St Ives

Fredagseftermiddagen spenderades med vila, och då jag började bli hungrig igen framöver kvällen traskade jag ut för att leta mig något relativt tråkigt att äta. Vad passade då bättre än Wetherspoons? Då jag dessutom har deras app behövde jag inte prata med någon för att beställa, vilket passade mig utmärkt då jag kände mig lite svagare än vanligt. Efter en kyckling och avokado-wrap fick jag i alla fall tillbaka lite av energin och orkade till och med fota lite – bland annat båten jag varit ute på tidigare och nu låg alldeles snällt och stilla i hamnen.

Efter en lite lugnare frukost på lördagmorgonen åkte jag till St Ives. Det har tidigare varit lite av ett konstnärsmecka, och har fortfarande fullt av individuella butiker och matställen. Dock spenderade jag inte så mycket tid inne bland husen, utan letade mig ner till vattnet. Stannade till och kollade på en affisch och blev tillfrågad om jag ville följa med ut på en båttur….njae…😝

Hittade istället en stenträdgård med skulpturer som bara är stenar balanserade på varann, och artisten spanade ut över alltihop. Såg en skylt om att det var helt okej att gå ner och fotografera, så jag lovade att vara försiktig och försöka att inte välta något efter att jag lämnat ett litet bidrag i hans hink. Hörde någon som stod och tittade och sa att ”det är ju bara sten”…ja, men? Man kan ju faktiskt se det vackra i det enkla också. Och så hade han gjort en dinosaurie. 😁

Utan att ha förstört något gick jag sedan vidare och letade mig en glass. Hallon och mörk choklad, båda som sorbet. Chokladsorbet var något nytt, men det funkade det också. Och fiskmåsarna fick ingenting.

Hade hittat en artikel om de bästa fotoställena i St Ives och bockat av två redan. Det tredje var uppe på en kulle ute på spetsen av halvön vid St Ives. Området kallas ”the Island” även om det inte är en ö. Uppe på kullen finns ett litet kapell, runtom finns små stränder och utsikten är naturligtvis inte dum. Innan jag gick upp pausade jag vid en av stränderna och åt lunch ur låda, väl påpassad av fiskmåsarna. De fick inget nu heller. Kollade några instagrammare in action medan jag åt, men fotade inte fotandet, mest för att jag hade händerna fulla.

Upp mot toppen, och jag hamnade precis bakom en stor grupp italienska ungdomar som kanske var på klassresa eller något liknande. De verkade i alla fall ha kapellet som mål, så att få kort på det var lönlöst en stund. Dock har jag ju tålamod. 😇 När de hade gått lekte jag själv lite med kameran, så det var säkert fler som fick ha tålamod.

Hittade sedan en ”stig” ner på ”stranden”, som just där bestod av stora stenar. Var inte på humör för att traska runt mer eller beblanda mig med så mycket folk (för det är mycket folk/turister i St Ives), och där var det lugnt. Ställde upp kameran igen och lekte lite mer. De som gick förbi hade säkert något att flina åt om de såg mig, men eftersom jag inte såg dem behövde jag inte skämmas. Inte för att jag tror det hade synts om jag rodnat ändå, solen hade gjort sitt.

När jag hade fått nog av selfies gick jag istället tillbaka mot bussen. Kanske inte hade sett så mycket av stan, men det jag såg gillade jag. Och jag har fortfarande inte plats i resväskan för en massa shopping. Tänkte ta bussen via Land’s End, då det fortfarande var ganska tidigt och jag inte ville hem direkt. Kom upp till buss-stationen med 20 minuters marginal och kom på att jag glömt köpa något drickbart, och jag var törstig. 2-3 timmar på en öppen buss skulle inte vara någon hit. Kollade kartappen efter närmaste snabbköp och travade iväg. Och kom till en ordentlig nerförsbacke. Som jag förstås skulle behöva gå uppför också. När jag väl hittade butiken var det dessutom jättelång kö och det hade tagit några minuter att gå dit. Nåja, plockade på mig dricka och vatten och ställde mig längst bak. Sen gick det undan, de öppnade fler kassor och strax var jag ute igen. 9 minuter till avgång. Och tröga turister i vägen. 😝 Måste säga att jag kände mig väldigt nöjd när jag i ganska hög fart gick förbi en ung, smal tjej i värsta uppförsbacken. Hon kanske hade haft en jobbig dag och inte brått någonstans, men det var i alla fall en kul känsla. (Och inte som att ha blivit omgådd av en dam med rullator, vilket också har hänt mig) Hann med bussen med 5 minuters marginal och fick plats på övervåningen. Uppskattade landskapet mer den här gången, i friska luften, och det kändes mindre skumpigt också. Men var jag inte blåst innan så blev jag det nu.

Hav och båtar

Det är precis vad National Maritime Museum Cornwall handlar om, och det var där jag spenderade dagen. Det skulle bli varmt och soligt så det var bäst att hålla mig inomhus. Fick kommentar på frukosten om min solbränna – jodå, trots 30 SPF dagligen så biter den däringa solen på mig. 🙄

Började med att traska runt på deras tillfälliga Titanic-utställning som var väldigt välgjord. Flera av utställningsobjekten var dessutom på svenska, gissningsvis utlånade av en svensk samlare. Intressant och tragiskt.

Gick sedan ned till ”tidal zone” ett par fönster ut mot havet som vid högvatten är helt under vattenytan medan bara nedre delen är täckt under lågvatten. Det var flod när jag var dit så jag såg även lite fiskar som simmade förbi.

Från djupet tog jag hissen upp till toppen av observationstornet. Det var finfin utsikt däruppe men tyvärr glas i vägen överallt. Och räcken, även om man ignorerade glaset. Dock fanns det kikare att låna så man kunde spana långt bort.

