Dags för nya äventyr! Egentligen var planen att åka ned till Stockholm den 8 juli och vidare mot Irland den 9, men på grund av väldigt tråkiga omständigheter (vila i frid, Kaisu 💔😢) blev det nedresa redan den 4.
De första två nätterna spenderades på Scandic i Södertälje där speciellt frukostbuffén var en trevlig överraskning. På grund av banarbete blev resan mellan Stockholm och Södertälje betydligt jobbigare och längre än vanligt – att få in ett helt pendeltåg på några bussar är inte gjort i en handvändning (och fullt blir det också). Därför lämnade jag först in resväskan på centralstationen så jag skulle hinna ränna runt lite på stan medan det var vardag – är ute efter en ny kamerarygga och det finns ett helt gäng fotobutiker i stan där man till och med kan prova dem innan man köper. Tyvärr har de inte öppet på helgerna och på fredagen var det ingen tid över till sådana frivoliteter.
Redo för avgång alldeles för tidigt en torsdagsmorgon – 6:00.
Ett stort skåp på centralen (till min stooooora resväska) kostade 69 kronor per påbörjad timme, och naturligtvis kom jag tillbaka 1 minut in på fjärde timmen. Inte hade jag köpt en ny ryggsäck heller, för med resväskan, gamla kameraväskan och en extra kasse kändes det för bökigt att bära med mig ännu mer på tåg till buss till tåg till buss till hotellet. Var väldigt glad för det när jag stod inklämd som en sardin och försökte hålla tag i mina tre existerande väskor på ersättningsbussen. 😝
Scandic Södertälje, där jag och två av mina morbröder bodde för Kaisus begravning.Snygg vägg på hotellrummet.Till frukostbuffén fanns det förutom extra lyxigt bacon och riktigt god äggröra även supergod hummus och groddar och krasse – och färska croissanter som bonus.
Jag hade tänkt stanna kvar i Södertälje men på ett annat hotell till på måndagen, men då tågen var så jobbiga valde jag att flytta till Solna på lördagen. Försökte hitta något annat sätt in till Stockholm än med pendeltågen, och såg att det skulle gå att ta Mälartåg från Södertälje Syd och att det skulle ta 20 minuter. Jämfört med pendeltåget som tog 1,5 timme tyckte jag att det lät väl värt de extra 70 kronorna som det skulle kosta. Bussar till stationen gick också tillräckligt ofta att det inte skulle bli komplicerat.
Buss till tåg och sen till pendeltåget som i alla fall gick som det skulle åt andra hållet. Hoppade av i Solna och började tycka att resväskan var enormt tung, men det skulle i alla fall inte vara så långt till hotellet. Skulle ”bara” genom Mall of Scandinavia och gå längs Friends Arena. Kartappen menade att det skulle ta 14 minuter! Och den hade ganska rätt. Dessutom skulle jag ha gått nerför en ramp medan jag kunde, nu fick jag istället baxa väskan nerför ett gäng trappor – som jag nu sitter och tittar ut mot.
Ny dag, nytt rum. O-roliga trappor – ens nerför – med en minst 25 kilo tung resväska och vek kropp. 😝
Hade turen att rummet redan var klart när jag kom fram vid 13, så jag släpade in väskan i hissen och åkte upp på en gång. Var egentligen redan trött, men plockade ur lite grejor ur midjeväskan och stack sedan i väg igen med den och kameran mot Skansen. Jag kände mig foto-sugen och där borde det ju finnas massor att rikta linsen mot tänkte jag. Vädret var dessutom bra för djurfoto, en hel del moln som jämnade ut ljuset.
Klockan hade hunnit bli tjugo över två innan jag kommit fram, och Skansen skulle stänga 18. Insåg att jag inte skulle hinna med så mycket idag, men har samtidigt inga bra idéer inför morgondagen så jag köpte mig ett årskort då det ändå var billigare än två inträdesbiljetter. Köpte mig en tunnbrödsrulle från en kiosk utanför för att samla lite mer energi, och var duktigt bevakad medan jag åt.
Både måsen och kråkan satt och spanade under hela måltiden. Andra kråkor och ett gäng gråsparvar skuttade också omkring i närheten.
Gick sedan in och tog rulltrappan upp en bit i parken och gick mot djurområdena. Eftersom det var fokus på nordiska djur var de kanske inte så exotiska, men jag fick ändå se två som jag inte tror jag sett på riktigt förut, ens på zoo – järv och lodjur. Speciellt lodjuret tyckte jag var spännande, och häftigt med de stora snöskorna till tassar den hade jämfört med de långa smala benen och den slanka kroppen.
Tjusig fontän precis innanför huvudingången.Bä bä vita lamm…Mu mu, sade ku…a.Geten sa inte så mycket alls……men jag tror de är släkt med drakar, som den här vilar på sin ”skatt”.Det där ser tungt ut!Vissa djur kom på frivilligt besök också – som den här, och en hel flock med kråkor som kalasade på rester inne hos björnen (som jag inte lyckades fota).Ännu en ko.Och en ko-nung.Ho-ho!Oh-oh!En djärv en…ja skatan till höger, alltså. 🤪 Den blev jagad en hel del av järven.Visenter (också kallade europeisk bison).Lodjur (Lynx lynx). Kolla in tassarna!En katt är en katt är en katt.Oooooh, biiiiiig streeeeetch!Pegs! Lo, pegs! Linderödssvin närmare bestämt, en lantras som har sitt ursprung i det gamla svenska skogssvinet.Svinen hade gott om såna här kompisar också.Där nere – mest hitanför mitten – var jag och traskade runt idag.
Sådär strax före 17 började det småskvätta lite regn, men jag hade ju min stormsäkra kameraväska så den var det ingen fara med. Själv krymper jag inte av vatten vad jag vet, så det gjorde inte mig så mycket heller. Ville dock inte gärna ha kameran framme i regnet så jag började röra mig mot utgången. Tog spårvagnen tillbaka till centralen och gick yttervägen dit då lite lätt regn var att föredra över den fuktiga värmen jag möttes av när jag provade gå ner under jorden vid Sergels Torg. Pendeltåg igen, och en till tripp genom Mall of Scandinavia. Denna gången tog jag en annan väg, och stannade till för att köpa en macka från Panini Internazionale som jag aldrig testat förut. Valde en med halloumi och avokado som även skulle ha lite chilihetta. Högg in direkt när jag kom upp på rummet och MUMS vad gott! 😁 Såna kan det nog bli fler av.
Planerna för imorgon ser just nu ut som ett besök till på Skansen, då kanske på andra sidan, och sen får vi se om det bli något mer. Har ju dragits med ischias efter att förmodligen ha överbelastat musklerna sist jag var i Stockholm i maj så det kanske inte är någon hit att börja göra alldeles för mycket direkt.
Idag var jag inbokad på något jag kände var väldigt speciellt – ett besök på the Magic Circles huvudkvarter i London. Eventet hette The History of Mystery och vi skulle både få information om magins historia och se ett par magishower. De skulle öppna dörrarna klockan 11 och det var en lätt resa bort till Euston Square station och sedan att gå runt huset till en inte särskilt inbjudande gata. Där fanns dock ingången till the Magic Circle, och när de öppnade dörrarna var vi ett gäng förväntansfulla utanför. Väldigt blandade åldrar, allt från barn till pensionärer.
Till att börja med fick vi te/kaffe och kaka i ”The Club Room” medan resten av gänget kom in. Vid 11:30 började Kim, en äldre herre som skötte guidningen. Han började med att berätta om sällskapet som formades 1905 och nu har runt 1700 medlemmar världen över. Sedan 1991 (ja, det är sent) är även kvinnor välkomna som medlemmar. Sedan tog han med sig halva publiken ned till museet medan vi andra blev underhållna av en magiker som heter Chris Wood. Han började med ett trick som är sådär 4500 år gammalt – boll och kopp. När man tror att bollen är under koppen är den inte det, och tror man inte det så är den där. Eller så är det helt plötsligt en citron. 🤷♀️
Han körde också några korttrick, men det mest fantastiska var när han tog upp en person från publiken, lånade deras ring som sen blev till en halskedja. Han knöt sedan fast ett litet snöre på kedjan och eldade upp det – och där var ringen! Fantastisk show också, inte stort och bombastiskt utan han pratade lugnt och relativt lågmält som för att bjuda in oss att komma närmare. Vilket inte var så svårt, hela gruppen var väl på runt 30 pers och hälften hade ju försvunnit ned i källaren.
Sen blev det vår tur att gå ner i källaren. (Nejdå, de andra var inte borttrollade) Kim berättade mer om magins historia och visade att de hade ett exemplar av den allra första boken som berättade hur tricks utfördes. Han berättade också om tricket bullet catch, som går ut på att en ur publiken märker en kula som sedan skjuts mot magikern som fångar den på något kreativt sätt. Penn & Teller gjorde en variant av detta där båda sköt mot varandra, och delar av deras utrustning fanns i museet trots att de inte är medlemmar.
Tricket kan dock gå väldigt fel också, och Kim berättade om Chung Ling Soo som tragiskt sköts till döds under en föreställning i London 1918 under det tricket. Chung Ling Soo var egentligen en amerikan som hette William Campbell men han uppträdde maskerad och låtsades inte kunna någon engelska då magiker traditionsenligt kom från den mysteriska fjärran östern. När han blev skjuten ska han dock ha utbrustit ”Something’s gone wrong!”. Enligt Kim var det så han avslöjades, men enligt Encyclopedia Britannica var det känt redan tidigare.
Vi fick sedan några minuter att titta runt på egen hand innan vi skulle upp till övervåningen för nästa magishow. Den här magikern hette Paul (nånting, ska se om jag lyckas ta reda på efternamnet) och körde mer street magic. Han började därför med att ställa fram en hatt. 😂 Han körde också boll och kopp, och fick till en citron till slut han också. Sen körde han ett gäng korttrick. Jag fick vara med som observatör på det näst sista, när han hade tre helt vanliga spelkort, rev ut mittenbiten ur dem och sen kopplade ihop dem. Han behövde visserligen riva sönder ena kanten för att få loss kortet i mitten igen, men sen blev de magiskt ”hela” (förutom hålet) igen. Nu önskar jag att jag kommer ihåg vilket kort det var som hängde genom de andra, för jag fick med mig ett som souvenir därifrån. 🤔
Fick med mig ett foto på deras häftiga trappa också, men annars blev det inte mycket fotat den här dagen. När jag tackat magikerna och fått deras autografer var det dags att bocka av shoppinglistan. Hade ju inte varit till Bravissimo än, och ville också ha en till halsduk och några Nando’s-såser så jag inte behövde beställa hem med frakt och allt. Traskade därför ner mot Covent Garden igen och började med att leta rätt på Bravisismo. Blev först lite skraj, för kart-appen ledde mig till ett hus och ett hörn som såg bekant ut men där var det inget Bravissimo! När jag kollade deras egen sida visade det sig dock att jag var en bit för långt bort på samma gata. Gick in, fick hjälp med önskelistan och sedan ett gäng att prova. Fyra av dem hängde med mig därifrån också.
Klockan var nu cirka 15, och jag hade inte ätit nån lunch. Inte hade jag ätit något på Flat Iron sen jag kom hit heller, så nu tyckte jag det var dags. Speciellt som det var en sån där lagom mittemellan-tid då det brukar kunna vara lugnare. Beställde in en Pisco Punch-drink med citron och ananas, en Bavette som köttbit och ”garlic mash” med ”crispy bone marrow” som tillbehör. Potatismoset var nog godast nånsin, tror de använt ungefär lika mycket vitlök som potatis, och krispig benmärg var inte heller dumt. Ja, köttet var ju förstås också gott. 😁
Lunch-middag på Flat Iron.
Gick sen in på marknaden vid Covent Garden och handlade mig en till halsduk (lila den här gången) och hade ingen större lust att åka hem. Hamnade vid en annan magiker, som också körde boll och kopp. Han fick till TRE citroner (för han hade tre muggar 😝). I slutet av hans show började det dock regna, och då blev det lite lättare att åka hem. Jag försökte först hitta någon mataffär för att få tag på mer sås, men det blev också bara en liten en så de hade bara mediumstark. Köpte ett par ändå för att slippa ha total abstinens, men sen letade jag mig en buss tillbaka till hotellet – och nu gick de faktiskt mer som de skulle också!
Packade och gjorde plan för morgondagen, att försöka vara vid tågstationen klockan 6. När jag läste att incheckningsdiskarna inte skulle öppna förrän 2 timmar innan planets avgång justerade jag det till 7, då planet inte skulle gå förrän 10:20.
2024-04-03
Vaknade när klockan ringde tjugo i 6 och kände mig jättetrött. Var inte så snabb och effektiv på morgonen så klockan hann bli efter sju innan jag ens kom ut från hotellet. Då kändes väskan också JÄTTETUNG, och jag undrade hur mycket jag hade shoppat egentligen. Kom ner till Farringdon, gick till perrongen för Elizabeth Line och såg att jag skulle få vänta hela 15 minuter på ett tåg till Heathrow. Det hade jag inte riktigt räknat med, och det betydde att jag inte skulle komma till flygplatsen ens 2 timmar före avgång. Sist jag åkte därifrån var det ju milslånga köer, men det såg inte så farligt ut när jag landade och jag hittade ingen info någonstans om kötider.
