Med Donie till Dingle

Posted on 2024-08-01 by Lizzan

2024-07-23

Dags då för nästa rundtur, på vad som förmodligen skulle kunna vara den sista bra dagen på Irland, förutsatt att dagen faktiskt blev bra. Vaknade i god tid, åt frukost, och hade så gott om tid på mig till samling att jag nästan kom för sent. På förra rundturen hade ju även guiden kommit efter samlingstiden, så jag var inte så orolig ändå, men när jag kom fram såg jag att bussen redan var på plats. Guiden var på språng och letade folk, det fattades en familj på tre till efter att jag dykt upp. Donie, som han hette, berättade sedan att han kört runt Ring of Kerry dagen innan, och de hade verkligen inte sett nånting alls – det lät som att det hade varit ännu sämre väder än när jag var ute på den med Mairtin. Dessutom hade bussen gått sönder, så de hade inte kommit tillbaka till stan förrän vid 9-tiden på kvällen. Fördelen med det var i alla fall att vädret lättat tillräckligt för att få bra utsikt vid Ladies’ View, men det lät absolut som att jag gjorde rätt som åkte till Fota istället för att testa en sväng till på Ring of Kerry.

De sista passagerarna, en indisk familj med en ung tjej dök upp några minuter sent för incheckningen men ändå i tid för avfärd. När jag klev in på bussen såg jag att de första tre paren som kommit dit tagit plats på singelsätena längs vänstersidan samt dubbelsätet längst fram. Vi skulle åka medsols runt Dingle och jag gissar att Donie tipsat de som var tidiga att ta platserna med bäst utsikt. Typiskt att jag inte skulle vara så tidig just idag då. Jag hoppade istället in på dubbelsätet näst längst fram och sneglade lite irriterat på ungdomarna på andra sidan gången när de satt och sov eller stirrade ned i telefonen istället för att kolla utsikten, men till slut insåg jag att det var fint på min sida också. Dessutom såg Donie till att vi stannade på så många ställen som möjligt, så det enda jag missade var att kunna ta telefon-foton genom fönstret som ändå aldrig blir särskilt bra.

Första stoppet var på stranden i Inch, där vågorna bara rullade in en efter en. Ett gäng ungdomar skulle lära sig att surfa och var ute i vågorna för att vänja sig vid dem, samtidigt som brädorna låg snyggt uppradade på stranden. Inte bara jag tyckte det var ett bra motiv för foton. Tyckte även att stranden var duktig och väluppfostrad, då den höll sig kvar på marken och inte smet ned i mina skor för att följa med därifrån. Däremot fastnade den visst under skorna, vilket märktes när vi skulle kliva på bussen igen. Sneaky.

Strandhäng! De amerikanska tjejerna på förra rundturen frågade chauffören om det nånsin blev varmt nog på Irland för att bada i havet – av vad jag har sett spelar inte vädret så stor roll här.

Surfkunskaper förmedlas till den yngre generationen.

Tydligen ska man börja med att paddla på land. Den här biten tror jag att jag skulle klara av också, det är sen jag skulle få problem.

Vi stannade sedan vid ett par utsiktspunkter på väg ut mot Blasket-öarna som skulle vara det snyggaste vi fick kika på. Nästa längre stopp var vid Blasket-centret där de skulle ha information om livet på öarna. Ingen av oss var tydligen särskilt intresserade av sånt, utan alla valde att gå ut istället. Jag ville naturligtvis fota så mycket som möjligt, men hade jag haft mer tid på mig hade säkert filmen de visade varit intressant också.

Enligt Johnny Cash ska det finnas 40 nyanser av grönt på Irland – Donie tyckte det här var ett bra ställe att se dem på.

Där borta var vi för två dagar sen. Då syntes inte den lilla ön, som är en av Skellig-öarna, ens därifrån.

Några av Blasket-öarna. Den längst bak till vänster kallas ”Sleeping Giant”, dvs sovande jätten. En av de tydligare människoliknande klipporna jag sett på mina resor.

Utsiktsplattform vid Blasket-centret. Å ja, han sover fortfarande.

Fascinerande skulptur vid Blasket-centret. Tyckte den var lite läskig men cool. 😁

Three Rabbi(e)s and a Butler walk into a bar…eller inte riktigt då, speciellt som vår Rabbie’s-buss hette Rose.

Vi stannade sedan vid en urtjusig utsiktspunkt där jag snackade lite med guiden medan kameran fick gå varm. Han var riktigt trevlig och framhöll att det var bra att jag reste medan jag kunde – där håller jag med fullständigt. Det börjar kännas mer och mer jobbigt men dagar som den här gör det hela värt mödan. Jag får väl också börja anpassa hur jag reser efter hur jag mår lite mer – längre stopp och fler dagsturer säger jag varje år att jag ska fokusera på, men av någon anledning blir det i alla fall minst 3-4 olika stopp när jag sitter med planeringen. Donie hade också en väldigt avslappnad inställning till att komma i tid, han sa att det var viktigare att vi fick skapa minnen än att bussen skulle avgå precis i tid, och att jag inte skulle oroa mig ifall jag var någon minut sen.

Inzoomat på vad som verkar vara en grotta mitt i förra bilden.

Ville man ha extra bra utsikt kunde man klättra upp lite högre också.

Sista stoppet före vårt lunchstopp i byn Dingle var vid Gallarus Oratory, en stenkyrka i form av en upp-och-ned-vänd båt som byggdes under 600-700-talet. Här blev jag sist därifrån, då jag väntade på att få till några foton genom kyrkans fönster (som inte blev bra). Skyndade mig dock så jag hann ikapp den indiska familjen som kommit sist till bussen redan på morgonen. Mannen i den familjen hade också en större Nikon som han klickade friskt på. Det var lite skönt att de var med, annars kunde jag ha blivit sist nästan jämt. 😝

Inte särskilt bra foto genom kyrkfönstret.

I Dingle blev vi sen lössläppta i ungefär 1,5 timme. Tanken var att vi skulle äta lunch här, men jag var mer intresserad av att leta rätt på tornet jag gått ut till förra gången jag var här. Då satt det en snubbe där och spelade tin whistle (en sorts flöjt) och det är mitt mest irländska minne någonsin. Dock såg jag ingen strand att gå bredvid från där vi blev avsläppta, så jag fick kolla kartan. Fick scrolla ganska långt innan jag hittade Hussey’s Folly, vilket var det enda som stämde in på mitt minne. Dit var det över en halvtimmes promenad, och jag ville också få något i magen OCH hinna kolla runt lite i stan.

Jag började därför med att skaffa mig något bärbart att äta, och det blev en toast-macka med kyckling, ost och lök som visade sig vara supergod. Dingle ska vara ett av de bästa ställena att äta på i hela Irland, och med så goda toast-mackor tror jag på det! Gick iväg mot sjöräddningsstationen där det i alla fall skulle vara en gångväg bort mot tornet så jag tänkte se om man fick någon fin utsikt. Längs vägen passerade jag vår buss, men såg inte till guiden. När jag kom ned till vattnet, efter att även ha passerat ett tjusigt hotell, steg humöret betydligt, då utsikten var finfin och ljuset likaså. Började därför med några foton innan jag åt resten av min lunch då man aldrig vet hur länge fint ljus håller i sig.

Vy bort mot Hussey’s Folly. Sist jag gick här spanade jag efter delfinen Fungi, som ofta lekte med båtar och simmare här, men han har inte setts till sedan 2020.

Ljuset ändrades inte nämnvärt medan jag åt, så jag kunde ta lite fler bilder och även ställa upp kameran för lite super-selfies här också. Gick sedan tillbaka in till byn och letade rätt på ett par ställen jag kom ihåg från förra gången. Den första var Dick Macks, en pub som tydligen är kriterium för om man varit i Dingle överhuvudtaget. Jag gick inte in nu, så gissar att jag måste åka tillbaka.

Vy tvärsöver vattnet från där jag satt och åt.

En gata i Dingle – det fanns egentligen bara 4, i en fyrkant, som man behövde hålla reda på.

Stjärnor för personalen utanför Dick Mack’s.

Det andra stället jag ville kolla in, och som jag sett både förra gången och från bussen när vi åkte igenom stan vid ankomst, var en affär som bokstavligt talat hade mitt namn på skylten. I alla fall förnamnet. Lisbeth Mulcahy är en designer och textilartist som haft en butik här i bra mycket mer än tjugo år, fick jag veta av butiksbiträdet – som tyvärr inte var Lisbeth själv. Jag kikade runt ett tag och tyckte egentligen att allt var väldigt dyrt, men till slut plockade jag med mig en lila och turkos halsduk till disken för att betala. Frågade mest på skoj om man fick rabatt om man själv hette Lisbeth, men tydligen inte. Fick nöja mig med att veta att de i Dingle åtminstone skulle ha en chans att inte kalla mig Elizabeth när de haft en rättstavad skylt i stan så länge. Då det tagit lite extra tid i affären var jag någon minut sen tillbaka ned till bussen, så jag var glad att guiden sagt åt mig och indierna att inte komma dit före 15:30 utan hellre någon minut sent. Det kändes ännu bättre när de inte hade kommit tillbaka än heller. 😝

Kanske inte bästa butiken i Dingle, men bästa namnet i alla fall!

Känns som man behöver piffa upp sig för att använda den här. 😝

Sen var det i stort sett bara att swisha tillbaka mot Killarney igen. Vi stannade en kort sväng ovanför samma strand som på morgonen för några sista foton, men sen var det bara att säga hejdå efter en härlig dag med skönt väder, vackra vyer och lite trevligt sällskap. Den unga indiska tjejen fick en liten present av guiden för att hon varit så duktig under dagen, och det var hon verkligen – jag glömde till och med bort att vi hade ett barn med på bussen.

Lite mindre strand och mer vatten vid Inch nu.

Här körde de med parkering på stranden – med varningsskyltar om att flytta bilarna innan högvattnet kommit in. Undrar hur många som tabbar sig med det varje år.

Som sagt var det förmodligen min sista riktigt bra dag på semestern, och jag ville inte riktigt att den skulle ta slut. Gick in mot centrala Killarney och dök på ett gäng som spelade musik och bjöd upp folk från publiken att sjunga och spela med dem – om de visste hur man gjorde alltså, så jag kände mig lugn. Gick istället och köpte mig lite glass som jag spanat på tidigare medan jag lyssnade – en kula choklad och whiskey, och en kula med smak av havssalt från Dingle. Den saltade var godast! Musikerna fick ge upp ganska snart då deras högtalare började få slut på batteri, och jag gick vidare på jakt efter mat. Visste inte riktigt vad jag var sugen på men ville helst inte äta mer snabbmat.

Kom fram till en pub och läste på menyn att de skulle ha lax med bland annat glasört (samphire) som jag gillade sist jag provade det, och en tjej stod i dörröppningen redo att visa gästerna in så jag bad om ett bord och beställde in laxen och en cider. Riktigt gott! Det visade sig senare att det var en av de mer speciella pubarna i Killarney också, och det var utan tvekan fint och mysigt.

Inne på puben The Danny Mann. Ska tydligen vara ett bra ställe för dans och musik, men jag var nog för tidig.

Rejält mätt återstod egentligen bara att gå tillbaka till rummet, men jag svängde lite fel…hade tänkt köpa med mig en dricka men så som jag gick var det närmaste alternativet en spritbutik som även hade snacks och läsk. Stod och kollade ett tag på alla roliga cider som de hade i kylen, men jag kunde absolut inte dricka mer den kvällen och det kändes dumt att fylla och tynga ned väskan med sånt också. Köpte en miniflaska med whiskey till mig själv tillsammans med colan och popcornen bara för att ha nånting att provsmaka när jag kommit hem.

Skulle ha gott om tid på morgonen nästa dag då tåget inte skulle gå förrän 11:41, så det mesta packandet fick vänta. Var både trött och mätt efter en härlig dag men också sorgsen för att behöva åka härifrån – som vanligt.

På rundtur bland molnen

Posted on 2024-07-27 by Lizzan

2024-07-21

Dags då för den första bokade rundturen med Rabbies, runt Ring of Kerry. Jag åkte den här sträckan när jag var här första gången, men då hade jag inte direkt nån kamera värd namnet med dagens mått. Kom mest ihåg att vår chaufför då frågade oss i bussen medan vi var på väg uppför en backe om vi skulle stanna efter nästa krök. Vi var väl lite tveksamma till det, men så fort han kört runt svängen ropade vi jaaaa, stanna! 😝

Det var alltså upplagt för fantastiska vyer under dagen. Turen skulle börja 9:15 vid turistbyrån och jag hängde nästan på låset vid frukostmatsalen när de öppnade klockan 8. Maten var klar på ett par minuter så jag hade gott om tid att äta och traska iväg. Glömde dock bort att det var söndag och butikerna öppnade sent, så jag fick inte med mig någon dricka till bussen men det fick gå bra ändå. Strax efter 9 dök Rabbies-bussen upp och jag och ett par andra tjejer rusade dit. Det visade sig att det bara var vi tre som bokat in oss så vi kom iväg före schemat.

