Londondagar

Det här får bli två-i-ett, då jag haft alldeles för fullt upp med att ta det lugnt för att orka blogga. Har definitivt utnyttjat den stora, supersköna sängen till att ha två morgnar utan väckarklocka, speciellt som hotellet serverat frukost till 11 på fredagen och 12 på lördagen. Då jag är med i deras kundprogram har jag dessutom fått frukost på köpet. Kontinental frukost, ”bara”, men det har passat alldeles utmärkt efter en månad med ägg, bacon, korv och bönor. Och svamp, och tomat, och te, och toast och marmelad. Orkade aldrig ens prova hela frukosten på Cornerways, jag var så less. Lite frukt, en rostad macka med salami och ost och croissant med nutella var en skön omväxling.

Fruktost.

På fredagen började jag med att sticka till det jättestora köpcentret för att se om jag kunde hitta en ny resväska. Kollade lite snabbt på Tumi, men ingen där brydde sig så jag gick vidare. En sån där skönhetsshop lurade på mig en gratis provprodukt och när de såg att jag log – för det gör ingen i London – trodde de att de skulle kunna lura på mig mer. Fick ena handen skrubbad av en ansiktsskrubb, som ordinarie kostade 135 pund. Typ 1600 kronor. Men då skulle jag i alla fall få tonern på köpet. 🙄 Alldeles för mycket pengar för något *jag* inte tyckte jag behövde, men som expediten förstås tyckte, vilket han i alla fall sa utan att det lät som en förolämpning. Men när jag var på väg att gå säger han, ”okej, du kan få den för 35”. 100 pund billigare. Undrar just hur stor marginal de har på grejorna. Som sagt tyckte jag inte jag behövde någon, så jag nobbade ändå. Har väl lärt mig lite av att jag gick på samma grej hos Sakaré i höstas. 😝

Hittade sedan till Samsonite. Och de hade 50% rea på vissa väskor. Och andra (förstås) som var alldeles underbart turkosa. Efter att ha kollat runt lite själv fick jag hjälp av en expedit och valet föll till slut på den på rea. Även om den var en urtråkig guldig färg med bruna detaljer. Guld och brunt är inte riktigt lika illa som rosa, men nästan…🙄 Nåja, får väl sätta dit ett överdrag om jag illtrivs med den, fick i alla fall betala bara hälften av 6500 så borde ha mycket väska för pengarna. Den visade sig även vara lite större än min förra…oooops. 😝

Gammal och ny. Hade inte *tänkt* köpa större väska…🙄

Gick en sväng på Lush för att hitta något att fylla väskan med och sedan till Nandos för att fylla magen. Dock var det fler än jag som tänkt så, så det var rejäl kö. Jag hade en tid att passa för klippning senare på dagen och började undra om jag skulle hinna. Mitt i maten undrar dessutom bästa Klaudia om jag kan komma reda 16, en timme tidigare….mja, kan bli lite svårt. Hade tagit en till mediumstark kyckling och det var absolut lagom. När den var slut gick jag tillbaka till hotellet och lämnade resväskan, sedan direkt iväg igen.

På något underligt vis lyckades jag dessutom komma fram bara någon minut efter fyra. Salongen ligger i Hounslow, ett område jag tidigare inte haft anledning att besöka. Noterade på väg från tunnelbanan att tempot verkade betydligt lugnare där, men tydligen var det inget ställe man skulle gå själv på kvällen. Det var jättekul att träffa Klaudia igen, och jag blev lika nöjd med klippningen som vanligt.

Hon hade sedan bokat bord åt oss på restaurangen där hon också jobbar, ett skandinaviskt ställe som heter Gård, nära Heathrow. Hon hade förstås stenkoll på menyn och tog sina favoriter, medan jag valde sparris till förrätt och lax till huvudrätt. Det kanske låter trist att åka till London och äta svensk mat, men såhär i slutet av resan när man blivit less på pommes passade det perfekt. Speciellt när det var så hög klass på maten som det var här. Varenda tugga var delikat. Klaudia fixade oss också en varsin av hennes specialdrink, som också var riktigt god. Tror inte det finns nåt som den där tjejen inte kan. 😋

Sparris, lax och glass. Och en absolut Klaudia. 😋

Kvällen gick väldigt fort, men till slut var det dags att åka mot hotellet igen. Buss, tunnelbana och buss igen och så var jag ”hemma”. Och där var det party – massor med folk som skulle till baren. Eventuellt någon kändis också, men jag stannade inte för att kolla. Mitt rum var i totalt andra änden av byggnaden (dvs låååååååångt bort), så musiken störde mig inte alls.


Tog en till sovmorgon på lördagen och åt frukost sådär vid 11. Såg vilken kö det var till utcheckningen och ändrade min taxitid till 10:30 istället för 11:00 dagen efter.

Efter lite velande gick jag ut till Goldhawk road, en gata med MASSOR med tygbutiker. Jag gick in på den ena efter den andra innan jag till slut hittade något jag ville ha till ett vettigt pris på den sjunde. Och då hade jag bara kollat på ena sidan gatan. Det fanns minst 8 till på den andra sidan. Nöjde mig dock med det och gick tillbaka till hotellet för att lämna påsen. Den egentliga planen för dagen var att åka till Greenwich och kolla på Cutty Sark, för jag saknade havet och alla båtarna. (Saknade dock inte sjösjukan)

Tänkte det kunde bli ett par icke-diskreta byxor av den här. Eller så blir det något annat. 😁

Tunnelbanan var dock inge rolig. Det var kanske 25 grader uppe på marken och det var både varmare och väldigt instängt på Central Line som jag skulle ta till Bank där jag skulle byta till DLR. Det hade varit bekvämare på Piccadilly Line dagen innan, så jag var inte riktigt beredd, även om jag hade vatten med mig.

Bank är ju alltid en….spännande….station att försöka navigera sig igenom, men tyckte inte jag behövde gå så enormt långt genom labyrintgångarna innan jag hittade DLR-tågen i alla fall. Men på tal om sjösjuka var de väldigt skakiga…tågen alltså, inte labyrinten. Gillade dock utsikten över Docklands och Canary Wharf. Det kanske inte är ”klassiskt London”, om det nu finns något sådant, men gillar de gamla lagerbyggnaderna i kontrast till enorma skyskrapor i glas och metall. Och Limehouse basin, med alla kanalbåtar. Sedan åkte vi under floden och stannade i Greenwich.

Där hade de matmarknad, med massor av gott att välja bland. Tog en tysk Frankfurter med bröd då jag hunnit bli riktigt hungrig igen. Gick sedan in på Cutty Sark, som jag av någon anledning blivit tårögd av så fort jag såg henne. Även om jag inte visste det då, så har hon varit stationerad i Falmouth, så mitt undermedvetna kanske fick en hälsning därifrån. Ljudguiderna var slut, så jag gick bara runt och läste infoskyltar. Och fotograferade lite, förstås.

Cutty Sark i Greenwich.

Det var ganska mycket folk, men inte knökfullt. Intressant att se och läsa om detta fina skepp som på sin tid var det snabbaste på haven, när hon bland annat fraktade te från Kina till England. Dock var det varmt och kvavt under däck och inte mycket bättre ute i det fria. Kände till slut att orken tröt och att jag behövde något svalkande.

Lite vyer från skeppet. Nere till vänster är en modell av hur hon ser ut med fulla segel.

Lite detaljer och vyer under skeppet. Det finns öven en samling galjonsfigurer. Den vita i mitten är den som satt på skeppet från början, nu sitter det en reproduktion av henne där.

Gick ut från skeppet och letade efter glass. Råkade ta en omväg om Old Royal Naval Yard som är en av de vackrare byggnaderna i Greenwich (och som också varit med i bland annat Poldark). I alla fall när det inte pågår reparationer…🙄

Det här hade kunnat vara en betydligt finare bild. 😂

Sen blev det en väldigt välbehövlig dubbel kulglass. Dock ska jag påminna mig själv om att jag inte gillar ”black cherry”, för jag tror det är tredje gången jag provar det nu för att det låter gott. Citronsorbeten passade dock betydligt bättre. Köpte sedan en ny flaska iskallt vatten som jag kramade medan jag gick ner till tåget därifrån. Virra igenom Bank, hitta Central Line, åka till Shepherd’s Bush. Gick in på Waitrose för att köpa lite snacks till kvällen och lite matsouvenirer – hade ju plats i väskorna nu. 😝 Det blev bland annat senap och nandossås.

Hade ju ”lyxpaket” på hotellet lördag till söndag och då ingick en roomservice-måltid. Menyn var inte jätteinspirerande, men beställde en hamburgare och en cider. Man kunde beställa via surfplattan som fanns på rummet, men i alla fall ringde de upp för att bekräfta ordern. 🙄 Jag som trodde jag skulle få slippa prata i telefon. Nåja, det skulle ta 25 minuter, vilket lät helt okej.

