Hoppa runt Killarney

2024-07-20

Tog mig upp i tid och gick ned till frukost strax efter 8. Beställde in äggröra, bacon och tomat och kände att jag hade saknat riktiga frukostar tidigare under resan. När jag smakade baconet blev jag ännu gladare, det var helt fantastiskt gott.

Mumsig frukost!

Traskade iväg till busshållplatsen, betalade mina 15 euro för en dagsbiljett och hoppade på strax före 9:30. På väg ut från Killarney snackade chauffören om att det var dumt att hoppa över första stoppet och tro att man skulle hoppa av där senare, för han skulle aldrig köra rundan baklänges. Det var ju precis det jag hade tänkt göra, men jag hade räknat med att få åka runt hela varvet en gång extra. Åkte därför med till Torc-vattenfallet, som var andra stoppet efter Ross Castle. Dels tyckte jag det skulle funka bättre med vädret, då det var mulet på morgonen och skulle skina upp utöver dagen, dels tänkte jag att det var mindre folk vid vattenfallet tidigt och dels passade det bättre att komma till slottet strax före tolv för att ta en båttur på sjön.

Ibland är jag inte så korkad som jag ser ut, så min plan funkade perfekt. Visst var det redan lite folk vid vattenfallet, men när jag var på väg därifrån kom det TVÅ fullstora turistbussar och släppte av ett gäng studenter. Medan jag var däruppe var det mest flygfän som var jobbiga, jag kunde till och med ställa upp kameran och göra några superselfies mellan de andra besökarna. Vattenfallet var inte jättehögt eller jättemaffigt, men fint nog och det mulna vädret gjorde att jag inte ens behövde montera något gråfilter på kameran för att kunna dra ned på slutartiden tillräckligt för att mjuka ut vattnet.

Torc-vattenfallet.
Super-selfie på super-Lizzan!

Var tillbaka på parkeringen några minuter innan bussen skulle komma tillbaka, trots att jag blivit lite distraherad av en man i shorts och bar överkropp med keltiska tatueringar som sprungit genom skogen medan jag var på väg ner. Nej, jag fotade honom inte, även om jag ville. Han såg nästan ut som en keltisk krigare och det hade kunnat bli jäkligt häftiga bilder. Hoppade istället på bussen och åkte tillbaka till stan via hållplatserna för Mucross House och Mucross Abbey innan vi åkte tillbaka till Ross Castle.

Hoppade av bussen runt 11:40, och nästa båt skulle gå 12:00. Gick direkt mot bryggan och ställde mig i kö. Började känna mig lite tveksam när till och med bryggan gungade en del, men innan jag kunde ångra mig klev jag ombord och betalade 15 euro till för en biljett. Större delen av båten Lily of Killarney var täckt med tak och fönster och helt enkelt inomhus, men det fanns ett litet utomhusutrymme längst bak. Jag gick ut direkt men noterade att jag då inte skulle få höra guidningen. 🙄 Nåja, fick väl offra det då, dels ville jag kunna fota utan fönster och dels ville jag behålla frukosten.

Ross Castle från båten.
Innisfallen, en ö med ruinerna av ett kloster.

Bitvis gungade det ganska ordentligt även om vi bara var på en sjö, men det var nog mest när vi stod stilla och träffades av svallvågor från någon av de andra båtarna som skjutsade runt turister på sjön. Min mage höll sig i alla fall i schack och jag kände inte ens av någon tillstymmelse till sjösjuka. (Nu när jag skrivit det blir det väl säkert jätteilla nästa gång, men, men.) Hörde som sagt ingen guidning, men hade hyfsade möjligheter att fotografera åtminstone, även om det kom ut lite annat folk då och då – speciellt om det faktiskt var något spännande.

Några av bergen runt sjön.

Molnen hade inte helt lättat än, och grabben som sålt mig biljetten kom ut en sväng och undrade om det gick att se något. Jag sa att ingen ändå skulle tro på att jag varit på Irland om jag kom hem med soliga bilder, och kallade det ”atmosfäriskt”. Han skulle komma ihåg det uttrycket, sa han. 😝 Det var skönt att slippa solglittret på vattnet i alla fall, tycker alltid det stör så mycket på bilderna om det blir för mycket sånt. I alla fall på mina egna bilder.

Mer berg, med en båt som jämförelse. Svårt att fota sånt här och ge rätt intryck.

När jag kommit i land igen funderade jag på att ta en guidad tur inne i slottet, men när jag såg att man inte fick fotografera därinne tyckte jag inte det var någon mening. Ibland är jag lite enspårig kan jag tycka. Man kanske kan tycka något är roligt även utan fotobevis? Istället gick jag runt och fotade lite annat innan jag gick tillbaka till bussen.

Mindre båt som det fanns ett gäng av att hyra. De skjutsade runt folk lite hit och dit på sjön.
Vår fina blå båt, Lily of Killarney.
Bussarna jag mött vid vattenfallet kom och släppte av sitt folk här också – lagom tills jag var på väg därifrån.
Såg något om att man kunde hyra båtar också – det kanske var de här. Jag fotade hellre. 😝

Mellan Mucross House och Mucross Abbey var det en 15-minuters promenad, och busschauffören hade tipsat om att ifall man ändå tänkt gå däremellan var det bättre att åka med till klostret och gå tillbaka till Mucross House istället för tvärtom, då det fanns mycket mer att göra vid det sistnämnda. Jag hade tänkt att gå, så jag satt kvar tills vi kom till sista hållplatsen på slingan. Hoppade av där och gick ner mot klostret, men gick först förbi vägen in till det då det var lite dåligt skyltat. En jarvey (som kuskarna till hästvagnarna kallas här) frågade mig om jag ville ta en tur runt Mucross House och mina trötta fötter ville gärna säga ja men huvudet som både var snålt och ville fotografera sa nej.

På väg mot Mucross Abbey.

Busschauffören hade sagt att efter puben var klostret hans favoritställe i Killarney, och det var verkligen mer att utforska än jag hade förväntat mig. Mer att fotografera också, även om det inte fanns någon superbra vy mot hela klostret. Enda problemet var väl alla andra turister som knatade runt där och också ville fota utan en massa andra turister i vägen.

Idegran inne i klostret. Enligt folktron ska den som rör vid trädet dö innan midnatt samma dag, sa chauffören. Det var ändå inte lätt att komma åt så det var ju lika bra då. 😅
Passage intill innergården med idegranen.
Insikt (motsatsen till utsikt) inne i klostret.
Monument i klostret. Nej, jag läste inte så mycket vad som var vad – åk dit själv om ni måste veta. 😝 (det är väl värt det!)
Bästa vyn för att få med hela klostret fanns på kyrkogården. Den verkar fortfarande användas för begravningar, såg några nyare stenar och aktuella datum.

När jag kände mig nöjd där skulle jag då ta mig till Mucross House. Jag hade inte blivit piggare i fötterna av att knata runt i klostret, så jag satt och funderade en stund först och kollade kartan för att inte gå iväg åt fel håll eller längre än nödvändigt. Hade ett val mellan en stig och en asfaltsväg där även hästvagnarna travade fram, och valde den senare både för att få se mer hästar och för att spara så mycket energi som möjligt. Nästan framme vid Mucross House hittade jag dock en liten trappa ned till en utsiktspunkt över sjön och bergen. Satte mig där en stund och mumsade i mig lite snacks som jag hade med mig och under tiden jag gjorde det kom solen fram också.

Vy från min lilla snackspausplats.

Traskade sedan vidare upp mot huset och insåg ganska snabbt varför någon valt att bygga sitt hem här. Utsikten var urtjusig och till det hade de ordnat en fin trädgård och park att vandra runt i. Restaurang och souvenirbutik fanns också tillgängligt. Jag började med att köpa mig en riktigt god glass och vandra runt lite i arboretumet. Tog lite fler superselfies och insåg att jag inte skulle hinna med näst sista bussen därifrån utan skulle få vänta på sista. Det kändes inte såååå jobbigt. 😝

Jarvey med häst och jaunting car. Fördelen med dem var att man hörde hästkloppandet innan de kom, så man kunde göra sig beredd med kameran. Det hjälpte dock inte alltid.
Stora träd och mindre Lizzan.
Klipp klopp klipp klopp.
Kerry-boskap. Framavlade för mjölkproduktion men används här som betesdjur för att främja biologisk mångfald på betesmarken.
Mucross house i solskenet.
Parkering för hästvagnar.

När det till sist var dags att åka därifrån kände jag att jag hade haft en alldeles underbar dag, trots att fötterna var trötta. Pratade också lite med en äldre herre på bussen in mot Killarney, han höll på och vandrade runt på Irland och var förmodligen i alla fall i närheten av 70 år då han berättade om en semestertripp han och frun hade varit på för 50 år sedan – då var de i Norge. Hoppas att jag också kan fortsätta resa när jag är i hans ålder, tycker redan det börjar kännas jobbigt ibland. En sådan här dag är det dock värt det. Gav chauffören ett öl-bidrag (dricks) när jag klev av och sa att jag inte hade klarat av att se allt det här utan honom.

Bästa Killarney-tipset är den här bussen.

Var i stort behov av mat, så jag krånglade inte till det utan gick in på Milano, som är den irländska varianten av Pizza Express, en pizzakedja. Hade inte så höga förväntningar, men beställde in en tunnbottnad pizza med peperoni och chili. Fick frågan av servitrisen vilken sorts chili jag ville ha, då det fanns tre olika att välja på – svaret: ALLA. När jag fick in pizzan var den både tjusig, lagom tunn och krispig och alldeles perfekt het. En dam vid bordet bredvid sa att hon var avundsjuk på min pizza, då hon och gubben skulle dela på en och han då gissningsvis inte var så förtjust i stark mat. Det kunde hon gott få vara, för hela pizzan försvann. 😁

Pizza med tre sorters chili. Behövde inte chilioljan. 🤪🌶️

Från båt till pub till Killarney

2024-07-18

Hade som väntat inte jättehög motivation att ta mig ut på torsdagförmiddagen, så klockan var nästan lunch innan jag traskade in på ett köpcentrum, virrade runt lite och sen ställde mig i kö på Insomnia för att få min frukostmacka toastad. Det var väl ingen gastronomisk höjdpunkt, men i alla fall lite mat i magen. Gick sedan ned mot vattnet och smet in på det gratis museet mest för att låna toaletten. Tyckte det var lite oförskämt att sen inte åtminstone titta runt lite, så jag kollade på något svärd och en stridsklubba och sen såg jag en hooker i taket så då var jag ju tvungen att ta mig upp till den och fota.

Svärd, men inte i en sten.
Stridsklubba/mace, som knappast använts i strid utan bara som statussymbol.
En hooker upphängs i taket. Seglarklubben som faktiskt använde sina ute på vattnet var ute på turné någonstans så det var ont om hookers i sina naturliga omgivningar.

Planen jag hade efter det var att gå och signera en geocache jag såg ett par dagar innan men inte vågade plocka fram då eftersom det var så mycket mugglare i farten. Tänkte att det kanske skulle vara lugnare nu när det småstänkte lite men det slutade snart regna. Lyckades ändå plocka fram burken i fred, signera och få tillbaka den på plats igen också. Sen såg jag att det var rätt folktomt längst ut på piren också, där jag sett att det skulle finnas en till cache. Passade på att knata vidare dit ut, även om jag tyckte att jag egentligen var lite för seg för att ens gå till den första innan jag kom dit.