Vår guide hette Mairtin (tror jag det stavas) och hade fått oss alla att skratta mer på tre minuter än vad Gerry gjorde på hela dagen. Dessutom visste han hur man delar med sig av information så att folk faktiskt orkar lyssna på vad han säger – OCH han kunde hålla tyst när det passade. Helt otroligt.

Vårt första stopp var Kerry Bog Village, ett friluftsmuseum som visade livet på Irland på 1700- och 1800-talet. Det fanns thatched cottages, information om torv och en torvbrasa man kunde lukta på – är glad att vi inte behöver bränna torv hemma nu. Anledningen till att jag gick in var dock att de hade bog ponies och irländska varghundar. Hade jag vetat att de andra två tjejerna inte ville gå in på museet hade jag också hoppat över det, för så fascinerande var det inte. Lyckades i alla fall köpa en dyr flaska med vatten till resten av dagen och gå på toa utan att behöva stå 20 minuter i kö, så det var väl något.

Lite söt dekoration vid en famine cottage.

Åsna vid fotostoppet. Icke-åsnan satt och vävde dekorationer.

Nästa stopp visade sig bli min favorit för dagen, då vi så fort vi klev av bussen blev tillfrågade av en bonde om vi ville hålla i ett lamm. Jag sa absolut inte nej, och HERREGUUUUUUUU vad mysigt. Varmt och mjukt och hur gulligt som helst. 🥹 Nu var det inte därför vi hade stannat, utan vi hade en liten promenad upp till ett välbevarat ringfort med tjusig utsikt över omgivningarna. Man kunde klättra upp på ringmuren, och det var stora trappsteg upp, men det gick bra! Värst var det att klättra ner igen. 😝

Ringfortet Leacanabuaile i närheten av det vi besökte. Bonden som äger den marken är dock grinig och vill inte att folk kommer dit och tittar. När de gör det ändå kommer han visst ut och skriker på dem.

Insidan av Cahergal. Notera de läskiga trapporna. Det var dock i alla fall gott om plats uppe på ringmuren när man väl tagit sig upp.

Vi körde sedan vidare mot själva Ring of Kerry, men nu började vädret att jobba emot oss. Det kom mer och mer moln, och regn, och de flesta vyerna uteblev. Vi kunde till en början se Dingle-halvön men när vi lämnade Ring of Kerry för Ring of Skellig kröp molnen allt närmare. Efter ett lunchstopp i Portmagee fortsatte vi upp för ett berg där det skulle vara fantastisk utsikt, men allt vi såg var bara vitt. Lite senare kom vi fram till en chokladfabrik som heter Skellig Chocolates, som tagit sitt namn från ön Skellig Michael som ligger sådär 13 kilometer ut till havs. Vi såg…ingenting. Men de hade gratis provsmakning av god choklad, och jag passade på att fota några av deras blommor som blivit vattenstänkta av duggregnet. (Ja, jag köpte choklad också, förstås)

Daniel O’Connel Memorial Church i Cahersiveen.

Bron från Portmagee ut till Valentia-ön. Precis till vänster om bron på andra sidan vattnet är the Skellig Experience, som bland annat erbjuder båtturer ut till Skellig-öarna.

Hamnen i Portmagee. Såg inte så mycket annat, då jag spenderade tiden med att äta lunch (och köpa whiskey till brorsan från en pub där Mark Hamill druckit öl under inspelningen av Star Wars på Skellig-öarna).

Skellig Chocolate som erbjuder gratis smakprovning.

Mindre fin färg på den här (enligt mig) men maffig ändå.

Efter det blev det inte jättemånga stopp. Vi stannade lite kvickt vid en strand där det iofs var tjusigt, men duggregnet blåste rakt in mot kameralinsen från bästa utsikten så det var inte tokroligt att fota. Utsiktspunkten från förra rundan körde vi bara förbi, då det inte fanns någon sikt alls. Bara två bilar stod på parkeringen och de hade nog mest vilopaus. Efter ett tag stannade vi i Sneem, där de hade festival. Största anledningen var en ”comfort break” som det kallas när man behöver gå på toa, men det var bara det att ett par andra turistbussar stannat där precis före oss. Kön till damtoan var enorm, och vissa smet in till herrarna för att slippa vänta. Herrarna tog det med gott mod och humöret i kön var i alla fall bra. Tror vi hade 40-45 minuter på oss i Sneem och minst hälften av tiden gick åt till att köa. Såg att de andra tjejerna skulle köpa en souvenir också och fick köa rätt länge igen. Jag gick ut en sväng i regnet istället, hittade en annan butik med mycket roligare prylar, men lyckades låta bli att handla.

Utsikt över Glanbeg beach i närheten av Caherdaniel.

Vi fortsatte resan genom MacGillycuddy’s Reeks som bergsområdet nära Killarney heter, och även om vädret inte var så samarbetsvilligt var omgivningarna vackra, och som sagt atmosfäriska. Jag hade gärna fotat mer om jag bara kunnat hålla kameran torr – jag är för lat för att hålla på och torka linsen hela tiden. Ett väldigt fint stopp om inte molnen sätter stopp för det är från Ladies’ View uppe i bergen, där drottning Victorias hovdamer brukade ta med sig picknick. Vi fick i alla fall se lite av utsikten men det finns betydligt mer att se.

Ladies’ View i Macgillycuddy’s Reeks (vilket är väldigt roligt att säga). Utsikten kunde ha varit bättre…

När vi kom fram till Torc-vattenfallet som var sista stoppet för dagen var det helt plötsligt uppehåll och till och med lite solsken. Det var också smockfullt med folk. Mairtin gissade att många av de andra turbussarna passat på att stanna där när de såg att det var torrt väder då de inte heller kunnat utnyttja de andra stoppen runt Ring of Kerry. Vattenfallet såg ungefär likadant ut som dagen innan, så jag tog ett par snabba foton och gick sedan nedöver och fotade lite mer längs vägen. Vi blev avsläppta igen utanför turistbyrån och jag och tjejerna (som var systrar och från USA) utbytte lite tips och erfarenheter – de hade nyss varit i Dublin och skulle vidare till Galway samma dag. Istället för att åka med Gerry till Cliffs of Moher skulle de ta sig dit med vanlig buss och göra en guidad vandring längs klipporna – det lät oerhört mycket roligare, men å andra sidan hade jag aldrig pallat det. Eller inte just nu i alla fall.

Mycket mindre vattenfall – med mycket mindre folk framför.

Vinkade hejdå till dem och gick sen in på första bästa matställe, Killarney Burger Kitchen och beställde in en burgare med pommes och dip. Mycket mat, gott utan att vara fantastiskt (de hade inte heller någon variant med chili 🙄) och snabb och effektiv service. Fullt godkänt.

Tack vare vädret blev dagen rätt avslappnad med att mest sitta och titta ut på de molnsvepta bergen, så jag kände att jag behövde hitta på något nästa dag också. Hade lämnat den öppen ifall jag skulle behöva en vilodag mellan de guidade turerna, men nu börjar det ju närma sig slutet på resan och jag ville inte slösa bort den lilla tid jag hade kvar. Väderleksprognosen såg inte fantastisk ut här i Killarney, och även om jag lekte med tanken att ta en till sväng runt Kerry-ringen med något annat bolag verkade de flesta ha typ samma stopp och det kände jag skulle vara lite för tråkigt om inte vädret var mycket bättre. Kollade vädret i Cork och där såg det ut att kunna bli lite torrare, sen var bara frågan vad man skulle göra där. Hittade en artikel med ”24 timmar i Cork” som lät lovande, men där rekommenderade de ett café och ett konstgalleri på förmiddagen, sedan ett lunchställe, ett middagsställe och nånstans att dricka efter det. Alltså…visst, jag äter och dricker förmodligen för lite när jag reser, men nånting annat kan man väl göra också.

Kollade istället in Corks turistsida och hittade nästan direkt Fota Wildlife Park, uppkallad efter ön Fota som den ligger på. Det skulle gå pendeltåg från Cork dit så lätt att nå och de skulle ha en del djur som sprang runt precis som de ville därute. Med mulet och relativt svalt väder skulle det också vara hyfsade förutsättningar för bra bilder, så jag ställde in siktet på det. Ställde även alarmet, och riktigt tidigt så jag skulle kunna hinna med ett tidigt tåg dit och vara vid parken strax efter att de öppnat.

Fota på Fota

Posted on 2024-07-27 by Lizzan

2024-07-22

Ställde larmet på TIDIGT, vaknade också tidigt och kollade tågappen – men nu gick det inte längre att boka den tidiga tågbiljetten då det stod att tåget var fullt. Jahapp, då var jag uppe tidigt i onödan då. Nästa buss skulle gå 8:30, men då kände jag att jag lika gärna kunde stanna och äta den mumsiga frukosten på boendet.

Vid 9:30 var jag sedan på plats vid buss- och tågstationen, efter att återigen ha gått åt fel håll en gång först. Det finns för många grå kyrkor i Killarney – och på Irland i allmänhet. 😝 Både ett tåg och en buss skulle gå ungefär samtidigt, och kostade ungefär lika mycket när jag kollade priser på nätet. Tågbiljetten gick dock inte att köpa online längre, och jag började ana att det kanske var samma problem med förra tåget – att man helt enkelt behövde köpa biljett på stationen istället. Valde därför bussen, som var lite sen, och blev lite lätt chockad när priset direkt från chauffören var sådär 6 euro dyrare än förköp på nätet. Yikes.

Kom fram till Cork strax efter 11, och traskade för en gångs skull åt rätt håll direkt. Hittade en sidoingång till tågstationen, köpte en biljett till Fota och försökte leta mig fram till huvudstationen – det var lite labyrint. Väl framme hade ett tåg nyss gått, så det var nästan en halvtimme att vänta till nästa. När vi väl fick gå igenom spärrarna funkade inte min biljett. Personalen verkade dock vana, så de bara öppnade en grind åt mig. Fick sitta på tåget i sådär en kvart, och sedan var sidoingången till Fota Wildlife Park bara typ 40 meter från tåghållplatsen. Betalade in mig och började med att äta lunch. Ett par påfåglar traskade runt bland picknickborden men nu har jag sett så många sådana de senaste veckorna att jag inte ens tog fram kameran.

Mycket mer än så här såg jag inte av själva Cork.

När jag ätit färdigt var det dags för spindelaporna att få mat, och de var riktigt roliga att fota! Såg skumt ut när de gick på två ben, och ibland gav de verkligen ett spindellikt intryck också, speciellt när de klängde upp och ner från grenar med hjälp av svansen. En halvtimme senare skulle ett annat gäng apor få mat, och trots att jag kollade kartan noga gick jag till fel ställe. Jaja, vad är väl en matning av apor. Kollade schemat och de andra matningarna jag gärna ville hinna med var kattbjörnarna och pingvinerna. Jag tyckte vädret var lite varmt så jag misstänkte att även kattbjörnarna skulle tycka det och att maten var bästa chansen att få se dem.

En sorts Brunhuvad spindelapa (på engelska Colombian Spider Monkey).

Medan jag väntade (på fel ställe) på den andra ap-matningen hamnade jag också i en flock med lemurer. Flera sorters djur får kuta runt som de vill i parken, då de inte gör någon skada annat än om man verkligen retar dem. Det var bland annat kängurur, wallabyer, påfåglar och just lemurer. Lemurerna var helt klart roligast. 😁 De skuttade runt och lekte och busade och höll sig inte alls på långt avstånd. Människobarnen fick dock många åthutningar om att inte försöka klappa lemurungarna, oavsett hur söta och nära de var. Att hinna med att fotografera dem var däremot inte det lättaste.

Hur jag lyckades få fokus på den här gynnaren i trädet har jag ingen aning om – de satt inte stilla särskilt länge. Ringsvanslemur eller kattmaki (ring-tailed lemur).

Fortsatte runt ap-ön där olika ap-arter hade varsina öar att hänga på, och såg några gibbon-apor som framkallade många skratt med sina påhitt. En av dem höll på och gjorde kullerbyttor framför en annan, som i början bara satt och undrade vad den förste pysslade med, men sedan hoppade in i leken också. Här skulle jag nog ha filmat istället för att fota, men det är för sent nu.

…men mycket höll de på och lekte och busade, inför de roade åskådarna.

Sakiapa (white-faced saki). En av de mest udda apor jag sett. Trodde att de skulle hålla till i kalla miljöer med all den där pälsen men tydligen gillar de värme. Och så ska de vara bra på att hoppa.

Svartvit vari (black-and-white ruffed lemur).

När jag kom ut från ap-ön hade en pelikan tagit upp residens vid sjön jag kommit in vid, så den behövde naturligtvis också förevigas. De är stora jäklar! Den stora näbben såg dock ganska besvärlig ut att putsa sig med.

Hade inte pelikanerna haft lång hals också hade det blivit ännu mer besvärligt att hålla sig fin.

Vissa fåglar var här frivilligt också – har sett mycket kråkfåglar (och måsar förstås) på djurparkerna de här veckorna men det här var första gången jag såg hägrar som smitit in.