Äppelklockan varnade mig två gånger om att min puls var ovanligt hög trots att jag stod stilla, så jo, lite nervös var jag nog. Men jag *ville* ju egentligen inte åka hem heller, så det kanske var därför jag var seg. 8:20 klev jag av tåget, 8:24 befann jag mig på ett gångband från tåget mot avgångshallen. Och vet ni vad? 8:46 hade jag checkat in och lämnat väskan OCH tagit mig igenom säkerhetskontrollen. 😲 På HEATHROW. Det är ju närmast Frösö-tider. 😝 Ja, jag hade nog tur. Speciellt som de öppnade en experimentell säkerhetskontroll där man slapp plocka ur elektronik och vätskor ur väskan precis innan jag kom fram. Och resväskan? Den vägde tydligen 14,4 kilo, långt under gränsen. Någon av vågarna måste ha visat fel, för så stor skillnad kan de väl ändå inte vara med 2,5 kilo. 🤔 Eller så är jag bara en vekling. 🤪
Hann köpa och äta frukost innan boarding, som bekvämt nog inte var så långt bort. Vi kom iväg lite sent, men måste ha haft medvind då vi landade tidigt i alla fall. Passkontrollen på Arlanda gick bra, men sen blev det ju en säkerhetskontroll till, och inte den smidiga sorten. Det tog definitivt mer än 26 minuter, men jag hade ju inte bråttom nu. Kollade runt lite på matalternativ och hamnade till slut på Jureskogs igen, även om jag inte var så sugen på hamburgare. Var dock sugen på ett lugnt hörn för att kunna sitta och skriva bloggen, och det passar det väldigt bra till. Så nu är det sådär en timme kvar till nästa flyg som ska gå 18:10. Hoppas inte min tur tagit helt slut än. 🍀
Va? Går det att ta det lugnt?!? Jo, idag gick det rätt bra faktiskt. Kände mig trött i kroppen efter igår och hade inga bokade planer förrän klockan 19 (även om det nu var en timme för tidigt, mummel, grubbel, HATAR SOMMARTID) så jag slappade på rummet ända till 14. Ja, skrev blogg och tvättade kläder också. 😝 Men det kändes som att det behövdes.
Något som också behövdes var dock mat, och jag hade inte tänkt långt nog igår för att köpa med mig en frukostmacka hem. Siktade återigen på att ta mig till London Eye och sedan gå upp därifrån till Apollo Theatre som ligger i närheten av Piccadilly Circus. Där skulle jag nämligen se Mind Mangler på kvällen, men jag hade ju några timmar på mig i alla fall.
Den här gången såg jag i alla fall massor av bussar, varav en åkte precis när jag kom fram till hållplatsen. Det var dock inte jättelänge att vänta på nästa och den gick dessutom typ dit jag ville.
Kollade lite matställen i närheten av busshållplats och Londonögat, och fastnade för att det fanns en Honest Burger i Southbank Centret. Hade ju tänkt testa massor med olika hamburgare på den här resan men än har det inte blivit en enda sen Arlanda. Det var bara att på väg dit gick jag förbi ett Wahaca, eller närmare bestämt så gick jag inte förbi, utan in. De har egentligen ännu godare mat än Nando’s, men det är lite dyrare och mer komplicerat så det blir inte riktigt lika många besök där.
Beställde in mina favoriter där också, tacos med kyckling och avocado, quesadillas med svarta bönor och ost, och friterad blomkål. Jag tog quesadillas till frukost, tacos till lunch och blomkål till middag, för någon mer riktigt mat blev det inte idag. Kalorimässigt räckte det nog ändå. 😝 Blomkålen var min absoluta favorit, krispig, kryddig och serverad med jalapeño-dip. Var även lockad av efterrätten med chipotleglaserad grillad ananas och när den urtrevliga servitrisen sa att det var en ganska lätt rätt så slog jag till. Och MUMS!!! Bästa ananasen nånsin, och det var inte ens på grund av chilikryddningen. Den var otroligt söt och saftig. Dock fungerade det inte att andas in ananassaften och chipotleglazen – jag provade. Men kan inte rekommendera det. 🙄
Tacos, quesadillas och Three Citrus Fizz i glaset, blomkålsbitar och ananas med chilisås. 😋
När jag lyckats betala för mig gick jag sen ut på Southbank, och förbi Jubilee Gardens där det också är poppis med gatuartister. En kille försökte precis få ihop en publik till sin show när jag gick förbi, och jag stannade till. Snubben var trollkonstnär och det passade ju bra som uppvärmning inför kvällens show tyckte jag. Han började med några enklare trick med rep och spelkort och avslutade med ett utbytartrick, där han skulle ta sig loss från en tvångströja och några meter kätting som två glada skottar från publiken lindade in honom i. Han lyckades nästan på 2 minuter som var den gräns han satt för sig själv baserat på några rekord som jag inte riktigt minns, men han var underhållande nog att jag pytsade in en slant efteråt ändå.
Fängslande underhållning…..(sorry) Det hade ärligt talat varit skoj om vi allihop gick därifrån just här – inte som att han kunde göra nåt åt det. 🤪
Gick sedan förbi London Eye och under Westminster Bridge för att fota Palace of Westminster och Elizabeth Tower (Big Ben, alltså). Sen över bron och norröver för att fota ögat och sen vände jag in mot stan för att ta mig till teatern. Medan jag gick uppför Whitehall kom det först en polisbil i full fart åt ena hållet, och sen en annan i full fart åt andra hållet. Tänkte att det borde väl ha varit enklare om de gjort tvärtom, men det fanns säkert en tanke bakom. Uppe vid Trafalgar Square åkte det också en polisbil åt ena hållet och en åt det andra, och överhuvudtaget tycker jag att jag sett mycket poliser i farten sen jag kom hit.
Favoritbron från Embankment – dock gick jag inte över den idag. Elizabeth Tower (Big Ben) och Palace of Westminster – UTAN BYGGNADSSTÄLLNINGAR! 🥳Fin fontän.Palace of Westminster.Fortfarande tjusig efter renoveringen!Två runda…😝 Men kolla så snygg kombination det blev med min nya väska mot jackan! (Avledande manöver)En av många häststatyer längs Whitehall.
Hade nu inte långt kvar till teatern men insåg att det nog inte var min axelremsväska som var problemet – ryggen började protestera även nu när jag hade ryggsäcken istället. 🙄 Kom fram till teatern en timme innan showen skulle börja så dörrarna var stängda och det stod en vakt utanför. Gick över gatan för att köpa en flaska vatten och när jag kom tillbaka var det en rätt rejäl kö till ingången. Nåja, när de väl började släppa på folk gick det rätt fort. Fick väskan genomsökt och kunde i alla fall gå på toa innan de öppnade dörrarna in till salongen också. Medan vi väntade fick vi om vi ville fylla i ett kort med vårt namn och en hemlighet som kunde komma att användas i showen. Jag kom dock inte på nåt bra. 😔
Mind Mangler på Apollo Theatre. Och även om hen är väldigt tjusig är jag glad att personen i gula klänningen inte satt framför mig – svårt att se över den där uppsättningen! 😁
Som på de flesta gamla teatrar var det ganska trångt mellan stolsraderna så man fick dra in magen när man skulle släppa förbi folk. Jag satt på plats 6 i rad F och hade finfin sikt mot scenen i alla fall, och hade också turen att inte ens få en vuxen framför mig.
Tror inte vi nånsin knäckte kassaskåpet faktiskt…🤔
Mind Manglern kom ut på scenen vid 19 och så startade showen. Som vanligt med Mischiefs produktioner så går inte allt som det ”ska”. Han försökte gissa sig till folks namn och yrken, och försökte få dem att tänka på en viss färg eller djur. Han tog också upp hjälp från publiken på scenen. Mellan allt som gick snett eller var tydligt fixat fanns det också ”hur gjorde han det där?!?”-moment på riktigt. Det var också svårt att säga hur mycket som var fixat sen innan och hur mycket som bara stämde, då en del saker verkade vara för mycket sammanträffanden för att vara verklig publikmedverkan.
Hur som helst så var det en fantastiskt rolig show och jag kommer inte tveka en sekund framöver heller att boka in mig på någon av Mischiefs produktioner när jag är i deras trakter igen.
Efter showens slut var det då det där med att ta sig tillbaka till hotellet. Citymapper gav mig flera förslag med en massa promenerande, men – det var jag inte ett dugg sugen på idag faktiskt. 😝 Valde istället tunnelbanealternativet som gick ända från Piccadilly Circus till Farringdon, dock med ett byte. Det var långtifrån snabbast, men jag kunde offra 10 minuter på att slippa gå idag. Tågen gick i alla fall som de skulle, och det var inte ens trångt, så jag kom lätt och snabbt tillbaka till Farringdon. Dock hade jag tänkt köpa med mig lite ätbart till rummet från Co-op, men det var stängt. Hotellet hade en restaurang, men när jag frågade där så fick jag veta att köket var stängt där också. Det fanns i alla fall lite snacks att köpa från en lynnig automatutcheckning så jag behöver inte gå till sängs hungrig.
Piccadilly Circus och ett gäng cykeltaxis. Tror de körde rundturer också. Spelade hög musik gjorde de i alla fall.
Och till sängs måste jag, för imorgon är jag inbokad på en guidad promenad redan 10:45. Då har jag ju vanligtvis inte tagit mig ut från hotellet hittills. 😝 För att göra saken värre utgår denna promenad från stationen Bank, och alla som någon gång behövt hitta ut eller byta tåg där vet vilken labyrint den är. Räknar med att behöva vara där minst en halvtimme innan för att hitta ut på rätt ställe i tid, så inget nattsuddande för mig ikväll inte!
Om 42 är svaret på allt i Liftarens Guide till Galaxen så är en annan viktig fras ”Don’t Panic”. Det har jag fått hålla i tankarna idag när all möjliga sorters kommunikation inte fungerat som det skulle. Till att börja med är Lizzie Line inställd härifrån Farringdon i helgen på grund av arbete. När jag väl velat klart om vart jag ville idag fick jag därför leta mig en buss. Tänkte ta mig ner till London Eye och sedan traska österut längs Themsens södra sida då det finns så mycket intressant att se där.
Sen var det bara det att bussen råkade släppa av mig i närheten av Covent Garden också. Oooooops. Det finns ju massor med intressant där också, speciellt om man kände för att kanske leta sig en födelsedagspresent. Har velat köpa mig fler lagom tjocka halsdukar som jag bara brukar kunna hitta här, då de som finns hemma antingen är för tjocka, för tunna och/eller alldeles för dyra. Har hittills inte hittat någon gatuförsäljare med sådana – de brukade finnas överallt förut – men hoppades att det skulle finnas någon på marknaden i Covent Garden. Det gjorde det! Fler än en dessutom. Köpte mig två halsdukar till att börja med, en turkos och en mörkare turkos. 😝
Gick förbi den här pärlan på väg till Covent Garden. Ska se en annan föreställning från samma gäng på söndagen.
Kollade på showen som precis hade startat, där ett par äldre män jonglerade och cyklade på enhjulingar. Det verkar vara en klassiker. Tyckte det var lite extra roligt när de var två som höll låda ihop.
Till skillnad från den unge killen jag såg jonglerande på en enhjuling här sist jag var i krokarna tog de här sig upp på sina cyklar utan hjälp från publiken. 😝
Hade bokat in mig på lyxmiddag på kvällen men behövde i alla fall lunch. För att inte bli helt utan god mat om kvällsrestaurangen visade sig inte vara så bra som den borde gick jag till närmaste Nando’s. Beställde mitt gamla vanliga och såg efteråt att jag visst har en gratismåltid ihoptjänad också. Mååååste väl gå tillbaka en gång till då. 😇
Andra jonglerande tokar hade intagit scenen när jag hade ätit.
Har känt att jag fått lite/mycket ont i ryggen av att gå runt med min axelbandsväska när jag tyckt att stora ryggsäcken varit för stor, så jag började fundera på att skaffa mig en mindre ryggsäck att ha så här i storstan. Första butiken jag funderade på, Moleskine, hade faktiskt ryggsäckar i rätt storlek, men inte i rätt prisklass. Hade inte direkt tänkt betala över 2000 spänn för en väska som inte behövde vara så avancerad. Nästa butik som lät passande var Muji. De har lite alltmöjligt i stilren design och till hyfsade priser. Kollade först reseavdelningen men hittade inget där. Var på väg att ge upp när jag ändå såg nånting åt rätt håll längre in bland kläderna – och där var den! Lagom stor, perfekt färg och bra pris! Dessutom fick man 20% rabatt om man köpte minst 3 prylar så det blev lite annat också.
Gick sedan vidare uppöver Seven Dials då jag nu hade handlat så mycket att jag ändå ville in på hotellrummet med grejorna innan restaurangen så jag lika gärna kunde shoppa lite till. Både en av mina favoritchokladaffärer och riktiga nördaffären Forbidden Planet finns i det här området och visade sig vara mittemot varandra på samma gata. Dock hade jag tydligen gjort slut på min tur med att hitta ryggsäcken, då jag knappt ens hittade 3 smaker jag ville ha bland Hotel chocolats småpaket och inte hittade ett enda dyft jag ville ha på Forbidden Planet. Mobilen ville absolut inte ladda min rabattkod från Hotel Chocolat heller och det var mycket folk i butiken så helst ville jag bara därifrån. Får leta rätt på en annan, större butik som förhoppningsvis har lite mer godsaker någon annan dag.
Födelsedagspresenter! Men ja, det är för lite choklad. 😔Dekoration i en gränd.Monumentet i Seven Dials. Områdets namn kommer från de sju vägar som möts här.
