Från båt till pub till Killarney

Posted on 2024-07-22 by Lizzan

2024-07-18

Hade som väntat inte jättehög motivation att ta mig ut på torsdagförmiddagen, så klockan var nästan lunch innan jag traskade in på ett köpcentrum, virrade runt lite och sen ställde mig i kö på Insomnia för att få min frukostmacka toastad. Det var väl ingen gastronomisk höjdpunkt, men i alla fall lite mat i magen. Gick sedan ned mot vattnet och smet in på det gratis museet mest för att låna toaletten. Tyckte det var lite oförskämt att sen inte åtminstone titta runt lite, så jag kollade på något svärd och en stridsklubba och sen såg jag en hooker i taket så då var jag ju tvungen att ta mig upp till den och fota.

Stridsklubba/mace, som knappast använts i strid utan bara som statussymbol.

En hooker upphängs i taket. Seglarklubben som faktiskt använde sina ute på vattnet var ute på turné någonstans så det var ont om hookers i sina naturliga omgivningar.

Planen jag hade efter det var att gå och signera en geocache jag såg ett par dagar innan men inte vågade plocka fram då eftersom det var så mycket mugglare i farten. Tänkte att det kanske skulle vara lugnare nu när det småstänkte lite men det slutade snart regna. Lyckades ändå plocka fram burken i fred, signera och få tillbaka den på plats igen också. Sen såg jag att det var rätt folktomt längst ut på piren också, där jag sett att det skulle finnas en till cache. Passade på att knata vidare dit ut, även om jag tyckte att jag egentligen var lite för seg för att ens gå till den första innan jag kom dit.

Väl därute fick hinten mig att studera hamnväggen noggrant, och till slut hittade jag det jag letade efter. Men precis då kom det en familj som satte sig på väggen för att äta lunch, och en av dem satt och tittade rakt på mig. Jag satte mig då och försökte rita av ett riktigt komplicerat hus i hamnen för att fördriva tiden och till slut gick de därifrån. Och då hade jag glömt var jag såg cachen! Fick leta ett tag till men sen hittade jag den igen, kunde signera och återplacera den. Sen var det dags att traska upp till båtturen som var en bra bit bort, men jag kom fram i god tid.

Det var inte så fullt på båten, och jag satt längst bak där det var öppna bänkar för att kunna röra mig lätt fram och tillbaka mellan sidorna för att fota. Hade ju tagit den här turen tidigare och kom mest ihåg att jag fått ett fint foto på ett par hästar framför ett slott och en trollslända som landat på relingen. Hästarna var lite längre från slottet den här gången, och trollsländorna flög bara förbi så jag hann inte fota dem. Vi åkte upp ända till sjön, där det fullkomligt kryllade av svanar. Det kunde vara upp till 2000 av dem där ibland.

Vissa skjutsar turister, andra skjutsar hundar. 😁

Menlo slott såg ut ungefär som förra gången…

…men jag misstänker att minst en av hästarna var ny sedan dess.

Skarv/cormorant. Såg flera av dem men de ville inte gärna fastna på bild.

Lough Corrib med några av de svanar som brukar hänga där.

Nerför samma flod igen och tillbaka till Galway, och sedan gick jag till hotellet för att slänga av mig ryggsäcken innan det var dags för kvällens föreställning. Var i stort behov av mat, så siktade in mig på BóTOWN, som skulle ha bästa hamburgarna i stan. Beställde en med blåmögelost och baconsylt, och det var inte riktigt rätt kombination av tillbehör för min del, men de hade inget som såg mer lockande ut heller. Burgaren i sig var dock riktigt bra, skulle bara ha haft lite mer hetta i toppingen.

New bridge, eller som guiden kallade den, Low bridge. Kan inte förstå varför. 🤪

Vovven var fortfarande ute på tur också.

Stort blått tält som var scen för många av kulturfestivalens begivenheter.

Gick sedan vidare till Cranes Bar för kvällens historieberättande. Dörren skulle öppnas 19:30 men när jag kom fram 19:20 var det redan rätt mycket folk inne på övervåningen där föreställningen var. Högg en plats på en barstol, ställde mig i kö för att köpa en liten cider och innan jag hann sätta mig hade Rab Fulton börjat snacka. Han var från Skottland och berättar en blandning av nya och gamla historier både från Skottland och Irland. Han började med en halvtimmes lång historia som fick hela puben att hänga på vartenda ord (förutom de som satt precis bredvid mig som fipplade med en massa annat). Efter en liten paus berättade han två kortare historier till många glada skratt.

