Ställde larmet på 7:30, vilket kändes jättetidigt, gjorde mig i ordning och tog mig ut från hotellet vid halv tio för att vara hyfsat säker på att hitta till Bank och rätt träffpunkt för dagens guidade promenad som skulle börja 10:45. Resan dit skulle enligt appen ta 10 minuter när jag kommit ned till stationen, så jag unnade mig en baconmacka innan jag gick ned till tunnelbanan. Behövde byta tåg efter tre stationer och sen åka en hållplats till med Northern Line för att komma till Bank.
Guiden, som hette Lisa, hade skickat ett mail på morgonen med mer instruktioner om hur man skulle hitta igen henne, och rätt utgång skulle vara Exit 1 (av 16!), mot Poultry och Cheapside. Hon skrev även vilket hus vi skulle träffas vid, vilket var tur det. Jag var förberedd på en labyrint av gångar och skyltar för att ens hitta ut ur stationen, så därför blev jag brydd när jag inte fick några valmöjligheter alls. När jag kommit ut märkte jag dock att jag definitivt inte var på rätt ställe.
Stjärnan visar vart jag skulle, vita cirkeln med blå fyllning var jag var. Notera att de närmaste två tunnelbanestationerna (som jag inte åkt till), INTE är Bank. 😝
Nåja, jag hade sådär 35 minuter på mig att hitta rätt, och det var förmodligen enklare uppe på gatunivå i friska luften i alla fall, så jag följde kartan och kom fram till No 1 Poultry som var adressen Lisa angett. Sen skulle vi träffas under klockan. Hm. Ingen klocka såg jag till, så jag gick först åt ena hållet, såg ingen där, provade andra hållet (mot Bank på kartan, vilket ju var mer logiskt så här i efterhand 🤦♀️) och där fanns det en stor klocka på spetsen av huset.
No 1 Poultry. Ett ganska nytt hus enligt Lisa, som tycker det ser ut som baconskivor. 😁
Inga människor fanns dock på plats än, så jag satte mig på en bänk och väntade. Lisa dök upp rätt snart, och sen strömmade det in massor med folk. Tror hon sa något om att vi skulle bli 30 personer. Några kom lite sent då de ”gått vilse” och det är som sagt inte det lättaste att hitta ut från Bank. När alla var på plats traskade vi iväg.
Väntfoto. 😁
Lisa är före detta Guvernör på St Helena och har full koll på the East India Trading Company som hon också har en guidning om. De figurerar även till stor del i te-historien. Längs promenaden fick vi se var den första te-serveringen i London fanns, var de hade te-lager och hur teet tog sig in till staden – både via skepp/tea clippers och med tåg från en annan hamn. Lisa berättade om hur te blev en sådan brittisk grej – det var kungligheterna som var influencers på den tiden – och att ett halvkilo te kostade motsvarande 5000 kronor och verkligen var en överklassdryck. När teet började bli mer och mer populärt ledde det till både det ena och det andra, bland annat var tillgången på te en bidragande faktor till opiumkrigen mellan Storbritannien och Kina i mitten av 1800-talet.
1657 serverades den första tekoppen i en servering här.Leadenhall Market som vi bara kvickt gick rakt igenom.Lloyd’s Building, som är ett exempel på ”Bowellism”, att ha insidan på utsidan. Här stod Lisa och berättade om slaveriets koppling till te och tedrickande. Just teet var inte direkt inblandat i slaveriet (men något i stort sett lika illa), däremot var sockret som blev populärt att blanda i teet en direkt produkt av slavarbete.Ett gammalt te-lager.Lisas favoritkyrka (mycket på grund av skallarna ovanför grinden).
När två timmar hade passerat hade vi tagit oss från Bank och genom en del av City of London, ner förbi Tower of London och till St Katherine Docks. Vinkade hejdå till Lisa som också avslöjade att det här var hennes första te-promenad, men det kanske bara var just för London Walks för jag tyckte några andra sa att de gjort den tidigare.
St. Katherine Docks, där te-skeppen lastade av sina varor. Några kranar syns fortfarande i rött på husen längst bort i bilden.Väldigt ungefärlig promenadrutt.
När jag nu var på fri fot (och trött i sagda fötter) var det lockande med mat. Vi hade gått förbi en Honest Burger efter att vi passerade Tower Bridge så jag passade på att gå tillbaka dit för lite lunch. Beställde in en chiliburgare (förstås) som var riktigt god och mättande. Gick sedan vaggande över just Tower Bridge till Themsens södra sida som jag tycker så mycket om. Vandrade långsamt västerut uppblandat med foton på utsikten och vilopauser på de många bänkarna. Solen sken och det var riktigt behagligt väder.
På Tower Bridge.Utsikt österut. Jag vet inte vad folksamlingen till höger pysslade med, men de hade en hel del publik uppifrån bron.Två…torniga? Näe, det funkar ju inte. 😝Tower Bridge utan störande moment.Tower of London.Några skyskrapor. Walkie-Talkien som jag åt middag längst upp i på lördagen är den längs till vänster av de höga.
Tog en avstickare mot Borough Market, men där var det mesta stängt idag. Virrade dock till alla väderstrecken medan jag var där, så det var nätt och jämnt att jag hittade tillbaka till Themsen igen – och då lite längre österut än där jag gått in mot marknaden. 😝
Det stod ett gäng bronsskulpturer lite överallt som tillsammans berättade en historia. De inbjöd ofta också till interaktion och var väldigt poppis att fota.Den är nästan så tråkig att man inte ens ser att den är där, men det här är London Bridge.Southwark Cathedral och The Shard.Southwark Bridge.Det var bitvis riktigt häftigt ljus tack vare den växlande molnigheten, men man hade inte många sekunder på sig att fånga det.
Började kolla resväg till hotellet när jag närmade mig Millennium-bron och insåg att det skulle bli buss eller gå. Jag var ju i samma område som Sky Garden, så de där bussarna litade jag fortfarande inte på. Såg att det fanns en Hotel Chocolat i närheten av St Pauls så jag började med att styra kosan dit och shoppa på mig all choklad de inte hade i Seven Dials, och sedan packade jag ryggsäcken full och började gå mot hotellet. Så fasligt långt var det ju inte, bara 1,5 kilometer, och det var ju inte som att jag hade gått något innan – visst? 🤪
Millennium-bron bort mot St Paul’s Cathedral.Första gången jag sett någon sitta och spela harpa som gatumusikant! Vackert var det också.St. Paul’s Cathedral. Skulle säkert ha varit in dit någon gång också.The Rookery, ett hotell jag bodde på en gång för några (oooops, 9) år sedan. Men där har man inte råd med mer än en natt eller två, i alla fall om man är jag. Ett av de mest speciella ställen jag provat är det i alla fall!
När jag kom tillbaka till hotellet efter en avstickare in på Co-op stod stegräknaren på över 20 tusen steg, men vem räknar? Ja, stegräknaren gör ju det då, men, ni fattar. 🤪 Tyckte att jag borde fått kredit att använda i hotellrestaurangen då jag skippat städningen flera dagar så jag gick dit och frågade. Snubben bakom disken hade ingen aning och när han gick och pratade med receptionen sa de att jag inte hade något heller. När jag frågade om jag gjort något tokigt sa han bara att jag måste betala om jag ville äta och var allmänt inte så service-minded. Gick till receptionen och dubbelkollade med dem och tydligen hade de kollat någon annan sorts kredit, inte från städningen. Fick mina 10 pund och gick och beställde en köttpaj, för det hade jag blivit sugen på längs vägen när jag sett det på en pubmeny.
Fick betala mellanskillnaden i pris då den kostade 15 och fick sedan veta att det skulle ta 10-15 minuter att få den lagad. Inga problem, jag kunde ju i alla fall sitta ner. Men det tog mer BÅDE 10 och 15 minuter, för efter 22 minuter hade jag inte fått någon mat än. Snubben i baren var dessutom mer frånvarande än närvarande, och flera andra gäster kom dit och gick därifrån igen för att ingen var på plats. Nåväl, till slut kom maten och jag kunde hugga in. Eller försöka i alla fall, för pajskalet var jättehårt. Till pajen serverades pommes (förstås), stekt svamp (från burk) och coleslaw. Potatisen var helt okej, svampen ganska horribel, coleslaw gillar jag inte ens i vanliga fall och pajen var åtminstone ätbar när man väl lyckades äta något av den. Ingen höjdarmiddag med andra ord. Får sikta på något godare imorgon, någonannanstans. Morgondagen ska i alla fall börja med mer magi, då på magikernas hemliga högkvarter. (Förmodligen inte sååå hemligt ändå då. 🤪)
Va? Går det att ta det lugnt?!? Jo, idag gick det rätt bra faktiskt. Kände mig trött i kroppen efter igår och hade inga bokade planer förrän klockan 19 (även om det nu var en timme för tidigt, mummel, grubbel, HATAR SOMMARTID) så jag slappade på rummet ända till 14. Ja, skrev blogg och tvättade kläder också. 😝 Men det kändes som att det behövdes.
Något som också behövdes var dock mat, och jag hade inte tänkt långt nog igår för att köpa med mig en frukostmacka hem. Siktade återigen på att ta mig till London Eye och sedan gå upp därifrån till Apollo Theatre som ligger i närheten av Piccadilly Circus. Där skulle jag nämligen se Mind Mangler på kvällen, men jag hade ju några timmar på mig i alla fall.
Den här gången såg jag i alla fall massor av bussar, varav en åkte precis när jag kom fram till hållplatsen. Det var dock inte jättelänge att vänta på nästa och den gick dessutom typ dit jag ville.
Kollade lite matställen i närheten av busshållplats och Londonögat, och fastnade för att det fanns en Honest Burger i Southbank Centret. Hade ju tänkt testa massor med olika hamburgare på den här resan men än har det inte blivit en enda sen Arlanda. Det var bara att på väg dit gick jag förbi ett Wahaca, eller närmare bestämt så gick jag inte förbi, utan in. De har egentligen ännu godare mat än Nando’s, men det är lite dyrare och mer komplicerat så det blir inte riktigt lika många besök där.
Beställde in mina favoriter där också, tacos med kyckling och avocado, quesadillas med svarta bönor och ost, och friterad blomkål. Jag tog quesadillas till frukost, tacos till lunch och blomkål till middag, för någon mer riktigt mat blev det inte idag. Kalorimässigt räckte det nog ändå. 😝 Blomkålen var min absoluta favorit, krispig, kryddig och serverad med jalapeño-dip. Var även lockad av efterrätten med chipotleglaserad grillad ananas och när den urtrevliga servitrisen sa att det var en ganska lätt rätt så slog jag till. Och MUMS!!! Bästa ananasen nånsin, och det var inte ens på grund av chilikryddningen. Den var otroligt söt och saftig. Dock fungerade det inte att andas in ananassaften och chipotleglazen – jag provade. Men kan inte rekommendera det. 🙄
Tacos, quesadillas och Three Citrus Fizz i glaset, blomkålsbitar och ananas med chilisås. 😋
När jag lyckats betala för mig gick jag sen ut på Southbank, och förbi Jubilee Gardens där det också är poppis med gatuartister. En kille försökte precis få ihop en publik till sin show när jag gick förbi, och jag stannade till. Snubben var trollkonstnär och det passade ju bra som uppvärmning inför kvällens show tyckte jag. Han började med några enklare trick med rep och spelkort och avslutade med ett utbytartrick, där han skulle ta sig loss från en tvångströja och några meter kätting som två glada skottar från publiken lindade in honom i. Han lyckades nästan på 2 minuter som var den gräns han satt för sig själv baserat på några rekord som jag inte riktigt minns, men han var underhållande nog att jag pytsade in en slant efteråt ändå.
