtaget elakt att slänga runt bävrar, men i trähus är det väl värre…😂

Det hade varit lagom väder hela dagen, men medan jag väntade på tåget till Arlanda började det hällregna – på tvären genom perrongen, så mycket blåste det. Gömde mig bakom ett vindskydd för att inte bli helt dränkt. 😝

Att kliva av på Arlanda gick väldigt smidigt, vilket var tur då det kostade 135 spänn extra i stationsavgift. Yikes. Men det var det där med mer pengar än energi då. Därifrån var det ett par minuters promenad till hotellet där jag fick åka upp till rummet på tionde våningen. Hade inte utsikt över flygledningstornet men såg det i alla fall på vägen dit.

Efter en stund på rummet gick jag tillbaka till SkyCity för att köpa middag – men det var ingen höjdare det heller. Bara priset som var högt. 😝

2024-07-09

Planet skulle gå 7:30 och de rekommenderade att vara på flygplatsen 3 timmar innan för att ha gott om tid. Ställde klockan på 4 efter att ha dråsat i säng sådär 5 timmar tidigare efter att ha försökt organisera alla prylar i de nya väskorna. Blev inte någon hotellfrukost då inte, utan knatade över gatan och in på SkyCity. Vägde in resväskan på 18,4 kg och hamnade i en låååång kö till bag drop. Hörde några bakom mig som hade boarding om 50 minuter, men så bråttom hade inte jag som tur var.

Tyckte det var skönt med nya sortens säkerhetskontroll där i alla fall, men jag undrar hur de kan skylta med att det är 0-5 minuters väntetid när det förmodligen tog minst 10 minuter att gå igenom alla kringelikrokarna där kön kunde stå. Fast det är klart, då stod man väl inte och *väntade*. Lade jackan och väskan i ett tråg och kom själv lätt igenom kontrollen. Sen stod jag och tittade efter väskan och såg att den, förstås, blivit taggad för extra kontroll. Fotografer är visst läskiga. 😝

Dock gick det ganska fort med extra kontrollen också, säkerhetspersonalen kollade bara noga på vad jag gissar var röntgenbilden av väskan och behövde inte ens titta i den på riktigt. Hon hittade visst inget läskigt heller (som ett ninja-kort 🙄) så jag kunde bara ta väskan och fortsätta när hon tittat klart.

Hade lite över en timme kvar tills det var planerat boarding för planet så jag hade gott om tid. Gick förbi ett ställe som sålde bagels med bacon, ägg, avokado och hot sauce och det lät som en underbar frukost. Köpte med mig en sån och traskade vidare till gaten, som var i D-området redan från början den här gången. Väl där kunde jag hugga in, och – blev fruktansvärt besviken. Igen. Smaklös och tråkig – och jag hade inte ens kommit till Irland än. 😝

Hade lite mer tur med planet, då det trots att det var fullbokat blev en ledig plats bredvid mig. Det var dock någon annan människa som sprayat på sig en massa parfym som satt någonstans i närheten så jag kände den doften hela resan. Förstår inte hur ”folk” tänker ibland. Skulle också ha önskat mig en parfymfri passage genom flygplatsen för att minska huvudvärksrisken, men det är väl viktigare att kränga varor.

Vi kom iväg lite sent, men resan gick fort för min del då jag sov bort bra mycket av den. Tydligen hade vi mycket motvind över Nordsjön så vi kunde inte köra ikapp någon tid heller, och när vi nådde Irland fick vi besked om att lägga oss i väntläge då det var lite klurigt att landa pga vädret. Å vädret – det var rejält med regn och kastvindar. Piloten Niklas skötte sig dock ypperligt och det blev inte ens särskilt mycket turbulens på vägen in.

Moln! Tänk vad många datatjänster som finns i de där! 🤪

Efter att fått väntat lääänge på att resväskan skulle dyka upp på bandet letade jag mig en buss mot centrala Dublin. Hade bokat hotell vid busstationen och skulle åka med en viss buss till en viss hållplats för att komma så nära som möjligt. När jag kom ut (i regnet) tyckte dock tjejen därute att jag kunde ta en annan buss som redan var där och hoppa av på en annan hållplats som bara var på andra sidan floden. Jaja, okej då. Det skulle bli lite längre, men det var ju inte som att det var dåligt väder eller att jag hade ont om energi. 😝

Resan gick bra och det gick fint att gå till hotellet också. Väl framme, vid typ 12, fick jag veta att mitt rum redan var redo och fick hjälp att både hitta rummet och frakta dit väskan. Bor på Beresford hotel som är av den gamla stilen, med labyrinter till korridorer och antik stil på möblerna. Visserligen fint, men inte superbekvämt.

Länge sen jag bodde på ett sånt här ställe nu. Det är ändå charmigt tycker jag, trots att jag inte kan sitta bekvämt vid skrivbordet.

En massa tavlor har de på väggarna också. Entrédelen av hotellet är lite modernare stuk medan ”min” del av husen är mer färgglad.

Efter att ha torkat en stund gav jag mig ut på stan. Behövde mat, ett lokalt sim-kort och lite andra prylar. Letade mig över floden igen och mot shoppinggatan Grafton Street. Gick förbi ett gäng telefonoperatörer innan jag kom fram till Stephen’s Green shoppingcentrum. Hade återigen blivit blöt då jag inte bemödat mig om att packa upp paraplyet ur resväskan så det lät bra att få torka lite igen. Väldigt tjusigt köpcentrum! Hittade också ett gäng matställen på andra våningen varav en asiatisk. Gårdagens wok lämnade ju en den smaklökar väldigt ledsna, så jag tänkte jag kunde göra ett till försök. Tog en rätt med chili och basilika som i alla fall lät som den skulle vara lite kryddstark. Första tuggorna var väl inte så fantastiska, men efter ett tag infann sig en ganska behaglig hetta ändå. Inte så starkt som jag hade velat ha det, men i alla fall inte smaklöst och tråkigt.

En sån där amfibiebåt/bil kändes som ett passande fordon idag med allt regn! De tillhör Viking Splash tours om inget ändrat sig sen sist jag var här.