Han rekommenderade att vi skulle stanna och lyssna på musikerna som skulle spela senare på kvällen, så jag satt kvar på min stol och väntade tills de började. De inledde med ett par instrumentala nummer innan en av männen sjöng en tragisk ballad som fick fler än mig att bli sorgsna. Sen gick de över till mer instrumentalt samtidigt som puben bara blev mer och mer full (och eventuellt besökarna också). När jag till slut inte kunde höra musiken över allt sorl i lokalen började jag försöka ta mig ut, vilket inte var det enklaste. Väl ute var det väldigt skönt med lite svalare kvällsluft, för det hade blivit väldigt varmt inne på puben.

Traskade hem i skymningen och kunde inte låta bli att fota lite häftigt ljus, både naturligt och onaturligt. Hade inte så bråttom att kliva upp dagen efter då tåget skulle gå 10:25 och det skulle passa bra att äta frukost under resan.

Nedströms Corrib-floden mot Wolfe Tone-bron.

Den permanenta skulpturen i JFK Memorial park. Formen anspelar på hooker-båtarnas segel.

Bronsstaty av Pádraic Ó Conaire. En version i sten stod här tidigare, men efter att en man med lite för mycket innanför västen sparkat av huvudet av den i början av 2000-talet fick den flytta in på museet och den här kopian ställdes ut några år senare.

Pubarna drog också till sig uppmärksamheten med färgade lampor.

2024-07-19

Vaknade dock till nyheter om ett stort globalt it-haveri och blev fundersam om det skulle gå att köpa mat eller ens om tågen skulle gå. Irland verkar dock ha valt andra system, så allt fungerade som det skulle här. Tåget var dock väldigt fullt och sista biten fick jag sällskap av en kvinna med sån fruktansvärd andedräkt att jag nästan mådde illa. Hon verkade dock inte må så bra hon heller, kanske hade blivit någon öl för mycket kvällen innan.

Kom fram till Limerick vilket var så långt jag hade resa bokad. Man kan ta tåg till Killarney därifrån, men det innebar två byten till och lät lite småjobbigt. När jag försökt kolla bussar innan resan dök det ibland upp en som skulle gå från Limericks busstation till Killarneys busstation, men ibland stod det bara att det inte fanns några bussar alls. Innan dess hade jag hittat en buss men som jag skulle behöva gå en kilometer till för att kliva på. Tror de skulle behöva lite bättre webbutvecklare här… När jag var framme på den kombinerade buss- och tågstationen i Limerick och stod och kollade på bussinfo-tavlorna kom det en där och frågade mig vad jag letade efter. Sa att jag var ute efter en buss till Killarney, och som det ibland stått så skulle det gå en om en kvart.

Egentligen är det rätt smidigt att åka buss också, men av någon anledning väljer jag helst tåg även om det kan vara lite krångligare/dyrare/mer tidskrävande. Nu var det dock bara att skjutsa in väskan i bagageutrymmet och köpa biljett och ta plats. Sätet var skönt men där jag satte mig hade till och med jag rätt ont om benutrymme – inte så det blev besvärligt dock.

En anledning till att jag gärna ville ta bussen nu var för att den skulle gå igenom Newcastle West, där jag spenderade 3-4 veckor när jag var typ 19 eller 20. Huvudgatan såg bekant ut i stort, även om jag inte alls kom ihåg företagen som var där, och sedan kände jag igen kyrkan men hade inget minne alls av slottet. När vi kom fram till Killarney kände jag inte igen mycket där heller, även om busstationen där jag suttit och väntat på min buss ”hem” såg bekant ut på något vis även om den verkade ha blivit rejält ombyggd också.

Utsikt från köpcentret intill busstationen. Här började jag med att gå fel. 😝

Sen skulle jag hitta till boendet, The Gardens B & B. Det skulle inte vara långt från stationen, och plant, så jag traskade iväg. Tills jag såg i kartappen att det bara blev längre dit. Jag är inte bra på att gå åt rätt håll den här resan, undrar varför allt känns så bakvänt här. Det är nog inte bara för att de kör på fel sida vägen. 😝

När jag väl kom fram möttes jag av en väldigt glad och trevlig människa som kom med massor med tips och hjälpte mig upp med väskan till rummet. Bland annat tipsade hon om en hop-on-hop-off-buss som skulle gå runt till flera av höjdpunkterna i nationalparken här i Killarney. Den hade jag missat i min minimala research, men lät som ett perfekt sätt att få se mer av omgivningarna.

Rum på the Gardens. Inte så stort, men hyfsat smart planerat. Det finns till och med ett litet skrivbord i hörnet bakom garderoben.

Traskade strax ut på stan igen, som är en liten bit bort från boendet, och efter att ha gått fel igen kom jag in till centrum. Tittade runt efter någon mat, och var allmänt nyfiken. Hamnade till slut på Box Chicken då jag fortfarande drömde om kycklingen från Slim Chickens och de åtminstone skulle ha chicken tenders där också. Kycklingen var god, men såserna mest smaklösa och stripsen rätt typiska snabbmatsstrips så det var väl ingen superhöjdare. Innan jag gick hem kollade jag också var rundtursbussarna skulle gå ifrån. Medan jag var ute såg jag också horder av finklädda människor. Trodde först att det var en helt vanlig fredagskväll, men insåg sedan att Killarney races precis avslutats och de gav ut pris till de som var bäst klädda.

