Sista dagen i Cornwall, och jag hade egentligen alldeles för mycket kvar att göra. Minack theatre och Porthcurno hade jag inte hunnit med, inte heller någon vandring bland de gamla stenmonumenten. Men det viktigaste kvar på listan, som inte ens fanns med på listan när jag började planera resan eftersom jag då inte sett Poldark, var en vandring längs med kustleden från Levant-gruvan till Botallack. Båda de har varit inspelningsplats för serien, som Tressiders Rolling Mine och Ross Poldarks egen Wheal Leisure.
I samma område finns ett gruvmuseum som jag åkt förbi med bussen några gånger tidigare. Då vädret på morgonen var lite grått och regnigt tänkte jag att det kunde vara ett bra ställe att börja på. När jag kom fram sken dock solen och att gå ner i en mörk gruva kändes inte så lockande. Istället åt jag lunch och köpte lite souvenirer innan jag började gå längs leden. Eller gå och gå, gick kanske 10 meter i taget innan jag stannade för att fotografera. Insåg dock att det skulle ta väldigt lång tid att gå 3,5 kilometer på det viset, och även om sista bussen skulle gå efter 10 på kvällen kanske det var bra att öka takten lite.
Staty vid infarten (och busshållplatsen) till Geevor Tin Mine.
Geevor. Vad som är vad har jag ingen aning om eftersom jag aldrig gick in.
Vy nedanför Geevor, där Levant-gruvans område börjar.
En liten skorsten. Ibland är det faktiskt bra med personer med i bild.
Strax efter att jag hade gjort det kom jag fram till Levant-gruvan. Tänkte bara titta in där lite snabbt, men när jag löste biljett fick jag höra att en guidad tur precis skulle börja, så jag hakade på den. Det tog lite drygt 1,5 timme….japp, snabbkoll var det…😂 Men det var väldigt intressant. Det man ser av gruvan uppe på land är i stort sett ingenting. Under jorden och havet (i det här fallet) går gruvgångarna först ner en halv kilometer, sedan ut till havs lika långt. Utifrån översiktsbilden och guidens berättande kan jag tro att det är minst en mil gruvgångar under husen man ser.
500 meter ner och 500 meter ut under havet går det gruvgångar här. Det gröna som inte är gräs till höger mitt i bilden är tecken på att det finns koppar i marken och var något gruvspecialisterna letade efter.
Översiktsbild över Levant-gruvan.
I turen ingick en visning av en av gruvgångarna, dock en av de stora fina gångarna som bara fanns nära marken där många behövde passera varje dag. Vi fick även se när de körde en ”beam engine” som drevs med ånga och användes för att frakta upp materialet nedifrån gruvan till marken. Den togs ur drift när gruvan stängdes 1930 men har på senare år restaurerats och visas nu upp för besökarna.
Detaljer från Levant. Överst vänster: badkar för gruvarbetarna att ta ett varmt bad i efter sina pass; uppe, mitten: kylningsdamm för ångmaskinen som drev den gröna konstruktionen som i sin tur drev ett svänghjul som var sammankopplat med trummorna nere till höger. Runt dem var virat rep som lyfte eller sänkte behållare att lasta gruvmaterialet i. Nere, vänster: huset som denna maskin står i.
Tillbakablick över Levant-gruvan.
Köpte mig sen en glass (jag har varit duktig på att äta glass på denna resa) innan jag skulle vidare mot nästa gruva, och höjdpunkten, Botallack. Hittade inga skyltar om någon kustled, men gick i rätt riktning på en stig/led som såg riktigt rejäl ut. Enligt kartappen var det inte den jag *borde* har varit på, men den här gick närmare vattnet så jag gillade utsikten. Efter ett tag blev den dock ganska smal, och till slut insåg jag att det nog inte var en stig jag borde gå på, speciellt inte med ganska mycket packning.
Det här tyckte jag var helt okej…
…och det här var mer än okej…
…men här började det kännas för läskigt…
…så jag vände tillbaka.
Vände och fick gå tillbaka typ hela vägen innan jag kom upp på en nästan väg-aktig stig åt samma håll. Ångrade mig inte alls att jag tagit den extra svängen, dock. Efter en stund delades vägen i en ”byway”, som var vägen, och en stig som inte var helt olik den jag börjat gå på innan. Dock smalnade inte denna av. Hade mer andnöd av utsikten än backarna, och då var jag inte ens framme vid den bästa biten än.