Väl därute fick hinten mig att studera hamnväggen noggrant, och till slut hittade jag det jag letade efter. Men precis då kom det en familj som satte sig på väggen för att äta lunch, och en av dem satt och tittade rakt på mig. Jag satte mig då och försökte rita av ett riktigt komplicerat hus i hamnen för att fördriva tiden och till slut gick de därifrån. Och då hade jag glömt var jag såg cachen! Fick leta ett tag till men sen hittade jag den igen, kunde signera och återplacera den. Sen var det dags att traska upp till båtturen som var en bra bit bort, men jag kom fram i god tid.

Corrib Princess.

Det var inte så fullt på båten, och jag satt längst bak där det var öppna bänkar för att kunna röra mig lätt fram och tillbaka mellan sidorna för att fota. Hade ju tagit den här turen tidigare och kom mest ihåg att jag fått ett fint foto på ett par hästar framför ett slott och en trollslända som landat på relingen. Hästarna var lite längre från slottet den här gången, och trollsländorna flög bara förbi så jag hann inte fota dem. Vi åkte upp ända till sjön, där det fullkomligt kryllade av svanar. Det kunde vara upp till 2000 av dem där ibland.

Vissa skjutsar turister, andra skjutsar hundar. 😁
Menlo slott såg ut ungefär som förra gången…
…men jag misstänker att minst en av hästarna var ny sedan dess.
Skarv/cormorant. Såg flera av dem men de ville inte gärna fastna på bild.
Lough Corrib med några av de svanar som brukar hänga där.
Nästan onödigt soligt. 😎

Nerför samma flod igen och tillbaka till Galway, och sedan gick jag till hotellet för att slänga av mig ryggsäcken innan det var dags för kvällens föreställning. Var i stort behov av mat, så siktade in mig på BóTOWN, som skulle ha bästa hamburgarna i stan. Beställde en med blåmögelost och baconsylt, och det var inte riktigt rätt kombination av tillbehör för min del, men de hade inget som såg mer lockande ut heller. Burgaren i sig var dock riktigt bra, skulle bara ha haft lite mer hetta i toppingen.

Kossor!
Ett annat slott i ruiner.
New bridge, eller som guiden kallade den, Low bridge. Kan inte förstå varför. 🤪
Vovven var fortfarande ute på tur också.
Stort blått tält som var scen för många av kulturfestivalens begivenheter.

Gick sedan vidare till Cranes Bar för kvällens historieberättande. Dörren skulle öppnas 19:30 men när jag kom fram 19:20 var det redan rätt mycket folk inne på övervåningen där föreställningen var. Högg en plats på en barstol, ställde mig i kö för att köpa en liten cider och innan jag hann sätta mig hade Rab Fulton börjat snacka. Han var från Skottland och berättar en blandning av nya och gamla historier både från Skottland och Irland. Han började med en halvtimmes lång historia som fick hela puben att hänga på vartenda ord (förutom de som satt precis bredvid mig som fipplade med en massa annat). Efter en liten paus berättade han två kortare historier till många glada skratt.

Grymt duktig historieberättare.

Han rekommenderade att vi skulle stanna och lyssna på musikerna som skulle spela senare på kvällen, så jag satt kvar på min stol och väntade tills de började. De inledde med ett par instrumentala nummer innan en av männen sjöng en tragisk ballad som fick fler än mig att bli sorgsna. Sen gick de över till mer instrumentalt samtidigt som puben bara blev mer och mer full (och eventuellt besökarna också). När jag till slut inte kunde höra musiken över allt sorl i lokalen började jag försöka ta mig ut, vilket inte var det enklaste. Väl ute var det väldigt skönt med lite svalare kvällsluft, för det hade blivit väldigt varmt inne på puben.

Traskade hem i skymningen och kunde inte låta bli att fota lite häftigt ljus, både naturligt och onaturligt. Hade inte så bråttom att kliva upp dagen efter då tåget skulle gå 10:25 och det skulle passa bra att äta frukost under resan.

Uppströms kanalen.
Nedströms Corrib-floden mot Wolfe Tone-bron.
Den permanenta skulpturen i JFK Memorial park. Formen anspelar på hooker-båtarnas segel.
Bronsstaty av Pádraic Ó Conaire. En version i sten stod här tidigare, men efter att en man med lite för mycket innanför västen sparkat av huvudet av den i början av 2000-talet fick den flytta in på museet och den här kopian ställdes ut några år senare.
Pubarna drog också till sig uppmärksamheten med färgade lampor.

2024-07-19

Vaknade dock till nyheter om ett stort globalt it-haveri och blev fundersam om det skulle gå att köpa mat eller ens om tågen skulle gå. Irland verkar dock ha valt andra system, så allt fungerade som det skulle här. Tåget var dock väldigt fullt och sista biten fick jag sällskap av en kvinna med sån fruktansvärd andedräkt att jag nästan mådde illa. Hon verkade dock inte må så bra hon heller, kanske hade blivit någon öl för mycket kvällen innan.

Kom fram till Limerick vilket var så långt jag hade resa bokad. Man kan ta tåg till Killarney därifrån, men det innebar två byten till och lät lite småjobbigt. När jag försökt kolla bussar innan resan dök det ibland upp en som skulle gå från Limericks busstation till Killarneys busstation, men ibland stod det bara att det inte fanns några bussar alls. Innan dess hade jag hittat en buss men som jag skulle behöva gå en kilometer till för att kliva på. Tror de skulle behöva lite bättre webbutvecklare här… När jag var framme på den kombinerade buss- och tågstationen i Limerick och stod och kollade på bussinfo-tavlorna kom det en där och frågade mig vad jag letade efter. Sa att jag var ute efter en buss till Killarney, och som det ibland stått så skulle det gå en om en kvart.

Egentligen är det rätt smidigt att åka buss också, men av någon anledning väljer jag helst tåg även om det kan vara lite krångligare/dyrare/mer tidskrävande. Nu var det dock bara att skjutsa in väskan i bagageutrymmet och köpa biljett och ta plats. Sätet var skönt men där jag satte mig hade till och med jag rätt ont om benutrymme – inte så det blev besvärligt dock.

En anledning till att jag gärna ville ta bussen nu var för att den skulle gå igenom Newcastle West, där jag spenderade 3-4 veckor när jag var typ 19 eller 20. Huvudgatan såg bekant ut i stort, även om jag inte alls kom ihåg företagen som var där, och sedan kände jag igen kyrkan men hade inget minne alls av slottet. När vi kom fram till Killarney kände jag inte igen mycket där heller, även om busstationen där jag suttit och väntat på min buss ”hem” såg bekant ut på något vis även om den verkade ha blivit rejält ombyggd också.

Utsikt från köpcentret intill busstationen. Här började jag med att gå fel. 😝

Sen skulle jag hitta till boendet, The Gardens B & B. Det skulle inte vara långt från stationen, och plant, så jag traskade iväg. Tills jag såg i kartappen att det bara blev längre dit. Jag är inte bra på att gå åt rätt håll den här resan, undrar varför allt känns så bakvänt här. Det är nog inte bara för att de kör på fel sida vägen. 😝

När jag väl kom fram möttes jag av en väldigt glad och trevlig människa som kom med massor med tips och hjälpte mig upp med väskan till rummet. Bland annat tipsade hon om en hop-on-hop-off-buss som skulle gå runt till flera av höjdpunkterna i nationalparken här i Killarney. Den hade jag missat i min minimala research, men lät som ett perfekt sätt att få se mer av omgivningarna.

Rum på the Gardens. Inte så stort, men hyfsat smart planerat. Det finns till och med ett litet skrivbord i hörnet bakom garderoben.

Traskade strax ut på stan igen, som är en liten bit bort från boendet, och efter att ha gått fel igen kom jag in till centrum. Tittade runt efter någon mat, och var allmänt nyfiken. Hamnade till slut på Box Chicken då jag fortfarande drömde om kycklingen från Slim Chickens och de åtminstone skulle ha chicken tenders där också. Kycklingen var god, men såserna mest smaklösa och stripsen rätt typiska snabbmatsstrips så det var väl ingen superhöjdare. Innan jag gick hem kollade jag också var rundtursbussarna skulle gå ifrån. Medan jag var ute såg jag också horder av finklädda människor. Trodde först att det var en helt vanlig fredagskväll, men insåg sedan att Killarney races precis avslutats och de gav ut pris till de som var bäst klädda.

Kändes nästan som att jag rest 20 år bakåt i tiden när jag såg den här butiken.
Kyckling i låda.

Tog vägen genom en del av nationalparken på väg hem och blev helt förtrollad. Grindarna skulle dock låsas bara tjugo minuter senare så det blev ingen lång sväng därinne. Några foton hann jag dock med. Väl tillbaka var det bara att planera för morgondagen, då jag än så länge hade dagen öppen. Det skulle vara mulet och lite regn på morgonen, för att sedan spricka upp under eftermiddagen. Tyckte det lät som en bra dag för att hoppa on och hoppa off från en buss, så jag lade upp en plan innan jag gick och lade mig själv. Första bussen skulle starta 9:30 så jag kunde inte ta någon sovmorgon inte – och nu hade jag dessutom frukost inkluderat på boendet.

Hugh O’Flaherty, känd som ”the scarlet pimpernel of the Vatican”, var en irländsk katolisk präst som hjälpte till att rädda 6500 judar och allierade soldater under andra världskriget.
Panorama från den stadsnära delen av nationalparken. Bergen ser större ut på riktigt. 😝
Maffiga blommor fanns det också.
Samt en formell trädgård…
…och ett hus man kunde besöka.

Moher of Cliffs

2024-07-17

Lite före Mother of Dragons i telefonkatalogen – om man nu hade telefonkataloger längre. Och om man vände på Cliffs of Moher, (inte mother) som var dagens utflyktsmål. När jag och Mamma var i Galway 2011 hade vi bokat in oss på en bussrundtur till the Burren och Cliffs of Moher med Galway Tour Company. Den dagen glömde jag kamerabatteriet i laddaren – och inte hade jag reservbatterier i väskan heller. Nuförtiden har jag ett par extra på lager, men jag var ändå rädd att nånting skulle gå på tok – glömma hela kameran, eller tappa den, eller något. På den där turen för 13 år sedan hade vi dock en sån fantastisk guide, Ray, som gjorde att jag ändå var på bra humör på slutet av dagen, trots att jag var riktigt sur och grinig till en början.

En sån bra guide hade vi inte nu. När jag hade läst på lite recensioner innan jag bokade den här rundturen var det ett namn som stack ut på de som var negativa – Gerry. Vår chaufför/guide – Gerry. Man kunde ju ha trott att jag skulle ha bokat med ett annat företag än det han körde för, men hans namn dök upp i samband med flera olika firmor så riktigt så lätt var det inte. Bussen startade precis utanför grannhotellet så det var lätt och snabbt att hitta fram, och prick klockan 9:30 körde vi iväg. Turen skulle vara fullbokad, men två personer kom antingen för sent eller inte alls så jag fick ett ledigt säte bredvid mig. Guiden föreslog annars att vi skulle vara flexibla och flytta på oss så det sena paret skulle få sitta tillsammans när de kom, men glöm att jag ger upp en fönsterplats för folk som inte kan komma i tid.