Mumsade i mig en god mozzarella-macka till lunch innan jag fortsatte utforska vädersystem och hur man styr en båt egentligen. Och hur en massa olika båtar fungerade. När jag kom till Falmouths egna maritima historia tröt orken lite, men det ordnade sig när jag kom ner till bottenvåningen och började läsa om fiske och folk som otroligt nog överlevt ute på haven när deras båtar kapsejsat.

Även här var också souvenirshopen väldigt intressant, och jag lämnade den med endast en pin. När ska de uppfinna Mary Poppins-väskor egentligen? Skulle vara supersmidigt.

Gick sedan ut på stan och försökte hitta mig en tygpåse att ha lite extra grejor i, men som vanligt när man är ute efter något så hittar man det inte. Gick istället och åt en till pizza på the Stable, och drack en cider till.

Återfick lite ork i benen och traskade bort till det där geocachestället. Kollade redan i morse, men då var det också fullt med folk. Nu var det tomt och jag kunde börja leta. Det kändes lite lönlöst en stund, men sen så såg jag något som inte riktigt hörde hemma. Och där var den! En blå, avlång låda, precis som det stod i beskrivningen. Så jag kan tipsa om GC2C7R3 om ni någon gång är i Falmouth.

De tre återbesöken var dessutom väl värda mödan när jag såg det underbara ljuset som dök upp på kvällen. Skyndade mig sedan bort till Castle Beach för att se om jag kunde få nåt kort på strandhyddorna också, och visst, de var helt utan besökare nu. Dessutom började det regna. Bara lite lätt, och stundvis, men fick i alla fall skydda kameran lite. Själv tyckte jag mest bara att det var skönt.

Och nu funderar jag över om jag ska på stadsvandring eller naturvandring imorgon…🤔

Mysigt i St Mawes

Det går liksom inte att undvika ordvitsar här. Inte när de skriver ”thank you ferry much” på drickshinken på färjan. Vilket förstås bara är ett exempel av mååååånga. 🙄

Efter en riktigt god frukost med massor med fina detaljer – mjölken hällde man ur en ko och salt och peppar kom från små fåglar som satt i ett träd – tog jag mig iväg med färjan till St Mawes. Jag hade inte kollat tidtabellen innan, så jag kom dit precis när en hade gått och det var en timme till nästa. Men det kändes helt okej att sitta på piren och vänta och titta på andra blå båtar.

Det blåste rätt ordentligt och jag var lite rädd att min sjösjuka skulle visa sig igen, men det var ingen fara. Dessutom satt jag ju ute på båten. Båtturen tog cirka 20 minuter och vi såg både Pendennis och St Mawes castle från båten. När vi klivit i land stegade jag direkt iväg mot slottet, även om ett lunchstopp längs vägen hade varit välkommet. Tyvärr var det ont om sådana, så det blev bara en glass när jag kommit fram till slottet.

St Mawes ser inte ut som ett särskilt stort slott, utan nästan lika tråkigt som det i Totnes. Men det är bara från utsidan. Väl inne på området är det betydligt roligare. Själva slottet har massor med våningar, en mur man kan gå runt på och torn att klättra upp i. Och ett utomhusområde med kanoner och sånt.

Precis när jag kom dit föregick det ”hands on history” där man fick lära sig skjuta kanon. Några barn var med och fick utföra (på låtsas) de uppgifter som behövdes. Strax efteråt hade de en liknande demonstration av hur man använde en cutlass (vilket tydligen blir ”huggare” på svenska). Jag var först lite tveksam, men hur skoj är det att bara stå och kolla, och på andras barn, dessutom? Föräldrarna hakade på så jag gjorde det jag med. Kan tänka mig att vi utgjorde en ganska rolig syn när vi sprang runt och viftade med små träsvärd och skrek ”aaaaarrrrrgh”. ☠️😂

Gick sedan runt både ute och inne och fotade, men avsaknaden av lunch började märkas på energininvån. Köpte mig en ”gröt på bit” när jag gick från slottet, men det räckte inte så långt det heller – men i alla fall till färjan tillbaka till Falmouth. Färjorna till och från St Mawes går från två kajer i Falmouth, och som tur var hamnade jag nu vid den jag inte åkt ifrån, utan den som var närmare hem och alldeles intill stället jag tänkt äta middag – the Stables.

Pizza var helt klart en bra idé, cider…kanske lite mindre bra, på relativt tom mage. Tog en till provbricka, och råkade dessutom börja med den starkaste, då jag ställt brickan bak och fram på bordet. 8,4%. 💀 Så det märktes i alla fall väldigt tydligt att det inte var den päroncider jag hade förväntat mig. 😂 Men ärligt talat var den där för stark för att vara god, så den fick stå kvar på bordet när jag gick därifrån.

Väl tillbaka på rummet hade jag fått tillbaka ren tvätt som jag lämnat in innan jag gick iväg. De hade till och med sorterat strumporna åt mig. 😁 Så nu ska jag nog klara mig ända tills jag kommer hem, om jag nu åker härifrån, vill säga.

Fallit för Falmouth

Nä, nu är det slut. Jag tänker inte åka härifrån. Nånsin. Hört den förut? 🤔😂

Men oj, det här stället passar mig. Efter att ha träffat svenskor vid frukostbordet i morse och fått skjuts till tågstationen av Peter som äger The Elms kom jag fram till nästa boende sådär halv tolv på förmiddagen. Efter en ordentlig uppförsbacke. Namnet, Highcliffe, kanske skulle ha gett mig en hint…😝

Incheckningen börjar egentligen vid 14:30, men jag hade förvarnat dem om att jag skulle komma till stan vid 12 och undrat om jag i alla fall kunde lämna väskorna. Precis som jag hade gjort på the Elms, men då fick jag i alla fall höra att incheckningen började mycket senare och känna mig besvärlig när jag kom fram. Inte här. De visste vem jag var, rummet var klart och en väldigt glad och trevlig tjej visade mig runt Falmouth på kartan, sedan resten av ”hotellet” och till slut till mitt rum. Mitt lilla, billiga (jämförelsevis med de andra rummen här) budgetrum. Som ”inte var något speciellt”. Nähä.