Gick runt lite till på centret innan jag gav mig av uppför Grafton street igen och gick in på en av telefonoperatörernas butiker. Hade kollat lite på nätet innan och fastnat för Eir, som för 20 Euro erbjuder obegränsad surf inom Republiken Irland och 17 GB roaming inom EU och UK mfl. I en månad. Inser att jag säger/skriver det här varenda gång, men Telia VILL HA 199 SPÄNN FÖR EN GIGABYTE I EN VECKA I UK. Här i Republiken Irland kan jag få använda min vanliga surf, men då jag inte har/behöver så mycket i vanliga fall hemma har jag inte så mycket att använda heller. Billigare då att ta ett lokalt sim, speciellt om man får så mycket för dryga tvåhundringen. Eller så kanske man borde fundera på att byta telefonoperatör hemma. 🤷‍♀️

Batman håller visst hus i Dublin. Höll först på att skriva ”superhjältar”, men liemannen kanske inte räknas som hjälte…🤪

Köpte mig lite snacks och en middagsmacka på väg tillbaka till hotellet och lyckades till slut hitta tillbaka till rummet genom labyrinten också. Är enormt trött efter att ha varit vaken i nu 18 timmar efter 4,5 timme sömn och bara lite slumrande efter det. (Och nästan en mils promenad) Som tur är så behöver jag inte kliva upp jättetidigt imorgon då tåget mot Belfast går vid 11. Har inte heller någon frukost betald här på hotellet så förmodligen checkar jag bara ut och går mot tågstationen om jag inte vaknar onödigt tidigt. Ska sedan checka in på femte hotellet på sju dagar, men sen får det räcka! I alla fall för 5 nätter. 😝

En magisk dag

Posted on 2024-04-03 by Lizzan

2024-04-02

Idag var jag inbokad på något jag kände var väldigt speciellt – ett besök på the Magic Circles huvudkvarter i London. Eventet hette The History of Mystery och vi skulle både få information om magins historia och se ett par magishower. De skulle öppna dörrarna klockan 11 och det var en lätt resa bort till Euston Square station och sedan att gå runt huset till en inte särskilt inbjudande gata. Där fanns dock ingången till the Magic Circle, och när de öppnade dörrarna var vi ett gäng förväntansfulla utanför. Väldigt blandade åldrar, allt från barn till pensionärer.

Till att börja med fick vi te/kaffe och kaka i ”The Club Room” medan resten av gänget kom in. Vid 11:30 började Kim, en äldre herre som skötte guidningen. Han började med att berätta om sällskapet som formades 1905 och nu har runt 1700 medlemmar världen över. Sedan 1991 (ja, det är sent) är även kvinnor välkomna som medlemmar. Sedan tog han med sig halva publiken ned till museet medan vi andra blev underhållna av en magiker som heter Chris Wood. Han började med ett trick som är sådär 4500 år gammalt – boll och kopp. När man tror att bollen är under koppen är den inte det, och tror man inte det så är den där. Eller så är det helt plötsligt en citron. 🤷‍♀️

Han körde också några korttrick, men det mest fantastiska var när han tog upp en person från publiken, lånade deras ring som sen blev till en halskedja. Han knöt sedan fast ett litet snöre på kedjan och eldade upp det – och där var ringen! Fantastisk show också, inte stort och bombastiskt utan han pratade lugnt och relativt lågmält som för att bjuda in oss att komma närmare. Vilket inte var så svårt, hela gruppen var väl på runt 30 pers och hälften hade ju försvunnit ned i källaren.

Sen blev det vår tur att gå ner i källaren. (Nejdå, de andra var inte borttrollade) Kim berättade mer om magins historia och visade att de hade ett exemplar av den allra första boken som berättade hur tricks utfördes. Han berättade också om tricket bullet catch, som går ut på att en ur publiken märker en kula som sedan skjuts mot magikern som fångar den på något kreativt sätt. Penn & Teller gjorde en variant av detta där båda sköt mot varandra, och delar av deras utrustning fanns i museet trots att de inte är medlemmar.

Tricket kan dock gå väldigt fel också, och Kim berättade om Chung Ling Soo som tragiskt sköts till döds under en föreställning i London 1918 under det tricket. Chung Ling Soo var egentligen en amerikan som hette William Campbell men han uppträdde maskerad och låtsades inte kunna någon engelska då magiker traditionsenligt kom från den mysteriska fjärran östern. När han blev skjuten ska han dock ha utbrustit ”Something’s gone wrong!”. Enligt Kim var det så han avslöjades, men enligt Encyclopedia Britannica var det känt redan tidigare.

Vi fick sedan några minuter att titta runt på egen hand innan vi skulle upp till övervåningen för nästa magishow. Den här magikern hette Paul (nånting, ska se om jag lyckas ta reda på efternamnet) och körde mer street magic. Han började därför med att ställa fram en hatt. 😂 Han körde också boll och kopp, och fick till en citron till slut han också. Sen körde han ett gäng korttrick. Jag fick vara med som observatör på det näst sista, när han hade tre helt vanliga spelkort, rev ut mittenbiten ur dem och sen kopplade ihop dem. Han behövde visserligen riva sönder ena kanten för att få loss kortet i mitten igen, men sen blev de magiskt ”hela” (förutom hålet) igen. Nu önskar jag att jag kommer ihåg vilket kort det var som hängde genom de andra, för jag fick med mig ett som souvenir därifrån. 🤔

Fick med mig ett foto på deras häftiga trappa också, men annars blev det inte mycket fotat den här dagen. När jag tackat magikerna och fått deras autografer var det dags att bocka av shoppinglistan. Hade ju inte varit till Bravissimo än, och ville också ha en till halsduk och några Nando’s-såser så jag inte behövde beställa hem med frakt och allt. Traskade därför ner mot Covent Garden igen och började med att leta rätt på Bravisismo. Blev först lite skraj, för kart-appen ledde mig till ett hus och ett hörn som såg bekant ut men där var det inget Bravissimo! När jag kollade deras egen sida visade det sig dock att jag var en bit för långt bort på samma gata. Gick in, fick hjälp med önskelistan och sedan ett gäng att prova. Fyra av dem hängde med mig därifrån också.

