Poldark-land

Sista dagen i Cornwall, och jag hade egentligen alldeles för mycket kvar att göra. Minack theatre och Porthcurno hade jag inte hunnit med, inte heller någon vandring bland de gamla stenmonumenten. Men det viktigaste kvar på listan, som inte ens fanns med på listan när jag började planera resan eftersom jag då inte sett Poldark, var en vandring längs med kustleden från Levant-gruvan till Botallack. Båda de har varit inspelningsplats för serien, som Tressiders Rolling Mine och Ross Poldarks egen Wheal Leisure.

I samma område finns ett gruvmuseum som jag åkt förbi med bussen några gånger tidigare. Då vädret på morgonen var lite grått och regnigt tänkte jag att det kunde vara ett bra ställe att börja på. När jag kom fram sken dock solen och att gå ner i en mörk gruva kändes inte så lockande. Istället åt jag lunch och köpte lite souvenirer innan jag började gå längs leden. Eller gå och gå, gick kanske 10 meter i taget innan jag stannade för att fotografera. Insåg dock att det skulle ta väldigt lång tid att gå 3,5 kilometer på det viset, och även om sista bussen skulle gå efter 10 på kvällen kanske det var bra att öka takten lite.

Staty vid infarten (och busshållplatsen) till Geevor Tin Mine.

Geevor. Vad som är vad har jag ingen aning om eftersom jag aldrig gick in.

Vy nedanför Geevor, där Levant-gruvans område börjar.

En liten skorsten. Ibland är det faktiskt bra med personer med i bild.

Strax efter att jag hade gjort det kom jag fram till Levant-gruvan. Tänkte bara titta in där lite snabbt, men när jag löste biljett fick jag höra att en guidad tur precis skulle börja, så jag hakade på den. Det tog lite drygt 1,5 timme….japp, snabbkoll var det…😂 Men det var väldigt intressant. Det man ser av gruvan uppe på land är i stort sett ingenting. Under jorden och havet (i det här fallet) går gruvgångarna först ner en halv kilometer, sedan ut till havs lika långt. Utifrån översiktsbilden och guidens berättande kan jag tro att det är minst en mil gruvgångar under husen man ser.

500 meter ner och 500 meter ut under havet går det gruvgångar här. Det gröna som inte är gräs till höger mitt i bilden är tecken på att det finns koppar i marken och var något gruvspecialisterna letade efter.

Översiktsbild över Levant-gruvan.

I turen ingick en visning av en av gruvgångarna, dock en av de stora fina gångarna som bara fanns nära marken där många behövde passera varje dag. Vi fick även se när de körde en ”beam engine” som drevs med ånga och användes för att frakta upp materialet nedifrån gruvan till marken. Den togs ur drift när gruvan stängdes 1930 men har på senare år restaurerats och visas nu upp för besökarna.

Detaljer från Levant. Överst vänster: badkar för gruvarbetarna att ta ett varmt bad i efter sina pass; uppe, mitten: kylningsdamm för ångmaskinen som drev den gröna konstruktionen som i sin tur drev ett svänghjul som var sammankopplat med trummorna nere till höger. Runt dem var virat rep som lyfte eller sänkte behållare att lasta gruvmaterialet i. Nere, vänster: huset som denna maskin står i.

Tillbakablick över Levant-gruvan.

Köpte mig sen en glass (jag har varit duktig på att äta glass på denna resa) innan jag skulle vidare mot nästa gruva, och höjdpunkten, Botallack. Hittade inga skyltar om någon kustled, men gick i rätt riktning på en stig/led som såg riktigt rejäl ut. Enligt kartappen var det inte den jag *borde* har varit på, men den här gick närmare vattnet så jag gillade utsikten. Efter ett tag blev den dock ganska smal, och till slut insåg jag att det nog inte var en stig jag borde gå på, speciellt inte med ganska mycket packning.

Det här tyckte jag var helt okej…

…och det här var mer än okej…

…men här började det kännas för läskigt…

…så jag vände tillbaka.

Vände och fick gå tillbaka typ hela vägen innan jag kom upp på en nästan väg-aktig stig åt samma håll. Ångrade mig inte alls att jag tagit den extra svängen, dock. Efter en stund delades vägen i en ”byway”, som var vägen, och en stig som inte var helt olik den jag börjat gå på innan. Dock smalnade inte denna av. Hade mer andnöd av utsikten än backarna, och då var jag inte ens framme vid den bästa biten än.

Följde man de här markörerna var det mycket lättare. Men också tråkigare. Och vad vore en vandring utan Lizzan som yrar runt?

Till slut kom jag dock upp på en höjd och ner på en spets och såg folk på en annan, lägre klippspets mittemot mig som stod och fotograferade åt mitt håll så jag anade vad jag hade under fötterna. Dock kunde jag inte se dem därifrån jag var – eller snarare så vågade jag mig väl inte så nära kanten. Gick upp till stigen igen och runt ”hörnet”, och där var de. Crowns engine houses. Inte bara inspelningsplats för Poldark, utan tjusiga i sig själva också. Började nästan grina när jag såg dem. På något vis var den här dagen ungefär lika känslosam som när jag var i Cardiff Bay första gången och såg inspelningsplatser för Doctor Who och Torchwood, trots att jag inte skulle kalla mig lika mycket av ett Poldark-fan. Det måste ha att göra med att det är så vackra omgivningar istället.

Trianguleringsmarkör. Tittar man noga på de två sista bilderna nedanför kan man se den här uppe på toppen av klippan.

Vy från lite nedanför trianguleringsmarkören.

När jag kom så långt att jag kunde titta ner på de där fotograferna jag sett tidigare så jag också hur mycket *ner* det verkligen var. Och till att börja med hittade jag inte var stigen började för att ta mig dit. Såg sedan en pappa och en 5-6 årig dotter traska nerför backen och gissade att det måste vara bästa stället. De vände om på en liten platå innan den riktiga spetsen där det även satt en tjej och fotograferade. Pappan verkade inte tycka att stigen vidare såg nåt vidare ut, i alla fall inte i sällskap av dottern, så jag stannade också till en stund. Hon som satt där och fotade var visst ute med fotograf-gruppen, men pallade inte att gå ner till resten av gänget då hon hade höjdskräck. Dock var det där nerifrån man skulle få bästa bilderna, sa hon.

Där de tar gruppfotot är där jag pausade på väg ner. Bakom dem är udden där man får bäst foton. Tydligen.

För att komma vidare var det en liten brant ned till en relativt smal ås innan det blev bredare igen, och ärligt talat kände jag mig mer nervös över branten än den smala biten. När jag såg att det gick att gå en lite mindre brant omväg ner bestämde jag mig för att testa. Det var ju i alla fall bredare än stigen jag tagit fel tidigare. Gissade dock att jag inte heller skulle gilla utsikten, så jag stirrade ner på stigen och fötterna och följde efter ett gäng på tre grabbar som nästan halvsprang över. Och hon hade rätt. Jag föredrog definitivt bilderna från den udden. Och trots alla fotografer där var det inga problem att få fri sikt mot husen.