Hörde sen en väldigt tyst knackning på dörren, och där var maten. Fick den inburen och satte mig för att äta. Fel dryck, hade fått öl istället för cider, även om den var Curious den också. Fick ringa upp roomservice igen och be dem fixa. Samma timida knackning en stund senare, där står snubben utan cider. Frågade om han skulle komma med den sen – ”ehmmm…probably?” Fick förklara igen (det var inte han jag pratat med på telefon) att jag beställt cider men fått öl och då gick han iväg för att hämta. Nämnde jag att mitt rum var i helt andra änden av hotellet? Det tar säkert 2-3 minuter att gå åt ena hållet, så det tog ett tag innan jag fick min cider. Och då var den inte ens särskilt god. 😂 Burgaren var okej, men de hade någon inlagd lök på som smakade mest bara socker som inte var någon hit. Skrapade bort det och åt resten. Nåja, för bara något pund mer än normalpris för rummet fick det väl duga.

Grön – rätt, röd – fel. Och en skattkista att ha i badet.

Tappade sedan upp ett bad, då jag hade badkar, och hade köpt en lyxig badbomb på Lush. Badkaret var stort och långt, men inte särskilt djupt, så jag fick i alla fall inte magen under vattnet. 😝 Badbomben, Pirates of the Carrageenan, var dock supermysig. Varm och härlig doft, och vattnet blev alldeles djupgrönt med guldskimmer. Lade även en ansiktsmask innan jag klev upp och fortsatte kolla på Poldark – femte säsongen har ju börjat här i Storbritannien, och med engelskt IP kunde jag kolla via BBC iPlayer. Dock orkade jag inga snacks, så de ligger i resväskan. 😝


Ingen sovmorgon på söndagen, men lite lugnare än mina tidigare resdagar i alla fall. Åt frukost strax efter 8, gick och packade och tyckte det var väldigt trevligt att ha så gott om utrymme. 😁 Hade ju bokat taxi till flyget 10:30, så döm om min förvåning när chauffören ringer 9:52 och säger att han redan står och väntar. Alltså hallå. Han fick vänta en stund till, kan jag säga. Som tur var var det i alla fall ingen kö till utcheckningen, och allt funkade med att roomservice-maten skulle ingå, och drickan blev borttagen från notan också. Öl eller vin skulle ingå, men det borde ju gälla cider också, speciellt med allt strul.

Vid tio över tio var jag i alla fall ute vid taxin och vi åkte iväg. Var framme på Heathrow i god tid och även om det var lång kö till säkerhetskontrollen gick resten smidigt. Städningen på toaletterna hade dock försämrats…🙄 Handlade mig lite dunderpiller mot värk på Boots och kollade sedan var jag ville äta lunch. Blev plötsligt sugen på asiatiskt men inte sushi, och naturligtvis fanns det ingen sådan restaurang där. Men när jag kollade menyn på sista brittiska stället på övervåningen hittade jag – Kung Pao Chicken. Favvorätten, i alla fall när jag gör den själv. Provade två sorters lemonad till, men tyckte maten var lite för mild. Och för lite sojasmak. Men annars var det gott och lagom mycket. Och gammaldags lemonad är bättre. 😁😋

Kung Pao Chicken och två lemonadare.

Väl på planet blev jag som vanligt lätt deprimerad av att vara omgiven av svenskar igen. Besättningen var dock brittisk, vilket hjälpte lite. Och på Arlanda var det mest bara att pinna på från en gate till nästa, även om jag hann äta en smörgås också. Bara för att märka när man kommer fram att planet är försenat. 🙄

Till slut landade vi nästan en timme för sent. Bägge väskorna var dock med och jag kände till och med igen den nya. Mamma mötte mig på flygplatsen och skjutsade hem mig, nu är väskorna uppackade och en del av tvätten har fått ”priority boarding” till tvättmaskinen imorgon. Och då ska jag på jobb…slipper ju sitta hemma och ha tråkigt i alla fall. 😂

Kändes rätt okej att komma hem ändå, när det ser ut så här, och luften är ren och fräsch. Men ingen hade bäddat sängen åt mig…😔

Poldark-land

Sista dagen i Cornwall, och jag hade egentligen alldeles för mycket kvar att göra. Minack theatre och Porthcurno hade jag inte hunnit med, inte heller någon vandring bland de gamla stenmonumenten. Men det viktigaste kvar på listan, som inte ens fanns med på listan när jag började planera resan eftersom jag då inte sett Poldark, var en vandring längs med kustleden från Levant-gruvan till Botallack. Båda de har varit inspelningsplats för serien, som Tressiders Rolling Mine och Ross Poldarks egen Wheal Leisure.

I samma område finns ett gruvmuseum som jag åkt förbi med bussen några gånger tidigare. Då vädret på morgonen var lite grått och regnigt tänkte jag att det kunde vara ett bra ställe att börja på. När jag kom fram sken dock solen och att gå ner i en mörk gruva kändes inte så lockande. Istället åt jag lunch och köpte lite souvenirer innan jag började gå längs leden. Eller gå och gå, gick kanske 10 meter i taget innan jag stannade för att fotografera. Insåg dock att det skulle ta väldigt lång tid att gå 3,5 kilometer på det viset, och även om sista bussen skulle gå efter 10 på kvällen kanske det var bra att öka takten lite.

Staty vid infarten (och busshållplatsen) till Geevor Tin Mine.

Geevor. Vad som är vad har jag ingen aning om eftersom jag aldrig gick in.

Vy nedanför Geevor, där Levant-gruvans område börjar.

En liten skorsten. Ibland är det faktiskt bra med personer med i bild.

Strax efter att jag hade gjort det kom jag fram till Levant-gruvan. Tänkte bara titta in där lite snabbt, men när jag löste biljett fick jag höra att en guidad tur precis skulle börja, så jag hakade på den. Det tog lite drygt 1,5 timme….japp, snabbkoll var det…😂 Men det var väldigt intressant. Det man ser av gruvan uppe på land är i stort sett ingenting. Under jorden och havet (i det här fallet) går gruvgångarna först ner en halv kilometer, sedan ut till havs lika långt. Utifrån översiktsbilden och guidens berättande kan jag tro att det är minst en mil gruvgångar under husen man ser.

500 meter ner och 500 meter ut under havet går det gruvgångar här. Det gröna som inte är gräs till höger mitt i bilden är tecken på att det finns koppar i marken och var något gruvspecialisterna letade efter.

Översiktsbild över Levant-gruvan.

I turen ingick en visning av en av gruvgångarna, dock en av de stora fina gångarna som bara fanns nära marken där många behövde passera varje dag. Vi fick även se när de körde en ”beam engine” som drevs med ånga och användes för att frakta upp materialet nedifrån gruvan till marken. Den togs ur drift när gruvan stängdes 1930 men har på senare år restaurerats och visas nu upp för besökarna.

Detaljer från Levant. Överst vänster: badkar för gruvarbetarna att ta ett varmt bad i efter sina pass; uppe, mitten: kylningsdamm för ångmaskinen som drev den gröna konstruktionen som i sin tur drev ett svänghjul som var sammankopplat med trummorna nere till höger. Runt dem var virat rep som lyfte eller sänkte behållare att lasta gruvmaterialet i. Nere, vänster: huset som denna maskin står i.

Tillbakablick över Levant-gruvan.

Köpte mig sen en glass (jag har varit duktig på att äta glass på denna resa) innan jag skulle vidare mot nästa gruva, och höjdpunkten, Botallack. Hittade inga skyltar om någon kustled, men gick i rätt riktning på en stig/led som såg riktigt rejäl ut. Enligt kartappen var det inte den jag *borde* har varit på, men den här gick närmare vattnet så jag gillade utsikten. Efter ett tag blev den dock ganska smal, och till slut insåg jag att det nog inte var en stig jag borde gå på, speciellt inte med ganska mycket packning.

Det här tyckte jag var helt okej…

…och det här var mer än okej…

…men här började det kännas för läskigt…

…så jag vände tillbaka.

Vände och fick gå tillbaka typ hela vägen innan jag kom upp på en nästan väg-aktig stig åt samma håll. Ångrade mig inte alls att jag tagit den extra svängen, dock. Efter en stund delades vägen i en ”byway”, som var vägen, och en stig som inte var helt olik den jag börjat gå på innan. Dock smalnade inte denna av. Hade mer andnöd av utsikten än backarna, och då var jag inte ens framme vid den bästa biten än.

Följde man de här markörerna var det mycket lättare. Men också tråkigare. Och vad vore en vandring utan Lizzan som yrar runt?