Klockan var nu cirka 15, och jag hade inte ätit nån lunch. Inte hade jag ätit något på Flat Iron sen jag kom hit heller, så nu tyckte jag det var dags. Speciellt som det var en sån där lagom mittemellan-tid då det brukar kunna vara lugnare. Beställde in en Pisco Punch-drink med citron och ananas, en Bavette som köttbit och ”garlic mash” med ”crispy bone marrow” som tillbehör. Potatismoset var nog godast nånsin, tror de använt ungefär lika mycket vitlök som potatis, och krispig benmärg var inte heller dumt. Ja, köttet var ju förstås också gott. 😁

Gick sen in på marknaden vid Covent Garden och handlade mig en till halsduk (lila den här gången) och hade ingen större lust att åka hem. Hamnade vid en annan magiker, som också körde boll och kopp. Han fick till TRE citroner (för han hade tre muggar 😝). I slutet av hans show började det dock regna, och då blev det lite lättare att åka hem. Jag försökte först hitta någon mataffär för att få tag på mer sås, men det blev också bara en liten en så de hade bara mediumstark. Köpte ett par ändå för att slippa ha total abstinens, men sen letade jag mig en buss tillbaka till hotellet – och nu gick de faktiskt mer som de skulle också!

Packade och gjorde plan för morgondagen, att försöka vara vid tågstationen klockan 6. När jag läste att incheckningsdiskarna inte skulle öppna förrän 2 timmar innan planets avgång justerade jag det till 7, då planet inte skulle gå förrän 10:20.

2024-04-03

Vaknade när klockan ringde tjugo i 6 och kände mig jättetrött. Var inte så snabb och effektiv på morgonen så klockan hann bli efter sju innan jag ens kom ut från hotellet. Då kändes väskan också JÄTTETUNG, och jag undrade hur mycket jag hade shoppat egentligen. Kom ner till Farringdon, gick till perrongen för Elizabeth Line och såg att jag skulle få vänta hela 15 minuter på ett tåg till Heathrow. Det hade jag inte riktigt räknat med, och det betydde att jag inte skulle komma till flygplatsen ens 2 timmar före avgång. Sist jag åkte därifrån var det ju milslånga köer, men det såg inte så farligt ut när jag landade och jag hittade ingen info någonstans om kötider.

Äppelklockan varnade mig två gånger om att min puls var ovanligt hög trots att jag stod stilla, så jo, lite nervös var jag nog. Men jag *ville* ju egentligen inte åka hem heller, så det kanske var därför jag var seg. 8:20 klev jag av tåget, 8:24 befann jag mig på ett gångband från tåget mot avgångshallen. Och vet ni vad? 8:46 hade jag checkat in och lämnat väskan OCH tagit mig igenom säkerhetskontrollen. 😲 På HEATHROW. Det är ju närmast Frösö-tider. 😝 Ja, jag hade nog tur. Speciellt som de öppnade en experimentell säkerhetskontroll där man slapp plocka ur elektronik och vätskor ur väskan precis innan jag kom fram. Och resväskan? Den vägde tydligen 14,4 kilo, långt under gränsen. Någon av vågarna måste ha visat fel, för så stor skillnad kan de väl ändå inte vara med 2,5 kilo. 🤔 Eller så är jag bara en vekling. 🤪

Hann köpa och äta frukost innan boarding, som bekvämt nog inte var så långt bort. Vi kom iväg lite sent, men måste ha haft medvind då vi landade tidigt i alla fall. Passkontrollen på Arlanda gick bra, men sen blev det ju en säkerhetskontroll till, och inte den smidiga sorten. Det tog definitivt mer än 26 minuter, men jag hade ju inte bråttom nu. Kollade runt lite på matalternativ och hamnade till slut på Jureskogs igen, även om jag inte var så sugen på hamburgare. Var dock sugen på ett lugnt hörn för att kunna sitta och skriva bloggen, och det passar det väldigt bra till. Så nu är det sådär en timme kvar till nästa flyg som ska gå 18:10. Hoppas inte min tur tagit helt slut än. 🍀

Lugn i London

Posted on 2024-04-01 by Lizzan

Va? Går det att ta det lugnt?!? Jo, idag gick det rätt bra faktiskt. Kände mig trött i kroppen efter igår och hade inga bokade planer förrän klockan 19 (även om det nu var en timme för tidigt, mummel, grubbel, HATAR SOMMARTID) så jag slappade på rummet ända till 14. Ja, skrev blogg och tvättade kläder också. 😝 Men det kändes som att det behövdes.

Något som också behövdes var dock mat, och jag hade inte tänkt långt nog igår för att köpa med mig en frukostmacka hem. Siktade återigen på att ta mig till London Eye och sedan gå upp därifrån till Apollo Theatre som ligger i närheten av Piccadilly Circus. Där skulle jag nämligen se Mind Mangler på kvällen, men jag hade ju några timmar på mig i alla fall.

Den här gången såg jag i alla fall massor av bussar, varav en åkte precis när jag kom fram till hållplatsen. Det var dock inte jättelänge att vänta på nästa och den gick dessutom typ dit jag ville.

Kollade lite matställen i närheten av busshållplats och Londonögat, och fastnade för att det fanns en Honest Burger i Southbank Centret. Hade ju tänkt testa massor med olika hamburgare på den här resan men än har det inte blivit en enda sen Arlanda. Det var bara att på väg dit gick jag förbi ett Wahaca, eller närmare bestämt så gick jag inte förbi, utan in. De har egentligen ännu godare mat än Nando’s, men det är lite dyrare och mer komplicerat så det blir inte riktigt lika många besök där.