Budgetrum på Highcliffe.

Tydligen har jag sämsta utsikten också. Och inga bordsben så långt ögat når.

Allmänna utrymmen, dels frukostmatsalen, dels loungen med spis och apotekarbyrå. Och snackslåda man kan handla ur.

Det är kanske inte så underligt att de är nummer 1 av B&Bs i Falmouth, och att de har 987 5-stjärnors recensioner på Tripadvisor av totalt 1001.

Nåväl, hur fint rummet än är (och goda kakor fanns det dessutom) så kunde jag ju inte stanna här hela dagen. Traskade ned mot stan och skulle hämta mitt musselkort (likt Oyster card i London) som jag hade förbeställt. Gick först in på en av de rekommenderade restaurangerna, The Shed, och beställde lunch. Den godaste Caesarsalladen jag någonsin ätit. 😋 Kanske för att det faktiskt var ansjovis i, som det ”ska” vara…tror jag…?

National Maritime Museum. Hit ska jag någon dag.

The Shed är nog den mitterst här…tror jag.

Så. Mycket. Smaaaaaaak. 😋 Och det är första gången jag ätit en sallad av något slag och fått slut på salladsbladen *innan* allt det goda.

Gick längs High street tills jag kom till en kaj med en kiosk för Falriver och fick mitt kort. Och massor att läsa i den tillhörande broschyren. Kortet gäller på alla färjor, bussar och tåg upp till Truro och mellan de två sidorna av floden Fal, i 6 dagar. Och idag har jag inte använt det alls, så får väl se om det blir en förlustaffär.

Färjan till St Mawes.

Men oj vilken High Street. Färgglatt och mysigt och vackert och massor med spännande gallerier och affärer och restauranger. Råkade få med mig ett uggle-halsband från Blue Wing Gallery. Hamnar och pirer fanns det lite överallt också. Funderade en stund på om jag skulle hoppa på färjan till St Mawes eller Flushing bara för att jag kunde och det var gratis, men det kändes som att jag bar på för mycket och att antingen biljetten eller ugglan skulle försvinna ur händerna på mig. Så jag höll mig på land med kameran.

Diverse vyer på och nära High Street. Vill man motionera kan man ju ta trappan…😅

Kyrka. Och de gillar blått här. 😁 (det gör jag med, och det syns tydligen på mig) 😂

Hoohooo! 🦉

Gick sedan tillbaka mot första änden av stan jag hamnat i, då jag tänkt leta efter en geocache där. Den har över 200 favoritpoäng och skulle i så fall bli min femhundrade. Men när jag kom dit var det fullt med mugglare. Får prova en annan dag. Gick istället vidare mot södra sidan av staden där stränderna finns. Såg Pendennis Castle uppe på sin höjd, men det kommer inte bli häftiga slottsfoton här heller. Dock kan det eventuellt finnas annat att fota.

Här i närheten ska det finnas en cache. Men personalen till räddningsbåten satt ute och pratade dessutom med en mugglarfamilj…någon annan dag kanske.

Låtsades som ingenting och gick och fotade Argus istället.

Pendennis Castle.

Enligt kart-appen skulle det finnas ett café på den änden av stranden som skulle ha öppet till sju, men när jag kom dit vid fem höll de på att stänga. Köpte en dricka och rapporterade in felaktigheterna till Apple. 😝 Gick sedan tillbaka till Little Red Rooster som jag hade passerat på väg till stranden och åt där istället. En hot dog, för jag var inte jättehungrig. Och en cola float, för det hade jag aldrig provat förut. Skumt, men rätt gott. Det är ett glas cola med en kula vaniljglass i…och jag fick ett supersmart sugrör med en liten sked nedtill. 😁

Underhållning medan jag drack min dricka. Det där såg inte det minsta lätt ut på havsvågorna. Inte för att jag har kort på när han trillar i plurret också…😜

Skattletning. Där surrade det visst, men vet inte om han hittade något.

Rejäl Hot Dog, och rejält god också.

Tillbaka till stranden och följde den österut, och det fanns naturligtvis ingenting att se under tiden. När jag sen tänkte att jag skulle ”hem”, stötte jag på en park/trädgård jag kunde gå igenom istället för att följa bilvägen. Eller först såg jag sötaste lilla kapellet, över gångbanan. Och en snurrig trappa som leder ner genom en tunnel till stranden. Och sen parken. Tyckte det började bli lite fånigt pittoreskt då, faktiskt. 😝

Jag följde den gula pekaren. 😁

Denna sötis jagade fåglar – dock utan större resultat.

Här var det fullt med aktivitet.

Växtlighet.

The Chapel till höger och till vänster trappan till tunneln till stranden.

Shell-ters…? (Sorry, de smittar)

Dikt om parken.

Paviljong vid restaurangen i parken.

Vilse i trädgården

Är man i den här delen av Cornwall ska man mest troligt till the Eden Project. Eftersom alla andra åker dit åkte jag istället till the Lost Gardens of Heligan, dels för att det var utomhus, dels för att jag hoppades att det skulle vara mindre folk. Och mindre folk var det säkert, men det betydde inte att det var lite folk. Kom dit lagom till de öppnade, och då kom det även minst en busslast med turister, som jag hamnade precis bakom. Med mitt fotograferande är jag dock ganska långsam av mig, så jag såg inte till just dem så länge. Däremot kom det mer folk hela tiden, som gick om mig. Tur man har tålamod, i alla fall när det gäller foton.

