Tag Archives: Edinburgh

Fullbokat och lite till

Posted on by

2 augusti 2023

När jag satt och planerade den här dagen på tisdagskvällen undrade jag om jag inte tagit mig vatten över huvudet, med TRE tider att passa. Vatten över huvudet blev det också, för det regnade när jag klev upp och gick ut. Hade ju tänkt frukosta på hotellet, men då jag var lite seg kände jag inte att jag hade tid för en full Scottish och inte var jag sugen på bara någon croissant som var deras express-alternativ. Jag var sugen på en bacon-macka. 😝

Gick iväg uppför backen och hittade ingen Costa, ingen Pret, och ingen Greggs, men väl ett par Saint Arbucks. (Kan inte kalla dem annat sen en skotsk guide i London envisades med att kalla dem så. 😝) De hade baconmackor, men…just det där stället var inge bra på att rosta dem, för den var inte helt varm. 🙄 Nåja, det var lite mat i magen i alla fall, så jag gick vidare i regnet uppför Royal Mile. Har aldrig sett den så tom som en regnig morgon före 9, det kan jag säga. Behövde bara kryssa mellan vattenpölar, inte folk.

Hade bokat in mig klockan 9, men min vana trogen så var jag tidig med nästan en kvart. När de såg att jag var där själv släppte de dock in mig direkt i alla fall, gissar jag inte tar upp så mycket plats. Jag var lite orolig att alla synintryck skulle vara jobbiga för min hjärna, men just det gick faktiskt utan problem. Den skrikande ungen som hade lungor som en operasångare, däremot…..🙉🙉🙉

Camera Obscura & World of Illusions är ett högt hus på 6 våningar inklusive takterassen, och efter pandemin införde de ett enkelriktat system där man går upp två trappor i taget, kollar igenom den våningen, upp 2, kollar, upp till taket, ner 2…etc. Det gjorde att jag inte så lätt kunde smita undan skrikungen heller, speciellt inte om jag inte ville missa något av utställningen. Inte var det lika lätt att använda lurarna heller, då vissa av attraktionerna baseras på ljud. Nåja, jag försökte hålla för öronen så gott det gick, och var lite avis på personalen som kunde hänga här när stället var stängt i lugn och ro – killen i kassan kom fram till mig när jag stod i ljuskorridoren och berättade att det var hans favoritplats i huset och att han gömt sig där ofta.

Oändligt med ljuspunkter åt alla håll – och ett ljushuvud? 🤓
Lekte man lite med long exposure-funktionen på telefonen kunde man t.ex. få till sånt här.
På våningen ovanför kunde man leka med elektricitet.

På nästa våning kom han fram igen när jag var i närheten av ”Magic Eye” 3d-bilderna och undrade om jag hade sett vad som gömde sig där. Just såna där bilder var jag väldigt fascinerad av när jag var yngre, så jag har väl 3-4 böcker som jag kollat mycket i. Så generellt har jag väldigt lätt för dem nu – vilket inte han hade. Han tyckte att jag hade en superkraft där. 😁

Såna här bilder, alltså. Titta ”igenom” bilden genom att fokusera ögonen på något bakom skärmen för att se vad som är dolt. (Bilden snodd från nätet)

Kom sedan upp till takterrassen, där det förstås fortfarande regnade. Där uppe finns även själva Camera Obscuran. Då vädret inte var jättebra skulle det inte bli så fantastiska bilder, men de skulle ändå köra en kort show för att visa hur den fungerade. Till att börja med fick vi gå in i ett mörkt rum. Och till min fasa så var skrikungen med. Och han gillade INTE mörker. Guiden frågade lite fint om föräldrarna trodde att det skulle gå bra, och jooooodå, det skulle gå så bra så. När han skrikit en hel del genom introduktionen frågade hon igen, och det var iiiinga problem. Kanske inte för dem. 🙄 När hon släckte ned helt och det blev jättemörkt försökte de först distrahera honom med något på mobilen men när hon frågade tredje gången så var det faktiskt en av dem som tog med honom ut. ÄNTLIGEN.

Från takterassen har man utmärkt utsikt över Edinburgh – om det inte är moln och regn i vägen.
Det finns ett gäng Camera Obscuror runt om i världen – en finns t.ex. i Trondheim enligt en plansch inne i den här. Jag har dock bara sett den här från insidan, vad jag minns. Den i Aberystwyth har jag sett från utsidan.

Camera Obscuror är fascinerande grejor, kan jag tycka. Med en spegel på ett tak, ett litet hål och eventuellt någon lins för att fokusera ljuset på en skiva inne i rummet kan man i den i Edinburgh kolla över mest hela staden. Ingen elektronik överhuvudtaget. Riktigt coolt. Nån gång måste jag kolla en när det är bra väder. 😝 Guiden berättade att andra ägaren till Camera Obscuran även byggde huset intill. På väggen mot Camera Obscuran finns det bara pyttesmå fönster i det huset – han var rädd att personalen där skulle spionera på honom. 😁

Lyckades undvika de värsta skriken på väg neröver huset igen, men längtade efter en dag här bara för vuxna. Inte för att alla såna alltid beter sig så mycket bättre, men kanske lite ändå. På en hel del av grejorna hade det också varit bra att ha med sig sin klon, då de bara fungerade med två personer. Såg en kvinna försöka spänna fast sin telefon för att fota inne i Ames-rummet, och då erbjöd jag mig att fota åt henne, så fotade hon åt mig. Det är en av de coolare grejorna. 😁

Tre olika lampor ger skuggor i tre olika färger – och så kombineras de förstås när skuggorna överlappar.
I Ames-rummet kan man både få känna sig stor…
…och liten. Ja, det är samma rum. Och samma jag. 😝

På sista våningen finns sen de två riktigt coolaste attraktionerna, Vortex-tunneln och en spegellabyrint. Tunneln var poppis för fotografering, så jag väntade en stund för att låta paret innan fota klart, sen kunde jag fota lite själv. Och försöka hålla balansen. 😂 Spegellabyrinten är också riktigt lurig, men navigerar man på känsel istället för på syn så går man i alla fall inte in i dem så hårt. Såg en tjej därinne som gick runt och putsade alla speglarna, och det är klart att illusionen förstörs om man ser någon smuts som hänger i tomma luften (tror man). Upptäckte också att man kunde titta snett på sig själv därinne…🤪

Vortex-tunneln. Gångbron i mitten är en helt vanlig gångbro, den svajar inte ens som de i Inverness. Den färgglada duken som snurrar runtomkring får en dock att tro att man håller på att tappa balansen riktigt ordentligt.
Vem tittar snett på vem?
Hur var det nu – hur många Lizzor är för många? 😲

Hade tänkt spendera ungefär 3 timmar där, för att sedan äta lunch och gå vidare till nästa bokning som började 14:00. Nu hade jag dock klättrat upp och ner på typ 2, så jag behövde hitta på något mer innan matställena var redo för lunch. Shopping var som tidigare inte världens bästa idé, men så kom jag på att jag ju aldrig varit in i St Giles’ Cathedral. Sist jag var i Edinburgh kostade det 5 pund om man ville fotografera därinne, så jag gjorde aldrig slag i saken. Tänkte att jag i alla fall kunde kika runt lite nudå när jag ändå hade tid över.

Nu verkade det inte heller finnas några restriktioner på fotografering för folk gick runt med mobilkamerorna i högsta hugg. Och nog fanns det att fotografera, alltid. Kanske får ta en sväng med riktiga kameran nästa gång jag är i trakterna – den hade hjälpt för att få mer närbilder av en del roliga detaljer – och så glömde jag kolla efter ängeln som spelar säckpipa!

Tjusiga fönster måste det ju förstås finnas.
Och tjusiga tak också.
Roliga figurer är kanske lite mer annorlunda, som längst upp här.
Och mer inzoomade bilder på några på andra sidan här.
Såna här har jag dock sett förut.
Mer tjusigt tak…
…men det här var mitt favorittak, för det är blått, och mönstret påminner mig om skotska flaggan. 🏴󠁧󠁢󠁳󠁣󠁴󠁿
Ganska typisk bild från inne i katedralen skulle jag vilja säga. Svårt att inte få med andra fotografer på bild. Dock sällan folk som kommer och ställer sig precis framför en när man håller på och fotograferar, men…🙄
Tjusigt är det ju.
Men tjusigast var nog rymdskeppet….eh, jag menar orgeln. 😁🚀

Min mest religiösa upplevelse för dagen kom dock innan jag gick in i katedralen. Jag hann bara gå ut från Camera Obscuran och några meter nerför Royal Mile innan jag såg dagens vackraste skönhet. Hon hette Gwenivere, och för 5 pund fick man hålla henne. Jag ville gärna, men bara om någon kunde fotografera. Det gjorde skötaren så gärna, och hon höll inte igen heller – massor med bilder, och en film. Tjoho! Trist bara att jag blundade precis på bästa ugglefotot. 😂 Ja, Gwenivere var en berguv, vad trodde ni?

Kom ihåg att det här är människan som lyckades blinka på en SELFIE. 😑

Klockan började bli kvart i 12, och jag kollade in på en av restaurangerna i närheten för att se om man kunde få bord till lunch, men det var för tidigt fortfarande. Medan jag väntade kollade jag menyn och bestämde mig för att gå någon annanstans. Det annanstanset var dock litet och fullbokat, så jag gick till ett tredje ställe utan att kolla menyn. Där fick jag i alla fall ett bord, men blev inte så inspirerad av menyn. Beställde till slut en Mac & Cheese med Chorizo för att få lite krydda. Den var god, men väldigt ensformig. Hade varit gott med lite sallad till, faktiskt, men någon sådan hittade jag inte på menyn. Varm var den i alla fall, till skillnad från mig som blivit lite ruggig i regnet.

De där få ärtskotten som var på var jättegoda till – kunde gärna ha fått vara 10 gånger så många.

Klockan gick långsamt mot 14, och guidningen skulle börja i närheten av restaurangen, så för att behålla platsen beställde jag in en varm choklad som efterrätt – glassen såg också lockande ut, förutom att den var kall. Chokladen var dock jättegod, det stod nåt om Aztek Dark i beskrivningen, och jag undrar om det inte var i alla fall lite chili med också.

Traskade ned till Cadies & Witchery’s lilla butik igen och blev igenkänd av damen i kassan. Berättade om mina flygproblem, och hon gick och hämtade guiden som var densamme som på spökpromenaden, det vill säga ägaren. Han kände igen mig han med. Resten av gruppen bestod av 5 personer, en brittisk familj som hade fått besök från Tyskland tror jag det var. Ett annat par skulle ha varit med men dök aldrig upp – de kanske inte gillade det skotska vädret. Jag hade för första gången tagit på mig min regnponcho, så jag var både torr och varm faktiskt. Paraplyet jag blev erbjuden i butiken tackade jag dock nej till, jag har tillräckligt med problem med att hålla koll på var jag går utan att behöva bekymra mig om vilka jag sticker ut ögonen på också. Andra verkar inte ha det problemet – jag insåg när jag gick nerför Royal Mile i regnet att jag har mer problem med folk som inte kan hantera sina paraplyer och petar till en i huvudet med dem än med regnet i sig. ☂️ (en fördel med glasögon – jag är mindre rädd att de ska peta ut MINA ögon)

Guidningen var riktigt trevlig, vi såg många intressanta gravstenar inne på Greyfriar’s, inte minst Bobbys. Vi hann också före de flesta Harry Potter-fantasterna till Thomas Riddell’s grav – J. K. Rowling har hämtat många av namnen i böckerna från den här begravningsplatsen. Såg minst tre Harry Potter-grupper som guidades runt, och vår guide funderade över vad de inneboende i gravarna skulle ha tyckt om att helt plötsligt folk började vallfärda till deras gravar på grund av något helt irrelevant.

Greyfriar’s Bobby. En likadan staty står utanför grinden, fast med blankare nos.
Dansande skelett.
Nej, jag kommer inte ihåg vad han pratade om eller varför han pekade här. Men snubben är inte liten, så fatta hur stort det här monumentet är…😲
Riddell-gravar.
Det var nåt om kärlek (handslaget) och att han såg shakespeareansk ut och att hon såg egyptisk ut, men fråga mig inget mer…🤦‍♀️🤷‍♀️ Perfekta kunden – går en vandring, har jätteroligt, glömmer bort precis allt, kan gå samma vandring igen och igen och igen…

Två statyer i Edinburgh sägs ge tur, dels Greyfriar’s Bobby, hunden som står utanför kyrkogården, och David Hume längre upp i Old Town. Man ska gnugga Bobby’s nos och Hume’s tå – extra ironiskt i och med att Hume absolut inte trodde på skrock överhuvudtaget. Vår guide hade därför ett nytt förslag – man ska klappa på ett visst träd inne på Greyfriar’s. Trädet ser väldigt mycket ut som en bak, så – Slap the bum for luck! 🍀

Greyfriar’s Bum Tree.

Pratade lite mer med guiden efteråt och sa att jag skulle titta förbi nästa gång jag var i krokarna – hoppas det inte tar fem år den här gången. Klockan var nu runt 15:30, och min nästa tid att passa var 17:30. Tanken var att äta middag däremellan, men nu var jag plötsligt inte hungrig. Hade väl ostiga makaroner halvvägs upp i halsen fortfarande. Insåg att jag var nära nationalmuseet, så tittade in där. Det hade slutat regna men blåste ganska friskt och kallt så det kändes trevligare att vara inomhus. Hade varit här och tittat runt för 5 år sedan och gillat det, så nu tittade jag runt lite på måfå, efter att ha filmat när klockan slog 16.