Till slut kom jag dock upp på en höjd och ner på en spets och såg folk på en annan, lägre klippspets mittemot mig som stod och fotograferade åt mitt håll så jag anade vad jag hade under fötterna. Dock kunde jag inte se dem därifrån jag var – eller snarare så vågade jag mig väl inte så nära kanten. Gick upp till stigen igen och runt ”hörnet”, och där var de. Crowns engine houses. Inte bara inspelningsplats för Poldark, utan tjusiga i sig själva också. Började nästan grina när jag såg dem. På något vis var den här dagen ungefär lika känslosam som när jag var i Cardiff Bay första gången och såg inspelningsplatser för Doctor Who och Torchwood, trots att jag inte skulle kalla mig lika mycket av ett Poldark-fan. Det måste ha att göra med att det är så vackra omgivningar istället.

Trianguleringsmarkör. Tittar man noga på de två sista bilderna nedanför kan man se den här uppe på toppen av klippan.

Vy från lite nedanför trianguleringsmarkören.

När jag kom så långt att jag kunde titta ner på de där fotograferna jag sett tidigare så jag också hur mycket *ner* det verkligen var. Och till att börja med hittade jag inte var stigen började för att ta mig dit. Såg sedan en pappa och en 5-6 årig dotter traska nerför backen och gissade att det måste vara bästa stället. De vände om på en liten platå innan den riktiga spetsen där det även satt en tjej och fotograferade. Pappan verkade inte tycka att stigen vidare såg nåt vidare ut, i alla fall inte i sällskap av dottern, så jag stannade också till en stund. Hon som satt där och fotade var visst ute med fotograf-gruppen, men pallade inte att gå ner till resten av gänget då hon hade höjdskräck. Dock var det där nerifrån man skulle få bästa bilderna, sa hon.

Där de tar gruppfotot är där jag pausade på väg ner. Bakom dem är udden där man får bäst foton. Tydligen.

För att komma vidare var det en liten brant ned till en relativt smal ås innan det blev bredare igen, och ärligt talat kände jag mig mer nervös över branten än den smala biten. När jag såg att det gick att gå en lite mindre brant omväg ner bestämde jag mig för att testa. Det var ju i alla fall bredare än stigen jag tagit fel tidigare. Gissade dock att jag inte heller skulle gilla utsikten, så jag stirrade ner på stigen och fötterna och följde efter ett gäng på tre grabbar som nästan halvsprang över. Och hon hade rätt. Jag föredrog definitivt bilderna från den udden. Och trots alla fotografer där var det inga problem att få fri sikt mot husen.

Klassisk gruvbild på Crown Engine houses.

Sen skulle man då upp igen. Min stegräknarapp säger att jag gått uppför motsvarande 33 trappor igår, och jag gissar att runt hälften var i den backen. Flåsade rejält när jag kom upp, men annars var det inte så hemskt. Gick vidare mot Wheal Owles som är ett av de stora husen uppe på backen.

Wheal Owles, på sniskan…

…och framifrån.

Bästa bilderna tyckte jag dock att jag fick från det andra huset, med Crown-husen i bakgrunden. Någon av dessa kommer nog att bli omslag på nästa bok.

Har svårt att bestämma mig för om jag gillar den här…

…eller den här bäst.

På något mirakulöst sätt lyckades jag sedan slita mig därifrån, gå upp till byn Botallack och hitta till busshållplatsen med sådär en minuts marginal tills bussen hem kom strax efter 18. Hade då gått lite drygt en mil redan, och var jättehungrig. Hade inte heller något planerat matställe, så jag hoppade av bussen lite tidigt och började vandra runt i Penzance på jakt efter middag. Det var jag inte ensam om, det var mycket folk överallt. Fick till slut ett bord i ”trädgården” på Turk’s Head, som ska vara den äldsta puben i Penzance. Trädgård var att ta i, det var bord under parasoll på en bakgård utan växter, men det var någonstans att sitta. Hade blivit varnad att det kunde ta lång tid med beställningen då det var fullt upp, men det gjorde mig inte så mycket. Beställde en cajun chicken-burgare som var helt okej, varken toppen eller usel, så ganska lik mitt intryck av Penzance som helhet. 😝 Charmig pub, dock, men dåligt ciderutbud. Tror de hade fler svenska cidrar än lokala. 🙄

Tillställning på slottet

Idag (och imorgon, och några veckor till) anordnade English Heritage tornerspel på Pendennis Castle. Jag hade redan köpt biljett till både entrén och tåget, och ”lite regn” skulle inte hindra mig. Som tur var blev det bara *lite* regn och inte lika som igår. Nog för att jag tycker det kan regna ordentligt hemma också ibland, men tycker inte att jag har blivit lika dränkt på lika kort tid som jag blev här.

Idag småstänkte det mest, med några lite värre men korta skurar. Klev av tåget vid Falmouth Docks och försökte leta mig till slottet. Det var inte så värst bra skyltat för fotgängare, så jag tog en längre och onödigt backig väg dit. Men jag kanske behövde motion. (Äppelklockan är väldigt nöjd med mig nuförtiden)

Tittade mig snabbt omkring när jag ändå hittat fram, men det doftade gott från grillen så jag köpte mig en skosula till hamburgare som jag åt i regn och blåst medan jag tittade på och lyssnade till ett par musikanter. Strax efteråt visade riddarna upp lite stridshästträning, och klockan ett körde gycklaren igång med en show innehållandes allsköns konster. Tyvärr har jag inte mycket bilder på det just nu, då jag använde vattentäta kameran och iPaden inte har lust att göra något med de bilderna. 🙄

Trumma, liten flöjt och en hurdy gurdy (vevlira, men låter inte lika roligt).

Riddarträning. Eller mest träning för hästen, faktiskt.

Main gun tower.

Royal Barracks.

St Mawes i bakgrunden.

Boom!

Vid två sprack det upp lite och falkenerarna kunde visa upp sina rovfåglar. Jag bommade den första, men sedan visade de en duvhök och en örnblandning som till hälften var kungsörn och till hälften någon annan sort som jag inte minns. Maffiga fåglar. 😲🦅

Tempest, en duvhök, och Imperius, en delvis kungsörn.

Köpte mig lite glass och vandrade över till gycklaren som skulle ha sin eldshow. Framför allt var han väldigt rolig, det var väl därför jag valde det istället för att se riddarna klä på sig, vilket skedde samtidigt.

Inte riktigt som Rammstein på något sätt, men roligt var det.

Sedan, 15:45, var det dags för den stora begivenheten, tornerspelet. På grund av blåsten och regnet blev det dock lite ändringar, de fick använda svärd istället för lansar och de fick rida lite lugnare än vanligt på grund av det något hala underlaget. Det hela avgjordes i tre grenar, och riddarna blev utslagna i exakt samma ordning som mina favoriter. Först Lancelot, sedan Wyvern, sedan Jason. Vinnare blev Wild (wo)man. Helt ärligt så var torneringen lite tråkig, jämfört med andra jag sett. Vet inte om det var för att det skulle vara realistiskt, för English Heritage verkar lägga stor vikt vid det, eller om det var bara omständigheterna kring den här kampen. Det var inte alls dåligt, bara…så lite. Hade väl velat se mer av mina favoriter. (Jag försökte för övrigt att inte vara så tråkig och gilla Lancelot bäst, men…hans häst var ju finast…😁 Förutom domaren Peters, då…😝)

Väpnare och domare Peter.

Tjusigaste hästen. Eventuellt tjusigaste ryttaren också…😝

Sir Lancelot.

Sir Jason.

The Wyvern.

Wild (wo)man på Spark.

Pratade sedan lite med gycklaren medan jag gick mot utgången och vidare ner mot Falmouth. Han hade hektiska veckor framför sig, med uppträdanden två dagar i veckan på Pendennis, och andra gig på helt andra ställen däremellan. Nu tog jag smartaste vägen in mot stan, och var strax framme vid The Stable, trots fötter som var jättetrötta efter att ha stått hela dagen. Har nog dessutom fortfarande lite sviter av sandaler och bara fötter på stenarna vid St Michaels Mount i förrgår. Fick mig ett bord och frågade efter ciderrekommendationer. Till slut blev det två half pints, för de hade ett deal om en pint och en pizza för 10 pund på tisdagar, och första rekommendationen hade en alkoholhalt på över 7%. Riktigt så snurrig tänkte jag inte bli, så han gav ett annat förslag på 4,5. Betydligt bättre. De var gods bägge två, även om ingen blev någon ny favorit. Det blev däremot pizzan, en Greek, med de absolut godaste gröna oliver jag någonsin smakat. Och en massa annat gott.

Greek pizza och två väldigt olika cidrar.

Medan jag satt och åt lyckades jag även få syn på något tjusigt utanför fönstret – ett gammeldags segelfartyg ute i hamnen, relativt långt från alla andra båtar. Vädret höll sig torrt tills jag ätit färdigt så jag rände ner på kajen innan mitt tåg hem skulle gå. Och insåg att det hade varit en dum idé att åka tillbaka till Falmouth över dagen. Nu måste jag ju säga farväl IGEN. 😭 Ett ställe med godaste pizzorna och massor med cider, ett annat med bästa hamburgarna, mysiga butiker, massor med stränder, hav, båtar (som är fina från land) och vacker natur. Varför skulle jag härifrån nu igen? 🤔😔

Shippie! Hade nästan förväntat mig att se Ross Poldark därpå, inte ett gäng i illgula jackor.