Beställde in mina favoriter där också, tacos med kyckling och avocado, quesadillas med svarta bönor och ost, och friterad blomkål. Jag tog quesadillas till frukost, tacos till lunch och blomkål till middag, för någon mer riktigt mat blev det inte idag. Kalorimässigt räckte det nog ändå. 😝 Blomkålen var min absoluta favorit, krispig, kryddig och serverad med jalapeño-dip. Var även lockad av efterrätten med chipotleglaserad grillad ananas och när den urtrevliga servitrisen sa att det var en ganska lätt rätt så slog jag till. Och MUMS!!! Bästa ananasen nånsin, och det var inte ens på grund av chilikryddningen. Den var otroligt söt och saftig. Dock fungerade det inte att andas in ananassaften och chipotleglazen – jag provade. Men kan inte rekommendera det. 🙄

Tacos, quesadillas och Three Citrus Fizz i glaset, blomkålsbitar och ananas med chilisås. 😋

När jag lyckats betala för mig gick jag sen ut på Southbank, och förbi Jubilee Gardens där det också är poppis med gatuartister. En kille försökte precis få ihop en publik till sin show när jag gick förbi, och jag stannade till. Snubben var trollkonstnär och det passade ju bra som uppvärmning inför kvällens show tyckte jag. Han började med några enklare trick med rep och spelkort och avslutade med ett utbytartrick, där han skulle ta sig loss från en tvångströja och några meter kätting som två glada skottar från publiken lindade in honom i. Han lyckades nästan på 2 minuter som var den gräns han satt för sig själv baserat på några rekord som jag inte riktigt minns, men han var underhållande nog att jag pytsade in en slant efteråt ändå.

Fängslande underhållning…..(sorry) Det hade ärligt talat varit skoj om vi allihop gick därifrån just här – inte som att han kunde göra nåt åt det. 🤪

Gick sedan förbi London Eye och under Westminster Bridge för att fota Palace of Westminster och Elizabeth Tower (Big Ben, alltså). Sen över bron och norröver för att fota ögat och sen vände jag in mot stan för att ta mig till teatern. Medan jag gick uppför Whitehall kom det först en polisbil i full fart åt ena hållet, och sen en annan i full fart åt andra hållet. Tänkte att det borde väl ha varit enklare om de gjort tvärtom, men det fanns säkert en tanke bakom. Uppe vid Trafalgar Square åkte det också en polisbil åt ena hållet och en åt det andra, och överhuvudtaget tycker jag att jag sett mycket poliser i farten sen jag kom hit.

Favoritbron från Embankment – dock gick jag inte över den idag.

Elizabeth Tower (Big Ben) och Palace of Westminster – UTAN BYGGNADSSTÄLLNINGAR! 🥳

Två runda…😝 Men kolla så snygg kombination det blev med min nya väska mot jackan! (Avledande manöver)

En av många häststatyer längs Whitehall.

Hade nu inte långt kvar till teatern men insåg att det nog inte var min axelremsväska som var problemet – ryggen började protestera även nu när jag hade ryggsäcken istället. 🙄 Kom fram till teatern en timme innan showen skulle börja så dörrarna var stängda och det stod en vakt utanför. Gick över gatan för att köpa en flaska vatten och när jag kom tillbaka var det en rätt rejäl kö till ingången. Nåja, när de väl började släppa på folk gick det rätt fort. Fick väskan genomsökt och kunde i alla fall gå på toa innan de öppnade dörrarna in till salongen också. Medan vi väntade fick vi om vi ville fylla i ett kort med vårt namn och en hemlighet som kunde komma att användas i showen. Jag kom dock inte på nåt bra. 😔

Mind Mangler på Apollo Theatre. Och även om hen är väldigt tjusig är jag glad att personen i gula klänningen inte satt framför mig – svårt att se över den där uppsättningen! 😁

Som på de flesta gamla teatrar var det ganska trångt mellan stolsraderna så man fick dra in magen när man skulle släppa förbi folk. Jag satt på plats 6 i rad F och hade finfin sikt mot scenen i alla fall, och hade också turen att inte ens få en vuxen framför mig.

Tror inte vi nånsin knäckte kassaskåpet faktiskt…🤔

Mind Manglern kom ut på scenen vid 19 och så startade showen. Som vanligt med Mischiefs produktioner så går inte allt som det ”ska”. Han försökte gissa sig till folks namn och yrken, och försökte få dem att tänka på en viss färg eller djur. Han tog också upp hjälp från publiken på scenen. Mellan allt som gick snett eller var tydligt fixat fanns det också ”hur gjorde han det där?!?”-moment på riktigt. Det var också svårt att säga hur mycket som var fixat sen innan och hur mycket som bara stämde, då en del saker verkade vara för mycket sammanträffanden för att vara verklig publikmedverkan.

Hur som helst så var det en fantastiskt rolig show och jag kommer inte tveka en sekund framöver heller att boka in mig på någon av Mischiefs produktioner när jag är i deras trakter igen.

Efter showens slut var det då det där med att ta sig tillbaka till hotellet. Citymapper gav mig flera förslag med en massa promenerande, men – det var jag inte ett dugg sugen på idag faktiskt. 😝 Valde istället tunnelbanealternativet som gick ända från Piccadilly Circus till Farringdon, dock med ett byte. Det var långtifrån snabbast, men jag kunde offra 10 minuter på att slippa gå idag. Tågen gick i alla fall som de skulle, och det var inte ens trångt, så jag kom lätt och snabbt tillbaka till Farringdon. Dock hade jag tänkt köpa med mig lite ätbart till rummet från Co-op, men det var stängt. Hotellet hade en restaurang, men när jag frågade där så fick jag veta att köket var stängt där också. Det fanns i alla fall lite snacks att köpa från en lynnig automatutcheckning så jag behöver inte gå till sängs hungrig.

Piccadilly Circus och ett gäng cykeltaxis. Tror de körde rundturer också. Spelade hög musik gjorde de i alla fall.

Och till sängs måste jag, för imorgon är jag inbokad på en guidad promenad redan 10:45. Då har jag ju vanligtvis inte tagit mig ut från hotellet hittills. 😝 För att göra saken värre utgår denna promenad från stationen Bank, och alla som någon gång behövt hitta ut eller byta tåg där vet vilken labyrint den är. Räknar med att behöva vara där minst en halvtimme innan för att hitta ut på rätt ställe i tid, så inget nattsuddande för mig ikväll inte!