Nästa matning skulle inte vara förrän om ett par timmar, så jag gick vidare längs den rekommenderade rutten, efter att ha kollat lite mer på spindelaporna. Kom ganska snart fram till gepardhängnet, där det först gick en och patrullerade. Det märktes att det är det snabbaste nu levande däggdjuret, för jag hade svårt att hinna med med kameran ens i promenadfart. 😝 Lite längre upp låg det ett flertal geparder och vilade i gräset, då gick det lättare att få in fokus och komposition etc och trycka av vid något bra tillfälle. Det var ju bara det jädra stängslet som var i vägen då. Annars tyckte jag Fota var väldigt fotografivänligt, med många inhägnader med nivåskillnad istället för glas och nät. Men de häftigaste/farligaste djuren gick ändå inte att få bra foton på.

Mittemot geparderna fanns ett stort område med strutsar, giraffer och zebror, och några antiloper som stod längst bort och gömde sig. När jag kom runt till andra sidan av det hägnet hittade jag visenter, och dessa hade redan gjort sig av med vinterpälsen så de såg lite mindre skruffiga ut än de jag såg på Skansen. Några andra antiloper låg och vilade i ett annat hägn, och sen kom jag till enhörningarna, som precis kom gående i min riktning. Sen lade den ena sig ner, och den andra tvärsöver ovanpå. Av någon anledning hade jag inte föreställt mig enhörningar som gosade med varann.

Får catwalk-modeller studera strutsar för att lära sig gå tjusigt? Om inte, så kanske det skulle vara nåt, för det var väldigt vad de struttade fram.

Den här var ärligt talat också bra på att strutta.

Man kunde åka tåg runt parken för ett par euro också, men det lät jag bli. Skulle ju ändå behöva gå runt för att fota.

(Ja, jag skrev enhörningar när jag menade noshörningar. Märkte du det? Det tog mig ett tag att inse vad jag skrivit också. 😝)

Klockan började nu närma sig kattbjörnsmatning, men först skulle jag ta mig igenom det asiatiska området. Här skulle det finnas tigrar och lejon och några fler apor. Lejonen såg jag lite i en enormt dålig vinkel bakom en massa galler och aporna var långt borta. Tigrarna såg jag inte alls. Dessutom lyckades jag svänga fel vid kioskerna som fanns här, och fick gå en runda till innan jag hittade fram till kattbjörnarna, bra precis när de börjat med matningen. En av dem låg och vilade högt upp i ett träd och såg bara ut som en rödbrun boll, medan en annan klättrade ner lite kvickt långt bort i skogen och sedan klättrade upp igen.

Söt fågel! Den här var också på plats frivilligt, så det fanns ingen info, men min identifieringsapp säger att det är en stripgås.

I väntan på röda pandor fick det bli att fota svarta råkor.

Nåja, var lite inställd på att det kunde vara svårflörtade, men det fanns både tak och bänkar där och jag hade lite snacks med mig så jag satte mig och vilade en stund. Lite senare började det även regna, så bitvis fick jag sällskap av barnfamiljer. När regnet lättade funderade jag på att gå vidare, men lugnade mig en liten stund till. Den som låg som en boll började sträcka på sig lite då och då och jag hoppades att den skulle prioritera maten så småningom. Och till slut, efter ungefär en timme, medan jag fortfarande stod och kikade på bollen i trädet, ser jag i ögonvrån en annan kattbjörn som traskat fram till en matbunt. Wohooo! Sen var jag naturligtvis för uppspelt för att tänka innan jag tryckte av foton, men alla blev inte total kat(tbjörn)astrof i alla fall. 😝

Enligt schemat hade jag nu missat pingvinmatningen för länge sen, men när jag väl tog mig dit sådär en timme innan parken skulle stänga fick de mat i alla fall. Konstigt nog var de väl inburade med nät, men det slog mig sen att det nog inte var av rädsla för att de skulle flyga iväg utan mer var för att skydda dem från t.ex. de hägrar som stod uppe på buren och tittade längtansfullt mot all fisk som de fick.

Catch the fish! You missed. Catch the fish! You missed again! (Citat från ett av mina favoritspel – tveksamt om någon känner igen det. 😛 )

Gråhäger som stod på pingvinburen och spanade. Hade säkert också velat bli matad med småfisk.

Hamnade sen borta hos spindelaporna igen, och funderade på om jag tyckte att jag missat något eller om jag skulle gå ut till 17:40-tåget tillbaka in mot Cork. Jag hade passat på att boka tåg tillbaka till Killarney 18:55 då det var betydligt billigare än att betala på bussen, och då skulle jag slippa promenaden mellan buss- och tågstationen på väg tillbaka. När jag bokade noterade jag dock inte att bytestiden mellan tågen i Mallow bara var 2 minuter. Det noterade jag istället när jag satt och väntade på första tåget inne i Cork, och det började bli 5 – 10 – 15 minuter för sent ens in till startstationen. Ett tag såg det ut som att tåget vi skulle byta till också var försenat rätt många minuter, men när vi närmade oss Mallow såg det på webben ut som att det redan hade åkt därifrån. (Vårt tåg såg också ut att vara i tid. 🤷‍♀️)

Lördagsgodis i aphuset. Nog för att det var måndag, men som den här låg och smaskade i sig gräs kunde det lika gärna ha varit fredagsmys.

Helt plötsligt bara drog alla spindelaporna iväg – så då gick jag också därifrån.

Väl inne på stationen visade det sig dock att det andra tåget väntat på oss, så för en gångs skull var jag först ut på perrongen och på väg uppför trapporna, över spåret och ned på andra sidan. Det var ju tur det, för annars hade det blivit sådär 2 timmars väntetid på nästa tåg. Hade vi blivit så sena hade det inneburit att jag skulle få vouchers för biljettpriset tillbaka, men det hade inte hjälpt mig då jag inte hade fler resor kvar att betala för. Det hade förstås också blivit dyrt för tågbolaget så förstår om de var lite flexibla med avgångstiderna istället.

Kom fram till Killarney bara lite för sent, sådär vid halv nio, och började gå mot boendet – åt rätt håll den här gången. Blev dock först orolig att det var något stort polispådrag utanför stationen, då jag såg en massa blinkande blå lampor genom träden – men när jag kom närmare såg jag att det bara var tivolit. 😅

Varken skrivande eller koll på bilder blev det när jag kommit ”hem”, för jag behövde ju kliva upp tidigt nästa dag igen för en rundtur till Dinglehalvön. Var där också en sväng för tjugo år sedan, men då bara i huvudorten med samma namn. Hoppades också på bättre väder än under söndagen, vore ju roligt att få se något.

Hoppa runt Killarney

Posted on 2024-07-23 by Lizzan

2024-07-20

Tog mig upp i tid och gick ned till frukost strax efter 8. Beställde in äggröra, bacon och tomat och kände att jag hade saknat riktiga frukostar tidigare under resan. När jag smakade baconet blev jag ännu gladare, det var helt fantastiskt gott.

Traskade iväg till busshållplatsen, betalade mina 15 euro för en dagsbiljett och hoppade på strax före 9:30. På väg ut från Killarney snackade chauffören om att det var dumt att hoppa över första stoppet och tro att man skulle hoppa av där senare, för han skulle aldrig köra rundan baklänges. Det var ju precis det jag hade tänkt göra, men jag hade räknat med att få åka runt hela varvet en gång extra. Åkte därför med till Torc-vattenfallet, som var andra stoppet efter Ross Castle. Dels tyckte jag det skulle funka bättre med vädret, då det var mulet på morgonen och skulle skina upp utöver dagen, dels tänkte jag att det var mindre folk vid vattenfallet tidigt och dels passade det bättre att komma till slottet strax före tolv för att ta en båttur på sjön.

Ibland är jag inte så korkad som jag ser ut, så min plan funkade perfekt. Visst var det redan lite folk vid vattenfallet, men när jag var på väg därifrån kom det TVÅ fullstora turistbussar och släppte av ett gäng studenter. Medan jag var däruppe var det mest flygfän som var jobbiga, jag kunde till och med ställa upp kameran och göra några superselfies mellan de andra besökarna. Vattenfallet var inte jättehögt eller jättemaffigt, men fint nog och det mulna vädret gjorde att jag inte ens behövde montera något gråfilter på kameran för att kunna dra ned på slutartiden tillräckligt för att mjuka ut vattnet.

Var tillbaka på parkeringen några minuter innan bussen skulle komma tillbaka, trots att jag blivit lite distraherad av en man i shorts och bar överkropp med keltiska tatueringar som sprungit genom skogen medan jag var på väg ner. Nej, jag fotade honom inte, även om jag ville. Han såg nästan ut som en keltisk krigare och det hade kunnat bli jäkligt häftiga bilder. Hoppade istället på bussen och åkte tillbaka till stan via hållplatserna för Mucross House och Mucross Abbey innan vi åkte tillbaka till Ross Castle.

Hoppade av bussen runt 11:40, och nästa båt skulle gå 12:00. Gick direkt mot bryggan och ställde mig i kö. Började känna mig lite tveksam när till och med bryggan gungade en del, men innan jag kunde ångra mig klev jag ombord och betalade 15 euro till för en biljett. Större delen av båten Lily of Killarney var täckt med tak och fönster och helt enkelt inomhus, men det fanns ett litet utomhusutrymme längst bak. Jag gick ut direkt men noterade att jag då inte skulle få höra guidningen. 🙄 Nåja, fick väl offra det då, dels ville jag kunna fota utan fönster och dels ville jag behålla frukosten.

Innisfallen, en ö med ruinerna av ett kloster.

Bitvis gungade det ganska ordentligt även om vi bara var på en sjö, men det var nog mest när vi stod stilla och träffades av svallvågor från någon av de andra båtarna som skjutsade runt turister på sjön. Min mage höll sig i alla fall i schack och jag kände inte ens av någon tillstymmelse till sjösjuka. (Nu när jag skrivit det blir det väl säkert jätteilla nästa gång, men, men.) Hörde som sagt ingen guidning, men hade hyfsade möjligheter att fotografera åtminstone, även om det kom ut lite annat folk då och då – speciellt om det faktiskt var något spännande.

Molnen hade inte helt lättat än, och grabben som sålt mig biljetten kom ut en sväng och undrade om det gick att se något. Jag sa att ingen ändå skulle tro på att jag varit på Irland om jag kom hem med soliga bilder, och kallade det ”atmosfäriskt”. Han skulle komma ihåg det uttrycket, sa han. 😝 Det var skönt att slippa solglittret på vattnet i alla fall, tycker alltid det stör så mycket på bilderna om det blir för mycket sånt. I alla fall på mina egna bilder.

Mer berg, med en båt som jämförelse. Svårt att fota sånt här och ge rätt intryck.

När jag kommit i land igen funderade jag på att ta en guidad tur inne i slottet, men när jag såg att man inte fick fotografera därinne tyckte jag inte det var någon mening. Ibland är jag lite enspårig kan jag tycka. Man kanske kan tycka något är roligt även utan fotobevis? Istället gick jag runt och fotade lite annat innan jag gick tillbaka till bussen.

Mindre båt som det fanns ett gäng av att hyra. De skjutsade runt folk lite hit och dit på sjön.

Bussarna jag mött vid vattenfallet kom och släppte av sitt folk här också – lagom tills jag var på väg därifrån.

Såg något om att man kunde hyra båtar också – det kanske var de här. Jag fotade hellre. 😝

Mellan Mucross House och Mucross Abbey var det en 15-minuters promenad, och busschauffören hade tipsat om att ifall man ändå tänkt gå däremellan var det bättre att åka med till klostret och gå tillbaka till Mucross House istället för tvärtom, då det fanns mycket mer att göra vid det sistnämnda. Jag hade tänkt att gå, så jag satt kvar tills vi kom till sista hållplatsen på slingan. Hoppade av där och gick ner mot klostret, men gick först förbi vägen in till det då det var lite dåligt skyltat. En jarvey (som kuskarna till hästvagnarna kallas här) frågade mig om jag ville ta en tur runt Mucross House och mina trötta fötter ville gärna säga ja men huvudet som både var snålt och ville fotografera sa nej.

Busschauffören hade sagt att efter puben var klostret hans favoritställe i Killarney, och det var verkligen mer att utforska än jag hade förväntat mig. Mer att fotografera också, även om det inte fanns någon superbra vy mot hela klostret. Enda problemet var väl alla andra turister som knatade runt där och också ville fota utan en massa andra turister i vägen.

Idegran inne i klostret. Enligt folktron ska den som rör vid trädet dö innan midnatt samma dag, sa chauffören. Det var ändå inte lätt att komma åt så det var ju lika bra då. 😅

Passage intill innergården med idegranen.

Insikt (motsatsen till utsikt) inne i klostret.

Monument i klostret. Nej, jag läste inte så mycket vad som var vad – åk dit själv om ni måste veta. 😝 (det är väl värt det!)

Bästa vyn för att få med hela klostret fanns på kyrkogården. Den verkar fortfarande användas för begravningar, såg några nyare stenar och aktuella datum.