Eftersom internetet inte ville fungera kunde jag inte heller ta reda på hur jag skulle ta mig tillbaka till hotellet, men jag tänkte att det kanske berodde på att det var för mycket folk och mobiler runtomkring så jag började gå i rätt riktning och hoppades att det skulle ordna sig. Det gjorde det, och jag fick promenadanvisningar till närmaste busshållplats med en buss som skulle stanna precis vid hotellet. Stod där och väntade en stund och ingen buss dök upp. Inte min buss, inte någon annan buss heller. Många andra stod också och väntade även om några gav upp efter en stund. Efter en stund till gav jag också upp och gick mot en annan hållplats med en annan busslinje. Ingen buss dök upp där heller. När jag hade väntat i sådär en halvtimme totalt och inte sett till en enda buss gick jag vidare mot en tredje hållplats, men där väntade jag inte så länge. Jag såg visserligen två bussar som stod parkerade en bit innan hållplatsen, men det var länge tills någon av dem skulle gå enligt appen och jag litade inte på att de inte också skulle försvinna.
Kvar till hotellet var det nu en dryg kilometer, klockan var 15 och jag började känna mig stressad över att ta mig till restaurangen i tid. Det skulle ta cirka en halvtimme om allt funkade men det verkade det ju uppenbarligen inte göra. Bestämde mig för att gå resten av vägen också då det i alla fall var lite mer förutsägbart. Gick i alla fall inte vilse, slängde in väskan på rummet och bytte topp då den jag hade på mig var lite…fuktig. Långpromenader i 15 grader och sol är man ju inte riktigt van vid nu. De två bussarna jag sett tidigare körde förbi mig precis innan jag var framme så de hade inte hjälpt så mycket med tidsbristen heller.
Kollade resväg till restaurangen och såg att jag hade en bra bit promenad innan jag kom till en hållplats där det borde gå en buss. Tyckte att det här borde vara tillräckligt långt bort och en annan linje för att de andra störningarna inte skulle störa här också. Dock höll jag koll på appen och såg igen att bussarna bara försvann. Och sen såg jag att de faktiskt inte alls försvann, utan körde på en gata några kvarter närmare Themsen. Började gå ner mot den gatan men tyckte allt kändes osäkert så kollade hur långt det var kvar till restaurangen istället. Sådär en kilometer, så…jaja, får väl gå dit också då.
Passerade St John’s Gate på väg till hållplatsen.
Promenaden gav i alla fall några bra fotomöjligheter mot ”walkie-talkien”, som är skyskrapan där Sky Garden och restaurangen Darwin Brasserie ligger. De rekommenderar att man kommer dit en halvtimme innan för att ta sig igenom säkerhetskontrollen och ”njuta av trädgården”. Tyckte att en halvtimme var lite ont om tid för att njuta av en trädgård, men det visade sig vara mer än tillräckligt. Det var nämligen inte så mycket trädgård som jag trodde. Största delen av våningen bestod av öppna ytor med bord och stolar, sen var det planterat i sluttningarna bredvid trapporna upp till nästa våning. Den största behållningen var väl takterassen där man kunde gå ut och få fin utsikt över London, även om min första tanke när jag kom upp var ”äsch, The Shard är högre än oss”. 😝
Längst upp i byggnaden bakom flaggan finns Sky Garden med en bar och två restauranger. Och kolla så många bussar! Tror det var en till bakom den fjärde som knappt syns i högra kanten av bilden, och minst två hade samma nummer.Typisk City of London-blandning av gammalt och nytt.Där nere hade jag tänkt traska runt idag. Men som utsikt från takterassen på Sky Garden funkade det ju också.Två skarpa? 🤪Planteringar. Jag hade sett framför mig lite MER trädgård från ett ställe som heter Sky Garden, men, men.Plantor och utsikt mot Canary Wharf.The Gherkin och the Scalpel, två av Londons skyskrapor. Skalpellen blev färdig 2018 så är ett ganska nytt tillskott.
När klockan närmade sig 17 gick jag uppför trappan till Darwin och blev väl emottagen. Fick ett bord precis mitt i glasväggen mot Themsen så jag hade fantastisk utsikt under hela måltiden. Hovmästaren bad om ursäkt för att de var lite försenade och precis höll på och bytte meny från brunch till kvällens set-meny, och undrade om det gick bra att jag fick vänta kanske 5 minuter extra med att beställa. Som plåster på såren bjöd han på en korg med bröd och ett glas champagne. Mm, kändes jättejobbigt. 😂
Man kan ju ha det betydligt sämre när man fyller år. 😝Bara utsikten i fokus.
Menyn matchade inte riktigt den jag sett på nätet innan, vilket både var plus och minus. Det fanns förrätter och varmrätter som jag hellre ville ha än de jag spanat på, men efterrätten jag hade siktat på var inte med. Till slut valde jag sparris, fisk och tiramisú, då det inte fanns någon sticky toffee pudding.
Kvällens meny. Jag valde Asparagus, Sea Bream och Tiramisú.
Brödet jag mumsade på medan jag väntade var väldigt gott, och efter en stund dök förrätten upp. Min förste servitör var en väldigt trevlig och uppmärksam kille som frågade om jag var där av någon särskild anledning och önskade mig en Happy Birthday flera gånger om. Sparrisen med potatis och lite annat grönt var riktigt fräsch och god och jag började hoppas att maten faktiskt skulle vara värd menypriset på 60 pund.
Förrätt med sparris, potatis och annat grönt. Fräscht!
När varmrätten dök upp hade jag dock fått en ny servitör, som inte alls var lika uppmärksam. Maten var dock fantastiskt god, men det var det ingen som frågade om. Jag hade nog inte behövt pommes fritesen som jag beställt till, men de var också väldigt goda så de flesta försvann ändå.
Mums! Sea bream med kronärtskockor och zucchini.
Inte förrän jag gått på toa och kommit tillbaka kom min nye servitör och plockade undan tallrikarna, och då hade jag redan väntat en stund innan. Han frågade om han skulle skicka ut efterrätten också och det tackade jag ja till. Maten och utsikten var som sagt jättetrevlig, men i övrigt var det väldigt högljutt i restaurangen och jag ville egentligen mest till rummet och slappa. Hade sett den förste snubben komma med en födelsedagstallrik till en kille vid bordet bredvid mitt, så hoppades förstås på lite extra fin efterrätt jag också. Därför blev jag lätt besviken när jag fick en helt vanlig tallrik, men, men. 🤷♀️
Det enda jag inte riktigt gillade med maten var att kanterna på tiramisú-pajen var tjocka och torra. Annars var allt jättegott.
Någon minut senare kom den nye snubben dock med en extra tallrik till mig också, samtidigt som han sjöng ”Happy Birthday” lite lagom högt för att inte dra dit alltför mycket uppmärksamhet. Yay! 😁 Lite efter det hör jag en ung röst som säger ”Excuse me” bredvid mig. Det är en pojke från bordet bakom mig som undrar om jag fyller år idag. När jag svarar ja säger han att då är jag ”birthday buddies” med hans pappa. 😁 Förmodligen var vi ganska många birthday buddies däruppe idag, och säkert alla andra dagar också. Känns som ett perfekt ställe för att fira nånting särskilt, inte lika mycket nåt man går till bara för att man är hungrig.
Yay! 😁🥳
På väg därifrån stötte jag på den förste servitören igen, och han undrade om jag hade fått en tallrik av den andre. Jodå, det hade jag ju – och gissar också att det var försten som sa åt andren att fixa det. 😝 Notan slutade på strax över tusenlappen, och hade jag inte fått gratis champagne hade den nog blivit ännu högre så där hade jag tur. 😅
Utsikt mot Canary Wharf när mörkret började falla.
Sen var det ju det där med att ta sig ”hem” igen. Bussarna litade jag inte alls på och närmaste tunnelbanan drogs med allvarliga förseningar på grund av något fel någonstans. Synd, då den stationen inte alls var långt bort och tåget skulle gå ända till Farringdon. Att behöva vänta i en halvtimme på ett tåg som sen kanske inte ens dök upp lät dock inte så lockande, så jag gick mot nästa alternativ som skulle gå ända fram, Aldgate. Den stationen var sådär en kilometer bort den också, så i slutet av dagen har jag gått nästan 5 kilometer mer än jag hade behövt göra om allt hade fungerat som det borde.
Walkie-Talkien i skymningen på väg hem.
Kom fram till stationen och upptäckte att det var lite skumheter med tidtabellen där också – ett tåg skulle gå om 3 minuter men sen blev det helt plötsligt 28. Ena perrongen skulle ha norrgående tåg så jag gick dit, bara för att se ett tåg på spåret bredvid (på andra perrongen) som skulle till den destination som mitt tåg skulle gå till. Aldgate var också ändhållplats för Metropolitan Line som jag skulle åka så egentligen borde det inte ha varit någon annan riktning för tågen att gå. Förmodligen slutade jag kolla när jag såg att Metropolitan norrgående var på perrong 2 då det sällan finns flera alternativ som är rätt.
Jag tänkte dock att det andra tåget ändå skulle hinna gå innan jag hann uppför trappan, över spåren och ner på andra sidan, så jag satt lugnt kvar på perrong 2. Efter ett tag kom det in ett tåg på rätt spår till Aldgate och där ropade de ut att det var tågets slutstation och att alla behövde kliva av. Då kändes det ju fånigt att kliva på det tåget, men efter att några andra gjort det tänkte jag att det värsta som kunde hända var att jag behövde kliva av igen. Spåret tog ju slut där så det var stört omöjligt att köra åt fel håll.
Tåget körde inte åt fel håll. Dessutom gick det ända till Farringdon, och ännu längre efter det. Dock gick det inte till den ändhållplats som det stod på infotavlan på stationen, eller om det var appen som hade fel – de hade nämligen helt olika uppgifter. Så här mycket strul kan jag inte minnas att jag varit med om här förut – är det påskharen som sköter trafiken nu eller vad är det som pågår? Nästa vecka ska det strejkas också, och hade det redan börjat hade jag förstått om det blev komplikationer. Om grundläget är så här lär det väl bli stört omöjligt att ta sig någonstans då, men enligt plan ska jag åka hem innan dess.
För att summera min 42 födelsedag (så dags nu, efter allt det här svamlandet) så känner jag mig inte helt nöjd. Kanske hade lite för höga förhoppningar. Kanske blev det bara för mycket transportstrul. Kanske är det för att jag aldrig tog mig ner till Themsen, eller åt någon choklad, eller för att wi-fi och chromecasten på rummet fungerade dåligt så jag hade svårt att se mitt favoritlag spela semifinal i CS2. Kanske är det att de dessutom förlorade. Men hursomhelst har jag några dagar kvar jag kan fira på. Och äta choklad. Och känna mig glad över att jag trots allt KUNDE gå de där extra 5 kilometrarna, när jag vissa dagar hemma inte ens orkar ta mig ut ur huset.
Det blev ännu en lugn morgon, och jag hade dessutom beslutsångest över vad jag skulle hitta på. Kände mig inte jättesugen på nånting men ville heller inte hänga på hotellrummet. Hade ju tänkt åka en sväng till havet, men det hade jag två olika alternativ för – ett förmodligen lugnare österut, till Whitstable, och ett lite mer livligt söderut, till Brighton. Hade tidigare tänkt som så att jag förmodligen skulle vilja ha mer än en dagstur till Brighton och därför tänkt åka österut istället, men det passade inte humöret idag. Efter en massa velande bestämde jag mig till slut – Brighton fick det bli!
Det föll sig också så smidigt att det gick att ta tåget direkt här ifrån Farringdon ända till Brighton, så vid 11-tiden kom jag precis ned till perrongen ett par minuter innan avgång. Tågen skulle gå med 10 eller 20 minuters mellanrum så jag kände inte att jag behövde stressa. Det går visserligen snabbare tåg från några andra Londonstationer, men då hade jag ju behövt åka till dem först. Resan ned var inte så spännande och tog sådär 1 timme och 20 minuter, så jag var framme strax efter 12.
Det här var faktiskt inte mitt första Brighton-besök, även om det var väldigt länge sedan förra gången. När jag var på språkresa till Isle of Wight när jag var typ 16 år gjorde vi en dagsutflykt till Brighton. Det enda jag minns är att det var soligt men blåste ordentligt och att jag tror att jag köpte en pizzaskärare som såg ut som Road Runner – meep meep! 😝
Blåste gjorde det idag också, och solen sken som den brukar. Hade inte gjort några egentliga planer för vad jag skulle göra här så det blev inte så mycket gjort heller. Började med att traska nedöver gatorna mot North Laines. Såg en färgglad trappa till vänster och funderade på om jag skulle gå åt det hållet, tittade dit och såg en uggla som stirrade på mig från ett hus – japp, det skulle jag!
Tydligen är livet hårt för de stackars ugglisarna. 😔🦉
Hittade fler väggmålningar tack vare en Adventure Lab-punkt, men sen kändes det för bökigt att leta labbar så det blev bara en sån. Gick igenom en marknadsgata full med försäljare utan att köpa en enda grej även om de hade mycket fint, och kom efter en stund ned till en park, Royal Pavillion Estate. Hade passerat Brighton Dome som innehåller ett museum och konstgalleri, och följde stigen till Royal Pavillion som tydligen är en sån där grej man måste göra när man är i Brighton. Det får bli nästa gång. 🤪
Varför ha helvita väggar när man kan göra nåt roligt med dem?Del av Royal Pavillion.
Lyckades hitta rätt utgång från parken för att ta mig till The Lanes, som också är ett område med massor med mysiga små butiker och restauranger. Råkade som av en händelse gå förbi Cass Art och där gick jag även in då jag eventuellt ville handla något att rita med och på ifall jag skulle komma på sådana tankar. Konstigt nog så hade de både pennor och papper där så det blev ett litet inköp.