Kommunikationsproblem

Posted on 2024-03-31 by Lizzan

Om 42 är svaret på allt i Liftarens Guide till Galaxen så är en annan viktig fras ”Don’t Panic”. Det har jag fått hålla i tankarna idag när all möjliga sorters kommunikation inte fungerat som det skulle. Till att börja med är Lizzie Line inställd härifrån Farringdon i helgen på grund av arbete. När jag väl velat klart om vart jag ville idag fick jag därför leta mig en buss. Tänkte ta mig ner till London Eye och sedan traska österut längs Themsens södra sida då det finns så mycket intressant att se där.

Sen var det bara det att bussen råkade släppa av mig i närheten av Covent Garden också. Oooooops. Det finns ju massor med intressant där också, speciellt om man kände för att kanske leta sig en födelsedagspresent. Har velat köpa mig fler lagom tjocka halsdukar som jag bara brukar kunna hitta här, då de som finns hemma antingen är för tjocka, för tunna och/eller alldeles för dyra. Har hittills inte hittat någon gatuförsäljare med sådana – de brukade finnas överallt förut – men hoppades att det skulle finnas någon på marknaden i Covent Garden. Det gjorde det! Fler än en dessutom. Köpte mig två halsdukar till att börja med, en turkos och en mörkare turkos. 😝

Gick förbi den här pärlan på väg till Covent Garden. Ska se en annan föreställning från samma gäng på söndagen.

Kollade på showen som precis hade startat, där ett par äldre män jonglerade och cyklade på enhjulingar. Det verkar vara en klassiker. Tyckte det var lite extra roligt när de var två som höll låda ihop.

Till skillnad från den unge killen jag såg jonglerande på en enhjuling här sist jag var i krokarna tog de här sig upp på sina cyklar utan hjälp från publiken. 😝

Hade bokat in mig på lyxmiddag på kvällen men behövde i alla fall lunch. För att inte bli helt utan god mat om kvällsrestaurangen visade sig inte vara så bra som den borde gick jag till närmaste Nando’s. Beställde mitt gamla vanliga och såg efteråt att jag visst har en gratismåltid ihoptjänad också. Mååååste väl gå tillbaka en gång till då. 😇

Andra jonglerande tokar hade intagit scenen när jag hade ätit.

Har känt att jag fått lite/mycket ont i ryggen av att gå runt med min axelbandsväska när jag tyckt att stora ryggsäcken varit för stor, så jag började fundera på att skaffa mig en mindre ryggsäck att ha så här i storstan. Första butiken jag funderade på, Moleskine, hade faktiskt ryggsäckar i rätt storlek, men inte i rätt prisklass. Hade inte direkt tänkt betala över 2000 spänn för en väska som inte behövde vara så avancerad. Nästa butik som lät passande var Muji. De har lite alltmöjligt i stilren design och till hyfsade priser. Kollade först reseavdelningen men hittade inget där. Var på väg att ge upp när jag ändå såg nånting åt rätt håll längre in bland kläderna – och där var den! Lagom stor, perfekt färg och bra pris! Dessutom fick man 20% rabatt om man köpte minst 3 prylar så det blev lite annat också.

Gick sedan vidare uppöver Seven Dials då jag nu hade handlat så mycket att jag ändå ville in på hotellrummet med grejorna innan restaurangen så jag lika gärna kunde shoppa lite till. Både en av mina favoritchokladaffärer och riktiga nördaffären Forbidden Planet finns i det här området och visade sig vara mittemot varandra på samma gata. Dock hade jag tydligen gjort slut på min tur med att hitta ryggsäcken, då jag knappt ens hittade 3 smaker jag ville ha bland Hotel chocolats småpaket och inte hittade ett enda dyft jag ville ha på Forbidden Planet. Mobilen ville absolut inte ladda min rabattkod från Hotel Chocolat heller och det var mycket folk i butiken så helst ville jag bara därifrån. Får leta rätt på en annan, större butik som förhoppningsvis har lite mer godsaker någon annan dag.

Födelsedagspresenter! Men ja, det är för lite choklad. 😔

Monumentet i Seven Dials. Områdets namn kommer från de sju vägar som möts här.

Eftersom internetet inte ville fungera kunde jag inte heller ta reda på hur jag skulle ta mig tillbaka till hotellet, men jag tänkte att det kanske berodde på att det var för mycket folk och mobiler runtomkring så jag började gå i rätt riktning och hoppades att det skulle ordna sig. Det gjorde det, och jag fick promenadanvisningar till närmaste busshållplats med en buss som skulle stanna precis vid hotellet. Stod där och väntade en stund och ingen buss dök upp. Inte min buss, inte någon annan buss heller. Många andra stod också och väntade även om några gav upp efter en stund. Efter en stund till gav jag också upp och gick mot en annan hållplats med en annan busslinje. Ingen buss dök upp där heller. När jag hade väntat i sådär en halvtimme totalt och inte sett till en enda buss gick jag vidare mot en tredje hållplats, men där väntade jag inte så länge. Jag såg visserligen två bussar som stod parkerade en bit innan hållplatsen, men det var länge tills någon av dem skulle gå enligt appen och jag litade inte på att de inte också skulle försvinna.

Kvar till hotellet var det nu en dryg kilometer, klockan var 15 och jag började känna mig stressad över att ta mig till restaurangen i tid. Det skulle ta cirka en halvtimme om allt funkade men det verkade det ju uppenbarligen inte göra. Bestämde mig för att gå resten av vägen också då det i alla fall var lite mer förutsägbart. Gick i alla fall inte vilse, slängde in väskan på rummet och bytte topp då den jag hade på mig var lite…fuktig. Långpromenader i 15 grader och sol är man ju inte riktigt van vid nu. De två bussarna jag sett tidigare körde förbi mig precis innan jag var framme så de hade inte hjälpt så mycket med tidsbristen heller.

Kollade resväg till restaurangen och såg att jag hade en bra bit promenad innan jag kom till en hållplats där det borde gå en buss. Tyckte att det här borde vara tillräckligt långt bort och en annan linje för att de andra störningarna inte skulle störa här också. Dock höll jag koll på appen och såg igen att bussarna bara försvann. Och sen såg jag att de faktiskt inte alls försvann, utan körde på en gata några kvarter närmare Themsen. Började gå ner mot den gatan men tyckte allt kändes osäkert så kollade hur långt det var kvar till restaurangen istället. Sådär en kilometer, så…jaja, får väl gå dit också då.