Klassisk gruvbild på Crown Engine houses.

Sen skulle man då upp igen. Min stegräknarapp säger att jag gått uppför motsvarande 33 trappor igår, och jag gissar att runt hälften var i den backen. Flåsade rejält när jag kom upp, men annars var det inte så hemskt. Gick vidare mot Wheal Owles som är ett av de stora husen uppe på backen.

Wheal Owles, på sniskan…

…och framifrån.

Bästa bilderna tyckte jag dock att jag fick från det andra huset, med Crown-husen i bakgrunden. Någon av dessa kommer nog att bli omslag på nästa bok.

Har svårt att bestämma mig för om jag gillar den här…

…eller den här bäst.

På något mirakulöst sätt lyckades jag sedan slita mig därifrån, gå upp till byn Botallack och hitta till busshållplatsen med sådär en minuts marginal tills bussen hem kom strax efter 18. Hade då gått lite drygt en mil redan, och var jättehungrig. Hade inte heller något planerat matställe, så jag hoppade av bussen lite tidigt och började vandra runt i Penzance på jakt efter middag. Det var jag inte ensam om, det var mycket folk överallt. Fick till slut ett bord i ”trädgården” på Turk’s Head, som ska vara den äldsta puben i Penzance. Trädgård var att ta i, det var bord under parasoll på en bakgård utan växter, men det var någonstans att sitta. Hade blivit varnad att det kunde ta lång tid med beställningen då det var fullt upp, men det gjorde mig inte så mycket. Beställde en cajun chicken-burgare som var helt okej, varken toppen eller usel, så ganska lik mitt intryck av Penzance som helhet. 😝 Charmig pub, dock, men dåligt ciderutbud. Tror de hade fler svenska cidrar än lokala. 🙄

St Ives

Fredagseftermiddagen spenderades med vila, och då jag började bli hungrig igen framöver kvällen traskade jag ut för att leta mig något relativt tråkigt att äta. Vad passade då bättre än Wetherspoons? Då jag dessutom har deras app behövde jag inte prata med någon för att beställa, vilket passade mig utmärkt då jag kände mig lite svagare än vanligt. Efter en kyckling och avokado-wrap fick jag i alla fall tillbaka lite av energin och orkade till och med fota lite – bland annat båten jag varit ute på tidigare och nu låg alldeles snällt och stilla i hamnen.

Efter en lite lugnare frukost på lördagmorgonen åkte jag till St Ives. Det har tidigare varit lite av ett konstnärsmecka, och har fortfarande fullt av individuella butiker och matställen. Dock spenderade jag inte så mycket tid inne bland husen, utan letade mig ner till vattnet. Stannade till och kollade på en affisch och blev tillfrågad om jag ville följa med ut på en båttur….njae…😝

Hittade istället en stenträdgård med skulpturer som bara är stenar balanserade på varann, och artisten spanade ut över alltihop. Såg en skylt om att det var helt okej att gå ner och fotografera, så jag lovade att vara försiktig och försöka att inte välta något efter att jag lämnat ett litet bidrag i hans hink. Hörde någon som stod och tittade och sa att ”det är ju bara sten”…ja, men? Man kan ju faktiskt se det vackra i det enkla också. Och så hade han gjort en dinosaurie. 😁

Utan att ha förstört något gick jag sedan vidare och letade mig en glass. Hallon och mörk choklad, båda som sorbet. Chokladsorbet var något nytt, men det funkade det också. Och fiskmåsarna fick ingenting.

Hade hittat en artikel om de bästa fotoställena i St Ives och bockat av två redan. Det tredje var uppe på en kulle ute på spetsen av halvön vid St Ives. Området kallas ”the Island” även om det inte är en ö. Uppe på kullen finns ett litet kapell, runtom finns små stränder och utsikten är naturligtvis inte dum. Innan jag gick upp pausade jag vid en av stränderna och åt lunch ur låda, väl påpassad av fiskmåsarna. De fick inget nu heller. Kollade några instagrammare in action medan jag åt, men fotade inte fotandet, mest för att jag hade händerna fulla.

Upp mot toppen, och jag hamnade precis bakom en stor grupp italienska ungdomar som kanske var på klassresa eller något liknande. De verkade i alla fall ha kapellet som mål, så att få kort på det var lönlöst en stund. Dock har jag ju tålamod. 😇 När de hade gått lekte jag själv lite med kameran, så det var säkert fler som fick ha tålamod.

Hittade sedan en ”stig” ner på ”stranden”, som just där bestod av stora stenar. Var inte på humör för att traska runt mer eller beblanda mig med så mycket folk (för det är mycket folk/turister i St Ives), och där var det lugnt. Ställde upp kameran igen och lekte lite mer. De som gick förbi hade säkert något att flina åt om de såg mig, men eftersom jag inte såg dem behövde jag inte skämmas. Inte för att jag tror det hade synts om jag rodnat ändå, solen hade gjort sitt.

När jag hade fått nog av selfies gick jag istället tillbaka mot bussen. Kanske inte hade sett så mycket av stan, men det jag såg gillade jag. Och jag har fortfarande inte plats i resväskan för en massa shopping. Tänkte ta bussen via Land’s End, då det fortfarande var ganska tidigt och jag inte ville hem direkt. Kom upp till buss-stationen med 20 minuters marginal och kom på att jag glömt köpa något drickbart, och jag var törstig. 2-3 timmar på en öppen buss skulle inte vara någon hit. Kollade kartappen efter närmaste snabbköp och travade iväg. Och kom till en ordentlig nerförsbacke. Som jag förstås skulle behöva gå uppför också. När jag väl hittade butiken var det dessutom jättelång kö och det hade tagit några minuter att gå dit. Nåja, plockade på mig dricka och vatten och ställde mig längst bak. Sen gick det undan, de öppnade fler kassor och strax var jag ute igen. 9 minuter till avgång. Och tröga turister i vägen. 😝 Måste säga att jag kände mig väldigt nöjd när jag i ganska hög fart gick förbi en ung, smal tjej i värsta uppförsbacken. Hon kanske hade haft en jobbig dag och inte brått någonstans, men det var i alla fall en kul känsla. (Och inte som att ha blivit omgådd av en dam med rullator, vilket också har hänt mig) Hann med bussen med 5 minuters marginal och fick plats på övervåningen. Uppskattade landskapet mer den här gången, i friska luften, och det kändes mindre skumpigt också. Men var jag inte blåst innan så blev jag det nu.