Fängslande underhållning…..(sorry) Det hade ärligt talat varit skoj om vi allihop gick därifrån just här – inte som att han kunde göra nåt åt det. 🤪
Gick sedan förbi London Eye och under Westminster Bridge för att fota Palace of Westminster och Elizabeth Tower (Big Ben, alltså). Sen över bron och norröver för att fota ögat och sen vände jag in mot stan för att ta mig till teatern. Medan jag gick uppför Whitehall kom det först en polisbil i full fart åt ena hållet, och sen en annan i full fart åt andra hållet. Tänkte att det borde väl ha varit enklare om de gjort tvärtom, men det fanns säkert en tanke bakom. Uppe vid Trafalgar Square åkte det också en polisbil åt ena hållet och en åt det andra, och överhuvudtaget tycker jag att jag sett mycket poliser i farten sen jag kom hit.
Favoritbron från Embankment – dock gick jag inte över den idag. Elizabeth Tower (Big Ben) och Palace of Westminster – UTAN BYGGNADSSTÄLLNINGAR! 🥳Fin fontän.Palace of Westminster.Fortfarande tjusig efter renoveringen!Två runda…😝 Men kolla så snygg kombination det blev med min nya väska mot jackan! (Avledande manöver)En av många häststatyer längs Whitehall.
Hade nu inte långt kvar till teatern men insåg att det nog inte var min axelremsväska som var problemet – ryggen började protestera även nu när jag hade ryggsäcken istället. 🙄 Kom fram till teatern en timme innan showen skulle börja så dörrarna var stängda och det stod en vakt utanför. Gick över gatan för att köpa en flaska vatten och när jag kom tillbaka var det en rätt rejäl kö till ingången. Nåja, när de väl började släppa på folk gick det rätt fort. Fick väskan genomsökt och kunde i alla fall gå på toa innan de öppnade dörrarna in till salongen också. Medan vi väntade fick vi om vi ville fylla i ett kort med vårt namn och en hemlighet som kunde komma att användas i showen. Jag kom dock inte på nåt bra. 😔
Mind Mangler på Apollo Theatre. Och även om hen är väldigt tjusig är jag glad att personen i gula klänningen inte satt framför mig – svårt att se över den där uppsättningen! 😁
Som på de flesta gamla teatrar var det ganska trångt mellan stolsraderna så man fick dra in magen när man skulle släppa förbi folk. Jag satt på plats 6 i rad F och hade finfin sikt mot scenen i alla fall, och hade också turen att inte ens få en vuxen framför mig.
Tror inte vi nånsin knäckte kassaskåpet faktiskt…🤔
Mind Manglern kom ut på scenen vid 19 och så startade showen. Som vanligt med Mischiefs produktioner så går inte allt som det ”ska”. Han försökte gissa sig till folks namn och yrken, och försökte få dem att tänka på en viss färg eller djur. Han tog också upp hjälp från publiken på scenen. Mellan allt som gick snett eller var tydligt fixat fanns det också ”hur gjorde han det där?!?”-moment på riktigt. Det var också svårt att säga hur mycket som var fixat sen innan och hur mycket som bara stämde, då en del saker verkade vara för mycket sammanträffanden för att vara verklig publikmedverkan.
Hur som helst så var det en fantastiskt rolig show och jag kommer inte tveka en sekund framöver heller att boka in mig på någon av Mischiefs produktioner när jag är i deras trakter igen.
Efter showens slut var det då det där med att ta sig tillbaka till hotellet. Citymapper gav mig flera förslag med en massa promenerande, men – det var jag inte ett dugg sugen på idag faktiskt. 😝 Valde istället tunnelbanealternativet som gick ända från Piccadilly Circus till Farringdon, dock med ett byte. Det var långtifrån snabbast, men jag kunde offra 10 minuter på att slippa gå idag. Tågen gick i alla fall som de skulle, och det var inte ens trångt, så jag kom lätt och snabbt tillbaka till Farringdon. Dock hade jag tänkt köpa med mig lite ätbart till rummet från Co-op, men det var stängt. Hotellet hade en restaurang, men när jag frågade där så fick jag veta att köket var stängt där också. Det fanns i alla fall lite snacks att köpa från en lynnig automatutcheckning så jag behöver inte gå till sängs hungrig.
Piccadilly Circus och ett gäng cykeltaxis. Tror de körde rundturer också. Spelade hög musik gjorde de i alla fall.
Och till sängs måste jag, för imorgon är jag inbokad på en guidad promenad redan 10:45. Då har jag ju vanligtvis inte tagit mig ut från hotellet hittills. 😝 För att göra saken värre utgår denna promenad från stationen Bank, och alla som någon gång behövt hitta ut eller byta tåg där vet vilken labyrint den är. Räknar med att behöva vara där minst en halvtimme innan för att hitta ut på rätt ställe i tid, så inget nattsuddande för mig ikväll inte!
Om 42 är svaret på allt i Liftarens Guide till Galaxen så är en annan viktig fras ”Don’t Panic”. Det har jag fått hålla i tankarna idag när all möjliga sorters kommunikation inte fungerat som det skulle. Till att börja med är Lizzie Line inställd härifrån Farringdon i helgen på grund av arbete. När jag väl velat klart om vart jag ville idag fick jag därför leta mig en buss. Tänkte ta mig ner till London Eye och sedan traska österut längs Themsens södra sida då det finns så mycket intressant att se där.
Sen var det bara det att bussen råkade släppa av mig i närheten av Covent Garden också. Oooooops. Det finns ju massor med intressant där också, speciellt om man kände för att kanske leta sig en födelsedagspresent. Har velat köpa mig fler lagom tjocka halsdukar som jag bara brukar kunna hitta här, då de som finns hemma antingen är för tjocka, för tunna och/eller alldeles för dyra. Har hittills inte hittat någon gatuförsäljare med sådana – de brukade finnas överallt förut – men hoppades att det skulle finnas någon på marknaden i Covent Garden. Det gjorde det! Fler än en dessutom. Köpte mig två halsdukar till att börja med, en turkos och en mörkare turkos. 😝
Gick förbi den här pärlan på väg till Covent Garden. Ska se en annan föreställning från samma gäng på söndagen.
Kollade på showen som precis hade startat, där ett par äldre män jonglerade och cyklade på enhjulingar. Det verkar vara en klassiker. Tyckte det var lite extra roligt när de var två som höll låda ihop.
Till skillnad från den unge killen jag såg jonglerande på en enhjuling här sist jag var i krokarna tog de här sig upp på sina cyklar utan hjälp från publiken. 😝
Hade bokat in mig på lyxmiddag på kvällen men behövde i alla fall lunch. För att inte bli helt utan god mat om kvällsrestaurangen visade sig inte vara så bra som den borde gick jag till närmaste Nando’s. Beställde mitt gamla vanliga och såg efteråt att jag visst har en gratismåltid ihoptjänad också. Mååååste väl gå tillbaka en gång till då. 😇
Andra jonglerande tokar hade intagit scenen när jag hade ätit.
Har känt att jag fått lite/mycket ont i ryggen av att gå runt med min axelbandsväska när jag tyckt att stora ryggsäcken varit för stor, så jag började fundera på att skaffa mig en mindre ryggsäck att ha så här i storstan. Första butiken jag funderade på, Moleskine, hade faktiskt ryggsäckar i rätt storlek, men inte i rätt prisklass. Hade inte direkt tänkt betala över 2000 spänn för en väska som inte behövde vara så avancerad. Nästa butik som lät passande var Muji. De har lite alltmöjligt i stilren design och till hyfsade priser. Kollade först reseavdelningen men hittade inget där. Var på väg att ge upp när jag ändå såg nånting åt rätt håll längre in bland kläderna – och där var den! Lagom stor, perfekt färg och bra pris! Dessutom fick man 20% rabatt om man köpte minst 3 prylar så det blev lite annat också.
Gick sedan vidare uppöver Seven Dials då jag nu hade handlat så mycket att jag ändå ville in på hotellrummet med grejorna innan restaurangen så jag lika gärna kunde shoppa lite till. Både en av mina favoritchokladaffärer och riktiga nördaffären Forbidden Planet finns i det här området och visade sig vara mittemot varandra på samma gata. Dock hade jag tydligen gjort slut på min tur med att hitta ryggsäcken, då jag knappt ens hittade 3 smaker jag ville ha bland Hotel chocolats småpaket och inte hittade ett enda dyft jag ville ha på Forbidden Planet. Mobilen ville absolut inte ladda min rabattkod från Hotel Chocolat heller och det var mycket folk i butiken så helst ville jag bara därifrån. Får leta rätt på en annan, större butik som förhoppningsvis har lite mer godsaker någon annan dag.
Födelsedagspresenter! Men ja, det är för lite choklad. 😔Dekoration i en gränd.Monumentet i Seven Dials. Områdets namn kommer från de sju vägar som möts här.
Eftersom internetet inte ville fungera kunde jag inte heller ta reda på hur jag skulle ta mig tillbaka till hotellet, men jag tänkte att det kanske berodde på att det var för mycket folk och mobiler runtomkring så jag började gå i rätt riktning och hoppades att det skulle ordna sig. Det gjorde det, och jag fick promenadanvisningar till närmaste busshållplats med en buss som skulle stanna precis vid hotellet. Stod där och väntade en stund och ingen buss dök upp. Inte min buss, inte någon annan buss heller. Många andra stod också och väntade även om några gav upp efter en stund. Efter en stund till gav jag också upp och gick mot en annan hållplats med en annan busslinje. Ingen buss dök upp där heller. När jag hade väntat i sådär en halvtimme totalt och inte sett till en enda buss gick jag vidare mot en tredje hållplats, men där väntade jag inte så länge. Jag såg visserligen två bussar som stod parkerade en bit innan hållplatsen, men det var länge tills någon av dem skulle gå enligt appen och jag litade inte på att de inte också skulle försvinna.
Kvar till hotellet var det nu en dryg kilometer, klockan var 15 och jag började känna mig stressad över att ta mig till restaurangen i tid. Det skulle ta cirka en halvtimme om allt funkade men det verkade det ju uppenbarligen inte göra. Bestämde mig för att gå resten av vägen också då det i alla fall var lite mer förutsägbart. Gick i alla fall inte vilse, slängde in väskan på rummet och bytte topp då den jag hade på mig var lite…fuktig. Långpromenader i 15 grader och sol är man ju inte riktigt van vid nu. De två bussarna jag sett tidigare körde förbi mig precis innan jag var framme så de hade inte hjälpt så mycket med tidsbristen heller.