Passerade St John’s Gate på väg till hållplatsen.

Promenaden gav i alla fall några bra fotomöjligheter mot ”walkie-talkien”, som är skyskrapan där Sky Garden och restaurangen Darwin Brasserie ligger. De rekommenderar att man kommer dit en halvtimme innan för att ta sig igenom säkerhetskontrollen och ”njuta av trädgården”. Tyckte att en halvtimme var lite ont om tid för att njuta av en trädgård, men det visade sig vara mer än tillräckligt. Det var nämligen inte så mycket trädgård som jag trodde. Största delen av våningen bestod av öppna ytor med bord och stolar, sen var det planterat i sluttningarna bredvid trapporna upp till nästa våning. Den största behållningen var väl takterassen där man kunde gå ut och få fin utsikt över London, även om min första tanke när jag kom upp var ”äsch, The Shard är högre än oss”. 😝

Längst upp i byggnaden bakom flaggan finns Sky Garden med en bar och två restauranger. Och kolla så många bussar! Tror det var en till bakom den fjärde som knappt syns i högra kanten av bilden, och minst två hade samma nummer.

Typisk City of London-blandning av gammalt och nytt.

Där nere hade jag tänkt traska runt idag. Men som utsikt från takterassen på Sky Garden funkade det ju också.

Planteringar. Jag hade sett framför mig lite MER trädgård från ett ställe som heter Sky Garden, men, men.

The Gherkin och the Scalpel, två av Londons skyskrapor. Skalpellen blev färdig 2018 så är ett ganska nytt tillskott.

När klockan närmade sig 17 gick jag uppför trappan till Darwin och blev väl emottagen. Fick ett bord precis mitt i glasväggen mot Themsen så jag hade fantastisk utsikt under hela måltiden. Hovmästaren bad om ursäkt för att de var lite försenade och precis höll på och bytte meny från brunch till kvällens set-meny, och undrade om det gick bra att jag fick vänta kanske 5 minuter extra med att beställa. Som plåster på såren bjöd han på en korg med bröd och ett glas champagne. Mm, kändes jättejobbigt. 😂

Man kan ju ha det betydligt sämre när man fyller år. 😝

Menyn matchade inte riktigt den jag sett på nätet innan, vilket både var plus och minus. Det fanns förrätter och varmrätter som jag hellre ville ha än de jag spanat på, men efterrätten jag hade siktat på var inte med. Till slut valde jag sparris, fisk och tiramisú, då det inte fanns någon sticky toffee pudding.

Kvällens meny. Jag valde Asparagus, Sea Bream och Tiramisú.

Brödet jag mumsade på medan jag väntade var väldigt gott, och efter en stund dök förrätten upp. Min förste servitör var en väldigt trevlig och uppmärksam kille som frågade om jag var där av någon särskild anledning och önskade mig en Happy Birthday flera gånger om. Sparrisen med potatis och lite annat grönt var riktigt fräsch och god och jag började hoppas att maten faktiskt skulle vara värd menypriset på 60 pund.

Förrätt med sparris, potatis och annat grönt. Fräscht!

När varmrätten dök upp hade jag dock fått en ny servitör, som inte alls var lika uppmärksam. Maten var dock fantastiskt god, men det var det ingen som frågade om. Jag hade nog inte behövt pommes fritesen som jag beställt till, men de var också väldigt goda så de flesta försvann ändå.

Mums! Sea bream med kronärtskockor och zucchini.

Inte förrän jag gått på toa och kommit tillbaka kom min nye servitör och plockade undan tallrikarna, och då hade jag redan väntat en stund innan. Han frågade om han skulle skicka ut efterrätten också och det tackade jag ja till. Maten och utsikten var som sagt jättetrevlig, men i övrigt var det väldigt högljutt i restaurangen och jag ville egentligen mest till rummet och slappa. Hade sett den förste snubben komma med en födelsedagstallrik till en kille vid bordet bredvid mitt, så hoppades förstås på lite extra fin efterrätt jag också. Därför blev jag lätt besviken när jag fick en helt vanlig tallrik, men, men. 🤷‍♀️

Det enda jag inte riktigt gillade med maten var att kanterna på tiramisú-pajen var tjocka och torra. Annars var allt jättegott.

Någon minut senare kom den nye snubben dock med en extra tallrik till mig också, samtidigt som han sjöng ”Happy Birthday” lite lagom högt för att inte dra dit alltför mycket uppmärksamhet. Yay! 😁 Lite efter det hör jag en ung röst som säger ”Excuse me” bredvid mig. Det är en pojke från bordet bakom mig som undrar om jag fyller år idag. När jag svarar ja säger han att då är jag ”birthday buddies” med hans pappa. 😁 Förmodligen var vi ganska många birthday buddies däruppe idag, och säkert alla andra dagar också. Känns som ett perfekt ställe för att fira nånting särskilt, inte lika mycket nåt man går till bara för att man är hungrig.

På väg därifrån stötte jag på den förste servitören igen, och han undrade om jag hade fått en tallrik av den andre. Jodå, det hade jag ju – och gissar också att det var försten som sa åt andren att fixa det. 😝 Notan slutade på strax över tusenlappen, och hade jag inte fått gratis champagne hade den nog blivit ännu högre så där hade jag tur. 😅

Utsikt mot Canary Wharf när mörkret började falla.

Sen var det ju det där med att ta sig ”hem” igen. Bussarna litade jag inte alls på och närmaste tunnelbanan drogs med allvarliga förseningar på grund av något fel någonstans. Synd, då den stationen inte alls var långt bort och tåget skulle gå ända till Farringdon. Att behöva vänta i en halvtimme på ett tåg som sen kanske inte ens dök upp lät dock inte så lockande, så jag gick mot nästa alternativ som skulle gå ända fram, Aldgate. Den stationen var sådär en kilometer bort den också, så i slutet av dagen har jag gått nästan 5 kilometer mer än jag hade behövt göra om allt hade fungerat som det borde.

