Tag Archives: Cornwall

Poldark-land

Posted on by

Sista dagen i Cornwall, och jag hade egentligen alldeles för mycket kvar att göra. Minack theatre och Porthcurno hade jag inte hunnit med, inte heller någon vandring bland de gamla stenmonumenten. Men det viktigaste kvar på listan, som inte ens fanns med på listan när jag började planera resan eftersom jag då inte sett Poldark, var en vandring längs med kustleden från Levant-gruvan till Botallack. Båda de har varit inspelningsplats för serien, som Tressiders Rolling Mine och Ross Poldarks egen Wheal Leisure.

I samma område finns ett gruvmuseum som jag åkt förbi med bussen några gånger tidigare. Då vädret på morgonen var lite grått och regnigt tänkte jag att det kunde vara ett bra ställe att börja på. När jag kom fram sken dock solen och att gå ner i en mörk gruva kändes inte så lockande. Istället åt jag lunch och köpte lite souvenirer innan jag började gå längs leden. Eller gå och gå, gick kanske 10 meter i taget innan jag stannade för att fotografera. Insåg dock att det skulle ta väldigt lång tid att gå 3,5 kilometer på det viset, och även om sista bussen skulle gå efter 10 på kvällen kanske det var bra att öka takten lite.

Staty vid infarten (och busshållplatsen) till Geevor Tin Mine.

Geevor. Vad som är vad har jag ingen aning om eftersom jag aldrig gick in.

Vy nedanför Geevor, där Levant-gruvans område börjar.

En liten skorsten. Ibland är det faktiskt bra med personer med i bild.

Strax efter att jag hade gjort det kom jag fram till Levant-gruvan. Tänkte bara titta in där lite snabbt, men när jag löste biljett fick jag höra att en guidad tur precis skulle börja, så jag hakade på den. Det tog lite drygt 1,5 timme….japp, snabbkoll var det…😂 Men det var väldigt intressant. Det man ser av gruvan uppe på land är i stort sett ingenting. Under jorden och havet (i det här fallet) går gruvgångarna först ner en halv kilometer, sedan ut till havs lika långt. Utifrån översiktsbilden och guidens berättande kan jag tro att det är minst en mil gruvgångar under husen man ser.

500 meter ner och 500 meter ut under havet går det gruvgångar här. Det gröna som inte är gräs till höger mitt i bilden är tecken på att det finns koppar i marken och var något gruvspecialisterna letade efter.

Översiktsbild över Levant-gruvan.

I turen ingick en visning av en av gruvgångarna, dock en av de stora fina gångarna som bara fanns nära marken där många behövde passera varje dag. Vi fick även se när de körde en ”beam engine” som drevs med ånga och användes för att frakta upp materialet nedifrån gruvan till marken. Den togs ur drift när gruvan stängdes 1930 men har på senare år restaurerats och visas nu upp för besökarna.

Detaljer från Levant. Överst vänster: badkar för gruvarbetarna att ta ett varmt bad i efter sina pass; uppe, mitten: kylningsdamm för ångmaskinen som drev den gröna konstruktionen som i sin tur drev ett svänghjul som var sammankopplat med trummorna nere till höger. Runt dem var virat rep som lyfte eller sänkte behållare att lasta gruvmaterialet i. Nere, vänster: huset som denna maskin står i.

Tillbakablick över Levant-gruvan.

Köpte mig sen en glass (jag har varit duktig på att äta glass på denna resa) innan jag skulle vidare mot nästa gruva, och höjdpunkten, Botallack. Hittade inga skyltar om någon kustled, men gick i rätt riktning på en stig/led som såg riktigt rejäl ut. Enligt kartappen var det inte den jag *borde* har varit på, men den här gick närmare vattnet så jag gillade utsikten. Efter ett tag blev den dock ganska smal, och till slut insåg jag att det nog inte var en stig jag borde gå på, speciellt inte med ganska mycket packning.

Det här tyckte jag var helt okej…

…och det här var mer än okej…

…men här började det kännas för läskigt…

…så jag vände tillbaka.

Vände och fick gå tillbaka typ hela vägen innan jag kom upp på en nästan väg-aktig stig åt samma håll. Ångrade mig inte alls att jag tagit den extra svängen, dock. Efter en stund delades vägen i en ”byway”, som var vägen, och en stig som inte var helt olik den jag börjat gå på innan. Dock smalnade inte denna av. Hade mer andnöd av utsikten än backarna, och då var jag inte ens framme vid den bästa biten än.

Följde man de här markörerna var det mycket lättare. Men också tråkigare. Och vad vore en vandring utan Lizzan som yrar runt?

Till slut kom jag dock upp på en höjd och ner på en spets och såg folk på en annan, lägre klippspets mittemot mig som stod och fotograferade åt mitt håll så jag anade vad jag hade under fötterna. Dock kunde jag inte se dem därifrån jag var – eller snarare så vågade jag mig väl inte så nära kanten. Gick upp till stigen igen och runt ”hörnet”, och där var de. Crowns engine houses. Inte bara inspelningsplats för Poldark, utan tjusiga i sig själva också. Började nästan grina när jag såg dem. På något vis var den här dagen ungefär lika känslosam som när jag var i Cardiff Bay första gången och såg inspelningsplatser för Doctor Who och Torchwood, trots att jag inte skulle kalla mig lika mycket av ett Poldark-fan. Det måste ha att göra med att det är så vackra omgivningar istället.

Trianguleringsmarkör. Tittar man noga på de två sista bilderna nedanför kan man se den här uppe på toppen av klippan.

Vy från lite nedanför trianguleringsmarkören.