Till på köpet retades vädergudarna med mig på hemvägen. De stora molnen hade blåst bort, och landskapet badade nu i sådant där vackert gyllene ljus som är en fotografs dröm att jobba med. Och inget kunde jag göra åt det när jag satt på tåget. IGEN. Även St Michaels Mount var extra vackert när det dök upp utanför fönstret. Kollade bussarna till Marazion, men det skulle vara över en timme tills det skulle gå en, så jag erkände mig besegrad. Gick bara ned till kustleden för att fota härifrån Penzance när jag klev av tåget, och såg då till min glädje att solen gick i mörka moln. Även om jag så skulle ta taxi dit skulle det varit för sent. Så, någon annan gång. Får se hur det ser ut och hur jag känner mig imorgon efter min gruvturné. Problemet är bara att jag måste hinna packa då också…

Cornwalls pärla

St Michael’s Mount. Hela dagen. Bara så att ni vet.

Åkte dit vid 9 då promenadvägen skulle ”stänga” vid 10, dvs bli täckt av det inkommande tidvattnet. Och naturligtvis ville jag gå över, även om det gick båtar i skytteltrafik för besökarna när vattnet var för högt. Var där halv tio, och tyckte det såg ut som att de tagit till gott om tid innan stängning då vattnet såg ut att vara långt från vägen. Tyvärr har jag ingen bild på det, då jag lyckats tappa det minneskortet…😔 Som tur var så var det bara det allra första bilderna från den morgonen som gick förlorade.

Gångväg och gångväg. Går utmärkt att köra på också. Även med vanlig bil.

Dock hade jag fel. Tio i tio var redan den lägsta delen av vägen under några centimeter vatten. Väl på andra sidan visade det sig också att det där med stängning mest var en rekommendation – folk tog sig över gående (men rejält blöta) även efter elva.

Poppis ställe. Bilden tagen cirka tio minuter innan ”stängning”, vilket egentligen bara säger att då börjar man bli ordentligt blöt om man vill gå över.

Cirka en timme efter stängning var det fortfarande flera som korsade till fots.

En dryg halvtimme senare kom dessa på betydligt mer passande färdmedel.

Jag visste att jag skulle vara kvar här hela dagen, så jag började med att gå med på en liten rundtur nere i byn, där guiden berättade om hus och båtar och hur det var att bo på ön, som flera andra guider och anställda gjorde. Hon berättade även om kungliga besök och hur drottning Elizabeth för några år sedan kommit på besök och fått åka golfvagn upp till slottet. För oss vanliga dödliga var det dock en kullerstenig, brant stig, delvis med trappsteg som gällde.

Amfibiebåt för att frakta invånarna till fastlandet under vintermånaderna.

Båten längst fram i bild är ett par hundra år gammal, och används till att frakta kungligheter till ön.

Relativt ny men fin väggmålning.

Efter den informationen kände jag att det behövdes lite extra energi innan jag gav mig på backen, så jag gick till caféet. De hade inte börjat servera lunch ännu, så det blev ”bara” en kaka och lite chips, men det verkade räcka. Största problemet var att jag hade tagit sandalerna för att kunna gå i vattnet över gångvägen och de var inte lika lämpade för väldigt ojämn kullersten i brant backe. Speciellt inte blöta. 😝

Dock tog jag mig upp utan större problem och bara ett par andningspauser, och uppe vid slottet var det folkigt. Kände mig bitvis som ett får i en fårskock som blev vallad från rum till rum därinne, men det fanns en hel del att se. Bäst var dock utsikten. Jag var först lite besviken över att trädgården inte var öppen för besökare mer än två dagar i veckan (och inte söndagar), men när jag såg den var jag faktiskt glad för det. Den är planterad för att se snygg ut uppifrån slottet, och eftersom den var stängd – inget folk i vägen! 😁 För att vara trädgårdsmästare på ön finns ett lite ovanligt krav – man måste kunna fira sig ner med rep till trädgården.

Kolla, ett slott!

Inuti slottet. Det stör mig när rum ser ut att vara symmetriska men visar sig inte vara det när man försöker ta en symmetrisk bild…

Trädgården.

Utsikten. Gångvägen syns under ytan till höger i bild.

Slottet innehåller även en egen kyrka, för det måste man ju ha när man är en lord, och tydligen går både lord och lady St Levan som fortfarande bor i slottet på gudstjänsterna varje söndag.

Inne i kyrkan.

När jag hade tittat klart på slottet både inne och ute gick jag försiktigt nerför kullerstenarna igen. Nerför var definitivt värre än uppför och ena sandalen skavde ordentligt. Verkar dock inte ha fått några blåsor eller andra men. Vid entrén till stigen upp till slottet hade de berättarstund, så jag satte mig och lyssnade på två berättelser om ön, bland annat om Jack jättedräparen. Jätten han dräpte hade ett pyttelitet, stenigt hjärta som nu är en del av stenarna i stigen upp till slottet.

Historieberättare och lämningar efter Jacks dräpande av jätten.

Tidvattnet var nu helt inne, och jag bestämde mig för att åka tillbaka till fastlandet. Kön till båtarna var lång, men det gick undan. Det var 8 båtar som gick i skytteltrafik mellan ön och Marazion, och varje båt tog 12 personer.

Hus vid foten av gångvägen.

Vy upp mot slottet från torget man ankommer till från gångvägen.

Vy mot slottet från änden av båtkön.

Båtar som ankommer och lämnar Marazion.

Klockan var runt tre, och jag skulle vänta in eventuellt vackert solnedgångsljus vid åtta, så jag gick in på Godolphin Arms och beställde middag. Började dessutom skriva på gårdagens blogg, börjar bli efter nu. 😝 Delikat lax och sedan en halvbra ostbricka till efterrätt. En av ostarna var riktigt god, den andra lite tråkig. Men det var bra för att fördriva tiden.

Lax till huvudrätt.

Brie och Cheddarost till efterrätt. Cheddarn var god, brien lite för kall och smaklös.

Vid 18 började gångvägen bli gångbar igen, även om den inte skulle vara helt öppen förrän efter sju. Gick lite fram och tillbaka, men ljuset ville inte som jag ville. Bara en massa moln västerut. Satte mig och väntade och bloggade klart, men ingenting hände. Gav upp vid halv nio och började bege mig hemåt. Då det var söndag hade sista bussen gått vid 18 och det var väl sådär 4-5 kilometer till hotellet. När jag var runt halvvägs började det bli mörkt, och fötterna var trötta. Men då började det skutta kaniner över vägen. Minst 15 stycken måste jag ha sett, vilket åtminstone hjälpte humöret. Till slut var jag dock hemma, och märkte att jag tappat min lilla bältesväska. Med 2 extra kamerabatterier och det där minneskortet från morgonen. 😔

Instagram och selfie central. Vet inte hur många foton som tas härifrån en fin dag, men det är många.

Mycket bättre bild än så här blev det inte, när ljuset inte ville vara med och leka. 😔

En sekund innan en hund kommer och skrämmer bort måsen…tyckte den poserade så fint.

Mja, okej…men någon fempoängare är det inte.


Tog sovmorgon idag då vädret inte skulle bli något vidare, men hann i alla fall med lite frukost. Bestämde mig sen för att åka lite buss, då jag varken kände för att stanna på rummet eller traska runt i stan. När jag gick ut till busshållplatsen sådär 2 minuter härifrån hällregnade det. Vågrätt. Jag var dränkt innan jag hunnit halvvägs. Köpte en macka och lite vatten och åkte till St Ives. Och såg INGENTING. Inte bara för regnet utanför, utan för att fönsterrutorna var alldeles igenimmade. Kändes lite lönlöst att åka vidare mot Newquay som jag hade tänkt, men jag hade ingen lust att yra runt i regnet i St Ives heller, även om det just då inte var lika illa. Klev på bussen mot Newquay men kände att det skulle bli väldigt sent att åka ända dit och tillbaka. Kollade kartor och tidtabeller och satsade på St Agnes istället, då skulle jag vara tillbaka i St Ives fyra och Penzance fem.

Såg fortfarande inte ett dyft. Att torka imman från fönstret hjälpte inte heller, men kanske gick det att ana vid vissa tillfällen att det hade kunnat vara vackert om man hade sett något. Fick istället roa mig med hållplatsnamnen, de som stack ut mest var ”Bucket of Blood”, som var en pub, och ”Hell’s Mouth”, höga klippor ner i havet och definitivt ett ställe jag skulle velat se.