Följde man de här markörerna var det mycket lättare. Men också tråkigare. Och vad vore en vandring utan Lizzan som yrar runt?
Till slut kom jag dock upp på en höjd och ner på en spets och såg folk på en annan, lägre klippspets mittemot mig som stod och fotograferade åt mitt håll så jag anade vad jag hade under fötterna. Dock kunde jag inte se dem därifrån jag var – eller snarare så vågade jag mig väl inte så nära kanten. Gick upp till stigen igen och runt ”hörnet”, och där var de. Crowns engine houses. Inte bara inspelningsplats för Poldark, utan tjusiga i sig själva också. Började nästan grina när jag såg dem. På något vis var den här dagen ungefär lika känslosam som när jag var i Cardiff Bay första gången och såg inspelningsplatser för Doctor Who och Torchwood, trots att jag inte skulle kalla mig lika mycket av ett Poldark-fan. Det måste ha att göra med att det är så vackra omgivningar istället.
Trianguleringsmarkör. Tittar man noga på de två sista bilderna nedanför kan man se den här uppe på toppen av klippan.
Vy från lite nedanför trianguleringsmarkören.
När jag kom så långt att jag kunde titta ner på de där fotograferna jag sett tidigare så jag också hur mycket *ner* det verkligen var. Och till att börja med hittade jag inte var stigen började för att ta mig dit. Såg sedan en pappa och en 5-6 årig dotter traska nerför backen och gissade att det måste vara bästa stället. De vände om på en liten platå innan den riktiga spetsen där det även satt en tjej och fotograferade. Pappan verkade inte tycka att stigen vidare såg nåt vidare ut, i alla fall inte i sällskap av dottern, så jag stannade också till en stund. Hon som satt där och fotade var visst ute med fotograf-gruppen, men pallade inte att gå ner till resten av gänget då hon hade höjdskräck. Dock var det där nerifrån man skulle få bästa bilderna, sa hon.
Där de tar gruppfotot är där jag pausade på väg ner. Bakom dem är udden där man får bäst foton. Tydligen.
För att komma vidare var det en liten brant ned till en relativt smal ås innan det blev bredare igen, och ärligt talat kände jag mig mer nervös över branten än den smala biten. När jag såg att det gick att gå en lite mindre brant omväg ner bestämde jag mig för att testa. Det var ju i alla fall bredare än stigen jag tagit fel tidigare. Gissade dock att jag inte heller skulle gilla utsikten, så jag stirrade ner på stigen och fötterna och följde efter ett gäng på tre grabbar som nästan halvsprang över. Och hon hade rätt. Jag föredrog definitivt bilderna från den udden. Och trots alla fotografer där var det inga problem att få fri sikt mot husen.
Klassisk gruvbild på Crown Engine houses.
Sen skulle man då upp igen. Min stegräknarapp säger att jag gått uppför motsvarande 33 trappor igår, och jag gissar att runt hälften var i den backen. Flåsade rejält när jag kom upp, men annars var det inte så hemskt. Gick vidare mot Wheal Owles som är ett av de stora husen uppe på backen.
Wheal Owles, på sniskan…
…och framifrån.
Bästa bilderna tyckte jag dock att jag fick från det andra huset, med Crown-husen i bakgrunden. Någon av dessa kommer nog att bli omslag på nästa bok.
Har svårt att bestämma mig för om jag gillar den här…
…eller den här bäst.
På något mirakulöst sätt lyckades jag sedan slita mig därifrån, gå upp till byn Botallack och hitta till busshållplatsen med sådär en minuts marginal tills bussen hem kom strax efter 18. Hade då gått lite drygt en mil redan, och var jättehungrig. Hade inte heller något planerat matställe, så jag hoppade av bussen lite tidigt och började vandra runt i Penzance på jakt efter middag. Det var jag inte ensam om, det var mycket folk överallt. Fick till slut ett bord i ”trädgården” på Turk’s Head, som ska vara den äldsta puben i Penzance. Trädgård var att ta i, det var bord under parasoll på en bakgård utan växter, men det var någonstans att sitta. Hade blivit varnad att det kunde ta lång tid med beställningen då det var fullt upp, men det gjorde mig inte så mycket. Beställde en cajun chicken-burgare som var helt okej, varken toppen eller usel, så ganska lik mitt intryck av Penzance som helhet. 😝 Charmig pub, dock, men dåligt ciderutbud. Tror de hade fler svenska cidrar än lokala. 🙄