Millennieklockan. Det händer en hel del när den slår hel timme.
Spaceig huvudbonad.
Förarlöst fordon från 2016 som användes i tester för att ta reda på hur säkra förarlösa fordon kan vara. Svischade runt på vägar och bland gångtrafikanter i upp till 24 km/timme.
Clarsach, en harpa som var ett populärt gaeliskt instrument.
The Maiden, en halshuggningsmaskin. Det kanske är tydligt på mina bilder att museets samlingar är väldigt varierade. 😁
Skattkista som användes av ”The Company of Scotland”, ett handelsföretag som grundades 1695, för att skydda deras dokument och pengar. Under locket finns ett komplicerat lås som aktiveras genom ett dolt nyckelhål.

Dåligt med mobiltäckning var det inne på museet, och wiffyt fick jag inte till att fungera, så jag fick gå ut för att se vart jag skulle efteråt. Det var som tur var inte alls långt. Möttes av ett stort torg med mat- och dryckesförsäljning, och flera hus som var klädda i banderoller och redo för festival. Det svåraste var därför att hitta ingången till rätt hus, och sen hitta rätt rum därinne. Då det var festivalens första dag hade inte personalen full koll heller, så lite yrt blev det.

Gilded Balloon Teviot var huset jag skulle till. Därinne skulle jag till the Dining Room, men min hjärna var lite mosig så jag frågade efter the Ball room. Kanske var på danshumör?

Jag blev dock tredje person i kön till ”The Magic of Terry Pratchett”, som jag hade valt att se. Först in i lokalen, före kön, blev dock en festival-stammis, som jag hörde prata med typ alla andra. Hon bodde visst i Aberdeen, hade besökt festivalen i 20 år eller så och hade 38 shower inbokade från onsdag kväll till måndag. Sen skulle hon åka hem en sväng och komma tillbaka senare. Så kan man ju också semestra. Jag har sett jättemycket planscher för sånt jag skulle vilja se, så nån gång måste jag hänga kvar några dagar under festivalsäsongen (augusti). Det trista är bara att hotellen är ännu mer hutlöst dyra då. 🙄

Showen blev några minuter försenad, men det var som sagt första dagen. Det skulle vara en humoristisk föreläsning om Pratchetts liv, och snubben som klev in på scenen var betydligt yngre än jag hade förväntat mig. Vet inte varför jag förväntat mig någon äldre heller, men han kan nog till och med ha varit yngre än mig – barnrumpa! 😝

Vi var väl kanske 20-30 pers i publiken, och inte jättestort rum, så det gick bra att se och höra. Speciellt som man hamnat på första raden när man var först i kön. Marc Burrows, som komikern hette, hade skrivit en biografi om Pratchett och var ordentligt hemma på ämnet. Föreläsningen var både rolig och sorglig och intressant. I sann Pratchett-anda kunde man också gå på en Footnotes-eftershow efter showen, och innan dess skulle man kunna köpa boken i biljettkassan. När jag gick ner hade dock biljettkassan ingen aning om det. En annan av besökarna såg lådan med böckerna, men då de inte hade någon koll på priset kunde de inte sälja några ändå.

Gick upp igen till lokalen för eftershowen, och fick höra att jag inte hade en giltig biljett. Fick gå ner igen till biljettkassan, där chefen kollade hur det låg till och insåg att det blivit något strul för att de sålde två biljetter ihop, så QR-koden på biljetten gällde bara för första showen. Hon skickade dock med mig hjälp upp så jag blev insläppt. Det var inte många som valt att komma på den här showen, vi var bara 6-7 personer i publiken. Jag var lite rädd att det skulle bli tyst och tråkigt, då det annonserats som en frågestund och jag inte hade några frågor. Som tur var hade de andra det – speciellt en som inte ens hade läst en Pratchett-bok. Marc var också bra på att bara pladdra på utifrån rätt korta frågor så tyst blev det inte.

Efteråt följde han också med ned till biljettkassan för att faktiskt sälja böcker. Köpte en för 15 pund för då ignorerade jag hur full resväskan var. 😇 Gick ut och kollade med CityMapper hur jag skulle ta mig tillbaka till hotellet. Jag kunde gå på 22 minuter, eller så kunde jag ta en buss två hållplatser, vilket med väntetid också skulle bli 22 minuter. Jag valde bussen, då det fortfarande var rätt kallt och blåsigt ute.

Klev av utanför hotellet och var nu hungrig så jag behövde mat. Tänkte först beställa room service, men en pizza gick på över 200 spänn och dessutom tillkom en avgift på runt 70 spänn på det. Även om SAS borde betala igen pengarna kändes det lite väl dyrt. Hade ändå sett till en pizzeria/italiensk restaurang i närheten som skulle vara bra. Traskade ditåt och fick bord utan problem. Däremot var det mycket folk och mycket stoj i lokalen, vilken folk förmodligen beskriver som god stämning. Hittade mer än en sak på menyn som nog skulle duga, men beställde till slut en pizza med bland annat pepperoni, oliver, kyckling och ruccola. Och chiliolja.

Blev dock inte så jättenöjd, kycklingen smakade riktigt skumt så de plockade jag mest bort. Pepperonin var det dock bra smak på så resten av pizzan gick fint att äta. Chilioljan märkte jag dock inte så mycket av. Kvittot jag fick efteråt var inte heller någon höjdare, så får väl se om SAS ens går med på att ersätta den måltiden. Pizzan kostade dock bara hälften jämför med var pizza + rumsserviceavgift skulle ha kostat på hotellet, så jag kände mig snäll i alla fall. Men det är klart att man skulle ha haft en riktig höjdarmåltid så här sista kvällen i Edinburgh, men jag var faktiskt inte sugen på Nando’s. 😝😲

Klockan var närmare 22 innan jag var tillbaka på rummet, och då behövde jag ju packa. Gjorde en plan för morgonen och plockade bort alla böcker från resväskan och lade dem i en kasse istället – det fick gå som ”under stolen framför dig”-bagage. Hade ingen större lust att sova, men inget annat vettigt att göra heller, så vid 23:30 nånting somnade jag i alla fall. Och larmet var ställt på 5, för att hinna med en spårvagn vid 6 och komma fram till flygplatsen 7, 2,5 timme före avgång.

3 augusti 2023

Det gick nästan enligt planen. Klockan var väl kanske kvart över 6 när jag rullade ut väskan från hotellet och vidare över gatan till hållplatsen. Såg att det precis kom en spårvagn, och jag hade rött ljus, men den stannade ändå så jag kunde gå över och kliva på. Den tiden på morgonen var det definitivt INGEN rusning på spårvagnen. Inga matcher på Murrayfield heller, gissar jag.

Kom fram, kollade tavla för incheckning, och fick ställa mig i KÖ. Den långa, långsamma kön. Den här gången var det mer nervöst med vikten på väskan, men jag hade provvägt den några gånger på morgonen med min resevåg och då visade den som mest runt 19. Den visade ju å andra sidan 23 när väskan vägde 24,4 också, så jag litade inte helt på den. Kunde se resultatet själv nu och kunde pusta ut – 19,9. Fick inte ens en orange remsa med HEAVY. Men så blev jag lite missnöjd också – då kunde jag ju ha packat ned 3 kilo till – eller i alla fall 2,5.

Nåja, väskan gick iväg på bandet, och själv fick jag gå till säkerhetskontrollen – nästa KÖ. Nu gick den ända ut i avgångshallen. Den rörde dock snabbt på sig och jag fick nog vänta längre i incheckningen. På skärmar i säkerhetshallen visades det hur lång tid man beräknades få vänta extra om man behövde få sin låda extra undersökt, som extra uppmaning att verkligen sköta sig och plocka ur all elektronik och vätskor mm. Naturligtvis hamnade min väska på ”fel” sida så jag behövde vänta på att någon skulle kunna kontrollera den. Skulle jag ha plockat ur kameran? Hårddisken jag har som backup för bilderna? Hade ju i stort sett samma innehåll i den som jag alltid haft.

När det till slut var min tur frågade kontrollanten om jag hade någon plånbok i väskan – det kunde jag inte komma på att jag hade. Hon började rota runt lite men hittade inte det hon var ute efter. Sen frågade hon om jag hade något ”ninja-kort”. Visste inte ens vad det var, innan hon förklarade. Hade ju fått ett verktygskort från jobbet för ett gäng år sedan, som gick att använda som skruvmejsel och lite annat. En del av en kant på kortet var även slipat så det skulle gå att skära med. DET fick jag verkligen inte flyga med. 🤦‍♀️ Det hade ju funkat fint att ha i väskan i 5 år eller nåt, men det var ju inte hennes fel. Inte för att jag har använt det, så det får väl vara hänt då.

Incheckad, och genom säkerhetskontrollen. Planet stod fortfarande med på tavlan som avgång 9:30. Gick på toaletten och köpte en macka och dricka på Boots innan jag ställde mig i kön till Costa för att köpa en till dricka och en BACONMACKA. Nåt roligt måste man ju få ha, orkade bara inte köa direkt jag kom in från kön…😝 Fick vänta länge på mackan också, och när jag väl hade den i näven hade planet till och med fått en gate – 1K. Väldigt långt åt ena hållet på flygplatsen, så här fanns det till och med lediga sittplatser, det var det ont om i de mer centrala delarna. När jag väl kom fram till gaten hade mackan hunnit bli halvkall, men jag kände äntligen att jag kunde sätta mig ner och äta i lugn och ro.

Lite försenat kom de sedan igång med boarding, så nu var det väl relativt säkert att det faktiskt skulle bli en flygning. Jag hade plats långt bak, men planet var fullt så det var ingen större fördel med det. Och i raden framför satt en familj med en jätteliten unge som var jätte-inte-glad över nånting. Skrek och skrek och skrek. Andra ungen de hade var något år äldre, men inte på så bra humör heller. Pluggade in lurarna som i alla fall dämpade helvetesskriken och lyssnade på ljudbok tills jag somnade. När jag vaknade hade halva resan gått enligt min timer, och vi var på marken bara några sekunder efter att timmen och de 55 minuterna hade gått.

På plats på Arlanda hamnade man förstås i en gigantisk till KÖ. Nu passkontroll. De flesta verkade dock inte vara EU-medborgare, för när jag väl kom så långt fram att jag såg att det fanns bås för såna var det ingen kö alls där. Väskan kom också rullande på bandet precis efter att jag kommit dit, och sedan var det bara att vänta på tåget. Som skulle gå sådär 4 timmar senare. 🥱 Tur man hade lämnat lite bloggande kvar att göra. 😝

Köpte mig sen en macka och lite snacks till tåget, och gick ner till perrongen i god tid. Nu var det tåget som var försenat, men bara med sådär 10 minuter. Vad jag har hört på övriga passagerare så har det dock varit mer strul där också, med andra tåg. På tåget ner till Arlanda hade jag bokat plats att åka bakåt, men då vände de på tåget så jag fick åka framåt. Nu hade jag bokat att åka framåt, men de har vänt det här tåget också så nu åker jag bakåt. Man kan tydligen inte lita på att SJ vet vilket håll de ska åt heller. De kanske har lärt sig lokalsinne av mig? Förhoppningsvis är jag i alla fall hemma om sådär tre timmar i skrivande stund, bara taxin vet åt vilket håll den ska.

(Så här i publicerande stund är vi snart i Bräcke, och cirka 45 minuter efter tidtabellen har vi trolig ankomst till Östersund. Blir en sen kväll, igen. 😴)

Till slut var jag hemma 23:11. Superskönt att ha en tågtaxi bokad som själv håller koll på eventuella förseningar och automagiskt dyker upp i rätt tid. 😅

Blommor och bin

Posted on by

1 augusti 2023

Fler dagar än planerat på semestern gjorde att jag inte hade några direkta planer för dagen – skulle ju ha varit på jobbet. Igår kände jag att jag ville göra något där jag kunde fotografera mycket, med riktiga kameran, och jag ville vara någonstans där det var grönt. Inte en grå stad, alltså. Kollade lite på utflykter till Aberdour eller Linlithgow, men det kändes inte så lockande. Gröna områden i Edinburgh jag kunde komma på var Holyrood Park, där man kan gå upp till Arthur’s Seat om man känner sig energisk, eller Royal Botanical Garden, som kändes som det lugnare alternativet.

Av någon anledning tänker jag dock oftast på botaniska trädgårdar som ganska tråkiga, även om man kan hitta många blommor och blad att fotografera. Jag tänkte därför att jag kunde börja med den och åka till Holyrood efteråt om jag blev less. Lyckades sova rätt länge trots min arga axel, så jag kom inte fram förrän strax före 12, och gick in via den mindre grinden som bussen gick nära. Hade läst att de hade guidningar i trädgården klockan 11 och 14 så jag började med att köpa biljett till turen klockan 14. Letade mig sedan lite frunch på det centrala kaféet i parken – morotssoppa och en ostscone som var riktigt gott.

Innan jag hittade mat hittade jag några sötnäbbar i en damm nära ingången.
Ung rörhöna.
Såg också ett träd med EN enorm kotte…
…medan trädet mittemot hade massor av små.
Soppa, scone och lemonad funkar till ”frukost” också.