Gerry började sedan prata. Och prata. Och prata, och prata. Han pratade så mycket att jag misstänkte att det var han även om jag hade bommat vad han sa när han presenterade sig. 1,5 timme in i turen vet jag inte ens om han hunnit andas något. Visst, det är väl bra med information, men hinner man inte smälta det nån säger kommer man ju ändå inte ihåg det – i alla fall gör inte jag det. Inte var han särskilt rolig heller – han började med ett skämt om att Galway är känt för craic (crack, dvs droger) och hookers (horor). Craic är irländska för skoj och hookers är ju båtarna jag nämnt tidigare. Det lockade fram ett skratt, men sen tog det nästan tills vi körde tillbaka in i Galway på kvällen innan han sa något mer som faktiskt var roligt. (Inte snackade han om boy sheep, girl sheep och cow sheep heller. Men så såg vi väldigt få får. Och inga lamor eller alpackor.)

Första stoppet för dagen var vid Dunguaire Castle, som vi också stannat vid förra gången jag var här. Då körde Ray förbi på morgonen när tidvattnet var ute och stannade istället på vägen tillbaka då det var flod vilket gav snyggare foton – ingen sån hänsyn tagen nu inte, så det blev bilder med ganska tråkig havsbotten istället för vatten. Många av de andra på bussen var helt lyriska och skuttade runt som små lamm som aldrig sett ett slott förut – och det hade de kanske inte heller. Jag är nog för bortskämd med alla maffiga walesiska slott jag besökt.

Ni kan väl låtsas att det är en massa fint vatten slottet speglar sig i där framför?
En av två thatched cottages som låg precis bredvid parkeringen till slottet. Det andra såg likadant ut fast med röda detaljer.

Andra stoppet blev jag dock mer förtjust i. Det var Ailwee Caves, en så kallad show cave som vi fick gå en guidad tur i. Jag hade hittat dem själv när jag gjort research inför resan men insett att jag inte skulle lyckas ta mig dit utan att ta en dyr och lång taxifärd. Hade jag kunnat göra det hade jag också gjort ett besök på deras rovfågelscenter, men att bara få se grottorna fick duga. Vi från bussen blev indelade i två grupper och fick gå in i grottan med varsin guide med några minuters mellanrum. Det var en rätt snabb genomgång och guidning, och jag hade hellre fått gå på egen hand och fota i min egen takt, men lite roligt hann jag få med mig i alla fall. Lika coolt som Dan-Yr-Ogof-grottorna var det dock inte.

Andra stoppet i grottan, och vår guide. De hade detaljerad ljussättning så de kunde lysa upp vissa detaljer var och en för sig.
Som de här stalaktiterna. De är ihåliga och växer med upp till 0,13 mm per år.
Sista delen av grottan. Den naturliga grottan fortsätter längre in men är inte lätt att ta sig in i. För att kunna få ett bra flöde på folk har de istället sprängt en tunnel bredvid som vi tog tillbaka till ytan.

Strax före 13 kom vi då fram till Cliffs of Moher, och kameran var fortfarande fungerande. Vi skulle bara få 1 timme och 5 minuter på plats, så det första jag gjorde var att snabbt ta mig till högsta utsiktspunkten uppför trapporna till höger och ställa mig i kö till O’Briens torn där man kunde komma upp ytterligare några meter. Hörde någon senare som hade undrat vad som fanns i tornet som alla köade för, och guiden hade svarat ”ingenting, det är bara en högre plats att fotografera från”. Personen lät inte särskilt imponerad av det, men jo. Det är ju just det som är grejen. Att få med hela klipporna och slippa få en massa gräs i förgrunden, t.ex. Att sen muren runt tornet var så djup och hade så smala gluggar att det inte var särskilt lätt att få bättre foton ändå var en annan femma. 😝

Välkomstmarkör.
Lizzie at the cliffie! Notera hur mycket man INTE ser av klipporna, och inte bara för att jag står i vägen då…😝
O’Briens torn uppe på klippan.
Folkigt värre. Cliffs of Moher är sedan coronan det populäraste besöksmålet på Irland. Före pandemin var det Guinness i Dublin.
Aran-öarna. Mamma och jag var ute på en av dem förra gången, men en sån båtresa hade jag absolut ingen lust att utsätta mig för just nu.
Mer folk.
Klippisar! Utan gräs och störande Lizzan. 😝 Notera grottan också, den är med i Harry Potter-filmerna.

Tyckte att vi hade fått väldigt lite tid vid klipporna, men hur det än var så kände jag mig rätt nöjd efter 50 minuter – det finns bara så många bilder man kan ta av ett gäng klippor som står relativt stilla. Visst hade man kunnat klättra upp åt det andra hållet också, men det vet jag inte ens om jag orkat. Det fanns också ett besökscentrum men information om klipporna man kunnat spendera tid i, men det kändes obekvämt att vara inne.

Var därför tillbaka vid bussen i god tid, och alla var på plats innan tiden var ute – det var hela gruppen bra på hela dagen faktiskt, vilket är rätt imponerande med 59 pers. Vi körde sedan en liten bit till Doolin, där det var dags för lunch. Cirka 55 pers gick in på puben som Gerry pekade ut, medan några andra travade iväg åt ett annat håll. Jag kollade lite på menyn men kände inte för att knöla in mig i en liten pub med en massa folk så jag gick iväg åt samma håll som de andra avvikarna. Först hittade jag en åsna som gick och mumsade i en hage, men den bjöd inte på någon lunch så jag gick vidare.

Doolin är en riktigt liten by, men på alla vykort brukar det tydligen vara med bild på det söta rosa huset, så jag gick iväg mot Fisher Street där det skulle finnas. Det var i alla fall lätt att identifiera! Gick förbi det först och såg en glassbutik – glass räknas väl som lunch va? Var lite snål och köpte bara en kula chokladglass, men det var inte jättetrevligt att stå ute och äta den då det luktade avlopp där också. Fotade huset på väg tillbaka, tittade in på en souvenirshop/café där tydligen de andra hade hamnat och gick sedan tillbaka till åsnan. Den var dock upptagen med andra nu så det blev inga fler foton av den. När jag kom tillbaka till puben kom de som ätit där ut efter ett tag, och lite senare traskade de iväg bortåt byn åt andra hållet än det jag gått åt. Då jag inte såg till vår buss där den lämnat oss gick jag till slut efter dem, och såg den parkerad på en stor parkeringsplats typ bakom puben. Vet inte om de fått någon extra info eller om jag missat när Gerry pladdrade på, men jag hade inte uppfattat att vi skulle gå dit i alla fall. Tur det gick bra ändå.

Donkey! Ser många åsnor här på Irland faktiskt (ja, den fyrfotade sorten också).
Färgglada hus i Doolin.

Sista stoppet för dagen kom lite som en överraskning för mig, som för ovanlighetens skull inte hade stenkoll på allt. Stenkoll fick man nu i alla fall, då vi stannat till vid ett karstlandskap där kalkstenen vittrat sönder och bildat en cool och hyfsat förrädisk yta. Vi fick 20 minuter på oss och Gerry sa att vi kunde gå ända ut till vattnet. Det var lättare sagt än gjort, och dessutom blåste det rätt bra så bitvis kändes det lite läskigt. Men allt gick bra, vi tappade ingen och åtminstone jag kom tillbaka med alla leder i någorlunda behåll. Såg som tur var att människan som gått med flip-flops i grottan tagit på sig något vettigare på fötterna nu.

Karst-landskap och vår tråkiga helvita buss.
Sten och vatten. 😁
Å folk! Det kom en till buss som släppte av lika mycket folk medan vi var där.
90% av Irlands flora och fauna finns här i the Burren, som det större området heter.

Började känna mig rätt trött och ändå rätt nöjd med dagen på väg tillbaka. Organisationen av turen var riktigt bra och det var en bra blandning av stopp. Hade guiden bara varit roligare och vågat ta en paus då och då i snacket hade det kunnat vara en femstjärnig upplevelse, nu drogs betyget ned till typ en 4. Även om Gerry var tyst lite mer på tillbakavägen och när han hade lite lurigare vägsträckor att navigera.

Vi kom tillbaka till Galway (efter att swishat förbi Dunguaire igen, nu snyggt omgärdat av vatten) strax efter 17 som planerat. Slängde in ryggan på rummet och gick ut på jakt efter riktig mat. Hade läst något om att Gatto Rossa skulle ha riktigt bra pizzor och det var fullt där när jag kom till Galway så jag gjorde ett nytt försök nu. Här i stan verkar det vara lunch fram till typ 16 och middag efter 19 så att komma dit vid 17:30 var alldeles lagom då det var riktigt lugnt. Beställde in en Diavola, med stark salami, jalapeños, chiliflakes och vitlök, och OMG vad gott! Till och med kanterna var goda, så det blev inte mycket kvar. Drack en god Orchard Thieves cider till, som smakade mer än den jag druckit på thairestaurangen. Kanske är det olika sorter.

Omnomnomnom. Å spicy!

Gick sedan ut en sväng på stan och såg att samme jonglör/akrobat som dagen innan höll på att försöka få ihop en publik till en show. Det gick väldigt trögt, då det småstänkte lite regn och vissa visst tycker det är jobbigt. Det var knappt att han fick ihop 6 pers att hålla i repen för att hålla uppe hans stolpe, och även om jag försökte tjoa så gott jag kunde hjälpte inte det nåt. Den här gången blev det egentligen inte mycket show alls, han jonglerade lite knivar på marken, gjorde några tricks på väg uppför stolpen och smällde sedan sönder ballongen på tredje försöket. Whatever, jag gav honom några euro nu när han hade med sig en QR-kod så man kunde donera digitalt, mest för att få reda på att han hette Eddie Bond. Hittade dock ingen film eller foto av mig på hans insta, den showen kanske blev för misslyckad. 😝

Ny ballonghållare. Den där vinkeln körde inte jag med, men hon verkade lite skraj…

Väl tillbaka till hotellet var det dags att göra en plan för nästa dag. Har insett att jag kan behöva ha något inbokat för att ta mig ut före lunch, så jag hade klurat hela dagen på vad jag skulle hitta på. Jag hade en inbokad aktivitet med historieberättande på kvällen, så det skulle helst inte vara något alldeles för krävande, så till slut landade jag på att ta en kryssning uppöver floden Corrib med båt – trots att jag och Mamma gjorde det förra gången också. Bokade in mig på 14:30-turen då det var större risk för regn på förmiddagen.

Två olika statyer som jag tyckte blev coola ihop. Svanen verkar vara temporärt uppförd för kulturfestivalen.

Galet i Galway

Idag var det då dags att få känna sig lite riktigt turistig, då jag bokat in mig på en rundvandring i Galway på förmiddagen. Turen skulle utgå från en stor och tydlig kiosk som står inne i JFK-parken alldeles intill hotellet. Enligt bekräftelsen skulle vi träffas 10:15, men då såg jag inte till något folk. När jag fortfarande inte såg till några 10:30 frågade jag i kiosken, där de bekräftade att jag hade biljett, var på rätt plats och att de skulle börja om bara någon minut, men en stor grupp som hade bokat in sig hade inte kommit fram än. Den gruppen visade sig vara ett gäng irländare från en ort jag glömt namnet på, och de var kanske inte den optimala turgruppen – de pratade i telefon, och sinsemellan, och höll på att virra bort sig när de inte höll koll på var guiden var.