Västerut

Så var det då dags att lämna vackra Falmouth och resa vidare västerut, till Penzance. Fick en kram av underbara ägarinnan till Highcliffe innan jag gick iväg, och både hon och den av tjejerna som jobbat mest i frukostrummet hoppades att jag skulle komma tillbaka snart. Inte helt omöjligt, planer börjar smidas…😝

Tågresan upp till Truro var lika tråkig som vanligt, och inte var det mycket bättre på tåget västerut. Generellt har tågresorna i Wales varit betydligt roligare – här ser man mest bara buskar. 🙄 Såg dock lite monument och grejor vid Redruth, och efter St Erth började jag spana efter den största anledningen till att jag överhuvudtaget åkt hit – St Michael’s Mount.

Men jag såg fortfarande bara buskar. Tills, helt plötsligt, i en glugg i buskaget, så stod det där. Inhöljt i dis, mystiskt och i gråskala. Såg en kite-surfare precis framför och tänkte att det hade blivit ett *suveränt* foto. Men inte kunde jag göra något åt det, fast på tåget som jag var. 🙄

Kom så fram till min och tågets slutstation. Jag har egentligen åkt samma tur i små delar nästan hela resan hittills, och när/om jag ska hem/till Sverige kommer jag ta hela i ett svep, fast åt andra hållet. Har känts lite fånigt med tågresor på under timmen åt gången, men som boende i Östersund är man inte så van vid att ha nära till andra intressanta ställen. Inte med tåg och buss i alla fall.

Typiskt mig att hamna på ställen med egna språk…nu cornish, som definitivt är släkt med walesiska.

Hittade snabbt till boendet och blev mött av värden Matt. Han hade koll på läget och tyckte jag var tidig då han läst att mitt tåg var försenat. Jag måste ha hamnat på ett annat tåg. 😝 Inget boende kunde ju imponera efter Highcliffe, men det här såg helt klart dugligt ut. Kostnaden är dessutom bara lite mer än hälften per natt, så det är klart att det blir skillnad. Matt visade runt och gav mig ett tips jag inte kunde motstå – att ta bussen runt till Land’s End och St Ives och sedan tillbaka. En tur på drygt 3 timmar, för att se hur den här delen av landet såg ut och kunna planera enligt det.

Enkelrum på Cornerways i Penzance.

Köpte ett veckokort på det lokala bussbolagets app och letade mig först lite lunch då jag var rejält hungrig. Tyvärr var avokadon på toasten jag beställde alldeles för söt, vete sjutton vad de blandat i den, så lunchen var ingen höjdare. Och sedan började ett äventyr.

Turen runt är uppdelad på tre olika linjer, men det är samma buss som kör dem, så man behöver inte kliva av. Första sträckan, från Penzance till Land’s End, hade inte så jättespännande utsikt, det var jordbruksmark mest hela tiden på böljande kullar. Däremot körde vi genom små smala lanes. Med en rejäl dubbeldäckarbuss. Just den här hade inget öppet tak, så jag kunde inte fotografera, och dessutom började jag känna mig lite åksjuk av skumpandet, berg- och dalbane-kullarna och att sitta instängd. Det hjälpte inte heller att några barn suttit och ätit något med kött i på bussen så att lukten spred sig överallt. Hade tänkt bara åka runt, men omständigheterna gjorde att jag hoppade av i Land’s End och hoppades att nästa buss skulle vara öppen.

I mina guideböcker står det att Land’s End tyvärr gjorts om till ett nöjesfält från den naturupplevelse det var från början. Och det stämde väl, även om jag undvek det mesta så var det någon film, och nåt med Kung Arthur, och naturligtvis presentshoppar. Det var inte ens gratis att fotografera sig vid den så kända Land’s End-skylten, utan man fick betala minst 10 pund för att få sitt foto taget av en professionell fotograf som sedan skrev ut och monterade det hela på ett kartongark och skickade det hem via post. Inte ens en digital kopia, alltså.

Men vad sjutton, jag *ville* ha ett kort därifrån och när det dessutom inte var någon kö var det lika bra att passa på. Vi letade rätt på bokstäverna till ”Östersund” och kollade avståndet. Det närmaste de hade på sin lista var Umeå, så vi drog bort lite från det, och jag sa att ”det är lugnt, det är säkert ingen som kollar”. Sen kom jag på vilka kamrater jag har. Klart att ni kommer kolla. Kan bara säga att det som står på skylten är någonstans mellan fågelvägen och bilvägen till Östersund från Land’s End, i miles. Olika appar/webbsidor ger lite olika resultat, så om någon har stenkoll på vad som stämmer får ni gärna säga till. Det avstånd de hade till Umeå stämmer nämligen inte heller med vad jag hittar. 😝 Det fotot får jag som sagt inte förrän jag kommer hem, så här blir det lite runtomkringbilder, för runtomkringet gillade jag…

Vy mot Sennen.

Ge Lizzan vatten, vind och vågor så är hon nöjd rätt länge. 😁

Träffade dock ingen Cliff, så jag vet inte hur farlig han är…🤔

Mycket folk var det, och hörde en hel del svenska också. Det gör man sällan i Wales. 😝

…men fotografen såg min kamera och sa att han kunde ta några bilder med den också, för att han tyckte det var så roligt att fotografera med en bra kamera ibland. 😁 Japp, han körde också Nikon. Och det ser ut som att han vet vad han gör. 😊

Snäll fotograf…😁👍 (Ja, inte bara hon på bilden, då…😝)

Färden vidare mot St Ives var desto roligare vy-mässigt. Nu fick jag dessutom åka utan tak, och viktigast, utan fönster i vägen. Vi började med att åka *ned* till Sennen Cove, och sedan *upp* därifrån igen. Branta backar är det gott om. Och wow vilket tjusigt ställe. Resten av bilderna i det här inlägget förutom sista är tagna från bussen, eventuellt i farten, så döm mig inte för hårt…😝

Sennen Cove. Inte alls fint…🙄

Sedan var vi verkligen i Poldark-country. Gamla gruvhus lite överallt. Kan inte säga vilket som är vilket eller om de varit med i serien än, men de ser i alla fall ut om att de skulle platsa. Landskapet påminde mig mer om Skottland på den här delen, och inte bara för att damerna som satt bakom mig pratade med skotsk dialekt.

Kor och gruvor.

Så St Ives. Någon jag pratade med i Falmouth sa att det var hennes favoritställe i hela Cornwall. Tja, kan nog kanske förstå det. Och det här var bara en första glimt. Busshållplatsen var dock väldigt bra placerad. Förutom om man inte gillar uppförsbackar för att ta sig till den.

Inge fint här heller. 🙄

Man har lite att klättra uppför om man är på stranden och ska med bussen.

Sista sträckan ner mot Penzance igen var ärligt talat rätt tråkig. Fortfarande jordbruksmark, men nu körde vi på relativt breda vägar så inte ens det var spännande. Tills St Michael’s Mount dök upp igen…

St Michael’s Moount?