Det hade regnat på morgonen innan jag tog mig ut, och det var fortfarande mulet, så det var perfekta fotoförutsättningar för blommor och blad. Blev alldeles lycklig varje gång jag såg gröna blad med vackra vattendroppar på. 😁 Det var därför inga problem med att spendera tiden fram till guidningen med att traska runt och fota.

Fontän bakom centrala kaféet.
De här bladen blev jag väldigt förtjust i.
Och de här med.
Men i den här planteringen…
…hittade jag mästarna på att samla vattendroppar – daggkåpor! Tycker de är väldigt fina generellt, inte bara täckta med vatten.
Kanske lite mer klassisk blombild…en Crocosmia ’Vulcan’.
Nedklippt Rhododendron.

Tog mig ner till huvudingången lagom till två och träffade några andra som också skulle med. Det var jag, en kvinna från Illinois, en kvinna från Schweiz, en karl från närområdet som tagit med sig en kompis från Liverpool eller nån liknande stad, och ett par från Australien. Han som bodde i närheten hade parken som sin ”after-work-walk”, och ville veta lite mer om vad han faktiskt traskade runt i. Fuskigt att bo nära nåt sånt här, tycker jag. Men andra tycker kanske Östersund är fuskigt. 🤷‍♀️

Guiden var kanske inte den bästa jag lyssnat till, men det var intressant att få lite mer info om parken och vad som försiggick där. De har flera studenter som studerar botanik som utför experiment och studier i parken, bland annat en som har märkt upp och följt humlorna i parken för att se var de gillar att hålla hus.

Den här häcken som hålet är i är över 100 år gammal.
Humling!

Efter lite drygt en timme var vi tillbaka vid huvudingången och jag var rejält trött i axlarna efter att ha gått runt med ryggsäcken i ett par timmar. Gick runt lite snabbt i shopen då jag inte skulle komma tillbaka till den senare, och hittade något helt underbart. En fin plåtburk med 7 sorters chili i…😲 Men se DET finns det absolut inte plats till i resväskan, så den fick vara kvar där. Såg dock till att fota av den så jag kan beställa en senare. 😁

Gick sedan tillbaka till centrala kaféet och köpte mig en chokladbrownie och en ginger beer – som verkligen smakade ingefära, och inte som vanlig ginger beer. Kaféet var egentligen väldigt trevligt till utseendet på insidan, men det pep och slamrade väldigt mycket från köket och dosorna som lät folk veta när deras beställningar var klara. Tur jag hade mina lurar med mig så jag kunde dämpa det värsta. Det var lite slammer ute i parken också, från arbetet med att restaurera de vackra växthusen som börjat förfalla och behöver moderniseras. Det ska tydligen ta 7 år, och det tog 1 år bara att flytta ut alla växterna därifrån. Generellt var det dock lugnt och fridfullt, bara några få ungar som förde mycket oväsen och de var lätta att dra sig undan.

Som extra bonus fanns det en adventure lab-runda inne i parken. Jag hade hunnit med de tre första punkterna före guidningen, men de två sista hade jag kvar. Tur det, annars kanske jag hade missat något fint. Fjärde punkten jag gick till var vid en kinesisk paviljong och den femte vid stenträdgården. Den sistnämnda kom väl rekommenderad både av kvinnan vid grinden där jag gick in och från den lokale vandraren på guidningen. Nu kan jag rekommendera den jag också, verkligen finaste delen av parken.

Päron i köksträdgården. De odlar mycket av det som används i restaurangen och kaféet själva. Blev lite distraherad under guidningen när en person kom gående med två stora lådor rödvinbär i en skottkärra – det är ett av mina favoritbär.
Finfin färg på den här.
Såg de maffiga lilasvarta bladen redan första gången jag gick förbi den stora kantplanteringen någon bild längre upp, men tredje gången såg jag även den här röda blomman av en annan sort som beblandat sig med dem. Den röda är en Potentilla ”Gibson’s Scarlet” medan de mörka bladen kommer från Cimicifuga Racemosa ”Purple Torch”.
Litet stenvalv med växtlighet.
Poppis matställe.
Blomma. 😁 Nej, det här är inte mitt expertområde. 😝 Verkar jag veta nåt någon gång är det för att jag sett en skylt och kommit ihåg att fota den samtidigt.🤪
Som att det här är en Malus Yunnanensis som vanligtvis finns i västra Kina.
Kinesisk paviljong.
Vissa blommor var ju liiiiite skrytigare än andra – som den här Guldbandsliljan (Lilium Auratum) från Japan.
Vybild från stenträdgården.
Och en annan vy.
Lite lurigare stigar fanns det här också. Det stod skyltar om att man skulle hålla sig på stigarna, men det kunde innefatta lite allt möjligt – som en gräsmatta.
Förmodligen någon sorts bolltistel. Gillar!
Och humlorna gillade de här också.
Ja, det blir mycket blått, lila och grönt när jag fotar plantor, så får väl blanda upp med en rödgul också då. Detta är en Desfontainia fulgens (Ja, det fanns en skylt 😁).
Och så tillbaka till grönt och taggigt – och hårigt. 😝
Träskalle fotar trädstam.
Det fanns några skulpturer i parken också, men jag bommade de flesta. Den här var dock precis vid utgången.
De fina grindarna bommade jag när jag kom, för då var alla öppna. Nu var det bara utpassering som gällde. Mattan som ligger under grinden innehöll desinfektionsmedel så man inte skulle dra med sig en massa sjukdomar in i parken under skorna.

När jag var klar där hade klockan blivit 17:45, så det var bara en kvart kvar till stängning här också. Det fanns inte en tanke på att åka till Holyrood, utan jag tänkte mest bara på Nando’s. 😝 Som tur var kom det nästan direkt en buss som släppte av mig precis utanför restaurangen, så jag gick in. Och fick stå i kö. Och för första gången fick jag inte ett bord direkt. 😲 Istället blev jag uppskriven på en lista, och blev ombedd att komma tillbaka efter en kvart. Precis lagom tid till att slinka ned till hotellet med ryggsäck och kamera och traska upp igen – sa ju att jag bodde nära. 😁

Kom upp igen precis till 18:20, blev igenkänd och visad till mitt bord. ”Har du varit på Nando’s förut?” frågade servitören, som vanligt. ”Det tror jag du har.” 😂 Ja, jo, men just DET Nando’set har jag ju bara varit på EN gång förut…😇 (de vill bara kolla så att man vet hur man beställer – antingen kan man beställa på webben eller gå till disken, de kommer inte till bordet och tar upp beställning)

Var tillbaka på hotellet strax efter sju, och planerade ihop någon sorts morgondag. Hade först tänkt traska runt i Old town med kameran innan jag ska på en guidning av Greyfriar’s Graveyard med Cadies & Witchery Tours, men så kom jag på att det skulle ju vara riktigt blött imorgon. Camera Obscura kanske blir roligare då, så bokade in mig klockan 9 där efter att ha funderat ut var jag kunde äta frukost. På hotellet, kom jag fram till efter en stund. 😝

Nu när augusti börjat är det också dags för Edinburgh Fringe, och en del föreställningar börjar redan imorgon, åtminstone som förhandsvisningar. Det fanns en hel del jag hade kunnat tänka mig, men vissa var långt bort, krångliga att ta sig till med buss eller helt enkelt ganska sent, och jag måste ju upp hyfsat tidigt på torsdag för att förhoppningsvis få åka hem. Något som dock var både nära, på bra tid och riktigt intressant var en föreläsning om Terry Pratchett, en fantasy-författare som jag tycker mycket om. Mycket humor finns det i hans böcker också, vilket även skulle genomsyra föreläsningen. Bokade in mig på den tillsammans med frågestunden efteråt istället för att försöka gå på något annat också – tre inbokade grejor är nog tillräckligt för min hjärna imorgon, speciellt som Camera Obscura mycket går ut på att lura den. 😬

Tillbaka till Edinburgh

Posted on by

30 juli 2023

Åt en relativt tråkig frukost på hotellet, checkade ut och åkte spårvagnen in mot centrala Edinburgh igen. Flygbussen gick förbi precis utanför flygplatshotellet, men spårvagnen gick närmare mitt slutmål, så den vann igen. Kliver man på tidigt nog kan man till och med få plats med väskan i väskstället där man INTE behöver lyfta upp den i höfthöjd, så då orkar till och med jag. Bagageracken kunde de faktiskt ha gjort bättre tycker jag. 🙄

Kollade noga hur jag skulle gå efter att jag klev av spårvagnen, men det var varken långt eller krångligt egentligen. Jag är bara inte kompis med kartor just nu. Kom fram till Courtyard by Marriott sådär vid halv tolv, då de flesta mer checkade ut än in. Mitt rum var därför inte klart än, men vi fixade det mesta av incheckningen och så lämnade jag in väskorna här istället och traskade ut i en ovan del av staden. Jag har dock varit så här långt österut förut, när jag letade efter Sherlock Holmes för 10 år sedan. Såg en pub som hette Conan Doyle på väg till hotellet, och bäst av allt – ett Nando’s! Har bott för långt ifrån alla sådana sen jag kom till Edinburgh så jag har inte orkat gå dit.

Började med att gå lite på måfå och följde folkmassan och hamnade då i ett stort köpcentrum. Väskan är fortfarande full och kreditkortet börjar dessutom bli tomt, så shopping var inte bästa tidsfördrivet nu heller, så jag gick snabbt ut därifrån igen, efter att bara ha handlat en dricka.

Hade knappt spenderat någon tid i Old Town tidigare den här resan, så nu gick jag uppöver. Tänkte kolla om det fanns någon biljett till Camera Obscura tillgänglig, annars fick det bli fler adventure labbar. Råkade ta News Steps upp till Old Town, och det kanske är en av de jobbigaste trapporna upp – i alla fall av de jag testat. Men till slut var jag uppe på the Royal Mile igen. Som var fullproppad med turister, och inte bara en säckpipsblåsare. En skulle precis börja, och blåste mest bara en ton, så jag började fundera på om han behövde stämma pipan. Och märks det överhuvudtaget? 😝 Nejdå, jag gillar ju fortfarande säckpipor, men de kanske är lite jobbigare för hjärnan nu. Blir dock tårögd av Scotland the Brave än. 🥹

Kom upp till Camera Obscura efter en massa zick-zackande mellan turistgrupper, och fick höra att första lediga biljetten fanns klockan 17 och att det gick att boka på internet. Klockan var väl då inte ens 13, så det kändes lite väl länge att vänta. Funderade på någon annan attraktion eller guidad promenad, men allt var fullbokat i ett par timmar. Så kan det gå när man inte hinner/orkar planera i förväg. Nåväl, labbarna var inte fullbokade så jag gick iväg nedöver the Mile med några avstickare för att logga ett gäng sådana.

St Giles Cathedral från baksidan. Statyn är den äldsta som är gjord av järn, om jag minns rätt från spökpromenaden. För ett gäng år sedan fick den tydligen en spricka, och började fyllas med vatten när det regnade. För att förhindra ytterligare skador borrades ett litet hål, så i några minuter blev den en kissande häst-staty. 😝
Edinburghs Mercat Cross.

Första delen var ju väldigt bekant, då jag virrat runt här på mina tidigare besök. Kände mig dock lite modigare och mer nyfiken på att titta in i fler closes nu, så lite nytt fick jag se också. Efter ett tag kändes det dock mer obekant, och jag insåg att jag inte varit så långt ned på the Mile till fots förut. Hop-on-hop-off-bussarna svischade dock förbi lite då och då så förmodligen har jag åkt buss därigenom men det hade jag inget minne av. Området jag kommit till kallades Canongate, och låg utanför stadsmuren när det fanns en sådan.

Old Fishmarket Close.
En ”spökskylt” som refererar till företag som inte längre är kvar.
Och här är fabriken som skylten refererade till. Ingen aning om vad som försiggår där nu.
Pirrie’s Close…
…som ledde till det här huset. Tjusigt och oväntat från grå och trånga Royal Mile.

En bit ned kom jag till en tjusig byggnad på vänster sida – the Tollbooth – och mittemot det fanns The Edinburgh Museum med utställningar om stadens ursprung. Det lät ju intressant, och var dessutom gratis, men först behövde jag få i mig lite mat. Hade letat någon enkel lunch i närmare en timme nu och magen knorrade. Behövde ju dessutom se till att få med mig ett ordentligt kvitto där det stod vad jag handlat för att förhoppningsvis kunna få pengarna återbetalda av SAS så småningom. Bredvid museet fanns det ett kafé som hette Vivo, och i brist på alternativ så gick jag in där. Beställde en breakfast bagel fastän klockan var 15, för den innehöll bacon. Och stekt ägg och ost. 😋 Dock var själva brödet lite väl sött, och jag saknade en rejäl chilisås att ha till. Kanske borde ha köpt en liten flaska att ha i handväskan? 🤔

Tolbooth Tavern, och även ett museum.
Museum of Edinburgh. Kaféet jag åt på är precis i vänterkant av bilden, så inte långt bort.