Guidningen var dock trevlig och lätt att hänga med i tyckte jag, även om det inte blev någon djupdykning i Galways historia. Turen hette ju ”Welcome to Galway” så det var mer en introduktion och fingervisning om bra ställen att äta, dricka och lyssna på musik. Har man gått många turer med London Walks där de ju verkligen går på djupet i ett område kanske man har lite felaktiga förväntningar. Trevligt var det i alla fall även om jag inte direkt fick se så mycket nytt jämfört med min egen promenad genom stan igår.

Vi avslutade turen vid spanska bågen och jag funderade på vad jag skulle göra med resten av dagen. Jag skulle förmodligen ha ätit något, med tanke på att det bara blivit en croissant till frukost, men eftersom det hade varit en bra idé att gå tillbaka upp i stan och köpa mat så gick jag ut mot havet istället. Me smart. 🤓 Försökte hitta en bra vinkel på att fota de färgglada husen på andra sidan utloppet av floden Corrib, och fastnade för en båt jag tyckte blev en fin förgrund. Gick sedan vidare ännu längre ut och då började vinden friska i ännu mer. Annars var det en ganska behaglig dag, med cirka 18 grader och en del sol och en del moln. Passade till och med på att ta mina svalaste shorts för att spara de andra brallorna till kallare dagar, men bitvis fick jag ta på mig jackan för att kompensera.

Spanish Arch – bild från gårdagkvällen.
Wolfe Tone Bridge över floden Corrib.
Sötisar!
Förgrundsbåt från ena sidan, i en av säkert 10 vinklar jag provade.

När jag kommit ut till South park och gång- och cykelvägen mot Salthill, som jag kommer ihåg att jag fotograferade förra gången jag var här, tänkte jag egentligen att jag skulle vända tillbaka mot Galway och upp på västra sidan av floden. Så jag fortsatte gå mot Salthill. Efter ett tag kom jag till en broväg ut till Mutton Island, och eftersom den gick helt åt motsatt håll som Galway låg så började jag förstås gå ut på den. Vinden friskade i och vågorna slog mot stenarna men det luktade också väldigt mycket avlopp så jag gick faktiskt inte så långt ut innan jag vände och gick in mot fastlandet igen. Bara för att sen fortsätta gå mot Salthill. Jag var ju vid havet, får skylla på det!

Har för mig att mer än en person undrade förra gången varför jag fotograferat en gång- och cykelväg. Jag har inget bra svar nu heller, annat än att jag tycker det bli ett coolt foto. 😁 Och egentligen räcker det.
Vy västerut från brovägen till Mutton Island.

Skyller också på att jag behövde uppsöka en toalett, och det brukar kunna finnas sådana vid stränder och badplatser och det skulle det vara vid Salthill. Den första jag kom till hade dock bara porta-pottys så jag fortsatte en bit till. Vilket visade sig vara en jättelång bit, för pilen ”här är du” på kartan jag sett pekade inte alls på rätt ställe. Vid nästa ställe lyckades jag inte ta mig in på toaletten – det skulle kosta 20 eurocent, men man skulle kunna betala med kort. Skulle kunna, ja, fick ingen respons från den kortläsaren.

När jag kom fram till tredje uppsättningen toaletter ser jag på långt håll ett gäng människor som *försöker* betala in sig där också, men inte lyckas. Började känna mig rätt less nu, men när jag väl kom fram och kunde testa kom jag faktiskt in! Efter uträttat ärende satte jag mig på en bänk och vilade en stund, för jag hade gått sådär 10 tusen steg redan, klockan var typ 14 och jag var trööööött. Salthill har dock en strandpromenad, en sån där som man ska sparka på muren på när man gått hela vägen, och morgonens guide hade sagt att vi inte skulle kunna sova om vi inte gjorde det så jag kände mig tvungen att gå den sista biten också.

Det var faktiskt inte så långt kvar, så jag gav muren en lätt spark, och gick sedan och tittade i kiosken därborta efter något att äta. De hade – frukt. Och kaffe, men det var inte heller så lockande. Satt och vilade en stund till medan jag funderade. Klev sedan upp, tog några foton av hopptornet och de som hoppade därifrån och knatade sedan mot näst närmaste busshållplats. Det var väl inte knökfullt på stranden, men flera av de som badade verkade vara i ett tag så det kanske inte var svinkallt i vattnet. Eller så är de vana.

Hopp!
Vy mot Salthill med nöjesfäl och stränder.

Hade lyckats köpa en bussbiljett i TFI-appen, och kunde kolla när bussen skulle komma i den andra TFI-appen – för det gick ju inte att ha allt i samma app på den här ön. Billigt var det i alla fall, typ 15 spänn för en enkelbiljett. Hoppade av längst ner i stan igen, i närheten av ett ställe guiden Conor rekommenderat för lunch. Mc Dona……ghs, som är bäst i Galway på Fish n’ chips. Det var lång kö när jag gick in och ganska fullt överallt men det fanns några singelplatser längs ena väggen där jag kanske skulle kunna få plats när jag kommit fram och beställt. Krånglade inte till det utan tog Cod, chips, tartarsås och mushy peas och en stor dricka. Fick med mig maten direkt och fick gott om plats att sitta också – dessutom precis bredvid saltet och vinägern. Efter att ha testat mig fram lite insåg jag att vinäger passar väldigt bra till speciellt såna här supertjocka pommes, som jag kan tycka lätt känns torra och tråkiga annars. När jag inte lyckades trycka i mig mer så hade jag dock vad som såg ut som en normalportion potatis kvar på tallriken ändå.

Fullt godkänd fish n’ chips – speciellt med vinäger på!

När jag kom ut igen sken solen så fint på husen att jag kände att jag behövde göra om morgonens foton i roligare ljus – då hade det mest varit mulet. Därför gick jag än en gång åt precis motsatt håll än mitt hotell, och ut längs Nimmo’s pir igen. Fotade samma båt med samma bakgrund men var extra försiktig för att inte störa måsarna jag skrämt bort tidigare igen. Vet redan hur det är att ha en hämndlysten fiskmås efter mig så det ville jag inte göra om. När jag fotat en stund kom en herre gående nedför rampen med sin kameratelefon i högsta hugg, så han skrämde bort fåglarna istället. Puh!

Svanar i Corrib.
Förgrundsbåten i annat ljus och annan vinkel – tror jag gillar den här bättre, men samtidigt så syns inte kranarna i bakgrunden på förra varianten…🤷‍♀️
Fågelskrämma…näe, sorry, men han skrämde faktiskt bort fåglarna, så…🤪
Lite senare kom en anti-fågelskrämma och lockade till sig måsarna istället. Han hade med sig en påse mat åt dem och det verkade vara en vana för de flockades så fort de såg honom.
Provade ett par andra…
…förgrunder till husen också.

Gick inte ända till Salthill den här gången, utan vände mot stan och gick upp genom West End. Ska på en historieberättarkväll här på torsdagen så ville passa på att kolla in omgivningarna. Såg ut att finnas lite god mat här i krokarna också, gick bland annat förbi ett ställe som enligt mitt hotell ska ha de bästa burgarna. Passade också på att fotografera en hooker som hette Rosabel, där hon poserade i kanalen.

Ja, en hooker-båt, alltså.
Turisttåget som man kan åka runt i stan med. Conor tyckte dock att hop-on hop-off bussarna var ett bättre val, dels täckte de ett större område och dels fick man bättre utsikt om man satt på övervåningen. Det sa han säkert inte bara för att det var hans företag som skötte dem och ett annat som körde tåget…
Vattenkaskad i kanalen.

När jag väl kom tillbaka in på huvudgatan i Galway var gatuartisterna igång igen. Lyssnade en stund på en duktig sångare och gitarrist, och när jag kom upp till stället där jonglören var igår höll en annan jonglör på att ställa i ordning inför sin show. Han hade ingen cykel, utan en 5 meter hög stolpe han tänkte stå längst upp på och jonglera. Han blåste också upp en stor gul ballong som han fäste på en trästav. Eftersom det var lite variation så stannade jag för att kolla. Först behövde han 8 frivilliga som skulle hålla uppe stolpen åt honom, med hjälp av rep åt varje väderstreck. Det hittade han lätt, men det var inte en superenkel uppgift då de behövde hålla stolpen helt rak och stabil.

Han klättrade lätt uppför stången, med lite tricks längs vägen, och skulle sedan få någon att kasta jongleringsprylarna till honom. Han började med att be en unge stänga av hans musik som spelade på en telefon på marknivå, men en vuxen kvinna gjorde det istället. Hon fick sen i uppdrag att kasta upp hans machetes och den fackla han skulle använda. Hon gjorde två goda försök med macheterna innan han insåg att han behövde klättra ner lite för att kunna fånga dem. När han fått upp dem och facklan bad han om en tändare, men han lyckades aldrig få fyr på facklan med den. Istället fick medhjälparen kasta upp en till machete och sen jonglerade han klängande på stolpen. Vilket väl egentligen borde vara ganska imponerande i sig.

Jonglör/akrobat med oflyt.

Som slutnummer skulle han sedan använda en piska för att slå sönder den stora gula ballong som han blåst upp i början. Han frågade efter den längsta personen i publiken och då kände jag mig diskvalificerad direkt. En lång karl med sin dotter på axlarna klev dock fram och höll upp staven med ballongen. Jonglören stod först upp på en pytteliten plattform nära toppen av stolpen, och snärtade och snärtade, men fick aldrig hål på ballongen. När han försökte ge direktiv till karln som höll i ballongstaven gjorde han antingen tvärtom eller alldeles för mycket – vet inte om han fattade dåligt eller bara jävlades. Jonglören satte sig ner efter ett tag, speciellt som en del av de som skulle hålla uppe stången blivit trötta och bytt in nya personer utan att säga till. Efter säkert 30-40 misslyckade pisksnärtar sa han åt snubben med staven att be någon annan hålla i den istället. Jag råkade stå precis bakom honom, så när han vände sig om frågade han om jag ville. Jomen…visst.

Lång är jag ju inte, men jag kunde i alla fall använda den längd jag hade utan att behöva bekymra mig om någon som satt på mina axlar – där hängde bara ryggsäcken. Kände dock att staven var ganska tung, speciellt som jag skulle hålla den så högt som möjligt, men jag försökte bita ihop och hoppades det inte skulle ta 30 försök till. Jag behövde dock inte oroa mig, då jag förstås räddade showen – på femte eller sjätte försöket fick han in en fullträff och ballongen sprack. (Det var naturligtvis min förtjänst) Han hade sagt något tidigare om att han brukade använda en eldpiska, och då small det på en gång. Men eftersom han aldrig fick fyr på facklan med den lånade tändaren (eller så var den vindens förtjänst) så fick han ju köra o-eldat idag. Skulle tro att det hade varit en betydligt bättre show om inte så mycket gått fel för honom, men ibland har man ju inte stjärnorna med sig. Ser jag honom igen ska jag kolla om han har mer tur nästa gång.