Kollade resväg till restaurangen och såg att jag hade en bra bit promenad innan jag kom till en hållplats där det borde gå en buss. Tyckte att det här borde vara tillräckligt långt bort och en annan linje för att de andra störningarna inte skulle störa här också. Dock höll jag koll på appen och såg igen att bussarna bara försvann. Och sen såg jag att de faktiskt inte alls försvann, utan körde på en gata några kvarter närmare Themsen. Började gå ner mot den gatan men tyckte allt kändes osäkert så kollade hur långt det var kvar till restaurangen istället. Sådär en kilometer, så…jaja, får väl gå dit också då.
Passerade St John’s Gate på väg till hållplatsen.
Promenaden gav i alla fall några bra fotomöjligheter mot ”walkie-talkien”, som är skyskrapan där Sky Garden och restaurangen Darwin Brasserie ligger. De rekommenderar att man kommer dit en halvtimme innan för att ta sig igenom säkerhetskontrollen och ”njuta av trädgården”. Tyckte att en halvtimme var lite ont om tid för att njuta av en trädgård, men det visade sig vara mer än tillräckligt. Det var nämligen inte så mycket trädgård som jag trodde. Största delen av våningen bestod av öppna ytor med bord och stolar, sen var det planterat i sluttningarna bredvid trapporna upp till nästa våning. Den största behållningen var väl takterassen där man kunde gå ut och få fin utsikt över London, även om min första tanke när jag kom upp var ”äsch, The Shard är högre än oss”. 😝
Längst upp i byggnaden bakom flaggan finns Sky Garden med en bar och två restauranger. Och kolla så många bussar! Tror det var en till bakom den fjärde som knappt syns i högra kanten av bilden, och minst två hade samma nummer.Typisk City of London-blandning av gammalt och nytt.Där nere hade jag tänkt traska runt idag. Men som utsikt från takterassen på Sky Garden funkade det ju också.Två skarpa? 🤪Planteringar. Jag hade sett framför mig lite MER trädgård från ett ställe som heter Sky Garden, men, men.Plantor och utsikt mot Canary Wharf.The Gherkin och the Scalpel, två av Londons skyskrapor. Skalpellen blev färdig 2018 så är ett ganska nytt tillskott.
När klockan närmade sig 17 gick jag uppför trappan till Darwin och blev väl emottagen. Fick ett bord precis mitt i glasväggen mot Themsen så jag hade fantastisk utsikt under hela måltiden. Hovmästaren bad om ursäkt för att de var lite försenade och precis höll på och bytte meny från brunch till kvällens set-meny, och undrade om det gick bra att jag fick vänta kanske 5 minuter extra med att beställa. Som plåster på såren bjöd han på en korg med bröd och ett glas champagne. Mm, kändes jättejobbigt. 😂
Man kan ju ha det betydligt sämre när man fyller år. 😝Bara utsikten i fokus.
Menyn matchade inte riktigt den jag sett på nätet innan, vilket både var plus och minus. Det fanns förrätter och varmrätter som jag hellre ville ha än de jag spanat på, men efterrätten jag hade siktat på var inte med. Till slut valde jag sparris, fisk och tiramisú, då det inte fanns någon sticky toffee pudding.
Kvällens meny. Jag valde Asparagus, Sea Bream och Tiramisú.
Brödet jag mumsade på medan jag väntade var väldigt gott, och efter en stund dök förrätten upp. Min förste servitör var en väldigt trevlig och uppmärksam kille som frågade om jag var där av någon särskild anledning och önskade mig en Happy Birthday flera gånger om. Sparrisen med potatis och lite annat grönt var riktigt fräsch och god och jag började hoppas att maten faktiskt skulle vara värd menypriset på 60 pund.
Förrätt med sparris, potatis och annat grönt. Fräscht!
När varmrätten dök upp hade jag dock fått en ny servitör, som inte alls var lika uppmärksam. Maten var dock fantastiskt god, men det var det ingen som frågade om. Jag hade nog inte behövt pommes fritesen som jag beställt till, men de var också väldigt goda så de flesta försvann ändå.
Mums! Sea bream med kronärtskockor och zucchini.
Inte förrän jag gått på toa och kommit tillbaka kom min nye servitör och plockade undan tallrikarna, och då hade jag redan väntat en stund innan. Han frågade om han skulle skicka ut efterrätten också och det tackade jag ja till. Maten och utsikten var som sagt jättetrevlig, men i övrigt var det väldigt högljutt i restaurangen och jag ville egentligen mest till rummet och slappa. Hade sett den förste snubben komma med en födelsedagstallrik till en kille vid bordet bredvid mitt, så hoppades förstås på lite extra fin efterrätt jag också. Därför blev jag lätt besviken när jag fick en helt vanlig tallrik, men, men. 🤷♀️
Det enda jag inte riktigt gillade med maten var att kanterna på tiramisú-pajen var tjocka och torra. Annars var allt jättegott.
Någon minut senare kom den nye snubben dock med en extra tallrik till mig också, samtidigt som han sjöng ”Happy Birthday” lite lagom högt för att inte dra dit alltför mycket uppmärksamhet. Yay! 😁 Lite efter det hör jag en ung röst som säger ”Excuse me” bredvid mig. Det är en pojke från bordet bakom mig som undrar om jag fyller år idag. När jag svarar ja säger han att då är jag ”birthday buddies” med hans pappa. 😁 Förmodligen var vi ganska många birthday buddies däruppe idag, och säkert alla andra dagar också. Känns som ett perfekt ställe för att fira nånting särskilt, inte lika mycket nåt man går till bara för att man är hungrig.
Yay! 😁🥳
På väg därifrån stötte jag på den förste servitören igen, och han undrade om jag hade fått en tallrik av den andre. Jodå, det hade jag ju – och gissar också att det var försten som sa åt andren att fixa det. 😝 Notan slutade på strax över tusenlappen, och hade jag inte fått gratis champagne hade den nog blivit ännu högre så där hade jag tur. 😅
Utsikt mot Canary Wharf när mörkret började falla.
Sen var det ju det där med att ta sig ”hem” igen. Bussarna litade jag inte alls på och närmaste tunnelbanan drogs med allvarliga förseningar på grund av något fel någonstans. Synd, då den stationen inte alls var långt bort och tåget skulle gå ända till Farringdon. Att behöva vänta i en halvtimme på ett tåg som sen kanske inte ens dök upp lät dock inte så lockande, så jag gick mot nästa alternativ som skulle gå ända fram, Aldgate. Den stationen var sådär en kilometer bort den också, så i slutet av dagen har jag gått nästan 5 kilometer mer än jag hade behövt göra om allt hade fungerat som det borde.
Walkie-Talkien i skymningen på väg hem.
Kom fram till stationen och upptäckte att det var lite skumheter med tidtabellen där också – ett tåg skulle gå om 3 minuter men sen blev det helt plötsligt 28. Ena perrongen skulle ha norrgående tåg så jag gick dit, bara för att se ett tåg på spåret bredvid (på andra perrongen) som skulle till den destination som mitt tåg skulle gå till. Aldgate var också ändhållplats för Metropolitan Line som jag skulle åka så egentligen borde det inte ha varit någon annan riktning för tågen att gå. Förmodligen slutade jag kolla när jag såg att Metropolitan norrgående var på perrong 2 då det sällan finns flera alternativ som är rätt.
Jag tänkte dock att det andra tåget ändå skulle hinna gå innan jag hann uppför trappan, över spåren och ner på andra sidan, så jag satt lugnt kvar på perrong 2. Efter ett tag kom det in ett tåg på rätt spår till Aldgate och där ropade de ut att det var tågets slutstation och att alla behövde kliva av. Då kändes det ju fånigt att kliva på det tåget, men efter att några andra gjort det tänkte jag att det värsta som kunde hända var att jag behövde kliva av igen. Spåret tog ju slut där så det var stört omöjligt att köra åt fel håll.
Tåget körde inte åt fel håll. Dessutom gick det ända till Farringdon, och ännu längre efter det. Dock gick det inte till den ändhållplats som det stod på infotavlan på stationen, eller om det var appen som hade fel – de hade nämligen helt olika uppgifter. Så här mycket strul kan jag inte minnas att jag varit med om här förut – är det påskharen som sköter trafiken nu eller vad är det som pågår? Nästa vecka ska det strejkas också, och hade det redan börjat hade jag förstått om det blev komplikationer. Om grundläget är så här lär det väl bli stört omöjligt att ta sig någonstans då, men enligt plan ska jag åka hem innan dess.
För att summera min 42 födelsedag (så dags nu, efter allt det här svamlandet) så känner jag mig inte helt nöjd. Kanske hade lite för höga förhoppningar. Kanske blev det bara för mycket transportstrul. Kanske är det för att jag aldrig tog mig ner till Themsen, eller åt någon choklad, eller för att wi-fi och chromecasten på rummet fungerade dåligt så jag hade svårt att se mitt favoritlag spela semifinal i CS2. Kanske är det att de dessutom förlorade. Men hursomhelst har jag några dagar kvar jag kan fira på. Och äta choklad. Och känna mig glad över att jag trots allt KUNDE gå de där extra 5 kilometrarna, när jag vissa dagar hemma inte ens orkar ta mig ut ur huset.
Det blev ännu en lugn morgon, och jag hade dessutom beslutsångest över vad jag skulle hitta på. Kände mig inte jättesugen på nånting men ville heller inte hänga på hotellrummet. Hade ju tänkt åka en sväng till havet, men det hade jag två olika alternativ för – ett förmodligen lugnare österut, till Whitstable, och ett lite mer livligt söderut, till Brighton. Hade tidigare tänkt som så att jag förmodligen skulle vilja ha mer än en dagstur till Brighton och därför tänkt åka österut istället, men det passade inte humöret idag. Efter en massa velande bestämde jag mig till slut – Brighton fick det bli!
Det föll sig också så smidigt att det gick att ta tåget direkt här ifrån Farringdon ända till Brighton, så vid 11-tiden kom jag precis ned till perrongen ett par minuter innan avgång. Tågen skulle gå med 10 eller 20 minuters mellanrum så jag kände inte att jag behövde stressa. Det går visserligen snabbare tåg från några andra Londonstationer, men då hade jag ju behövt åka till dem först. Resan ned var inte så spännande och tog sådär 1 timme och 20 minuter, så jag var framme strax efter 12.
Det här var faktiskt inte mitt första Brighton-besök, även om det var väldigt länge sedan förra gången. När jag var på språkresa till Isle of Wight när jag var typ 16 år gjorde vi en dagsutflykt till Brighton. Det enda jag minns är att det var soligt men blåste ordentligt och att jag tror att jag köpte en pizzaskärare som såg ut som Road Runner – meep meep! 😝
Blåste gjorde det idag också, och solen sken som den brukar. Hade inte gjort några egentliga planer för vad jag skulle göra här så det blev inte så mycket gjort heller. Började med att traska nedöver gatorna mot North Laines. Såg en färgglad trappa till vänster och funderade på om jag skulle gå åt det hållet, tittade dit och såg en uggla som stirrade på mig från ett hus – japp, det skulle jag!
Tydligen är livet hårt för de stackars ugglisarna. 😔🦉
Hittade fler väggmålningar tack vare en Adventure Lab-punkt, men sen kändes det för bökigt att leta labbar så det blev bara en sån. Gick igenom en marknadsgata full med försäljare utan att köpa en enda grej även om de hade mycket fint, och kom efter en stund ned till en park, Royal Pavillion Estate. Hade passerat Brighton Dome som innehåller ett museum och konstgalleri, och följde stigen till Royal Pavillion som tydligen är en sån där grej man måste göra när man är i Brighton. Det får bli nästa gång. 🤪
Varför ha helvita väggar när man kan göra nåt roligt med dem?Del av Royal Pavillion.