Kändes nästan som att jag rest 20 år bakåt i tiden när jag såg den här butiken.

Tog vägen genom en del av nationalparken på väg hem och blev helt förtrollad. Grindarna skulle dock låsas bara tjugo minuter senare så det blev ingen lång sväng därinne. Några foton hann jag dock med. Väl tillbaka var det bara att planera för morgondagen, då jag än så länge hade dagen öppen. Det skulle vara mulet och lite regn på morgonen, för att sedan spricka upp under eftermiddagen. Tyckte det lät som en bra dag för att hoppa on och hoppa off från en buss, så jag lade upp en plan innan jag gick och lade mig själv. Första bussen skulle starta 9:30 så jag kunde inte ta någon sovmorgon inte – och nu hade jag dessutom frukost inkluderat på boendet.

Hugh O’Flaherty, känd som ”the scarlet pimpernel of the Vatican”, var en irländsk katolisk präst som hjälpte till att rädda 6500 judar och allierade soldater under andra världskriget.

Panorama från den stadsnära delen av nationalparken. Bergen ser större ut på riktigt. 😝

Moher of Cliffs

Posted on 2024-07-19 by Lizzan

2024-07-17

Lite före Mother of Dragons i telefonkatalogen – om man nu hade telefonkataloger längre. Och om man vände på Cliffs of Moher, (inte mother) som var dagens utflyktsmål. När jag och Mamma var i Galway 2011 hade vi bokat in oss på en bussrundtur till the Burren och Cliffs of Moher med Galway Tour Company. Den dagen glömde jag kamerabatteriet i laddaren – och inte hade jag reservbatterier i väskan heller. Nuförtiden har jag ett par extra på lager, men jag var ändå rädd att nånting skulle gå på tok – glömma hela kameran, eller tappa den, eller något. På den där turen för 13 år sedan hade vi dock en sån fantastisk guide, Ray, som gjorde att jag ändå var på bra humör på slutet av dagen, trots att jag var riktigt sur och grinig till en början.

En sån bra guide hade vi inte nu. När jag hade läst på lite recensioner innan jag bokade den här rundturen var det ett namn som stack ut på de som var negativa – Gerry. Vår chaufför/guide – Gerry. Man kunde ju ha trott att jag skulle ha bokat med ett annat företag än det han körde för, men hans namn dök upp i samband med flera olika firmor så riktigt så lätt var det inte. Bussen startade precis utanför grannhotellet så det var lätt och snabbt att hitta fram, och prick klockan 9:30 körde vi iväg. Turen skulle vara fullbokad, men två personer kom antingen för sent eller inte alls så jag fick ett ledigt säte bredvid mig. Guiden föreslog annars att vi skulle vara flexibla och flytta på oss så det sena paret skulle få sitta tillsammans när de kom, men glöm att jag ger upp en fönsterplats för folk som inte kan komma i tid.

Gerry började sedan prata. Och prata. Och prata, och prata. Han pratade så mycket att jag misstänkte att det var han även om jag hade bommat vad han sa när han presenterade sig. 1,5 timme in i turen vet jag inte ens om han hunnit andas något. Visst, det är väl bra med information, men hinner man inte smälta det nån säger kommer man ju ändå inte ihåg det – i alla fall gör inte jag det. Inte var han särskilt rolig heller – han började med ett skämt om att Galway är känt för craic (crack, dvs droger) och hookers (horor). Craic är irländska för skoj och hookers är ju båtarna jag nämnt tidigare. Det lockade fram ett skratt, men sen tog det nästan tills vi körde tillbaka in i Galway på kvällen innan han sa något mer som faktiskt var roligt. (Inte snackade han om boy sheep, girl sheep och cow sheep heller. Men så såg vi väldigt få får. Och inga lamor eller alpackor.)

Första stoppet för dagen var vid Dunguaire Castle, som vi också stannat vid förra gången jag var här. Då körde Ray förbi på morgonen när tidvattnet var ute och stannade istället på vägen tillbaka då det var flod vilket gav snyggare foton – ingen sån hänsyn tagen nu inte, så det blev bilder med ganska tråkig havsbotten istället för vatten. Många av de andra på bussen var helt lyriska och skuttade runt som små lamm som aldrig sett ett slott förut – och det hade de kanske inte heller. Jag är nog för bortskämd med alla maffiga walesiska slott jag besökt.

Ni kan väl låtsas att det är en massa fint vatten slottet speglar sig i där framför?