Trött i ben och fötter på riktigt (igen) gick jag nu den lilla biten kvar till hotellet. Svängde in på snabbköpet som här finns tvärsöver gatan och köpte lite kvällsfika och en macka till imorgon. Jag har ju kyl så det går bra att spara över natten! Imorgon ska jag ju iväg på busstur till the Cliffs of Moher, och den här gången ska jag baske mig ha med mig en kamera med laddade batterier. Och minneskort. Men just nu lyckas jag inte hitta igen linsskyddet…🤷‍♀️

Farväl till Belfast

Vandra runt i Belfast och kanske åka till botaniska trädgården skrev jag skulle vara planen för idag – tur jag tog med det där kanske för så värst spännande blev det inte. Tog mig inte ut från hotellrummet förrän efter 13 och orkade inte ens ta med mig kameran. Gick i alla fall mot ett annat köpcentrum där det skulle finnas Boots (apotek) då jag gillade deras näsdukar och behövde fler. Jippi. Lyckades med det inköpet och gick sedan mot Belfast City Hall där det skulle finnas en Adventure Lab och en virtell cache för att i alla fall få se nånting nytt.

City Hall var riktigt maffigt redan från utsidan, och bokstäverna BELFAST var om möjligt ännu mer poppis att fotografera sig med än TITANIC, så det tog ett bra tag innan jag fick en bild av dem utan folk. Hela labbrundan var inne på området kring stadshuset, så det var inte särskilt ansträngande. Till den virtuella cachen behövde jag på något sätt visa mitt namn på en bild av en staty, och naturligtvis fanns både papper och penna kvar på rummet. Brydde mig väl inte så hårt heller då jag i alla fall lyckats logga en cache, men det hade ju varit roligt förstås.

Belfast City Hall med väldigt populära bokstäver.

Gick istället in på stadshuset när det nu var öppet och gratis, och det var ännu maffigare inuti. Man kunde gå rundvandringar både med och utan guide men så ambitiös kände jag mig inte. Strosade bara bort till toaletterna och tillbaka och fotade lite längs vägen – med telefonen då. Stannade till lite i souvenirshoppen och såg att man kunde köpa en penna för ett pund – det kunde ju en cache vara värd tänkte jag. Killen i kassan undrade om jag ville ha kvitto, och jag svarade “nej tack, eller jo, förresten”. Där hade jag ju en bra pappersbit att skriva på. 😁

Trappa upp från ingångshallen.
Vy upp mot taket och den övre våningen.
En av många glasmålningar i olika stilar som prydde fönstren.
En annan trappa längre in i stadshuset.

Kritade ned “Lizzan” på kvittot, gick tillbaka till statyn av Mary Ann McCracken (fantastiskt namn, visst?) och fotade min lilla namnlapp med henne i bakgrunden. Hon hade dessutom inte bara ett fantastiskt namn, utan var också en fantastisk kvinnorättskämpe redan i början av 1800-talet.

Mary Ann McCracken.
Måsar och statyer…

Näst sista labbpunkten hade Titanic-tema precis som gårdagen, då det finns en minnesträdgård och ett par monument intill stadshuset. På ett av monumenten är namnen på alla de omkomna listade. Jag hittade inget jag kände igen, men det var många som klingade svenskt.

Titanic Memorial.
Lista på offer i Titanicolyckan.

När jag sedan var färdig med labben där gick jag vidare mot Lush för att skaffa lite nödvändigheter. Gick längs vägen förbi en konstnärsbutik som såg väldigt spännande ut, men då jag redan tycker jag har mer än nog att släpa på tvingade jag mig själv att just gå FÖRBI. Lush var trevligt som vanligt och när jag kom ut därifrån hamnade jag precis vid en jongleringsshow. Snubben var täckt av tatueringar och hade en rosa hög enhjuling och rosa kilt på sig – och inte behövde han hjälp med att ta sig ned från cykeln heller, som så många andra jag sett.

Kul jonglör.

Gick sedan bort mot det vanliga köpcentrat för att äta lite mer Slim Chickens. Idag var dock observationsplattformen längst upp öppen, så jag passade på att åka upp dit först för att kunna logga ännu en virtuell cache. Och för att kunna säga att jag faktiskt sett hela Belfast på min resa, åtminstone. 😝

Konstigt nog blev det ett till foto på de häringa. De dominerar verkligen stadsbilden på långt håll.

Beställde andra såser till min kyckling idag, en blue cheese och en sriracha garlic. Kände ingen blå ostsmak från den ena, men vitlökssrirachan var helt okej – och då gillar jag inte ens sriracha så mycket. Tycker den brukar vara för söt. Kocken i köket var inte lika frikostig med pommeskryddan idag så det var inte riktigt en lika stor höjdare som igår men absolut fortfarande gott.

Klockan var inte ens 17 när jag ätit klart men jag hade ingen inspiration eller ork till att hitta på något annat. Gick bara tillbaka till hotellet, köpte lite dricka i närköpet och spenderade kvällen med att vika tvätt och packa. Skönt att ha alla kläder rena igen i alla fall!

Jag har gått förbi det här huset varenda dag jag varit här, men det var först ikväll jag noterade den vackra väggmålningen. Inte lätt att se stjärnorna när man går för nära väggen. 🤷‍♀️

Den tolfte

2024-07-12

Det visade sig att 12 juli är en helgdag just i Nordirland, då det firas att kung William den tredje vann slaget vid Boyne, vilket såg till att protestanterna tog över makten från katolikerna här (om jag förstått det rätt). Grupper från olika protestantiska Oranieordnar (Orange Orders) går i parad och här i Belfast har de den längsta paraden av alla. Tydligen är paradrutten sådär 10 kilometer lång, och inte nog med att de går den åt ena hållet på morgonen, de paraderar även därifrån på eftermiddagen. Det har under åren också varit lite våldsamheter kring paraden då de gärna velat gå på sina ”traditionella rutter” även om de går igenom katolska områden, och katolikerna tycker förstås att det är lite skrytigt av dem. På sistone har det dock gått fredligt till och de försöker också attrahera turister till paraderna och framställa det som något familjevänligt.

Sådär strax efter nio började jag höra trummande genom mitt stängda fönster, och när jag kikade ut såg jag några trupper marschera uppför gatan framför hotellet. Efter ett tag blev det tyst igen, innan det började på nytt, och då gick de förbi precis nedanför mitt rum. Spännande i början, men efter typ 2 timmar var jag ganska less på trummande – och jag tror de bara spelade högre och högre också, banden på slutet kanske kompenserade med att trumma hårdare för att de var sist.

Utsikt från fönstret.
Alla var inte orangeklädda heller. Snubben med bautatrumman på magen gick verkligen loss på den också.

Var trött nog för att knappt orka göra mycket alls idag, så det tog mig till efter 16 innan jag tog mig ut från rummet. Gick bort mot samma köpcentrum igen för att få tag på lite mat, och valde Burger King för att kunna beställa på en skärm, slippa prata med folk och kunna sitta för mig själv och dessutom utomhus. Burgaren var helt okej och det var väldigt ont om folk så det kändes lugnt. Fick lite mer energi och kände inte för att gå direkt tillbaka till hotellet. Gick istället ned mot floden och såg att det fanns en Adventure Lab där som i stort sett bara skulle ta mig därifrån och hem.

The Ulster Brewer utanför Belfast Waterfront Hall.
The Belfast Barge.
The Beacon of Hope, som bland annat har smeknamnen ”Nuala with the Hula” och ”the Belle on the Ball”.

Efter de första två punkterna blev jag dock avbruten av en massa trummande igen. Paraden var nu på väg hemåt och vissa såg ganska plågade ut – tror jag det, om de gått närmare 20 kilometer i förmodligen inte jättesköna skor. Högljudda var de dock fortfarande, hade man gått med i det där trummandet hela dagen skulle man nog behöva öronproppar. Några av de som gick bredvid tåget hade nog firat lite väl mycket såg det ut, för de vinglade på ganska bra. Märkte dock inte av några våldsamheter, förutom en verbal catfight inne på snabbköpet intill hotellet.

Det är snubbar bakom de tre första som bär upp flaggan, den står inte på huvudet på dem. 😝
Tramp, tramp, trum, trum.

Hittade de sista tre labbpunkterna innan jag var hemma och kollade med den utomordentligt trevliga receptionisten hur det funkade med tvättrummet. Det kostade 5 pund och var bara att komma ned och betala när man var redo. Får väl se om det blir något tvättande imorgon då. Har redan avbokat mig från musikvandringen jag hade bokat in mig på, och behöver nog avboka söndagens rundtur också. Bättre att ta det lugnt några dagar och hoppas jag kan må bättre resten av resan gissar jag – får väl boka in en ny tripp hit något annat år.

Big Fish, som är täckt av kakelplattor med bilder och text som relaterar till Belfasts historia.
Coolt hus.
Albert Memorial Clock.
Blurry Eyed, väggmålning på Talbot Street.

2024-07-13

Ta det lugnt, ja…jomen lite i alla fall. Hade köpt några oväntat goda pannkakor igår (med apelsin och chokladsmak) som jag passade på att ta till frukost idag för att slippa beblanda mig med annat folk. Sådär vid 11 gick jag sedan ut och vände näsan mot Titanic Quarter, där det stora skeppet byggdes och där de nu har ett maffigt museum. Insidan av museet tänkte jag låta bli då jag absolut inte mår bra än, men det skulle finnas en del att se utanför också.

Tog med mig stora kameran även om det fanns en del risk för några droppar regn under eftermiddagen. Nya väskan ska ju klara regn den också. Provade använda både axelrem och handrem idag och det passade mig riktigt bra. Bara lite bökigt att ha ryggsäcken över axelremmen men en klar förbättring.

Utsikt från under en bro.

Alla mörka moln gav mig också ett av mina favoritljus för fotografering, i alla fall så länge man är ute mitt på dagen. Tycker också det passar extra bra till industri-motiv, och det var ju precis det jag var på väg mot. Gick längs floden Lagan ned mot Titanic-muséet som är väldigt lätt att känna igen. Längs vägen har de också satt upp glasmålningar med scener från Game of Thrones, så jag fick i alla fall se lite fantasy-relaterat.

Dracarys!
Båtar, kranar och ett Titanic-museum.
En Belfast-boj.
SS Nomadic, det sista kvarvarande skeppet från White Star Line som var ägare av Titanic.
Titanic-museet.

Precis när jag kom fram till museet började det småstänka lite regn, så jag lade undan stora kameran en stund och gick runt byggnaden ut mot den stora platta ytan bakom. Här fanns stapelbäddarna där Titanic och systerskeppet Olympic byggdes. På marken är silhuetterna av skeppen utmärkta med lite olika detaljer, tex är delar av Titanics övre däck utritade i vit granit.

Docker’s Rest, en väggmålning vid en restaurang vid museet.
Kranarna Samson och Goliath, uppförda 1969 och 1974 och som fortfarande används idag. De kan lyfta upp till 840 ton.

Längst ut fanns även en glasmålning av tronen i Game of Thrones, med en smart liten sits man kunde sitta på för att se ut som att man satt på tronen. Populärt selfieställe! Ett tag var det relativt lugnt på grund av regnet, men det lättade snabbt och då kom det mer folk igen. Inte så att det kändes trångt, det är ändå ett väldigt stort område, men så att det alltid var någon max 20 meter bort eller så.

Efter en stund gick jag vidare ut mot HMS Caroline, som är det näst äldsta krigsskeppet i the Royal Navy. Hon sjösattes i september 1914 och tjänstgjorde i Nordsjön under första världskriget. Inte riktigt mitt intresseområde, så jag vände och gick tillbaka. Satt och väntade en stund till på något bra tillfälle att ställa upp kameran för ett bra foto på tronen och när jag väl lyckats med det kände jag inte att jag hade någon anledning att vara kvar.