Började gå längs the Woodland Walk för att se skulpturerna, men missade den första och den tredje var väldigt svår att fotografera. Hade varit enklare om man fick gå närmare, men nu fick jag så snällt hålla mig på stigen.

Gick vidare genom West Lawn som är en stor äng med blommor, och där surrade det ordentligt. Hade varit roligare med lite fler sorters blommor, nu var allt gult förutom någon enstaka blåklint eller vallmo.

Sen kom jag till djungeln, som är en av höjdpunkterna i trädgården. Det är som det hörs på namnet, en djungel. Den ligger skyddad i en liten svacka och är ett par grader varmare än resten av området, och hör växer det bambu, ormbunkar och massa annat. Och så finns det en repbro. Den var lite läskig. 😱

När man hade gått ner till djungeln var det då det där med att ta sig upp igen. Det fanns gott om varningar på nedvägen om att vägen var ”very steep”, och att man skulle tänka på att man skulle tillbaka också. Det gjorde jag, men kunde ju ändå inte låta bli. 😝 Tittade först på ”Diagonal path” för att ta mig upp igen, men den såg så mörk och trist ut. Och brant. Så jag gick istället en liten bit bort mot Lost Valley och klättrade uppför Bottle Dump Hill istället. Den var förmodligen ännu brantare, för man tog sig lika högt på kortare bit. Och inte var det så mycket luftigare heller, men det var i alla fall inte en jättevarm dag. Och som fotograf har man ju alltid ursäkten att stanna och ta kort när man inte kan andas. 😅 Väl uppe från Bottle Dump Hill var det bara att fortsätta uppåt, nu längs Higher Sunken Lane. När jag väl kommit uppför den också kittlade det i näsborrarna av grillos. En väldigt väl tajmad och placerad grillkiosk stod precis ovanför backarna. Köpte mig en hamburgare som trots utmattning och hunger inte alls var god. Tillbehören var helt okej, men själva burgaren – nej. Fick inte ens i mig hela.

Det var i alla fall slut på uppförsbackar, och nu hade jag kommit till djur-delen av trädgårdarna. De hade ganska många av samma raser som på Rare Breeds Farm i Totnes, så jag kollade inte så noga – dessutom var många av djuren långt bort i sina hagar. Och man skulle varken klappa dem eller mata dem.

Kvar var då de formella trädgårdarna. Ja, kvar på min planerade rutt, alltså, det hade funnit betydligt mer att se om jag hade haft tid och ork. Där fanns det både blommor, frukt och grönsaker, och en fågelskrämma förstås.

Letade sedan reda på den där skulpturen jag hade missat, och blev sugen på en glass. Hade sett en glasskiosk precis där man kommit in i parken, men den var inte öppen. Hade sett en annan vid hamburgerkiosken, men när jag var halvvägs dit och såg att det var tio minuters promenad kvar kom jag på att åtminstone grillkiosken skulle stänga 14:30, vilket klockan hade hunnit bli. Gav upp det och gick tillbaka igen, och DÅ var glasskiosken vid ingången öppen. 😁 Köpte två skopor, en belgisk choklad och en med den udda kombinationen salt karamell och rabarber. Det funkade. 😋

Trött och lite irriterad gick jag sedan till bussen med god marginal. Åkte upp till toppen av stan och vandrade runt lite och letade middag. Till slut blev det en ny Wetherspoons. Det finns en indisk/nepalesisk restaurang i stan som ska vara bra, men det var över en timme till den skulle öppna, och så länge skulle jag inte kunna hålla ögonen öppna om jag skulle vänta. Blev en halvbra pizza med kyckling, lök och BBQ-sås, som jag lade till extra ananas på. Har inte ätit god mat sedan i Devon…eller frukosten i morse var god, men då var jag fortfarande mätt efter middagen igår, så jag var egentligen inte sugen. Och eftersom det här är ett sånt ställe där man ska beställa frukosten kvällen innan är det svårt att anpassa efter vad man är sugen på just den morgonen. Så redan i morse beställde jag pocherade ägg på toast till imorgon, och då kommer jag förmodligen vara jättehungrig. 🙄

Men nu tror jag att jag ska göra den här damen sällskap…och hoppas att det inte kommer in fler långbeningar av varken den flygande eller krypande typen – igår en gigantisk harkrank som vinglade runt hela rummet och skrämde mig så jag skrek när den landade på mig – och tidigare ikväll hittade jag en lika jättestor spindel i badrummet.

På andra sidan gränsen

Jag är i Cornwall nu. Det är tydligen en STOR GREJ. Lite som norskar och svenskar så är det rivalitet mellan Devon- och Cornwall-bor. Även om flera jag träffat i Devon erkände att Cornwall var helt okej så lät det lite motvilligt. Får väl se vilket jag föredrar när jag varit här en stund.

Jag har tydligen blivit lat, för jag tog taxi både till och från tåget idag. Men med tanke på en kilometers avstånd och alla backar så känns det helt klart värt det. Kommer inte vilja släpa resväskan uppför jättebacken till tågstationen härifrån heller. 😝

Så nu bor jag i the Eden Suite på the Elms Guest House i St Austell. Bara badrummet här är större än vissa rum jag haft i London. Och sängen är jättestor – behöver rulla flera varv för att ta mig till andra sidan. 😂 Men så kostar det lite mer också. Det här var ju lite av en sista minuten-ändring av planerna, och såhär mitt i resan tänkte jag unna mig lite lyx. Jag har till och med badkar med whirlpool-funktion. Kanske blir något att testa på fredag då det ska bli en massa regn.