Nåja, det gick ner och jag fick mitt kvitto och gick sedan in på museet. Men då kände jag att hjärnan började protestera. Fransoser var irriterande, och barn var irriterande, och alla som pratade var irriterande. De knarrande golven var också irriterande. Min axel som gjort tokont i ett par dagar för att jag lagt mig fel i sängen en stund var definitivt väldigt irriterande. Så det blev ett ganska kort besök och jag kollade bara närmare på sånt som jag fann intressant. En av labbrundorna hade t.ex. temat Edinburghs vatten, och här i museet fanns trärör som använts för att forsla vatten från en närliggande sjö när Edinburgh-borna förorenat sitt eget vatten för mycket. En annan intressant grej var modellerna av Old Town och Canongate från förr i tiden – då var det stor skillnad på hur mycket byggnader som fanns i de olika delarna, medan det nu är mer lika tätt i bägge.

Glasmojäng som kallades Epergne. Den var designad för att stå mitt på bordet och skålarna kunde fyllas med frukt, nötter och andra godsaker. Eller blommor. Den här ser ut att ha varit med i Skönheten och Odjuret och dansat runt lite innan den stelnade igen, då vissa skålar saknades eller satt lite skevt. Enormt maffig, dock.
Modell över Edinburghs Old Town, från jag minns inte när. Stadsmuren längst till höger i bild.
Modell över Canongate från samma tidsperiod – muren nu till vänster i bild. Reflektionen av min snygga turkosa jacka bjuder jag på. 😇
Innergård bredvid museet, som ligger i huset till höger.

En labbpunkt i vatten-serien fanns precis vid museet, och för att lösa den behövde jag hitta en poet som skulle stå på trottoaren mittemot. Spanade efter någon staty, men det fanns det inte där. Hittade en inskription i en stenplatta om Adam Smith, men han var ju ekonom, inte poet. Inte funkade det med Rabbie Burns heller, som väl annars är klassikern. Till slut hittade jag dock en inskription i en annan stenplatta till en Scots Poet, som jag inte minns namnet på nu, och då fick jag äntligen rätt svar på frågan.

Nästa labbpunkt var i Royal Mile-serien, och den var nog bäst av de jag sett under dagen. En liten undangömd trädgård som man kom till genom en smal kullerstensbelagd close. Tyvärr var jag inte ensam om att ha hittat dit, då det var fullt med folk på varenda bänk därinne. Min tänkta vilopaus för att skona hjärnan blev det alltså inget av med. Gick vidare mot nästa labbpunkt som blev dagens sista istället.

Inbyggd pool! Eller vattenpöl, i alla fall.
Vet inte varför jag tycker bäst om taggiga blommor, men det gör jag. De är väl lite mer udda, kanske.
Mer trädgård.

Sedan befann jag mig vid botten av the Royal Mile, och här vet jag i alla fall att jag svischat förbi i en buss en eller två gånger förut. Skotska parlamentet finns på ena sidan av vägen, och Holyrood Palace där kungligheterna bor när de kommer hit är på andra. En hel del turister som fotograferade både hit och dit fanns det också. Speciellt som man ser Arthur’s Seat bra därifrån också. Här blev jag sittande i min egen lilla värld ett tag, då det i alla fall fanns gott om sittplatser. När jag sen kom på att jag skulle fota lite över till the Queen’s Gallery hade dock alla andra också kommit på det, så tålamodet tog slut innan jag fick tag i någon bild. Gick istället över vägen och kollade in genom grinden på palatset, och gjorde sen ett nytt försök. Till slut lyckades jag.

Queen’s Gallery och andra turister.
Skotska parlamentet till höger och Arthur’s Seat i bakgrunden.
Holyrood Palace.
Dörren till Queen’s Gallery, där alla ville fotografera/s.
Fejkfönster på Queen’s Gallery. Undrar om det har en målning av himlen på insidan?

Hade sedan en 20 minuters promenad till hotellet, och två vägval. Det ena gick förbi Nando’s, så det var ett ganska lätt val. Speciellt som det hade minst uppförsbackar också. Relativt lugn väg, både när det gällde folk och bilar, vilket var skönt efter hektiska Royal Mile. (Justja, på tal om bilar. Medan jag satt vid parlamentet, vid en rondell, så kom det en rolig ”taxi” med en tjusig fjäder på taket och körde förbi. Och sen ett varv till. Och ett varv till. Och ett till. Minst tre varv i rondellen blev det, så jag hann se webbadressen cab-arette.co.uk . Det var tydligen en guidad tur med en twist, som hemsidan säger. Såg skitskojigt ut, men den var också fullbokad när jag kollade.)

Fick lätt bord på favvorestaurangen, och behövde inte fundera länge på vad jag skulle beställa. Tyckte dock jag fick vänta ovanligt länge på att få maten, det tog hela 20 minuter. Precis när jag skulle fråga efter den dök den dock upp. Stark kyckling är ju alltid gott, så även idag.

Traskade sedan ned till hotellet och fick göra klart incheckningen. Hade fått rum på våning 3, så jag blev lite paff när jag då skulle åka NER i hissen. Receptionen var tydligen på våning 5, fastän jag gått in rakt från gatan. Tänkte sedan på de enormt branta gränder jag sett mellan husen här, och insåg hur det måste ligga till. 😅 Stort rum är det i alla fall, och det verkar ha USB-uttag på rätt ställen här också. Fick dock börja med att tvätta lite kläder, då jag bara har ett par shorts som är rena och riktigt sånt väder ska det inte bli de här dagarna. Man KAN lämna in tvätten till receptionen också, men de vill ha över 100 spänn per bralla för att fixa det…får se om jag blir så desperat.

King size-rum. Gigantisk säng.

Haste ye back…fort som sjutton

Posted on by

29 juli 2023

Dags att lämna Edinburgh och Skottland för den här gången, och återvända till Sverige. Planet till Arlanda skulle gå 17:40, så det finns lite tid kvar för att njuta av sista semesterdagen. Började med sovmorgon, packade i godan ro och kollade vikten på resväskan – ganska precis 23 kilo enligt min resevåg. Oooops. Tyckte inte jag hade handlat så mycket, och hemma visade vågen att väskan bara vägde runt 15. Fick dock inte med mig officiellt vad den vägde. Inte läge för en massa shopping alltså.

Checkade ut och lämnade in väskorna i bagagerummet för att slippa släpa på dem, och var ute vid 10:30. Hade sett någon pub som serverade brunch på lördagar och söndagar nära hotellet och siktade ditåt, men när jag närmade mig var jag inte sugen på så mycket mat. Såg istället Victor Hugo på andra sidan gatan, där jag hittade en god smörgås när jag precis landat i Edinburgh, så jag vände dit istället. Köpte en likadan macka, med ett berg av pastrami, och den här gången lyckades jag fota den så det syntes också. 😝

Pastramibergsmacka.

Kollade när jag borde vara på flygplatsen, och incheckningen för SAS skulle tydligen inte öppna förrän 2,5 timme innan planet skulle gå. Ingen mening att åka dit före 15 alltså. Det gav mig 4 timmar att hitta på något med, och ingen stor kamera hade jag med mig. Jag hade lite adventure labs kvar att göra och en runda fanns i Princes Street Garden, så det kändes lagom avancerat. Hittade även en virtuell och en earth cache som kändes överkomlig att göra, så där gick det åt lite tid. Fick även agera fotograf vid Ross-fontänen. Det gör jag så gärna. Erbjöd mig det efter spökpromenaden i tisdags också, med kommentaren ”jag springer inte så fort”. Ifall jag skulle stjäla deras telefon, alltså. 😝

Björnen Wojtek, polsk soldat som fick pensionera sig på Edinburgh Zoo.
Ross-fontänen framför Edinburghs slott. Många ville bli fotade här. Och en liten unge tyckte att hennes Mamma var hemskt ”embarrassing”…trodde inte sånt började förrän i tonåren, men hon kunde inte ha varit mer än 6-7 år…
Elefantstaty.
Litet hus, som fortfarande är privatägt, finns också i parken.

Var kvar i trädgården lagom tills kanonavfyrningen från slottet, så den här gången kunde jag både titta och filma, och inte bara hoppa till av ljudet. Gick sedan upp till Rose Street och Thistle Street och tog sista tre labbpunkterna på den rundan också. På Thistle Street blev jag också inlockad i en butik av turkosa plånböcker som jag såg när jag gick förbi, men till slut blev det en ganska mörkt blå, i ålskinn.

K-boom! Nä, så bra timing har jag inte, det är en skärmdump från filmen. 😝

Nu började det bli dags att ta sig till flygplatsen, och jag hade fortfarande lite att göra. Hade tänkt fylla på lagret med lush-grejor, men då väskan var tung höll jag mig till det som var i fast form så jag kunde lägga det i handbagaget. Förutom en burk av Retread. Expediten som hjälpte mig förra gången jag var dit rekommenderade det för att förhindra skavsår på fötterna, och jag fick med mig en liten provburk som räckt hela resan. OCH JAG HAR INTE FÅTT EN ENDA BLÅSA!!! Inte ens under vänster lilltå. Det har inte hänt på länge. Svängde också in på Bravissimo för att hämta en behå jag beställde sist jag var dit, och sen var det raka spåret till hotellet. Hämtade väskorna, packade inköpen och gick ner mot spårvagnen igen.

Och DÅ började det regna ordentligt. Det hade småskvätt lite av och till tidigare under dagen, men knappt så man märkte det. Till på köpet skulle tydligen alla och deras mostrar åka spårvagn precis då, för tågen var fulla och hållplatsen också full. Tror inte riktigt på att Edinburgh-borna verkligen hatar spårvagnarna så mycket längre. En kvinna frågade mig om jag skulle med spårvagnen, och jag nickade. ”Eventually”. 😝 Till slut fick vi plats på tredje tåget som kom, men det fylldes också på med mer folk och blev knökfullt. Vid Murrayfield-stadion blev det dock betydligt bättre plats, så jag gissar det var någon spännande match på gång. Större delen av resan kände jag att jag ville hålla med dem som rekommenderar bussen över spårvagnen till och från flygplatsen, men så länge man inte åker samtidigt som någon match tror jag att det är helt okej ändå.

Väl framme var det inte övertydligt var jag skulle lämna in väskan, och det fanns inga SAS-automater som faktiskt skrev ut några bagageremsor, så jag fick ställa mig i kö. Det var jag ju van vid nu i alla fall. Den här rörde sig dock inte lika snabbt, men till slut kom jag fram och fick väga väskan. Ooooops, 24,4 kilo. Men väldigt snäll människa bakom disken som sa att ”vi säger att den väger 23”. 😅

Bort och upp till säkerhetskontrollen, och – där var det också kö! Tjoho. Ganska bra fart på den dock, men när jag precis kom fram blev jag ombedd att vänta då det var fullt överallt och bandet närmast skulle stänga. När det till sist blev min tur gick allt jättebra, väskorna kom igenom utan knussel och det gjorde jag också. Kom in i avgångshallen, kollade skärmen och såg att gate för flyget skulle meddelas 16:40 vilket var om cirka 20 minuter. Tittade ned på telefonen och såg notis från SAS-appen – ”Flight cancelled”. ”Are you serious? Again?” Frågade jag högt. Ja, jag pratar med mig själv på engelska. 🤪

Funderade på om jag skulle gå till någon restaurang och äta medan jag väntade på mer info, men hittade inget som såg gott ut. Ville heller inte bli fast ifall jag skulle behöva röra mig kvickt. En stund senare kom det ett utrop om att passagerare som skulle till Arlanda skulle gå till bagage-utlämningen för att ta tillbaka sina väskor innan de lämnade flygplatsen för att vänta på mer information från SAS. Så jag traskade dit och såg inga väskor, och ingen information, och några fler vilsna passagerare. Ingen personal där heller, och SAS infotelefon hade stängt för dagen – någon representant på plats här har de inte. Efter sådär 20 minuter kom i alla fall väskorna, så vi gav oss av i jakt på hotell. Det fanns tre stycken här intill flygplatsen, och det första jag kom till, Hilton, var fullbokat. På nästa, Moxy, fick jag dock plats så jag bokade in mig över natten.

Strax efter att jag kommit upp på rummet fick jag ett nytt mail från SAS. De hade bokat om mig på ett nytt flyg till Stockholm. PÅ TORSDAG. Nu var det alltså lördag. Först blev jag chockad. Två sekunder senare blev jag glad. Betald extra semester! 😁🥳 Hade egentligen längtat hem tidigare i veckan, men inte de senaste två dagarna, då ville jag hellre stanna kvar – och nu fick jag det. Men jag ÄR oskyldig – tror jag. 😇

Hade ju inte ätit något mer än en pastrami-macka under dagen, så jag gick ner och käkade lite middag medan den fortfarande serverades. Kycklingcurry med ris och bröd, och riktigt gott. Inte superstarkt, men inte utan chili heller. Bokade sedan in mig på ett hotell mer centralt för resten av förseningen, och hoppas att jag inte tagit ett som SAS tycker är för dyrt – de ersätter ”rimliga kostnader” för mat och boende, men det beror på vems uppfattning av rimligt de går efter.

Skönt rum och coola belysningsdetaljer hade jag i alla fall, men det glömde jag bort att fota mitt i alltihopa. Under sängen fanns det t.ex. en rörelsestyrd belysning som tändes om man satte fötterna på golvet i närheten – kanske praktiskt, kanske onödigt. Men man slapp slå tår och knän i sängen om man gick upp i mörkret i alla fall. Gillade dock inte färgschemat och tvålen – rosa. Och eventuellt med jordgubbsdoft. Alldeles för sött luktade det i alla fall.