När jag kom så långt att jag kunde titta ner på de där fotograferna jag sett tidigare så jag också hur mycket *ner* det verkligen var. Och till att börja med hittade jag inte var stigen började för att ta mig dit. Såg sedan en pappa och en 5-6 årig dotter traska nerför backen och gissade att det måste vara bästa stället. De vände om på en liten platå innan den riktiga spetsen där det även satt en tjej och fotograferade. Pappan verkade inte tycka att stigen vidare såg nåt vidare ut, i alla fall inte i sällskap av dottern, så jag stannade också till en stund. Hon som satt där och fotade var visst ute med fotograf-gruppen, men pallade inte att gå ner till resten av gänget då hon hade höjdskräck. Dock var det där nerifrån man skulle få bästa bilderna, sa hon.

Där de tar gruppfotot är där jag pausade på väg ner. Bakom dem är udden där man får bäst foton. Tydligen.

För att komma vidare var det en liten brant ned till en relativt smal ås innan det blev bredare igen, och ärligt talat kände jag mig mer nervös över branten än den smala biten. När jag såg att det gick att gå en lite mindre brant omväg ner bestämde jag mig för att testa. Det var ju i alla fall bredare än stigen jag tagit fel tidigare. Gissade dock att jag inte heller skulle gilla utsikten, så jag stirrade ner på stigen och fötterna och följde efter ett gäng på tre grabbar som nästan halvsprang över. Och hon hade rätt. Jag föredrog definitivt bilderna från den udden. Och trots alla fotografer där var det inga problem att få fri sikt mot husen.

Klassisk gruvbild på Crown Engine houses.

Sen skulle man då upp igen. Min stegräknarapp säger att jag gått uppför motsvarande 33 trappor igår, och jag gissar att runt hälften var i den backen. Flåsade rejält när jag kom upp, men annars var det inte så hemskt. Gick vidare mot Wheal Owles som är ett av de stora husen uppe på backen.

Wheal Owles, på sniskan…

…och framifrån.

Bästa bilderna tyckte jag dock att jag fick från det andra huset, med Crown-husen i bakgrunden. Någon av dessa kommer nog att bli omslag på nästa bok.

Har svårt att bestämma mig för om jag gillar den här…

…eller den här bäst.

På något mirakulöst sätt lyckades jag sedan slita mig därifrån, gå upp till byn Botallack och hitta till busshållplatsen med sådär en minuts marginal tills bussen hem kom strax efter 18. Hade då gått lite drygt en mil redan, och var jättehungrig. Hade inte heller något planerat matställe, så jag hoppade av bussen lite tidigt och började vandra runt i Penzance på jakt efter middag. Det var jag inte ensam om, det var mycket folk överallt. Fick till slut ett bord i ”trädgården” på Turk’s Head, som ska vara den äldsta puben i Penzance. Trädgård var att ta i, det var bord under parasoll på en bakgård utan växter, men det var någonstans att sitta. Hade blivit varnad att det kunde ta lång tid med beställningen då det var fullt upp, men det gjorde mig inte så mycket. Beställde en cajun chicken-burgare som var helt okej, varken toppen eller usel, så ganska lik mitt intryck av Penzance som helhet. 😝 Charmig pub, dock, men dåligt ciderutbud. Tror de hade fler svenska cidrar än lokala. 🙄

Tillställning på slottet

Posted on by

Idag (och imorgon, och några veckor till) anordnade English Heritage tornerspel på Pendennis Castle. Jag hade redan köpt biljett till både entrén och tåget, och ”lite regn” skulle inte hindra mig. Som tur var blev det bara *lite* regn och inte lika som igår. Nog för att jag tycker det kan regna ordentligt hemma också ibland, men tycker inte att jag har blivit lika dränkt på lika kort tid som jag blev här.

Idag småstänkte det mest, med några lite värre men korta skurar. Klev av tåget vid Falmouth Docks och försökte leta mig till slottet. Det var inte så värst bra skyltat för fotgängare, så jag tog en längre och onödigt backig väg dit. Men jag kanske behövde motion. (Äppelklockan är väldigt nöjd med mig nuförtiden)

Tittade mig snabbt omkring när jag ändå hittat fram, men det doftade gott från grillen så jag köpte mig en skosula till hamburgare som jag åt i regn och blåst medan jag tittade på och lyssnade till ett par musikanter. Strax efteråt visade riddarna upp lite stridshästträning, och klockan ett körde gycklaren igång med en show innehållandes allsköns konster. Tyvärr har jag inte mycket bilder på det just nu, då jag använde vattentäta kameran och iPaden inte har lust att göra något med de bilderna. 🙄

Trumma, liten flöjt och en hurdy gurdy (vevlira, men låter inte lika roligt).

Riddarträning. Eller mest träning för hästen, faktiskt.

Main gun tower.

Royal Barracks.

St Mawes i bakgrunden.

Boom!

Vid två sprack det upp lite och falkenerarna kunde visa upp sina rovfåglar. Jag bommade den första, men sedan visade de en duvhök och en örnblandning som till hälften var kungsörn och till hälften någon annan sort som jag inte minns. Maffiga fåglar. 😲🦅

Tempest, en duvhök, och Imperius, en delvis kungsörn.

Köpte mig lite glass och vandrade över till gycklaren som skulle ha sin eldshow. Framför allt var han väldigt rolig, det var väl därför jag valde det istället för att se riddarna klä på sig, vilket skedde samtidigt.

Inte riktigt som Rammstein på något sätt, men roligt var det.