En av två thatched cottages som låg precis bredvid parkeringen till slottet. Det andra såg likadant ut fast med röda detaljer.

Andra stoppet blev jag dock mer förtjust i. Det var Ailwee Caves, en så kallad show cave som vi fick gå en guidad tur i. Jag hade hittat dem själv när jag gjort research inför resan men insett att jag inte skulle lyckas ta mig dit utan att ta en dyr och lång taxifärd. Hade jag kunnat göra det hade jag också gjort ett besök på deras rovfågelscenter, men att bara få se grottorna fick duga. Vi från bussen blev indelade i två grupper och fick gå in i grottan med varsin guide med några minuters mellanrum. Det var en rätt snabb genomgång och guidning, och jag hade hellre fått gå på egen hand och fota i min egen takt, men lite roligt hann jag få med mig i alla fall. Lika coolt som Dan-Yr-Ogof-grottorna var det dock inte.

Andra stoppet i grottan, och vår guide. De hade detaljerad ljussättning så de kunde lysa upp vissa detaljer var och en för sig.

Som de här stalaktiterna. De är ihåliga och växer med upp till 0,13 mm per år.

Sista delen av grottan. Den naturliga grottan fortsätter längre in men är inte lätt att ta sig in i. För att kunna få ett bra flöde på folk har de istället sprängt en tunnel bredvid som vi tog tillbaka till ytan.

Strax före 13 kom vi då fram till Cliffs of Moher, och kameran var fortfarande fungerande. Vi skulle bara få 1 timme och 5 minuter på plats, så det första jag gjorde var att snabbt ta mig till högsta utsiktspunkten uppför trapporna till höger och ställa mig i kö till O’Briens torn där man kunde komma upp ytterligare några meter. Hörde någon senare som hade undrat vad som fanns i tornet som alla köade för, och guiden hade svarat ”ingenting, det är bara en högre plats att fotografera från”. Personen lät inte särskilt imponerad av det, men jo. Det är ju just det som är grejen. Att få med hela klipporna och slippa få en massa gräs i förgrunden, t.ex. Att sen muren runt tornet var så djup och hade så smala gluggar att det inte var särskilt lätt att få bättre foton ändå var en annan femma. 😝

Lizzie at the cliffie! Notera hur mycket man INTE ser av klipporna, och inte bara för att jag står i vägen då…😝

Folkigt värre. Cliffs of Moher är sedan coronan det populäraste besöksmålet på Irland. Före pandemin var det Guinness i Dublin.

Aran-öarna. Mamma och jag var ute på en av dem förra gången, men en sån båtresa hade jag absolut ingen lust att utsätta mig för just nu.

Klippisar! Utan gräs och störande Lizzan. 😝 Notera grottan också, den är med i Harry Potter-filmerna.

Tyckte att vi hade fått väldigt lite tid vid klipporna, men hur det än var så kände jag mig rätt nöjd efter 50 minuter – det finns bara så många bilder man kan ta av ett gäng klippor som står relativt stilla. Visst hade man kunnat klättra upp åt det andra hållet också, men det vet jag inte ens om jag orkat. Det fanns också ett besökscentrum men information om klipporna man kunnat spendera tid i, men det kändes obekvämt att vara inne.

Var därför tillbaka vid bussen i god tid, och alla var på plats innan tiden var ute – det var hela gruppen bra på hela dagen faktiskt, vilket är rätt imponerande med 59 pers. Vi körde sedan en liten bit till Doolin, där det var dags för lunch. Cirka 55 pers gick in på puben som Gerry pekade ut, medan några andra travade iväg åt ett annat håll. Jag kollade lite på menyn men kände inte för att knöla in mig i en liten pub med en massa folk så jag gick iväg åt samma håll som de andra avvikarna. Först hittade jag en åsna som gick och mumsade i en hage, men den bjöd inte på någon lunch så jag gick vidare.

Doolin är en riktigt liten by, men på alla vykort brukar det tydligen vara med bild på det söta rosa huset, så jag gick iväg mot Fisher Street där det skulle finnas. Det var i alla fall lätt att identifiera! Gick förbi det först och såg en glassbutik – glass räknas väl som lunch va? Var lite snål och köpte bara en kula chokladglass, men det var inte jättetrevligt att stå ute och äta den då det luktade avlopp där också. Fotade huset på väg tillbaka, tittade in på en souvenirshop/café där tydligen de andra hade hamnat och gick sedan tillbaka till åsnan. Den var dock upptagen med andra nu så det blev inga fler foton av den. När jag kom tillbaka till puben kom de som ätit där ut efter ett tag, och lite senare traskade de iväg bortåt byn åt andra hållet än det jag gått åt. Då jag inte såg till vår buss där den lämnat oss gick jag till slut efter dem, och såg den parkerad på en stor parkeringsplats typ bakom puben. Vet inte om de fått någon extra info eller om jag missat när Gerry pladdrade på, men jag hade inte uppfattat att vi skulle gå dit i alla fall. Tur det gick bra ändå.