Zooma runt på zoo

Posted on by

29 juli 2023

Lite mindre hektisk dag planerad, men jag hade ändå tänkt vara på plats vid Edinburgh Zoo när det öppnade klockan 10. Det var jag dock inte ensam om, för när jag kom dit var det redan en lång kö utanför, långt uppöver backen zooet ligger i. Kön rörde sig dock fort, så vid 20 över 10 var jag inne. Såg på kartan att kattbjörnarna var ganska nära, och de är ju som jag och gillar inte värme, så jag passade på att titta till dem först, då det skulle bli en relativt varm dag. En av dem var uppe och rörde på sig också, så här fick kameran gå varm direkt.

Väääääldigt svårt att bara välja ut ett par favoriter av den här filuren.
Tror att det är Bruce, då beskrivningen av dem i guideboken menar att han är den som interagerar mest med besökarna, men ska inte svära på det.

Jag hade skippat frukosten, så jag rörde mig sedan mot pingvinpoolen där det också fanns ett kafé. Skaffade i alla fall lite mat innan jag började fota pingviner, annars hade jag väl fått gå hungrig hela dagen.

Punkpingvin – eller Rockhopper/Klipphopparpingvin. Coolast i poolen.
Gentoo penguin, eller åsnepingvin på svenska. De har armband på en vinge för att skötarna enkelt ska se skillnad på honor och hanar.
Pösmunk. 😝
Kungspingviner. Och kolla in dunisen i mitten!

De ovanligaste djuren är längst upp i backen, förstås, så jag började sedan lugnt och metodiskt gå uppför. Dock råkade jag välja en väg utan så mycket att titta på under tiden, så det blev mest att sätta ena foten framför den andra. Men så kom jag till slut upp till girafferna. De har ju bra utsikt inbyggt, men med läget kunde de se ut över hela Edinburgh.

Enhörnad noshörning. Lite jobbigt staket att fota igenom här, men å andra sidan vill man nog inte stå i vägen för den här utan staket heller…
Den ser verkligen ut att vara bepansrad. Hörde flera som trodde det var en staty tills den rörde på sig.
Nubiska giraffer. Inne i huset finns det en balkong så man kan möta dem öga mot öga, men innan jag hann upp så hade de gått ut. 🙄
Fick använda zoomen på kameran för att komma närmare istället. Kommer ihåg att jag matade girafferna på Frösö Zoo med maskrosblad när jag var liten – här fick man inte mata några djur.

Längst upp fanns det också ett gäng dinosaurier, men de kändes inte riktigt lika spännande. Det fanns även ett par kafévagnar, och efter lite funderande köpte jag mig friterad halloumi så jag fick i mig lite mer energi. Gick bort till zebrorna, som man kunde se bra, och sedan ned till pandorna. En av dem låg på rygg i en liten hytt och bara åt, och åt, och åt – han var omringad av bambu. En skötare sa senare att han brukade äta i en timme, sen sova i en timme, sen äta i en timme…jobbigt liv.

T-Rex har nog inga problem att hitta mat här i alla fall. 😳
Fascinerande mönster på de häringa.
På en hel del ställen kunde man fota utan stängsel eller glas mellan sig och djuren – men inte här. Coolt ändå att överhuvudtaget kunna fota en panda! De kom till Edinburgh 2011, och skulle egentligen ha åkt tillbaka till Kina 2021. På grund av en viss pandemi blev de dock kvar, och nu är tanken att de ska resa hem i höst.

Letade sedan rätt på tigrarna, där den ena gick och vankade av och an vid stängslet – hon ville in till hantigern. Hittade sedan hanen, han låg och sov på en plattform i andra inhägnaden. Skötaren här berättade att honan var väldigt intresserad, men när de var i samma hägn ville inte hanen ha något med henne att göra. Inga tigerungar på gång där med andra ord.

Gääääääääsp. Fasiken, det smittar bara jag skriver det – eller tittar på bilden. 🥱
Huuuuuur fin får man vara?
Nä, det är så jobbigt att vara snygg och eftertraktad, tror jag sover lite till. 😴
Skotsk vildkatt. Ser väldigt mycket ut som en vanlig tamkatt, men är en separat ras och ännu mer sällsynt än tigrarna. Zooet arbetar med att återintroducera de här i höglandsskogarna.
Jättemyrslok. Jätteskumt djur. Gillar! 😁

Fick sedan traska nedöver backen igen, på den mer intressanta sidan. Hittade ett hus med alldeles underbara teddybjörnar – koalor, alltså. Teddysarna är också lika mig, i att de inte gillar höga ljud, vilket innebar att det till och med var relativt tyst därinne. Föräldrarna fick faktiskt säga åt sina ungar att dämpa sig. 🥳 Teddysarna är dock mycket bättre på att klättra i träd än mig.

Ännu mer sött.
Och ännu mer trött. De sover mellan 18 och 22 timmar per dag.
Rackaren till höger var helt plötsligt jättepigg när han/hon ville sitta ovanför den andra koalan istället för under.

Sen blev det ap-dags, både inomhus och utomhus. Aporna kan man ju egentligen titta på hur länge som helst, men tiden gick och zooet skulle stänga 18. Hittade ett till litet kafé och köpte mig en sausage roll, där de bakat in korvsmet i filodeg istället för i korvskinn. Dock verkade de ha bommat det mesta av korvsmeten…men lite mer i magen blev det ju i alla fall.

Världens minsta apa, en pygmy marmoset.
Döskalleapa. Gulligare namn på engelska, där heter de squirrel monkey – ekorrapa. Tänkte dock bara på Pippi Långstrump när jag såg de här. 😁
Kapucin-apa – eller Cappuccino monkey som jag hörde dem kallas mer än en gång. De här och döskalleaporna får dela inhägnad. De har faktiskt två likadana inhägnader med varsin population av apor, för att kunna studera om aporna utvecklar olika kulturer med samma förutsättningar.
Ser precis ut som att den här röker en cigarett…😂 En bra sak med zooet var annars att rökning bara var tillåtet på väldigt specifika ställen, för att skona djurens lungor. 🥳

Nästa hus innehöll sengångare och bältdjur, och här trodde jag att jag inte skulle ha samma problem att hinna med som med aporna. Visst, lite bättre gick det ju, men till och med sengångare kan tydligen vara ganska snabba. 🤣 Bältdjuren var riktigt kvicka rackare, men de fick precis mat så de höll sig stilla en stund i alla fall.

Sengångare? Snacka för dig själv. 😝
Honan tog det dock lugnare.
Gör man allt upp-och-ner så gör man.
Bältdjur.

Klockan började närma sig 17 och jag ville ta en sväng till för att titta till pingvinerna och kattbjörnarna innan jag behövde åka därifrån, så det var bara att fortsätta traska nedöver. Hittade ett till ställe med kattbjörnar, och där satt det en och poserade jättefint när jag kom förbi. Dock bakom glas, och det blev trista reflektioner av lamporna. Fler reflektioner fanns det vid flamingorna, men fick till några bra bilder där ändå.

Pingusarna hade gott om plats att simma runt.
Mat fick de också.
Gillar de häringa. 😁
En till sötis…men med trista reflektioner.
Flamingo.
De gjorde sig egentligen väldigt bra mot den mörkgröna bakgrunden.

Tittade lite kvickt i presentshopen men inget hoppade på mig och ville följa med. Med tanke på den långa kön där också var det nog mest bara bra. Tog mig ut från parken vid 17:45, en kvart före stängning, och väldigt nöjd. Tyckte den var riktigt bra uppbyggd, då man kunde se de flesta hägnen från mer än en punkt, så man kunde missa djuren från flera positioner efter varandra. 😝 Alternativt hitta dem på ett bättre ställe, då. De verkade också ha bra service för de som hade mer problem att gå, då jag såg ett par besökare som fick skjuts upp till parkens högsta punkt och kunde höra av sig om de behövde mer hjälp. Jobbigare hade nog de föräldrar som antingen fick dra sina barn efter sig eller skjutsa runt dem i barnvagnar – det var definitivt jobbigt nog att bara flytta sig själv uppför backarna.

Tog bussen tillbaka in till centrum och gick uppöver Rose Street igen för att se om någon mat skulle hoppa på mig idag också. Kollade en meny på ett italienskt ställe mittemot Stack & Still där jag åt sist, och blev inkastad igen. Så okej, det funkar ju att gå på så då, även om det känns liiite fuskigt. Det här stället körde på italienska rätter i mindre portioner, så man kunde prova mer än en. Jag beställde in en pasta med lamm-ragu och en kryddig pizza. Pastan smakade väl ungefär som en vanlig bolognese, men pizzan var jättegod. Hade dock bråttom tillbaka till hotellet för att kolla mina bilder, så jag stannade inte på efterrätt.

Pasta med lammfärssås och pizza med Spianata salami, oliver och kronärtskocka. Mums!

På hotellet hade de systemet att om man hoppade över städning av rummet en dag så fick man 5 punds kredit i baren, och då jag skippat två dagar hade jag 10 pund att använda. Kollade menyn och bestämde mig för en ”Summer’s Kiss”, som lagom kostade 9,95. Blev dock inte jätteimponerad, den smakade mest apelsinjuice med typ något mjukt och sött – mango, kanske. Då var det roligare att kolla bilder. 😁 Packningen lämnade jag till nästa morgon, då utcheckning inte var förrän 11 och mitt plan skulle gå 17:40.

Summer’s Kiss, med Kraken, Bacardi, ananas, apelsin och lime. Inte mango, alltså. Jobbigt när man inte kommer ihåg vad man beställt. 🤪

Till ett konstigt Glasgow

Posted on by

Vaknade i morse, vände mig om för att somna om då det fortfarande såg mörkt ut ute, och då startade larmet – har för bra mörkläggning här för att se om solen klivit upp. 😝 Så det var bara för mig att göra detsamma. Tåg till Glasgow går ofta, men det var viktigt att vara på plats vid 9 då det enligt internet skulle gå att köpa dagens biljetter till Cut & Run. Jag hann med 7:45-tåget, med en baconmacka i näven, och var framme i Glasgow 8:38, med en baconmacka i magen. Det var riktigt nära från Glasgow Queen Street-stationen till Gallery of Modern Art där utställningen hölls, så inte ens jag virrade bort mig.

Gallery of Modern Art i Glasgow en regnig dag.
Staty av Duke Wellington, Banksys favoritkonstverkt. Inte på grund av statyn, utan för att Glasgow-borna i 40 år sett till att han har en kon på huvudet, oavsett hur mycket polisen plockat ned den. När jag var där var det nog faktiskt två. Fiskmåsen är nog bara en tillfällig besökare.
Entré till utställningen, som man bara kunde fotografera uppifrån när resten av museet öppnat.

Vid kvart i nio stod jag i kön till biljettkassan, och den verkade då redan vara öppen då kön rörde på sig. Regnade gjorde det också. Kom i alla fall under tak efter inte alltför lång stund, och redan före 9 hade jag min biljett i handen – till insläppet 9:30. Hörde att paret framför mig fick 10:00, så än en gång lönade det sig att gå själv. 😝

Började köa igen 9:25, nu för att faktiskt få se något, och en liten stund senare blev jag insläppt. Fick väskan genomsökt och telefonen inlåst i en liten väska så jag inte skulle gå runt och fotografera allting. Rätt skönt, faktiskt, även om jag då fick bemöda mig om att försöka komma ihåg saker själv istället. 😝

Vi var väl 40-50 pers som blev insläppta ungefär samtidigt och det var oftast inte jättegott om plats därinne. En av vakterna nämnde dock att det bara blev värre utefter dagen, och det kan jag tänka mig. Alltid finns det väl nån som hänger kvar extra länge. Mig tog det cirka en timme att gå igenom allt, och då fick jag också ett par polaroidfoton av mig själv med konsten. Köpte även boken från utställningen, och där verkar nästan all info stå med så jag behöver inte belasta hjärnan mer. 😝

Telefonkiosk där man själv blev del av konsten – originalet gjorde han utanför GCHQ, där staten har sitt övervakningscentrum. Till höger Meat Wagon, som stod för en överraskning senare i utställningen.
Tygväskan fick man med på köpet när man köpte boken. Säkert praktisk för…sprayfärg eller sånt. 😇

Gick efteråt upp i det vanliga museet, men den konsten var lite för konstig för mig. Såg dock en flyer för en väggkonstvandring som lät spännande, men den gick inte att boka in sig på idag. Antingen var det väl fullt eller inställt. Letade lite till och hittade en självguidad vandring istället, bara det att den beskrev allt med gatunamn och jag var någonstans mitt i den rundan. Eftersom det inte fanns någon karta var det svårt att få någon överblick över hur jag skulle gå för att spara så mycket energi som möjligt samtidigt som jag skulle få se så mycket av det jag ville som möjligt. Kollade lite till efter att jag yrat iväg en bit, och då hittade jag både en broschyr med karta och en livekarta, så då trodde jag att allt var löst. Tills jag gick mot den första jag ville se, Glasgow-tigern, och inte hittade den alls. Förmodligen är den borta, för den fanns inte med i livekartan, bara i broschyren.

Ingen tiger, men i alla fall en bro.