Traskade sedan vidare ned mot vattnet, som ju var det egentliga målet. Det har ju blåst rätt bra ett par dagar här så när jag kom fram möttes jag av rejäla vågor. Skyltar på stranden varnade för att ge sig ut i vattnet och det var nog klokt. Jag hade kommit ned precis vid en ”groyne” (heter tydligen ”hövd” på svenska men det kan jag inte påminna mig att jag hört) som stack ut en bra bit i havet. Nästan längst ut fanns det en skulptur av en munk, och då menar jag inte en religiös snubbe utan bakverket. 😝 Därutanför såg jag att det var riktigt blött på marken, så jag anade vad som brukade hända. Fick se det in action också flera gånger när folk ville ta bilder där de poserade längst ut och fick springa därifrån dyblöta. 🤪
Egentligen rätt perfekt strandväder för mig. 😁Munken, som egentligen heter ”Afloat” och är en avbildning av jordklotet fast i torus-form. Kontinenterna finns utskurna runtom på formen.
Själv höll jag mig torr och bara njöt av vågsvallet en stund innan jag gick bortöver strandpromenaden. Restauranger, kiosker och små butiker blandades om vartannat innan jag kom fram till ett högt utsiktstorn man kunde åka upp i. Funderade på saken innan jag nöjde mig med ett foto eller tre och försökte fokusera på att skaffa mig lunch. Genom att fortsätta åt ”fel håll” istället för att gå tillbaka och köpa fish & chips. 🤦♀️
Brighton i360 på väg upp……och långt upp ska den!Brightons västra pir – inte så mycket kvar av den nu men ändå rolig att fotografera.
Nåja, till slut kom jag tillbaka till ett ställe som såg lagom populärt ut och beställde min lunch. Fick en papperspåse att trä över maten för att gömma den från fiskmåsarna och satte mig på lagom avstånd till havet. Jag var ju förstås inte ensam på stranden en sån här fin och ledig dag, men det var hyfsat med plats ändå om man inte var så kinkig på vad man satt på. Jag är ju inte någon jättefan av fish & chips, men på ett sånt där ställe måste man ju ändå testa. Fisken var i alla fall inte så torr som den jag åt senast (rätt länge sen nu) men jag snålade visst både med saltet och vinägern när jag kryddade. Jaja, det mesta försvann ned i min mage och inget till fiskmåsarna och när jag gick därifrån var jag vääääldigt mätt.
Munk-hövden med piren i bakgrunden.
Fortsatte tillbaka mot piren, för den måste man ju också besöka när man är i Brighton, och det tänkte jag inte vänta med till nästa gång. Blev kvar en stund vid munken igen för att fota och filma vågor innan jag gick utöver piren i sakta mak – hade inte London-rytmen i benen idag. Gick igenom arkadhallen med sitt plingande och plongande och kom till sist ut till nöjesfältet. Kollade lite på berg-och-dalbanorna men tyckte inte de var värda priset så jag nöjde mig med foton.
Lizzan med piren i bakgrunden.Crazy Mouse. Vagnarna börjar snurra i de tajta svängarna på den undre delen av banan till vänster, så där försvann all min eventuella lust att prova denna.Turbo-loop! Den här kanske jag hade klarat, men börjar känna mig mer skraj för berg-och-dalbanor nuförtiden. 😔
På väg tillbaka in mot fast mark tänkte jag unna mig något gott, och hade ju sett att de sålde churros med choklad när jag var på väg ut. Bad om att få köpa 5 stycken och efter 10 minuters väntan hade jag en påse med såna och en liten kopp chokladsås. Men…nej. Antingen var de där inge bra eller så tycker jag helt enkelt inte om churros. Tyckte bara de smakade knaprigt fett med socker på – väldigt mycket socker. Vet inte om de bara blivit lite för hårt friterade eller vad det var, men jag klarade då inte av att äta upp dem. Provade två för säkerhets skull men sen satt jag och hoppades att någon driftig fiskmås skulle komma och sno resten. De lät dock bli – kanske har de också norpat några förut och lärt sig bättre?
Piren från längre ut på piren.Vy västerut. Munk-hövden, västra piren och utsiktstornet längre bort i bilden.Tänk nu om det hade varit en pingvin däruppe istället…
Kollade tågtiderna hemåt och såg att det var lika lugnt nu då tågen skulle gå med ungefär en kvarts mellanrum. Solen började sjunka ner mot havet och ljuset var mysigt och jag ”skulle bara” ta några foton till av piren från en annan vinkel. Såg också en surfare som var ute och försökte få pli på vågorna, som blivit lite mindre nu. Ja, jag blev kvar på stranden ett tag, okej? Det är ändå min semester. 😝
Ett sånt här foto kanske jag har från mitt förra besök också – får kolla när jag kommer hem.Splash!Lite mer blåst än vanligt.
Till slut sa jag i alla fall ”sea you later” till havet och vandrade uppöver stan igen. Gick återigen genom the Lanes som verkar supermysiga – och lätta att gå vilse i, även om jag klarade mig bra nu. Eftersom det varit nerförsbacke till havet så var det förstås uppför tillbaka, så det gick inte så fort men jag hade ju i alla fall inte bråttom. Kom fram till stationen 3 minuter innan ett tåg till rätt ställe, men valde att hinna handla mig lite dryck och gå på toa innan istället för att stressa.
Del av the Lanes.Alice i underlandet fast i Brighton.Brighton Clock Tower som jag bara råkade gå förbi på väg till stationen.
Väl tillbaka i Farringdon kände jag inte för någon storslagen middag utan smet in på Co-op och köpte en pastasallad, lite ananas och en peperami till kvällsmat istället. Man kan väl inte äta stark kyckling varje dag – eller? 🤪
Sov gott i stora sängen som tar upp mer än halva rummet, och tog sedan en lugn morgon. Först på agendan när jag tog mig ut var en baconmacka från Costa och sedan ett sim-kort från Tre/Three. Båda delarna var kvickt avklarade och sedan hade jag inga direkta planer förrän på eftermiddagen. Det kom sånt där konstigt blött från himlen som jag inte är van vid här och eftermiddagens planer skulle utspela sig i närheten av British Museum så jag tänkte jag kunde ”smita in” där en sväng. Jo tjena. Kön därutanför var milslång så jag hoppade över den tanken direkt.
Contents may cause happiness. Indeed. Gäller förmodligen nästan hela London också. 😁Speciellt när man bara råkar gå förbi något sådant här (Waterhouse Square) på väg till telefonbutiken. Charles Dickens bodde i ett av husen härinne också.
Gick istället ner mot Oxford Street men jag var inte på shoppinghumör, speciellt inte som jag skulle behöva släpa runt alla grejorna på promenaden sedan. När jag närmade mig Tottenham Court Road kom jag dock ihåg att jag sett något om en ”Butterfly Trail” med VR-fjärilar som man kunde släppa ut och få att landa på handen. Tvekade först över att gå dit då det var massor med folk där och jag fått för mig att det var något man skulle gå igenom – Trail, alltså. Men när jag inte kom på något bättre traskade jag dit ändå och märkte att det bara var två rum – ett stort och ett jättestort med skärmar runt väggarna och uppe i taket.
I det mindre rummet var det lite mindre trångt så där kunde jag till och med sitta och vila fötterna lite medan jag torkade upp. För det mesta var det ett magiskt tropiskt växthus med massor med färgglada fjärilar som visades på skärmarna, men däremellan var det lite andra event också. För att vara med och leka öppnade man en länk på mobilen (som jag nu hade datatrafik på – 30 gb för 200 spänn 🥳) och höll fram handen för fjärilen att landa på. Första försöket var min fina fjäril lite svår att fånga på bild, så jag gick sedan in i det jättestora rummet istället. Där kunde man också spela ett spel där man skulle släppa loss ett gäng fjärilar genom att skjuta nektar på deras puppor (ja, det låter skumt 😂) men när jag väl fattade hur det funkade gick det också bra. Efter det fick jag en ny fjäril också som var lite mer samarbetsvillig.
Butterfly Trail från Outernet vid Tottenham Court Road station. Tidigare när jag varit här har det bara varit en stor byggarbetsplats men jag trodde inte det var fjärilar som skulle bli resultatet. 🤪Massor med fjärilar som precis släppts lösa när spelet startades om.Det var riktigt högt i tak också.Min fjäril! 😁🦋Ett annat event där ett gäng ”kristaller” vimlade runt på väggarna och taket.Emoji-regn med påsktema. Glad påsk!
Sen hade jag fördrivit tillräckligt med tid för att det skulle bli dags att sikta på någon mat innan guidningen. Jag hade tidigare gått förbi ett ställe jag läst om i flera London-guider, nämligen ett litet kameramuseum med kafé i närheten av British Museum. Ingen milslång kö för att ta sig in där, och tur var väl det för det var inte stort. Beställde mig en panini med pastrami och en äppel- och mintjuice och båda delarna var väldigt goda. Paninin serverades dessutom med en sallad med senapsdressing och INGEN FRITERAD POTATIS. Det måste vara första gången. 😝 Även om det säkert skulle ha varit intressant att kolla runt på museet också och det inte kostade mer än 3 GBP så valde jag att traska vidare. Mitt fotointresse har inte gått över till ett intresse för gamla kameror – än.
God lunch med god dryck.Det fanns mycket att titta på även uppe i kaféet.Gammal cykel utanför en affär.
Kom ganska kvickt fram till Russel Square station där guidningen skulle starta, men det regnade fortfarande så jag gav mig av på jakt efter ett paraply då jag ändå hade en halvtimme till godo. Det var dessutom blåsigt så jag valde ett som skulle vara extra starkt, men det gjorde det inte roligare att använda.
Ganska prick 14:30 dök guiden Ronnie upp och samlade ihop oss. Efter lite strul med betalningen och besked att hon tyvärr inte hade något stamgästkort med sig gick vi iväg. Vi var en grupp på 12 + guide inklusive ett par barn som hade svårt att stå stilla. Jag hade valt att gå den här guidningen om University College London då jag bott i närheten så många gånger och undrat vad som försiggått därinne. Idag skulle vi fokusera på medicin och Ronnie guidade runt oss i omgivningarna. Hon hade lite extra fokus på kvinnor inom området då de länge var förhindrade att bli doktorer – tack vare Henry VIII.
En av Londons minsta skulpturer – i närheten av the Foundling Museum där det varit ett hem för barn vars föräldrar inte haft råd att ta hand om dem.Louisa Brandreth Aldritch-Blake, en kvinna som forskade mycket om cancer bland annat i livmodern. Skickade en tacksam tanke till henne innan vi gick därifrån.Fin park generellt också, och det kryllar av monument där. Även det här trädet har en dedikation.
Det andra genomgående temat var att det var lärt folk från Skottland som kom ner till London och spred sin kunskap. Vi gick igenom ett par parker, såg monument och statyer och ett gäng ekorrar. Läste namn på byggnader och kollade efter småkryp på balkonger. Ronnie berättade också om Robert Liston, kirurgen som hade sådant fokus på att operera snabbt att han vid ett tillfälle sägs ha misslyckats till 300%. Med samma skalpelldrag lyckades han skära sönder kläderna på en åskådare, skära av fingrarna på sin medhjälpare som höll ned mannen som skulle få benet amputerat, och benet han faktiskt skulle skära i. Alla tre dog, den förste av en hjärtattack och medhjälparen av kallbrand. Det finns dock inga bevis för att historien skulle vara sann.
Jeremy Bentham, en man som stöttade universitetet mycket när det var nystartat. Hans riktiga skelett finns bevarat under de här kläderna, som också var hans favoritklädsel. Hans skalle finns dock inlåst på ett annat ställe då den ansågs för stöldbegärlig.UCLs ursprungliga sjukhus, som huserat en del kändisar, bland annat George Orwell. Ritat av samme arkitekt som gjort Natural History Museum, men tydligen är det här huset (enligt guiden) inte snyggt. 🤷♀️UCLs School of Hygiene and Tropical Diseases. Runt huset finns namnen på många viktiga personer som hjälpt vetenskapen framåt. De tre namnen längst upp här är nya – varför? Jo, de är kvinnor och alla de tidigare var män.Fler mansnamn, men notera också krypen på balkongerna i nederkanten av bilden.Promenadrutt för guidningen. Är överraskad att det blev tre kilometer.
Prick 16:30 sa vi hejdå till Ronnie och jag hade resten av kvällen för mig själv. Ville ha mer mat – och något som inte var brödbaserat. Tänkte också att jag skulle passa på att shoppa lite Lush-grejor medan jag var i rätt del av stan. Turligt nog hittade jag en Wagamama i närheten av Lush på kartan så jag tog mig ett par tunnelbanetåg dit. Det hade gått ungefär lika snabbt att gå hela vägen men fötterna började bli trötta.
Wagamama är en sån där asiatisk kedja man kan hitta lite överallt och jag gillar deras mat riktigt mycket. Själva matsalarna med långbord och bänkar tycker jag som idé är trevlig men i praktiken saknar jag någonstans att lägga kläder och väska och det blir väldigt högljutt. Men med hörlurarna i och jackan i knät så gick det för sig ändå. Maten var dessutom jättegod, valde en gochujang-kryddad kycklingrätt med grönsaker och ris och en stor juice som kallades ”Positive”. Tror det var nån ananas och gurka och äpple i bland annat. Var lite lockad att beställa till lite extra grönsaker då de brukar vara supergoda, men med tanke på hur mätt jag var efteråt var det nog bra jag lät bli.