Sent om sider kom vi fram till St Agnes och jag blev direkt dränkt igen. Trots regnjacka. Letade mig en toalett och undrade sedan vad jag skulle göra tills bussen åt andra hållet dök upp. Hittade efter en stund en presentbutik som fick utgöra förströelse i några minuter innan jag gick ut igen. Och då hade regnet avtagit. Hittade inte så mycket annat roligt, men såg något gammalt gruvhus mellan husen, dock inte särskilt bra. Men så sprack molnen upp och solen kom fram. Då det fortfarande blåste en del var jag snabbt ganska torr igen, och sedan kom bussen. Och man kunde se ut genom rutorna!

På tillbakavägen bekräftades det att det helt klart stämde att det var ganska fina omgivningar när man väl såg något, så dagen var ju inte helt bortkastad ändå. Var sugen på asiatisk mat och letade rätt på bästa thai-stället i Penzance. Det visade sig vara en dryg kilometer bort, och regnet började hota igen. Dock var det inte uppifrån man riskerade att bli blöt när man gick längs promenaden vid havet, utan från sidan. Vinden tvingade upp massiva vågor mot kanten och det var helt klart roande att se folk utmana varann att stå nära när vattnet kom farande. Själv fick jag bara något enstaka saltstänk på mig innan jag var framme vid restaurangen, Thai Moon.

Jubilee Pool, en saltvattenssimbassäng i Art Deco-stil.

Jubilee Pool från utsidan.

Tjusigt inrett, bra service och god mat. All mat där är i grunden mild till mediumstark, och jag ville gärna ha min lite starkare än så. Servitrisen rådde mig dock till att hellre ta in lite chili på sidan av ifall jag inte tyckte det var nog starkt. Det lät ju visserligen bra, men när jag väl smakat så märkte jag att jag hade rätt. Skulle ha haft lite mer krut i redan från början. ”Medium” är ju så väldigt subjektivt. På Nandos är det t.ex. lagom starkt för mig, dvs med lite bett, här var det typ inte mycket styrka alls. Skulle nog till och med kunna sagt att mina icke chili-gillande vänner skulle kunnat äta det utan problem, men de hade förmodligen protesterat. Nåja, med extra chili blev det tokgott. Beställde även in friterad ananas med glass som efterrätt, och den var också supergod.

Huvudrätt, nummer 23 med kyckling. Gott!

Flitelad banan…näe, ananas med glass, var det ju.

Gick tillbaka mot rummet, med ett snabbstopp på snabbköpet, men blev distraherad av vågorna på havet. Såna vågor får man inte på Storsjön, vad jag vet. Var tvungen att gå ner och kolla en stund innan jag till slut tog mig hem. Så nu blev det ju sent i alla fall, och jag som hade tänkt ha en lugn dag…😝

Det syns ganska tydligt var vågorna har slagit över kanten. 😂

Våg på våg på våg…🌊🌊🌊

St Ives

Fredagseftermiddagen spenderades med vila, och då jag började bli hungrig igen framöver kvällen traskade jag ut för att leta mig något relativt tråkigt att äta. Vad passade då bättre än Wetherspoons? Då jag dessutom har deras app behövde jag inte prata med någon för att beställa, vilket passade mig utmärkt då jag kände mig lite svagare än vanligt. Efter en kyckling och avokado-wrap fick jag i alla fall tillbaka lite av energin och orkade till och med fota lite – bland annat båten jag varit ute på tidigare och nu låg alldeles snällt och stilla i hamnen.

Efter en lite lugnare frukost på lördagmorgonen åkte jag till St Ives. Det har tidigare varit lite av ett konstnärsmecka, och har fortfarande fullt av individuella butiker och matställen. Dock spenderade jag inte så mycket tid inne bland husen, utan letade mig ner till vattnet. Stannade till och kollade på en affisch och blev tillfrågad om jag ville följa med ut på en båttur….njae…😝

Hittade istället en stenträdgård med skulpturer som bara är stenar balanserade på varann, och artisten spanade ut över alltihop. Såg en skylt om att det var helt okej att gå ner och fotografera, så jag lovade att vara försiktig och försöka att inte välta något efter att jag lämnat ett litet bidrag i hans hink. Hörde någon som stod och tittade och sa att ”det är ju bara sten”…ja, men? Man kan ju faktiskt se det vackra i det enkla också. Och så hade han gjort en dinosaurie. 😁

Utan att ha förstört något gick jag sedan vidare och letade mig en glass. Hallon och mörk choklad, båda som sorbet. Chokladsorbet var något nytt, men det funkade det också. Och fiskmåsarna fick ingenting.

Hade hittat en artikel om de bästa fotoställena i St Ives och bockat av två redan. Det tredje var uppe på en kulle ute på spetsen av halvön vid St Ives. Området kallas ”the Island” även om det inte är en ö. Uppe på kullen finns ett litet kapell, runtom finns små stränder och utsikten är naturligtvis inte dum. Innan jag gick upp pausade jag vid en av stränderna och åt lunch ur låda, väl påpassad av fiskmåsarna. De fick inget nu heller. Kollade några instagrammare in action medan jag åt, men fotade inte fotandet, mest för att jag hade händerna fulla.

Upp mot toppen, och jag hamnade precis bakom en stor grupp italienska ungdomar som kanske var på klassresa eller något liknande. De verkade i alla fall ha kapellet som mål, så att få kort på det var lönlöst en stund. Dock har jag ju tålamod. 😇 När de hade gått lekte jag själv lite med kameran, så det var säkert fler som fick ha tålamod.

Hittade sedan en ”stig” ner på ”stranden”, som just där bestod av stora stenar. Var inte på humör för att traska runt mer eller beblanda mig med så mycket folk (för det är mycket folk/turister i St Ives), och där var det lugnt. Ställde upp kameran igen och lekte lite mer. De som gick förbi hade säkert något att flina åt om de såg mig, men eftersom jag inte såg dem behövde jag inte skämmas. Inte för att jag tror det hade synts om jag rodnat ändå, solen hade gjort sitt.

När jag hade fått nog av selfies gick jag istället tillbaka mot bussen. Kanske inte hade sett så mycket av stan, men det jag såg gillade jag. Och jag har fortfarande inte plats i resväskan för en massa shopping. Tänkte ta bussen via Land’s End, då det fortfarande var ganska tidigt och jag inte ville hem direkt. Kom upp till buss-stationen med 20 minuters marginal och kom på att jag glömt köpa något drickbart, och jag var törstig. 2-3 timmar på en öppen buss skulle inte vara någon hit. Kollade kartappen efter närmaste snabbköp och travade iväg. Och kom till en ordentlig nerförsbacke. Som jag förstås skulle behöva gå uppför också. När jag väl hittade butiken var det dessutom jättelång kö och det hade tagit några minuter att gå dit. Nåja, plockade på mig dricka och vatten och ställde mig längst bak. Sen gick det undan, de öppnade fler kassor och strax var jag ute igen. 9 minuter till avgång. Och tröga turister i vägen. 😝 Måste säga att jag kände mig väldigt nöjd när jag i ganska hög fart gick förbi en ung, smal tjej i värsta uppförsbacken. Hon kanske hade haft en jobbig dag och inte brått någonstans, men det var i alla fall en kul känsla. (Och inte som att ha blivit omgådd av en dam med rullator, vilket också har hänt mig) Hann med bussen med 5 minuters marginal och fick plats på övervåningen. Uppskattade landskapet mer den här gången, i friska luften, och det kändes mindre skumpigt också. Men var jag inte blåst innan så blev jag det nu.

Vatten, vind och vågor..

…kan göra Lizzan väldigt glad, men mest bara om hon själv är på land. Är hon ute på en båt i 3,5 timme kan det också göra att hon mår väldigt dåligt. 😔

Så idag var det dags för ”the Discovery Voyage” med Marine Discovery, en 4 timmars tur med chans att se lite allt möjligt djurliv. När jag kom dit fick jag höra att de på grund av blåsten kortat ned till en 3 timmars tur. De har i all sin kommunikation varnat för att man skulle vara försiktig och ta sjösjukepiller om man hade sådana anlag, så jag hade tuggummin med mig. Dock har det ju gått alldeles utmärkt med alla andra båtar jag varit ute på hittills på resan, och det är flera år sedan jag blev dålig till sjöss. Då har jag dessutom befunnit mig så att jag inte kunde se horisonten. Men nu var jag lätt illamående redan innan av nervositet.

Scillonian, färjan till Scilly-öarna. Här med runt 2,5 timmes färd framför sig. Den gungade rätt ordentligt den också.

Vi fick regnkläder och flytvästar och klev sedan ombord på båten, en segelkatamaran med plats för 12 gäster plus besättningen på två man. Första 45 minutrarna gick jättebra, och vi såg tydligen en säl…som jag har foto på. Ni får lite på mig om det, så som jag litar på guiderna, för så mycket av den såg jag inte.

Den där grå triangeln i vattnet typ mitt i bild är tydligen en säl som är uppe för att andas.

Sulor på klippan där sälen var.