Så då försökte jag följa livekartan istället. Bara för att inse att den inte hade allt på rätt ställe heller, och dessutom var den enormt irriterande i hur den var kodad. Med hjälp av broschyrens karta och beskrivningar hittade jag i alla fall en hel del, plus lite till. Pandan var tyvärr också borta, för den hittade jag bara ryggen på. Och djurkaféet som jag så gärna velat se var bakom plank för ombyggnation. 😔

Den här kändes passande efter Banksy-utställningen – han använder många råttor i sina bilder.
Clutha Bar med massor av porträtt, och Charles Rennie Mackintosh uppe till höger.
Space Man, i en smal gränd.
The Rebel Bear såg jag flera konstverk av.
Det här måste vara bästa parkeringsplatsen i Glasgow. Smug har täckt hela gaveln med målningar av djur man annars kan träffa på ute i naturen, det här är bara en av 5 delar…
…och här är en detalj ur en av de andra.
Här i närheten av Strathclydes universitet visas ett teleskop, ”Dansken”, som användes för att lära ut astonomi till sjöss.
Vid universitetet finns också en ”Wonder Wall” med många målningar som visar på smarta och duktiga före detta elever. Doctor Who-producenten Verity Lambert blev hedersdoktor vid universitetet 1988.
Ännu ett verk av Smug som jag blev väldigt förtjust i – det här heter Saint Mungo och är kanske det första man hittar när man söker på street art i Glasgow.
En till Smug – ”Honey I shrunk the kids”.
Glasgows mest ekonomiska taxi.
Vindkraft. Synd bara på soptunnorna.

Började bli rätt trött i fötterna, så jag traskade istället in på Cass Art för att skaffa lite grejor till egna målningar – nu var man ju inspirerad. Stenciler, sprayburkar, snabba skor…😁 Nejdå, jag är nog lite för seg till att börja med grafitti nu alltså. 😝

Cass Art hade också en Banksy i fönstret.

Gick sedan till tågstationen och tågade tillbaka till Edinburgh. Höll nästan på att somna under den 53 minuter långa resan, men lyckades låta bli – tror jag. Lite mat i magen skulle sitta fint, hade ätit en lättare Nando’s-lunch i Glasgow då jag lyckats vara där så ofta att jag tjänat ihop till en gratis kycklingburgare, men den var sedan länge upp-promenerad. Funderade på vad jag var sugen på egentligen, men traskade upp till Rose Street på väg från Waverley och hoppades att något skulle uppenbara sig. Det gjorde det!

Hittade en rebellisk björn i Edinburgh också. Gissar den här målades när Elon Musk köpte Twitter, den såg inte ny nog ut att ha att göra med hans nuvarande fånerier.

Utanför Stack & Still fanns det två uppsättningar med menyer – en med pannkakor och den andra med hamburgare på Wagyu-kött. Highland Burger Company är de som sköter burgeriet, och som jag förstod de så var de inhyrda på Stack & Still. Det kändes kanske lite som slöseri att använda Wagyu till hamburgare, inte för att jag vet mycket om det men har hört att det ska vara bästa köttet som finns. Priserna var också ganska höga, men då jag ändå ätit lunch billigt så slog jag till och gick in. Det var rätt tomt därinne, och servitrisen bad mig följa med upp genom två matsalar innan jag till slut fick bord vid den tredje – det var indelat efter meny. Tjusigt värre var det också.

Blå soffor! Bara en sån sak. 😁
Jig-baren. Allt härinne (förutom personalen) kom från Skottland.

Beställde in en skotsk Thistly Cross-cider, och förstås den kryddiga versionen av burgaren. Nduja och en Pico de Gallo skötte styrkan, och så var det förstås sallad, tomat och bacon på också. Potatisvåfflor till det. Och MUMS. Bästa burgaren jag någonsin ätit. Potatisen var suverän också. Vet inte om det hade så mycket med köttet att göra, men burgaren hade skön konsistens och var fortfarande lite saftig. Gissar att det mest hade att göra med att kocken visste vad man gör med kryddor och inte bara hade dem på hyllan som dekoration. Cidern visade sig också vara riktigt god.

OmNOMNOMNOMNOM.

Berömde burgaren till personalen och fick sedan notan. Där ingick det 10% ”service charge”, vilket jag tyckte de lätt hade förtjänat. När jag skulle betala fick jag dock valet att lägga till ännu mer extra pengar i form av dricks. Det tyckte jag var lite väl faktiskt. Hade det inte varit 10% direkt på notan hade jag nog kunnat ge 15%, för jag var verkligen supernöjd, men inte 10% på 110%…🙄 Då hade jag nog behövt hälla i mig några till cider först. 😝 Men jag hoppas i alla fall att det där stället är kvar när jag kommer tillbaka till Edinburgh igen, för det där äter jag gärna fler gånger.

Svängde in på Co-op för lite ananas och chips till efterrätt, och märkte när jag betalat att jag råkat ta bacon-chips, när jag ville ha saltade. Det var INTE gott, och det hade inget med anananananasen att göra. 😝 Bacon är bättre på riktigt.

En rätt ointressant dag

Posted on by

Idag har jag ätit frukost, gått på the National Gallery och tittat på tavlor, gjort av med en massa pengar, tvättat byxor och ätit middag på Wahaca. Inte så mycket, kan jag tycka, men trots det har det blivit över 13 tusen steg. Men det är väl svårt att sitta inne på rummet – oavsett hur trevligt det är – med Edinburgh utanför dörren.

Frukost intaget på The Ginger Coo Cafe. Avokado med pocherade ägg och bacon, riktigt gott. Blev dock irriterad på alltför stressande personal – en av tjejerna stod till och med i dörren och stirrade ut mot folk som gick förbi på gatan. Stannade de till för att kolla menyn – som jag gjort – frågade hon om de ville ha ett bord. Det funkade ju tydligen på vissa, men hade hon stått där när jag kom dit hade jag bara gått förbi istället.
Scottish National Gallery. Gratis inträde, så lätt att besöka utan att behöva planera för mycket. Just nu gör de mycket underhållsarbete och renoveringar, så bara en våning är öppen för besökare. Där var det fullt, inte bara av målningar men också av folk.
Rött var det fullt av också.
Självporträtt av Rembrandt. Han körde med selfies innan det blev coolt. Detta var från 1655,
Den här snubben hängde i samma rum som Rembrandten. Här är det Frans Hals som målat Pieter (?) Verdonck. Tyckte han hade mycket mer karaktär och var roligare att titta på, men Rembrandt kanske inte ville styla för mycket med sina selfies.
På väg hem passade jag på att handla lite torklina. Den här sorten gav flest meter per pund.
Att ta med mig tre par shorts var visst lite väl optimistiskt för den här resan, så vissa delar av packningen har använts mer än resten. Tur det finns vatten och tvättmedel att ta till.
Väldigt många ville äta ute i Edinburgh idag, samtidigt som jag. Småflinade lite när jag gick förbi kön utanför Dishoom, bara för att hamna i en kö jag med när jag kom fram till Wahaca. Jag behövde dock bara vänta sådär 10 minuter på att få bord – men sen tog det nog en kvart innan jag fick betala när jag var klar. Det var ruschigt värre. Det här är bara en del av min middag, svampquesadillas och salsor. Jag åt också friterad blomkål och kycklingtacos. Skulle ha beställt en ice cream sundae till efterrätt om jag inte fått vänta så länge att jag började känna mig för mätt. 😝
Det har varit ont om säckpipor hittills, men nu börjar de äntligen dyka upp. Känns ju inte rätt annars. 😝
Blomsterklockan i Princes Street Garden. Notera att lilla gökuret precis kokoar kvart i åtta.

Imorgon ska jag försöka ta mig till Glasgow och se om jag kan få se Banksys utställning. Får väl se hur pigga benen och hjärnan och resten av kroppen är då. 😬

Till bästa staden i världen!

Posted on by

Då var det dags att lämna Aberdeen. Jag har trivts finfint i stan och åker gärna tillbaka, men då blir det något annat boende. Egenskaper jag tänker prioritera framöver (även om jag inte lovar att jag lyckas) är närhet till tåg/buss, tyst och smart. Jag vill inte helt tappa bort finurliga och underbara boenden som Pentland Lodge House, men ibland kanske det är bekvämare med ett stort kedjehotell där de har välkända lösningar och till och med kanske hiss.

När jag checkade ut från puben i morse och fick frågan om jag haft det bra, sa jag faktiskt att rummet varit lite obekvämt. Han skyllde på storleken och sa att det kanske inte var det som passade bäst för 6 nätter, men jag har bott i betydligt mindre rum som varit mindre irriterande. Det är inte storleken som spelar roll…det är vad man gör med den. Ett par hyllor i badrummet hade t.ex. suttit fint, och det fanns det lätt plats till. En bättre säng hade det också funnits plats till. Kanske till och med en upphöjd en, som man kunde ha resväskan under. Och så bättre placerad/mindre toapappershållare. Rummet var inte så trevligt att jag gärna spenderade tid där, och det hade nog kunnat hjälpa ifall jag kunnat det. Har också känt mig stressad när jag så tydligt hört städpersonalen jobba i rummen bredvid och tänkt att nu måste jag ut så de får göra färdigt. Så det var inte helt vilsamt.

Efter utcheck drog jag med mig resväskan längs Aberdeens knaggliga gator ner till tågstationen och hoppade på ett tåg till London. Men London är bara världens näst bästa stad, så jag hoppade av i Edinburgh. Här fick jag släpa resväskan ännu längre, då jag råkat välja ett hotell som ligger nästan precis mittemellan de två tågstationerna. Dock ligger det i nya delen av Edinburgh, så gatorna är relativt platta och gatstenarna hyfsat jämna, så det var inte alltför jobbigt. Hade dessutom turen att få checka in direkt även om jag var 2 timmar tidig, och det här rummet är rena motsatsen till en gammal pub. Ljust, luftigt, gott om plats och relativt smart. Lite ovanliga lösningar här också, som att handfatet finns ute i rummet och att toalett och dusch är i varsitt litet bås närmast dörren till korridoren. Det enda jag egentligen är lite tveksam till är var jag ska hänga handduken när jag duschar, men det hinner jag säkert lösa innan jag ska härifrån. Som extra bonus har jag ställbar säng och kan justera färgen på belysningen i rummet – och en kyl!

Stort, ljust och luftigt. Och normalt wiffy, inte ett man måste logga in på varenda gång man vill använda det.
Något ovanlig lösning.

Spenderade lite tid på att fixa klart gårdagens blogg innan jag begav mig ut på stan i jakt på middag och en spökpromenad. Är man i Edinburgh MÅSTE man gå spökpromenad, om man är jag. Både för 5 och 10 år sedan gick jag ju en spökpromenad med Cadies & Witchery Tours, och råkade träffa på samma guide bägge gångerna, se Haste Ye Back från 5 år sedan, längst ned. Bokade samma vandring till ikväll och hoppades att det skulle vara samma snubbe, även om det lät lite otroligt att jag skulle ha sån tur.

Innan dess behövdes det mat, men jag visste inte riktigt vad jag var sugen på. Både en indisk och en mexikansk favvo-kedja finns ju här i stan, men jag var egentligen inte ute efter något krångligt – båda de kör med flera små rätter istället för vanliga huvudrätter. Gick lite löst åt rätt håll för att i alla fall komma närmare mötesplatsen för spökvandringen, och gick en vända längs Rose Street som kanske är mysigaste gatan här i New Town. Till slut hamnade jag dock på Bella Italia. 😂 Beställde in en Piccante-pizza som skulle innehålla massor med chili och stark nduja-korv, och nog var det mycket chili på den alltid. Men inte FÖR mycket. Jag hade tålt lite till, men det var inte så det saknades hetta i alla fall. Bottnen var dessutom tunn och krispig och till och med kanterna försvann.

Rose street i New Town.
Fin utsmyckning med rader från dikten Beachcomber av George Mackay Brown. Det fanns en panel för varje dag i veckan.
Pizza Piccante.

Gick sedan upp mot mötesplatsen utanför the Witchery restaurangen, men kom dit sådär 50 minuter för tidigt. Min kartapp sa att den skickat mig längs en väg som var ”i stort sett platt”, men alla som sett Old Town i Edinburgh någon gång inser nog att det är stört omöjligt om man ska nästan ända upp till slottet. 😝 Tid att slå ihjäl och en öppen souvenirbutik uppe vid slottet spådde onda tider för plånboken, även om jag mest var ute efter något drickbart. Smart nog så hade de en kyl precis innanför dörren, och då kunde man ju kika lite till. Det fanns massor med fina halsdukar i väldigt olika prisklasser, och väldigt fina handväskor i väldigt dyr prisklass (enligt mig). De gick väl loss på dryga tusenlappen, och trots att jag var ute efter en lite större väska som ändå är betydligt mindre än en ryggsäck så hade jag ingen lust att betala det. Ens för en turkos. Lite längre in i butiken hittade jag dock souvenir-versionen, för typ 270 spänn. Lagom plats för en dricka-flaska och lite till, och även den turkos, och med en skotsk flagga på. Go Scotland! 🏴󠁧󠁢󠁳󠁣󠁴󠁿

Sen kom jag på att det var billigare att leta geocachar/labbpunkter, så resten av tiden spenderade jag med sånt. Fick se en dryckesfontän som uppförts till minne av alla häxavrättningar de utfört i staden, och en ”spökskylt”, där gammal information fortfarande står kvar på en vägg. Hann även med ett besök på de närliggande toaletterna, men där vill de tydligen inte ens försöka fylla på med toapapper och inte fungerade spolningen heller. Det sistnämnda har varit problem på flera ställen på den här resan faktiskt, vete sjutton vad som hänt.