Kom fram till stationen och upptäckte att det var lite skumheter med tidtabellen där också – ett tåg skulle gå om 3 minuter men sen blev det helt plötsligt 28. Ena perrongen skulle ha norrgående tåg så jag gick dit, bara för att se ett tåg på spåret bredvid (på andra perrongen) som skulle till den destination som mitt tåg skulle gå till. Aldgate var också ändhållplats för Metropolitan Line som jag skulle åka så egentligen borde det inte ha varit någon annan riktning för tågen att gå. Förmodligen slutade jag kolla när jag såg att Metropolitan norrgående var på perrong 2 då det sällan finns flera alternativ som är rätt.

Jag tänkte dock att det andra tåget ändå skulle hinna gå innan jag hann uppför trappan, över spåren och ner på andra sidan, så jag satt lugnt kvar på perrong 2. Efter ett tag kom det in ett tåg på rätt spår till Aldgate och där ropade de ut att det var tågets slutstation och att alla behövde kliva av. Då kändes det ju fånigt att kliva på det tåget, men efter att några andra gjort det tänkte jag att det värsta som kunde hända var att jag behövde kliva av igen. Spåret tog ju slut där så det var stört omöjligt att köra åt fel håll.

Tåget körde inte åt fel håll. Dessutom gick det ända till Farringdon, och ännu längre efter det. Dock gick det inte till den ändhållplats som det stod på infotavlan på stationen, eller om det var appen som hade fel – de hade nämligen helt olika uppgifter. Så här mycket strul kan jag inte minnas att jag varit med om här förut – är det påskharen som sköter trafiken nu eller vad är det som pågår? Nästa vecka ska det strejkas också, och hade det redan börjat hade jag förstått om det blev komplikationer. Om grundläget är så här lär det väl bli stört omöjligt att ta sig någonstans då, men enligt plan ska jag åka hem innan dess.

För att summera min 42 födelsedag (så dags nu, efter allt det här svamlandet) så känner jag mig inte helt nöjd. Kanske hade lite för höga förhoppningar. Kanske blev det bara för mycket transportstrul. Kanske är det för att jag aldrig tog mig ner till Themsen, eller åt någon choklad, eller för att wi-fi och chromecasten på rummet fungerade dåligt så jag hade svårt att se mitt favoritlag spela semifinal i CS2. Kanske är det att de dessutom förlorade. Men hursomhelst har jag några dagar kvar jag kan fira på. Och äta choklad. Och känna mig glad över att jag trots allt KUNDE gå de där extra 5 kilometrarna, när jag vissa dagar hemma inte ens orkar ta mig ut ur huset.

Fjärilar, kameror och medicin

Posted on 2024-03-29 by Lizzan

Sov gott i stora sängen som tar upp mer än halva rummet, och tog sedan en lugn morgon. Först på agendan när jag tog mig ut var en baconmacka från Costa och sedan ett sim-kort från Tre/Three. Båda delarna var kvickt avklarade och sedan hade jag inga direkta planer förrän på eftermiddagen. Det kom sånt där konstigt blött från himlen som jag inte är van vid här och eftermiddagens planer skulle utspela sig i närheten av British Museum så jag tänkte jag kunde ”smita in” där en sväng. Jo tjena. Kön därutanför var milslång så jag hoppade över den tanken direkt.

Contents may cause happiness. Indeed. Gäller förmodligen nästan hela London också. 😁

Speciellt när man bara råkar gå förbi något sådant här (Waterhouse Square) på väg till telefonbutiken. Charles Dickens bodde i ett av husen härinne också.

Gick istället ner mot Oxford Street men jag var inte på shoppinghumör, speciellt inte som jag skulle behöva släpa runt alla grejorna på promenaden sedan. När jag närmade mig Tottenham Court Road kom jag dock ihåg att jag sett något om en ”Butterfly Trail” med VR-fjärilar som man kunde släppa ut och få att landa på handen. Tvekade först över att gå dit då det var massor med folk där och jag fått för mig att det var något man skulle gå igenom – Trail, alltså. Men när jag inte kom på något bättre traskade jag dit ändå och märkte att det bara var två rum – ett stort och ett jättestort med skärmar runt väggarna och uppe i taket.

I det mindre rummet var det lite mindre trångt så där kunde jag till och med sitta och vila fötterna lite medan jag torkade upp. För det mesta var det ett magiskt tropiskt växthus med massor med färgglada fjärilar som visades på skärmarna, men däremellan var det lite andra event också. För att vara med och leka öppnade man en länk på mobilen (som jag nu hade datatrafik på – 30 gb för 200 spänn 🥳) och höll fram handen för fjärilen att landa på. Första försöket var min fina fjäril lite svår att fånga på bild, så jag gick sedan in i det jättestora rummet istället. Där kunde man också spela ett spel där man skulle släppa loss ett gäng fjärilar genom att skjuta nektar på deras puppor (ja, det låter skumt 😂) men när jag väl fattade hur det funkade gick det också bra. Efter det fick jag en ny fjäril också som var lite mer samarbetsvillig.

Butterfly Trail från Outernet vid Tottenham Court Road station. Tidigare när jag varit här har det bara varit en stor byggarbetsplats men jag trodde inte det var fjärilar som skulle bli resultatet. 🤪

Massor med fjärilar som precis släppts lösa när spelet startades om.

Ett annat event där ett gäng ”kristaller” vimlade runt på väggarna och taket.

Sen hade jag fördrivit tillräckligt med tid för att det skulle bli dags att sikta på någon mat innan guidningen. Jag hade tidigare gått förbi ett ställe jag läst om i flera London-guider, nämligen ett litet kameramuseum med kafé i närheten av British Museum. Ingen milslång kö för att ta sig in där, och tur var väl det för det var inte stort. Beställde mig en panini med pastrami och en äppel- och mintjuice och båda delarna var väldigt goda. Paninin serverades dessutom med en sallad med senapsdressing och INGEN FRITERAD POTATIS. Det måste vara första gången. 😝 Även om det säkert skulle ha varit intressant att kolla runt på museet också och det inte kostade mer än 3 GBP så valde jag att traska vidare. Mitt fotointresse har inte gått över till ett intresse för gamla kameror – än.

Det fanns mycket att titta på även uppe i kaféet.