Spicy och gott! ❤️
Hade sedan inte lång bit att gå till Lush, men då jag även var i närheten av Carnaby Street gick jag en sväng dit först. Såg många roliga matställen där också, bland annat ett Dishoom som jag skulle vilja prova äta frukost på men det var inte riktigt läge för det än. Jag hade en rejäl shoppinglista att ta mig igenom på Lush så jag högg direkt en korg och började spana runt. Doftkänslig som jag (också) är så är det också konstigt att jag inte har några problem med de butikerna. De luktar ju lång väg, och därinne är det inte lätt att fokusera näsan på en viss produkt om man vill provsniffa innan man köper. Hittade till slut allt jag ”behövde” och gick till kassan där en trevlig tjej slog in allt i kassan. Puh, jag klarade budgeten! 🤪 Hade ju inte ens räknat, men var väl smart att börja där så får man dra in på annat istället vid behov.
Carnaby street brukar alltid vara sevärt med sina dekorationer.Som den här sidogatan med lampor i skiftande färger.Skiftande färger fanns det på Lush också. 🌈
Enklaste vägen ”hem” var sedan med Lizzie line från Tottenham Court Road till Farringdon. Bara en hållplats men hade absolut inte velat gå hela vägen. Efter att ha köpt lite kvällssnacks stannade stegräknaren på 19 400 steg under dagen. Det är typ 4 ”normaldagar” för mig just nu så inte konstigt om fötterna protesterar. 😲 Skönt då att kunna slappa på rummet ett tag. Det må vara litet men ändå bekvämt och i och med att man kan höja huvudänden på sängen är det ovanligt trevligt att kolla på TV här. Dessutom finns det inbyggt Chromecast i tvn så man kan streama vad man vill från sina egna tjänster. Alla hotell borde ha det så tycker jag. 😁
Imorgon kan det nog bli en dagstripp till havet, då jag på något vis lyckats boka in grejor varenda annan dag…ooooops. 😇
När jag satt och planerade den här dagen på tisdagskvällen undrade jag om jag inte tagit mig vatten över huvudet, med TRE tider att passa. Vatten över huvudet blev det också, för det regnade när jag klev upp och gick ut. Hade ju tänkt frukosta på hotellet, men då jag var lite seg kände jag inte att jag hade tid för en full Scottish och inte var jag sugen på bara någon croissant som var deras express-alternativ. Jag var sugen på en bacon-macka. 😝
Gick iväg uppför backen och hittade ingen Costa, ingen Pret, och ingen Greggs, men väl ett par Saint Arbucks. (Kan inte kalla dem annat sen en skotsk guide i London envisades med att kalla dem så. 😝) De hade baconmackor, men…just det där stället var inge bra på att rosta dem, för den var inte helt varm. 🙄 Nåja, det var lite mat i magen i alla fall, så jag gick vidare i regnet uppför Royal Mile. Har aldrig sett den så tom som en regnig morgon före 9, det kan jag säga. Behövde bara kryssa mellan vattenpölar, inte folk.
Hade bokat in mig klockan 9, men min vana trogen så var jag tidig med nästan en kvart. När de såg att jag var där själv släppte de dock in mig direkt i alla fall, gissar jag inte tar upp så mycket plats. Jag var lite orolig att alla synintryck skulle vara jobbiga för min hjärna, men just det gick faktiskt utan problem. Den skrikande ungen som hade lungor som en operasångare, däremot…..🙉🙉🙉
Camera Obscura & World of Illusions är ett högt hus på 6 våningar inklusive takterassen, och efter pandemin införde de ett enkelriktat system där man går upp två trappor i taget, kollar igenom den våningen, upp 2, kollar, upp till taket, ner 2…etc. Det gjorde att jag inte så lätt kunde smita undan skrikungen heller, speciellt inte om jag inte ville missa något av utställningen. Inte var det lika lätt att använda lurarna heller, då vissa av attraktionerna baseras på ljud. Nåja, jag försökte hålla för öronen så gott det gick, och var lite avis på personalen som kunde hänga här när stället var stängt i lugn och ro – killen i kassan kom fram till mig när jag stod i ljuskorridoren och berättade att det var hans favoritplats i huset och att han gömt sig där ofta.
Oändligt med ljuspunkter åt alla håll – och ett ljushuvud? 🤓Lekte man lite med long exposure-funktionen på telefonen kunde man t.ex. få till sånt här.På våningen ovanför kunde man leka med elektricitet.
På nästa våning kom han fram igen när jag var i närheten av ”Magic Eye” 3d-bilderna och undrade om jag hade sett vad som gömde sig där. Just såna där bilder var jag väldigt fascinerad av när jag var yngre, så jag har väl 3-4 böcker som jag kollat mycket i. Så generellt har jag väldigt lätt för dem nu – vilket inte han hade. Han tyckte att jag hade en superkraft där. 😁
Såna här bilder, alltså. Titta ”igenom” bilden genom att fokusera ögonen på något bakom skärmen för att se vad som är dolt. (Bilden snodd från nätet)
Kom sedan upp till takterrassen, där det förstås fortfarande regnade. Där uppe finns även själva Camera Obscuran. Då vädret inte var jättebra skulle det inte bli så fantastiska bilder, men de skulle ändå köra en kort show för att visa hur den fungerade. Till att börja med fick vi gå in i ett mörkt rum. Och till min fasa så var skrikungen med. Och han gillade INTE mörker. Guiden frågade lite fint om föräldrarna trodde att det skulle gå bra, och jooooodå, det skulle gå så bra så. När han skrikit en hel del genom introduktionen frågade hon igen, och det var iiiinga problem. Kanske inte för dem. 🙄 När hon släckte ned helt och det blev jättemörkt försökte de först distrahera honom med något på mobilen men när hon frågade tredje gången så var det faktiskt en av dem som tog med honom ut. ÄNTLIGEN.
Från takterassen har man utmärkt utsikt över Edinburgh – om det inte är moln och regn i vägen.Det finns ett gäng Camera Obscuror runt om i världen – en finns t.ex. i Trondheim enligt en plansch inne i den här. Jag har dock bara sett den här från insidan, vad jag minns. Den i Aberystwyth har jag sett från utsidan.
Camera Obscuror är fascinerande grejor, kan jag tycka. Med en spegel på ett tak, ett litet hål och eventuellt någon lins för att fokusera ljuset på en skiva inne i rummet kan man i den i Edinburgh kolla över mest hela staden. Ingen elektronik överhuvudtaget. Riktigt coolt. Nån gång måste jag kolla en när det är bra väder. 😝 Guiden berättade att andra ägaren till Camera Obscuran även byggde huset intill. På väggen mot Camera Obscuran finns det bara pyttesmå fönster i det huset – han var rädd att personalen där skulle spionera på honom. 😁
Lyckades undvika de värsta skriken på väg neröver huset igen, men längtade efter en dag här bara för vuxna. Inte för att alla såna alltid beter sig så mycket bättre, men kanske lite ändå. På en hel del av grejorna hade det också varit bra att ha med sig sin klon, då de bara fungerade med två personer. Såg en kvinna försöka spänna fast sin telefon för att fota inne i Ames-rummet, och då erbjöd jag mig att fota åt henne, så fotade hon åt mig. Det är en av de coolare grejorna. 😁
Tre olika lampor ger skuggor i tre olika färger – och så kombineras de förstås när skuggorna överlappar.I Ames-rummet kan man både få känna sig stor……och liten. Ja, det är samma rum. Och samma jag. 😝
På sista våningen finns sen de två riktigt coolaste attraktionerna, Vortex-tunneln och en spegellabyrint. Tunneln var poppis för fotografering, så jag väntade en stund för att låta paret innan fota klart, sen kunde jag fota lite själv. Och försöka hålla balansen. 😂 Spegellabyrinten är också riktigt lurig, men navigerar man på känsel istället för på syn så går man i alla fall inte in i dem så hårt. Såg en tjej därinne som gick runt och putsade alla speglarna, och det är klart att illusionen förstörs om man ser någon smuts som hänger i tomma luften (tror man). Upptäckte också att man kunde titta snett på sig själv därinne…🤪
Vortex-tunneln. Gångbron i mitten är en helt vanlig gångbro, den svajar inte ens som de i Inverness. Den färgglada duken som snurrar runtomkring får en dock att tro att man håller på att tappa balansen riktigt ordentligt. Vem tittar snett på vem?Hur var det nu – hur många Lizzor är för många? 😲
Hade tänkt spendera ungefär 3 timmar där, för att sedan äta lunch och gå vidare till nästa bokning som började 14:00. Nu hade jag dock klättrat upp och ner på typ 2, så jag behövde hitta på något mer innan matställena var redo för lunch. Shopping var som tidigare inte världens bästa idé, men så kom jag på att jag ju aldrig varit in i St Giles’ Cathedral. Sist jag var i Edinburgh kostade det 5 pund om man ville fotografera därinne, så jag gjorde aldrig slag i saken. Tänkte att jag i alla fall kunde kika runt lite nudå när jag ändå hade tid över.
Nu verkade det inte heller finnas några restriktioner på fotografering för folk gick runt med mobilkamerorna i högsta hugg. Och nog fanns det att fotografera, alltid. Kanske får ta en sväng med riktiga kameran nästa gång jag är i trakterna – den hade hjälpt för att få mer närbilder av en del roliga detaljer – och så glömde jag kolla efter ängeln som spelar säckpipa!
Tjusiga fönster måste det ju förstås finnas.Och tjusiga tak också.Roliga figurer är kanske lite mer annorlunda, som längst upp här.Och mer inzoomade bilder på några på andra sidan här.Såna här har jag dock sett förut.Mer tjusigt tak……men det här var mitt favorittak, för det är blått, och mönstret påminner mig om skotska flaggan. 🏴Ganska typisk bild från inne i katedralen skulle jag vilja säga. Svårt att inte få med andra fotografer på bild. Dock sällan folk som kommer och ställer sig precis framför en när man håller på och fotograferar, men…🙄Tjusigt är det ju.Men tjusigast var nog rymdskeppet….eh, jag menar orgeln. 😁🚀
Min mest religiösa upplevelse för dagen kom dock innan jag gick in i katedralen. Jag hann bara gå ut från Camera Obscuran och några meter nerför Royal Mile innan jag såg dagens vackraste skönhet. Hon hette Gwenivere, och för 5 pund fick man hålla henne. Jag ville gärna, men bara om någon kunde fotografera. Det gjorde skötaren så gärna, och hon höll inte igen heller – massor med bilder, och en film. Tjoho! Trist bara att jag blundade precis på bästa ugglefotot. 😂 Ja, Gwenivere var en berguv, vad trodde ni?
Kom ihåg att det här är människan som lyckades blinka på en SELFIE. 😑
Klockan började bli kvart i 12, och jag kollade in på en av restaurangerna i närheten för att se om man kunde få bord till lunch, men det var för tidigt fortfarande. Medan jag väntade kollade jag menyn och bestämde mig för att gå någon annanstans. Det annanstanset var dock litet och fullbokat, så jag gick till ett tredje ställe utan att kolla menyn. Där fick jag i alla fall ett bord, men blev inte så inspirerad av menyn. Beställde till slut en Mac & Cheese med Chorizo för att få lite krydda. Den var god, men väldigt ensformig. Hade varit gott med lite sallad till, faktiskt, men någon sådan hittade jag inte på menyn. Varm var den i alla fall, till skillnad från mig som blivit lite ruggig i regnet.
De där få ärtskotten som var på var jättegoda till – kunde gärna ha fått vara 10 gånger så många.
Klockan gick långsamt mot 14, och guidningen skulle börja i närheten av restaurangen, så för att behålla platsen beställde jag in en varm choklad som efterrätt – glassen såg också lockande ut, förutom att den var kall. Chokladen var dock jättegod, det stod nåt om Aztek Dark i beskrivningen, och jag undrar om det inte var i alla fall lite chili med också.
Traskade ned till Cadies & Witchery’s lilla butik igen och blev igenkänd av damen i kassan. Berättade om mina flygproblem, och hon gick och hämtade guiden som var densamme som på spökpromenaden, det vill säga ägaren. Han kände igen mig han med. Resten av gruppen bestod av 5 personer, en brittisk familj som hade fått besök från Tyskland tror jag det var. Ett annat par skulle ha varit med men dök aldrig upp – de kanske inte gillade det skotska vädret. Jag hade för första gången tagit på mig min regnponcho, så jag var både torr och varm faktiskt. Paraplyet jag blev erbjuden i butiken tackade jag dock nej till, jag har tillräckligt med problem med att hålla koll på var jag går utan att behöva bekymra mig om vilka jag sticker ut ögonen på också. Andra verkar inte ha det problemet – jag insåg när jag gick nerför Royal Mile i regnet att jag har mer problem med folk som inte kan hantera sina paraplyer och petar till en i huvudet med dem än med regnet i sig. ☂️ (en fördel med glasögon – jag är mindre rädd att de ska peta ut MINA ögon)
Guidningen var riktigt trevlig, vi såg många intressanta gravstenar inne på Greyfriar’s, inte minst Bobbys. Vi hann också före de flesta Harry Potter-fantasterna till Thomas Riddell’s grav – J. K. Rowling har hämtat många av namnen i böckerna från den här begravningsplatsen. Såg minst tre Harry Potter-grupper som guidades runt, och vår guide funderade över vad de inneboende i gravarna skulle ha tyckt om att helt plötsligt folk började vallfärda till deras gravar på grund av något helt irrelevant.