När jag kände mig nöjd där skulle jag då ta mig till Mucross House. Jag hade inte blivit piggare i fötterna av att knata runt i klostret, så jag satt och funderade en stund först och kollade kartan för att inte gå iväg åt fel håll eller längre än nödvändigt. Hade ett val mellan en stig och en asfaltsväg där även hästvagnarna travade fram, och valde den senare både för att få se mer hästar och för att spara så mycket energi som möjligt. Nästan framme vid Mucross House hittade jag dock en liten trappa ned till en utsiktspunkt över sjön och bergen. Satte mig där en stund och mumsade i mig lite snacks som jag hade med mig och under tiden jag gjorde det kom solen fram också.

Traskade sedan vidare upp mot huset och insåg ganska snabbt varför någon valt att bygga sitt hem här. Utsikten var urtjusig och till det hade de ordnat en fin trädgård och park att vandra runt i. Restaurang och souvenirbutik fanns också tillgängligt. Jag började med att köpa mig en riktigt god glass och vandra runt lite i arboretumet. Tog lite fler superselfies och insåg att jag inte skulle hinna med näst sista bussen därifrån utan skulle få vänta på sista. Det kändes inte såååå jobbigt. 😝

Jarvey med häst och jaunting car. Fördelen med dem var att man hörde hästkloppandet innan de kom, så man kunde göra sig beredd med kameran. Det hjälpte dock inte alltid.

Kerry-boskap. Framavlade för mjölkproduktion men används här som betesdjur för att främja biologisk mångfald på betesmarken.

När det till sist var dags att åka därifrån kände jag att jag hade haft en alldeles underbar dag, trots att fötterna var trötta. Pratade också lite med en äldre herre på bussen in mot Killarney, han höll på och vandrade runt på Irland och var förmodligen i alla fall i närheten av 70 år då han berättade om en semestertripp han och frun hade varit på för 50 år sedan – då var de i Norge. Hoppas att jag också kan fortsätta resa när jag är i hans ålder, tycker redan det börjar kännas jobbigt ibland. En sådan här dag är det dock värt det. Gav chauffören ett öl-bidrag (dricks) när jag klev av och sa att jag inte hade klarat av att se allt det här utan honom.

Bästa Killarney-tipset är den här bussen.

Var i stort behov av mat, så jag krånglade inte till det utan gick in på Milano, som är den irländska varianten av Pizza Express, en pizzakedja. Hade inte så höga förväntningar, men beställde in en tunnbottnad pizza med peperoni och chili. Fick frågan av servitrisen vilken sorts chili jag ville ha, då det fanns tre olika att välja på – svaret: ALLA. När jag fick in pizzan var den både tjusig, lagom tunn och krispig och alldeles perfekt het. En dam vid bordet bredvid sa att hon var avundsjuk på min pizza, då hon och gubben skulle dela på en och han då gissningsvis inte var så förtjust i stark mat. Det kunde hon gott få vara, för hela pizzan försvann. 😁

Pizza med tre sorters chili. Behövde inte chilioljan. 🤪🌶️

Från båt till pub till Killarney

Posted on 2024-07-22 by Lizzan

2024-07-18

Hade som väntat inte jättehög motivation att ta mig ut på torsdagförmiddagen, så klockan var nästan lunch innan jag traskade in på ett köpcentrum, virrade runt lite och sen ställde mig i kö på Insomnia för att få min frukostmacka toastad. Det var väl ingen gastronomisk höjdpunkt, men i alla fall lite mat i magen. Gick sedan ned mot vattnet och smet in på det gratis museet mest för att låna toaletten. Tyckte det var lite oförskämt att sen inte åtminstone titta runt lite, så jag kollade på något svärd och en stridsklubba och sen såg jag en hooker i taket så då var jag ju tvungen att ta mig upp till den och fota.

Stridsklubba/mace, som knappast använts i strid utan bara som statussymbol.

En hooker upphängs i taket. Seglarklubben som faktiskt använde sina ute på vattnet var ute på turné någonstans så det var ont om hookers i sina naturliga omgivningar.

Planen jag hade efter det var att gå och signera en geocache jag såg ett par dagar innan men inte vågade plocka fram då eftersom det var så mycket mugglare i farten. Tänkte att det kanske skulle vara lugnare nu när det småstänkte lite men det slutade snart regna. Lyckades ändå plocka fram burken i fred, signera och få tillbaka den på plats igen också. Sen såg jag att det var rätt folktomt längst ut på piren också, där jag sett att det skulle finnas en till cache. Passade på att knata vidare dit ut, även om jag tyckte att jag egentligen var lite för seg för att ens gå till den första innan jag kom dit.

Väl därute fick hinten mig att studera hamnväggen noggrant, och till slut hittade jag det jag letade efter. Men precis då kom det en familj som satte sig på väggen för att äta lunch, och en av dem satt och tittade rakt på mig. Jag satte mig då och försökte rita av ett riktigt komplicerat hus i hamnen för att fördriva tiden och till slut gick de därifrån. Och då hade jag glömt var jag såg cachen! Fick leta ett tag till men sen hittade jag den igen, kunde signera och återplacera den. Sen var det dags att traska upp till båtturen som var en bra bit bort, men jag kom fram i god tid.

Det var inte så fullt på båten, och jag satt längst bak där det var öppna bänkar för att kunna röra mig lätt fram och tillbaka mellan sidorna för att fota. Hade ju tagit den här turen tidigare och kom mest ihåg att jag fått ett fint foto på ett par hästar framför ett slott och en trollslända som landat på relingen. Hästarna var lite längre från slottet den här gången, och trollsländorna flög bara förbi så jag hann inte fota dem. Vi åkte upp ända till sjön, där det fullkomligt kryllade av svanar. Det kunde vara upp till 2000 av dem där ibland.

Vissa skjutsar turister, andra skjutsar hundar. 😁

Menlo slott såg ut ungefär som förra gången…

…men jag misstänker att minst en av hästarna var ny sedan dess.

Skarv/cormorant. Såg flera av dem men de ville inte gärna fastna på bild.

Lough Corrib med några av de svanar som brukar hänga där.

Nerför samma flod igen och tillbaka till Galway, och sedan gick jag till hotellet för att slänga av mig ryggsäcken innan det var dags för kvällens föreställning. Var i stort behov av mat, så siktade in mig på BóTOWN, som skulle ha bästa hamburgarna i stan. Beställde en med blåmögelost och baconsylt, och det var inte riktigt rätt kombination av tillbehör för min del, men de hade inget som såg mer lockande ut heller. Burgaren i sig var dock riktigt bra, skulle bara ha haft lite mer hetta i toppingen.

New bridge, eller som guiden kallade den, Low bridge. Kan inte förstå varför. 🤪

Vovven var fortfarande ute på tur också.

Stort blått tält som var scen för många av kulturfestivalens begivenheter.

Gick sedan vidare till Cranes Bar för kvällens historieberättande. Dörren skulle öppnas 19:30 men när jag kom fram 19:20 var det redan rätt mycket folk inne på övervåningen där föreställningen var. Högg en plats på en barstol, ställde mig i kö för att köpa en liten cider och innan jag hann sätta mig hade Rab Fulton börjat snacka. Han var från Skottland och berättar en blandning av nya och gamla historier både från Skottland och Irland. Han började med en halvtimmes lång historia som fick hela puben att hänga på vartenda ord (förutom de som satt precis bredvid mig som fipplade med en massa annat). Efter en liten paus berättade han två kortare historier till många glada skratt.

Han rekommenderade att vi skulle stanna och lyssna på musikerna som skulle spela senare på kvällen, så jag satt kvar på min stol och väntade tills de började. De inledde med ett par instrumentala nummer innan en av männen sjöng en tragisk ballad som fick fler än mig att bli sorgsna. Sen gick de över till mer instrumentalt samtidigt som puben bara blev mer och mer full (och eventuellt besökarna också). När jag till slut inte kunde höra musiken över allt sorl i lokalen började jag försöka ta mig ut, vilket inte var det enklaste. Väl ute var det väldigt skönt med lite svalare kvällsluft, för det hade blivit väldigt varmt inne på puben.

Traskade hem i skymningen och kunde inte låta bli att fota lite häftigt ljus, både naturligt och onaturligt. Hade inte så bråttom att kliva upp dagen efter då tåget skulle gå 10:25 och det skulle passa bra att äta frukost under resan.

Nedströms Corrib-floden mot Wolfe Tone-bron.

Den permanenta skulpturen i JFK Memorial park. Formen anspelar på hooker-båtarnas segel.

Bronsstaty av Pádraic Ó Conaire. En version i sten stod här tidigare, men efter att en man med lite för mycket innanför västen sparkat av huvudet av den i början av 2000-talet fick den flytta in på museet och den här kopian ställdes ut några år senare.

Pubarna drog också till sig uppmärksamheten med färgade lampor.

2024-07-19

Vaknade dock till nyheter om ett stort globalt it-haveri och blev fundersam om det skulle gå att köpa mat eller ens om tågen skulle gå. Irland verkar dock ha valt andra system, så allt fungerade som det skulle här. Tåget var dock väldigt fullt och sista biten fick jag sällskap av en kvinna med sån fruktansvärd andedräkt att jag nästan mådde illa. Hon verkade dock inte må så bra hon heller, kanske hade blivit någon öl för mycket kvällen innan.

Kom fram till Limerick vilket var så långt jag hade resa bokad. Man kan ta tåg till Killarney därifrån, men det innebar två byten till och lät lite småjobbigt. När jag försökt kolla bussar innan resan dök det ibland upp en som skulle gå från Limericks busstation till Killarneys busstation, men ibland stod det bara att det inte fanns några bussar alls. Innan dess hade jag hittat en buss men som jag skulle behöva gå en kilometer till för att kliva på. Tror de skulle behöva lite bättre webbutvecklare här… När jag var framme på den kombinerade buss- och tågstationen i Limerick och stod och kollade på bussinfo-tavlorna kom det en där och frågade mig vad jag letade efter. Sa att jag var ute efter en buss till Killarney, och som det ibland stått så skulle det gå en om en kvart.

Egentligen är det rätt smidigt att åka buss också, men av någon anledning väljer jag helst tåg även om det kan vara lite krångligare/dyrare/mer tidskrävande. Nu var det dock bara att skjutsa in väskan i bagageutrymmet och köpa biljett och ta plats. Sätet var skönt men där jag satte mig hade till och med jag rätt ont om benutrymme – inte så det blev besvärligt dock.

En anledning till att jag gärna ville ta bussen nu var för att den skulle gå igenom Newcastle West, där jag spenderade 3-4 veckor när jag var typ 19 eller 20. Huvudgatan såg bekant ut i stort, även om jag inte alls kom ihåg företagen som var där, och sedan kände jag igen kyrkan men hade inget minne alls av slottet. När vi kom fram till Killarney kände jag inte igen mycket där heller, även om busstationen där jag suttit och väntat på min buss ”hem” såg bekant ut på något vis även om den verkade ha blivit rejält ombyggd också.

Utsikt från köpcentret intill busstationen. Här började jag med att gå fel. 😝

Sen skulle jag hitta till boendet, The Gardens B & B. Det skulle inte vara långt från stationen, och plant, så jag traskade iväg. Tills jag såg i kartappen att det bara blev längre dit. Jag är inte bra på att gå åt rätt håll den här resan, undrar varför allt känns så bakvänt här. Det är nog inte bara för att de kör på fel sida vägen. 😝

När jag väl kom fram möttes jag av en väldigt glad och trevlig människa som kom med massor med tips och hjälpte mig upp med väskan till rummet. Bland annat tipsade hon om en hop-on-hop-off-buss som skulle gå runt till flera av höjdpunkterna i nationalparken här i Killarney. Den hade jag missat i min minimala research, men lät som ett perfekt sätt att få se mer av omgivningarna.

Rum på the Gardens. Inte så stort, men hyfsat smart planerat. Det finns till och med ett litet skrivbord i hörnet bakom garderoben.

Traskade strax ut på stan igen, som är en liten bit bort från boendet, och efter att ha gått fel igen kom jag in till centrum. Tittade runt efter någon mat, och var allmänt nyfiken. Hamnade till slut på Box Chicken då jag fortfarande drömde om kycklingen från Slim Chickens och de åtminstone skulle ha chicken tenders där också. Kycklingen var god, men såserna mest smaklösa och stripsen rätt typiska snabbmatsstrips så det var väl ingen superhöjdare. Innan jag gick hem kollade jag också var rundtursbussarna skulle gå ifrån. Medan jag var ute såg jag också horder av finklädda människor. Trodde först att det var en helt vanlig fredagskväll, men insåg sedan att Killarney races precis avslutats och de gav ut pris till de som var bäst klädda.

Kändes nästan som att jag rest 20 år bakåt i tiden när jag såg den här butiken.