HMS Caroline.
Titanic Studios, där delar av Game of Thrones filmades.
Tror ni jag skulle ha gjort ett bättre jobb än de i serien? 🤪

Tog ett foto av min telefon vid TITANIC-bokstäverna för att kunna logga en virtuell cache här, och gick sedan mot Glider-hållplatsen för att åka in mot centrum. De kallar Glidern för tram, vilket betyder spårvagn, men den går inte på spår. Cool, snabb och tyst var den i alla fall, och dessutom billigare än bussarna. Dock behövde man köpa biljett på hållplatsen innan man klev på. Kan inga städer göra enkla, konsekventa system så man som turist inte behöver läsa flera sidor med instruktioner för att ta sig från ett ställe till nästa?

Museet från stället där Titanic byggdes.
TITANIC. Ännu populärare selfie-ställe än järntronen.
Ääääälskar sånt här ljus. 🤩
Glider-spårvagns-buss.

Hoppade av i närheten av mitt vanliga köpcentrum för att få tag på lite vettigare mat än pannkakor, och valde ett nytt ställe där jag kunde beställa på skärm och sitta utomhus – Slim Chickens. Kunde inte påminna mig om att jag sett dem tidigare men de finns visst på många ställen i Storbritannien även om det ursprungligen är en amerikansk kedja. Konstigt nog är de specialiserade på kyckling, både vingar och ”chicken tenders” som jag inte har någon bra översättning på, men som är delar av kycklingfilén som friterats. Valde ett meal med 5 tenders och fick välja två såser till. Tog en superstark och en med vitlök. Fick snabbt maten och OMG vad gott! Stripsen var kryddade med något fantastiskt och kycklingen var också god. Började direkt fundera på att gå tillbaka redan på söndagen då jag egentligen tänkt gå på Nando’s, men Nando’s finns i Dublin också och det gör inte de här.

OM NOM NOM NOM NOM från Slim Chickens.

Traskade tillbaka till hotellet och betalade 5 pund för att använda tvättrummet. Receptionisten sa inget om att det skulle vara upptaget, men när jag kom dit var tvättmaskinen redan i bruk, med kanske 2-3 plagg i. Såg att det inte var så lång tid kvar, så jag gick tillbaka upp på rummet och väntade ett tag innan jag provade igen – då var maskinen igång igen, med 2-3 nya plagg. Stod kvar med mina två kassar med tvätt och väntade den här gången och ganska snart kom det ett par och hämtade sin tvätt och sa snällt att jag nu kunde använda tvättmaskinen. Schysst. Nåja, de kanske hade bokat och betalat utan att kvinnan i receptionen nämnde det för mig.

Söndagens planer är väldigt lösa, förutom ett återbesök på Slim Chickens. Eventuellt blir det en stadspromenad med kameran i näven och kanske en sväng till den botaniska trädgården.

Skansen take 2

2024-07-07

Sov gott i sängen men vaknade relativt tidigt. Gick ned till frukost vid 8-tiden och åt lite underväldigande äggröra. Trots att jag vet att den inte brukar vara god på de här hotellen kan jag ändå inte låta bli – är dålig äggröra ändå bättre än ingen äggröra alls? Får se imorgon om jag lyckas låta bli den då.

Tog sedan lite lugn morgon på rummet innan jag åkte mot Skansen igen. Vid Friends Arena var det gott om både poliser och annat folk då AIK skulle spela på eftermiddagen. När jag gick mot pendeltåget mötte jag dessutom en rejäl tåglast med supportrar – det måste ha varit trångt på det tåget! Lite mer plats fanns det på tåget mot Stockholm C och sen skulle jag hitta spårvagnen igen. Lyckades ju igår men jag måste ha missat någon skylt idag (eller blivit distraherad av Coop och snacks för dagen) för jag hamnade inte helt rätt. Lättare att hitta fram ute i det fria i alla fall så snart var jag vid hållplatsen.

Väl där var det dock glest med folk så jag började ana oråd. I appen stod det att många avgångar – men inte vilka – var inställda på grund av vagnsbrist, och att de inte visste hur länge det skulle pågå. Vagnsbrist? Hade de rymt under natten? De rekommenderade istället båt. Så mycket som det blåste tänkte jag absolut INTE sätta mig på en båt, men innan jag hann fundera för mycket så dök det ändå upp en spårvagn som jag hoppade på.

Klev av ett par hållplatser tidigare idag för att ta en annan ingång och åka bergbanan uppför backen. Ju mer sparad energi desto bättre! Väl uppe såg jag ett gäng i folkdräkt och strax därefter ljöd svensk folkmusik från en liten scen med dansbana. Jag hade tydligen kommit precis lagom till en folkdansuppvisning. Efter 3 danser bjöd de upp folk från publiken och jag lade undan kameran och gick upp direkt. De andra var lite svårflörtade så jag hoppades att det skulle hjälpa om jag började. Vi dansade också tre danser, en pollonäs, nåt jag inte minns namnet på men det var den mest komplicerade med flera turer, och sen en långdans. Det var skoj! Hoppas också min danspartner blev positivt överraskad, jag ser väl inte särskilt smidig ut men tror inte jag blivit ett kylskåp riktigt än.

Bergbanan och Håsjöstapeln, en kopia av stapeln vid Håsjö kyrka hemma i Jämtland.
Dansare på ingång.
Glada dansare.
Man kunde också ta en rundtur med häst och vagn, men det glömde jag helt bort tills jag nu såg den här bilden igen. 😝

Det skulle vara en till uppvisning en halvtimme senare, så jag gick på jakt efter lite mat medan jag väntade. Hittade ett ställe som sålde dyra burgare så jag tänkte att de väl borde vara bra då, så jag köpte mig en sån. Först var det lite virrigt och snurrigt, men till slut fick jag min burgare tillsammans med lite chips. Det var tyvärr ingen vidare bra burgare – det var en sån tjock och kompakt en som vissa restauranger tycker ska vara lyxiga men som i alla fall inte jag gillar. Dock var jag hungrig så den försvann ändå, precis lagom tills dansarna dök upp på kullen igen.

Den här gången behöll de scenen för sig själva, och visade upp diverse danser. Jag blev fascinerad av kadriljen de dansade, då jag kände igen varenda rörelse som ett squaredance-call. Det var annars en bra blandning av danser, med mycket humor med i mixen. De gjorde bland annat en flörtig dans där två dansare ur olika par hade lite svårt att hålla tassarna borta från varandra, och herren fick sedan dansa med båda damerna som då försökte sabba för varandra.

Omsvärmad kavaljer. 😁 Dansen heter Vingåkersdans, resten har jag glömt namnet på. 😝
Dans 4 och 4. Den kortare herren i hatt i den bakre formationen fick jag dansa med tidigare på dagen.
Spelmän och konferencier.
Allmänt lekfull uppvisning tyckte jag att det var. Under en annan dans såg jag den långe herrn i hatt göra armhävningar, men inte så jag kunde ta något bra foto av det. 😁🤷‍♀️

När uppvisningen var över skulle jag försöka se lite mer av Skansen som jag missat igår, så jag gick iväg västerut. Kändes dock inte som att jag missat så mycket jag ville fota, förrän jag hittade sälarna som jag också missat igår. Längs vägen dök det också upp en påfågel, och lite senare under dagen var de två! Lyckades även fota både björn och fjällräv idag, de var för snabba för mig igår. Sedan blev det lite återbesök hos några andra djur innan jag hamnade på bondgården och såg hönsen och tupparna. Där utanför fanns det även en trädgård med en massa blommor, så då blev det mer foton där. Det blåste dock enormt mycket så det var inte helt lätt att hinna med plantorna heller!

Kändes ju som hemma – eller i alla fall på Jamtli.
Höghus?
Hungrig sälunge och tålmodig sälmor. Förstår dock inte varför de satt upp metallstänger där ute på stenen – de förstörde vartenda foto jag ville ta. 🙄
De simmande sälarna var svårare att hinna få med på bild – oftast dök de ned under vattnet så fort jag pekat kameran åt rätt håll.
Den försökte ett tag, men tyvärr – sälar verkar inte kunna gå i trappor. 😔
Påfågel. Avfåglarna har jag inte hittat än.
Nallebjörn.
Porträtt av en visent. Men jag måste nog börja göra mina djurparksbesök andra tider på året, för varenda gång träffar jag djur som inte visar sig från sin snyggaste sida medan de håller på att göra sig av med vinterpälsen. 🤷‍♀️
Den här lillen var förmodligen där igår också men då såg jag den inte.
Borde vara en vildsvinsunge – i alla fall var den inne hos de stora vildsvinen och jag såg ingen annan info.
Fjällräv som piggt kutade runt, runt i sitt område.
Höna. 😁
Kuckelikuuuu! Tuppar går verkligen som om de ägde bondgården tycker jag. 🐓
Enkelt och vackert, enligt mig själv åtminstone.
De här rosa var enormt maffiga.
Det var väldigt växlande ljus tack vare de starka vindarna som flyttade molnen hit och dit, och ibland träffade solen alldeles perfekt.

Hade velat fotografera bergbanan in action från bron som korsade spåret, men jag kom nog dit för sent på dagen då vagnarna bara stod och vilade på varsin station. Fick nöja mig med det och en bild på själva bron innan jag knatade ner mot huvudingången igen. Brydde mig inte om souvenirbutiken då jag knappast behöver MER grejor i väskorna, utan gick ut till spårvagnen igen som faktiskt dök upp riktigt kvickt. Hade även tur med pendeln till Solna som stod inne när jag kom till perrongen, och handlade dricka och en sallad från Holy Greens på väg genom Mall of Scandinavia. Önskar vi hade en Holy Greens i Östersund också, det är mitt go-to-ställe när jag är i Sundsvall och vill vara lite nyttigare av mig.

Bergbanans toppstation. Ni får låtsas att de båda vagnarna precis håller på att köra förbi varandra där spåret delat sig i två så ser ni den bilden jag hade velat ta.
Bergbanebro och bra utsiktspunkt.

Imorgon ska jag shoppa kameraryggsäck med tillbehör, käka GOD hamburgare om allt går väl, och byta hotell till Arlanda. Såg att det kostade 135 spänn extra att kliva av pendeltåget där, men med mer pengar än energi så får det väl bli så då. Speciellt skönt att slippa krångla mer med resväskan, som förmodligen kommer vara tung imorgon också.

Lynxigt värre

2024-07-06

Dags för nya äventyr! Egentligen var planen att åka ned till Stockholm den 8 juli och vidare mot Irland den 9, men på grund av väldigt tråkiga omständigheter (vila i frid, Kaisu 💔😢) blev det nedresa redan den 4.

De första två nätterna spenderades på Scandic i Södertälje där speciellt frukostbuffén var en trevlig överraskning. På grund av banarbete blev resan mellan Stockholm och Södertälje betydligt jobbigare och längre än vanligt – att få in ett helt pendeltåg på några bussar är inte gjort i en handvändning (och fullt blir det också). Därför lämnade jag först in resväskan på centralstationen så jag skulle hinna ränna runt lite på stan medan det var vardag – är ute efter en ny kamerarygga och det finns ett helt gäng fotobutiker i stan där man till och med kan prova dem innan man köper. Tyvärr har de inte öppet på helgerna och på fredagen var det ingen tid över till sådana frivoliteter.