När bussen sedan stannade i Marazion, som är mitt för ”ön” på fastlandet, kunde jag inte låta bli att hoppa av bussen för att fota lite mer. Jag har intalat mig själv hela dagen att jag inte skulle vara ute halva natten för att fotografera då jag ska ut med en båt redan 9:00 imorgon, men…kunde inte stanna på bussen. Dock lyckades jag faktiskt bara ta foton från ett par ställen och sedan ta nästa buss tillbaka till Penzance. 😇

Det kommer bli MÅNGA fler bilder på det här. Om jag nu inte förolyckar kameran under morgondagens båttur, vill säga.

Fallit för Falmouth

Nä, nu är det slut. Jag tänker inte åka härifrån. Nånsin. Hört den förut? 🤔😂

Men oj, det här stället passar mig. Efter att ha träffat svenskor vid frukostbordet i morse och fått skjuts till tågstationen av Peter som äger The Elms kom jag fram till nästa boende sådär halv tolv på förmiddagen. Efter en ordentlig uppförsbacke. Namnet, Highcliffe, kanske skulle ha gett mig en hint…😝

Incheckningen börjar egentligen vid 14:30, men jag hade förvarnat dem om att jag skulle komma till stan vid 12 och undrat om jag i alla fall kunde lämna väskorna. Precis som jag hade gjort på the Elms, men då fick jag i alla fall höra att incheckningen började mycket senare och känna mig besvärlig när jag kom fram. Inte här. De visste vem jag var, rummet var klart och en väldigt glad och trevlig tjej visade mig runt Falmouth på kartan, sedan resten av ”hotellet” och till slut till mitt rum. Mitt lilla, billiga (jämförelsevis med de andra rummen här) budgetrum. Som ”inte var något speciellt”. Nähä.

Budgetrum på Highcliffe.

Tydligen har jag sämsta utsikten också. Och inga bordsben så långt ögat når.

Allmänna utrymmen, dels frukostmatsalen, dels loungen med spis och apotekarbyrå. Och snackslåda man kan handla ur.

Det är kanske inte så underligt att de är nummer 1 av B&Bs i Falmouth, och att de har 987 5-stjärnors recensioner på Tripadvisor av totalt 1001.

Nåväl, hur fint rummet än är (och goda kakor fanns det dessutom) så kunde jag ju inte stanna här hela dagen. Traskade ned mot stan och skulle hämta mitt musselkort (likt Oyster card i London) som jag hade förbeställt. Gick först in på en av de rekommenderade restaurangerna, The Shed, och beställde lunch. Den godaste Caesarsalladen jag någonsin ätit. 😋 Kanske för att det faktiskt var ansjovis i, som det ”ska” vara…tror jag…?

National Maritime Museum. Hit ska jag någon dag.

The Shed är nog den mitterst här…tror jag.

Så. Mycket. Smaaaaaaak. 😋 Och det är första gången jag ätit en sallad av något slag och fått slut på salladsbladen *innan* allt det goda.

Gick längs High street tills jag kom till en kaj med en kiosk för Falriver och fick mitt kort. Och massor att läsa i den tillhörande broschyren. Kortet gäller på alla färjor, bussar och tåg upp till Truro och mellan de två sidorna av floden Fal, i 6 dagar. Och idag har jag inte använt det alls, så får väl se om det blir en förlustaffär.

Färjan till St Mawes.

Men oj vilken High Street. Färgglatt och mysigt och vackert och massor med spännande gallerier och affärer och restauranger. Råkade få med mig ett uggle-halsband från Blue Wing Gallery. Hamnar och pirer fanns det lite överallt också. Funderade en stund på om jag skulle hoppa på färjan till St Mawes eller Flushing bara för att jag kunde och det var gratis, men det kändes som att jag bar på för mycket och att antingen biljetten eller ugglan skulle försvinna ur händerna på mig. Så jag höll mig på land med kameran.

Diverse vyer på och nära High Street. Vill man motionera kan man ju ta trappan…😅

Kyrka. Och de gillar blått här. 😁 (det gör jag med, och det syns tydligen på mig) 😂

Hoohooo! 🦉

Gick sedan tillbaka mot första änden av stan jag hamnat i, då jag tänkt leta efter en geocache där. Den har över 200 favoritpoäng och skulle i så fall bli min femhundrade. Men när jag kom dit var det fullt med mugglare. Får prova en annan dag. Gick istället vidare mot södra sidan av staden där stränderna finns. Såg Pendennis Castle uppe på sin höjd, men det kommer inte bli häftiga slottsfoton här heller. Dock kan det eventuellt finnas annat att fota.

Här i närheten ska det finnas en cache. Men personalen till räddningsbåten satt ute och pratade dessutom med en mugglarfamilj…någon annan dag kanske.

Låtsades som ingenting och gick och fotade Argus istället.

Pendennis Castle.

Enligt kart-appen skulle det finnas ett café på den änden av stranden som skulle ha öppet till sju, men när jag kom dit vid fem höll de på att stänga. Köpte en dricka och rapporterade in felaktigheterna till Apple. 😝 Gick sedan tillbaka till Little Red Rooster som jag hade passerat på väg till stranden och åt där istället. En hot dog, för jag var inte jättehungrig. Och en cola float, för det hade jag aldrig provat förut. Skumt, men rätt gott. Det är ett glas cola med en kula vaniljglass i…och jag fick ett supersmart sugrör med en liten sked nedtill. 😁

Underhållning medan jag drack min dricka. Det där såg inte det minsta lätt ut på havsvågorna. Inte för att jag har kort på när han trillar i plurret också…😜

Skattletning. Där surrade det visst, men vet inte om han hittade något.

Rejäl Hot Dog, och rejält god också.

Tillbaka till stranden och följde den österut, och det fanns naturligtvis ingenting att se under tiden. När jag sen tänkte att jag skulle ”hem”, stötte jag på en park/trädgård jag kunde gå igenom istället för att följa bilvägen. Eller först såg jag sötaste lilla kapellet, över gångbanan. Och en snurrig trappa som leder ner genom en tunnel till stranden. Och sen parken. Tyckte det började bli lite fånigt pittoreskt då, faktiskt. 😝

Jag följde den gula pekaren. 😁

Denna sötis jagade fåglar – dock utan större resultat.

Här var det fullt med aktivitet.

Växtlighet.

The Chapel till höger och till vänster trappan till tunneln till stranden.

Shell-ters…? (Sorry, de smittar)

Dikt om parken.

Paviljong vid restaurangen i parken.

På andra sidan gränsen

Jag är i Cornwall nu. Det är tydligen en STOR GREJ. Lite som norskar och svenskar så är det rivalitet mellan Devon- och Cornwall-bor. Även om flera jag träffat i Devon erkände att Cornwall var helt okej så lät det lite motvilligt. Får väl se vilket jag föredrar när jag varit här en stund.