Tog vägen genom en del av nationalparken på väg hem och blev helt förtrollad. Grindarna skulle dock låsas bara tjugo minuter senare så det blev ingen lång sväng därinne. Några foton hann jag dock med. Väl tillbaka var det bara att planera för morgondagen, då jag än så länge hade dagen öppen. Det skulle vara mulet och lite regn på morgonen, för att sedan spricka upp under eftermiddagen. Tyckte det lät som en bra dag för att hoppa on och hoppa off från en buss, så jag lade upp en plan innan jag gick och lade mig själv. Första bussen skulle starta 9:30 så jag kunde inte ta någon sovmorgon inte – och nu hade jag dessutom frukost inkluderat på boendet.

Hugh O’Flaherty, känd som ”the scarlet pimpernel of the Vatican”, var en irländsk katolisk präst som hjälpte till att rädda 6500 judar och allierade soldater under andra världskriget.

Panorama från den stadsnära delen av nationalparken. Bergen ser större ut på riktigt. 😝

Moher of Cliffs

Posted on 2024-07-19 by Lizzan

2024-07-17

Lite före Mother of Dragons i telefonkatalogen – om man nu hade telefonkataloger längre. Och om man vände på Cliffs of Moher, (inte mother) som var dagens utflyktsmål. När jag och Mamma var i Galway 2011 hade vi bokat in oss på en bussrundtur till the Burren och Cliffs of Moher med Galway Tour Company. Den dagen glömde jag kamerabatteriet i laddaren – och inte hade jag reservbatterier i väskan heller. Nuförtiden har jag ett par extra på lager, men jag var ändå rädd att nånting skulle gå på tok – glömma hela kameran, eller tappa den, eller något. På den där turen för 13 år sedan hade vi dock en sån fantastisk guide, Ray, som gjorde att jag ändå var på bra humör på slutet av dagen, trots att jag var riktigt sur och grinig till en början.

En sån bra guide hade vi inte nu. När jag hade läst på lite recensioner innan jag bokade den här rundturen var det ett namn som stack ut på de som var negativa – Gerry. Vår chaufför/guide – Gerry. Man kunde ju ha trott att jag skulle ha bokat med ett annat företag än det han körde för, men hans namn dök upp i samband med flera olika firmor så riktigt så lätt var det inte. Bussen startade precis utanför grannhotellet så det var lätt och snabbt att hitta fram, och prick klockan 9:30 körde vi iväg. Turen skulle vara fullbokad, men två personer kom antingen för sent eller inte alls så jag fick ett ledigt säte bredvid mig. Guiden föreslog annars att vi skulle vara flexibla och flytta på oss så det sena paret skulle få sitta tillsammans när de kom, men glöm att jag ger upp en fönsterplats för folk som inte kan komma i tid.

Gerry började sedan prata. Och prata. Och prata, och prata. Han pratade så mycket att jag misstänkte att det var han även om jag hade bommat vad han sa när han presenterade sig. 1,5 timme in i turen vet jag inte ens om han hunnit andas något. Visst, det är väl bra med information, men hinner man inte smälta det nån säger kommer man ju ändå inte ihåg det – i alla fall gör inte jag det. Inte var han särskilt rolig heller – han började med ett skämt om att Galway är känt för craic (crack, dvs droger) och hookers (horor). Craic är irländska för skoj och hookers är ju båtarna jag nämnt tidigare. Det lockade fram ett skratt, men sen tog det nästan tills vi körde tillbaka in i Galway på kvällen innan han sa något mer som faktiskt var roligt. (Inte snackade han om boy sheep, girl sheep och cow sheep heller. Men så såg vi väldigt få får. Och inga lamor eller alpackor.)

Första stoppet för dagen var vid Dunguaire Castle, som vi också stannat vid förra gången jag var här. Då körde Ray förbi på morgonen när tidvattnet var ute och stannade istället på vägen tillbaka då det var flod vilket gav snyggare foton – ingen sån hänsyn tagen nu inte, så det blev bilder med ganska tråkig havsbotten istället för vatten. Många av de andra på bussen var helt lyriska och skuttade runt som små lamm som aldrig sett ett slott förut – och det hade de kanske inte heller. Jag är nog för bortskämd med alla maffiga walesiska slott jag besökt.

Ni kan väl låtsas att det är en massa fint vatten slottet speglar sig i där framför?

En av två thatched cottages som låg precis bredvid parkeringen till slottet. Det andra såg likadant ut fast med röda detaljer.

Andra stoppet blev jag dock mer förtjust i. Det var Ailwee Caves, en så kallad show cave som vi fick gå en guidad tur i. Jag hade hittat dem själv när jag gjort research inför resan men insett att jag inte skulle lyckas ta mig dit utan att ta en dyr och lång taxifärd. Hade jag kunnat göra det hade jag också gjort ett besök på deras rovfågelscenter, men att bara få se grottorna fick duga. Vi från bussen blev indelade i två grupper och fick gå in i grottan med varsin guide med några minuters mellanrum. Det var en rätt snabb genomgång och guidning, och jag hade hellre fått gå på egen hand och fota i min egen takt, men lite roligt hann jag få med mig i alla fall. Lika coolt som Dan-Yr-Ogof-grottorna var det dock inte.

Andra stoppet i grottan, och vår guide. De hade detaljerad ljussättning så de kunde lysa upp vissa detaljer var och en för sig.

Som de här stalaktiterna. De är ihåliga och växer med upp till 0,13 mm per år.

Sista delen av grottan. Den naturliga grottan fortsätter längre in men är inte lätt att ta sig in i. För att kunna få ett bra flöde på folk har de istället sprängt en tunnel bredvid som vi tog tillbaka till ytan.

Strax före 13 kom vi då fram till Cliffs of Moher, och kameran var fortfarande fungerande. Vi skulle bara få 1 timme och 5 minuter på plats, så det första jag gjorde var att snabbt ta mig till högsta utsiktspunkten uppför trapporna till höger och ställa mig i kö till O’Briens torn där man kunde komma upp ytterligare några meter. Hörde någon senare som hade undrat vad som fanns i tornet som alla köade för, och guiden hade svarat ”ingenting, det är bara en högre plats att fotografera från”. Personen lät inte särskilt imponerad av det, men jo. Det är ju just det som är grejen. Att få med hela klipporna och slippa få en massa gräs i förgrunden, t.ex. Att sen muren runt tornet var så djup och hade så smala gluggar att det inte var särskilt lätt att få bättre foton ändå var en annan femma. 😝

Lizzie at the cliffie! Notera hur mycket man INTE ser av klipporna, och inte bara för att jag står i vägen då…😝

Folkigt värre. Cliffs of Moher är sedan coronan det populäraste besöksmålet på Irland. Före pandemin var det Guinness i Dublin.

Aran-öarna. Mamma och jag var ute på en av dem förra gången, men en sån båtresa hade jag absolut ingen lust att utsätta mig för just nu.

Klippisar! Utan gräs och störande Lizzan. 😝 Notera grottan också, den är med i Harry Potter-filmerna.

Tyckte att vi hade fått väldigt lite tid vid klipporna, men hur det än var så kände jag mig rätt nöjd efter 50 minuter – det finns bara så många bilder man kan ta av ett gäng klippor som står relativt stilla. Visst hade man kunnat klättra upp åt det andra hållet också, men det vet jag inte ens om jag orkat. Det fanns också ett besökscentrum men information om klipporna man kunnat spendera tid i, men det kändes obekvämt att vara inne.

Var därför tillbaka vid bussen i god tid, och alla var på plats innan tiden var ute – det var hela gruppen bra på hela dagen faktiskt, vilket är rätt imponerande med 59 pers. Vi körde sedan en liten bit till Doolin, där det var dags för lunch. Cirka 55 pers gick in på puben som Gerry pekade ut, medan några andra travade iväg åt ett annat håll. Jag kollade lite på menyn men kände inte för att knöla in mig i en liten pub med en massa folk så jag gick iväg åt samma håll som de andra avvikarna. Först hittade jag en åsna som gick och mumsade i en hage, men den bjöd inte på någon lunch så jag gick vidare.

Doolin är en riktigt liten by, men på alla vykort brukar det tydligen vara med bild på det söta rosa huset, så jag gick iväg mot Fisher Street där det skulle finnas. Det var i alla fall lätt att identifiera! Gick förbi det först och såg en glassbutik – glass räknas väl som lunch va? Var lite snål och köpte bara en kula chokladglass, men det var inte jättetrevligt att stå ute och äta den då det luktade avlopp där också. Fotade huset på väg tillbaka, tittade in på en souvenirshop/café där tydligen de andra hade hamnat och gick sedan tillbaka till åsnan. Den var dock upptagen med andra nu så det blev inga fler foton av den. När jag kom tillbaka till puben kom de som ätit där ut efter ett tag, och lite senare traskade de iväg bortåt byn åt andra hållet än det jag gått åt. Då jag inte såg till vår buss där den lämnat oss gick jag till slut efter dem, och såg den parkerad på en stor parkeringsplats typ bakom puben. Vet inte om de fått någon extra info eller om jag missat när Gerry pladdrade på, men jag hade inte uppfattat att vi skulle gå dit i alla fall. Tur det gick bra ändå.

Donkey! Ser många åsnor här på Irland faktiskt (ja, den fyrfotade sorten också).

Sista stoppet för dagen kom lite som en överraskning för mig, som för ovanlighetens skull inte hade stenkoll på allt. Stenkoll fick man nu i alla fall, då vi stannat till vid ett karstlandskap där kalkstenen vittrat sönder och bildat en cool och hyfsat förrädisk yta. Vi fick 20 minuter på oss och Gerry sa att vi kunde gå ända ut till vattnet. Det var lättare sagt än gjort, och dessutom blåste det rätt bra så bitvis kändes det lite läskigt. Men allt gick bra, vi tappade ingen och åtminstone jag kom tillbaka med alla leder i någorlunda behåll. Såg som tur var att människan som gått med flip-flops i grottan tagit på sig något vettigare på fötterna nu.

Karst-landskap och vår tråkiga helvita buss.

Å folk! Det kom en till buss som släppte av lika mycket folk medan vi var där.

90% av Irlands flora och fauna finns här i the Burren, som det större området heter.

Började känna mig rätt trött och ändå rätt nöjd med dagen på väg tillbaka. Organisationen av turen var riktigt bra och det var en bra blandning av stopp. Hade guiden bara varit roligare och vågat ta en paus då och då i snacket hade det kunnat vara en femstjärnig upplevelse, nu drogs betyget ned till typ en 4. Även om Gerry var tyst lite mer på tillbakavägen och när han hade lite lurigare vägsträckor att navigera.

Vi kom tillbaka till Galway (efter att swishat förbi Dunguaire igen, nu snyggt omgärdat av vatten) strax efter 17 som planerat. Slängde in ryggan på rummet och gick ut på jakt efter riktig mat. Hade läst något om att Gatto Rossa skulle ha riktigt bra pizzor och det var fullt där när jag kom till Galway så jag gjorde ett nytt försök nu. Här i stan verkar det vara lunch fram till typ 16 och middag efter 19 så att komma dit vid 17:30 var alldeles lagom då det var riktigt lugnt. Beställde in en Diavola, med stark salami, jalapeños, chiliflakes och vitlök, och OMG vad gott! Till och med kanterna var goda, så det blev inte mycket kvar. Drack en god Orchard Thieves cider till, som smakade mer än den jag druckit på thairestaurangen. Kanske är det olika sorter.

Gick sedan ut en sväng på stan och såg att samme jonglör/akrobat som dagen innan höll på att försöka få ihop en publik till en show. Det gick väldigt trögt, då det småstänkte lite regn och vissa visst tycker det är jobbigt. Det var knappt att han fick ihop 6 pers att hålla i repen för att hålla uppe hans stolpe, och även om jag försökte tjoa så gott jag kunde hjälpte inte det nåt. Den här gången blev det egentligen inte mycket show alls, han jonglerade lite knivar på marken, gjorde några tricks på väg uppför stolpen och smällde sedan sönder ballongen på tredje försöket. Whatever, jag gav honom några euro nu när han hade med sig en QR-kod så man kunde donera digitalt, mest för att få reda på att han hette Eddie Bond. Hittade dock ingen film eller foto av mig på hans insta, den showen kanske blev för misslyckad. 😝

Ny ballonghållare. Den där vinkeln körde inte jag med, men hon verkade lite skraj…

Väl tillbaka till hotellet var det dags att göra en plan för nästa dag. Har insett att jag kan behöva ha något inbokat för att ta mig ut före lunch, så jag hade klurat hela dagen på vad jag skulle hitta på. Jag hade en inbokad aktivitet med historieberättande på kvällen, så det skulle helst inte vara något alldeles för krävande, så till slut landade jag på att ta en kryssning uppöver floden Corrib med båt – trots att jag och Mamma gjorde det förra gången också. Bokade in mig på 14:30-turen då det var större risk för regn på förmiddagen.

Två olika statyer som jag tyckte blev coola ihop. Svanen verkar vara temporärt uppförd för kulturfestivalen.