Greyfriar’s Bobby. En likadan staty står utanför grinden, fast med blankare nos.Dansande skelett.Nej, jag kommer inte ihåg vad han pratade om eller varför han pekade här. Men snubben är inte liten, så fatta hur stort det här monumentet är…😲Riddell-gravar.Det var nåt om kärlek (handslaget) och att han såg shakespeareansk ut och att hon såg egyptisk ut, men fråga mig inget mer…🤦♀️🤷♀️ Perfekta kunden – går en vandring, har jätteroligt, glömmer bort precis allt, kan gå samma vandring igen och igen och igen…
Två statyer i Edinburgh sägs ge tur, dels Greyfriar’s Bobby, hunden som står utanför kyrkogården, och David Hume längre upp i Old Town. Man ska gnugga Bobby’s nos och Hume’s tå – extra ironiskt i och med att Hume absolut inte trodde på skrock överhuvudtaget. Vår guide hade därför ett nytt förslag – man ska klappa på ett visst träd inne på Greyfriar’s. Trädet ser väldigt mycket ut som en bak, så – Slap the bum for luck! 🍀
Greyfriar’s Bum Tree.
Pratade lite mer med guiden efteråt och sa att jag skulle titta förbi nästa gång jag var i krokarna – hoppas det inte tar fem år den här gången. Klockan var nu runt 15:30, och min nästa tid att passa var 17:30. Tanken var att äta middag däremellan, men nu var jag plötsligt inte hungrig. Hade väl ostiga makaroner halvvägs upp i halsen fortfarande. Insåg att jag var nära nationalmuseet, så tittade in där. Det hade slutat regna men blåste ganska friskt och kallt så det kändes trevligare att vara inomhus. Hade varit här och tittat runt för 5 år sedan och gillat det, så nu tittade jag runt lite på måfå, efter att ha filmat när klockan slog 16.
Millennieklockan. Det händer en hel del när den slår hel timme.Spaceig huvudbonad.Förarlöst fordon från 2016 som användes i tester för att ta reda på hur säkra förarlösa fordon kan vara. Svischade runt på vägar och bland gångtrafikanter i upp till 24 km/timme.Clarsach, en harpa som var ett populärt gaeliskt instrument.The Maiden, en halshuggningsmaskin. Det kanske är tydligt på mina bilder att museets samlingar är väldigt varierade. 😁Skattkista som användes av ”The Company of Scotland”, ett handelsföretag som grundades 1695, för att skydda deras dokument och pengar. Under locket finns ett komplicerat lås som aktiveras genom ett dolt nyckelhål.
Dåligt med mobiltäckning var det inne på museet, och wiffyt fick jag inte till att fungera, så jag fick gå ut för att se vart jag skulle efteråt. Det var som tur var inte alls långt. Möttes av ett stort torg med mat- och dryckesförsäljning, och flera hus som var klädda i banderoller och redo för festival. Det svåraste var därför att hitta ingången till rätt hus, och sen hitta rätt rum därinne. Då det var festivalens första dag hade inte personalen full koll heller, så lite yrt blev det.
Gilded Balloon Teviot var huset jag skulle till. Därinne skulle jag till the Dining Room, men min hjärna var lite mosig så jag frågade efter the Ball room. Kanske var på danshumör?
Jag blev dock tredje person i kön till ”The Magic of Terry Pratchett”, som jag hade valt att se. Först in i lokalen, före kön, blev dock en festival-stammis, som jag hörde prata med typ alla andra. Hon bodde visst i Aberdeen, hade besökt festivalen i 20 år eller så och hade 38 shower inbokade från onsdag kväll till måndag. Sen skulle hon åka hem en sväng och komma tillbaka senare. Så kan man ju också semestra. Jag har sett jättemycket planscher för sånt jag skulle vilja se, så nån gång måste jag hänga kvar några dagar under festivalsäsongen (augusti). Det trista är bara att hotellen är ännu mer hutlöst dyra då. 🙄
Showen blev några minuter försenad, men det var som sagt första dagen. Det skulle vara en humoristisk föreläsning om Pratchetts liv, och snubben som klev in på scenen var betydligt yngre än jag hade förväntat mig. Vet inte varför jag förväntat mig någon äldre heller, men han kan nog till och med ha varit yngre än mig – barnrumpa! 😝
Vi var väl kanske 20-30 pers i publiken, och inte jättestort rum, så det gick bra att se och höra. Speciellt som man hamnat på första raden när man var först i kön. Marc Burrows, som komikern hette, hade skrivit en biografi om Pratchett och var ordentligt hemma på ämnet. Föreläsningen var både rolig och sorglig och intressant. I sann Pratchett-anda kunde man också gå på en Footnotes-eftershow efter showen, och innan dess skulle man kunna köpa boken i biljettkassan. När jag gick ner hade dock biljettkassan ingen aning om det. En annan av besökarna såg lådan med böckerna, men då de inte hade någon koll på priset kunde de inte sälja några ändå.
Gick upp igen till lokalen för eftershowen, och fick höra att jag inte hade en giltig biljett. Fick gå ner igen till biljettkassan, där chefen kollade hur det låg till och insåg att det blivit något strul för att de sålde två biljetter ihop, så QR-koden på biljetten gällde bara för första showen. Hon skickade dock med mig hjälp upp så jag blev insläppt. Det var inte många som valt att komma på den här showen, vi var bara 6-7 personer i publiken. Jag var lite rädd att det skulle bli tyst och tråkigt, då det annonserats som en frågestund och jag inte hade några frågor. Som tur var hade de andra det – speciellt en som inte ens hade läst en Pratchett-bok. Marc var också bra på att bara pladdra på utifrån rätt korta frågor så tyst blev det inte.
Efteråt följde han också med ned till biljettkassan för att faktiskt sälja böcker. Köpte en för 15 pund för då ignorerade jag hur full resväskan var. 😇 Gick ut och kollade med CityMapper hur jag skulle ta mig tillbaka till hotellet. Jag kunde gå på 22 minuter, eller så kunde jag ta en buss två hållplatser, vilket med väntetid också skulle bli 22 minuter. Jag valde bussen, då det fortfarande var rätt kallt och blåsigt ute.
Klev av utanför hotellet och var nu hungrig så jag behövde mat. Tänkte först beställa room service, men en pizza gick på över 200 spänn och dessutom tillkom en avgift på runt 70 spänn på det. Även om SAS borde betala igen pengarna kändes det lite väl dyrt. Hade ändå sett till en pizzeria/italiensk restaurang i närheten som skulle vara bra. Traskade ditåt och fick bord utan problem. Däremot var det mycket folk och mycket stoj i lokalen, vilken folk förmodligen beskriver som god stämning. Hittade mer än en sak på menyn som nog skulle duga, men beställde till slut en pizza med bland annat pepperoni, oliver, kyckling och ruccola. Och chiliolja.
Blev dock inte så jättenöjd, kycklingen smakade riktigt skumt så de plockade jag mest bort. Pepperonin var det dock bra smak på så resten av pizzan gick fint att äta. Chilioljan märkte jag dock inte så mycket av. Kvittot jag fick efteråt var inte heller någon höjdare, så får väl se om SAS ens går med på att ersätta den måltiden. Pizzan kostade dock bara hälften jämför med var pizza + rumsserviceavgift skulle ha kostat på hotellet, så jag kände mig snäll i alla fall. Men det är klart att man skulle ha haft en riktig höjdarmåltid så här sista kvällen i Edinburgh, men jag var faktiskt inte sugen på Nando’s. 😝😲
Klockan var närmare 22 innan jag var tillbaka på rummet, och då behövde jag ju packa. Gjorde en plan för morgonen och plockade bort alla böcker från resväskan och lade dem i en kasse istället – det fick gå som ”under stolen framför dig”-bagage. Hade ingen större lust att sova, men inget annat vettigt att göra heller, så vid 23:30 nånting somnade jag i alla fall. Och larmet var ställt på 5, för att hinna med en spårvagn vid 6 och komma fram till flygplatsen 7, 2,5 timme före avgång.
3 augusti 2023
Det gick nästan enligt planen. Klockan var väl kanske kvart över 6 när jag rullade ut väskan från hotellet och vidare över gatan till hållplatsen. Såg att det precis kom en spårvagn, och jag hade rött ljus, men den stannade ändå så jag kunde gå över och kliva på. Den tiden på morgonen var det definitivt INGEN rusning på spårvagnen. Inga matcher på Murrayfield heller, gissar jag.
Kom fram, kollade tavla för incheckning, och fick ställa mig i KÖ. Den långa, långsamma kön. Den här gången var det mer nervöst med vikten på väskan, men jag hade provvägt den några gånger på morgonen med min resevåg och då visade den som mest runt 19. Den visade ju å andra sidan 23 när väskan vägde 24,4 också, så jag litade inte helt på den. Kunde se resultatet själv nu och kunde pusta ut – 19,9. Fick inte ens en orange remsa med HEAVY. Men så blev jag lite missnöjd också – då kunde jag ju ha packat ned 3 kilo till – eller i alla fall 2,5.
Nåja, väskan gick iväg på bandet, och själv fick jag gå till säkerhetskontrollen – nästa KÖ. Nu gick den ända ut i avgångshallen. Den rörde dock snabbt på sig och jag fick nog vänta längre i incheckningen. På skärmar i säkerhetshallen visades det hur lång tid man beräknades få vänta extra om man behövde få sin låda extra undersökt, som extra uppmaning att verkligen sköta sig och plocka ur all elektronik och vätskor mm. Naturligtvis hamnade min väska på ”fel” sida så jag behövde vänta på att någon skulle kunna kontrollera den. Skulle jag ha plockat ur kameran? Hårddisken jag har som backup för bilderna? Hade ju i stort sett samma innehåll i den som jag alltid haft.
När det till slut var min tur frågade kontrollanten om jag hade någon plånbok i väskan – det kunde jag inte komma på att jag hade. Hon började rota runt lite men hittade inte det hon var ute efter. Sen frågade hon om jag hade något ”ninja-kort”. Visste inte ens vad det var, innan hon förklarade. Hade ju fått ett verktygskort från jobbet för ett gäng år sedan, som gick att använda som skruvmejsel och lite annat. En del av en kant på kortet var även slipat så det skulle gå att skära med. DET fick jag verkligen inte flyga med. 🤦♀️ Det hade ju funkat fint att ha i väskan i 5 år eller nåt, men det var ju inte hennes fel. Inte för att jag har använt det, så det får väl vara hänt då.
Incheckad, och genom säkerhetskontrollen. Planet stod fortfarande med på tavlan som avgång 9:30. Gick på toaletten och köpte en macka och dricka på Boots innan jag ställde mig i kön till Costa för att köpa en till dricka och en BACONMACKA. Nåt roligt måste man ju få ha, orkade bara inte köa direkt jag kom in från kön…😝 Fick vänta länge på mackan också, och när jag väl hade den i näven hade planet till och med fått en gate – 1K. Väldigt långt åt ena hållet på flygplatsen, så här fanns det till och med lediga sittplatser, det var det ont om i de mer centrala delarna. När jag väl kom fram till gaten hade mackan hunnit bli halvkall, men jag kände äntligen att jag kunde sätta mig ner och äta i lugn och ro.
Lite försenat kom de sedan igång med boarding, så nu var det väl relativt säkert att det faktiskt skulle bli en flygning. Jag hade plats långt bak, men planet var fullt så det var ingen större fördel med det. Och i raden framför satt en familj med en jätteliten unge som var jätte-inte-glad över nånting. Skrek och skrek och skrek. Andra ungen de hade var något år äldre, men inte på så bra humör heller. Pluggade in lurarna som i alla fall dämpade helvetesskriken och lyssnade på ljudbok tills jag somnade. När jag vaknade hade halva resan gått enligt min timer, och vi var på marken bara några sekunder efter att timmen och de 55 minuterna hade gått.
På plats på Arlanda hamnade man förstås i en gigantisk till KÖ. Nu passkontroll. De flesta verkade dock inte vara EU-medborgare, för när jag väl kom så långt fram att jag såg att det fanns bås för såna var det ingen kö alls där. Väskan kom också rullande på bandet precis efter att jag kommit dit, och sedan var det bara att vänta på tåget. Som skulle gå sådär 4 timmar senare. 🥱 Tur man hade lämnat lite bloggande kvar att göra. 😝
Köpte mig sen en macka och lite snacks till tåget, och gick ner till perrongen i god tid. Nu var det tåget som var försenat, men bara med sådär 10 minuter. Vad jag har hört på övriga passagerare så har det dock varit mer strul där också, med andra tåg. På tåget ner till Arlanda hade jag bokat plats att åka bakåt, men då vände de på tåget så jag fick åka framåt. Nu hade jag bokat att åka framåt, men de har vänt det här tåget också så nu åker jag bakåt. Man kan tydligen inte lita på att SJ vet vilket håll de ska åt heller. De kanske har lärt sig lokalsinne av mig? Förhoppningsvis är jag i alla fall hemma om sådär tre timmar i skrivande stund, bara taxin vet åt vilket håll den ska.
(Så här i publicerande stund är vi snart i Bräcke, och cirka 45 minuter efter tidtabellen har vi trolig ankomst till Östersund. Blir en sen kväll, igen. 😴)
Till slut var jag hemma 23:11. Superskönt att ha en tågtaxi bokad som själv håller koll på eventuella förseningar och automagiskt dyker upp i rätt tid. 😅
Åt en relativt tråkig frukost på hotellet, checkade ut och åkte spårvagnen in mot centrala Edinburgh igen. Flygbussen gick förbi precis utanför flygplatshotellet, men spårvagnen gick närmare mitt slutmål, så den vann igen. Kliver man på tidigt nog kan man till och med få plats med väskan i väskstället där man INTE behöver lyfta upp den i höfthöjd, så då orkar till och med jag. Bagageracken kunde de faktiskt ha gjort bättre tycker jag. 🙄
Kollade noga hur jag skulle gå efter att jag klev av spårvagnen, men det var varken långt eller krångligt egentligen. Jag är bara inte kompis med kartor just nu. Kom fram till Courtyard by Marriott sådär vid halv tolv, då de flesta mer checkade ut än in. Mitt rum var därför inte klart än, men vi fixade det mesta av incheckningen och så lämnade jag in väskorna här istället och traskade ut i en ovan del av staden. Jag har dock varit så här långt österut förut, när jag letade efter Sherlock Holmes för 10 år sedan. Såg en pub som hette Conan Doyle på väg till hotellet, och bäst av allt – ett Nando’s! Har bott för långt ifrån alla sådana sen jag kom till Edinburgh så jag har inte orkat gå dit.