Efter att ha kollat in rummet åkte jag direkt till Charlestown, någon kilometer bort. Det är hamnen till St Austell och har figurerat som inspelningsplats för bland annat Poldark (och ett avsnitt av Doctor Who!). Gammal hamn, gamla byggnader, fina skepp. Tidigare var det visst gratis att traska runt i hamnen, men nu har de börjat ta inträde. Det mesta kan man dock se från utsidan, men lite nya fotovinklar blir det ju. Och så får man gå ombord på skeppet. 😁 Jag köpte en kombinationsbiljett med skeppsvraksmuseet för sådär 110 kronor, vilket det absolut var värt.

När jag precis klivit utanför hotellet kom jag på att jag hade gömt solglasögonen på rummet. Dock såg det mer ut att bli regn, så jag tänkte att jag nog skulle klara mig ändå. Klart att solen kom fram. 😝 Så när jag kikat runt i hamnen och lekt pirat gick jag in på museet istället. Det var betydligt intressantare än jag hade trott och det tog mig nog 1,5 timme eller så att gå runt och kika och läsa. Presentshoppen på slutet var också väldigt intressant, och hade jag haft plats i resväskan kunde det ha blivit DYRT. Sa det till expediten, som avslöjade att hon spenderade mer av sin lön i den butiken än någon annanstans. 😝

Letade sedan rätt på lite mat. Hade toppen utsikt över hamnen och god cider, igen, men maten var inte så fantastisk. Inte ens ostbrickan som jag beställde in till efterrätt, då de 5 första ostarna var lite för milda för min smak. Blåmögelosten var dock god. Men mätt blev jag, och sedan traskade jag ner till hamninloppet där det var full rulle med ungdomar som hoppade ner i vattnet. Och vuxna som fiskade. Jag bara fotade. 😁 Och sen for jag ”hem”, efter en lång promenad uppför backen…

Ostbricka med relativt tama ostar. Och såna där röda hemskheter igen.
Hopp!
Och Ross (Poldark) såg man bara skuggan av…tyvärr.

Ocean city

Exeter var helt okej, Totnes riktigt mysigt, men Plymouth är första stället jag skulle kunna tänka mig att stanna. Nu har jag visserligen bara sett de charmigare delarna av staden, då jag kom hit med tåg och tog taxi den dryga kilometern till mitt boende nära Plymouth Hoe. Dock finns det tillräckligt för mig att göra här att jag inte behöver ge mig upp i stan.

Bor på Poppy’s Guest House och nu har jag verkligen hamnat på mitt sorts ställe. Om det är helt perfekt vet jag först efter frukost, men än så länge pekar allt ditåt. Mysigt rum, trevlig och hjälpsam dam som äger det hela och med bara 5 rum gissar jag att det kan bli lite mer personligt också. Speciellt i Exeter kändes det som att ingen brydde sig att jag var där eller inte. Laura i Totnes gav ett lite dåligt första intryck, men räddade det senare. Inte för att hon och jag blev bästisar heller, men hon undrade i alla fall någon dag vad jag skulle iväg på.

Enkelrum på Poppys.

Började gårdagen med att traska iväg genom the Barbican till Plymouth Gin och boka en rundvandring där till måndagen. Jag har aldrig provat gin förut, så vad kunde passa bättre? Området var också väldigt charmigt, med historiska hus och kullerstensgator och vid Sutton-hamnen fanns det massor med restauranger och pubar. Jag stannade till för en pizza på en som hette Rakuda, vilket jag tyckte lät lite coolt och kanske japanskt. Sen såg jag kvittot, från Bar Rakuda…..barracuda. Engelsmän och deras ordvitsar! 🤦‍♀️

Plymouth Gin, på en av de mysiga gatorna i the Barbican.

Några av restaurangerna vid Sutton Harbour.

Namnet var bättre än pizzan, därför blir det bild på huset istället.

Medan jag sedan gick från den hamnen mot the Hoe, som inte har något med prostitution att göra utan betyder ”en sluttande ås formad som en inverterad fot och häl” på anglosaxiska, blev jag mer och mer förtjust i staden. Det finns massor att fotografera här. Vädret var fortfarande varmt, massor med sol och friska vindar från havet. Och vilket hav. Spenderade flera timmar med att bara gå runt och fotografera och faktiskt sitta ner och vila och bara insupa utsikten innan jag gick och åt en hamburgare och sedan tillbaka till rummet.

Båt på väg in i slussen vid Sutton Harbour.

Diverse statyer och monument kring the Barbican och the Hoe.

Vissa är galnare än andra…som tur var hoppade eller trillade ingen av dem därifrån, vad jag kunde se.

Runtom i stan finns ett gäng målade elefanter utplacerade. Tanken är att de ska hjälpa vuxna att prata med sina barn om döden, men jag har inte förstått riktigt hur. Eller så kan man bara leta rätt på dem för att de är fina.

Liten färja, på väg till Frankrike eller Spanien. Precis framför fören syns Drake’s Island.

Monument på the Hoe. Uppe till vänster Francis Drake, de övriga är från samma monument över soldater som stupat i de två världskrigen.

Smeaton’s Tower, det första som dyker upp när man söker efter Plymouth och the Hoe på nätet.

Och frukosten var jättegod. 😋

Dartmoooore

Vissa dagar skulle man vilja spola tillbaka från början och uppleva igen och igen och igen. Idag var en sådan dag. Hade bokat en guidad tur, The Hound of the Baskervilles Tour med Unique Devon Tours. Det hela går ut på att man följer i fotspåren på Arthur Conan Doyles besök till Dartmoor för att se varifrån han hämtade inspiration till detta fantastiska Sherlock Holmes-äventyr.