Galet i Galway

Posted on 2024-07-16 by Lizzan

Idag var det då dags att få känna sig lite riktigt turistig, då jag bokat in mig på en rundvandring i Galway på förmiddagen. Turen skulle utgå från en stor och tydlig kiosk som står inne i JFK-parken alldeles intill hotellet. Enligt bekräftelsen skulle vi träffas 10:15, men då såg jag inte till något folk. När jag fortfarande inte såg till några 10:30 frågade jag i kiosken, där de bekräftade att jag hade biljett, var på rätt plats och att de skulle börja om bara någon minut, men en stor grupp som hade bokat in sig hade inte kommit fram än. Den gruppen visade sig vara ett gäng irländare från en ort jag glömt namnet på, och de var kanske inte den optimala turgruppen – de pratade i telefon, och sinsemellan, och höll på att virra bort sig när de inte höll koll på var guiden var.

Guidningen var dock trevlig och lätt att hänga med i tyckte jag, även om det inte blev någon djupdykning i Galways historia. Turen hette ju ”Welcome to Galway” så det var mer en introduktion och fingervisning om bra ställen att äta, dricka och lyssna på musik. Har man gått många turer med London Walks där de ju verkligen går på djupet i ett område kanske man har lite felaktiga förväntningar. Trevligt var det i alla fall även om jag inte direkt fick se så mycket nytt jämfört med min egen promenad genom stan igår.

Vi avslutade turen vid spanska bågen och jag funderade på vad jag skulle göra med resten av dagen. Jag skulle förmodligen ha ätit något, med tanke på att det bara blivit en croissant till frukost, men eftersom det hade varit en bra idé att gå tillbaka upp i stan och köpa mat så gick jag ut mot havet istället. Me smart. 🤓 Försökte hitta en bra vinkel på att fota de färgglada husen på andra sidan utloppet av floden Corrib, och fastnade för en båt jag tyckte blev en fin förgrund. Gick sedan vidare ännu längre ut och då började vinden friska i ännu mer. Annars var det en ganska behaglig dag, med cirka 18 grader och en del sol och en del moln. Passade till och med på att ta mina svalaste shorts för att spara de andra brallorna till kallare dagar, men bitvis fick jag ta på mig jackan för att kompensera.

Förgrundsbåt från ena sidan, i en av säkert 10 vinklar jag provade.

När jag kommit ut till South park och gång- och cykelvägen mot Salthill, som jag kommer ihåg att jag fotograferade förra gången jag var här, tänkte jag egentligen att jag skulle vända tillbaka mot Galway och upp på västra sidan av floden. Så jag fortsatte gå mot Salthill. Efter ett tag kom jag till en broväg ut till Mutton Island, och eftersom den gick helt åt motsatt håll som Galway låg så började jag förstås gå ut på den. Vinden friskade i och vågorna slog mot stenarna men det luktade också väldigt mycket avlopp så jag gick faktiskt inte så långt ut innan jag vände och gick in mot fastlandet igen. Bara för att sen fortsätta gå mot Salthill. Jag var ju vid havet, får skylla på det!

Har för mig att mer än en person undrade förra gången varför jag fotograferat en gång- och cykelväg. Jag har inget bra svar nu heller, annat än att jag tycker det bli ett coolt foto. 😁 Och egentligen räcker det.

Vy västerut från brovägen till Mutton Island.

Skyller också på att jag behövde uppsöka en toalett, och det brukar kunna finnas sådana vid stränder och badplatser och det skulle det vara vid Salthill. Den första jag kom till hade dock bara porta-pottys så jag fortsatte en bit till. Vilket visade sig vara en jättelång bit, för pilen ”här är du” på kartan jag sett pekade inte alls på rätt ställe. Vid nästa ställe lyckades jag inte ta mig in på toaletten – det skulle kosta 20 eurocent, men man skulle kunna betala med kort. Skulle kunna, ja, fick ingen respons från den kortläsaren.

När jag kom fram till tredje uppsättningen toaletter ser jag på långt håll ett gäng människor som *försöker* betala in sig där också, men inte lyckas. Började känna mig rätt less nu, men när jag väl kom fram och kunde testa kom jag faktiskt in! Efter uträttat ärende satte jag mig på en bänk och vilade en stund, för jag hade gått sådär 10 tusen steg redan, klockan var typ 14 och jag var trööööött. Salthill har dock en strandpromenad, en sån där som man ska sparka på muren på när man gått hela vägen, och morgonens guide hade sagt att vi inte skulle kunna sova om vi inte gjorde det så jag kände mig tvungen att gå den sista biten också.

Det var faktiskt inte så långt kvar, så jag gav muren en lätt spark, och gick sedan och tittade i kiosken därborta efter något att äta. De hade – frukt. Och kaffe, men det var inte heller så lockande. Satt och vilade en stund till medan jag funderade. Klev sedan upp, tog några foton av hopptornet och de som hoppade därifrån och knatade sedan mot näst närmaste busshållplats. Det var väl inte knökfullt på stranden, men flera av de som badade verkade vara i ett tag så det kanske inte var svinkallt i vattnet. Eller så är de vana.

Vy mot Salthill med nöjesfäl och stränder.

Hade lyckats köpa en bussbiljett i TFI-appen, och kunde kolla när bussen skulle komma i den andra TFI-appen – för det gick ju inte att ha allt i samma app på den här ön. Billigt var det i alla fall, typ 15 spänn för en enkelbiljett. Hoppade av längst ner i stan igen, i närheten av ett ställe guiden Conor rekommenderat för lunch. Mc Dona……ghs, som är bäst i Galway på Fish n’ chips. Det var lång kö när jag gick in och ganska fullt överallt men det fanns några singelplatser längs ena väggen där jag kanske skulle kunna få plats när jag kommit fram och beställt. Krånglade inte till det utan tog Cod, chips, tartarsås och mushy peas och en stor dricka. Fick med mig maten direkt och fick gott om plats att sitta också – dessutom precis bredvid saltet och vinägern. Efter att ha testat mig fram lite insåg jag att vinäger passar väldigt bra till speciellt såna här supertjocka pommes, som jag kan tycka lätt känns torra och tråkiga annars. När jag inte lyckades trycka i mig mer så hade jag dock vad som såg ut som en normalportion potatis kvar på tallriken ändå.

Fullt godkänd fish n’ chips – speciellt med vinäger på!

När jag kom ut igen sken solen så fint på husen att jag kände att jag behövde göra om morgonens foton i roligare ljus – då hade det mest varit mulet. Därför gick jag än en gång åt precis motsatt håll än mitt hotell, och ut längs Nimmo’s pir igen. Fotade samma båt med samma bakgrund men var extra försiktig för att inte störa måsarna jag skrämt bort tidigare igen. Vet redan hur det är att ha en hämndlysten fiskmås efter mig så det ville jag inte göra om. När jag fotat en stund kom en herre gående nedför rampen med sin kameratelefon i högsta hugg, så han skrämde bort fåglarna istället. Puh!

Förgrundsbåten i annat ljus och annan vinkel – tror jag gillar den här bättre, men samtidigt så syns inte kranarna i bakgrunden på förra varianten…🤷‍♀️

Fågelskrämma…näe, sorry, men han skrämde faktiskt bort fåglarna, så…🤪

Lite senare kom en anti-fågelskrämma och lockade till sig måsarna istället. Han hade med sig en påse mat åt dem och det verkade vara en vana för de flockades så fort de såg honom.

Gick inte ända till Salthill den här gången, utan vände mot stan och gick upp genom West End. Ska på en historieberättarkväll här på torsdagen så ville passa på att kolla in omgivningarna. Såg ut att finnas lite god mat här i krokarna också, gick bland annat förbi ett ställe som enligt mitt hotell ska ha de bästa burgarna. Passade också på att fotografera en hooker som hette Rosabel, där hon poserade i kanalen.

Turisttåget som man kan åka runt i stan med. Conor tyckte dock att hop-on hop-off bussarna var ett bättre val, dels täckte de ett större område och dels fick man bättre utsikt om man satt på övervåningen. Det sa han säkert inte bara för att det var hans företag som skötte dem och ett annat som körde tåget…

När jag väl kom tillbaka in på huvudgatan i Galway var gatuartisterna igång igen. Lyssnade en stund på en duktig sångare och gitarrist, och när jag kom upp till stället där jonglören var igår höll en annan jonglör på att ställa i ordning inför sin show. Han hade ingen cykel, utan en 5 meter hög stolpe han tänkte stå längst upp på och jonglera. Han blåste också upp en stor gul ballong som han fäste på en trästav. Eftersom det var lite variation så stannade jag för att kolla. Först behövde han 8 frivilliga som skulle hålla uppe stolpen åt honom, med hjälp av rep åt varje väderstreck. Det hittade han lätt, men det var inte en superenkel uppgift då de behövde hålla stolpen helt rak och stabil.

Han klättrade lätt uppför stången, med lite tricks längs vägen, och skulle sedan få någon att kasta jongleringsprylarna till honom. Han började med att be en unge stänga av hans musik som spelade på en telefon på marknivå, men en vuxen kvinna gjorde det istället. Hon fick sen i uppdrag att kasta upp hans machetes och den fackla han skulle använda. Hon gjorde två goda försök med macheterna innan han insåg att han behövde klättra ner lite för att kunna fånga dem. När han fått upp dem och facklan bad han om en tändare, men han lyckades aldrig få fyr på facklan med den. Istället fick medhjälparen kasta upp en till machete och sen jonglerade han klängande på stolpen. Vilket väl egentligen borde vara ganska imponerande i sig.

Som slutnummer skulle han sedan använda en piska för att slå sönder den stora gula ballong som han blåst upp i början. Han frågade efter den längsta personen i publiken och då kände jag mig diskvalificerad direkt. En lång karl med sin dotter på axlarna klev dock fram och höll upp staven med ballongen. Jonglören stod först upp på en pytteliten plattform nära toppen av stolpen, och snärtade och snärtade, men fick aldrig hål på ballongen. När han försökte ge direktiv till karln som höll i ballongstaven gjorde han antingen tvärtom eller alldeles för mycket – vet inte om han fattade dåligt eller bara jävlades. Jonglören satte sig ner efter ett tag, speciellt som en del av de som skulle hålla uppe stången blivit trötta och bytt in nya personer utan att säga till. Efter säkert 30-40 misslyckade pisksnärtar sa han åt snubben med staven att be någon annan hålla i den istället. Jag råkade stå precis bakom honom, så när han vände sig om frågade han om jag ville. Jomen…visst.

Lång är jag ju inte, men jag kunde i alla fall använda den längd jag hade utan att behöva bekymra mig om någon som satt på mina axlar – där hängde bara ryggsäcken. Kände dock att staven var ganska tung, speciellt som jag skulle hålla den så högt som möjligt, men jag försökte bita ihop och hoppades det inte skulle ta 30 försök till. Jag behövde dock inte oroa mig, då jag förstås räddade showen – på femte eller sjätte försöket fick han in en fullträff och ballongen sprack. (Det var naturligtvis min förtjänst) Han hade sagt något tidigare om att han brukade använda en eldpiska, och då small det på en gång. Men eftersom han aldrig fick fyr på facklan med den lånade tändaren (eller så var den vindens förtjänst) så fick han ju köra o-eldat idag. Skulle tro att det hade varit en betydligt bättre show om inte så mycket gått fel för honom, men ibland har man ju inte stjärnorna med sig. Ser jag honom igen ska jag kolla om han har mer tur nästa gång.

Trött i ben och fötter på riktigt (igen) gick jag nu den lilla biten kvar till hotellet. Svängde in på snabbköpet som här finns tvärsöver gatan och köpte lite kvällsfika och en macka till imorgon. Jag har ju kyl så det går bra att spara över natten! Imorgon ska jag ju iväg på busstur till the Cliffs of Moher, och den här gången ska jag baske mig ha med mig en kamera med laddade batterier. Och minneskort. Men just nu lyckas jag inte hitta igen linsskyddet…🤷‍♀️

Den tolfte

Posted on 2024-07-14 by Lizzan

2024-07-12

Det visade sig att 12 juli är en helgdag just i Nordirland, då det firas att kung William den tredje vann slaget vid Boyne, vilket såg till att protestanterna tog över makten från katolikerna här (om jag förstått det rätt). Grupper från olika protestantiska Oranieordnar (Orange Orders) går i parad och här i Belfast har de den längsta paraden av alla. Tydligen är paradrutten sådär 10 kilometer lång, och inte nog med att de går den åt ena hållet på morgonen, de paraderar även därifrån på eftermiddagen. Det har under åren också varit lite våldsamheter kring paraden då de gärna velat gå på sina ”traditionella rutter” även om de går igenom katolska områden, och katolikerna tycker förstås att det är lite skrytigt av dem. På sistone har det dock gått fredligt till och de försöker också attrahera turister till paraderna och framställa det som något familjevänligt.

Sådär strax efter nio började jag höra trummande genom mitt stängda fönster, och när jag kikade ut såg jag några trupper marschera uppför gatan framför hotellet. Efter ett tag blev det tyst igen, innan det började på nytt, och då gick de förbi precis nedanför mitt rum. Spännande i början, men efter typ 2 timmar var jag ganska less på trummande – och jag tror de bara spelade högre och högre också, banden på slutet kanske kompenserade med att trumma hårdare för att de var sist.