Jag har tydligen blivit lat, för jag tog taxi både till och från tåget idag. Men med tanke på en kilometers avstånd och alla backar så känns det helt klart värt det. Kommer inte vilja släpa resväskan uppför jättebacken till tågstationen härifrån heller. 😝

Så nu bor jag i the Eden Suite på the Elms Guest House i St Austell. Bara badrummet här är större än vissa rum jag haft i London. Och sängen är jättestor – behöver rulla flera varv för att ta mig till andra sidan. 😂 Men så kostar det lite mer också. Det här var ju lite av en sista minuten-ändring av planerna, och såhär mitt i resan tänkte jag unna mig lite lyx. Jag har till och med badkar med whirlpool-funktion. Kanske blir något att testa på fredag då det ska bli en massa regn.

Efter att ha kollat in rummet åkte jag direkt till Charlestown, någon kilometer bort. Det är hamnen till St Austell och har figurerat som inspelningsplats för bland annat Poldark (och ett avsnitt av Doctor Who!). Gammal hamn, gamla byggnader, fina skepp. Tidigare var det visst gratis att traska runt i hamnen, men nu har de börjat ta inträde. Det mesta kan man dock se från utsidan, men lite nya fotovinklar blir det ju. Och så får man gå ombord på skeppet. 😁 Jag köpte en kombinationsbiljett med skeppsvraksmuseet för sådär 110 kronor, vilket det absolut var värt.

När jag precis klivit utanför hotellet kom jag på att jag hade gömt solglasögonen på rummet. Dock såg det mer ut att bli regn, så jag tänkte att jag nog skulle klara mig ändå. Klart att solen kom fram. 😝 Så när jag kikat runt i hamnen och lekt pirat gick jag in på museet istället. Det var betydligt intressantare än jag hade trott och det tog mig nog 1,5 timme eller så att gå runt och kika och läsa. Presentshoppen på slutet var också väldigt intressant, och hade jag haft plats i resväskan kunde det ha blivit DYRT. Sa det till expediten, som avslöjade att hon spenderade mer av sin lön i den butiken än någon annanstans. 😝

Letade sedan rätt på lite mat. Hade toppen utsikt över hamnen och god cider, igen, men maten var inte så fantastisk. Inte ens ostbrickan som jag beställde in till efterrätt, då de 5 första ostarna var lite för milda för min smak. Blåmögelosten var dock god. Men mätt blev jag, och sedan traskade jag ner till hamninloppet där det var full rulle med ungdomar som hoppade ner i vattnet. Och vuxna som fiskade. Jag bara fotade. 😁 Och sen for jag ”hem”, efter en lång promenad uppför backen…

Ostbricka med relativt tama ostar. Och såna där röda hemskheter igen.
Hopp!
Och Ross (Poldark) såg man bara skuggan av…tyvärr.

Ocean city

Exeter var helt okej, Totnes riktigt mysigt, men Plymouth är första stället jag skulle kunna tänka mig att stanna. Nu har jag visserligen bara sett de charmigare delarna av staden, då jag kom hit med tåg och tog taxi den dryga kilometern till mitt boende nära Plymouth Hoe. Dock finns det tillräckligt för mig att göra här att jag inte behöver ge mig upp i stan.

Bor på Poppy’s Guest House och nu har jag verkligen hamnat på mitt sorts ställe. Om det är helt perfekt vet jag först efter frukost, men än så länge pekar allt ditåt. Mysigt rum, trevlig och hjälpsam dam som äger det hela och med bara 5 rum gissar jag att det kan bli lite mer personligt också. Speciellt i Exeter kändes det som att ingen brydde sig att jag var där eller inte. Laura i Totnes gav ett lite dåligt första intryck, men räddade det senare. Inte för att hon och jag blev bästisar heller, men hon undrade i alla fall någon dag vad jag skulle iväg på.

Enkelrum på Poppys.

Började gårdagen med att traska iväg genom the Barbican till Plymouth Gin och boka en rundvandring där till måndagen. Jag har aldrig provat gin förut, så vad kunde passa bättre? Området var också väldigt charmigt, med historiska hus och kullerstensgator och vid Sutton-hamnen fanns det massor med restauranger och pubar. Jag stannade till för en pizza på en som hette Rakuda, vilket jag tyckte lät lite coolt och kanske japanskt. Sen såg jag kvittot, från Bar Rakuda…..barracuda. Engelsmän och deras ordvitsar! 🤦‍♀️

Plymouth Gin, på en av de mysiga gatorna i the Barbican.

Några av restaurangerna vid Sutton Harbour.

Namnet var bättre än pizzan, därför blir det bild på huset istället.

Medan jag sedan gick från den hamnen mot the Hoe, som inte har något med prostitution att göra utan betyder ”en sluttande ås formad som en inverterad fot och häl” på anglosaxiska, blev jag mer och mer förtjust i staden. Det finns massor att fotografera här. Vädret var fortfarande varmt, massor med sol och friska vindar från havet. Och vilket hav. Spenderade flera timmar med att bara gå runt och fotografera och faktiskt sitta ner och vila och bara insupa utsikten innan jag gick och åt en hamburgare och sedan tillbaka till rummet.

Båt på väg in i slussen vid Sutton Harbour.

Diverse statyer och monument kring the Barbican och the Hoe.

Vissa är galnare än andra…som tur var hoppade eller trillade ingen av dem därifrån, vad jag kunde se.

Runtom i stan finns ett gäng målade elefanter utplacerade. Tanken är att de ska hjälpa vuxna att prata med sina barn om döden, men jag har inte förstått riktigt hur. Eller så kan man bara leta rätt på dem för att de är fina.

Liten färja, på väg till Frankrike eller Spanien. Precis framför fören syns Drake’s Island.

Monument på the Hoe. Uppe till vänster Francis Drake, de övriga är från samma monument över soldater som stupat i de två världskrigen.

Smeaton’s Tower, det första som dyker upp när man söker efter Plymouth och the Hoe på nätet.

Och frukosten var jättegod. 😋

Totalt Totnes

Sista dagen i Totnes, och jag unnade mig sovmorgon. Missade frukosten på hotellet, och traskade istället iväg till Totnes Rare Breeds Farm, sådär 2 kilometer bort. Eventuellt lite mer med min snurriga väg. Köpte mig en panini med ost och tomat, som man naturligtvis fick chips till. De är lite insnöade på friterad potatis här. Gick sedan in på farmen och möttes av…UGGLOR! 😁🦉 Och om man pratade med personalen så kunde man få hälsa på dem, men jag valde att vänta med det tills jag sett resten. Det var inte ett jättestort ställe, men det tog ändå tid att gå runt eftersom djuren var så roliga att titta på. Mycket får, getter och höns och andfåglar av olika slag, men även ett par grisar och åsnor och alpackor. De som stal showen totalt var dock getingarna…

Roligast på farmen, Dvärggetter.