Sedan, 15:45, var det dags för den stora begivenheten, tornerspelet. På grund av blåsten och regnet blev det dock lite ändringar, de fick använda svärd istället för lansar och de fick rida lite lugnare än vanligt på grund av det något hala underlaget. Det hela avgjordes i tre grenar, och riddarna blev utslagna i exakt samma ordning som mina favoriter. Först Lancelot, sedan Wyvern, sedan Jason. Vinnare blev Wild (wo)man. Helt ärligt så var torneringen lite tråkig, jämfört med andra jag sett. Vet inte om det var för att det skulle vara realistiskt, för English Heritage verkar lägga stor vikt vid det, eller om det var bara omständigheterna kring den här kampen. Det var inte alls dåligt, bara…så lite. Hade väl velat se mer av mina favoriter. (Jag försökte för övrigt att inte vara så tråkig och gilla Lancelot bäst, men…hans häst var ju finast…😁 Förutom domaren Peters, då…😝)

Väpnare och domare Peter.

Tjusigaste hästen. Eventuellt tjusigaste ryttaren också…😝

Sir Lancelot.

Sir Jason.

The Wyvern.

Wild (wo)man på Spark.

Pratade sedan lite med gycklaren medan jag gick mot utgången och vidare ner mot Falmouth. Han hade hektiska veckor framför sig, med uppträdanden två dagar i veckan på Pendennis, och andra gig på helt andra ställen däremellan. Nu tog jag smartaste vägen in mot stan, och var strax framme vid The Stable, trots fötter som var jättetrötta efter att ha stått hela dagen. Har nog dessutom fortfarande lite sviter av sandaler och bara fötter på stenarna vid St Michaels Mount i förrgår. Fick mig ett bord och frågade efter ciderrekommendationer. Till slut blev det två half pints, för de hade ett deal om en pint och en pizza för 10 pund på tisdagar, och första rekommendationen hade en alkoholhalt på över 7%. Riktigt så snurrig tänkte jag inte bli, så han gav ett annat förslag på 4,5. Betydligt bättre. De var gods bägge två, även om ingen blev någon ny favorit. Det blev däremot pizzan, en Greek, med de absolut godaste gröna oliver jag någonsin smakat. Och en massa annat gott.

Greek pizza och två väldigt olika cidrar.

Medan jag satt och åt lyckades jag även få syn på något tjusigt utanför fönstret – ett gammeldags segelfartyg ute i hamnen, relativt långt från alla andra båtar. Vädret höll sig torrt tills jag ätit färdigt så jag rände ner på kajen innan mitt tåg hem skulle gå. Och insåg att det hade varit en dum idé att åka tillbaka till Falmouth över dagen. Nu måste jag ju säga farväl IGEN. 😭 Ett ställe med godaste pizzorna och massor med cider, ett annat med bästa hamburgarna, mysiga butiker, massor med stränder, hav, båtar (som är fina från land) och vacker natur. Varför skulle jag härifrån nu igen? 🤔😔

Shippie! Hade nästan förväntat mig att se Ross Poldark därpå, inte ett gäng i illgula jackor.

Till på köpet retades vädergudarna med mig på hemvägen. De stora molnen hade blåst bort, och landskapet badade nu i sådant där vackert gyllene ljus som är en fotografs dröm att jobba med. Och inget kunde jag göra åt det när jag satt på tåget. IGEN. Även St Michaels Mount var extra vackert när det dök upp utanför fönstret. Kollade bussarna till Marazion, men det skulle vara över en timme tills det skulle gå en, så jag erkände mig besegrad. Gick bara ned till kustleden för att fota härifrån Penzance när jag klev av tåget, och såg då till min glädje att solen gick i mörka moln. Även om jag så skulle ta taxi dit skulle det varit för sent. Så, någon annan gång. Får se hur det ser ut och hur jag känner mig imorgon efter min gruvturné. Problemet är bara att jag måste hinna packa då också…

Cornwalls pärla

Posted on by

St Michael’s Mount. Hela dagen. Bara så att ni vet.

Åkte dit vid 9 då promenadvägen skulle ”stänga” vid 10, dvs bli täckt av det inkommande tidvattnet. Och naturligtvis ville jag gå över, även om det gick båtar i skytteltrafik för besökarna när vattnet var för högt. Var där halv tio, och tyckte det såg ut som att de tagit till gott om tid innan stängning då vattnet såg ut att vara långt från vägen. Tyvärr har jag ingen bild på det, då jag lyckats tappa det minneskortet…😔 Som tur var så var det bara det allra första bilderna från den morgonen som gick förlorade.

Gångväg och gångväg. Går utmärkt att köra på också. Även med vanlig bil.

Dock hade jag fel. Tio i tio var redan den lägsta delen av vägen under några centimeter vatten. Väl på andra sidan visade det sig också att det där med stängning mest var en rekommendation – folk tog sig över gående (men rejält blöta) även efter elva.

Poppis ställe. Bilden tagen cirka tio minuter innan ”stängning”, vilket egentligen bara säger att då börjar man bli ordentligt blöt om man vill gå över.

Cirka en timme efter stängning var det fortfarande flera som korsade till fots.

En dryg halvtimme senare kom dessa på betydligt mer passande färdmedel.

Jag visste att jag skulle vara kvar här hela dagen, så jag började med att gå med på en liten rundtur nere i byn, där guiden berättade om hus och båtar och hur det var att bo på ön, som flera andra guider och anställda gjorde. Hon berättade även om kungliga besök och hur drottning Elizabeth för några år sedan kommit på besök och fått åka golfvagn upp till slottet. För oss vanliga dödliga var det dock en kullerstenig, brant stig, delvis med trappsteg som gällde.