Lyckades hitta rätt utgång från parken för att ta mig till The Lanes, som också är ett område med massor med mysiga små butiker och restauranger. Råkade som av en händelse gå förbi Cass Art och där gick jag även in då jag eventuellt ville handla något att rita med och på ifall jag skulle komma på sådana tankar. Konstigt nog så hade de både pennor och papper där så det blev ett litet inköp.
Traskade sedan vidare ned mot vattnet, som ju var det egentliga målet. Det har ju blåst rätt bra ett par dagar här så när jag kom fram möttes jag av rejäla vågor. Skyltar på stranden varnade för att ge sig ut i vattnet och det var nog klokt. Jag hade kommit ned precis vid en ”groyne” (heter tydligen ”hövd” på svenska men det kan jag inte påminna mig att jag hört) som stack ut en bra bit i havet. Nästan längst ut fanns det en skulptur av en munk, och då menar jag inte en religiös snubbe utan bakverket. 😝 Därutanför såg jag att det var riktigt blött på marken, så jag anade vad som brukade hända. Fick se det in action också flera gånger när folk ville ta bilder där de poserade längst ut och fick springa därifrån dyblöta. 🤪
Egentligen rätt perfekt strandväder för mig. 😁Munken, som egentligen heter ”Afloat” och är en avbildning av jordklotet fast i torus-form. Kontinenterna finns utskurna runtom på formen.
Själv höll jag mig torr och bara njöt av vågsvallet en stund innan jag gick bortöver strandpromenaden. Restauranger, kiosker och små butiker blandades om vartannat innan jag kom fram till ett högt utsiktstorn man kunde åka upp i. Funderade på saken innan jag nöjde mig med ett foto eller tre och försökte fokusera på att skaffa mig lunch. Genom att fortsätta åt ”fel håll” istället för att gå tillbaka och köpa fish & chips. 🤦♀️
Brighton i360 på väg upp……och långt upp ska den!Brightons västra pir – inte så mycket kvar av den nu men ändå rolig att fotografera.
Nåja, till slut kom jag tillbaka till ett ställe som såg lagom populärt ut och beställde min lunch. Fick en papperspåse att trä över maten för att gömma den från fiskmåsarna och satte mig på lagom avstånd till havet. Jag var ju förstås inte ensam på stranden en sån här fin och ledig dag, men det var hyfsat med plats ändå om man inte var så kinkig på vad man satt på. Jag är ju inte någon jättefan av fish & chips, men på ett sånt där ställe måste man ju ändå testa. Fisken var i alla fall inte så torr som den jag åt senast (rätt länge sen nu) men jag snålade visst både med saltet och vinägern när jag kryddade. Jaja, det mesta försvann ned i min mage och inget till fiskmåsarna och när jag gick därifrån var jag vääääldigt mätt.
Munk-hövden med piren i bakgrunden.
Fortsatte tillbaka mot piren, för den måste man ju också besöka när man är i Brighton, och det tänkte jag inte vänta med till nästa gång. Blev kvar en stund vid munken igen för att fota och filma vågor innan jag gick utöver piren i sakta mak – hade inte London-rytmen i benen idag. Gick igenom arkadhallen med sitt plingande och plongande och kom till sist ut till nöjesfältet. Kollade lite på berg-och-dalbanorna men tyckte inte de var värda priset så jag nöjde mig med foton.
Lizzan med piren i bakgrunden.Crazy Mouse. Vagnarna börjar snurra i de tajta svängarna på den undre delen av banan till vänster, så där försvann all min eventuella lust att prova denna.Turbo-loop! Den här kanske jag hade klarat, men börjar känna mig mer skraj för berg-och-dalbanor nuförtiden. 😔
På väg tillbaka in mot fast mark tänkte jag unna mig något gott, och hade ju sett att de sålde churros med choklad när jag var på väg ut. Bad om att få köpa 5 stycken och efter 10 minuters väntan hade jag en påse med såna och en liten kopp chokladsås. Men…nej. Antingen var de där inge bra eller så tycker jag helt enkelt inte om churros. Tyckte bara de smakade knaprigt fett med socker på – väldigt mycket socker. Vet inte om de bara blivit lite för hårt friterade eller vad det var, men jag klarade då inte av att äta upp dem. Provade två för säkerhets skull men sen satt jag och hoppades att någon driftig fiskmås skulle komma och sno resten. De lät dock bli – kanske har de också norpat några förut och lärt sig bättre?
Piren från längre ut på piren.Vy västerut. Munk-hövden, västra piren och utsiktstornet längre bort i bilden.Tänk nu om det hade varit en pingvin däruppe istället…
Kollade tågtiderna hemåt och såg att det var lika lugnt nu då tågen skulle gå med ungefär en kvarts mellanrum. Solen började sjunka ner mot havet och ljuset var mysigt och jag ”skulle bara” ta några foton till av piren från en annan vinkel. Såg också en surfare som var ute och försökte få pli på vågorna, som blivit lite mindre nu. Ja, jag blev kvar på stranden ett tag, okej? Det är ändå min semester. 😝
Ett sånt här foto kanske jag har från mitt förra besök också – får kolla när jag kommer hem.Splash!Lite mer blåst än vanligt.
Till slut sa jag i alla fall ”sea you later” till havet och vandrade uppöver stan igen. Gick återigen genom the Lanes som verkar supermysiga – och lätta att gå vilse i, även om jag klarade mig bra nu. Eftersom det varit nerförsbacke till havet så var det förstås uppför tillbaka, så det gick inte så fort men jag hade ju i alla fall inte bråttom. Kom fram till stationen 3 minuter innan ett tåg till rätt ställe, men valde att hinna handla mig lite dryck och gå på toa innan istället för att stressa.
Del av the Lanes.Alice i underlandet fast i Brighton.Brighton Clock Tower som jag bara råkade gå förbi på väg till stationen.
Väl tillbaka i Farringdon kände jag inte för någon storslagen middag utan smet in på Co-op och köpte en pastasallad, lite ananas och en peperami till kvällsmat istället. Man kan väl inte äta stark kyckling varje dag – eller? 🤪
Sov gott i stora sängen som tar upp mer än halva rummet, och tog sedan en lugn morgon. Först på agendan när jag tog mig ut var en baconmacka från Costa och sedan ett sim-kort från Tre/Three. Båda delarna var kvickt avklarade och sedan hade jag inga direkta planer förrän på eftermiddagen. Det kom sånt där konstigt blött från himlen som jag inte är van vid här och eftermiddagens planer skulle utspela sig i närheten av British Museum så jag tänkte jag kunde ”smita in” där en sväng. Jo tjena. Kön därutanför var milslång så jag hoppade över den tanken direkt.
Contents may cause happiness. Indeed. Gäller förmodligen nästan hela London också. 😁Speciellt när man bara råkar gå förbi något sådant här (Waterhouse Square) på väg till telefonbutiken. Charles Dickens bodde i ett av husen härinne också.
Gick istället ner mot Oxford Street men jag var inte på shoppinghumör, speciellt inte som jag skulle behöva släpa runt alla grejorna på promenaden sedan. När jag närmade mig Tottenham Court Road kom jag dock ihåg att jag sett något om en ”Butterfly Trail” med VR-fjärilar som man kunde släppa ut och få att landa på handen. Tvekade först över att gå dit då det var massor med folk där och jag fått för mig att det var något man skulle gå igenom – Trail, alltså. Men när jag inte kom på något bättre traskade jag dit ändå och märkte att det bara var två rum – ett stort och ett jättestort med skärmar runt väggarna och uppe i taket.
I det mindre rummet var det lite mindre trångt så där kunde jag till och med sitta och vila fötterna lite medan jag torkade upp. För det mesta var det ett magiskt tropiskt växthus med massor med färgglada fjärilar som visades på skärmarna, men däremellan var det lite andra event också. För att vara med och leka öppnade man en länk på mobilen (som jag nu hade datatrafik på – 30 gb för 200 spänn 🥳) och höll fram handen för fjärilen att landa på. Första försöket var min fina fjäril lite svår att fånga på bild, så jag gick sedan in i det jättestora rummet istället. Där kunde man också spela ett spel där man skulle släppa loss ett gäng fjärilar genom att skjuta nektar på deras puppor (ja, det låter skumt 😂) men när jag väl fattade hur det funkade gick det också bra. Efter det fick jag en ny fjäril också som var lite mer samarbetsvillig.
Butterfly Trail från Outernet vid Tottenham Court Road station. Tidigare när jag varit här har det bara varit en stor byggarbetsplats men jag trodde inte det var fjärilar som skulle bli resultatet. 🤪Massor med fjärilar som precis släppts lösa när spelet startades om.Det var riktigt högt i tak också.Min fjäril! 😁🦋Ett annat event där ett gäng ”kristaller” vimlade runt på väggarna och taket.Emoji-regn med påsktema. Glad påsk!
Sen hade jag fördrivit tillräckligt med tid för att det skulle bli dags att sikta på någon mat innan guidningen. Jag hade tidigare gått förbi ett ställe jag läst om i flera London-guider, nämligen ett litet kameramuseum med kafé i närheten av British Museum. Ingen milslång kö för att ta sig in där, och tur var väl det för det var inte stort. Beställde mig en panini med pastrami och en äppel- och mintjuice och båda delarna var väldigt goda. Paninin serverades dessutom med en sallad med senapsdressing och INGEN FRITERAD POTATIS. Det måste vara första gången. 😝 Även om det säkert skulle ha varit intressant att kolla runt på museet också och det inte kostade mer än 3 GBP så valde jag att traska vidare. Mitt fotointresse har inte gått över till ett intresse för gamla kameror – än.
God lunch med god dryck.Det fanns mycket att titta på även uppe i kaféet.Gammal cykel utanför en affär.
Kom ganska kvickt fram till Russel Square station där guidningen skulle starta, men det regnade fortfarande så jag gav mig av på jakt efter ett paraply då jag ändå hade en halvtimme till godo. Det var dessutom blåsigt så jag valde ett som skulle vara extra starkt, men det gjorde det inte roligare att använda.
Ganska prick 14:30 dök guiden Ronnie upp och samlade ihop oss. Efter lite strul med betalningen och besked att hon tyvärr inte hade något stamgästkort med sig gick vi iväg. Vi var en grupp på 12 + guide inklusive ett par barn som hade svårt att stå stilla. Jag hade valt att gå den här guidningen om University College London då jag bott i närheten så många gånger och undrat vad som försiggått därinne. Idag skulle vi fokusera på medicin och Ronnie guidade runt oss i omgivningarna. Hon hade lite extra fokus på kvinnor inom området då de länge var förhindrade att bli doktorer – tack vare Henry VIII.
En av Londons minsta skulpturer – i närheten av the Foundling Museum där det varit ett hem för barn vars föräldrar inte haft råd att ta hand om dem.Louisa Brandreth Aldritch-Blake, en kvinna som forskade mycket om cancer bland annat i livmodern. Skickade en tacksam tanke till henne innan vi gick därifrån.Fin park generellt också, och det kryllar av monument där. Även det här trädet har en dedikation.