Jag var utcheckad och klar och stod utanför hotellet och väntade när Mark från Unique Devon Tours dök upp och undrade om jag var jag. Och det var jag ju. Fick hjälp med resväskan (som har fått en spricka, snyft!) och sedan åkte vi iväg. Hade fått höra av Alex som äger bolaget och skötte bokningen att Mark var en riktig gentleman, och det stämde verkligen. Öppnade dörrar och alltihopa. Eller så var han bara rädd om bilen. 😝

Vi började vid kyrkan i Ipplepen, där flera Baskervilles ligger begravda. Jo, de fanns på riktigt, och Conan Doyle blev skjutsad runt Dartmoor av Henry Baskerville. Han blev även vän med Robert Duins Cooke, som visade honom runt tillsammans med Bertram Fletcher Robinson. Duins Cooke är dessutom ägaren Alex farmorsfar. (Great grandfather, i alla fall, jag kan ha misstagit mig på far- och mor-leden)

Gravar i Ipplepen

Vi åkte sedan vidare till Ashburton där vi hittade Henry Baskerville själv, och huset han bodde i. Tydligen går det nu att hyra som Airbnb, så det är något att fundera över till nästa resa. Vi hittade även Moor Chocolates, som precis som det låter är en chokladbutik. Väldigt trevligt, och gott!

Henry Baskervilles nuvarande boning.

På väg mot vårt lunchställe stannade vi även till vid en bro över floden Dart, och ett snabbt fotostopp i Ponsworthy. Utan direkt relation till storyn, men ser ni bilderna förstår ni. 😁

Bro över floden Dart
Ponsworthy

Lunchen intogs på den å så charmiga Rugglestone Inn. Stället är visst alltid fullt om man inte bokat bord, så har ni vägarna förbi så boka! Väl värt det, då det inte bara var mysigt utan också fantastiskt god mat.

Vägen till Rugglestone Inn.
Fiskkakor med mozzarella och supergoda potatisklyftor. Nom!
Rugglestone från uteserveringen, dvs trädgården.

Mer än mätta och belåtna åkte vi så upp på öppna Dartmoor, genom smala slingrande vägar tills vidderna bredde ut sig åt alla håll. Vi såg ponnyer, stenkors och en ”clapper bridge”, så kallad efter ljudet av boskapens hovar mot stenen. Bredvid fanns en modernare bro som också var fin. Vi såg två damer som satt vid varsin bro och målade av landskapet vid den andra.

Ponnyer på Dartmoor.
Stenkors. Munkarna använde dessa som vägmarkörer för att hitta över Dartmoor.
Clapper bridge.
Bron från andra hållet, med andra bron i bakgrunden, och någon underlig figur uppepå. (Visst ser jag liten ut?)

Mark hade berättat om hur tjuvligor slår till mot parkerade bilar uppe på Dartmoor, och att han inte sett till en enda polis däruppe på hela säsongen. När vi sedan såg en motorcykelpolis följt av en polisbil bara en liten bit bort nämnde jag att jag trodde de förföljde mig. Jag såg nämligen tre poliser utanför mitt hotell igår kväll, men de verkade inte vilja mig något. Dock styrde Mark direkt mot Princetown och Dartmoor-fängelset, som Selden i Baskervilleberättelsen har flytt ifrån. Och dörren var öppen…

Entré till Dartmoors fängelse i Princetown, mitt på heden.

…men han körde bara förbi. Tills vägen tog slut, vid Fox Tor Mire, förebilden för Grimpen Mire i boken. Ett område där man absolut inte kan gå säkert, ett felsteg och så sjunker man ner i träsket. I alla fall om det regnat på sistone. Nu har det varit såpass torrt att det förmodligen inte var någon större fara, men vi gick inte dit ändå. Älskade dock landskapet och stillheten där, och passade på att få en bild av Mark där också. Han är nästan en professionell fotograf, och det var toppen att inte behöva instruera honom i hur man använde en kamera. Istället var det jag som fick en massa tips på bra vinklar och ställen att fotografera från.

Nära Fox Tor Mire, men åt andra hållet.
Mark, the Man on the Moor, med Fox Tor Mire i bakgrunden.

Vi åkte tillbaka upp på Dartmoors höjder och hittade strax ännu fler ponnyer. De har lärt sig att bilar och turister är bra grejor, så de kan få för sig att blockera parkerade bilar tills man ger dem något gott. Listiga kusar! Tyvärr leder det också till att de söker sig till vägarna där de lätt blir påkörda. 😔

Nytillskott.
Undrar vad de kikar på?
Mysko figur.
En Tor…nu minns jag inte vilken.

Tidigare på dagen hade vi hoppat över en av de största pusselbitarna till Baskerville-storyn då vi ändå skulle åka förbi ganska nära på väg till mitt nästa boende, så nu begav vi oss ditåt. Och hamnade mitt i ett trafikkaos. Devon-style. 😁

Devon traffic jam.

Till slut kom vi dock fram till Holy Trinity Church i Buckfastleigh. Låter väl som ett tjusigt, trevligt ställe? Det visade sig dock ha en mörk baksida. En man vid namn Richard Cabell (även kallad Dirty Dick) hade på 1600-talet sålt sin själ till djävulen. Det gick rykten om att han mördat sin fru Elizabeth och att han höll på med allsköns djävulskap. Det sägs att när han begravdes så kom ett pack helveteshundar springande över heden och samlades vid hans grav. Man kan lätt se hur en sådan historia kunde ha inspirerat Conan Doyle till att skriva det han gjorde. Cabells grav är dessutom ingen vanlig historia, resten av församlingen var så rädda för honom att en tjock stenskiva lades över hans grav, och den byggdes sedan in i ett mausoleum. En av väggarna består av järnstänger som skulle hindra hans ande från att ta sig ut. Dock slutar inte historien där. Cabells anhängare och djävulsdyrkare anlade en brand 1849 som förstörde kyrkan där han var begraven. Den återuppbyggdes, men blev bombad under andra världskriget. De byggde upp kyrkan en gång till, men 1992 blev den återigen utsatt för ett attentat och brann ner. Nu står den där som ett skal, men har fortfarande en präst och det går att gifta sig där. Huruvida det bådar gott eller ont för framtiden törs jag inte sia om. Ärligt talat kändes det lite kymigt där…

Entré mot Holy Trinity.
Holy Trinity från utsidan.
Holy Trinity från utsidan.
Holy Trinity från insidan. Luftigt är det i alla fall.
Richard Cabells grav.