Kom ganska kvickt fram till Russel Square station där guidningen skulle starta, men det regnade fortfarande så jag gav mig av på jakt efter ett paraply då jag ändå hade en halvtimme till godo. Det var dessutom blåsigt så jag valde ett som skulle vara extra starkt, men det gjorde det inte roligare att använda.

Ganska prick 14:30 dök guiden Ronnie upp och samlade ihop oss. Efter lite strul med betalningen och besked att hon tyvärr inte hade något stamgästkort med sig gick vi iväg. Vi var en grupp på 12 + guide inklusive ett par barn som hade svårt att stå stilla. Jag hade valt att gå den här guidningen om University College London då jag bott i närheten så många gånger och undrat vad som försiggått därinne. Idag skulle vi fokusera på medicin och Ronnie guidade runt oss i omgivningarna. Hon hade lite extra fokus på kvinnor inom området då de länge var förhindrade att bli doktorer – tack vare Henry VIII.

En av Londons minsta skulpturer – i närheten av the Foundling Museum där det varit ett hem för barn vars föräldrar inte haft råd att ta hand om dem.

Louisa Brandreth Aldritch-Blake, en kvinna som forskade mycket om cancer bland annat i livmodern. Skickade en tacksam tanke till henne innan vi gick därifrån.

Fin park generellt också, och det kryllar av monument där. Även det här trädet har en dedikation.

Det andra genomgående temat var att det var lärt folk från Skottland som kom ner till London och spred sin kunskap. Vi gick igenom ett par parker, såg monument och statyer och ett gäng ekorrar. Läste namn på byggnader och kollade efter småkryp på balkonger. Ronnie berättade också om Robert Liston, kirurgen som hade sådant fokus på att operera snabbt att han vid ett tillfälle sägs ha misslyckats till 300%. Med samma skalpelldrag lyckades han skära sönder kläderna på en åskådare, skära av fingrarna på sin medhjälpare som höll ned mannen som skulle få benet amputerat, och benet han faktiskt skulle skära i. Alla tre dog, den förste av en hjärtattack och medhjälparen av kallbrand. Det finns dock inga bevis för att historien skulle vara sann.

Jeremy Bentham, en man som stöttade universitetet mycket när det var nystartat. Hans riktiga skelett finns bevarat under de här kläderna, som också var hans favoritklädsel. Hans skalle finns dock inlåst på ett annat ställe då den ansågs för stöldbegärlig.

UCLs ursprungliga sjukhus, som huserat en del kändisar, bland annat George Orwell. Ritat av samme arkitekt som gjort Natural History Museum, men tydligen är det här huset (enligt guiden) inte snyggt. 🤷‍♀️

UCLs School of Hygiene and Tropical Diseases. Runt huset finns namnen på många viktiga personer som hjälpt vetenskapen framåt. De tre namnen längst upp här är nya – varför? Jo, de är kvinnor och alla de tidigare var män.

Fler mansnamn, men notera också krypen på balkongerna i nederkanten av bilden.

Promenadrutt för guidningen. Är överraskad att det blev tre kilometer.

Prick 16:30 sa vi hejdå till Ronnie och jag hade resten av kvällen för mig själv. Ville ha mer mat – och något som inte var brödbaserat. Tänkte också att jag skulle passa på att shoppa lite Lush-grejor medan jag var i rätt del av stan. Turligt nog hittade jag en Wagamama i närheten av Lush på kartan så jag tog mig ett par tunnelbanetåg dit. Det hade gått ungefär lika snabbt att gå hela vägen men fötterna började bli trötta.

Wagamama är en sån där asiatisk kedja man kan hitta lite överallt och jag gillar deras mat riktigt mycket. Själva matsalarna med långbord och bänkar tycker jag som idé är trevlig men i praktiken saknar jag någonstans att lägga kläder och väska och det blir väldigt högljutt. Men med hörlurarna i och jackan i knät så gick det för sig ändå. Maten var dessutom jättegod, valde en gochujang-kryddad kycklingrätt med grönsaker och ris och en stor juice som kallades ”Positive”. Tror det var nån ananas och gurka och äpple i bland annat. Var lite lockad att beställa till lite extra grönsaker då de brukar vara supergoda, men med tanke på hur mätt jag var efteråt var det nog bra jag lät bli.

Hade sedan inte lång bit att gå till Lush, men då jag även var i närheten av Carnaby Street gick jag en sväng dit först. Såg många roliga matställen där också, bland annat ett Dishoom som jag skulle vilja prova äta frukost på men det var inte riktigt läge för det än. Jag hade en rejäl shoppinglista att ta mig igenom på Lush så jag högg direkt en korg och började spana runt. Doftkänslig som jag (också) är så är det också konstigt att jag inte har några problem med de butikerna. De luktar ju lång väg, och därinne är det inte lätt att fokusera näsan på en viss produkt om man vill provsniffa innan man köper. Hittade till slut allt jag ”behövde” och gick till kassan där en trevlig tjej slog in allt i kassan. Puh, jag klarade budgeten! 🤪 Hade ju inte ens räknat, men var väl smart att börja där så får man dra in på annat istället vid behov.

Carnaby street brukar alltid vara sevärt med sina dekorationer.

Som den här sidogatan med lampor i skiftande färger.

Skiftande färger fanns det på Lush också. 🌈

Enklaste vägen ”hem” var sedan med Lizzie line från Tottenham Court Road till Farringdon. Bara en hållplats men hade absolut inte velat gå hela vägen. Efter att ha köpt lite kvällssnacks stannade stegräknaren på 19 400 steg under dagen. Det är typ 4 ”normaldagar” för mig just nu så inte konstigt om fötterna protesterar. 😲 Skönt då att kunna slappa på rummet ett tag. Det må vara litet men ändå bekvämt och i och med att man kan höja huvudänden på sängen är det ovanligt trevligt att kolla på TV här. Dessutom finns det inbyggt Chromecast i tvn så man kan streama vad man vill från sina egna tjänster. Alla hotell borde ha det så tycker jag. 😁

Imorgon kan det nog bli en dagstripp till havet, då jag på något vis lyckats boka in grejor varenda annan dag…ooooops. 😇

Lizzans Reseblogg

Inlägg från mina resor

Category Archives: Äta