Tills dess hade vi använt båtens motor för att ta oss fram, men nu började vi segla. Och vågorna blev större. Tuggummina skulle hjälpa även mot sjösjuka man redan börjat känna av, så jag tog mig ett sådant och började tugga febrilt medan vi fick en hel del havsstänk över båten. Det räckte inte. Typ en kvart senare fick jag ropa efter en hink som sedan blev en trogen följeslagare resten av turen. Och det var 2 timmar kvar… Jag hade akupressurarmband också, men kände inte att jag skulle palla att få fram dem ur förpackningen och ta på mig dem.

Tydligen såg vi också klumpfisk och tumlare, men jag stirrade krampaktigt mot horisonten (när den inte försvann bakom någon våg) för att slippa stirra ner i en svart hink med resterna av min frukost. Det hjälpte dock inte mycket det heller. Och även om tuggummit inte hjälpte mot sjösjukan, så funkade biverkningen…jag började få svårt att hålla ögonen öppna av dåsighet.

På väg in mot land, när räddningen var nära, kom dock ropet: ”Delfiner!” Det hade varit lite lugnare en stund och jag var inte riktigt lika klen, så även jag kunde resa mig och kolla. Japp, definitivt delfiner. 🐬 Tydligen ett ganska litet gäng, men jag tror jag såg runt 5 stycken i alla fall, som simmade över till båten och lekte runt oss. Stora kameran hade jag slängt av mig för att inte den skulle bli blöt eller få nåt ännu mindre trevligt än havsvatten på sig, men jag hade extraskyddade iFånen i fickan. Och bästa fotot jag fick var det här…

Man *kan* ju se att de är delfiner…om man ska vara positiv.

Såatte. Tror inte det blir att boka någon fler båttur på öppet vatten för mig på ett tag…🙄 Eftersom vi stannade till med delfinerna tills de blev uttråkade av oss blev turen till slut på 3,5 timme, och jag var väldigt glad att få fast mark under fötterna igen. Och jag var nog inte den enda, en av de andra ropade också efter en hink och en tredje pratade med mig efteråt och sagt att hon nästan behövt en också. Kan inte klaga på guiderna heller, de var förstående och hjälpsamma och gjorde vad de kunde och sa att det var en riktigt tuff dag att vara ute. Men jag är ändå glad att vara på land igen – även om det fortfarande känns som att det gungar när jag blundar.

Västerut

Så var det då dags att lämna vackra Falmouth och resa vidare västerut, till Penzance. Fick en kram av underbara ägarinnan till Highcliffe innan jag gick iväg, och både hon och den av tjejerna som jobbat mest i frukostrummet hoppades att jag skulle komma tillbaka snart. Inte helt omöjligt, planer börjar smidas…😝

Tågresan upp till Truro var lika tråkig som vanligt, och inte var det mycket bättre på tåget västerut. Generellt har tågresorna i Wales varit betydligt roligare – här ser man mest bara buskar. 🙄 Såg dock lite monument och grejor vid Redruth, och efter St Erth började jag spana efter den största anledningen till att jag överhuvudtaget åkt hit – St Michael’s Mount.

Men jag såg fortfarande bara buskar. Tills, helt plötsligt, i en glugg i buskaget, så stod det där. Inhöljt i dis, mystiskt och i gråskala. Såg en kite-surfare precis framför och tänkte att det hade blivit ett *suveränt* foto. Men inte kunde jag göra något åt det, fast på tåget som jag var. 🙄

Kom så fram till min och tågets slutstation. Jag har egentligen åkt samma tur i små delar nästan hela resan hittills, och när/om jag ska hem/till Sverige kommer jag ta hela i ett svep, fast åt andra hållet. Har känts lite fånigt med tågresor på under timmen åt gången, men som boende i Östersund är man inte så van vid att ha nära till andra intressanta ställen. Inte med tåg och buss i alla fall.

Typiskt mig att hamna på ställen med egna språk…nu cornish, som definitivt är släkt med walesiska.

Hittade snabbt till boendet och blev mött av värden Matt. Han hade koll på läget och tyckte jag var tidig då han läst att mitt tåg var försenat. Jag måste ha hamnat på ett annat tåg. 😝 Inget boende kunde ju imponera efter Highcliffe, men det här såg helt klart dugligt ut. Kostnaden är dessutom bara lite mer än hälften per natt, så det är klart att det blir skillnad. Matt visade runt och gav mig ett tips jag inte kunde motstå – att ta bussen runt till Land’s End och St Ives och sedan tillbaka. En tur på drygt 3 timmar, för att se hur den här delen av landet såg ut och kunna planera enligt det.

Enkelrum på Cornerways i Penzance.

Köpte ett veckokort på det lokala bussbolagets app och letade mig först lite lunch då jag var rejält hungrig. Tyvärr var avokadon på toasten jag beställde alldeles för söt, vete sjutton vad de blandat i den, så lunchen var ingen höjdare. Och sedan började ett äventyr.

Turen runt är uppdelad på tre olika linjer, men det är samma buss som kör dem, så man behöver inte kliva av. Första sträckan, från Penzance till Land’s End, hade inte så jättespännande utsikt, det var jordbruksmark mest hela tiden på böljande kullar. Däremot körde vi genom små smala lanes. Med en rejäl dubbeldäckarbuss. Just den här hade inget öppet tak, så jag kunde inte fotografera, och dessutom började jag känna mig lite åksjuk av skumpandet, berg- och dalbane-kullarna och att sitta instängd. Det hjälpte inte heller att några barn suttit och ätit något med kött i på bussen så att lukten spred sig överallt. Hade tänkt bara åka runt, men omständigheterna gjorde att jag hoppade av i Land’s End och hoppades att nästa buss skulle vara öppen.

I mina guideböcker står det att Land’s End tyvärr gjorts om till ett nöjesfält från den naturupplevelse det var från början. Och det stämde väl, även om jag undvek det mesta så var det någon film, och nåt med Kung Arthur, och naturligtvis presentshoppar. Det var inte ens gratis att fotografera sig vid den så kända Land’s End-skylten, utan man fick betala minst 10 pund för att få sitt foto taget av en professionell fotograf som sedan skrev ut och monterade det hela på ett kartongark och skickade det hem via post. Inte ens en digital kopia, alltså.

Men vad sjutton, jag *ville* ha ett kort därifrån och när det dessutom inte var någon kö var det lika bra att passa på. Vi letade rätt på bokstäverna till ”Östersund” och kollade avståndet. Det närmaste de hade på sin lista var Umeå, så vi drog bort lite från det, och jag sa att ”det är lugnt, det är säkert ingen som kollar”. Sen kom jag på vilka kamrater jag har. Klart att ni kommer kolla. Kan bara säga att det som står på skylten är någonstans mellan fågelvägen och bilvägen till Östersund från Land’s End, i miles. Olika appar/webbsidor ger lite olika resultat, så om någon har stenkoll på vad som stämmer får ni gärna säga till. Det avstånd de hade till Umeå stämmer nämligen inte heller med vad jag hittar. 😝 Det fotot får jag som sagt inte förrän jag kommer hem, så här blir det lite runtomkringbilder, för runtomkringet gillade jag…

Vy mot Sennen.

Ge Lizzan vatten, vind och vågor så är hon nöjd rätt länge. 😁

Träffade dock ingen Cliff, så jag vet inte hur farlig han är…🤔

Mycket folk var det, och hörde en hel del svenska också. Det gör man sällan i Wales. 😝

…men fotografen såg min kamera och sa att han kunde ta några bilder med den också, för att han tyckte det var så roligt att fotografera med en bra kamera ibland. 😁 Japp, han körde också Nikon. Och det ser ut som att han vet vad han gör. 😊

Snäll fotograf…😁👍 (Ja, inte bara hon på bilden, då…😝)

Färden vidare mot St Ives var desto roligare vy-mässigt. Nu fick jag dessutom åka utan tak, och viktigast, utan fönster i vägen. Vi började med att åka *ned* till Sennen Cove, och sedan *upp* därifrån igen. Branta backar är det gott om. Och wow vilket tjusigt ställe. Resten av bilderna i det här inlägget förutom sista är tagna från bussen, eventuellt i farten, så döm mig inte för hårt…😝

Sennen Cove. Inte alls fint…🙄

Sedan var vi verkligen i Poldark-country. Gamla gruvhus lite överallt. Kan inte säga vilket som är vilket eller om de varit med i serien än, men de ser i alla fall ut om att de skulle platsa. Landskapet påminde mig mer om Skottland på den här delen, och inte bara för att damerna som satt bakom mig pratade med skotsk dialekt.

Kor och gruvor.

Så St Ives. Någon jag pratade med i Falmouth sa att det var hennes favoritställe i hela Cornwall. Tja, kan nog kanske förstå det. Och det här var bara en första glimt. Busshållplatsen var dock väldigt bra placerad. Förutom om man inte gillar uppförsbackar för att ta sig till den.

Inge fint här heller. 🙄

Man har lite att klättra uppför om man är på stranden och ska med bussen.