Det andra genomgående temat var att det var lärt folk från Skottland som kom ner till London och spred sin kunskap. Vi gick igenom ett par parker, såg monument och statyer och ett gäng ekorrar. Läste namn på byggnader och kollade efter småkryp på balkonger. Ronnie berättade också om Robert Liston, kirurgen som hade sådant fokus på att operera snabbt att han vid ett tillfälle sägs ha misslyckats till 300%. Med samma skalpelldrag lyckades han skära sönder kläderna på en åskådare, skära av fingrarna på sin medhjälpare som höll ned mannen som skulle få benet amputerat, och benet han faktiskt skulle skära i. Alla tre dog, den förste av en hjärtattack och medhjälparen av kallbrand. Det finns dock inga bevis för att historien skulle vara sann.
Jeremy Bentham, en man som stöttade universitetet mycket när det var nystartat. Hans riktiga skelett finns bevarat under de här kläderna, som också var hans favoritklädsel. Hans skalle finns dock inlåst på ett annat ställe då den ansågs för stöldbegärlig.UCLs ursprungliga sjukhus, som huserat en del kändisar, bland annat George Orwell. Ritat av samme arkitekt som gjort Natural History Museum, men tydligen är det här huset (enligt guiden) inte snyggt. 🤷♀️UCLs School of Hygiene and Tropical Diseases. Runt huset finns namnen på många viktiga personer som hjälpt vetenskapen framåt. De tre namnen längst upp här är nya – varför? Jo, de är kvinnor och alla de tidigare var män.Fler mansnamn, men notera också krypen på balkongerna i nederkanten av bilden.Promenadrutt för guidningen. Är överraskad att det blev tre kilometer.
Prick 16:30 sa vi hejdå till Ronnie och jag hade resten av kvällen för mig själv. Ville ha mer mat – och något som inte var brödbaserat. Tänkte också att jag skulle passa på att shoppa lite Lush-grejor medan jag var i rätt del av stan. Turligt nog hittade jag en Wagamama i närheten av Lush på kartan så jag tog mig ett par tunnelbanetåg dit. Det hade gått ungefär lika snabbt att gå hela vägen men fötterna började bli trötta.
Wagamama är en sån där asiatisk kedja man kan hitta lite överallt och jag gillar deras mat riktigt mycket. Själva matsalarna med långbord och bänkar tycker jag som idé är trevlig men i praktiken saknar jag någonstans att lägga kläder och väska och det blir väldigt högljutt. Men med hörlurarna i och jackan i knät så gick det för sig ändå. Maten var dessutom jättegod, valde en gochujang-kryddad kycklingrätt med grönsaker och ris och en stor juice som kallades ”Positive”. Tror det var nån ananas och gurka och äpple i bland annat. Var lite lockad att beställa till lite extra grönsaker då de brukar vara supergoda, men med tanke på hur mätt jag var efteråt var det nog bra jag lät bli.
Spicy och gott! ❤️
Hade sedan inte lång bit att gå till Lush, men då jag även var i närheten av Carnaby Street gick jag en sväng dit först. Såg många roliga matställen där också, bland annat ett Dishoom som jag skulle vilja prova äta frukost på men det var inte riktigt läge för det än. Jag hade en rejäl shoppinglista att ta mig igenom på Lush så jag högg direkt en korg och började spana runt. Doftkänslig som jag (också) är så är det också konstigt att jag inte har några problem med de butikerna. De luktar ju lång väg, och därinne är det inte lätt att fokusera näsan på en viss produkt om man vill provsniffa innan man köper. Hittade till slut allt jag ”behövde” och gick till kassan där en trevlig tjej slog in allt i kassan. Puh, jag klarade budgeten! 🤪 Hade ju inte ens räknat, men var väl smart att börja där så får man dra in på annat istället vid behov.
Carnaby street brukar alltid vara sevärt med sina dekorationer.Som den här sidogatan med lampor i skiftande färger.Skiftande färger fanns det på Lush också. 🌈
Enklaste vägen ”hem” var sedan med Lizzie line från Tottenham Court Road till Farringdon. Bara en hållplats men hade absolut inte velat gå hela vägen. Efter att ha köpt lite kvällssnacks stannade stegräknaren på 19 400 steg under dagen. Det är typ 4 ”normaldagar” för mig just nu så inte konstigt om fötterna protesterar. 😲 Skönt då att kunna slappa på rummet ett tag. Det må vara litet men ändå bekvämt och i och med att man kan höja huvudänden på sängen är det ovanligt trevligt att kolla på TV här. Dessutom finns det inbyggt Chromecast i tvn så man kan streama vad man vill från sina egna tjänster. Alla hotell borde ha det så tycker jag. 😁
Imorgon kan det nog bli en dagstripp till havet, då jag på något vis lyckats boka in grejor varenda annan dag…ooooops. 😇
Vintrar för mig nuförtiden är inte särskilt roliga. Visst, det kan vara fint med snö men mörkret och alla starka lampor på bilar och lyktstolpar mot det mörka gör mig bara trött, så trött. Lägg till det blixtljusen på alla plog- och sandbilar så blir det än värre. Och oljud vill jag inte ens snacka om.
Så därför känns det liiiiite konstigt att jag haft en sådan längtan till London. Det är ju varken en tyst eller diskret stad ljusmässigt. I mitten av januari fick jag dock ett mail från Mischief Comedy att de skulle sätta upp en show som de kallar Mind Mangler, som ska vara en show med en tankeläsarmagiker. På sant Mischief-vis blir det dock inte riktigt som det borde… Jag har sett ett par av deras tidigare produktioner och skrattat mig till magkramp bägge gångerna (The Play That Goes Wrong och The Comedy about a Bank Robbery). Just tankeläsarmagi är också en av mina favoritgenrer så det här kände jag att jag bara måste se. Datumen var också så passande att det gick bra att ta en påskresa, som i år dessutom sammanfaller med min nördigaste födelsedag nånsin. 42. Ni som vet, ni vet, ni andra kan läsa Liftarens Guide till Galaxen och inse att jag snart kommer att vara svaret på ALLT. 😝 I ålder, i alla fall.
Idag var det då dags för avresa. De senaste dagarna har min energinivå varit väldigt mycket högre, och tur är väl det. Annars hade jag nog inte ens orkat packa. Vaknade tidigt och stökade undan det sista inför badrumsrenoveringen som de ska börja med nästa vecka och packade klart väskan. Fem minuter innan taxin skulle komma började det dåna så in i helvete i huset när de började med badrummet i en annan lägenhet så jag var glad att jag kunde fly. Chauffören varnade om att det stod en långtradare på snedden i en rondell vi behövde passera så det kanske kunde bli lite knivigt, men när vi väl kom över till Frösön hade det löst sig.
Kan förresten säga redan nu att stora kameran inte är med, så det blir bara iFånefoton från den här resan. Tycker kameran är mest jobbig att släpa på här i stan och jag ville inte känna mig tvungen att tänka på bara fotografering den här gången. Men nåt kanske blir snyggt i alla fall.
Väskan var lätt och smidig när jag checkade in den (11,9 kg), så det finns både utrymme och vikt till en del shopping. Säkerhetskontrollen gick utan problem även om jag blev slumpmässigt utvald att få jackan undersökt och sen var det bara att vänta på att flyget skulle lyfta. Vilket vi gjorde några minuter för sent. Dock var det ovanligt lugnt på planet så jag hade hela raden för mig själv på min sida. Lite skumpig start men det lugnade ner sig fort.
Snö och grått på Frösön.
Väl på Arlanda har det ju blivit så smidigt att man inte måste ut från inrikes och in på utrikes längre då det nu går från samma terminal, så jag funderade mest på om jag skulle ta passkontrollen direkt eller äta lunch först. Det har ju dykt upp en hel del nya mat- och shoppingställen sen jag var där sist. Kollade utbudet och såg att det skulle finnas “riktigt bra” burgare där på Jureskogs, så det ville jag testa.
Gillade upplägget på restaurangen, dels fanns det väntbänkar vid kassan där man kunde sitta medan maten tillagades och dels fanns det massor med bord för ensamresenärer (eller par som vill sitta bredvid varandra). Dessutom kunde man få lättfriterade grönsaker (blomkål och broccoli) som tillbehör istället för strips. Valde en Draken-deal med grönsaker då en sån burgare skulle ha en massa gott såsom rostad lök och JALAPENOS. När jag hade tuggat på den en stund tyckte jag dock att det var något som fattades – jag hittade ost och silverlök och kanske att dressingen var där också, men ingen hetta, ingen crunch. Tror nåt måste ha blivit fel. 😔 Grönsakerna och ost- och jalapeno-dippen var dock goda. Kanske testar igen nån annan gång för att se om de kan lyckas bygga rätt också, men ärligt talat var inte burgaren riktigt min stil ändå.
Jureskogburgare med tillbehör. Grönsaker ÄR gott, men det var ganska snålt med dem.
Tog mig sedan igenom passkontrollen efter en minimal kö, och kom in till F-gateområdet. Efter i somras kändes det lugnare att inte stressa in dit ifall de skulle byta gate nu också, men den här gången velade de ingenting. F65 från första början till boarding. Då det inte går jättemånga plan från F-gaterna är det oftast lätt att hitta något lugnt hörn där och fördriva tiden medan man väntar. Så även idag. Vi hade landat före 11 och nästa plan skulle lyfta 15:20 så det fanns ju en hel del tid att fördriva också.
Läste nåt nångång om att man skulle låta bli att ta selfies rakt framifrån och istället ha ljus från sidan och underexponera och så vidare och så vidare. Tycker man kan göra som man vill jag, men här skulle man i alla fall kunna tro att jag ser ett flygplan och drömmer mig bort. 😝
För ovanlighetens skull kom vi sedan kvickt igång med boarding och jag satt på min plats redan vid 15:00. Såg också att de kommit med lite nymodigheter i SAS-appen, den visade hur många procent som var färdigboardat redan. En annan rolig och användbar grej de lagt till i appen är att man kan se var just det flygplanet man ska åka med är schemalagt. Man ser också om det har startat och landat, vilket kan vara rätt skönt att veta om man som jag inte riktigt litar på att SAS gör som de lovat längre. Som extra rolighet kan man även se hur många gånger man åkt med exakt samma flygplan tidigare och när. 😁
95% hade boardat redan 15:01.Från Östersund till Arlanda var fjärde gången jag flög med Igulfast Viking. Hen skötte sig bra nu också.
Även på den här flygningen var det några extra platser lediga, och även nu var det två sådana bredvid mig. Den långe mannen på raden framför som fick två reskamrater bytte dock till min rad men ett tomt mittensäte är bra nog tycker jag! När alla kommit ombord ropar dock kaptenen ut att det var så mycket trafik och udda vindar på Heathrow att vi fått en slot-tid som innebar att vi inte skulle kunna lyfta förrän om en timme. Att sitta i ett stillastående, jättevarmt flygplan där människorna på raden bakom dessutom dränkt sig själva i parfym kändes ju inte sådär jätteroligt tyckte jag, men det var väl bara att gilla läget. Några minuter senare kom han dock med glädjande besked att vi kunde börja backa ut redan om 10 minuter.