…ja…heter de inte så? De sprang och studsade och skuttade, och några klättrade upp på folks ryggar eller i knät på dem. Även på mig, när jag satte mig inne i hagen en stund. Charmiga små lymlar. 😁 Man kunde även köpa påsar med djurmat för att mata dem, och de större getterna var absolut inte blyga. Såg dem två gånger rycka matpåsen ur händerna på en vuxen som var lite oaktsam. Inte delade de med sig med sina småttingar heller.

Mat?

Kvackande och kacklande var det gott om. De överst till vänster är indiska löpankor och var riktigt kvicka.

Alpacka, angoraget, baby alpacka (typ tre veckor gammal), gris av något slag och en åsna. Som hette Harry.

Gick senare tillbaka mot utgången och ugglorna. En annan familj hade haffat en skötare som tog fram en uggla till dem och en till mig som vi fick klappa lite lätt på ryggen. Efter att jag tvättat händerna hade dock ägaren av farmen kommit dit och skulle visa ugglor för några andra, så jag hakade naturligtvis på igen. Hon var jätteduktig på att berätta om ugglorna, och så fick vi hälsa på dem allihop. Det märktes också att hon verkligen brydde sig om djuren.

”Några” ugglor. 😁🦉 Uppe till vänster Merlin, en berguv som fluffar upp sig, sedan motsols: Bandit, australisk spökuggla; Oscar, nordlig gråuggla; Jake, tornuggla; Flitwick, minervauggla; och på stora bilden Wizard, berguv som visar upp sina fantastiska vingar. (Översättning av ugglearter via Wikipedia, jag kan vara helt ute och cykla)

Lady Grey, Lappuggla, den av ugglorna som ser störst ut men är mest bara fjädrar.

Nöjd och glad traskade jag sedan vidare mot Totnes Castle. Det här var i alla fall ett slott på riktigt, men har man sett Conwy och Caernarfon och Harlech blir man inte så imponerad av vad som i stort sett är två ringformade murar med en nu torr vallgrav utanför. Även om man kunde klättra upp på den inre muren. Trevlig utsikt var det i alla fall.

Det räckte visst inte med en väldigt brant backe upp till biljettkiosken till slottet…men så ser man bra däruppifrån också.

Det mest spännande på det här slottet – ingången och de två dörrarna upp till muren.

Utsikt över Totnes. High Street går lite till höger om mitten av bilden, bredvid den röda kyrkan, och Bridgetown där jag bodde är vid den andra, grå kyrkan.

Återvände sedan till Pie Street som var i stort sett tomt, då det väl egentligen var mittemellan lunch och middagstid. Tog en Steak and Ale paj denna gången, den rostade potatisen och en annan sås. Valde dock samma cider. Nästan lika gott som i förrgår. Kände också att jag mäktade med efterrätt så jag beställde en sticky toffee pudding som var helt underbar. Den också. Men nu är det väl slut på pajätandet. Inget kan ju matcha detta. 😝

Mums! Förstår bara inte varför det måste vara jordgubbar till allting. Men ser ni mönstret i florsockret på tallriken? 😁

Klättrade uppför High Street igen för att ta mig till den där utsiktspunkten mot slottet som jag såg häromdagen. Insåg att jag hade tagit en lite jobbigare väg dit än nödvändigt, men vad gör väl en extra uppförsbacke? Utsikten var i alla fall helt okej.

Totnes Castle från Western bypass. Hade kanske varit bra att vara lite längre för att komma över blommorna. Men att lyfta på kameran tänkte jag inte på och att klättra på stängslet kände jag mig inte säker nog på foten för, så…blommigt fick det bli.

Pirater i Torbay

Två dagar kvar i Totnes, och en av dem hade jag tänkt spendera i Brixham och Torquay, men vilken? Vädret skulle bli varmt idag, så jag bestämde mig för att åka till kusten. Tog bussen till Paignton och sedan vidare till Brixham på södra udden av Torbay. Mitten av bukten såg jag ju tidigare när jag var i Paignton. Men oj vilket charmigt ställe. Pastellfärgade hus långt uppför backarna, och en marina med tonvis med båtar. Tidiga morgnar har de även en fiskmarknad här, men då duger det inte att kliva upp efter sju.

Brixham

Anledningen till att jag åkte hit var dock att de har en rekonstruktion av Francis Drakes Golden Hind här. Det är skeppet han seglade runt jorden i, och jag tänkte att det kunde vara intressant att se, eftersom så mycket av historien häromkring är präglad av sjöfart. På den här attraktionen har de tagit fasta på pirattemat, och det verkar mycket inriktat på barn, även om det finns lite informationsskyltar för oss (någorlunda) vuxna också. Tyckte kanske att det var lite väl plastigt och inriktat på att sälja piratsouvenirer, så för min egen del blev det bara 3/5 pirater. Men nu har jag sett det i alla fall. Och jag skulle inte vilja vara en av 70 personer på den där lilla ytan i tre år – det tog mig nog bara en timme att gå igenom nu. Drakes egen kabin var knappt större än mina rum i London brukar vara.

Inte så stort skepp för en gigantisk resa.
Diverse detaljer på och kring skeppet.

Sedan skulle jag ta Western Lady-färjan över till Torquay på norra udden av bukten. Jag hade dock lite tid att fördriva innan dess, vilket jag gjorde med att äta glass och fotografera. Gillade verkligen staplarna med burar för att fiska skaldjur.

Skaldjursburar
En sådan hatt hade jag också kunnat tänka mig – skugga utan att bli av med vinden genom håret. Men som det blåste idag hade man nog blivit av med hatten istället – det var nära att min flög bort.
Till minne av de som försvunnit till sjöss.
En gammal bekant – såg det här skeppet vid Dartmouth igår.

Då solen stekte valde jag sedan att sätta mig på den skuggiga högra sidan av färjan. Det gjorde dock att jag missade att fotografera den intressanta sidan, men det får väl vara hänt, då. Eventuellt blir det tillräckligt med foton från den här resan ändå.

Desto mer fanns det att fotografera i Torquay. Gick över en fin liten bro, och strax efteråt började det tjuta och ha sig bakom mig. Dags för broöppning.

Insläppt.

Dock var det mat som lockade först. Hade när jag kollade på kartan hittat ett ställe som hette Fat Cow, vilket lät intressant. Speciellt som det var en hamburgerrestaurang. 😁 Hittade lätt dit och beställde en Fat Jerk och en lemonad. Supergod lemonad och bästa stripsen på länge. Och kycklingburgaren var absolut inte dum den heller, även om den nog placerar sig under Rugglestone Inn och Pie Street. Skönt ställe också, med reggaetema och utsikt över hamnen.

Kyckling, jalapeños, ananas, majonnäs, ost, bacon…bara en massa gott. 😋

Mätt och belåten vandrade jag ut i solen igen. Bara för att bli mindre belåten när jag märkte att mina nya solglasögon hade gått sönder. 😔 Jag hade visserligen hatt på mig idag, men med solglittret från vattnet blev det i alla fall för ljust för mina ögon. Letade rätt på Agatha Christie, tog lite fler foton och satte mig i skuggan en stund. Började fundera på att åka tillbaka till hotellet, även om klockan inte ens var 18. Svårt att vara entusiastisk över fotografering när det svider i ögonen så fort man öppnar dem. Tur att jag i alla fall har mina gamla solbrillor kvar.