Sista sträckan ner mot Penzance igen var ärligt talat rätt tråkig. Fortfarande jordbruksmark, men nu körde vi på relativt breda vägar så inte ens det var spännande. Tills St Michael’s Mount dök upp igen…

St Michael’s Moount?

När bussen sedan stannade i Marazion, som är mitt för ”ön” på fastlandet, kunde jag inte låta bli att hoppa av bussen för att fota lite mer. Jag har intalat mig själv hela dagen att jag inte skulle vara ute halva natten för att fotografera då jag ska ut med en båt redan 9:00 imorgon, men…kunde inte stanna på bussen. Dock lyckades jag faktiskt bara ta foton från ett par ställen och sedan ta nästa buss tillbaka till Penzance. 😇

Det kommer bli MÅNGA fler bilder på det här. Om jag nu inte förolyckar kameran under morgondagens båttur, vill säga.

Truro retur

Det blev stad idag – jag ville verkligen inte vakna i morse och stad kändes som en totalt sett lugnare dag än en vandring, oavsett längd. Tog tåget upp till Truro strax före tio och traskade nerför backen mot centrum. Turistinformationen skulle ha en stadsvandring klockan 11 och jag var framme med sådär 20 minuter till godo. Det visade sig att vi bara var tre som ville gå, men de körde ändå.

I sådär 1,5 timme gick vi runt på kullerstenarna och tittade på det ena huset eller det andra, och på katedralen från alla möjliga håll. Fick reda på delvis varför den är så inbyggd – den började byggas 1880 då Truro redan var en ganska väl utbyggd stad, och dessutom på samma ställe där det redan stod en kyrka, som inkorporerades i designen. Sedan har det också vuxit upp ännu fler hus runtomkring.

Det mest lysande med den här bilden också är solen. Men det är i alla fall katedralen från en annan vinkel.

Efter rundturen letade jag mig lite lunch. Hade gått förbi ett ställe med gigantiska färgglada maränger förra gången jag var i stan, så nu ställde jag siktet ditåt. Nu menar jag inte att jag åt bara en maräng till lunch, alltså…köpte först något annat jag aldrig provat men som var ett måste när man är här i Cornwall – en Cornish pasty. Typ en pirog med kött, potatis, lök och kålrot, tror jag hon sa. Och en maräng, naturligtvis. De hade inga sittplatser, så jag tog med mig det hela ut och gick till Lemon Quay, där man nuförtiden inte ser så mycket vatten alls. Förut var det dock en hamn, men floden är överbyggd nu. Däremot fanns det gott om bänkar. Och hungriga fiskmåsar. 🙄 IQ fiskmås är förmodligen ganska högt, för de är rätt lömska, de rackarna.

Giganto-maräng. Nej, bildvinkeln ljuger inte, den var sådär stor.

Pastyn var god, men marängen smakade mest bara socker. Vet i och för sig inte vad annars jag hade förväntat mig. 😂 Ingen fiskmås kom åt någotdera, däremot hade jag lyckats få massor med marängsmulor innanför tröjan innan jag var klar. Under tiden stod det en kristen snubbe och predikade om att Gud är lösningen på alla problem och att man skulle ta hand om sin själ och att alla är antingen man eller kvinna, och visste man inte det så var det för att man inte kände till Gud. Och hinduism var fel och ateism var fel, för det fanns exakt en Gud. Snacka om intolerant dravel. 😡 En dam gick runt och försökte dela ut flygblad i samband med dravlet, och hon kände nog på sig att det inte var så populärt, för hon frågade väldigt försynt om man ville ha en. Och jag hörde ingen som tackade ja.

Avgång för båten tillbaka till Falmouth var klockan 14 och alldeles i närheten så när magen var full gick jag dit. Vi fick först åka buss igen då det var lågvatten. Väl ute på båten blev det snabbt rätt kyligt, det blåste friskt och molnen såg ut att hota med regn. Dock droppade det ingenting. Själv satt jag i shorts och t-shirt medan andra huttrade klädd i jacka eller satt insvepta i dubbla filtar. Men hade jag haft en jacka med mig hade jag faktiskt tagit på den….😝 Vyerna var typ desamma som i förrgår, dock hade det stora skeppet försvunnit som kaptenen hade sagt.

Teodling. Tydligen är mikroklimatet här alldeles utmärkt för att odla te.

Mera båtar. Och några skarvar, på den gula grejen. De verkar ganska vanliga häromkring.

Pirater! ☠️😱 Men vi såg tydligen antingen för skrämmande eller för fattiga ut, för de körde bara vidare.

Ankomst kajen.

Ny vinkel på blå båt. 😁

Vi var tillbaka i Falmouth runt 16, och det kändes direkt varmare av att komma lite i lä från husen och all sten har säkert också sparat på sig en del värme. Gick till Indidog, en nyöppnad restaurang som ägs av samma par som äger boendet jag bor på, för att se hur det var. De ”ska” ha mat hela dagen, men när jag kom dit fick jag höra att de bara serverade kakor och kaffe då. Nåväl, fick väl offra mig på en bit kaka, då…och lite mintte. Läget är suveränt och de är snyggt inrett, men annars verkar de ha lite inkörningsproblem. Hoppas dock de lyckas lösa dem.

Gott, men inte riktigt mäktig nog för min smak.

Så nu var jag fortfarande hungrig. Tänkte gå tillbaka till Little Red Rooster, men var sugen på lökringar och det hade inte de. Hade gått förbi ett hamburgerställe som heter The Meat Counter flera gånger nu, men inte varit sugen på burgare (jag vet, bara det är konstigt, måste vara den där hemska på Heligan som spökat). De hade lökringar, så jag bestämde mig för att prova, speciellt efter att ha läst recensionerna. O.M.G. Bästa burgaren! Och väldigt goda lökringar. Läge precis på High Street och supertrevlig personal och bra musik på det. Fick inte direkt färre anledningar att flytta hit. Som tur är har jag tänkt mig ett besök tillbaka i Falmouth nästa vecka, då de ska ha tornerspel på slottet, så då kan det bli en sväng till med burgare också.

Jag är löjligt förtjust i de här vimplarna. Blir bara så glad av dem. 😁

Heisenburger och lökringar. Mums!

Då det var en skön kväll och energin inte var riktigt slut än så promenerade jag bort till stranden först innan jag gick ”hem”. Såg inte en enda anledning till att åka härifrån, faktiskt. 😝 Men imorgon så måste jag väl åka vidare. Har svårt att tro att Penzance, eller något ställe överhuvudtaget, kan klå detta, men vi får väl se.

Litet panorama med strandhytterna. Det regnade inte ikväll, så jag hade lite mer tid att fotografera i lugn och ro.

Inga anledningar att åka hem här inte…men ärligt talat är jag impad mest för att de pallade att paddla i de rätt rejäla vågorna som det var nu. Och inte för att jag kollade så noga, men deras badshorts såg torra/oplurrade ut…🧐😝

Hav och båtar

Det är precis vad National Maritime Museum Cornwall handlar om, och det var där jag spenderade dagen. Det skulle bli varmt och soligt så det var bäst att hålla mig inomhus. Fick kommentar på frukosten om min solbränna – jodå, trots 30 SPF dagligen så biter den däringa solen på mig. 🙄

Började med att traska runt på deras tillfälliga Titanic-utställning som var väldigt välgjord. Flera av utställningsobjekten var dessutom på svenska, gissningsvis utlånade av en svensk samlare. Intressant och tragiskt.

Gick sedan ned till ”tidal zone” ett par fönster ut mot havet som vid högvatten är helt under vattenytan medan bara nedre delen är täckt under lågvatten. Det var flod när jag var dit så jag såg även lite fiskar som simmade förbi.

Från djupet tog jag hissen upp till toppen av observationstornet. Det var finfin utsikt däruppe men tyvärr glas i vägen överallt. Och räcken, även om man ignorerade glaset. Dock fanns det kikare att låna så man kunde spana långt bort.

Mumsade i mig en god mozzarella-macka till lunch innan jag fortsatte utforska vädersystem och hur man styr en båt egentligen. Och hur en massa olika båtar fungerade. När jag kom till Falmouths egna maritima historia tröt orken lite, men det ordnade sig när jag kom ner till bottenvåningen och började läsa om fiske och folk som otroligt nog överlevt ute på haven när deras båtar kapsejsat.

Även här var också souvenirshopen väldigt intressant, och jag lämnade den med endast en pin. När ska de uppfinna Mary Poppins-väskor egentligen? Skulle vara supersmidigt.

Gick sedan ut på stan och försökte hitta mig en tygpåse att ha lite extra grejor i, men som vanligt när man är ute efter något så hittar man det inte. Gick istället och åt en till pizza på the Stable, och drack en cider till.