Amfibiebåt för att frakta invånarna till fastlandet under vintermånaderna.

Båten längst fram i bild är ett par hundra år gammal, och används till att frakta kungligheter till ön.

Relativt ny men fin väggmålning.

Efter den informationen kände jag att det behövdes lite extra energi innan jag gav mig på backen, så jag gick till caféet. De hade inte börjat servera lunch ännu, så det blev ”bara” en kaka och lite chips, men det verkade räcka. Största problemet var att jag hade tagit sandalerna för att kunna gå i vattnet över gångvägen och de var inte lika lämpade för väldigt ojämn kullersten i brant backe. Speciellt inte blöta. 😝

Dock tog jag mig upp utan större problem och bara ett par andningspauser, och uppe vid slottet var det folkigt. Kände mig bitvis som ett får i en fårskock som blev vallad från rum till rum därinne, men det fanns en hel del att se. Bäst var dock utsikten. Jag var först lite besviken över att trädgården inte var öppen för besökare mer än två dagar i veckan (och inte söndagar), men när jag såg den var jag faktiskt glad för det. Den är planterad för att se snygg ut uppifrån slottet, och eftersom den var stängd – inget folk i vägen! 😁 För att vara trädgårdsmästare på ön finns ett lite ovanligt krav – man måste kunna fira sig ner med rep till trädgården.

Kolla, ett slott!

Inuti slottet. Det stör mig när rum ser ut att vara symmetriska men visar sig inte vara det när man försöker ta en symmetrisk bild…

Trädgården.

Utsikten. Gångvägen syns under ytan till höger i bild.

Slottet innehåller även en egen kyrka, för det måste man ju ha när man är en lord, och tydligen går både lord och lady St Levan som fortfarande bor i slottet på gudstjänsterna varje söndag.

Inne i kyrkan.

När jag hade tittat klart på slottet både inne och ute gick jag försiktigt nerför kullerstenarna igen. Nerför var definitivt värre än uppför och ena sandalen skavde ordentligt. Verkar dock inte ha fått några blåsor eller andra men. Vid entrén till stigen upp till slottet hade de berättarstund, så jag satte mig och lyssnade på två berättelser om ön, bland annat om Jack jättedräparen. Jätten han dräpte hade ett pyttelitet, stenigt hjärta som nu är en del av stenarna i stigen upp till slottet.

Historieberättare och lämningar efter Jacks dräpande av jätten.

Tidvattnet var nu helt inne, och jag bestämde mig för att åka tillbaka till fastlandet. Kön till båtarna var lång, men det gick undan. Det var 8 båtar som gick i skytteltrafik mellan ön och Marazion, och varje båt tog 12 personer.

Hus vid foten av gångvägen.

Vy upp mot slottet från torget man ankommer till från gångvägen.

Vy mot slottet från änden av båtkön.

Båtar som ankommer och lämnar Marazion.

Klockan var runt tre, och jag skulle vänta in eventuellt vackert solnedgångsljus vid åtta, så jag gick in på Godolphin Arms och beställde middag. Började dessutom skriva på gårdagens blogg, börjar bli efter nu. 😝 Delikat lax och sedan en halvbra ostbricka till efterrätt. En av ostarna var riktigt god, den andra lite tråkig. Men det var bra för att fördriva tiden.

Lax till huvudrätt.

Brie och Cheddarost till efterrätt. Cheddarn var god, brien lite för kall och smaklös.

Vid 18 började gångvägen bli gångbar igen, även om den inte skulle vara helt öppen förrän efter sju. Gick lite fram och tillbaka, men ljuset ville inte som jag ville. Bara en massa moln västerut. Satte mig och väntade och bloggade klart, men ingenting hände. Gav upp vid halv nio och började bege mig hemåt. Då det var söndag hade sista bussen gått vid 18 och det var väl sådär 4-5 kilometer till hotellet. När jag var runt halvvägs började det bli mörkt, och fötterna var trötta. Men då började det skutta kaniner över vägen. Minst 15 stycken måste jag ha sett, vilket åtminstone hjälpte humöret. Till slut var jag dock hemma, och märkte att jag tappat min lilla bältesväska. Med 2 extra kamerabatterier och det där minneskortet från morgonen. 😔

Instagram och selfie central. Vet inte hur många foton som tas härifrån en fin dag, men det är många.

Mycket bättre bild än så här blev det inte, när ljuset inte ville vara med och leka. 😔

En sekund innan en hund kommer och skrämmer bort måsen…tyckte den poserade så fint.

Mja, okej…men någon fempoängare är det inte.

Tog sovmorgon idag då vädret inte skulle bli något vidare, men hann i alla fall med lite frukost. Bestämde mig sen för att åka lite buss, då jag varken kände för att stanna på rummet eller traska runt i stan. När jag gick ut till busshållplatsen sådär 2 minuter härifrån hällregnade det. Vågrätt. Jag var dränkt innan jag hunnit halvvägs. Köpte en macka och lite vatten och åkte till St Ives. Och såg INGENTING. Inte bara för regnet utanför, utan för att fönsterrutorna var alldeles igenimmade. Kändes lite lönlöst att åka vidare mot Newquay som jag hade tänkt, men jag hade ingen lust att yra runt i regnet i St Ives heller, även om det just då inte var lika illa. Klev på bussen mot Newquay men kände att det skulle bli väldigt sent att åka ända dit och tillbaka. Kollade kartor och tidtabeller och satsade på St Agnes istället, då skulle jag vara tillbaka i St Ives fyra och Penzance fem.