Började med att gå lite på måfå och följde folkmassan och hamnade då i ett stort köpcentrum. Väskan är fortfarande full och kreditkortet börjar dessutom bli tomt, så shopping var inte bästa tidsfördrivet nu heller, så jag gick snabbt ut därifrån igen, efter att bara ha handlat en dricka.
Hade knappt spenderat någon tid i Old Town tidigare den här resan, så nu gick jag uppöver. Tänkte kolla om det fanns någon biljett till Camera Obscura tillgänglig, annars fick det bli fler adventure labbar. Råkade ta News Steps upp till Old Town, och det kanske är en av de jobbigaste trapporna upp – i alla fall av de jag testat. Men till slut var jag uppe på the Royal Mile igen. Som var fullproppad med turister, och inte bara en säckpipsblåsare. En skulle precis börja, och blåste mest bara en ton, så jag började fundera på om han behövde stämma pipan. Och märks det överhuvudtaget? 😝 Nejdå, jag gillar ju fortfarande säckpipor, men de kanske är lite jobbigare för hjärnan nu. Blir dock tårögd av Scotland the Brave än. 🥹
Kom upp till Camera Obscura efter en massa zick-zackande mellan turistgrupper, och fick höra att första lediga biljetten fanns klockan 17 och att det gick att boka på internet. Klockan var väl då inte ens 13, så det kändes lite väl länge att vänta. Funderade på någon annan attraktion eller guidad promenad, men allt var fullbokat i ett par timmar. Så kan det gå när man inte hinner/orkar planera i förväg. Nåväl, labbarna var inte fullbokade så jag gick iväg nedöver the Mile med några avstickare för att logga ett gäng sådana.
St Giles Cathedral från baksidan. Statyn är den äldsta som är gjord av järn, om jag minns rätt från spökpromenaden. För ett gäng år sedan fick den tydligen en spricka, och började fyllas med vatten när det regnade. För att förhindra ytterligare skador borrades ett litet hål, så i några minuter blev den en kissande häst-staty. 😝 Edinburghs Mercat Cross.
Första delen var ju väldigt bekant, då jag virrat runt här på mina tidigare besök. Kände mig dock lite modigare och mer nyfiken på att titta in i fler closes nu, så lite nytt fick jag se också. Efter ett tag kändes det dock mer obekant, och jag insåg att jag inte varit så långt ned på the Mile till fots förut. Hop-on-hop-off-bussarna svischade dock förbi lite då och då så förmodligen har jag åkt buss därigenom men det hade jag inget minne av. Området jag kommit till kallades Canongate, och låg utanför stadsmuren när det fanns en sådan.
Old Fishmarket Close.En ”spökskylt” som refererar till företag som inte längre är kvar.Och här är fabriken som skylten refererade till. Ingen aning om vad som försiggår där nu.Pirrie’s Close……som ledde till det här huset. Tjusigt och oväntat från grå och trånga Royal Mile.
En bit ned kom jag till en tjusig byggnad på vänster sida – the Tollbooth – och mittemot det fanns The Edinburgh Museum med utställningar om stadens ursprung. Det lät ju intressant, och var dessutom gratis, men först behövde jag få i mig lite mat. Hade letat någon enkel lunch i närmare en timme nu och magen knorrade. Behövde ju dessutom se till att få med mig ett ordentligt kvitto där det stod vad jag handlat för att förhoppningsvis kunna få pengarna återbetalda av SAS så småningom. Bredvid museet fanns det ett kafé som hette Vivo, och i brist på alternativ så gick jag in där. Beställde en breakfast bagel fastän klockan var 15, för den innehöll bacon. Och stekt ägg och ost. 😋 Dock var själva brödet lite väl sött, och jag saknade en rejäl chilisås att ha till. Kanske borde ha köpt en liten flaska att ha i handväskan? 🤔
Tolbooth Tavern, och även ett museum.Museum of Edinburgh. Kaféet jag åt på är precis i vänterkant av bilden, så inte långt bort.
Nåja, det gick ner och jag fick mitt kvitto och gick sedan in på museet. Men då kände jag att hjärnan började protestera. Fransoser var irriterande, och barn var irriterande, och alla som pratade var irriterande. De knarrande golven var också irriterande. Min axel som gjort tokont i ett par dagar för att jag lagt mig fel i sängen en stund var definitivt väldigt irriterande. Så det blev ett ganska kort besök och jag kollade bara närmare på sånt som jag fann intressant. En av labbrundorna hade t.ex. temat Edinburghs vatten, och här i museet fanns trärör som använts för att forsla vatten från en närliggande sjö när Edinburgh-borna förorenat sitt eget vatten för mycket. En annan intressant grej var modellerna av Old Town och Canongate från förr i tiden – då var det stor skillnad på hur mycket byggnader som fanns i de olika delarna, medan det nu är mer lika tätt i bägge.
Glasmojäng som kallades Epergne. Den var designad för att stå mitt på bordet och skålarna kunde fyllas med frukt, nötter och andra godsaker. Eller blommor. Den här ser ut att ha varit med i Skönheten och Odjuret och dansat runt lite innan den stelnade igen, då vissa skålar saknades eller satt lite skevt. Enormt maffig, dock.Modell över Edinburghs Old Town, från jag minns inte när. Stadsmuren längst till höger i bild.Modell över Canongate från samma tidsperiod – muren nu till vänster i bild. Reflektionen av min snygga turkosa jacka bjuder jag på. 😇Innergård bredvid museet, som ligger i huset till höger.
En labbpunkt i vatten-serien fanns precis vid museet, och för att lösa den behövde jag hitta en poet som skulle stå på trottoaren mittemot. Spanade efter någon staty, men det fanns det inte där. Hittade en inskription i en stenplatta om Adam Smith, men han var ju ekonom, inte poet. Inte funkade det med Rabbie Burns heller, som väl annars är klassikern. Till slut hittade jag dock en inskription i en annan stenplatta till en Scots Poet, som jag inte minns namnet på nu, och då fick jag äntligen rätt svar på frågan.
Nästa labbpunkt var i Royal Mile-serien, och den var nog bäst av de jag sett under dagen. En liten undangömd trädgård som man kom till genom en smal kullerstensbelagd close. Tyvärr var jag inte ensam om att ha hittat dit, då det var fullt med folk på varenda bänk därinne. Min tänkta vilopaus för att skona hjärnan blev det alltså inget av med. Gick vidare mot nästa labbpunkt som blev dagens sista istället.
Inbyggd pool! Eller vattenpöl, i alla fall.Vet inte varför jag tycker bäst om taggiga blommor, men det gör jag. De är väl lite mer udda, kanske.Mer trädgård.
Sedan befann jag mig vid botten av the Royal Mile, och här vet jag i alla fall att jag svischat förbi i en buss en eller två gånger förut. Skotska parlamentet finns på ena sidan av vägen, och Holyrood Palace där kungligheterna bor när de kommer hit är på andra. En hel del turister som fotograferade både hit och dit fanns det också. Speciellt som man ser Arthur’s Seat bra därifrån också. Här blev jag sittande i min egen lilla värld ett tag, då det i alla fall fanns gott om sittplatser. När jag sen kom på att jag skulle fota lite över till the Queen’s Gallery hade dock alla andra också kommit på det, så tålamodet tog slut innan jag fick tag i någon bild. Gick istället över vägen och kollade in genom grinden på palatset, och gjorde sen ett nytt försök. Till slut lyckades jag.
Queen’s Gallery och andra turister.Skotska parlamentet till höger och Arthur’s Seat i bakgrunden.Holyrood Palace.Dörren till Queen’s Gallery, där alla ville fotografera/s.Fejkfönster på Queen’s Gallery. Undrar om det har en målning av himlen på insidan?
Hade sedan en 20 minuters promenad till hotellet, och två vägval. Det ena gick förbi Nando’s, så det var ett ganska lätt val. Speciellt som det hade minst uppförsbackar också. Relativt lugn väg, både när det gällde folk och bilar, vilket var skönt efter hektiska Royal Mile. (Justja, på tal om bilar. Medan jag satt vid parlamentet, vid en rondell, så kom det en rolig ”taxi” med en tjusig fjäder på taket och körde förbi. Och sen ett varv till. Och ett varv till. Och ett till. Minst tre varv i rondellen blev det, så jag hann se webbadressen cab-arette.co.uk . Det var tydligen en guidad tur med en twist, som hemsidan säger. Såg skitskojigt ut, men den var också fullbokad när jag kollade.)
Fick lätt bord på favvorestaurangen, och behövde inte fundera länge på vad jag skulle beställa. Tyckte dock jag fick vänta ovanligt länge på att få maten, det tog hela 20 minuter. Precis när jag skulle fråga efter den dök den dock upp. Stark kyckling är ju alltid gott, så även idag.
Traskade sedan ned till hotellet och fick göra klart incheckningen. Hade fått rum på våning 3, så jag blev lite paff när jag då skulle åka NER i hissen. Receptionen var tydligen på våning 5, fastän jag gått in rakt från gatan. Tänkte sedan på de enormt branta gränder jag sett mellan husen här, och insåg hur det måste ligga till. 😅 Stort rum är det i alla fall, och det verkar ha USB-uttag på rätt ställen här också. Fick dock börja med att tvätta lite kläder, då jag bara har ett par shorts som är rena och riktigt sånt väder ska det inte bli de här dagarna. Man KAN lämna in tvätten till receptionen också, men de vill ha över 100 spänn per bralla för att fixa det…får se om jag blir så desperat.
Dags att lämna Edinburgh och Skottland för den här gången, och återvända till Sverige. Planet till Arlanda skulle gå 17:40, så det finns lite tid kvar för att njuta av sista semesterdagen. Började med sovmorgon, packade i godan ro och kollade vikten på resväskan – ganska precis 23 kilo enligt min resevåg. Oooops. Tyckte inte jag hade handlat så mycket, och hemma visade vågen att väskan bara vägde runt 15. Fick dock inte med mig officiellt vad den vägde. Inte läge för en massa shopping alltså.
Checkade ut och lämnade in väskorna i bagagerummet för att slippa släpa på dem, och var ute vid 10:30. Hade sett någon pub som serverade brunch på lördagar och söndagar nära hotellet och siktade ditåt, men när jag närmade mig var jag inte sugen på så mycket mat. Såg istället Victor Hugo på andra sidan gatan, där jag hittade en god smörgås när jag precis landat i Edinburgh, så jag vände dit istället. Köpte en likadan macka, med ett berg av pastrami, och den här gången lyckades jag fota den så det syntes också. 😝
Pastramibergsmacka.
Kollade när jag borde vara på flygplatsen, och incheckningen för SAS skulle tydligen inte öppna förrän 2,5 timme innan planet skulle gå. Ingen mening att åka dit före 15 alltså. Det gav mig 4 timmar att hitta på något med, och ingen stor kamera hade jag med mig. Jag hade lite adventure labs kvar att göra och en runda fanns i Princes Street Garden, så det kändes lagom avancerat. Hittade även en virtuell och en earth cache som kändes överkomlig att göra, så där gick det åt lite tid. Fick även agera fotograf vid Ross-fontänen. Det gör jag så gärna. Erbjöd mig det efter spökpromenaden i tisdags också, med kommentaren ”jag springer inte så fort”. Ifall jag skulle stjäla deras telefon, alltså. 😝
Björnen Wojtek, polsk soldat som fick pensionera sig på Edinburgh Zoo.Ross-fontänen framför Edinburghs slott. Många ville bli fotade här. Och en liten unge tyckte att hennes Mamma var hemskt ”embarrassing”…trodde inte sånt började förrän i tonåren, men hon kunde inte ha varit mer än 6-7 år…Elefantstaty.Litet hus, som fortfarande är privatägt, finns också i parken.
Var kvar i trädgården lagom tills kanonavfyrningen från slottet, så den här gången kunde jag både titta och filma, och inte bara hoppa till av ljudet. Gick sedan upp till Rose Street och Thistle Street och tog sista tre labbpunkterna på den rundan också. På Thistle Street blev jag också inlockad i en butik av turkosa plånböcker som jag såg när jag gick förbi, men till slut blev det en ganska mörkt blå, i ålskinn.
K-boom! Nä, så bra timing har jag inte, det är en skärmdump från filmen. 😝
Nu började det bli dags att ta sig till flygplatsen, och jag hade fortfarande lite att göra. Hade tänkt fylla på lagret med lush-grejor, men då väskan var tung höll jag mig till det som var i fast form så jag kunde lägga det i handbagaget. Förutom en burk av Retread. Expediten som hjälpte mig förra gången jag var dit rekommenderade det för att förhindra skavsår på fötterna, och jag fick med mig en liten provburk som räckt hela resan. OCH JAG HAR INTE FÅTT EN ENDA BLÅSA!!! Inte ens under vänster lilltå. Det har inte hänt på länge. Svängde också in på Bravissimo för att hämta en behå jag beställde sist jag var dit, och sen var det raka spåret till hotellet. Hämtade väskorna, packade inköpen och gick ner mot spårvagnen igen.