Alla var inte orangeklädda heller. Snubben med bautatrumman på magen gick verkligen loss på den också.

Var trött nog för att knappt orka göra mycket alls idag, så det tog mig till efter 16 innan jag tog mig ut från rummet. Gick bort mot samma köpcentrum igen för att få tag på lite mat, och valde Burger King för att kunna beställa på en skärm, slippa prata med folk och kunna sitta för mig själv och dessutom utomhus. Burgaren var helt okej och det var väldigt ont om folk så det kändes lugnt. Fick lite mer energi och kände inte för att gå direkt tillbaka till hotellet. Gick istället ned mot floden och såg att det fanns en Adventure Lab där som i stort sett bara skulle ta mig därifrån och hem.

The Ulster Brewer utanför Belfast Waterfront Hall.

The Beacon of Hope, som bland annat har smeknamnen ”Nuala with the Hula” och ”the Belle on the Ball”.

Efter de första två punkterna blev jag dock avbruten av en massa trummande igen. Paraden var nu på väg hemåt och vissa såg ganska plågade ut – tror jag det, om de gått närmare 20 kilometer i förmodligen inte jättesköna skor. Högljudda var de dock fortfarande, hade man gått med i det där trummandet hela dagen skulle man nog behöva öronproppar. Några av de som gick bredvid tåget hade nog firat lite väl mycket såg det ut, för de vinglade på ganska bra. Märkte dock inte av några våldsamheter, förutom en verbal catfight inne på snabbköpet intill hotellet.

Det är snubbar bakom de tre första som bär upp flaggan, den står inte på huvudet på dem. 😝

Hittade de sista tre labbpunkterna innan jag var hemma och kollade med den utomordentligt trevliga receptionisten hur det funkade med tvättrummet. Det kostade 5 pund och var bara att komma ned och betala när man var redo. Får väl se om det blir något tvättande imorgon då. Har redan avbokat mig från musikvandringen jag hade bokat in mig på, och behöver nog avboka söndagens rundtur också. Bättre att ta det lugnt några dagar och hoppas jag kan må bättre resten av resan gissar jag – får väl boka in en ny tripp hit något annat år.

Big Fish, som är täckt av kakelplattor med bilder och text som relaterar till Belfasts historia.

Blurry Eyed, väggmålning på Talbot Street.

2024-07-13

Ta det lugnt, ja…jomen lite i alla fall. Hade köpt några oväntat goda pannkakor igår (med apelsin och chokladsmak) som jag passade på att ta till frukost idag för att slippa beblanda mig med annat folk. Sådär vid 11 gick jag sedan ut och vände näsan mot Titanic Quarter, där det stora skeppet byggdes och där de nu har ett maffigt museum. Insidan av museet tänkte jag låta bli då jag absolut inte mår bra än, men det skulle finnas en del att se utanför också.

Tog med mig stora kameran även om det fanns en del risk för några droppar regn under eftermiddagen. Nya väskan ska ju klara regn den också. Provade använda både axelrem och handrem idag och det passade mig riktigt bra. Bara lite bökigt att ha ryggsäcken över axelremmen men en klar förbättring.

Alla mörka moln gav mig också ett av mina favoritljus för fotografering, i alla fall så länge man är ute mitt på dagen. Tycker också det passar extra bra till industri-motiv, och det var ju precis det jag var på väg mot. Gick längs floden Lagan ned mot Titanic-muséet som är väldigt lätt att känna igen. Längs vägen har de också satt upp glasmålningar med scener från Game of Thrones, så jag fick i alla fall se lite fantasy-relaterat.

SS Nomadic, det sista kvarvarande skeppet från White Star Line som var ägare av Titanic.

Precis när jag kom fram till museet började det småstänka lite regn, så jag lade undan stora kameran en stund och gick runt byggnaden ut mot den stora platta ytan bakom. Här fanns stapelbäddarna där Titanic och systerskeppet Olympic byggdes. På marken är silhuetterna av skeppen utmärkta med lite olika detaljer, tex är delar av Titanics övre däck utritade i vit granit.

Docker’s Rest, en väggmålning vid en restaurang vid museet.

Kranarna Samson och Goliath, uppförda 1969 och 1974 och som fortfarande används idag. De kan lyfta upp till 840 ton.

Längst ut fanns även en glasmålning av tronen i Game of Thrones, med en smart liten sits man kunde sitta på för att se ut som att man satt på tronen. Populärt selfieställe! Ett tag var det relativt lugnt på grund av regnet, men det lättade snabbt och då kom det mer folk igen. Inte så att det kändes trångt, det är ändå ett väldigt stort område, men så att det alltid var någon max 20 meter bort eller så.

Efter en stund gick jag vidare ut mot HMS Caroline, som är det näst äldsta krigsskeppet i the Royal Navy. Hon sjösattes i september 1914 och tjänstgjorde i Nordsjön under första världskriget. Inte riktigt mitt intresseområde, så jag vände och gick tillbaka. Satt och väntade en stund till på något bra tillfälle att ställa upp kameran för ett bra foto på tronen och när jag väl lyckats med det kände jag inte att jag hade någon anledning att vara kvar.

Titanic Studios, där delar av Game of Thrones filmades.

Tror ni jag skulle ha gjort ett bättre jobb än de i serien? 🤪

Tog ett foto av min telefon vid TITANIC-bokstäverna för att kunna logga en virtuell cache här, och gick sedan mot Glider-hållplatsen för att åka in mot centrum. De kallar Glidern för tram, vilket betyder spårvagn, men den går inte på spår. Cool, snabb och tyst var den i alla fall, och dessutom billigare än bussarna. Dock behövde man köpa biljett på hållplatsen innan man klev på. Kan inga städer göra enkla, konsekventa system så man som turist inte behöver läsa flera sidor med instruktioner för att ta sig från ett ställe till nästa?

Museet från stället där Titanic byggdes.

TITANIC. Ännu populärare selfie-ställe än järntronen.

Hoppade av i närheten av mitt vanliga köpcentrum för att få tag på lite vettigare mat än pannkakor, och valde ett nytt ställe där jag kunde beställa på skärm och sitta utomhus – Slim Chickens. Kunde inte påminna mig om att jag sett dem tidigare men de finns visst på många ställen i Storbritannien även om det ursprungligen är en amerikansk kedja. Konstigt nog är de specialiserade på kyckling, både vingar och ”chicken tenders” som jag inte har någon bra översättning på, men som är delar av kycklingfilén som friterats. Valde ett meal med 5 tenders och fick välja två såser till. Tog en superstark och en med vitlök. Fick snabbt maten och OMG vad gott! Stripsen var kryddade med något fantastiskt och kycklingen var också god. Började direkt fundera på att gå tillbaka redan på söndagen då jag egentligen tänkt gå på Nando’s, men Nando’s finns i Dublin också och det gör inte de här.

Traskade tillbaka till hotellet och betalade 5 pund för att använda tvättrummet. Receptionisten sa inget om att det skulle vara upptaget, men när jag kom dit var tvättmaskinen redan i bruk, med kanske 2-3 plagg i. Såg att det inte var så lång tid kvar, så jag gick tillbaka upp på rummet och väntade ett tag innan jag provade igen – då var maskinen igång igen, med 2-3 nya plagg. Stod kvar med mina två kassar med tvätt och väntade den här gången och ganska snart kom det ett par och hämtade sin tvätt och sa snällt att jag nu kunde använda tvättmaskinen. Schysst. Nåja, de kanske hade bokat och betalat utan att kvinnan i receptionen nämnde det för mig.

Söndagens planer är väldigt lösa, förutom ett återbesök på Slim Chickens. Eventuellt blir det en stadspromenad med kameran i näven och kanske en sväng till den botaniska trädgården.

Mot ett nytt land

Posted on 2024-07-13 by Lizzan

2024-07-10

Då var det dags att åka mot ett annat Irland, nämligen Nordirland. Som är en del av United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland och inte längre del av EU. Valuta – brittiska pund, inte Euro. Inte lätt att hålla reda på allt detta, har jag insett när jag pratat med kollegor, bekanta och vänner. Andra vänner kallar allt England oavsett hur mycket jag protesterar.

Klev upp, duschade med elduschen i badkaret (det var länge sen jag använde en elektrisk dusch nu men första gången var också på Irland), checkade ut och traskade mot tågstationen. Var där i god tid men det var tåget också. Kikade runt bland alla matställena men hittade inga baconmackor så det blev en med kyckling istället. Klev på tåget och hittade snabbt min reserverade plats i ett hav av gröna lampor – tycker det är väldigt civiliserat att man lätt kan se vilka platser som är reserverade och vilka sträckor.

Ledig plats bredvid mig! 🥳 Eller i alla fall obokad – det fylldes på mycket folk längs vägen så många av de gröna blev också upptagna. Den bredvid mig förblev dock tom.

Även här passar de på att göra banarbeten nu på sommaren, så från att vi precis passerat gränsen till Nordirland fick vi hoppa av tåget och byta till bussar. Jag satt långt fram på tåget och utgången var i andra änden av perrongen så när jag väl hade tagit mig upp med en hiss och ned med nästa var jag sist i kön till bussarna. Nu visade det sig vara ganska trevligt, för den bussen blev inte full utan vi hade gott om plats.

Vi kom fram till ett lätt regnigt Belfast strax före 14, och under resan hade jag blivit varse att Telia blivit lite mindre sniket åtminstone – nu kunde man få TVÅ gigabyte för 249 eller FEM för 399 – och kunna använda dem i hela TVÅ veckor. Yikes. Funderade en stund på om jag skulle leta mig en taxi eller släpa med mig väskan till fots de 1,6 kilometrarna jag hade till hotellet. Vädret var ju ändå rätt skönt (som sagt regnade det bara LITE) så jag valde att gå. Är alltid trevligt att få ett första intryck av en ny stad i lugn och ro.

Gick längs floden Lagan mot Cathedral Quarter där jag hade bokat rum på Quarter by the Warren i stort sett mittemot katedralen. Första intrycket var lite skruffigt men ändå trevligt. Såg inte till så mycket folk förrän jag närmade mig hotellet och såg några väldigt trevliga gångstråk med massor med väggmålningar. Väl framme hade jag problem med att komma in, då det inte fanns några tydliga instruktioner för incheckning. Provade porttelefonen men hamnade på en telefonsvarare. En halv minut senare kom dock en trevlig receptionist och släppte in mig. Mitt rum var inte redo ännu, men hon kollade med städet som sa att det skulle vara klart om en kvart och att jag gärna fick sätta mig och vänta.

Här kan man cykla på floden, om man vill.

Under tiden kom hennes avbytare och förklarade för mig hur det fungerade här – med nyckeln fick man en blipp för att öppna ytterdörren, frukostrum fanns på varje plan och på andra våningen fanns ett tvättrum man kunde använda mot en avgift. Strax därefter fick jag min nyckel och kunde åka upp till mitt rum – och här fanns det definitivt plats för benen under skrivbordet!

Det finns dock någon som spionerar på mig utanför fönstret…😬

Tog mig lite tid till att torka på rummet innan jag gav mig ut på jakt efter mat. Min sökning på ”Nando’s” ledde mig till ett köpcentrum i närheten, och längs vägen dit passade jag på att gå genom ett par av gångstråken som sett så trevliga ut tidigare. Själva köpcentret såg också trevligt ut, och väldigt långt från stilen på det i Dublin. Fick direkt plats på favvokedjan där det var relativt lugnt, och kom på att jag ju hade en gratischeck att använda. Hela min vanliga order med kyckling, pommes, broccoli, dricka och kryddmajonäs gick därför loss på…67 kronor. 😁 Bara att börja samla ihop till nästa nudå.

På andra sidan av paraplyerna står det att det finns 7 olika sorters regn i Belfast – Måndag, tisdag, onsdag…😂☔️

Kikade runt lite mer i köpcentret innan jag gick tillbaka till hotellet och såg att det fanns en hiss upp till en utsiktsplattform högst upp. Den stängde dock klockan 18 så jag hann inte med det då, men det kanske blir framöver. Satt sedan ett tag på rummet och funderade på vad jag skulle ha för mig resten av tiden i Belfast. Kände att jag hade planerat ovanligt dåligt i år för jag visste typ ingenting, men kollade i en broschyr de hade i receptionen och hittade en spännande tur till Giant’s Causeway med Game of Thrones-tema och lite mindre bussar med max 33 passagerare. Bokade in mig på en sådan till söndagen och en sväng på Belfast Zoo på torsdagen.

Trappor och hiss upp till utsiktsplattformen.

Det fullständigt kryllar av snygga väggmålningar här.

Katedralen snett från sidan. Stålspiran är ett nytillskott och ska vara upplyst när det är mörkt.

2024-07-11

Dags att åka på Zoo! Förutsatt att jag lyckades förstå mig på busstrafiken här. Det behövdes två appar, en för att köpa biljetter och en annan för att kolla tillgängliga resrutter och jag fick ändå inte registrera mig i den för att köpa biljetter då de inte gillade mitt telefonnummer. Efter en massa läsande hit och dit hittade jag något om att jag bara kunde blippa mitt kreditkort och få betala max 4 pund per dag oavsett hur många resor jag gjorde. Perfekt, gillar sånt, men skriv gärna det från början.