Såg fortfarande inte ett dyft. Att torka imman från fönstret hjälpte inte heller, men kanske gick det att ana vid vissa tillfällen att det hade kunnat vara vackert om man hade sett något. Fick istället roa mig med hållplatsnamnen, de som stack ut mest var ”Bucket of Blood”, som var en pub, och ”Hell’s Mouth”, höga klippor ner i havet och definitivt ett ställe jag skulle velat se.

Sent om sider kom vi fram till St Agnes och jag blev direkt dränkt igen. Trots regnjacka. Letade mig en toalett och undrade sedan vad jag skulle göra tills bussen åt andra hållet dök upp. Hittade efter en stund en presentbutik som fick utgöra förströelse i några minuter innan jag gick ut igen. Och då hade regnet avtagit. Hittade inte så mycket annat roligt, men såg något gammalt gruvhus mellan husen, dock inte särskilt bra. Men så sprack molnen upp och solen kom fram. Då det fortfarande blåste en del var jag snabbt ganska torr igen, och sedan kom bussen. Och man kunde se ut genom rutorna!

På tillbakavägen bekräftades det att det helt klart stämde att det var ganska fina omgivningar när man väl såg något, så dagen var ju inte helt bortkastad ändå. Var sugen på asiatisk mat och letade rätt på bästa thai-stället i Penzance. Det visade sig vara en dryg kilometer bort, och regnet började hota igen. Dock var det inte uppifrån man riskerade att bli blöt när man gick längs promenaden vid havet, utan från sidan. Vinden tvingade upp massiva vågor mot kanten och det var helt klart roande att se folk utmana varann att stå nära när vattnet kom farande. Själv fick jag bara något enstaka saltstänk på mig innan jag var framme vid restaurangen, Thai Moon.

Jubilee Pool, en saltvattenssimbassäng i Art Deco-stil.

Jubilee Pool från utsidan.

Tjusigt inrett, bra service och god mat. All mat där är i grunden mild till mediumstark, och jag ville gärna ha min lite starkare än så. Servitrisen rådde mig dock till att hellre ta in lite chili på sidan av ifall jag inte tyckte det var nog starkt. Det lät ju visserligen bra, men när jag väl smakat så märkte jag att jag hade rätt. Skulle ha haft lite mer krut i redan från början. ”Medium” är ju så väldigt subjektivt. På Nandos är det t.ex. lagom starkt för mig, dvs med lite bett, här var det typ inte mycket styrka alls. Skulle nog till och med kunna sagt att mina icke chili-gillande vänner skulle kunnat äta det utan problem, men de hade förmodligen protesterat. Nåja, med extra chili blev det tokgott. Beställde även in friterad ananas med glass som efterrätt, och den var också supergod.

Huvudrätt, nummer 23 med kyckling. Gott!

Flitelad banan…näe, ananas med glass, var det ju.

Gick tillbaka mot rummet, med ett snabbstopp på snabbköpet, men blev distraherad av vågorna på havet. Såna vågor får man inte på Storsjön, vad jag vet. Var tvungen att gå ner och kolla en stund innan jag till slut tog mig hem. Så nu blev det ju sent i alla fall, och jag som hade tänkt ha en lugn dag…😝

Det syns ganska tydligt var vågorna har slagit över kanten. 😂

Våg på våg på våg…🌊🌊🌊

St Ives

Posted on by

Fredagseftermiddagen spenderades med vila, och då jag började bli hungrig igen framöver kvällen traskade jag ut för att leta mig något relativt tråkigt att äta. Vad passade då bättre än Wetherspoons? Då jag dessutom har deras app behövde jag inte prata med någon för att beställa, vilket passade mig utmärkt då jag kände mig lite svagare än vanligt. Efter en kyckling och avokado-wrap fick jag i alla fall tillbaka lite av energin och orkade till och med fota lite – bland annat båten jag varit ute på tidigare och nu låg alldeles snällt och stilla i hamnen.

Efter en lite lugnare frukost på lördagmorgonen åkte jag till St Ives. Det har tidigare varit lite av ett konstnärsmecka, och har fortfarande fullt av individuella butiker och matställen. Dock spenderade jag inte så mycket tid inne bland husen, utan letade mig ner till vattnet. Stannade till och kollade på en affisch och blev tillfrågad om jag ville följa med ut på en båttur….njae…😝

Hittade istället en stenträdgård med skulpturer som bara är stenar balanserade på varann, och artisten spanade ut över alltihop. Såg en skylt om att det var helt okej att gå ner och fotografera, så jag lovade att vara försiktig och försöka att inte välta något efter att jag lämnat ett litet bidrag i hans hink. Hörde någon som stod och tittade och sa att ”det är ju bara sten”…ja, men? Man kan ju faktiskt se det vackra i det enkla också. Och så hade han gjort en dinosaurie. 😁

Utan att ha förstört något gick jag sedan vidare och letade mig en glass. Hallon och mörk choklad, båda som sorbet. Chokladsorbet var något nytt, men det funkade det också. Och fiskmåsarna fick ingenting.

Hade hittat en artikel om de bästa fotoställena i St Ives och bockat av två redan. Det tredje var uppe på en kulle ute på spetsen av halvön vid St Ives. Området kallas ”the Island” även om det inte är en ö. Uppe på kullen finns ett litet kapell, runtom finns små stränder och utsikten är naturligtvis inte dum. Innan jag gick upp pausade jag vid en av stränderna och åt lunch ur låda, väl påpassad av fiskmåsarna. De fick inget nu heller. Kollade några instagrammare in action medan jag åt, men fotade inte fotandet, mest för att jag hade händerna fulla.