Redo för avgång alldeles för tidigt en torsdagsmorgon – 6:00.

Ett stort skåp på centralen (till min stooooora resväska) kostade 69 kronor per påbörjad timme, och naturligtvis kom jag tillbaka 1 minut in på fjärde timmen. Inte hade jag köpt en ny ryggsäck heller, för med resväskan, gamla kameraväskan och en extra kasse kändes det för bökigt att bära med mig ännu mer på tåg till buss till tåg till buss till hotellet. Var väldigt glad för det när jag stod inklämd som en sardin och försökte hålla tag i mina tre existerande väskor på ersättningsbussen. 😝

Scandic Södertälje, där jag och två av mina morbröder bodde för Kaisus begravning.
Snygg vägg på hotellrummet.
Till frukostbuffén fanns det förutom extra lyxigt bacon och riktigt god äggröra även supergod hummus och groddar och krasse – och färska croissanter som bonus.

Jag hade tänkt stanna kvar i Södertälje men på ett annat hotell till på måndagen, men då tågen var så jobbiga valde jag att flytta till Solna på lördagen. Försökte hitta något annat sätt in till Stockholm än med pendeltågen, och såg att det skulle gå att ta Mälartåg från Södertälje Syd och att det skulle ta 20 minuter. Jämfört med pendeltåget som tog 1,5 timme tyckte jag att det lät väl värt de extra 70 kronorna som det skulle kosta. Bussar till stationen gick också tillräckligt ofta att det inte skulle bli komplicerat.

Buss till tåg och sen till pendeltåget som i alla fall gick som det skulle åt andra hållet. Hoppade av i Solna och började tycka att resväskan var enormt tung, men det skulle i alla fall inte vara så långt till hotellet. Skulle ”bara” genom Mall of Scandinavia och gå längs Friends Arena. Kartappen menade att det skulle ta 14 minuter! Och den hade ganska rätt. Dessutom skulle jag ha gått nerför en ramp medan jag kunde, nu fick jag istället baxa väskan nerför ett gäng trappor – som jag nu sitter och tittar ut mot.

Ny dag, nytt rum.
O-roliga trappor – ens nerför – med en minst 25 kilo tung resväska och vek kropp. 😝

Hade turen att rummet redan var klart när jag kom fram vid 13, så jag släpade in väskan i hissen och åkte upp på en gång. Var egentligen redan trött, men plockade ur lite grejor ur midjeväskan och stack sedan i väg igen med den och kameran mot Skansen. Jag kände mig foto-sugen och där borde det ju finnas massor att rikta linsen mot tänkte jag. Vädret var dessutom bra för djurfoto, en hel del moln som jämnade ut ljuset.

Klockan hade hunnit bli tjugo över två innan jag kommit fram, och Skansen skulle stänga 18. Insåg att jag inte skulle hinna med så mycket idag, men har samtidigt inga bra idéer inför morgondagen så jag köpte mig ett årskort då det ändå var billigare än två inträdesbiljetter. Köpte mig en tunnbrödsrulle från en kiosk utanför för att samla lite mer energi, och var duktigt bevakad medan jag åt.

Både måsen och kråkan satt och spanade under hela måltiden. Andra kråkor och ett gäng gråsparvar skuttade också omkring i närheten.

Gick sedan in och tog rulltrappan upp en bit i parken och gick mot djurområdena. Eftersom det var fokus på nordiska djur var de kanske inte så exotiska, men jag fick ändå se två som jag inte tror jag sett på riktigt förut, ens på zoo – järv och lodjur. Speciellt lodjuret tyckte jag var spännande, och häftigt med de stora snöskorna till tassar den hade jämfört med de långa smala benen och den slanka kroppen.

Tjusig fontän precis innanför huvudingången.
Bä bä vita lamm…
Mu mu, sade ku…a.
Geten sa inte så mycket alls…
…men jag tror de är släkt med drakar, som den här vilar på sin ”skatt”.
Det där ser tungt ut!
Vissa djur kom på frivilligt besök också – som den här, och en hel flock med kråkor som kalasade på rester inne hos björnen (som jag inte lyckades fota).
Ännu en ko.
Och en ko-nung.
Ho-ho!
Oh-oh!
En djärv en…ja skatan till höger, alltså. 🤪 Den blev jagad en hel del av järven.
Visenter (också kallade europeisk bison).
Lodjur (Lynx lynx). Kolla in tassarna!
En katt är en katt är en katt.
Oooooh, biiiiiig streeeeetch!
Pegs! Lo, pegs! Linderödssvin närmare bestämt, en lantras som har sitt ursprung i det gamla svenska skogssvinet.
Svinen hade gott om såna här kompisar också.
Där nere – mest hitanför mitten – var jag och traskade runt idag.

Sådär strax före 17 började det småskvätta lite regn, men jag hade ju min stormsäkra kameraväska så den var det ingen fara med. Själv krymper jag inte av vatten vad jag vet, så det gjorde inte mig så mycket heller. Ville dock inte gärna ha kameran framme i regnet så jag började röra mig mot utgången. Tog spårvagnen tillbaka till centralen och gick yttervägen dit då lite lätt regn var att föredra över den fuktiga värmen jag möttes av när jag provade gå ner under jorden vid Sergels Torg. Pendeltåg igen, och en till tripp genom Mall of Scandinavia. Denna gången tog jag en annan väg, och stannade till för att köpa en macka från Panini Internazionale som jag aldrig testat förut. Valde en med halloumi och avokado som även skulle ha lite chilihetta. Högg in direkt när jag kom upp på rummet och MUMS vad gott! 😁 Såna kan det nog bli fler av.

Planerna för imorgon ser just nu ut som ett besök till på Skansen, då kanske på andra sidan, och sen får vi se om det bli något mer. Har ju dragits med ischias efter att förmodligen ha överbelastat musklerna sist jag var i Stockholm i maj så det kanske inte är någon hit att börja göra alldeles för mycket direkt.

Teet som förändrade världen

Ställde larmet på 7:30, vilket kändes jättetidigt, gjorde mig i ordning och tog mig ut från hotellet vid halv tio för att vara hyfsat säker på att hitta till Bank och rätt träffpunkt för dagens guidade promenad som skulle börja 10:45. Resan dit skulle enligt appen ta 10 minuter när jag kommit ned till stationen, så jag unnade mig en baconmacka innan jag gick ned till tunnelbanan. Behövde byta tåg efter tre stationer och sen åka en hållplats till med Northern Line för att komma till Bank.

Guiden, som hette Lisa, hade skickat ett mail på morgonen med mer instruktioner om hur man skulle hitta igen henne, och rätt utgång skulle vara Exit 1 (av 16!), mot Poultry och Cheapside. Hon skrev även vilket hus vi skulle träffas vid, vilket var tur det. Jag var förberedd på en labyrint av gångar och skyltar för att ens hitta ut ur stationen, så därför blev jag brydd när jag inte fick några valmöjligheter alls. När jag kommit ut märkte jag dock att jag definitivt inte var på rätt ställe.

Stjärnan visar vart jag skulle, vita cirkeln med blå fyllning var jag var. Notera att de närmaste två tunnelbanestationerna (som jag inte åkt till), INTE är Bank. 😝

Nåja, jag hade sådär 35 minuter på mig att hitta rätt, och det var förmodligen enklare uppe på gatunivå i friska luften i alla fall, så jag följde kartan och kom fram till No 1 Poultry som var adressen Lisa angett. Sen skulle vi träffas under klockan. Hm. Ingen klocka såg jag till, så jag gick först åt ena hållet, såg ingen där, provade andra hållet (mot Bank på kartan, vilket ju var mer logiskt så här i efterhand 🤦‍♀️) och där fanns det en stor klocka på spetsen av huset.

No 1 Poultry. Ett ganska nytt hus enligt Lisa, som tycker det ser ut som baconskivor. 😁

Inga människor fanns dock på plats än, så jag satte mig på en bänk och väntade. Lisa dök upp rätt snart, och sen strömmade det in massor med folk. Tror hon sa något om att vi skulle bli 30 personer. Några kom lite sent då de ”gått vilse” och det är som sagt inte det lättaste att hitta ut från Bank. När alla var på plats traskade vi iväg.

Väntfoto. 😁

Lisa är före detta Guvernör på St Helena och har full koll på the East India Trading Company som hon också har en guidning om. De figurerar även till stor del i te-historien. Längs promenaden fick vi se var den första te-serveringen i London fanns, var de hade te-lager och hur teet tog sig in till staden – både via skepp/tea clippers och med tåg från en annan hamn. Lisa berättade om hur te blev en sådan brittisk grej – det var kungligheterna som var influencers på den tiden – och att ett halvkilo te kostade motsvarande 5000 kronor och verkligen var en överklassdryck. När teet började bli mer och mer populärt ledde det till både det ena och det andra, bland annat var tillgången på te en bidragande faktor till opiumkrigen mellan Storbritannien och Kina i mitten av 1800-talet.

1657 serverades den första tekoppen i en servering här.
Leadenhall Market som vi bara kvickt gick rakt igenom.
Lloyd’s Building, som är ett exempel på ”Bowellism”, att ha insidan på utsidan.
Här stod Lisa och berättade om slaveriets koppling till te och tedrickande. Just teet var inte direkt inblandat i slaveriet (men något i stort sett lika illa), däremot var sockret som blev populärt att blanda i teet en direkt produkt av slavarbete.
Ett gammalt te-lager.
Lisas favoritkyrka (mycket på grund av skallarna ovanför grinden).

När två timmar hade passerat hade vi tagit oss från Bank och genom en del av City of London, ner förbi Tower of London och till St Katherine Docks. Vinkade hejdå till Lisa som också avslöjade att det här var hennes första te-promenad, men det kanske bara var just för London Walks för jag tyckte några andra sa att de gjort den tidigare.

St. Katherine Docks, där te-skeppen lastade av sina varor. Några kranar syns fortfarande i rött på husen längst bort i bilden.
Väldigt ungefärlig promenadrutt.

När jag nu var på fri fot (och trött i sagda fötter) var det lockande med mat. Vi hade gått förbi en Honest Burger efter att vi passerade Tower Bridge så jag passade på att gå tillbaka dit för lite lunch. Beställde in en chiliburgare (förstås) som var riktigt god och mättande. Gick sedan vaggande över just Tower Bridge till Themsens södra sida som jag tycker så mycket om. Vandrade långsamt västerut uppblandat med foton på utsikten och vilopauser på de många bänkarna. Solen sken och det var riktigt behagligt väder.

På Tower Bridge.
Utsikt österut. Jag vet inte vad folksamlingen till höger pysslade med, men de hade en hel del publik uppifrån bron.
Två…torniga? Näe, det funkar ju inte. 😝
Tower Bridge utan störande moment.
Tower of London.
Några skyskrapor. Walkie-Talkien som jag åt middag längst upp i på lördagen är den längs till vänster av de höga.