Efter Holy Trinity åkte vi till Buckfast Abbey, precis i närheten. Större motsatser bland religiösa byggnader känns svårt att tänka sig, i alla fall när båda är kristna. Detta är en mycket mer modern kyrka, och dessutom är den hel. Varken jag eller Mark är religiösa av oss, men lite av en sådan känsla kan jag ändå få i sådana här byggnader. Som att religiositeten hos de som uppfört den smittar av sig, på något sätt.

Buckfast Abbey. I ljus som Mark beskrev som det bästa han sett här på länge.
Buckfast Abbey inifrån.
Lite ljus på det?
Enormt ”fönster” av tjocka glasbitar. När solen lyser in här på morgnarna är det tydligen alldeles magiskt.

Sedan var dagen över och Mark släppte av mig vid mitt nästa boende. En varm och ganska kvav dag, men jag skulle ändå gärna gjort det igen och igen och igen. Inte nog med trevligt sällskap och fantastiska vyer, ljuset lämpade sig dessutom perfekt för fotografering. En vanlig dag kanske jag plockar in 15-20 bilder på iPaden för att kolla igenom och bearbeta, idag blev det över 70. Det kallar jag en bra dag. 😁

Knäppa djur…

…med kameran, alltså. Klassisk Lizzan-dag. Hade tänkt stanna i Exeter och kanske gå någon guidad promenad, men kände helt enkelt inte för stadsliv när jag vaknade. Kollade upp lite grejor medan jag åt en riktigt god Full English till frukost, och begav mig sedan ner mot tågstationen. Köpte biljett till Paignton, som ligger sådär 30-50 minuter bort med tåg, beroende på hur många stationer tåget stannar på däremellan. Paignton är en ort på engelska rivieran, så vi snackar strand, pir med arkad, och allsköns nöjesaktiviteter. Det som först och främst lockade mig var deras zoo. Det skulle bli lite halvmulet väder vilket lät perfekt för sådan fotografering.

Efter 2 tåg och en buss var jag framme, men det var inte helt lätt att hitta ingången. Och den förvirringen fortsatte inne på området – även om jag hade sett en viss inhängnad tidigare kunde jag totalt missa att hitta tillbaka även om jag försökte följa skyltarna.

Under dagen pågick det små event vid de olika djuren, och det första jag siktat in mig på var ett snack om tigrarna. Hittade dit och lyckades få någon rätt tjusig bild genom nätstängslet. Intressant info, men svårt att höra då djurskötaren inte hade någon mikrofon och det var barn som skrek och pratade samtidigt. På ett annat ställe hade de högtalaranläggning vilket hade varit bra där också.

Vilande skönhet.

Nästa punkt på schemat var en rovfågelshow som skulle gå av stapeln 13, 14 och 15. Jag hade alltså lite tid på mig att hitta rätt, och det behövdes, som sagt. Hann se en hel del, och även äta en kall pizza slice (trots att hon i kassan skulle värma den). Nåja, det var mat i magen i alla fall.

Mest överraskande var nog jättesköldpaddorna. De är STORA. Och med tanke på vad två av dem höll på med så ville de inte dö ut heller. 😝 Och apor av alla de slag är ju alltid fascinerande.

Sen var det dags för fågelshowen. Det hade tagit mig till tre att hitta dit, så jag fick se sista showen för dagen. De visade upp tre olika fåglar som flög runt i rummet, precis ovanför våra huvuden. Ibland så nära att man kände deras vingar.

Hann även se en ursöt röd panda innan jag började leta efter utgången istället. (Efter att ha letat efter ugglorna helt utan att hitta dem hur länge som helst)

Tog bussen in till stan och tänkte traska ner mot stranden. Gick naturligtvis åt fel håll till att börja med, men kom på att det var lika bra, för jag behövde in och handla lite på Boots. Kom därifrån med nya solbrillor som matchar resegarderoben. 😁😎

Sen gick jag till strandpromenaden. 😁 Och möttes av en minigolfbana md pirattema. Kändes inte som att det skulle vara så skoj att spela själv, men annars såg det väldigt kul ut. Vyerna sträckte sig över hela Torbay, till Torquay i ena änden och Brixham i andra, två ställen som jag har med på intresselistan till senare.

Paignton by the sea. Den bredare vyn är mot Torquay, den andra mot Brixham.

Men så var det ju det där med att äta…att det ska vara så svårt ibland? Gick förbi några matställen på väg in mot centrum, men då hade jag ju tänkt mig något annat. Det där andra (thaimat) lyckades jag naturligtvis gå långt förbi utan att märka det, och alla andra alternativ som lät gott var stängt för att det antingen var för sent på dagen eller för att det var måndag. Hamnade till slut vid tågstationen och köpte med mig lite snacks för hemresan, ost och salami så jag i alla fall fick något i magen. Hade ju för mig att det var långt att hitta mat från hotellet. Speciellt som en av stans bästa restauranger, precis vid tågstationen också hade måndagsstängt. 🙄

Men så kom jag på att jag ju sett något precis när jag kommit uppför den där enorma backen från stationen – en annan Wetherspoons. Bara uppför en liten backe till. 😝 Och vilket ställe. Maten var väl ingen höjdare, tog en grillad kyckling som var dränkt i bbq-sås, men ärligt talat spelade det inte så stor roll bara den hamnade i min mage. Utsikten var desto bättre. Eller kanske är det en insikt, eftersom det var inomhus. 🤔