Upp mot toppen, och jag hamnade precis bakom en stor grupp italienska ungdomar som kanske var på klassresa eller något liknande. De verkade i alla fall ha kapellet som mål, så att få kort på det var lönlöst en stund. Dock har jag ju tålamod. 😇 När de hade gått lekte jag själv lite med kameran, så det var säkert fler som fick ha tålamod.

Hittade sedan en ”stig” ner på ”stranden”, som just där bestod av stora stenar. Var inte på humör för att traska runt mer eller beblanda mig med så mycket folk (för det är mycket folk/turister i St Ives), och där var det lugnt. Ställde upp kameran igen och lekte lite mer. De som gick förbi hade säkert något att flina åt om de såg mig, men eftersom jag inte såg dem behövde jag inte skämmas. Inte för att jag tror det hade synts om jag rodnat ändå, solen hade gjort sitt.

När jag hade fått nog av selfies gick jag istället tillbaka mot bussen. Kanske inte hade sett så mycket av stan, men det jag såg gillade jag. Och jag har fortfarande inte plats i resväskan för en massa shopping. Tänkte ta bussen via Land’s End, då det fortfarande var ganska tidigt och jag inte ville hem direkt. Kom upp till buss-stationen med 20 minuters marginal och kom på att jag glömt köpa något drickbart, och jag var törstig. 2-3 timmar på en öppen buss skulle inte vara någon hit. Kollade kartappen efter närmaste snabbköp och travade iväg. Och kom till en ordentlig nerförsbacke. Som jag förstås skulle behöva gå uppför också. När jag väl hittade butiken var det dessutom jättelång kö och det hade tagit några minuter att gå dit. Nåja, plockade på mig dricka och vatten och ställde mig längst bak. Sen gick det undan, de öppnade fler kassor och strax var jag ute igen. 9 minuter till avgång. Och tröga turister i vägen. 😝 Måste säga att jag kände mig väldigt nöjd när jag i ganska hög fart gick förbi en ung, smal tjej i värsta uppförsbacken. Hon kanske hade haft en jobbig dag och inte brått någonstans, men det var i alla fall en kul känsla. (Och inte som att ha blivit omgådd av en dam med rullator, vilket också har hänt mig) Hann med bussen med 5 minuters marginal och fick plats på övervåningen. Uppskattade landskapet mer den här gången, i friska luften, och det kändes mindre skumpigt också. Men var jag inte blåst innan så blev jag det nu.

Hav och båtar

Posted on by

Det är precis vad National Maritime Museum Cornwall handlar om, och det var där jag spenderade dagen. Det skulle bli varmt och soligt så det var bäst att hålla mig inomhus. Fick kommentar på frukosten om min solbränna – jodå, trots 30 SPF dagligen så biter den däringa solen på mig. 🙄

Började med att traska runt på deras tillfälliga Titanic-utställning som var väldigt välgjord. Flera av utställningsobjekten var dessutom på svenska, gissningsvis utlånade av en svensk samlare. Intressant och tragiskt.

Gick sedan ned till ”tidal zone” ett par fönster ut mot havet som vid högvatten är helt under vattenytan medan bara nedre delen är täckt under lågvatten. Det var flod när jag var dit så jag såg även lite fiskar som simmade förbi.

Från djupet tog jag hissen upp till toppen av observationstornet. Det var finfin utsikt däruppe men tyvärr glas i vägen överallt. Och räcken, även om man ignorerade glaset. Dock fanns det kikare att låna så man kunde spana långt bort.

Mumsade i mig en god mozzarella-macka till lunch innan jag fortsatte utforska vädersystem och hur man styr en båt egentligen. Och hur en massa olika båtar fungerade. När jag kom till Falmouths egna maritima historia tröt orken lite, men det ordnade sig när jag kom ner till bottenvåningen och började läsa om fiske och folk som otroligt nog överlevt ute på haven när deras båtar kapsejsat.

Även här var också souvenirshopen väldigt intressant, och jag lämnade den med endast en pin. När ska de uppfinna Mary Poppins-väskor egentligen? Skulle vara supersmidigt.

Gick sedan ut på stan och försökte hitta mig en tygpåse att ha lite extra grejor i, men som vanligt när man är ute efter något så hittar man det inte. Gick istället och åt en till pizza på the Stable, och drack en cider till.

Återfick lite ork i benen och traskade bort till det där geocachestället. Kollade redan i morse, men då var det också fullt med folk. Nu var det tomt och jag kunde börja leta. Det kändes lite lönlöst en stund, men sen så såg jag något som inte riktigt hörde hemma. Och där var den! En blå, avlång låda, precis som det stod i beskrivningen. Så jag kan tipsa om GC2C7R3 om ni någon gång är i Falmouth.

De tre återbesöken var dessutom väl värda mödan när jag såg det underbara ljuset som dök upp på kvällen. Skyndade mig sedan bort till Castle Beach för att se om jag kunde få nåt kort på strandhyddorna också, och visst, de var helt utan besökare nu. Dessutom började det regna. Bara lite lätt, och stundvis, men fick i alla fall skydda kameran lite. Själv tyckte jag mest bara att det var skönt.

Och nu funderar jag över om jag ska på stadsvandring eller naturvandring imorgon…🤔

Mysigt i St Mawes

Posted on by

Det går liksom inte att undvika ordvitsar här. Inte när de skriver ”thank you ferry much” på drickshinken på färjan. Vilket förstås bara är ett exempel av mååååånga. 🙄

Efter en riktigt god frukost med massor med fina detaljer – mjölken hällde man ur en ko och salt och peppar kom från små fåglar som satt i ett träd – tog jag mig iväg med färjan till St Mawes. Jag hade inte kollat tidtabellen innan, så jag kom dit precis när en hade gått och det var en timme till nästa. Men det kändes helt okej att sitta på piren och vänta och titta på andra blå båtar.