Passade på att kolla att min resväska tagit sig med på flyget även till London innan jag ställde in flight mode på telefonen och sedan var vi rätt fort i luften. Det var dock mycket moln och de var rätt platta ovanifrån så utsikten var inte så spännande. Lyssnade på ljudbok och podcast (Lateral med Tom Scott är en storfavorit) och åt några fantastiskt goda chips (från Gotland) och en mindre imponerande chokladboll som dock var fånigt tjusigt paketerad. Men Delicato-bollarna vinner där. 😝
Airtags är väldigt lugnande om man är det minsta nojjig över att tappa väskan längs en flygning. Och även om man inte är nojjig så är de coola! 😁Mestadels barmark vid Arlanda.Chokladboll paketerad som om den vore en diamantring. Eller åtminstone ett guldsmycke. Tyckte mest den var torr och tråkig. 🤷♀️
Sista 30-40 minuterna sprack molntäcket upp och jag hann se en bit av Nederländerna innan vi svängde över till Storbritannien och flög över alla vindkraftverken. På grund av vindarna fick vi nog inte ta den vanliga rutten in till Heathrow, så jag såg inte till Windsor Castle. Däremot fick jag bra överblick över London City Airport och Thames Barrier. Den sistnämnda har jag funderat på att ta en tur till, vi får se hur det blir.
När jag väl såg marken igen hade vi kommit hit – vilket enligt kartan heter Port of Rotterdam. Något jag kunde lista ut helt utan att ha någon platsangivelse för bilden, för vet ni? KARTAN AVBILDAR VERKLIGHETEN så man kan känna igen saker MED ÖGONEN! 😱🤪 (Ja, jag tycker det är lite coolt att man inte behöver datorer och teknik till allt, okej?)London City Airport nästan mitt i bild. Mest bara en enkel landningsbana.Thames Barrier går genom Themsen i nedre delen av bilden. Det är ett barriärsystem som hjälper till att skydda Londonområdet från översvämning vid ovanligt högt tidvatten. Läs mer på wikipedia.
Det gick fint att landa även om det var lite skumpigt här också, och när vi stod på backen lyste solen rakt in på mig. Och tårarna bara rann. 🥹 Att man ska bli så glad bara av att komma till Heathrow? Då jag satt långt bak blev jag närapå sist av planet, men efter ett toalettbesök och ännu en rätt kvick passkontroll kom jag fram till bagageutlämningen. Hann inte ens koppla upp mig på wi-fi och kolla var väskan var innan jag såg den komma emot mig på bandet. Heathrow levererar IGEN!
Grönt och soligt i London. SOM VANLIGT.Siv Viking, som jag bara åkt med en gång tidigare, då åt andra hållet.
Sen skulle man ju in till centrala stan också. Ville utforska lite andra omgivningar den här gången så jag bor varken på Gower Street eller vid Paddington, utan i Clerkenwell. Närmaste station är Farringdon, och dit kan man åka Elizabeth line, stans nyaste tunnelbanelinje. Det hade jag aldrig gjort tidigare så det tänkte jag göra nu. Den känns också lite som ”min” linje med tanke på namnet, och så är den fint lila. Idag visade det sig dock vara lite strul med Lizzie line, så hon drogs med stora förseningar. Inte för att det hindrade mig från att komma precis i tid till ett tåg, men det gjorde även väldigt många andra. Vet inte om det brukar vara så knökfullt som det var idag, men å andra sidan brukar det vara minst lika illa på Piccadilly Line.
Lyckades i alla fall ta mig av vid rätt station och skulle sedan hitta till hotellet. Jag hade sparat rutten i Citymapper-appen men tyvärr sparade den inte kartan. Jag hade ju inget brittiskt sim-kort än och tänkte absolut inte betala 299 spänn till Telia för EN YNKANS GIGABYTE, så jag var lite handikappad. Nåja, det skulle inte vara så långt och ganska enkel väg så jag traskade iväg åt det håll jag trodde var rätt. Spoiler – det var det inte. 😝
Efter att ha gått ett par kvarter bort kom jag till ett gatunamn jag kände igen, men av fel anledning. Jag hade börjat med att boka ett hotell där, men sedan bytt för att jag ville ha lite mer utrymme och det lät som att jag skulle hamna i en högljudd källare enligt recensionerna. Kollade Citymapper och såg att jag gått 90 grader fel. 🤦♀️ Nåja, jag hade ju inte gått så jättelångt så med en högersväng och sen en till så var jag snart på banan igen. Tänkte att det skulle ta cirka 2 timmar från landning till att jag kom till hotellet och hade jag inte gått fel hade jag nog haft nästan en halvtimme till godo på det så det gick väl inte för sig. 😝 Nu är jag på ett Yotel igen, samma kedja som jag bodde ett tag på i Edinburgh i somras. Rummet är fortfarande inte stort, men det är i alla fall rätt modernt.
Yotel London City. Jag har ett fönster där bakom rullgardinen men när jag kollade ut tittade jag rakt in i en tegelvägg. Nåja, det kanske går att se om det regnar i alla fall – inte för att det brukar göra det här. 😝
En sista sak på agendan var att skaffa mig mat i magen. Nära stationen skulle det finnas en Nando’s, och sånt har jag ju längtat efter länge nu. När jag kom dit var det dock kö och det såg ut som att flera fick vända i dörren. Lite (mycket) besviken gick jag vidare utan att gå in och försökte hitta något annat. Övriga matställen såg dock antingen lika knökfulla ut (Gordon Ramsay Street Burger), stängda, eller helt opopulära (Honi Poke). Det sistnämnda skulle säkert ha kunnat vara gott men jag var inte på humör för rå fisk just nu. Efter en liten sväng runt området funderade jag bara på att gå in på Co-op som var bredvid Nando’s för att köpa med mig något till rummet, men när jag såg att det nu inte fanns någon kö till kycklingen så gick jag in där för att åtminstone testa.
Var väl inte helt optimistisk till att få plats, för till och med servitrisen anmärkte på att jag såg väldigt bedjande ut när jag bad om ett bord, men HON HADE ETT! Ett bord ledigt, precis lagom till mig. 🥳 Hade ju fortfarande inget internet så jag fick beställa i kassan den här gången, men tog min vanliga variant med medium kyckling, strips och broccoli. Om nom nom nom. Idag också. Men oj vad mätt jag blev. Skippade att gå in på Co-op på vägen hem för idag behövs det inget kvällsfika. Även om det hade varit gott med nåt sött så här till bloggandet…😝
Klassiker för min del nu. 😁
Med tanke på hur SAS har skött sig på sistone har jag inte bokat in så mycket till imorgon då jag inte var säker på om jag skulle komma fram i tid. Jag reserverade dock en plats på en London Walk till imorgon medan jag satt på Arlanda, en med medicinskt tema. På vägen till Gower Street från Russel Square-stationen går man nämligen förbi Londons universitet där det studeras mycket medicin, och eftersom jag traskat förbi där många gånger har jag förstås också varit nyfiken på vad de pysslar med där. Förhoppningsvis får jag veta det imorgon då, förutsatt att planen håller. Annat på agendan är att skaffa sim-kort – så jag kan bada i Themsen. 😝 Eller nääää, så jag kan använda telefonen och kartorna och kanske gå lite mindre åt fel håll resten av veckan var det ju. 😁
Packade väskan, checkade ut, handlade lite mat och mycket dryck och tog tåget till stora staden London. Vi blev lite försenade redan idag, men det var svalt och skönt på tåget så det gjorde inget. Sedan var det då dags att leta rätt på dagens hotell, The Caesar. När jag letade efter adressen till dem såg jag att de hade skickat ett mail – de hade problem med AC:n….🤦♀️🤦♀️🤦♀️ Men det var tydligen inte på alla rum så jag bestämde mig för att i alla fall gå och kolla. Receptionisten sa att tyvärr hade jag ett rum där den inte fungerade, så han frågade om jag ville se rummet först, innan jag bestämde mig för om jag ville avboka. Gjorde det, och just då fungerade AC:n så rummet var svalt, men det var tydligen lite till och från med det. Bad att få lite betänketid och så skulle han kolla med chefen hur det blev med rummet jag skulle ha från imorgon då jag hade en separat bokning av ett rum i en bättre kategori.
AC:n borde börja kallas Brutus efter det här…🤪Fin adress är det också.
Satt febrilt en stund i lobbyn och kollade efter andra hotell i närheten med fungerande AC, och hittade ett som såg lovande ut. Dock skulle prislappen bli tretusen högre, för 3 nätter. Tycker det här är dyrt nog med över 2000 per natt. Till slut kom dock chefen över och sa att det rum jag skulle ha från imorgon hade fungerande AC och att jag skulle få 20% rabatt på priset för i natt om jag stannade. Jamen okej då, en natt borde jag väl överleva, speciellt om det funkar ibland. Under tiden hon checkade in mig kom det diverse gäster och klagade på andra saker och ville byta rum – en hade t.ex. fått rum intill hissen och tyckte det var för mycket oväsen plus att det luktade matos utanför hennes fönster. Hon kunde gärna ha fått byta med mig, oväsen stör mig bara när jag behöver jobba, inte när jag ska sova, och fönstret tänkte jag ändå ha stängt om AC:n funkade. 😝
Nåväl, fick till slut mitt nyckelkort och slängde in väskorna på rummet. Plockade med mig lite väsentligheter och gick sedan ut i ett 30-gradigt London igen. Tänkte handla lite konstnärsgrejor för att ha att fördriva tiden med om det bara blir att sitta på rummet i två dagar, och så ville jag ha mat. Det kanske blir tillräckligt med room service sedan. Tunnelbanan brukar ju kunna vara 10 grader varmare än utomhustempen, så den ville jag inte ta. Letade mig istället en buss och satt nere för att slippa trappan upp, men där var det också varmt, ingen AC och inga öppna fönster. Som tur var skulle jag inte så jättelångt, och det var skönare att komma ut – det fläktade i alla fall litegrann. På väg mot Cass Art såg jag sedan den perfekta restaurangen på andra sidan vägen – NANDOS. 🥳
Shoppade, åt, och shoppade med mig lite såser också. Ja, jag VET att det är två flaskor med mild sås, men den är riktigt god. Och så kan man mixa med stark sås efter behag, när man vill ha nåt lite såsigare. 😁
Underhållning för dagar då man inte vill vara ute.
Tog bussen tillbaka och satt uppe den här gången – lite skönare var det allt. Men vete sjutton vad det är med den här stan, för jag blir nästan alltid glad när jag kommer hit. Visst har jag gråtit många gånger i London också, men idag flinar jag, trots vädret och trots AC-strul, och trots att jag behövde lämna älskade Wales en dag tidigt. Det är nog bara så mycket LIV här.