Blandade vyer i Torquay. Agatha Christie spenderade mycket tid här.

Tog mig i kragen och gick i alla fall bort till Torre Gardens, men det var inte så mycket roligt där heller. Såg dock några som spelade bowling på gräsmattan, vilket mest såg ut som en blandning av bowling och boule. Inga käglor, alltså, utan en mindre boll som jag gissade att de skulle försöka komma närmast.

Stranden var lite roligare, och längre bort såg jag några såna där charmiga strandhytter i allsköns färger. Tyvärr skulle jag inte hinna dit innan bussen skulle gå, så jag lät dem vara. Och sedan var naturligtvis bussen försenad, med nästan 20 minuter. 😝

Man kan nästan ana strandhytterna längst bort på stranden i översta bilden. En minigolfbana fanns det också. Ibland hade det varit trevligt att kunna plocka fram en klon ur ryggsäcken så man hade någon att spela med.

Men till slut dök bussen upp och det blev en ganska tidig hemkomst. Eventuellt hinner jag sova lite mer i natt också…😴 Även om jag är lite besviken att inte ha träffat på Basil Fawlty…

Dartmoooore

Vissa dagar skulle man vilja spola tillbaka från början och uppleva igen och igen och igen. Idag var en sådan dag. Hade bokat en guidad tur, The Hound of the Baskervilles Tour med Unique Devon Tours. Det hela går ut på att man följer i fotspåren på Arthur Conan Doyles besök till Dartmoor för att se varifrån han hämtade inspiration till detta fantastiska Sherlock Holmes-äventyr.

Jag var utcheckad och klar och stod utanför hotellet och väntade när Mark från Unique Devon Tours dök upp och undrade om jag var jag. Och det var jag ju. Fick hjälp med resväskan (som har fått en spricka, snyft!) och sedan åkte vi iväg. Hade fått höra av Alex som äger bolaget och skötte bokningen att Mark var en riktig gentleman, och det stämde verkligen. Öppnade dörrar och alltihopa. Eller så var han bara rädd om bilen. 😝

Vi började vid kyrkan i Ipplepen, där flera Baskervilles ligger begravda. Jo, de fanns på riktigt, och Conan Doyle blev skjutsad runt Dartmoor av Henry Baskerville. Han blev även vän med Robert Duins Cooke, som visade honom runt tillsammans med Bertram Fletcher Robinson. Duins Cooke är dessutom ägaren Alex farmorsfar. (Great grandfather, i alla fall, jag kan ha misstagit mig på far- och mor-leden)

Gravar i Ipplepen

Vi åkte sedan vidare till Ashburton där vi hittade Henry Baskerville själv, och huset han bodde i. Tydligen går det nu att hyra som Airbnb, så det är något att fundera över till nästa resa. Vi hittade även Moor Chocolates, som precis som det låter är en chokladbutik. Väldigt trevligt, och gott!

Henry Baskervilles nuvarande boning.

På väg mot vårt lunchställe stannade vi även till vid en bro över floden Dart, och ett snabbt fotostopp i Ponsworthy. Utan direkt relation till storyn, men ser ni bilderna förstår ni. 😁

Bro över floden Dart
Ponsworthy

Lunchen intogs på den å så charmiga Rugglestone Inn. Stället är visst alltid fullt om man inte bokat bord, så har ni vägarna förbi så boka! Väl värt det, då det inte bara var mysigt utan också fantastiskt god mat.

Vägen till Rugglestone Inn.
Fiskkakor med mozzarella och supergoda potatisklyftor. Nom!
Rugglestone från uteserveringen, dvs trädgården.

Mer än mätta och belåtna åkte vi så upp på öppna Dartmoor, genom smala slingrande vägar tills vidderna bredde ut sig åt alla håll. Vi såg ponnyer, stenkors och en ”clapper bridge”, så kallad efter ljudet av boskapens hovar mot stenen. Bredvid fanns en modernare bro som också var fin. Vi såg två damer som satt vid varsin bro och målade av landskapet vid den andra.

Ponnyer på Dartmoor.
Stenkors. Munkarna använde dessa som vägmarkörer för att hitta över Dartmoor.
Clapper bridge.
Bron från andra hållet, med andra bron i bakgrunden, och någon underlig figur uppepå. (Visst ser jag liten ut?)

Mark hade berättat om hur tjuvligor slår till mot parkerade bilar uppe på Dartmoor, och att han inte sett till en enda polis däruppe på hela säsongen. När vi sedan såg en motorcykelpolis följt av en polisbil bara en liten bit bort nämnde jag att jag trodde de förföljde mig. Jag såg nämligen tre poliser utanför mitt hotell igår kväll, men de verkade inte vilja mig något. Dock styrde Mark direkt mot Princetown och Dartmoor-fängelset, som Selden i Baskervilleberättelsen har flytt ifrån. Och dörren var öppen…

Entré till Dartmoors fängelse i Princetown, mitt på heden.

…men han körde bara förbi. Tills vägen tog slut, vid Fox Tor Mire, förebilden för Grimpen Mire i boken. Ett område där man absolut inte kan gå säkert, ett felsteg och så sjunker man ner i träsket. I alla fall om det regnat på sistone. Nu har det varit såpass torrt att det förmodligen inte var någon större fara, men vi gick inte dit ändå. Älskade dock landskapet och stillheten där, och passade på att få en bild av Mark där också. Han är nästan en professionell fotograf, och det var toppen att inte behöva instruera honom i hur man använde en kamera. Istället var det jag som fick en massa tips på bra vinklar och ställen att fotografera från.

Nära Fox Tor Mire, men åt andra hållet.
Mark, the Man on the Moor, med Fox Tor Mire i bakgrunden.

Vi åkte tillbaka upp på Dartmoors höjder och hittade strax ännu fler ponnyer. De har lärt sig att bilar och turister är bra grejor, så de kan få för sig att blockera parkerade bilar tills man ger dem något gott. Listiga kusar! Tyvärr leder det också till att de söker sig till vägarna där de lätt blir påkörda. 😔

Nytillskott.
Undrar vad de kikar på?
Mysko figur.
En Tor…nu minns jag inte vilken.

Tidigare på dagen hade vi hoppat över en av de största pusselbitarna till Baskerville-storyn då vi ändå skulle åka förbi ganska nära på väg till mitt nästa boende, så nu begav vi oss ditåt. Och hamnade mitt i ett trafikkaos. Devon-style. 😁

Devon traffic jam.