Det blåste rätt ordentligt och jag var lite rädd att min sjösjuka skulle visa sig igen, men det var ingen fara. Dessutom satt jag ju ute på båten. Båtturen tog cirka 20 minuter och vi såg både Pendennis och St Mawes castle från båten. När vi klivit i land stegade jag direkt iväg mot slottet, även om ett lunchstopp längs vägen hade varit välkommet. Tyvärr var det ont om sådana, så det blev bara en glass när jag kommit fram till slottet.

St Mawes ser inte ut som ett särskilt stort slott, utan nästan lika tråkigt som det i Totnes. Men det är bara från utsidan. Väl inne på området är det betydligt roligare. Själva slottet har massor med våningar, en mur man kan gå runt på och torn att klättra upp i. Och ett utomhusområde med kanoner och sånt.

Precis när jag kom dit föregick det ”hands on history” där man fick lära sig skjuta kanon. Några barn var med och fick utföra (på låtsas) de uppgifter som behövdes. Strax efteråt hade de en liknande demonstration av hur man använde en cutlass (vilket tydligen blir ”huggare” på svenska). Jag var först lite tveksam, men hur skoj är det att bara stå och kolla, och på andras barn, dessutom? Föräldrarna hakade på så jag gjorde det jag med. Kan tänka mig att vi utgjorde en ganska rolig syn när vi sprang runt och viftade med små träsvärd och skrek ”aaaaarrrrrgh”. ☠️😂

Gick sedan runt både ute och inne och fotade, men avsaknaden av lunch började märkas på energininvån. Köpte mig en ”gröt på bit” när jag gick från slottet, men det räckte inte så långt det heller – men i alla fall till färjan tillbaka till Falmouth. Färjorna till och från St Mawes går från två kajer i Falmouth, och som tur var hamnade jag nu vid den jag inte åkt ifrån, utan den som var närmare hem och alldeles intill stället jag tänkt äta middag – the Stables.

Pizza var helt klart en bra idé, cider…kanske lite mindre bra, på relativt tom mage. Tog en till provbricka, och råkade dessutom börja med den starkaste, då jag ställt brickan bak och fram på bordet. 8,4%. 💀 Så det märktes i alla fall väldigt tydligt att det inte var den päroncider jag hade förväntat mig. 😂 Men ärligt talat var den där för stark för att vara god, så den fick stå kvar på bordet när jag gick därifrån.

Väl tillbaka på rummet hade jag fått tillbaka ren tvätt som jag lämnat in innan jag gick iväg. De hade till och med sorterat strumporna åt mig. 😁 Så nu ska jag nog klara mig ända tills jag kommer hem, om jag nu åker härifrån, vill säga.

Vilse i trädgården

Posted on by

Är man i den här delen av Cornwall ska man mest troligt till the Eden Project. Eftersom alla andra åker dit åkte jag istället till the Lost Gardens of Heligan, dels för att det var utomhus, dels för att jag hoppades att det skulle vara mindre folk. Och mindre folk var det säkert, men det betydde inte att det var lite folk. Kom dit lagom till de öppnade, och då kom det även minst en busslast med turister, som jag hamnade precis bakom. Med mitt fotograferande är jag dock ganska långsam av mig, så jag såg inte till just dem så länge. Däremot kom det mer folk hela tiden, som gick om mig. Tur man har tålamod, i alla fall när det gäller foton.

Började gå längs the Woodland Walk för att se skulpturerna, men missade den första och den tredje var väldigt svår att fotografera. Hade varit enklare om man fick gå närmare, men nu fick jag så snällt hålla mig på stigen.

Gick vidare genom West Lawn som är en stor äng med blommor, och där surrade det ordentligt. Hade varit roligare med lite fler sorters blommor, nu var allt gult förutom någon enstaka blåklint eller vallmo.

Sen kom jag till djungeln, som är en av höjdpunkterna i trädgården. Det är som det hörs på namnet, en djungel. Den ligger skyddad i en liten svacka och är ett par grader varmare än resten av området, och hör växer det bambu, ormbunkar och massa annat. Och så finns det en repbro. Den var lite läskig. 😱

När man hade gått ner till djungeln var det då det där med att ta sig upp igen. Det fanns gott om varningar på nedvägen om att vägen var ”very steep”, och att man skulle tänka på att man skulle tillbaka också. Det gjorde jag, men kunde ju ändå inte låta bli. 😝 Tittade först på ”Diagonal path” för att ta mig upp igen, men den såg så mörk och trist ut. Och brant. Så jag gick istället en liten bit bort mot Lost Valley och klättrade uppför Bottle Dump Hill istället. Den var förmodligen ännu brantare, för man tog sig lika högt på kortare bit. Och inte var det så mycket luftigare heller, men det var i alla fall inte en jättevarm dag. Och som fotograf har man ju alltid ursäkten att stanna och ta kort när man inte kan andas. 😅 Väl uppe från Bottle Dump Hill var det bara att fortsätta uppåt, nu längs Higher Sunken Lane. När jag väl kommit uppför den också kittlade det i näsborrarna av grillos. En väldigt väl tajmad och placerad grillkiosk stod precis ovanför backarna. Köpte mig en hamburgare som trots utmattning och hunger inte alls var god. Tillbehören var helt okej, men själva burgaren – nej. Fick inte ens i mig hela.