Äntligen dags för semester igen! Resan till Bath och London i våras gjorde mig gott ända in i själen, och lindrade de flesta kvarstående symptomen efter min sjukdom och behandling förra året. Men för att vara på den säkra sidan kändes det bäst att ta en rejäl resa till och inte bara tro att man skulle vara botad. Skriver jag ”frisk” är det ändå ingen som tror mig. 😝
Med tanke på helvetesvärmen hemma var det dessutom inte en dag för tidigt. Jag sitter nu i ett ovanligt behagligt London där temperaturen är runt 19 grader, vilket passar mig alldeles utmärkt. Imorgon går resan vidare mot Wales och Cardiff med tåg. När jag bokade den här resan var tanken att jag skulle landa 17:00 på Heathrow och kunna ta tåget vidare samma kväll, men när SAS bokade om mig till att landa 20:00 och med den senaste tidens flygkaos i åtanke så bokade jag in mig på en natt i London först.
Det här flyget är enda avgången till Arlanda från Frösön just nu.
Planet från Frösön till Arlanda var ett gulligt litet propellerplan med hela 18 rader med 4 säten i varje. Själv fick jag perfekt utsikt från rad 8, men det blev inte svalare inne i planet för att de drog igång ”fläkten” utanför. Den trippen gick dock relativt enligt plan, vi var kanske några minuter sena iväg och lite mindre sena när vi kom fram.
Synd bara att fönstret var så dimmigt.
För att göra resan lite mer spännande kom jag på i taxin på väg till Frösön att jag glömt något väldigt viktigt hemma, så när jag väl kom till Arlanda var jag tvungen att gå ut till Sky City för att handla ersättning. Vilket förstås innebar att jag behövde ta mig igenom säkerhetskontrollen på Arlanda också när jag skulle in på terminalen igen. Kollade väntetiderna på Swedavias sida och såg att det skulle ta cirka 10 minuter i kontrollen längst bort i terminal 5, jämfört med över 20 i den närmaste. Nu tar det visserligen några minuter att gå längst bort också, men hellre röra på sig. Plus att jag misstänkte att det kanske skulle vara svalare där.
Hur som helst gick det finfint att komma igenom säkerhetskontrollen, och kön till passkontrollen var inte lång alls. Det medförde förstås att jag var inne i F-gate-området med 2 timmar tillgodo inför planerad avgångstid. Då fiket på Frösö flygplats var stängt var jag rejält hungrig så skulle leta mig någon mat – men det fanns inte mycket att välja på. Tråkiga sallader och tråkiga mackor. När jag var färdig med min tråkiga macka fick jag besked om att planet var försenat – från 18:15 till 19:00. Nåja, det var ju i alla fall lugnt och skönt i den änden av terminalen, och vips så var det dags för ”boarding” – eller i alla fall att få biljett och pass kontrollerat innan man kunde sätta sig vid rätt gate. Sådär en kvart senare kom det till och med ett plan, och 19:15 hade jag lyckats kliva på det också. Upp i luften kom vi dock inte förrän 19:45.
Vi hade en äkta britt (inte Britt) som pilot och han hade en god portion humor och pratade till oss före take-off. Tydligen hade han försökt ta sig hem hela dagen men haft problem med åska och annat och bara drabbats av förseningar. Han körde dock en fin rutt, där jag såg ett par öar som såg väldigt fina ut genom fönstret. En koll på kartan visade att de var Heligoland och att vi sedan precis som sist flög längs med Nederländernas kust innan vi svängde av mot London. Väl nära staden gjorde piloten också ett par extra svängar som gav oss extra mycket vyer över bland annat Canary Wharf.
Inflygning över England med utsikt mot Southend-on-Sea. En av mina absoluta favoritvyer, för det betyder att jag snart landar i STORBRITANNIEN. 🥳Canary Wharf med sina skyskrapor nere till vänster i bild.
Landade en timme efter tidtabellen och var glad att jag inte skulle med något tåg vidare – förutom Heathrow Express in till Paddington, då. Passkontrollen gick betydligt snabbare än sist och för första gången fick jag faktiskt VÄNTA på min väska här på Heathrow. Men den dök upp till slut och jag kunde traska iväg till tåget. När jag kom till Paddington såg jag att jag faktiskt kunde ha hunnit med tåget till Cardiff också, men det kändes skönt att slippa resa några timmar till. Gick istället iväg mot Dolphin Inn där jag bokat rum för natten. Långt ifrån det lyxigaste stället jag bott på, men inte det minsta rummet heller. För en natt som skulle vara så billig som möjligt utan att tumma på alla bekvämligheter så kommer det säkert att duga. Trots att jag fick släpa min drygt 20 kilo tunga resväska uppför 2 trappor alldeles själv. Det blir i alla fall lättare att ta med den ner imorgon.
Efter lördagens bravader var jag rejält sliten och trött och hade egentligen inte mycket lust att göra något alls. Tänkte fira min ”brittiska födelsedag” på söndagen eftersom det var sista dagen där och är man i en annan tidszon måste man väl få ha en annan födelsedag också? Började därför med att beställa upp en full English som roomservice för jag orkade inte ens skynda mig att duscha och gå ned och äta. Maten kom rätt fort och smakade typ som en full English brukar smaka. Bokade också in mig på en favorit-restaurangskedja, Wahaca, till middag och skrev att det var för födelsedagsfirande.
Kolayoghurt och chokladcroissanter var ju inte dumt heller. 😁
Jag hade ju avbokat min första guidning för dagen, men besöket på Highgate Cemetery var betalt och inte avbokningsbart så till slut var jag så illa tvungen att masa mig ut. Det var nog tur att jag hade bokat i förväg för annars finns risken att det inte blivit något alls. Med väldigt onda fötter valde jag att åka buss för att behöva gå så lite som möjligt.
Första förslaget var 2 bussar och 19 minuters promenad uppför en rejäl, brant och lång backe för att komma till kyrkogården, men när jag hoppat av andra bussen såg jag att det gick bussar uppför backen också. Så jag hoppade på en tredje – det tyckte jag var värt 1,65 pund. Istället fick jag gå en lång bit *nerför* backen, men det gjorde inte så mycket. Mötte dessutom en tjej som joggade *uppför* backen och hade god lust att applådera henne.
Medan jag gick nedåt hade jag första halvan av kyrkogården, den västra delen, på min högra sida, så jag visste hur mycket jag skulle behöva gå uppför igen när jag väl var inne. Fick en karta i biljettkassan och tog fram kameran, för det var ju därför jag var där. Vädret var sådär lagom mulet också, vilket var en anledning till att jag valt att åka dit just den dagen – tycker inte gravar gör sig lika bra i solljus, speciellt inte motljus. Fick stå ut med en tråkig himmel istället, men hellre det. Följde i stort sett kartans rekommenderade rutt upp och sen ner igen, med någon enstaka avstickare.
Kyrkogården öppnades år 1839 och var då mer som en elegant trädgård. När den blev full och inte längre gick att tjäna pengar på läts den gå i förfall, tills ”Friends of Highgate Cemetery” tog över 1981 och långsamt börjat restaurera den. Tidigare fick man bara gå guidade turer här på västra delen, men nu har de självguidade besök på prov, förmodligen delvis på grund av pandemin.
Kyrkan och entrén till västra kyrkogården.Kolonnaden vid entrén.Den här graven fick mig att tänka på pirater.En del hade mer avancerade monument än gravstenar.
Många av gravmonumenten och stenarna är trasiga och farliga att gå för nära.
Alla gravar är inte gamla, det gravsätts fortfarande ett antal personer varje år både på östra och västra sidan.Trasigt kan också vara fint.Många gravar står lite huller om buller.Huvudstråken är breda och lättpromenerade, men det finns också mindre stigar – både tillåtna och otillåtna att gå på.Ingång till Egyptian Avenue upp mot Circle of Lebanon.Circle of Lebanon, nedre delen.Menagerist – hoppas inte lejonet hade något med hans död att göra.Vov vov.
När jag hade (väldigt långsamt) gått runt på västra sidan var det dags att gå över vägen till den östra sidan. Den är nyare och har färre stora monument men fler bekanta namn. Den har länge varit öppen för besök på egen hand för en mindre avgift.
Vissa av gravstenarna sticker ut lite extra, även här.Karl Marx är nog det största namnet här.Det är lite huller om buller på den här sidan också.Det finns boende för de levande här också (fågelholk).Thy dragon is subdued – kändes som en bra idé att bejaka sin inre drake medan man lever.Malcolm McLaren.Solen kunde inte riktigt hålla sig borta idag heller, så himlen började bli blå.Relativt klassisk gravsten.Relativt o-klassisk gravsten, för Patrick Caulfield, popkonstnär.Sten på sten på sten…men vet inte om någon heter Sten. Trots trött kropp och huvud fanns det en hel del att rikta kameran mot.Lite svårläst, men detta är Douglas Adams grav. Enda människan här jag känner någon relation till, eftersom hans Liftarens Guide till Galaxen nog är mina favoritböcker i Sci-Fi-genren.
Efter cirka 2,5 timme kände jag mig nöjd på gravar och mer än en smula deprimerad trots att det fanns mycket som var fint. Det var lugn och fridfull stämning trots att det var mors dag i Storbritannien och många kom med blommor att lägga på gravarna. Uppförsbackarna kan man göra mycket mindre jobbiga med att gå långsamt och ta ett foto vart femte steg eller så. Jag är glad att jag åkte hit men känner inte att jag behöver komma tillbaka i första laget.
Middagen hade jag bokat långt-bort-i-en-annan-ände av staden, men det gick bussar åt det hållet också, så jag tog mig bara genom parken ovanför östra kyrkogården till närmaste hållplats och åkte vidare. Hade gott om tid så jag hoppade först av för att besöka Cass Arts flaggskeppsbutik i Islington, tre våningar med konstnärsmaterial som jag hoppades bli inspirerad av. Hittade i alla fall akvarellpapper till bra pris och en bok som såg intressant ut.
Waterlow Park – notera duvgänget i trädet.Cass Art i Islington…hoppas inte allt man gör av materialet härifrån bli…Casst…(sorry)
Det finns ett Wahaca i Islington också, men dum som jag var hade jag bokat på det i Shoreditch. Ännu dummare kändes det när busshållplatsen jag skulle till låg precis mittemot Islington-Wahacat. Började få lite bråttom, och bussen var lite sen, men jag kom fram till Shoreditch-Wahacat strax före 18:30 då jag hade bokat. Jätte-jätte-super-dumt kändes det när de sedan inte kände till min bokning, men hade plats till mig ändå – då hade jag ju kunnat stanna i Islington. 🤦♀️ Naturligtvis fick man ingen födelsedagsbehandling heller då. Jag kan vara kaxig nog att skriva i att jag firar födelsedag i ett internet-formulär, men inte säga det direkt till personalen. 😝
Maten var dock lika bra som vanligt, jag beställde in en alkoholfri Mojito och lite guacamole till förrätt och fick ett provsmak på deras ”Wahaca-mole” som är en mer klimatvänlig variant gjord på favabönor istället för avocado. Den var faktiskt godare…😱
Wahaca-mole och guaca-mole.
Till huvudrätt beställde jag in biff- och osttacos, kycklingquesadillas och friterad blomkål med jalapenodipp. Saknade såsflaskorna på bordet så piffade med trippla salsor istället, men de var inte lika heta. Drack en Triple Citrus Fizz till – citrus och kolsyra, min favvo! Var sen utomordentligt jättemätt så trots ”födelsedagsfirandet” hoppade jag över efterrätten. 😔
Salsor, tacos och quesadillas.