Witches’ well uppförd till minne av de hundratals människor, mest kvinnor, som avrättats för häxeri här vid Edinburghs slott under 1500- och 1600-talen.
Trodde inte jag hade lagt på mig riktigt så mycket under den här resan…måste vara alla baconmackor. 😔

Nu började klockan äntligen närma sig 19, och jag kikade med spänd förväntan nedöver the Royal Mile efter vår guide. Men…nej, sån tur hade jag inte. Det var en äldre man som hade med sig en ny Mad Monk of Cowgate och inte min gamla favorit. Nåja, det kunde ju bli bra ändå. Vi var en liten grupp på 6 åhörare, varav tre var yngre än mig och det sista paret kanske några år äldre. Tack vare mitt urusla minne så kom jag inte ihåg så mycket av historierna som jag hört förut, speciellt inte som jag gjorde en annan tur för 5 år sen och sist jag hörde ungefär de här var för 10 år sedan. Inne i en liten innergård fick jag dock minnesbilder av en ”foul clenger” – de som jobbade med att föra bort de som dött av pesten – och en bit in i guidens berättelse kom han också springande. 😁 Den här gången var det inte jag som skrek. 😝

Lite senare fick jag också prova på att bli fastsatt i en bärbar version av en stupstock, där guiden låste fast mina handleder tillsammans med halsen i en träkonstruktion. Sedan sa han helt sonika att han skulle berätta mer om det vid nästa stopp, så jag fick gå dit fastlåst. 😝 Turisterna här i stan verkar dock vara vana vid allt fuffens som pågår, för de lyfte inte ens på ögonbrynen när vårt ”spöke” sprang iväg i sina olika skepnader. Men åh, det var trevligt. Guidade promenader med en lagom stor grupp som faktiskt är med på noterna och interagerar måste vara en av mina favoritturistgrejor nånsin. Speciellt med så här mycket humor.

När vandringen alldeles för snabbt var över fick vi erbjudande om att ta foton och sedan följa med till butiken för att kolla på världens minsta museum om William Burke – han från Burke & Hare, gravplundrare som blev mördare. Museet innehåller ett enda föremål, ett visitkortsetui skapat från en bit av Burkes hud. Medan vi stod i butiken passade jag också på att fråga den här guiden om han jag träffat på förr om åren jobbade kvar. Det gjorde han tyvärr inte, men han hade skrivit en bok om 10 promenader i Edinburghs Old Town, så den kände jag att jag ville behålla. Ja, ja, jag betalade för den också. 😝 Hon som skötte kassan kunde dessutom kolla upp mina bokningar från tidigare år, och såg att de jumper-ooters (spöken) som varit med på de vandringarna inte heller jobbade kvar. Men de tyckte det var roligt att jag kommit tillbaka så många gånger. När jag köpte boken och en söt nyckelring i form av en uggla fick jag även med en bok som nuvarande guiden skrivit på köpet – och när jag kollade lite snabbt i den visade det sig att det var han som grundat företaget. Hoppas han inte tog illa upp när jag sa att han hade skött sig bra också…🤣

Nya filurer…men hon i mitten är förmodligen fortfarande läskigast.
Svårfotat genom glaset, men museet är gratis så det är bara att åka dit själva! 😁👻

Vandrade sedan i maklig takt tillbaka till hotellet, alldeles, alldeles lycklig. Inte blev det sämre av lite gyllene solljus på Edinburghs slott heller. I såna lägen är det extra skönt att mobilkameran är såpass kompetent, för stora kameran har fått vila idag – den fick jobba hårt nog igår. 😝

Victoria Street, en annan välfotograferad gata i Edinburgh.
Riddle’s Court. Här inne avslutades spökvandringen.
Writer’s Museum.
New College på the Mound.
Princes Street Garden framför Edinburgh Castle.
Souvenirskörd. Hoo hoo!

En till låååååång dag

Posted on by

Är egentligen alldeles för trött för att skriva något nu, men måste börja lite smått innan jag förtränger starten på den här dagen helt. Igår tog jag tåg till Arlanda, ett väldigt tidigt tåg. Behövde ju kliva upp 4:30! Efter en varm och aktiv dag med letande av både det ena och det andra i Huddinge, och sen en utomordentligt god middag tillsammans med Lars och familjen på Pong buffe var det idag dags att flyga mot Skottland. Tyckte jag att 4:30 var tidigt, så är 3 ännu tidigare, så mycket matematik förstår jag fortfarande. Planet skulle gå 7:25 och de rekommenderade att man skulle vara på flygplatsen 3,5 timme innan, dvs 3:55.

Riktigt så tidigt tog jag mig inte ut från hotellet, men jag var på plats innan 4:30 i alla fall. Letade mig en automat och försökte skriva ut bagageremsa och boardingkort. Den försökte länge med boardingkortet innan den gav upp och somnade om – ”Out of order”. Jahapp, bara att prova nästa automat då. Fick ut ett boardingkort men bagageremsan tyckte den tydligen att jag redan hade fått och nån fler ville den inte skriva ut.

Bara att leta sig en männska i manuella incheckningen som kunde hjälpa till då – och där var det förstås kö. Men det tog väl inte mer än kanske 10-15 minuter att få hjälp och väskan skickad – dock bommade jag hur tung den blev, men tror den är lättare än den brukar vara. Än så länge. 😝

Gate för flyget var satt till F63, gaterna längst bort som jag är så bekant med vid det här laget. Började ana oråd när passkontrollanten inte bara kontrollerade mig utan också att Edinburgh-planet faktiskt skulle gå därifrån, men det stod fortfarande så på tavlan, så han släppte in mig. Sedan hann jag inte långt innan det kom besked att gaten var ändrad – till 19. I en helt annan del av flygplatsen. 🤦‍♀️ Nåja, hade ju fortfarande gott om tid, så jag traskade iväg enligt skyltarna. Kom till en väldigt öde passkontroll för inresande, där det dock fanns en kontrollant som undrade om jag skulle till Edinburgh. Jaha, då skulle jag få gå igenom säkerhetskontrollen bakom honom för att ta mig tillbaka in till gaterna. Men den passkontrollen var totalt öde. Inga andra Edinburgh-passagerare dök upp heller, men till slut öppnade kontrollen klockan 6.

Tidigare på dagen/morgonen hade jag fått prova den nya säkerhetskontrollen där man inte behöver plocka upp varken vätskor eller elektronik, och det var ju fantastiskt smidigt och gick jääääättefort. Här var det dock gamla vanliga, plus att jag tydligen skulle lägga telefonen separat också, vilket jag inte minns att jag behövt förut. Nåja, jag tog mig igenom igen och bort mot gate 19. I NÄSTA passkontroll, den tredje för dagen, var kontrollanten tveksam till att släppa in mig. Det kan man ju i och för sig vara, men han var inte säker på om planet verkligen fått slutlig gate ännu. Personen som jobbat nattpasset tills precis när jag kom dit hade nämligen nekat folk att komma in då gaten inte var helt bestämd. 🤦‍♀️ Efter något telefonsamtal och radioinformation fick han dock bekräftat att ja, boarding skulle ske från gate 19. Oavsett var planet var. 🙄

Den här delen av terminalen såg ju i alla fall lite ny och fräsch ut, och jag satte mig lugnt och väntade på boarding, som började bara någon minut sent. Och någon minut senare avbröts den igen – det fanns ingen kapten till planet. När skulle vi få någon sån då? Vet inte…

Till slut fick vi kliva på bussen som skulle ta oss till planet sådär tre kvart för sent. Och var fanns då planet? Jo, naturligtvis i närheten av F-gaterna… Killen i tredje passkontrollen skyllde på sommarjobbare i tornet, men jag gissar att det inte är gymnasieungdomar vi snackar där.

Vi lyfte sedan från Arlanda 8:30, så då var väl allt frid och fröjd? Jo, man skulle ju tro det. Men lilla (i alla fall på höjden) Lizzan hade gjort ett taktiskt misstag och beställt frukost på planet, så hon skulle slippa krångla med det ifall det var ont om tid. Nu var hon istället fruktansvärt hungrig, och med en huvudvärk på köpet pga bara 3,5 timmes sömn två nätter i rad. Och när Lizzan är fruktansvärt hungrig så blir hon lätt illamående. Lätt illamånde blev ganska ordentligt illamående lagom till att frukosten serverades. Turbulens i luften hjälpte inte heller. Så där satt jag, enormt hungrig, med mat framför mig, men kunde knappt äta något. Frågade till slut besättningen om de hade något som kunde hjälpa, men när de väl förstod mig (kanske) så hade de ingenting. Nåja, jag hade i alla fall lyckats få i mig några tuggor av mackan, och såg att juicen vi fick till innehöll ingefära. Skulle inte det vara bra mot illamående? Provade lite av den och det var en rejäl ingefärs-kick! Sippade i mig den lite lugnt och kände hur magen också lugnade ner sig till slut.

Dagens lärdom – hellre två frukostar än ingen alls. Hobbitar vet vad de pratar om.

Innan vi for spöregnade det i Edinburgh, men när vi började närma oss såg jag faktiskt lite hål i molntäcket. Fick också bra vyer över de så tjusiga broarna i närheten, men lyckades inte fånga dem på bild. Flygningen skulle ta 2 timmar, och prick när vi satte hjulen i landningsbanan så fyrades min 2-timmars timer av som jag startat vid starten – sånt verkar de kunna beräkna i alla fall. Och naturligtvis var det uppehåll och solglimtar när jag klev av planet. 😁

Bild från inflygningen.
Flygledartornet i Edinburgh är inte riktigt lika tjusigt som det på Arlanda, men jag var glad att se det ändå.

Oj, vad jag har skrivit mycket redan, och det känns inte ens som att allt det där var idag, utan kanske för ett par dagar sedan. Men klockan var ju bara typ 10, skotsk tid. 😲

Kunde kolla min AirTag att väskan tagit sig med planet också, och efter en stunds väntan vid bagagebandet dök den upp. Sen var planen att åka in till Edinburgh, lämna in väskan på förvaring och fixa lite nödvändigheter innan tåget till Inverness skulle gå 13:29. Nu fick jag mindre tid än jag hade tänkt, men det fanns å andra sidan med i planen.

Från flygplatsen har man numera två relativt billiga val – flygbuss eller spårvagn. Flygbussen har jag åkt förut, och all lokalbefolkning absolut hatar de där spårvagnarna för att det varit lite av ett katastrofprojekt. Dyrt, tagit lång tid, och dessutom går det inte så snabbt in till centrum heller. Bussen är sådär ett pund billigare för en returbiljett, men jag gillar ju tåg och spårvagn har jag inte möjlighet att åka så ofta. Tycker också det brukar vara bekvämare med bagage på tåg än bussar. Så efter lite velande köpte jag spårvagnsbiljett. Det funkade helt okej, men näe, snabbt gick det inte.

De har byggt banan med ett par väldigt tvära svängar där det inte gick att köra fort alls. Tåget gnisslade förstås precis sådär som tåg gärna gör också, speciellt i svängarna. Och väldans vad folk plingade hejvilt när de ville av – det är inte begränsat som på bussarna hemma att bara första plinget hörs… Så mitt trötta, onda huvud tyckte det var lite väl mycket oväsen, men Lizzan var i Skottland igen och då gick nästan allt att utstå. Dessutom var det jättestora fina fönster som man såg mycket ut genom, och då spåret gick en annan väg än vägen fick man se lite annat istället också. Så egentligen var jag rätt nöjd ändå. 😁

Sen skulle jag lämna in väskan. Hade ingen internetuppkoppling då Telia vill ha 299:- PER VECKA för att få surfa EN GIGABYTE, så för min del skulle det bli minst 900 spänn. Det kan de glömma. Jag hade dock kollat innan att det skulle finnas en bagageinlämning på tågstationen, så jag började gå ditåt. Såg ganska snart en skylt om luggage storage, så jag knatade in dit. Det stod ett gäng resenärer framför mig, och en av dem var av den pratglada sorten. Han undrade om jag provat på tågstationen först, men det var ju där jag trodde att jag var. 😝 Men där var det tydligen fullt. Han blev också imponerad när jag sa att jag var från Sverige, för tydligen kunde jag ha platsat som skotte. 😁

Priset för att lämna in en väska var runt 100 spänn, så jag unnade mig att bli av med ryggsäcken ett tag också – den är TUNG. (Eller så är det jag som är svag…🤔) Första punkten på agendan var sen att skaffa ett lokalt simkort för att få lite datatrafik. Hade kollat in att det skulle finnas ett par telefonbolagsbutiker längs Prince’s Street och den första jag råkade på var Three. Har inte kollat några täckningskartor men tänkte att det får kvitta. Fick snabbt hjälp då det inte fanns fler kunder i butiken, och kammade hem en månad med 50 GB surf för sådär 200 spänn. Släng er i väggen Telia! 😤 Jag har dock hört/läst att vissa andra svenska operatörer fortfarande behandlar Storbritannien som ett EU-land och inte tar extra betalt här, så det är ju roligt för dem…

Man har lite maffig utsikt från Prince’s Street. Ska hänga här mer sen.