Gick mot hållplatsen som skulle vara bara ett par hundra meter bort, och kollade med första chauffören som stannade om hans buss gick till zoot. Nej, och dessutom nämnde han så snällt att jag var på fel hållplats för att åka dit, jag behövde gå en bit till. Kartan i appen var lite otydlig på det viset, men när jag hittade rätt hållplats så höll jag med om att det såg vettigare ut. Rätt buss kom rätt kvickt, så jag hoppade på och klev upp på övervåningen då det var en halvtimmes resa. Såg väl inget överdrivet spännande men insåg att jag lämnat powerbanken och laddsladden till mobilen på rummet så jag var tvungen att klara mig på en laddning hela dagen. Är ju bra att kunna kolla tidtabell och karta när man är på okänd ort, även om jag nog trodde jag skulle klara mig ändå.

Hade läst på zooets webbsida att det skulle vara 500 meters promenad till entrén från busshållplatsen, men de lät bli att nämna att de 500 meterna var rakt uppför en backe. Fick snabbt ta av mig jackan och tog god tid på mig upp men var ändå relativt trött redan innan jag kommit in. Hade inte hunnit med någon frukost då jag hade fullt upp med att klura ut hur jag skulle kunna bära kameran på något bekvämt sätt. Styrde därför kosan mot första kaféet innanför grindarna där jag hittade mig en ”vegan roll” och en flaska dryck. En vegan roll är en vegansk variant av en sausage roll, som jag brukar ha lite svårt för då korvmassan kan ha lite skum konsistens. Tänkte att om det var grönsaksbaserat borde det inte vara något jag tyckte illa om, men de hade lyckats så bra med att efterlikna en sausage roll att även den veganska var skum. 😝 Nåja, jag var hungrig så den gick ner ändå.

Började sedan i sakta mak gå uppför backen genom zooet. Måste djurparker alltid ligga i sluttningar? Det verkar så på de senaste jag besökt i alla fall. Såg lite roliga djur, men blev egentligen inte så imponerad. Tyckte det såg lite ovårdat ut, och det var svårt att få bra bilder då de flesta djur var bakom galler eller glas.

Monkey! Var de inte bakom glas eller galler var de långt borta.

…den här bilden som jag såg för något år sen. (Snodd från internet)

Inte bara lemurerna som blev matade här. 😝

Berberlejon – tyvärr utdöda i det vilda.

Pengwings! (Ja, jag kommer alltid kalla dem det nu, tack Benedict Cumberbatch!)

Å på tal om Benny var det precis honom jag tänkte på när jag såg den här lille snubben också. Vet ni inte vad jag snackar om går det säkert hitta om ni söker på ”Benedict Cumberbatch otter”. 😁

Efter årets omväxlande väder har jag flera gånger hävdat att jag trivs bäst när det är 15 grader varmt, mulet och blåser en del. Precis det vädret hade jag nu hela dagen – men ändå var jag inte nöjd. Det var ju så fruktansvärt tråkigt – och nu kunde jag ju inte ens klaga! 😝 Däremot var det 100% bekvämt, jag kunde ha jacka och långbyxor och solen varken bländade mig eller brände mig i skinnet.

De här sjölejonen var inte kompisar – den i vattnet försökte flera gånger klättra upp i grottan men de två som var där inne bara skrek och visade tänderna mot den. 😔

Hur många favoritfåglar får man ha? Ugglor, pengviner, och så kookaburror som den här…

…och sen dyker man på goth-papegojor som den här som man inte ens visste var en favorit. 🤷‍♀️ De har röda stjärtfjädrar som var utomordentligt tjusiga när de fällde ut dem, men det lyckades jag inte fota.

Kameran bar jag i ena handen med hjälp av nya greppremmen, och det fungerade faktiskt riktigt bra. Man var väldigt snabbt redo att fota om det hände något, men naturligtvis fick jag lite kramp i handen som jag inte är van att använda på det viset. Kände också att det var lite bökigt att alltid bara ha en hand ledig och behöva ställa ner kameran om jag behövde båda händerna till nåt. Får testa att kombinera handremmen med axelremmen någon dag.

Var rätt trött och nöjd när jag kommit ned till entrén igen. Tittade lite snabbt i Zoovenirbutiken (vilket alla djurparksbutiker borde heta!) och fastnade till slut för en liten pryl – mest för att jag skulle kunna skriva att jag köpt en Pin-gvin i en Zoovenirbutik. 🤪 (Så mycket som jag gör för en ”bra” ordvits så borde jag väl snart bli hedersbritt, visst?)

Vägen till busshållplatsen var definitivt trevligare på nedvägen, och jag behövde inte vänta länge på en buss. Hann inte ens kolla var den gick innan jag satt på den faktiskt. Hoppade av i närheten av samma köpcentrum som jag ätit på dagen innan men hade Wagamama i sikte nu. Längs vägen dit såg jag dock Hotel Chocolat, så det blev en liten avstickare dit för att få med mig favoritchokladen.

Hade lite svårt att hitta det jag ville ha på menyn, men till slut blev det nudlar med kyckling. Det var inte så kryddstarkt men det fanns chiliolja att fixa det med. Kände att det behövdes då jag börjat känna mig mer och mer förkyld och inte längre kunde låtsas att det inte var nånting alls. Var helslut när jag kom tillbaka till hotellet och insåg att jag inte borde göra några planer för fredagen. Hade dessutom sett tillräckligt med skyltar om att busslinjer och restauranger skulle ha andra tider den 12 juli att jag behövde kolla vad som var på gång.

Skansen take 2

Posted on 2024-07-07 by Lizzan

2024-07-07

Sov gott i sängen men vaknade relativt tidigt. Gick ned till frukost vid 8-tiden och åt lite underväldigande äggröra. Trots att jag vet att den inte brukar vara god på de här hotellen kan jag ändå inte låta bli – är dålig äggröra ändå bättre än ingen äggröra alls? Får se imorgon om jag lyckas låta bli den då.

Tog sedan lite lugn morgon på rummet innan jag åkte mot Skansen igen. Vid Friends Arena var det gott om både poliser och annat folk då AIK skulle spela på eftermiddagen. När jag gick mot pendeltåget mötte jag dessutom en rejäl tåglast med supportrar – det måste ha varit trångt på det tåget! Lite mer plats fanns det på tåget mot Stockholm C och sen skulle jag hitta spårvagnen igen. Lyckades ju igår men jag måste ha missat någon skylt idag (eller blivit distraherad av Coop och snacks för dagen) för jag hamnade inte helt rätt. Lättare att hitta fram ute i det fria i alla fall så snart var jag vid hållplatsen.

Väl där var det dock glest med folk så jag började ana oråd. I appen stod det att många avgångar – men inte vilka – var inställda på grund av vagnsbrist, och att de inte visste hur länge det skulle pågå. Vagnsbrist? Hade de rymt under natten? De rekommenderade istället båt. Så mycket som det blåste tänkte jag absolut INTE sätta mig på en båt, men innan jag hann fundera för mycket så dök det ändå upp en spårvagn som jag hoppade på.

Klev av ett par hållplatser tidigare idag för att ta en annan ingång och åka bergbanan uppför backen. Ju mer sparad energi desto bättre! Väl uppe såg jag ett gäng i folkdräkt och strax därefter ljöd svensk folkmusik från en liten scen med dansbana. Jag hade tydligen kommit precis lagom till en folkdansuppvisning. Efter 3 danser bjöd de upp folk från publiken och jag lade undan kameran och gick upp direkt. De andra var lite svårflörtade så jag hoppades att det skulle hjälpa om jag började. Vi dansade också tre danser, en pollonäs, nåt jag inte minns namnet på men det var den mest komplicerade med flera turer, och sen en långdans. Det var skoj! Hoppas också min danspartner blev positivt överraskad, jag ser väl inte särskilt smidig ut men tror inte jag blivit ett kylskåp riktigt än.

Bergbanan och Håsjöstapeln, en kopia av stapeln vid Håsjö kyrka hemma i Jämtland.

Man kunde också ta en rundtur med häst och vagn, men det glömde jag helt bort tills jag nu såg den här bilden igen. 😝

Det skulle vara en till uppvisning en halvtimme senare, så jag gick på jakt efter lite mat medan jag väntade. Hittade ett ställe som sålde dyra burgare så jag tänkte att de väl borde vara bra då, så jag köpte mig en sån. Först var det lite virrigt och snurrigt, men till slut fick jag min burgare tillsammans med lite chips. Det var tyvärr ingen vidare bra burgare – det var en sån tjock och kompakt en som vissa restauranger tycker ska vara lyxiga men som i alla fall inte jag gillar. Dock var jag hungrig så den försvann ändå, precis lagom tills dansarna dök upp på kullen igen.

Den här gången behöll de scenen för sig själva, och visade upp diverse danser. Jag blev fascinerad av kadriljen de dansade, då jag kände igen varenda rörelse som ett squaredance-call. Det var annars en bra blandning av danser, med mycket humor med i mixen. De gjorde bland annat en flörtig dans där två dansare ur olika par hade lite svårt att hålla tassarna borta från varandra, och herren fick sedan dansa med båda damerna som då försökte sabba för varandra.

Omsvärmad kavaljer. 😁 Dansen heter Vingåkersdans, resten har jag glömt namnet på. 😝

Dans 4 och 4. Den kortare herren i hatt i den bakre formationen fick jag dansa med tidigare på dagen.

Allmänt lekfull uppvisning tyckte jag att det var. Under en annan dans såg jag den långe herrn i hatt göra armhävningar, men inte så jag kunde ta något bra foto av det. 😁🤷‍♀️

När uppvisningen var över skulle jag försöka se lite mer av Skansen som jag missat igår, så jag gick iväg västerut. Kändes dock inte som att jag missat så mycket jag ville fota, förrän jag hittade sälarna som jag också missat igår. Längs vägen dök det också upp en påfågel, och lite senare under dagen var de två! Lyckades även fota både björn och fjällräv idag, de var för snabba för mig igår. Sedan blev det lite återbesök hos några andra djur innan jag hamnade på bondgården och såg hönsen och tupparna. Där utanför fanns det även en trädgård med en massa blommor, så då blev det mer foton där. Det blåste dock enormt mycket så det var inte helt lätt att hinna med plantorna heller!

Kändes ju som hemma – eller i alla fall på Jamtli.

Hungrig sälunge och tålmodig sälmor. Förstår dock inte varför de satt upp metallstänger där ute på stenen – de förstörde vartenda foto jag ville ta. 🙄

De simmande sälarna var svårare att hinna få med på bild – oftast dök de ned under vattnet så fort jag pekat kameran åt rätt håll.

Den försökte ett tag, men tyvärr – sälar verkar inte kunna gå i trappor. 😔

Påfågel. Avfåglarna har jag inte hittat än.

Porträtt av en visent. Men jag måste nog börja göra mina djurparksbesök andra tider på året, för varenda gång träffar jag djur som inte visar sig från sin snyggaste sida medan de håller på att göra sig av med vinterpälsen. 🤷‍♀️

Den här lillen var förmodligen där igår också men då såg jag den inte.

Borde vara en vildsvinsunge – i alla fall var den inne hos de stora vildsvinen och jag såg ingen annan info.

Fjällräv som piggt kutade runt, runt i sitt område.

Kuckelikuuuu! Tuppar går verkligen som om de ägde bondgården tycker jag. 🐓

Enkelt och vackert, enligt mig själv åtminstone.

Det var väldigt växlande ljus tack vare de starka vindarna som flyttade molnen hit och dit, och ibland träffade solen alldeles perfekt.

Hade velat fotografera bergbanan in action från bron som korsade spåret, men jag kom nog dit för sent på dagen då vagnarna bara stod och vilade på varsin station. Fick nöja mig med det och en bild på själva bron innan jag knatade ner mot huvudingången igen. Brydde mig inte om souvenirbutiken då jag knappast behöver MER grejor i väskorna, utan gick ut till spårvagnen igen som faktiskt dök upp riktigt kvickt. Hade även tur med pendeln till Solna som stod inne när jag kom till perrongen, och handlade dricka och en sallad från Holy Greens på väg genom Mall of Scandinavia. Önskar vi hade en Holy Greens i Östersund också, det är mitt go-to-ställe när jag är i Sundsvall och vill vara lite nyttigare av mig.

Bergbanans toppstation. Ni får låtsas att de båda vagnarna precis håller på att köra förbi varandra där spåret delat sig i två så ser ni den bilden jag hade velat ta.

Imorgon ska jag shoppa kameraryggsäck med tillbehör, käka GOD hamburgare om allt går väl, och byta hotell till Arlanda. Såg att det kostade 135 spänn extra att kliva av pendeltåget där, men med mer pengar än energi så får det väl bli så då. Speciellt skönt att slippa krångla mer med resväskan, som förmodligen kommer vara tung imorgon också.

Lizzans Reseblogg

Inlägg från mina resor

Tag Archives: Fotografering