Rullade iväg till busshållplatsen som i alla fall inte var långt borta och till slut kom det en buss mot Paddington också. Kom tillbaka till hotellrummet och blev lite irriterad. Trots att de ”städat” rummet hade de lämnat kvar frukostbrickan och inte lämnat någon stor handduk – men jag hade två små! Försökte ringa receptionen för att få en ny handduk men ingen svarade. Pratade in ett meddelande andra försöket och väntade i en halvtimme. Kände att jag inte hade så gott om tid att vänta då klockan började bli mycket och jag behövde kliva upp tidigt dagen efter för att åka hem, så sen tog jag helt sonika med mig brickan och åkte ner till receptionen. Då blev det minsann fart på folket! 🤣 De tackade så mycket för att jag kommit ner med brickan och sa att den kunde jag ha lämnat utanför rummet. (Jo, visst, men korridoren var så smal att jag inte ville att mina grannar skulle snubbla på den) ”Den är sedan frukost”, svarade jag, och bad att få en stor handduk. ”Du kunde bara ha ringt ner till receptionen så hade vi kommit upp med en.” ”Jo, jag gjorde det. För en halvtimme sen.”
Varning. Resten av inlägget är bara klagomål på hotellet som jag behövde skriva av mig, så det är helt okej att sluta läsa här. 😝
Jag vill inte gärna skylla på personalen, för de i receptionen har varit väldigt hjälpsamma så fort man fått tag på dem. Däremot verkar deras tekniska system lämna en del att önska. Jag hade bokat hotellet genom en för mig ny tjänst, Stays by Revolut, då det var väldigt bra pris. Var inte säker på om det hade fungerat, så försökte maila hotellet för att bekräfta. När jag inte fått svar på ett par dagar tänkte jag att jag fastnat i något skräppost-filter och försökte använda formuläret på deras hemsida istället – men det gav inte ens någon indikation på att något skickades, och jag fick heller inget svar. Därför traskade jag in på hotellet när jag ankom London och hade tid innan tåget till Bath, bara för att kolla att jag faktiskt hade en bokning. Så långt hade det i alla fall fungerat.
När jag kom till rummet i onsdags fungerade inte kontrollpanelen till AC:n – displayen stod kvar på 24 grader oavsett hur mycket jag vred på vredet. Däremot fungerade själva AC:n, det kom kall luft när jag vridit massor motsols och varm luft om jag vred medsols. Dagen efter fungerade displayen, men det kom inte lika kall luft. Lyckades faktiskt inte få så mycket mer kyla ur den alls under min vistelse, inte ens efter att de haft reparatörer på plats under söndagen.
Från samma kontrollpanel kunde man välja ”stör ej” och ”städning tack”, och andra dagen började jag undra om det var mig eller systemet det var fel på när jag inte fått någon städning trots att jag avmarkerat stör ej innan jag gått ut för dagen. Inte för att det egentligen är nödvändigt med nya handdukar varje dag, men jag vill gärna veta vad jag håller på med. Frågade i receptionen dagen efter men det gick inte att se därifrån vilken status gästen satt på rummen så förmodligen hade städet bara bommat mitt rum, det låg lite avsides.
Till och med hissen var lite underligt programmerad – när jag åkte ner med brickan igår kväll så tryckte jag på att jag ville åka ner, och tryckte på entrévåningen när jag klivit in i hissen. Då åker den upp en våning för att hämta upp en kille – så långt okej – som skulle uppåt! 😲 Och sen åker den ner med oss bägge två! 🤣 Jättebra ordnat i pandemitider, för naturligtvis är inte hissen stor heller – tre pers och den är full. Vet inte riktigt vad man lägger in för prioriteringsregler för att få till ett sånt suboptimalt resultat, faktiskt, men man blir ju fundersam.
För första gången någonsin klagade jag därför lite när jag checkade ut i morse. Hade skrivit ner lite kommentarer på baksidan av brevet om AC-reparationen som jag lämnade in, för jag visste ju att det inte gick att maila. Berättade också om problemen med mailen, webbformuläret och berättade att jag visst hade försökt ringa receptionen när det dök upp problem. Dock behövde jag inte betala för gårdagens frukost, men om det var för att tjäna goodwill eller om det inte heller kommit in i systemet vet jag inte – jag glömde fråga.
Hade inte hotellet utgett sig för att vara 5-stjärnigt skulle jag kanske låtit det bero, men å andra sidan har jag fått betydligt bättre service på ”sämre” hotell. Har i alla fall aldrig varit med om att städet bara gjort halvklart och snott med sig alla stora handdukar.
Och nu sitter jag på Arlanda och väntar på flyget hem. Vi borde redan ha lyft, men planet är försenat. *suck* Fick besked om 18:45 eller 19:00 och avgång skulle ha varit 17:55. Strax efter 17 flög jag dock upp från stolen när det var utrop om boarding på flyget till Östersund – men det var planet innan. 😔
Inte underligt jag har ont i mitt allting nu…jag har gått 25 tusen steg eller 16 kilometer idag, och uppför 20 trappor. Enligt äppelklockan har jag gjort 207 träningsminuter, det är 690% av det jag borde samla ihop på en dag.
Det hela började med att jag ville fotografera Big Ben (Elizabeth Tower som det hetat de senaste 10 åren om man ska vara petig, men det är mycket jobbigare att skriva) från andra hållet i solljus. Räknade ut med en fiffig fotoapp att jag i så fall behövde vara där senast runt 10 för att inte solen skulle hinna för långt. Kände mig trött i både kropp och själ i morse så det tog en stund innan jag tog mig iväg, och då råkade jag dessutom hoppa av tunnelbanan en hållplats för tidigt så jag fick extra långt att gå. Traskade över en av mina favorit-London-broar, nämligen gångbron vid Embankment och var sedan vid London Eye med utsikt mot Westminster.
Det där klocktornet, ni vet. Synd bara på byggnadsställningarna på Westminsterpalatset.
Gick förbi ”ögat” och först under Westminsterbron för lite andra vinklar men det blev inte tillräckligt olika för att tråka ut er med dem här. Dock fanns här en minnesvägg över offren från pandemin.
Det finns hur många hjärtan som helst på väggen – jag såg inte var det tog slut.
Gick sedan upp på och över samma bro och fick några lite roligare vinklar.
Visst hade det varit snyggare att stå på andra sidan vägen och skippa trafikkonerna, men…med mina trötta, onda fötter kan man inte få allt. 😝Westminsterpalatset. Gillar fortfarande inte byggnadsställningar.Urtavla. Notera den snygga blå färgen, den var svart innan de påbörjade restaureringen för några år sedan.
Köpte mig sedan lite frukost och drog mig mot St James’s Park och en parkbänk för att äta. Där hade jag heller aldrig varit förut, men det hade inte platsat på min obefintliga bucket list. Men hursomhelst så var det lugnt och fint där.
Stuga på Duck Island.
Sedan lade jag undan kameran och gick på shoppingtur istället. Bara det att första affären var sådär 25 minuters promenad bort och fötterna kändes definitivt inte bättre. Det blev ett besök på en konstnärsbutik som jag fick med mig lite nytt roligt material ifrån, och sedan en sväng till stora Lush-butiken där det blev lite andra roliga produkter. Till sist en sväng på Boots för att köpa skavsårsplåster då jag till på köpet fått en blåsa UNDER VÄNSTER LILLTÅ. Vad är det för ställe att få skavsår på? Inte ett som är lätt att plåstra i alla fall. 🙄
Hade sedan nära till tunnelbanan hem och började dessutom få bråttom om jag skulle hinna i tid till min bokade promenad, så det var bara att åka. Slängde in mina inköp på rummet, satte ett plåster på tån som jag är osäker på har hjälpt ett enda dugg och bytte till lilla väskan innan jag drog iväg igen. Promenaden skulle börja från Bond Streets tunnelbanestation och strax före 14:00 hittade jag guiden Sue där. Jag hade inte hunnit med någon riktig lunch, bara en Flapjack och en bit chokladkaka, men en fuskdag skulle kanske gå bra.
Jag hade lite svårt att hänga med när Sue pratade i början också, men snart så lossnade det och det blev lättare att förstå hennes dialekt. Här var ännu en duktig guide som berättade historier och jag var väldigt förtjust i området vi gick i och de små gränder och mews som hon visade oss. På tal om dialekter låter jag tydligen fortfarande som att jag kommer från Amerika och inte Sverige. 😝 Promenaden avslutades i Regent’s Park som också var väldigt fin. Därifrån var det nära till Baker Street, och då jag skulle tillbaka ungefär till stället vi startade promenaden ifrån så passade jag naturligtvis på att hälsa på min favoritdetektiv längs vägen.
Old Marylebone-promenaden.Vy över floden Tyburn i Regent’s Park. Den här floden rinner genom mycket av Marylebone, men mestadels under jorden.Sherlock!Manchester mews – en tjusig mews jag har för mig att vi besökte när jag gick Sherlock Holmes-promenad här för några år sedan också.
Efter allt detta promenerande och ingen lunch så var jag förstås hungrig. Fick tips om Flat Iron från en kompis (tack igen Jannica!) och när det nu fanns en sån i närheten av min kvällsaktivitet passade det bra att prova. Nämen oj vad gott! Har nog aldrig ätit godare kött någon gång. Hit blir det fler besök kan jag lova, fast kanske inte den här svängen.
MUMS! Paret bredvid mig beställde in både en biff och en hamburgare var. Jag hade nog nästan kunnat äta det jag med…
Hade sedan 1,5 timme att vänta tills jag hade tid hos doktorn – Doctor Who, alltså – och ville inte spendera den tiden på stående fot, speciellt som det inte skulle bli mycket sittande under kvällen. Gick in på Selfridges och tänkte jag kunde hitta mig en efterrätt där på något café, men där var det lång kö. Det var dessutom alldeles för mycket att titta på. Gick snart ut igen och letade mig istället en parkbänk. Det var lite svalt nu, men fortfarande säkert 14-15 grader så helt uthärdligt att sitta ute.
Min föreställning skulle börja 18:45 och jag var där ungefär 18:25. Vi fick vänta utanför en liten stund innan vi fick komma in och lämna väskor och jackor i kapprummet och sen började det hela ganska omgående. Naturligtvis får jag inte berätta vad som hände därinne, men jag kan lugnt säga att det var värt pengarna, och min onda kropp var som bortglömd under de 2 timmarna föreställningen pågick. Dessutom är jag nu gift. 😁 Med drottning Elizabeth den 1:a, så förmodligen är jag dessutom änka…🤔 Jag fick också lära Shakespeare svenska. 😁 Beroende på olika omständigheter så kan man hamna i olika världar och tider, så hade jag varit kvar längre hade jag gärna gjort det hela igen. På väg ut fick vi dessutom möjlighet att fotograferas med doktorns Tardis.
Tidsmaskinstjuv på gång!
Så fort jag kommit ut kom alla onda allting tillbaka också, och det blev en haltande tripp tillbaka till hotellrummet. Hade en promenad bokad imorgon 10:45 också, men den får vara. Dessutom är det ju omställning till sommartid i natt så jag skulle få ännu mindre sömn om jag skulle åka iväg dit. På eftermiddagen har jag dock en annan bokning, nämligen Highgate Cemetery. Det skulle nog också vara med på min bucket list om jag hade en. 😁