Donkey! Ser många åsnor här på Irland faktiskt (ja, den fyrfotade sorten också).

Sista stoppet för dagen kom lite som en överraskning för mig, som för ovanlighetens skull inte hade stenkoll på allt. Stenkoll fick man nu i alla fall, då vi stannat till vid ett karstlandskap där kalkstenen vittrat sönder och bildat en cool och hyfsat förrädisk yta. Vi fick 20 minuter på oss och Gerry sa att vi kunde gå ända ut till vattnet. Det var lättare sagt än gjort, och dessutom blåste det rätt bra så bitvis kändes det lite läskigt. Men allt gick bra, vi tappade ingen och åtminstone jag kom tillbaka med alla leder i någorlunda behåll. Såg som tur var att människan som gått med flip-flops i grottan tagit på sig något vettigare på fötterna nu.

Karst-landskap och vår tråkiga helvita buss.

Å folk! Det kom en till buss som släppte av lika mycket folk medan vi var där.

90% av Irlands flora och fauna finns här i the Burren, som det större området heter.

Började känna mig rätt trött och ändå rätt nöjd med dagen på väg tillbaka. Organisationen av turen var riktigt bra och det var en bra blandning av stopp. Hade guiden bara varit roligare och vågat ta en paus då och då i snacket hade det kunnat vara en femstjärnig upplevelse, nu drogs betyget ned till typ en 4. Även om Gerry var tyst lite mer på tillbakavägen och när han hade lite lurigare vägsträckor att navigera.

Vi kom tillbaka till Galway (efter att swishat förbi Dunguaire igen, nu snyggt omgärdat av vatten) strax efter 17 som planerat. Slängde in ryggan på rummet och gick ut på jakt efter riktig mat. Hade läst något om att Gatto Rossa skulle ha riktigt bra pizzor och det var fullt där när jag kom till Galway så jag gjorde ett nytt försök nu. Här i stan verkar det vara lunch fram till typ 16 och middag efter 19 så att komma dit vid 17:30 var alldeles lagom då det var riktigt lugnt. Beställde in en Diavola, med stark salami, jalapeños, chiliflakes och vitlök, och OMG vad gott! Till och med kanterna var goda, så det blev inte mycket kvar. Drack en god Orchard Thieves cider till, som smakade mer än den jag druckit på thairestaurangen. Kanske är det olika sorter.

Gick sedan ut en sväng på stan och såg att samme jonglör/akrobat som dagen innan höll på att försöka få ihop en publik till en show. Det gick väldigt trögt, då det småstänkte lite regn och vissa visst tycker det är jobbigt. Det var knappt att han fick ihop 6 pers att hålla i repen för att hålla uppe hans stolpe, och även om jag försökte tjoa så gott jag kunde hjälpte inte det nåt. Den här gången blev det egentligen inte mycket show alls, han jonglerade lite knivar på marken, gjorde några tricks på väg uppför stolpen och smällde sedan sönder ballongen på tredje försöket. Whatever, jag gav honom några euro nu när han hade med sig en QR-kod så man kunde donera digitalt, mest för att få reda på att han hette Eddie Bond. Hittade dock ingen film eller foto av mig på hans insta, den showen kanske blev för misslyckad. 😝

Ny ballonghållare. Den där vinkeln körde inte jag med, men hon verkade lite skraj…

Väl tillbaka till hotellet var det dags att göra en plan för nästa dag. Har insett att jag kan behöva ha något inbokat för att ta mig ut före lunch, så jag hade klurat hela dagen på vad jag skulle hitta på. Jag hade en inbokad aktivitet med historieberättande på kvällen, så det skulle helst inte vara något alldeles för krävande, så till slut landade jag på att ta en kryssning uppöver floden Corrib med båt – trots att jag och Mamma gjorde det förra gången också. Bokade in mig på 14:30-turen då det var större risk för regn på förmiddagen.

Två olika statyer som jag tyckte blev coola ihop. Svanen verkar vara temporärt uppförd för kulturfestivalen.

Galet i Galway

Posted on 2024-07-16 by Lizzan

Idag var det då dags att få känna sig lite riktigt turistig, då jag bokat in mig på en rundvandring i Galway på förmiddagen. Turen skulle utgå från en stor och tydlig kiosk som står inne i JFK-parken alldeles intill hotellet. Enligt bekräftelsen skulle vi träffas 10:15, men då såg jag inte till något folk. När jag fortfarande inte såg till några 10:30 frågade jag i kiosken, där de bekräftade att jag hade biljett, var på rätt plats och att de skulle börja om bara någon minut, men en stor grupp som hade bokat in sig hade inte kommit fram än. Den gruppen visade sig vara ett gäng irländare från en ort jag glömt namnet på, och de var kanske inte den optimala turgruppen – de pratade i telefon, och sinsemellan, och höll på att virra bort sig när de inte höll koll på var guiden var.