Det var i alla fall slut på uppförsbackar, och nu hade jag kommit till djur-delen av trädgårdarna. De hade ganska många av samma raser som på Rare Breeds Farm i Totnes, så jag kollade inte så noga – dessutom var många av djuren långt bort i sina hagar. Och man skulle varken klappa dem eller mata dem.

Kvar var då de formella trädgårdarna. Ja, kvar på min planerade rutt, alltså, det hade funnit betydligt mer att se om jag hade haft tid och ork. Där fanns det både blommor, frukt och grönsaker, och en fågelskrämma förstås.

Letade sedan reda på den där skulpturen jag hade missat, och blev sugen på en glass. Hade sett en glasskiosk precis där man kommit in i parken, men den var inte öppen. Hade sett en annan vid hamburgerkiosken, men när jag var halvvägs dit och såg att det var tio minuters promenad kvar kom jag på att åtminstone grillkiosken skulle stänga 14:30, vilket klockan hade hunnit bli. Gav upp det och gick tillbaka igen, och DÅ var glasskiosken vid ingången öppen. 😁 Köpte två skopor, en belgisk choklad och en med den udda kombinationen salt karamell och rabarber. Det funkade. 😋

Trött och lite irriterad gick jag sedan till bussen med god marginal. Åkte upp till toppen av stan och vandrade runt lite och letade middag. Till slut blev det en ny Wetherspoons. Det finns en indisk/nepalesisk restaurang i stan som ska vara bra, men det var över en timme till den skulle öppna, och så länge skulle jag inte kunna hålla ögonen öppna om jag skulle vänta. Blev en halvbra pizza med kyckling, lök och BBQ-sås, som jag lade till extra ananas på. Har inte ätit god mat sedan i Devon…eller frukosten i morse var god, men då var jag fortfarande mätt efter middagen igår, så jag var egentligen inte sugen. Och eftersom det här är ett sånt ställe där man ska beställa frukosten kvällen innan är det svårt att anpassa efter vad man är sugen på just den morgonen. Så redan i morse beställde jag pocherade ägg på toast till imorgon, och då kommer jag förmodligen vara jättehungrig. 🙄

Men nu tror jag att jag ska göra den här damen sällskap…och hoppas att det inte kommer in fler långbeningar av varken den flygande eller krypande typen – igår en gigantisk harkrank som vinglade runt hela rummet och skrämde mig så jag skrek när den landade på mig – och tidigare ikväll hittade jag en lika jättestor spindel i badrummet.

På andra sidan gränsen

Posted on by

Jag är i Cornwall nu. Det är tydligen en STOR GREJ. Lite som norskar och svenskar så är det rivalitet mellan Devon- och Cornwall-bor. Även om flera jag träffat i Devon erkände att Cornwall var helt okej så lät det lite motvilligt. Får väl se vilket jag föredrar när jag varit här en stund.

Jag har tydligen blivit lat, för jag tog taxi både till och från tåget idag. Men med tanke på en kilometers avstånd och alla backar så känns det helt klart värt det. Kommer inte vilja släpa resväskan uppför jättebacken till tågstationen härifrån heller. 😝

Så nu bor jag i the Eden Suite på the Elms Guest House i St Austell. Bara badrummet här är större än vissa rum jag haft i London. Och sängen är jättestor – behöver rulla flera varv för att ta mig till andra sidan. 😂 Men så kostar det lite mer också. Det här var ju lite av en sista minuten-ändring av planerna, och såhär mitt i resan tänkte jag unna mig lite lyx. Jag har till och med badkar med whirlpool-funktion. Kanske blir något att testa på fredag då det ska bli en massa regn.

Efter att ha kollat in rummet åkte jag direkt till Charlestown, någon kilometer bort. Det är hamnen till St Austell och har figurerat som inspelningsplats för bland annat Poldark (och ett avsnitt av Doctor Who!). Gammal hamn, gamla byggnader, fina skepp. Tidigare var det visst gratis att traska runt i hamnen, men nu har de börjat ta inträde. Det mesta kan man dock se från utsidan, men lite nya fotovinklar blir det ju. Och så får man gå ombord på skeppet. 😁 Jag köpte en kombinationsbiljett med skeppsvraksmuseet för sådär 110 kronor, vilket det absolut var värt.

När jag precis klivit utanför hotellet kom jag på att jag hade gömt solglasögonen på rummet. Dock såg det mer ut att bli regn, så jag tänkte att jag nog skulle klara mig ändå. Klart att solen kom fram. 😝 Så när jag kikat runt i hamnen och lekt pirat gick jag in på museet istället. Det var betydligt intressantare än jag hade trott och det tog mig nog 1,5 timme eller så att gå runt och kika och läsa. Presentshoppen på slutet var också väldigt intressant, och hade jag haft plats i resväskan kunde det ha blivit DYRT. Sa det till expediten, som avslöjade att hon spenderade mer av sin lön i den butiken än någon annanstans. 😝

Letade sedan rätt på lite mat. Hade toppen utsikt över hamnen och god cider, igen, men maten var inte så fantastisk. Inte ens ostbrickan som jag beställde in till efterrätt, då de 5 första ostarna var lite för milda för min smak. Blåmögelosten var dock god. Men mätt blev jag, och sedan traskade jag ner till hamninloppet där det var full rulle med ungdomar som hoppade ner i vattnet. Och vuxna som fiskade. Jag bara fotade. 😁 Och sen for jag ”hem”, efter en lång promenad uppför backen…

Ostbricka med relativt tama ostar. Och såna där röda hemskheter igen.
Hopp!
Och Ross (Poldark) såg man bara skuggan av…tyvärr.