Tog en avstickare mot Borough Market, men där var det mesta stängt idag. Virrade dock till alla väderstrecken medan jag var där, så det var nätt och jämnt att jag hittade tillbaka till Themsen igen – och då lite längre österut än där jag gått in mot marknaden. 😝

Det stod ett gäng bronsskulpturer lite överallt som tillsammans berättade en historia. De inbjöd ofta också till interaktion och var väldigt poppis att fota.
Den är nästan så tråkig att man inte ens ser att den är där, men det här är London Bridge.
Southwark Cathedral och The Shard.
Southwark Bridge.
Det var bitvis riktigt häftigt ljus tack vare den växlande molnigheten, men man hade inte många sekunder på sig att fånga det.

Började kolla resväg till hotellet när jag närmade mig Millennium-bron och insåg att det skulle bli buss eller gå. Jag var ju i samma område som Sky Garden, så de där bussarna litade jag fortfarande inte på. Såg att det fanns en Hotel Chocolat i närheten av St Pauls så jag började med att styra kosan dit och shoppa på mig all choklad de inte hade i Seven Dials, och sedan packade jag ryggsäcken full och började gå mot hotellet. Så fasligt långt var det ju inte, bara 1,5 kilometer, och det var ju inte som att jag hade gått något innan – visst? 🤪

Millennium-bron bort mot St Paul’s Cathedral.
Första gången jag sett någon sitta och spela harpa som gatumusikant! Vackert var det också.
St. Paul’s Cathedral. Skulle säkert ha varit in dit någon gång också.
The Rookery, ett hotell jag bodde på en gång för några (oooops, 9) år sedan. Men där har man inte råd med mer än en natt eller två, i alla fall om man är jag. Ett av de mest speciella ställen jag provat är det i alla fall!

När jag kom tillbaka till hotellet efter en avstickare in på Co-op stod stegräknaren på över 20 tusen steg, men vem räknar? Ja, stegräknaren gör ju det då, men, ni fattar. 🤪 Tyckte att jag borde fått kredit att använda i hotellrestaurangen då jag skippat städningen flera dagar så jag gick dit och frågade. Snubben bakom disken hade ingen aning och när han gick och pratade med receptionen sa de att jag inte hade något heller. När jag frågade om jag gjort något tokigt sa han bara att jag måste betala om jag ville äta och var allmänt inte så service-minded. Gick till receptionen och dubbelkollade med dem och tydligen hade de kollat någon annan sorts kredit, inte från städningen. Fick mina 10 pund och gick och beställde en köttpaj, för det hade jag blivit sugen på längs vägen när jag sett det på en pubmeny.

Fick betala mellanskillnaden i pris då den kostade 15 och fick sedan veta att det skulle ta 10-15 minuter att få den lagad. Inga problem, jag kunde ju i alla fall sitta ner. Men det tog mer BÅDE 10 och 15 minuter, för efter 22 minuter hade jag inte fått någon mat än. Snubben i baren var dessutom mer frånvarande än närvarande, och flera andra gäster kom dit och gick därifrån igen för att ingen var på plats. Nåväl, till slut kom maten och jag kunde hugga in. Eller försöka i alla fall, för pajskalet var jättehårt. Till pajen serverades pommes (förstås), stekt svamp (från burk) och coleslaw. Potatisen var helt okej, svampen ganska horribel, coleslaw gillar jag inte ens i vanliga fall och pajen var åtminstone ätbar när man väl lyckades äta något av den. Ingen höjdarmiddag med andra ord. Får sikta på något godare imorgon, någonannanstans. Morgondagen ska i alla fall börja med mer magi, då på magikernas hemliga högkvarter. (Förmodligen inte sååå hemligt ändå då. 🤪)

Lugn i London

Va? Går det att ta det lugnt?!? Jo, idag gick det rätt bra faktiskt. Kände mig trött i kroppen efter igår och hade inga bokade planer förrän klockan 19 (även om det nu var en timme för tidigt, mummel, grubbel, HATAR SOMMARTID) så jag slappade på rummet ända till 14. Ja, skrev blogg och tvättade kläder också. 😝 Men det kändes som att det behövdes.

Något som också behövdes var dock mat, och jag hade inte tänkt långt nog igår för att köpa med mig en frukostmacka hem. Siktade återigen på att ta mig till London Eye och sedan gå upp därifrån till Apollo Theatre som ligger i närheten av Piccadilly Circus. Där skulle jag nämligen se Mind Mangler på kvällen, men jag hade ju några timmar på mig i alla fall.

Den här gången såg jag i alla fall massor av bussar, varav en åkte precis när jag kom fram till hållplatsen. Det var dock inte jättelänge att vänta på nästa och den gick dessutom typ dit jag ville.

Kollade lite matställen i närheten av busshållplats och Londonögat, och fastnade för att det fanns en Honest Burger i Southbank Centret. Hade ju tänkt testa massor med olika hamburgare på den här resan men än har det inte blivit en enda sen Arlanda. Det var bara att på väg dit gick jag förbi ett Wahaca, eller närmare bestämt så gick jag inte förbi, utan in. De har egentligen ännu godare mat än Nando’s, men det är lite dyrare och mer komplicerat så det blir inte riktigt lika många besök där.

Beställde in mina favoriter där också, tacos med kyckling och avocado, quesadillas med svarta bönor och ost, och friterad blomkål. Jag tog quesadillas till frukost, tacos till lunch och blomkål till middag, för någon mer riktigt mat blev det inte idag. Kalorimässigt räckte det nog ändå. 😝 Blomkålen var min absoluta favorit, krispig, kryddig och serverad med jalapeño-dip. Var även lockad av efterrätten med chipotleglaserad grillad ananas och när den urtrevliga servitrisen sa att det var en ganska lätt rätt så slog jag till. Och MUMS!!! Bästa ananasen nånsin, och det var inte ens på grund av chilikryddningen. Den var otroligt söt och saftig. Dock fungerade det inte att andas in ananassaften och chipotleglazen – jag provade. Men kan inte rekommendera det. 🙄

Tacos, quesadillas och Three Citrus Fizz i glaset, blomkålsbitar och ananas med chilisås. 😋

När jag lyckats betala för mig gick jag sen ut på Southbank, och förbi Jubilee Gardens där det också är poppis med gatuartister. En kille försökte precis få ihop en publik till sin show när jag gick förbi, och jag stannade till. Snubben var trollkonstnär och det passade ju bra som uppvärmning inför kvällens show tyckte jag. Han började med några enklare trick med rep och spelkort och avslutade med ett utbytartrick, där han skulle ta sig loss från en tvångströja och några meter kätting som två glada skottar från publiken lindade in honom i. Han lyckades nästan på 2 minuter som var den gräns han satt för sig själv baserat på några rekord som jag inte riktigt minns, men han var underhållande nog att jag pytsade in en slant efteråt ändå.

Fängslande underhållning…..(sorry) Det hade ärligt talat varit skoj om vi allihop gick därifrån just här – inte som att han kunde göra nåt åt det. 🤪

Gick sedan förbi London Eye och under Westminster Bridge för att fota Palace of Westminster och Elizabeth Tower (Big Ben, alltså). Sen över bron och norröver för att fota ögat och sen vände jag in mot stan för att ta mig till teatern. Medan jag gick uppför Whitehall kom det först en polisbil i full fart åt ena hållet, och sen en annan i full fart åt andra hållet. Tänkte att det borde väl ha varit enklare om de gjort tvärtom, men det fanns säkert en tanke bakom. Uppe vid Trafalgar Square åkte det också en polisbil åt ena hållet och en åt det andra, och överhuvudtaget tycker jag att jag sett mycket poliser i farten sen jag kom hit.

Favoritbron från Embankment – dock gick jag inte över den idag.
Elizabeth Tower (Big Ben) och Palace of Westminster – UTAN BYGGNADSSTÄLLNINGAR! 🥳
Fin fontän.
Palace of Westminster.
Fortfarande tjusig efter renoveringen!
Två runda…😝 Men kolla så snygg kombination det blev med min nya väska mot jackan! (Avledande manöver)
En av många häststatyer längs Whitehall.

Hade nu inte långt kvar till teatern men insåg att det nog inte var min axelremsväska som var problemet – ryggen började protestera även nu när jag hade ryggsäcken istället. 🙄 Kom fram till teatern en timme innan showen skulle börja så dörrarna var stängda och det stod en vakt utanför. Gick över gatan för att köpa en flaska vatten och när jag kom tillbaka var det en rätt rejäl kö till ingången. Nåja, när de väl började släppa på folk gick det rätt fort. Fick väskan genomsökt och kunde i alla fall gå på toa innan de öppnade dörrarna in till salongen också. Medan vi väntade fick vi om vi ville fylla i ett kort med vårt namn och en hemlighet som kunde komma att användas i showen. Jag kom dock inte på nåt bra. 😔

Mind Mangler på Apollo Theatre. Och även om hen är väldigt tjusig är jag glad att personen i gula klänningen inte satt framför mig – svårt att se över den där uppsättningen! 😁

Som på de flesta gamla teatrar var det ganska trångt mellan stolsraderna så man fick dra in magen när man skulle släppa förbi folk. Jag satt på plats 6 i rad F och hade finfin sikt mot scenen i alla fall, och hade också turen att inte ens få en vuxen framför mig. 

Tror inte vi nånsin knäckte kassaskåpet faktiskt…🤔

Mind Manglern kom ut på scenen vid 19 och så startade showen. Som vanligt med Mischiefs produktioner så går inte allt som det ”ska”. Han försökte gissa sig till folks namn och yrken, och försökte få dem att tänka på en viss färg eller djur. Han tog också upp hjälp från publiken på scenen. Mellan allt som gick snett eller var tydligt fixat fanns det också ”hur gjorde han det där?!?”-moment på riktigt. Det var också svårt att säga hur mycket som var fixat sen innan och hur mycket som bara stämde, då en del saker verkade vara för mycket sammanträffanden för att vara verklig publikmedverkan.

Hur som helst så var det en fantastiskt rolig show och jag kommer inte tveka en sekund framöver heller att boka in mig på någon av Mischiefs produktioner när jag är i deras trakter igen.

Efter showens slut var det då det där med att ta sig tillbaka till hotellet. Citymapper gav mig flera förslag med en massa promenerande, men – det var jag inte ett dugg sugen på idag faktiskt. 😝  Valde istället tunnelbanealternativet som gick ända från Piccadilly Circus till Farringdon, dock med ett byte. Det var långtifrån snabbast, men jag kunde offra 10 minuter på att slippa gå idag. Tågen gick i alla fall som de skulle, och det var inte ens trångt, så jag kom lätt och snabbt tillbaka till Farringdon. Dock hade jag tänkt köpa med mig lite ätbart till rummet från Co-op, men det var stängt. Hotellet hade en restaurang, men när jag frågade där så fick jag veta att köket var stängt där också. Det fanns i alla fall lite snacks att köpa från en lynnig automatutcheckning så jag behöver inte gå till sängs hungrig.

Piccadilly Circus och ett gäng cykeltaxis. Tror de körde rundturer också. Spelade hög musik gjorde de i alla fall.

Och till sängs måste jag, för imorgon är jag inbokad på en guidad promenad redan 10:45. Då har jag ju vanligtvis inte tagit mig ut från hotellet hittills. 😝 För att göra saken värre utgår denna promenad från stationen Bank, och alla som någon gång behövt hitta ut eller byta tåg där vet vilken labyrint den är. Räknar med att behöva vara där minst en halvtimme innan för att hitta ut på rätt ställe i tid, så inget nattsuddande för mig ikväll inte!