Guidningen var dock trevlig och lätt att hänga med i tyckte jag, även om det inte blev någon djupdykning i Galways historia. Turen hette ju ”Welcome to Galway” så det var mer en introduktion och fingervisning om bra ställen att äta, dricka och lyssna på musik. Har man gått många turer med London Walks där de ju verkligen går på djupet i ett område kanske man har lite felaktiga förväntningar. Trevligt var det i alla fall även om jag inte direkt fick se så mycket nytt jämfört med min egen promenad genom stan igår.

Vi avslutade turen vid spanska bågen och jag funderade på vad jag skulle göra med resten av dagen. Jag skulle förmodligen ha ätit något, med tanke på att det bara blivit en croissant till frukost, men eftersom det hade varit en bra idé att gå tillbaka upp i stan och köpa mat så gick jag ut mot havet istället. Me smart. 🤓 Försökte hitta en bra vinkel på att fota de färgglada husen på andra sidan utloppet av floden Corrib, och fastnade för en båt jag tyckte blev en fin förgrund. Gick sedan vidare ännu längre ut och då började vinden friska i ännu mer. Annars var det en ganska behaglig dag, med cirka 18 grader och en del sol och en del moln. Passade till och med på att ta mina svalaste shorts för att spara de andra brallorna till kallare dagar, men bitvis fick jag ta på mig jackan för att kompensera.

Förgrundsbåt från ena sidan, i en av säkert 10 vinklar jag provade.

När jag kommit ut till South park och gång- och cykelvägen mot Salthill, som jag kommer ihåg att jag fotograferade förra gången jag var här, tänkte jag egentligen att jag skulle vända tillbaka mot Galway och upp på västra sidan av floden. Så jag fortsatte gå mot Salthill. Efter ett tag kom jag till en broväg ut till Mutton Island, och eftersom den gick helt åt motsatt håll som Galway låg så började jag förstås gå ut på den. Vinden friskade i och vågorna slog mot stenarna men det luktade också väldigt mycket avlopp så jag gick faktiskt inte så långt ut innan jag vände och gick in mot fastlandet igen. Bara för att sen fortsätta gå mot Salthill. Jag var ju vid havet, får skylla på det!

Har för mig att mer än en person undrade förra gången varför jag fotograferat en gång- och cykelväg. Jag har inget bra svar nu heller, annat än att jag tycker det bli ett coolt foto. 😁 Och egentligen räcker det.

Vy västerut från brovägen till Mutton Island.

Skyller också på att jag behövde uppsöka en toalett, och det brukar kunna finnas sådana vid stränder och badplatser och det skulle det vara vid Salthill. Den första jag kom till hade dock bara porta-pottys så jag fortsatte en bit till. Vilket visade sig vara en jättelång bit, för pilen ”här är du” på kartan jag sett pekade inte alls på rätt ställe. Vid nästa ställe lyckades jag inte ta mig in på toaletten – det skulle kosta 20 eurocent, men man skulle kunna betala med kort. Skulle kunna, ja, fick ingen respons från den kortläsaren.

När jag kom fram till tredje uppsättningen toaletter ser jag på långt håll ett gäng människor som *försöker* betala in sig där också, men inte lyckas. Började känna mig rätt less nu, men när jag väl kom fram och kunde testa kom jag faktiskt in! Efter uträttat ärende satte jag mig på en bänk och vilade en stund, för jag hade gått sådär 10 tusen steg redan, klockan var typ 14 och jag var trööööött. Salthill har dock en strandpromenad, en sån där som man ska sparka på muren på när man gått hela vägen, och morgonens guide hade sagt att vi inte skulle kunna sova om vi inte gjorde det så jag kände mig tvungen att gå den sista biten också.

Det var faktiskt inte så långt kvar, så jag gav muren en lätt spark, och gick sedan och tittade i kiosken därborta efter något att äta. De hade – frukt. Och kaffe, men det var inte heller så lockande. Satt och vilade en stund till medan jag funderade. Klev sedan upp, tog några foton av hopptornet och de som hoppade därifrån och knatade sedan mot näst närmaste busshållplats. Det var väl inte knökfullt på stranden, men flera av de som badade verkade vara i ett tag så det kanske inte var svinkallt i vattnet. Eller så är de vana.

Vy mot Salthill med nöjesfäl och stränder.