Och DÅ började det regna ordentligt. Det hade småskvätt lite av och till tidigare under dagen, men knappt så man märkte det. Till på köpet skulle tydligen alla och deras mostrar åka spårvagn precis då, för tågen var fulla och hållplatsen också full. Tror inte riktigt på att Edinburgh-borna verkligen hatar spårvagnarna så mycket längre. En kvinna frågade mig om jag skulle med spårvagnen, och jag nickade. ”Eventually”. 😝 Till slut fick vi plats på tredje tåget som kom, men det fylldes också på med mer folk och blev knökfullt. Vid Murrayfield-stadion blev det dock betydligt bättre plats, så jag gissar det var någon spännande match på gång. Större delen av resan kände jag att jag ville hålla med dem som rekommenderar bussen över spårvagnen till och från flygplatsen, men så länge man inte åker samtidigt som någon match tror jag att det är helt okej ändå.
Väl framme var det inte övertydligt var jag skulle lämna in väskan, och det fanns inga SAS-automater som faktiskt skrev ut några bagageremsor, så jag fick ställa mig i kö. Det var jag ju van vid nu i alla fall. Den här rörde sig dock inte lika snabbt, men till slut kom jag fram och fick väga väskan. Ooooops, 24,4 kilo. Men väldigt snäll människa bakom disken som sa att ”vi säger att den väger 23”. 😅
Bort och upp till säkerhetskontrollen, och – där var det också kö! Tjoho. Ganska bra fart på den dock, men när jag precis kom fram blev jag ombedd att vänta då det var fullt överallt och bandet närmast skulle stänga. När det till sist blev min tur gick allt jättebra, väskorna kom igenom utan knussel och det gjorde jag också. Kom in i avgångshallen, kollade skärmen och såg att gate för flyget skulle meddelas 16:40 vilket var om cirka 20 minuter. Tittade ned på telefonen och såg notis från SAS-appen – ”Flight cancelled”. ”Are you serious? Again?” Frågade jag högt. Ja, jag pratar med mig själv på engelska. 🤪
Funderade på om jag skulle gå till någon restaurang och äta medan jag väntade på mer info, men hittade inget som såg gott ut. Ville heller inte bli fast ifall jag skulle behöva röra mig kvickt. En stund senare kom det ett utrop om att passagerare som skulle till Arlanda skulle gå till bagage-utlämningen för att ta tillbaka sina väskor innan de lämnade flygplatsen för att vänta på mer information från SAS. Så jag traskade dit och såg inga väskor, och ingen information, och några fler vilsna passagerare. Ingen personal där heller, och SAS infotelefon hade stängt för dagen – någon representant på plats här har de inte. Efter sådär 20 minuter kom i alla fall väskorna, så vi gav oss av i jakt på hotell. Det fanns tre stycken här intill flygplatsen, och det första jag kom till, Hilton, var fullbokat. På nästa, Moxy, fick jag dock plats så jag bokade in mig över natten.
Strax efter att jag kommit upp på rummet fick jag ett nytt mail från SAS. De hade bokat om mig på ett nytt flyg till Stockholm. PÅ TORSDAG. Nu var det alltså lördag. Först blev jag chockad. Två sekunder senare blev jag glad. Betald extra semester! 😁🥳 Hade egentligen längtat hem tidigare i veckan, men inte de senaste två dagarna, då ville jag hellre stanna kvar – och nu fick jag det. Men jag ÄR oskyldig – tror jag. 😇
Hade ju inte ätit något mer än en pastrami-macka under dagen, så jag gick ner och käkade lite middag medan den fortfarande serverades. Kycklingcurry med ris och bröd, och riktigt gott. Inte superstarkt, men inte utan chili heller. Bokade sedan in mig på ett hotell mer centralt för resten av förseningen, och hoppas att jag inte tagit ett som SAS tycker är för dyrt – de ersätter ”rimliga kostnader” för mat och boende, men det beror på vems uppfattning av rimligt de går efter.
Skönt rum och coola belysningsdetaljer hade jag i alla fall, men det glömde jag bort att fota mitt i alltihopa. Under sängen fanns det t.ex. en rörelsestyrd belysning som tändes om man satte fötterna på golvet i närheten – kanske praktiskt, kanske onödigt. Men man slapp slå tår och knän i sängen om man gick upp i mörkret i alla fall. Gillade dock inte färgschemat och tvålen – rosa. Och eventuellt med jordgubbsdoft. Alldeles för sött luktade det i alla fall.
Lite mindre hektisk dag planerad, men jag hade ändå tänkt vara på plats vid Edinburgh Zoo när det öppnade klockan 10. Det var jag dock inte ensam om, för när jag kom dit var det redan en lång kö utanför, långt uppöver backen zooet ligger i. Kön rörde sig dock fort, så vid 20 över 10 var jag inne. Såg på kartan att kattbjörnarna var ganska nära, och de är ju som jag och gillar inte värme, så jag passade på att titta till dem först, då det skulle bli en relativt varm dag. En av dem var uppe och rörde på sig också, så här fick kameran gå varm direkt.
Väääääldigt svårt att bara välja ut ett par favoriter av den här filuren.Tror att det är Bruce, då beskrivningen av dem i guideboken menar att han är den som interagerar mest med besökarna, men ska inte svära på det.
Jag hade skippat frukosten, så jag rörde mig sedan mot pingvinpoolen där det också fanns ett kafé. Skaffade i alla fall lite mat innan jag började fota pingviner, annars hade jag väl fått gå hungrig hela dagen.
Punkpingvin – eller Rockhopper/Klipphopparpingvin. Coolast i poolen.Gentoo penguin, eller åsnepingvin på svenska. De har armband på en vinge för att skötarna enkelt ska se skillnad på honor och hanar.Pösmunk. 😝Kungspingviner. Och kolla in dunisen i mitten!
De ovanligaste djuren är längst upp i backen, förstås, så jag började sedan lugnt och metodiskt gå uppför. Dock råkade jag välja en väg utan så mycket att titta på under tiden, så det blev mest att sätta ena foten framför den andra. Men så kom jag till slut upp till girafferna. De har ju bra utsikt inbyggt, men med läget kunde de se ut över hela Edinburgh.
Enhörnad noshörning. Lite jobbigt staket att fota igenom här, men å andra sidan vill man nog inte stå i vägen för den här utan staket heller…Den ser verkligen ut att vara bepansrad. Hörde flera som trodde det var en staty tills den rörde på sig.Nubiska giraffer. Inne i huset finns det en balkong så man kan möta dem öga mot öga, men innan jag hann upp så hade de gått ut. 🙄Fick använda zoomen på kameran för att komma närmare istället. Kommer ihåg att jag matade girafferna på Frösö Zoo med maskrosblad när jag var liten – här fick man inte mata några djur.
Längst upp fanns det också ett gäng dinosaurier, men de kändes inte riktigt lika spännande. Det fanns även ett par kafévagnar, och efter lite funderande köpte jag mig friterad halloumi så jag fick i mig lite mer energi. Gick bort till zebrorna, som man kunde se bra, och sedan ned till pandorna. En av dem låg på rygg i en liten hytt och bara åt, och åt, och åt – han var omringad av bambu. En skötare sa senare att han brukade äta i en timme, sen sova i en timme, sen äta i en timme…jobbigt liv.
T-Rex har nog inga problem att hitta mat här i alla fall. 😳Fascinerande mönster på de häringa.På en hel del ställen kunde man fota utan stängsel eller glas mellan sig och djuren – men inte här. Coolt ändå att överhuvudtaget kunna fota en panda! De kom till Edinburgh 2011, och skulle egentligen ha åkt tillbaka till Kina 2021. På grund av en viss pandemi blev de dock kvar, och nu är tanken att de ska resa hem i höst.
Letade sedan rätt på tigrarna, där den ena gick och vankade av och an vid stängslet – hon ville in till hantigern. Hittade sedan hanen, han låg och sov på en plattform i andra inhägnaden. Skötaren här berättade att honan var väldigt intresserad, men när de var i samma hägn ville inte hanen ha något med henne att göra. Inga tigerungar på gång där med andra ord.
Gääääääääsp. Fasiken, det smittar bara jag skriver det – eller tittar på bilden. 🥱Huuuuuur fin får man vara?Nä, det är så jobbigt att vara snygg och eftertraktad, tror jag sover lite till. 😴Skotsk vildkatt. Ser väldigt mycket ut som en vanlig tamkatt, men är en separat ras och ännu mer sällsynt än tigrarna. Zooet arbetar med att återintroducera de här i höglandsskogarna.Jättemyrslok. Jätteskumt djur. Gillar! 😁
Fick sedan traska nedöver backen igen, på den mer intressanta sidan. Hittade ett hus med alldeles underbara teddybjörnar – koalor, alltså. Teddysarna är också lika mig, i att de inte gillar höga ljud, vilket innebar att det till och med var relativt tyst därinne. Föräldrarna fick faktiskt säga åt sina ungar att dämpa sig. 🥳 Teddysarna är dock mycket bättre på att klättra i träd än mig.
Ännu mer sött.Och ännu mer trött. De sover mellan 18 och 22 timmar per dag.Rackaren till höger var helt plötsligt jättepigg när han/hon ville sitta ovanför den andra koalan istället för under.
Sen blev det ap-dags, både inomhus och utomhus. Aporna kan man ju egentligen titta på hur länge som helst, men tiden gick och zooet skulle stänga 18. Hittade ett till litet kafé och köpte mig en sausage roll, där de bakat in korvsmet i filodeg istället för i korvskinn. Dock verkade de ha bommat det mesta av korvsmeten…men lite mer i magen blev det ju i alla fall.
Världens minsta apa, en pygmy marmoset.Döskalleapa. Gulligare namn på engelska, där heter de squirrel monkey – ekorrapa. Tänkte dock bara på Pippi Långstrump när jag såg de här. 😁Kapucin-apa – eller Cappuccino monkey som jag hörde dem kallas mer än en gång. De här och döskalleaporna får dela inhägnad. De har faktiskt två likadana inhägnader med varsin population av apor, för att kunna studera om aporna utvecklar olika kulturer med samma förutsättningar.Ser precis ut som att den här röker en cigarett…😂 En bra sak med zooet var annars att rökning bara var tillåtet på väldigt specifika ställen, för att skona djurens lungor. 🥳
Nästa hus innehöll sengångare och bältdjur, och här trodde jag att jag inte skulle ha samma problem att hinna med som med aporna. Visst, lite bättre gick det ju, men till och med sengångare kan tydligen vara ganska snabba. 🤣 Bältdjuren var riktigt kvicka rackare, men de fick precis mat så de höll sig stilla en stund i alla fall.
Sengångare? Snacka för dig själv. 😝Honan tog det dock lugnare. Gör man allt upp-och-ner så gör man.Bältdjur.
Klockan började närma sig 17 och jag ville ta en sväng till för att titta till pingvinerna och kattbjörnarna innan jag behövde åka därifrån, så det var bara att fortsätta traska nedöver. Hittade ett till ställe med kattbjörnar, och där satt det en och poserade jättefint när jag kom förbi. Dock bakom glas, och det blev trista reflektioner av lamporna. Fler reflektioner fanns det vid flamingorna, men fick till några bra bilder där ändå.
Pingusarna hade gott om plats att simma runt.Mat fick de också. Gillar de häringa. 😁En till sötis…men med trista reflektioner.Flamingo.De gjorde sig egentligen väldigt bra mot den mörkgröna bakgrunden.
Tittade lite kvickt i presentshopen men inget hoppade på mig och ville följa med. Med tanke på den långa kön där också var det nog mest bara bra. Tog mig ut från parken vid 17:45, en kvart före stängning, och väldigt nöjd. Tyckte den var riktigt bra uppbyggd, då man kunde se de flesta hägnen från mer än en punkt, så man kunde missa djuren från flera positioner efter varandra. 😝 Alternativt hitta dem på ett bättre ställe, då. De verkade också ha bra service för de som hade mer problem att gå, då jag såg ett par besökare som fick skjuts upp till parkens högsta punkt och kunde höra av sig om de behövde mer hjälp. Jobbigare hade nog de föräldrar som antingen fick dra sina barn efter sig eller skjutsa runt dem i barnvagnar – det var definitivt jobbigt nog att bara flytta sig själv uppför backarna.
Tog bussen tillbaka in till centrum och gick uppöver Rose Street igen för att se om någon mat skulle hoppa på mig idag också. Kollade en meny på ett italienskt ställe mittemot Stack & Still där jag åt sist, och blev inkastad igen. Så okej, det funkar ju att gå på så då, även om det känns liiite fuskigt. Det här stället körde på italienska rätter i mindre portioner, så man kunde prova mer än en. Jag beställde in en pasta med lamm-ragu och en kryddig pizza. Pastan smakade väl ungefär som en vanlig bolognese, men pizzan var jättegod. Hade dock bråttom tillbaka till hotellet för att kolla mina bilder, så jag stannade inte på efterrätt.
Pasta med lammfärssås och pizza med Spianata salami, oliver och kronärtskocka. Mums!
På hotellet hade de systemet att om man hoppade över städning av rummet en dag så fick man 5 punds kredit i baren, och då jag skippat två dagar hade jag 10 pund att använda. Kollade menyn och bestämde mig för en ”Summer’s Kiss”, som lagom kostade 9,95. Blev dock inte jätteimponerad, den smakade mest apelsinjuice med typ något mjukt och sött – mango, kanske. Då var det roligare att kolla bilder. 😁 Packningen lämnade jag till nästa morgon, då utcheckning inte var förrän 11 och mitt plan skulle gå 17:40.
Summer’s Kiss, med Kraken, Bacardi, ananas, apelsin och lime. Inte mango, alltså. Jobbigt när man inte kommer ihåg vad man beställt. 🤪