Med en fungerande telefon i fickan igen traskade jag vidare mot Lush och Bravissimo, som passande nog fanns på varsin sida om ett hörn. På Bravissimo hade jag ett paket att hämta ut, men jag ville passa på att prova innehållet först innan jag reste långt från butiken. Innan dess ville jag dock hitta en toalett, och det gjorde jag hos Victor Hugo. Där hittade jag också en god macka som jag smällde i mig rätt kvickt – dels var jag hungrig OCH kunde äta, dels var mitt bord bokat en halvtimme senare.

Pastrami on rye – vilket blev väldigt lik en New Yorker. Här rostar de mackan åt en också, det funkade! Den beskrivs som ”ett berg av pastrami” och det var det verkligen, men det syns inte så bra på bilden. Får göra ett nytt försök senare. 😁

Allt satt fint på Bravissimo, så jag gick vidare till Lush. Där fick jag massor med fin hjälp att välja mellan gamla godingar och nya påhitt, och fick frågan ”var kommer den där dialekten ifrån?” ”Jag vet inte, men jag kommer från Sverige.” 😁 Det märks att man är i Skottland igen. Måste vara några av de trevligaste folkslagen som finns, skottarna.

Fick sedan nästan skynda mig tillbaka till stationen, hämta väskorna och gå in på den egentliga tågstationen – den var shoppingcentret intill jag hamnat på först. Precis då kom det en rejäl störtskur, så jag hann bli dränkt innan jag hann in under tak igen. Skottlandsväder – gillar du inte vädret så vänta en kvart, så kommer det nytt väder!

Tåget avgick sedan prick i tid och det enda bakslaget var att de inte hade någon fikavagn att gå runt med. Jag hade dock hunnit skaffa mig lite proviant redan, så det gjorde inte så mycket. Vädret var växlande längs spåret upp till Inverness, med mycket mörka moln, men även en hel del solglimtar och någon regnskur. Mycket fint fanns det att titta på också, även om mitt huvud var trött och det stundtals var alldeles för många träd nära spåret som svischade förbi så att jag inte klarade av att titta ut.

Höjdpunkten var ändå när vi gjorde ett superkort stopp i Dalwhinnie, och jag såg destilleriet där från tåget. Tyvärr var jag för långsam så jag inte lyckades få kort från ingångssidan, men det var ändå coolt att se. Efter drygt 3,5 timme var vi sedan framme i Inverness, och det enda jag hade kvar att göra var att ta mig till mitt boende, en promenad på typ 600 meter. Inga problem där, förutom att jag hamnade bakom en rökare i början som envisades med att förpesta min luft. Bron över floden var sedan väl inget egentligt problem, men den är REJÄLT svajig med fler än några personer på. Min väska verkade inte göra saken bättre men så mycket borde den inte ha påverkat.

Dalwhinnie!
Nästan framme vid boendet.

Väl framme ringde jag på dörren till Fraser House där jag ska spendera 4 nätter. Ägarinnan Leah mötte mig i dörren, hjälpte mig snabbt med väskan uppför trappan till mitt enkelrum och placerade mig i rummets fåtölj så jag kunde njuta av utsikten medan hon drog lite information. På hennes dialekt låter hon amerikansk, men hon var hursomhelst fantastiskt trevlig. Tyvärr kommer jag bara ha tid med frukost en eller möjligen två dagar medan jag bor här, så jag hinner väl inte prata jättemycket mer med henne. Min bokning inkluderar dock inte frukost, så jag förlorar inget på att äta någon annanstans. 10 pund för en full Scottish, som förutom en full English även inkluderar blodpudding och haggis, lät dock som en bra deal!

Kanske inget lyxrum…
…men utsikten klagar jag verkligen inte på! (Kommer nog inte klaga på rummet heller, iofs. 😝)

Efter att ha vilat en liten stund insåg jag dock att jag var för nyfiken för att bara somna på en gång, och dessutom vore det nog bra med en middag. Hade hittat en hamburgerrestaurang med bra betyg inte för långt bort, så jag tog och traskade iväg ditåt. Fick ett bord och beställde in en Coyote Big Bite med bland annat bacon, ost och jalapeños, vilket är tre väldigt bra saker till en hamburgare enligt mig. Vanliga pommes och en burk skotsk nationaldryck till det. Nej, inte whisky, Irn Bru, förstås. Dock såg jag några milkshakes som andra beställt senare och de såg jättemaffiga ut. På gott och ont. 😝

Kött och potatis. Och jalapeños. 😁
Fint läge hade de i alla fall – zooma in på bilden så kanske ni ser att det står Coyote’s därborta ovanför busken.

Varken burgaren eller stripsen var egentligen något särskilt, även om burgaren skulle vara ”smashad”. Sibylla gör nog i alla fall godare strips och nästan lika bra hamburgare. Bastard och Brödernas är lätt en klass eller två högre. Tillbehören var dock goda, och jag blev mätt och fick i mig lite salt som jag nog behövde efter gårdagen. Win!

Strosade långsamt hemåt och slösade lite telefonbatteri på att fota den svängiga bron. Lyckades också lokalisera en geocache på den, men hade inte med mig pennan. Får logga i morgon. Den lokala cache-utläggaren Ah! har tydligen tillgång till en 3D-skrivare och har gjort väldigt fyndiga cacher till alla broarna här i stan – och lite till. Ska bli roligt att leta fler samtidigt som man strövar runt i stan!

Än så länge bara iPhone-foton, men det kan ju bli hyfsat det också.
Det blir förmodligen fler bilder på den här, eftersom den är precis utanför boendet. Men den är inte jätterolig att gå över om man har anlag för sjösjuka, som jag vet någon som har…🙋‍♀️

Har du läst ända hit? Då förtjänar du en guldstjärna, minst. Nä, ta tre, vettja! 🌟🌟🌟

Haste ye back…

Posted on by

Sista dagen i Edinburgh, Skottland, Storbritannien för den här resan. Vad göra? Mitt ben var fortfarande grinigt, faktiskt grinigare än någonsin när jag vaknade på morgonen. Hade inte ställt väckarklockan men sov inte så länge för det. Av alla möjligheter jag hade planerat för så var det att antingen stanna kvar i stan, köpa fudge och kanske gå på något museum, eller så kunde jag åka till North Berwick, ta rundtursbuss till bland annat Tantallon Castle och vila fötterna i alla fall lite. Visste att det skulle bli långt ifrån lugnt om jag stannade i stan, så jag valde kust och slott. Till och med vädret var samarbetsvilligt och lät bli att regna.

Tåget tog sådär en halvtimme, men jämfört med mina tågresor i Wales var det ganska tråkig utsikt. Det var sedan runt 800 meters promenad till centrum av North Berwick, som visade sig vara mycket större än jag hade trott. Snurrade runt lite innan jag gick tillbaka till busshållplatsen i tid för avgång – efter att ha insett att man nog lätt kunde spendera dagen bara här.

Trist nog blev jag enda passageraren på första bussen ut, vilket var dubbelt trist i och med att jag skulle av bara 10 minuter senare, vid Tantallon Castle. Inte trist för mig, men väl för guide och chaufför, skulle jag tro. Jag hade dock en jättelång och urtråkig promenad till slottet framför mig. Det var ”bara” sådär 400 meter, men man såg ingenting, då det var häckar på båda sidor. Slottet skymtade bara nätt och jämnt över kanten. Men sen var jag framme och möttes av väldigt trevligt folk i den lilla butiken/biljettkassan. Det blåste ganska friskt vilket jag bara tyckte var skönt och jag närmade mig långsamt slottet. Kollade först in duvslaget som stod en liten bit ifrån.

Tantallon Castle.

Lite närmare…

Två boningar för fåglar. Duvslaget till vänster och Bass Rock i bakgrunden.

Inuti duvslaget. (Nu tomt på fåglar)

Sedan in i själva slottet. Och utforska varenda liten vrå, förstås.

Uppe på muren.

Nere på marken.

Uppe på muren åt andra hållet.

Vy västerut.

Vy från östra tornet.

Hade fått höra vid ingången att det fanns trappor upp i bägge tornen och upp till en gång uppe på muren. Jag tolkade det som att man kom upp till muren genom att klättra upp i tornen, men….det stämde inte. Men jag hade säkert behövt klättra upp i bägge tornen också ändå. Och tur var väl det, för i ena tornet, det östra, som var mest utsatt för väder och vind, hade stenarna eroderat i helt fantastiska mönster.

Sten

…sten…

…sten…(märker ni ett tema?)…

…ännu en sten…

…och här skulle jag egentligen ha haft en bild på en människa med namnet Sten, men ni får hålla tillgodo med denna…sten.

Från murpromenaden kunde man även se tillbaka mot North Berwick och kullen the Law. Law betyder i det här fallet ringfort.

North Berwick Law

Från slottet kunde man även se Bass Rock, en vulkanö där uppemot 150,000 havssulor håller hus. Ön ser delvis vit ut, men kollar man genom teleskopet ser man att det vita är fåglarna.

Bass Rock.

Max zoom på min kamera, och också på teleskopet. VARENDA. VIT. PRICK. är en fågel. 😲

Rundtursbussen skulle köra förbi en gång i timmen, och det började bli dags att gå tillbaka ut till vägen. Utsikten var lite mer spännande på vägen tillbaka, då man såg North Berwick Law i gluggen mot vägen.

Law långt i fjärran.

Bussen dök till slut upp, lite sent men ändå. De hade säkert skrivit lite tidigare tider i broschyren så att folk inte skulle komma för sent. Även nu var jag enda passageraren och fick privatguide med mig upp på övervåningen. Hon berättade om de olika attraktionerna som bussen gick till och om det omkringliggande landskapet. Helt ärligt är landskapet inte så speciellt, men som transport mellan de olika slotten och museerna är det ett utmärkt alternativ, speciellt som det är ont om övrig busstrafik till en del av dem. En annan familj åkte med en bit, men annars var det lugnt. Kom tillbaka till North Berwick precis som det började hällregna.

Hade tänkt gå runt och fotografera lite innan tåget tillbaka till Edinburgh, men nu blev det inte så lång expedition. Mest bara rakt ner till stranden från där bussen stannade.

North Berwick.

Bass Rock syns härifrån också.

Väl tillbaka i Edinburgh gällde det att göra kvällen så bra som möjligt, även om jag skulle upp tidigt nästa morgon. Enda restaurangen jag ville tillbaka till var Wahaca (förutom Roseleaf, men det var lite avsides). Förra gången jag var i Edinburgh hade jag också varit på en enormt rolig spökpromenad med Cadies & Witchery tours, så jag hade bokat in mig på en sådan tidigare på dagen. På Wahaca möttes jag av samma servitör som jag hade i lördags, han drog direkt med mig upp på övervåningen till hans område och började ge lite tips på menyn. Fick guacamole ”on the house” för att jag kommit tillbaka, och han tyckte också jag skulle prova en Virgin mojito (alkoholfri) istället för det citronvatten jag provat förra gången. Okej, då. 😁 Guacamolen var jättegod och mojiton också. Bytte ut majskolven mot en rätt med ricottaost och ärtor och mint. Fräscht och gott, men majskolven var godare. Servitören, Attila the Hungarian, tyckte också att jag skulle prova den svarta kokosnötsglassen till efterrätt. Så det gjorde jag, dock följde jag inte hans råd att undvika hallonsorbeten, utan det blev en kula sån också. Och så den salta karamellglassen, förstås. Hallonsorbeten var nog min favorit av de tre, men alla var riktigt goda.

Gick tillbaka till rummet, mätt och belåten, och började packa. Spökvandringen började 21:00 så det skulle inte bli mycket tid efteråt om jag ville sova också. Hade det mesta klart innan jag gick iväg. När spökvandringen började möttes vi förvånande nog av en guide som jag kände igen. Oftast byts de ut titt som tätt, men det här var samme en som guidat den där turen för 5 år sedan. Dock med annan makeup.

Nu och då. Han har vitnat lite…men så har han varit död i närmare 200 år också.

Rundturen var fortfarande väldigt rolig, men det var lite andra ställen och historier nu. Vi var också en större grupp vilket drog ner betyget lite (vi var bara fem sist så det blev väldigt personligt). I början var det dessutom med ett par damer som fotograferade HELA TIDEN. Med blixt. Nog för att jag gillar att ta kort, men är det guidning så lyssnar jag oftast på guiden. Och fotograferar absolut inte med blixt så det stör allihop. 🤦‍♀️ Som tur var stannade de kvar och fotograferade någonstans så de tappade bort oss. 😝

När det hela var slut och de frågade om någon ville ta kort med dem hoppade jag naturligtvis på. Och stannade sedan kvar efteråt och visade kortet från förra gången. Han blev jätteglad och önskade välkommen tillbaka igen om fem år till. 😝

Från 2013.

Från 2018. Inte bara guide och deltagare har blivit äldre, iPhone-kamerorna har blivit betydligt bättre också.

Nu är det inte säkert det tar 5 år tills jag är tillbaka i Edinburgh igen, för idag har jag nämligen rest hem. Helt mot min vilja. Grinade både på planet och när jag landat på Arlanda. Ska det verkligen vara nödvändigt att åka hem varenda gång? Som det står på Edinburghs flygplats: ”Haste ye back!”