Hade lyckats köpa en bussbiljett i TFI-appen, och kunde kolla när bussen skulle komma i den andra TFI-appen – för det gick ju inte att ha allt i samma app på den här ön. Billigt var det i alla fall, typ 15 spänn för en enkelbiljett. Hoppade av längst ner i stan igen, i närheten av ett ställe guiden Conor rekommenderat för lunch. Mc Dona……ghs, som är bäst i Galway på Fish n’ chips. Det var lång kö när jag gick in och ganska fullt överallt men det fanns några singelplatser längs ena väggen där jag kanske skulle kunna få plats när jag kommit fram och beställt. Krånglade inte till det utan tog Cod, chips, tartarsås och mushy peas och en stor dricka. Fick med mig maten direkt och fick gott om plats att sitta också – dessutom precis bredvid saltet och vinägern. Efter att ha testat mig fram lite insåg jag att vinäger passar väldigt bra till speciellt såna här supertjocka pommes, som jag kan tycka lätt känns torra och tråkiga annars. När jag inte lyckades trycka i mig mer så hade jag dock vad som såg ut som en normalportion potatis kvar på tallriken ändå.

Fullt godkänd fish n’ chips – speciellt med vinäger på!

När jag kom ut igen sken solen så fint på husen att jag kände att jag behövde göra om morgonens foton i roligare ljus – då hade det mest varit mulet. Därför gick jag än en gång åt precis motsatt håll än mitt hotell, och ut längs Nimmo’s pir igen. Fotade samma båt med samma bakgrund men var extra försiktig för att inte störa måsarna jag skrämt bort tidigare igen. Vet redan hur det är att ha en hämndlysten fiskmås efter mig så det ville jag inte göra om. När jag fotat en stund kom en herre gående nedför rampen med sin kameratelefon i högsta hugg, så han skrämde bort fåglarna istället. Puh!

Förgrundsbåten i annat ljus och annan vinkel – tror jag gillar den här bättre, men samtidigt så syns inte kranarna i bakgrunden på förra varianten…🤷‍♀️

Fågelskrämma…näe, sorry, men han skrämde faktiskt bort fåglarna, så…🤪

Lite senare kom en anti-fågelskrämma och lockade till sig måsarna istället. Han hade med sig en påse mat åt dem och det verkade vara en vana för de flockades så fort de såg honom.

Gick inte ända till Salthill den här gången, utan vände mot stan och gick upp genom West End. Ska på en historieberättarkväll här på torsdagen så ville passa på att kolla in omgivningarna. Såg ut att finnas lite god mat här i krokarna också, gick bland annat förbi ett ställe som enligt mitt hotell ska ha de bästa burgarna. Passade också på att fotografera en hooker som hette Rosabel, där hon poserade i kanalen.

Turisttåget som man kan åka runt i stan med. Conor tyckte dock att hop-on hop-off bussarna var ett bättre val, dels täckte de ett större område och dels fick man bättre utsikt om man satt på övervåningen. Det sa han säkert inte bara för att det var hans företag som skötte dem och ett annat som körde tåget…

När jag väl kom tillbaka in på huvudgatan i Galway var gatuartisterna igång igen. Lyssnade en stund på en duktig sångare och gitarrist, och när jag kom upp till stället där jonglören var igår höll en annan jonglör på att ställa i ordning inför sin show. Han hade ingen cykel, utan en 5 meter hög stolpe han tänkte stå längst upp på och jonglera. Han blåste också upp en stor gul ballong som han fäste på en trästav. Eftersom det var lite variation så stannade jag för att kolla. Först behövde han 8 frivilliga som skulle hålla uppe stolpen åt honom, med hjälp av rep åt varje väderstreck. Det hittade han lätt, men det var inte en superenkel uppgift då de behövde hålla stolpen helt rak och stabil.

Han klättrade lätt uppför stången, med lite tricks längs vägen, och skulle sedan få någon att kasta jongleringsprylarna till honom. Han började med att be en unge stänga av hans musik som spelade på en telefon på marknivå, men en vuxen kvinna gjorde det istället. Hon fick sen i uppdrag att kasta upp hans machetes och den fackla han skulle använda. Hon gjorde två goda försök med macheterna innan han insåg att han behövde klättra ner lite för att kunna fånga dem. När han fått upp dem och facklan bad han om en tändare, men han lyckades aldrig få fyr på facklan med den. Istället fick medhjälparen kasta upp en till machete och sen jonglerade han klängande på stolpen. Vilket väl egentligen borde vara ganska imponerande i sig.

Som slutnummer skulle han sedan använda en piska för att slå sönder den stora gula ballong som han blåst upp i början. Han frågade efter den längsta personen i publiken och då kände jag mig diskvalificerad direkt. En lång karl med sin dotter på axlarna klev dock fram och höll upp staven med ballongen. Jonglören stod först upp på en pytteliten plattform nära toppen av stolpen, och snärtade och snärtade, men fick aldrig hål på ballongen. När han försökte ge direktiv till karln som höll i ballongstaven gjorde han antingen tvärtom eller alldeles för mycket – vet inte om han fattade dåligt eller bara jävlades. Jonglören satte sig ner efter ett tag, speciellt som en del av de som skulle hålla uppe stången blivit trötta och bytt in nya personer utan att säga till. Efter säkert 30-40 misslyckade pisksnärtar sa han åt snubben med staven att be någon annan hålla i den istället. Jag råkade stå precis bakom honom, så när han vände sig om frågade han om jag ville. Jomen…visst.