Till slut kom vi dock fram till Holy Trinity Church i Buckfastleigh. Låter väl som ett tjusigt, trevligt ställe? Det visade sig dock ha en mörk baksida. En man vid namn Richard Cabell (även kallad Dirty Dick) hade på 1600-talet sålt sin själ till djävulen. Det gick rykten om att han mördat sin fru Elizabeth och att han höll på med allsköns djävulskap. Det sägs att när han begravdes så kom ett pack helveteshundar springande över heden och samlades vid hans grav. Man kan lätt se hur en sådan historia kunde ha inspirerat Conan Doyle till att skriva det han gjorde. Cabells grav är dessutom ingen vanlig historia, resten av församlingen var så rädda för honom att en tjock stenskiva lades över hans grav, och den byggdes sedan in i ett mausoleum. En av väggarna består av järnstänger som skulle hindra hans ande från att ta sig ut. Dock slutar inte historien där. Cabells anhängare och djävulsdyrkare anlade en brand 1849 som förstörde kyrkan där han var begraven. Den återuppbyggdes, men blev bombad under andra världskriget. De byggde upp kyrkan en gång till, men 1992 blev den återigen utsatt för ett attentat och brann ner. Nu står den där som ett skal, men har fortfarande en präst och det går att gifta sig där. Huruvida det bådar gott eller ont för framtiden törs jag inte sia om. Ärligt talat kändes det lite kymigt där…

Entré mot Holy Trinity.
Holy Trinity från utsidan.
Holy Trinity från utsidan.
Holy Trinity från insidan. Luftigt är det i alla fall.
Richard Cabells grav.

Efter Holy Trinity åkte vi till Buckfast Abbey, precis i närheten. Större motsatser bland religiösa byggnader känns svårt att tänka sig, i alla fall när båda är kristna. Detta är en mycket mer modern kyrka, och dessutom är den hel. Varken jag eller Mark är religiösa av oss, men lite av en sådan känsla kan jag ändå få i sådana här byggnader. Som att religiositeten hos de som uppfört den smittar av sig, på något sätt.

Buckfast Abbey. I ljus som Mark beskrev som det bästa han sett här på länge.
Buckfast Abbey inifrån.
Lite ljus på det?
Enormt ”fönster” av tjocka glasbitar. När solen lyser in här på morgnarna är det tydligen alldeles magiskt.

Sedan var dagen över och Mark släppte av mig vid mitt nästa boende. En varm och ganska kvav dag, men jag skulle ändå gärna gjort det igen och igen och igen. Inte nog med trevligt sällskap och fantastiska vyer, ljuset lämpade sig dessutom perfekt för fotografering. En vanlig dag kanske jag plockar in 15-20 bilder på iPaden för att kolla igenom och bearbeta, idag blev det över 70. Det kallar jag en bra dag. 😁

Exiter…

…eller exit Exeter. Sista dagen här, och jag var för trött för att ställa väckarklockan. Sov förbi frukosten och gick istället till Dinosaur café här i närheten för att äta. Dock blev det en full English där också. 😝

Det var en varm dag med strålande sol så jag tänkte bege mig ner till vattnet, leta upp lite skugga och äta glass och läsa bok, men jag är ju inte så bra på att göra det jag tänkt. Såg en backe och började direkt gå uppför den, bort från floden. 🙄

Hamnade i Northernhay och Rougemont Gardens där jag gick uppför lite fler backar i solgasset. Ett gäng barn sprang också runt och lekte och skrek, så det var inte riktigt min miljö.

War Memorial

Färgglad entré till parken.

Sen skulle jag ner till Quayside. Och gick in på ett museum. Ramm, som jag så gärna vill fortsätta med stein, men trots att det fanns både sten och metall därinne handlade det inte om tysk rock. Royal Albert Memorial Museum har lite allt möjligt, på en yta som kändes alldeles lagom att strosa igenom på en timme. Är man mer intresserad kan man nog spendera mer tid, men jag njöt mest av svalkan därinne samtidigt som mina fötter inte alls ville att jag skulle stå still och titta i ett gäng montrar. Entréhallen var dessutom målad i en alldeles horribel färg, säger hon som gillar blått. 😝

Alldeles fel färg. Men Albert kanske trivs ändå.

Gick ut därifrån och styrde kosan mot vattnet. Med lite omvägar. 🙄 Råkade också hitta en pysselaffär som bland annat hade tyg och sånt, och kunde inte låta bli att gå in. Gjorde ett jätteinköp av en meter band för 25 pence…😱

Sen hade jag gått nerför jättelänge, och kolla, där var ju floden. Hade dock en bit kvar att gå till restaurangområdet, och på väg dit fick man gå igenom en ordentlig fågelflock. Nu är jag inte den som är rädd för dem, men det kändes lite skumt att ha ett tjugotal duvor och annat som flaxade runt mig.

Hittade direkt ett ställe som sålde glass, och när jag handlat min var platsen jag tänkt sätta mig på upptagen av den äldre man som gått ut ur caféet när jag var på väg in. Frågade lite framfusigt om jag fick göra honom sällskap i skuggan, för det stod bara ett bord ute, och det gick bra. Han var visst (också) från Plymouth, precis som han jag pratade med på tåget.

Färja som dras över floden med handkraft.

Med glassen uppäten letade jag mig sedan en skuggig bänk, vilket var lätt eftersom stora tunga moln dragit in. Och sedan SATT JAG STILL. I typ 2 timmar. 😁 Lyssnade på the Hound of the Baskervilles, eftersom jag ska på en sån guidad tur imorgon. Kommer dock inte hinna bli klar med den, men har hunnit cirka två tredjedelar.

Hade sett ut en hamburgerrestaurang till middag, Meat59, och den var sådär en dryg kilometer bort. Min ”lugna” dag visade 10 000 steg redan innan, och på kvällen skulle jag på spökpromenad. Nåja, i morgon får jag ju åka bil. 😁 Traskade iväg och hittade lätt fram. Beställde en Devon Mist cider som var godare än den jag provade i förrgår, och en Smoking Cow-burgare. Gott! Utan att ha provat alla burgare i Exeter kan jag tänka mig att det stämmer att de här är bäst.

Mumsig burgare

Medan jag åt hade någon dragit åt bältet på min midjeväska, för den satt betydligt tajtare när jag gick därifrån och traskade mot katedralen igen. Spökvandringen skulle börja 19:00 och jag var där en halvtimme innan. Vår guide Bob dök upp strax före sju och vi blev 5 kvinnor som följde med honom runt, varav en till från Sverige. Två andra var från Ungern, men de var där tillsammans, och den femte var från en annan del av England.

Rolig vandring, mer intressanta historier än läskiga, även om Bob var bra dramatisk ibland och fick åtminstone mig att hoppa till. Lite synd att jag inte hann med fler sådana här turer, speciellt som de är gratis. Någon annan gång, kanske.

Bob the guide.

Japp, jag överlevde. Trots Bob. 😝

Men nu ska jag sova så jag hinner vakna imorgon – blir hämtad 9:00 och då ska frukosten vara äten och väskan packad.