Återfick lite ork i benen och traskade bort till det där geocachestället. Kollade redan i morse, men då var det också fullt med folk. Nu var det tomt och jag kunde börja leta. Det kändes lite lönlöst en stund, men sen så såg jag något som inte riktigt hörde hemma. Och där var den! En blå, avlång låda, precis som det stod i beskrivningen. Så jag kan tipsa om GC2C7R3 om ni någon gång är i Falmouth.

De tre återbesöken var dessutom väl värda mödan när jag såg det underbara ljuset som dök upp på kvällen. Skyndade mig sedan bort till Castle Beach för att se om jag kunde få nåt kort på strandhyddorna också, och visst, de var helt utan besökare nu. Dessutom började det regna. Bara lite lätt, och stundvis, men fick i alla fall skydda kameran lite. Själv tyckte jag mest bara att det var skönt.

Och nu funderar jag över om jag ska på stadsvandring eller naturvandring imorgon…🤔

Scrumptious cyder

Började dagen med en lös plan om att ta båten till Truro och sen se vad jag kände för – stanna i Truro ett tag, åka tillbaka med båten eller åka vidare till Healey’s Cyder Farm. Healey’s var ett av måstena medan jag bor i Falmouth, så alternativet var att åka dit på onsdag då jag bokat biljett till museet imorgon.

Det var en lite disig och mulen morgon, men färden uppför floden var ändå inte alls dum. Jag föredrar ju mer hav före andra vattendrag, men det här funkade verkligen det också. Sen undrar jag bara hur många båtar det finns här egentligen – tyckte jag såg många i Plymouth men det känns som att det räcker med en av hamnarna här för att matcha det. Och jag ser fler hamnar hela tiden, speciellt nu uppför floden var det en efter en annan.

St Just in Roseland. En av mina många alternativplaner involverar en vandring hit.

Grådisigt men fortfarande vackert.

Musselfarm. Sådär 9 meter under de här bojarna växer musslorna till sig under 2 år, enligt kaptenen på vår båt.

King Harry Ferry.

”Arresterad” båt som visst ska bli frisläppt imorgon. Tydligen var det något som behövde åtgärdas.

Smuggler’s Cottage.

Då det inte var högvatten fick vi kliva av båten en bit söder om Truro och åka buss in till stan. Hade under tiden bestämt mig för att luncha där och sedan ta ciderfarmen – bättre att ha onsdagen öppen ifall man kommer på något annat roligt att göra.

Truro var inte så dumt det heller, även om jag nu mest bara virrade runt lite, tittade upp på katedralen och till sist hittade ett urgulligt litet café, Lilys of Truro, att äta lunch på. Innan dess gjorde jag även något som jag aldrig tror har hänt förut – jag var in på en chokladbutik och kom ut igen utan att ha handlat något. 😲🤒

Truro Cathedral. Fullständigt omöjlig att fotografera då den är helt inbyggd av andra hus. Tornen lutar *egentligen* inte inåt.

Har jag sagt något om vassa ordvitsar förut? 🤔

Macka. Och chips, för det måste man ha till. Och en giftigt grön god juice. 😋

Bokade sedan en taxi, via en app, så jag slapp prata med någon, ut till ciderfarmen. Det skulle kosta lite drygt 200 kronor, och lika mycket tillbaka, men det här var verkligen något jag ville göra och bussarna verkade inte gå någonstans i närheten av stället. Den dök upp efter några minuter och jag pratade lite med chauffören under de cirka 20 minuter långa åkturen. Han hade visst varit dit flera gånger själv, och sa åt mig att nu inte dricka för mycket cider…men det var ju det som var meningen. 😝

Efter att ha virrat runt lite och letat efter rundtursbokningen lyckades jag till slut bli inbokad på en fullständig rundtur som tar cirka 1 timme och 45 minuter. Vi började med att titta på ciderpressar, både den som används nu och äldre varianter, medan guiden berättade om hur man gör cider nu jämfört med tidigare.

Äldsta ciderkvarnen.

Förra kvarnen/pressen som var i användning hos Healey’s.

Nuvarande kvarn och press. Dock inte i produktion just idag.

Det har blivit betydligt hälsosammare, kan man lugnt säga…från början användes en åsna till att snurra runt ett kvarnhjul för att krossa äpplena, och ett par pojkar hade som uppgift att skyffla upp de äpplen som trillade utanför och lägga ner dem i kvarnen igen. Men det var inte det enda de skyfflade upp – det behövdes nämligen bakterier till cidern, och de som fanns närmast till hands var i det som åsnan lämnade efter sig…

Efter kvarnen skulle cidern pressas, och där dök ett annat problem upp. Först använde de granit som bas på pressen, men det var dyrt. Sedan provade de trä, men det sög åt sig cidern om man inte blötlade det innan och det var arbetskrävande. Sedan fick de den fantastiska idén att man kunde lägga på ett lager bly för att få en tät bas. Vilket hade den ytterligare fördelen att det gjorde cidern sötare. Sen gick det som det gick, och efter att många insjuknat med blyförgiftning blev det stopp på ciderproduktionen i sådär 10 år.

Ett par irländska bröder fick dock senare för sig att börja igen, så de köpte enkel utrustning och gick runt och köpte billiga äpplen de gjorde cider av, och så var det igång igen. Healey’s själva har dock inte hållit på så länge, utan ”bara” sedan 1980.

Sedan fick vi prova cider. De gör ganska många varianter så det tog ett tag, och då testade vi ändå kanske bara hälften. Resten kunde man prova i butiken om man ville. Först en mediumtorr och en mediumsöt scrumpy – den torra var godast. Namnet scrumpy kommer från ”scrumping”, dvs att palla äpplen. Sedan deras ”oak matured” cider, som fått vila i ektunnor ett tag innan de tappas på flaska, dels en från en ny tunna, dels en från en tunna som tidigare använts till whiskey. Whiskeysmaken kändes ordentligt på den senare, medan den från den nya tunnan blev min favorit. Deras Rattler, en ”cloudy” kolsyrad cider, som är storsäljaren fick vi sedan prova i vanlig och smaksatt form, men jag hoppade över en av de senare då den var gjord med jordgubbar. 🙄 Den med ananas och originalet var dock goda. Efter dem fick vi prova Cornish Gold som är en klar, kolsyrad cider. Den var lite tråkig i jämförelse. Vi avslutade med deras alkoholfria lemonad, som nog var bästa lemonaden jag smakat. Det är nu man skulle ha haft en extra resväska och någon som kunde bära den åt en, för de levererar inte till Sverige. 😔 Justja, det var med något jordgubbsvin där i mitten också, men det struntade jag också i. 😝

De som valt att gå den lilla turen fick nu göra annat, medan vi andra klättrade upp en trappa som snurrade runt en stor cidertank och upp ovanför lagret. Oj vad mycket cider. Och sylt, och sprit, och sånt.

Sprittunnor. De gör även en äppelkonjak och whiskey.

Vi gick sedan in till rummet där cidern fylls i flaskor och tunnor, etiketteras och paketeras. Dock hade det hänt ett missöde, för det forsade ut cider på golvet! 😱 Av färgen att döma kan det nog dock ha varit en jordgubbsvariant, så då gör det ju inte så mycket. 😝

Etikettering och packning.

Påfyllning i tunnor till pubar.

Alkoholmissbruk! Även om det skulle vara jordgubbssmak…

Det var enormt varmt däruppe, speciellt som det var en varm dag i övrigt också, så det var skönt att sedan komma ner igen och få åka runt på odlingarna i en vagn dragen av en traktor. Mycket äppelträd blir det. Skumpigt var det också, så att fotografera var inte helt lätt. 😂

Äppelträd! Har glömt hur många det var.

Ingen farm utan djur! Och getingar är fortfarande mina favoriter av djurbarn. 😁

Shirehästar, en ponny och åsnor fanns det också.

Och husen ser ju inte alls pittoreska ut…

Pegs! Loo pegs! Så fort jag ser grisar tänker jag alltid på en av mina favoritscener ur Name of the Wind av Patrick Rothfuss. 🐖😁

Klockan hade hunnit bli ganska mycket, så jag bestämde mig för att äta på plats, och dessutom hade jag en gratis dryck att hämta ut. Tog original-rattlern och beställde en supersallad med grillad kyckling. Den var HEMSK. I alla fall kycklingen. Hur den kunde vara både torr och seg förstår jag inte. Men resten gick i alla fall att svälja ner. Beställde en taxi till tågstationen och gick in i shoppen. Hade kunnat handla JÄTTEMYCKET men fick nöja mig med en pin. Den får i alla fall plats i väskan. Tror jag. 😝

Rattler. Salladen slipper ni se för den var ändå inge god. 😝

Taxin var tidig men jag kände inte att jag behövde vara kvar så vi åkte in mot Truro. Väldigt pratsam snubbe som körde, så den turen gick fort. När han hörde att jag var från Sverige var han övertygad om att jag var här för att plundra precis som vilken annan viking som helst. 😂 Jag tar ju mest bara foton, juh…📷