Klassisk Lizzan-dag? Japp, nästan 17000 steg på stegräknaren och väldigt trötta fötter…😝

En lugn start

Gjorde som jag tänkt och började dagen med sovmorgon. Traskade sedan iväg mot köpcentret Centre MK där det skulle finnas en Giraffe. Hittade dock inga referenser till det på kartorna över centret, och när jag ändå tog mig dit med hjälp av kart-appen visade det sig att de hade permanent stängt. Nåja, det fanns gott om andra alternativ, så jag gick in på en annan restaurang och beställde lax, avokado och pocherat ägg på bröd. Hade varit godare om inte avokadoröran varit så söt. 🤔

Frukost. Med söt avokado. 🙄

Shoppade loss litegrann innan jag gick tillbaka till hotellet och haffade kameran istället. Under gårdagens kvällspromenad hade jag ju passerat Campbell Park, som jag nu tänkte utforska i dagsljus. Kom direkt till Milton Keynes Rose, ett konstverk som samtidigt är ett monument till olika viktiga (och vissa mindre viktiga) historiska datum.

Milton Keynes Rose

Efter foton från många olika vinklar gick jag vidare mot Belvedere, en utsiktspunkt i parken med en pyramid som kan ljussättas.

Belvedere i Campbell Park

Strosade nerför kullen och vidare genom parken, förbi en trädgård och kom fram till en cricketplan där det var träning. Tog skydd under ett stort träd och tittade ett tag då det började regna lite lätt, men då jag hade mitt mest vidvinkliga objektiv på kameran blev det inga bra bilder då jag inte ville gå för nära och störa. När regnet lättat gick jag tillbaka och fick en ny vy mot Chain Reaction som jag sett ur alla möjliga vinklar under mitt besök i parken.

Chain Reaction. Belvedere syns på kullen i bakgrunden.

Hade sett på kartan att det skulle finnas en labyrint i parken också, och såg framför mig en skapelse med höga häckar som man kunde gå vilse i. Verkligheten var annorlunda, men fick duga som motiv för ett gäng foton ändå.

Labyrint med solur i mitten.

Det började bli dags att hitta sig lite mat innan kvällens stora begivenhet, så jag gick ut ur parken och tillbaka mot köpcentret. Hade fått tips om Nando’s, som jag själv också varit nyfiken på ett tag men aldrig lyckats testa, men nu var det dags. Fick ett bord, fick menyn förklarad för mig och gick sedan och beställde en mediumstark kyckling. När servitören till slut dök upp kom han med helt fel mat. Ropade tillbaka honom och han tog med sig maten igen. Kom tillbaka med visserligen rätt maträtt, men det stod en flagga med ”Hot” i kycklingen istället för den medium jag beställt. Bråkade igen, och fick till slut rätt mat. Och gott var det.

Då MK är en såpass modern stad är den också planerad utifrån modern trafik, med gott om promenad- och cykelstråk, med tunnlar under bilvägarna. Som här.
Nando’s!

Sen var det dags att bege sig in mot centrum för att hitta bussen till Stadium MK, där Rammstein skulle spela. Jag var inte helt ensam om det, kan man säga. När jag kom in till centrum såg jag en lång kö med människor där bussen skulle gå ifrån. Fick dock direkt höra att det var kön för att *köpa* biljett, och eftersom jag var förberedd och redan hade biljett var det bara att hoppa på bussen som stod där och väntade. 😁

En hel del trafikkaos på väg mot stadion, och lång kö även för att få komma in, men den rörde sig riktigt fort och vips var man på plats. Det regnade lite lätt och jag hade plats såpass långt fram att taket inte räckte till. Åt en varmkorv och köpte vatten att dricka. Och väntade. Hade en enkel plats till vänster om mig, och pratade en del med damen som satt där. Hon var väl i 50-års åldern och hade sett den här showen på plats i Tyskland tidigare i år. Generellt var det väldigt blandad publik, såg allt från tonåringar till 70-åringar, vilket jag tyckte var roligt.

Stadium MK.

Som förband var det ett par tjejer som spelade Rammstein-covers på piano. De var helt klart duktiga, men kanske inte vad den något skräniga skaran hade önskat sig.

Till slut satte då konserten igång. Vi var ombedda att inte filma showen utan bara uppleva på plats, men….det var många som hade telefonen i vädret. (Större kameror fick man inte ens ta med in.) Så naturligtvis fick jag med mig några bildbevis också. 😁

Rammstein on stage.
Tycker man inte om dem kan man ju elda upp sina bandkamrater.
Maffiga eldeffekter var det gott om.

Efter dryga 2 timmars eld och fullt ös var det sedan dags att säga farväl till Rammstein och ta sig tillbaka till hotellet. Om det hade gått smidigt på väg till stadion var motsatsen sann nu. ALLA skulle ju därifrån samtidigt. Fick gå i 5 minuter från starten av busskön för att ens hitta slutet, och sedan blev jag ganska stillastående där. På redan trötta fötter. Förmodligen var det ganska många som kom efter mig som inte ens brydde sig om att försöka hitta slutet på kön utan anslöt någonstans i mitten. När det väl började röra på sig gick det dock undan igen. Det kom nya bussar stup i ett och logistiken för att kliva på var smidigt löst så att de först samlade upp lagom många i en fålla innan bussen körde fram. Hann till och med med sista bussen från centrala Milton Keynes till hotellet.

Detta inlägg är en rekonstruktion. Jag, med god hjälp av WordPress, har lyckats förstöra en del av mina inlägg från resan. Detta är ett av inläggen som jag inte ens haft ett textutkast till utan är återskapat från mitt något dåliga minne.