Lång är jag ju inte, men jag kunde i alla fall använda den längd jag hade utan att behöva bekymra mig om någon som satt på mina axlar – där hängde bara ryggsäcken. Kände dock att staven var ganska tung, speciellt som jag skulle hålla den så högt som möjligt, men jag försökte bita ihop och hoppades det inte skulle ta 30 försök till. Jag behövde dock inte oroa mig, då jag förstås räddade showen – på femte eller sjätte försöket fick han in en fullträff och ballongen sprack. (Det var naturligtvis min förtjänst) Han hade sagt något tidigare om att han brukade använda en eldpiska, och då small det på en gång. Men eftersom han aldrig fick fyr på facklan med den lånade tändaren (eller så var den vindens förtjänst) så fick han ju köra o-eldat idag. Skulle tro att det hade varit en betydligt bättre show om inte så mycket gått fel för honom, men ibland har man ju inte stjärnorna med sig. Ser jag honom igen ska jag kolla om han har mer tur nästa gång.

Trött i ben och fötter på riktigt (igen) gick jag nu den lilla biten kvar till hotellet. Svängde in på snabbköpet som här finns tvärsöver gatan och köpte lite kvällsfika och en macka till imorgon. Jag har ju kyl så det går bra att spara över natten! Imorgon ska jag ju iväg på busstur till the Cliffs of Moher, och den här gången ska jag baske mig ha med mig en kamera med laddade batterier. Och minneskort. Men just nu lyckas jag inte hitta igen linsskyddet…🤷‍♀️

Hej Galway!

Posted on 2024-07-16 by Lizzan

2024-07-15

Dags då att lämna Nordirland, utan att egentligen ha sett mycket av det alls, och återvända till en plats jag varit på ett par gånger förut. Galway är en stad på Irlands västkust med cirka 86 tusen invånare vilket gör det till Republiken Irlands fjärde största.

Första gången jag var här var för drygt 20 år sen då jag var på språkkurs på Irland i några veckor. Då gjorde jag en dagsutflykt hit under deras kulturfestival och kommer fortfarande ihåg en sångstrof som jag hörde då men inte hittat igen sedan dess.

Andra gången var 2011, då jag och Mamma var här i några dagar på vår Irlandstripp. Man skulle väl tro att jag kände till stället hyfsat då, men då blev vi kvarglömda när vi skulle gå stadsvandring och gjorde utflykter de andra dagarna så egentligen vet jag inte mycket alls.

Som järnvägsnätet går på Irland måste man till Dublin för att byta tåg nästan oavsett vart man vill, så jag traskade iväg till Lanyon Place-stationen i Belfast i morse för att ta ersättningsbussen till Newry och sen tåg vidare till huvudstaden. Någon gång ska jag lära mig att det ÄR okej att ta taxi istället för att gå 2 kilometer med tung ryggsäck och tung resväska, men det var inte idag. Var näst sist på den första bussen som åkte iväg, så det var naturligtvis fullt. Dock kom vi fram en halvtimme före tåget skulle komma till Newry så jag hann sitta och äta min frukostmacka medan vi väntade.

Hade jag inte traskat hade jag dock inte fått se klocktornet i solljus…😇

Väl framme i Dublin var det inte så enkelt som att byta perrong för att byta tåg, utan jag behövde först byta tågstation. Snabbast skulle det gå med LUAS, vilket är Dublins spårvagnar. Som faktiskt går på spår, till skillnad från Belfast-Glidern. De skulle gå varje kvart från tågstationen Connolly som jag kom in till, men om man gick ett par hundra meter till hållplatsen utanför busstationen gick de var 3-4 minut istället. Första biljettautomaten jag provade funkade inte, och den andra var det förstås kö till, men jag hann få tag i en biljett innan nästa tåg kom i alla fall. Det hade dock många andra också, så det var ståplats som gällde.

Jag hade bara 50 minuter mellan tågen, vilket kändes stressigt, men när jag kommit fram till Heuston station (efter att ha fått kliva över en massa rester av mackor som en liten tjej i sittvagn slängt på spårvagnsgolvet och som mamman inte brydde sig om att göra något åt) fick jag ändå stå och vänta i 15-20 minuter innan vi ens fick veta vilken perrong tåget till Galway skulle komma in till. Jag hade kollat tidigare och sett att det bara fanns en plats ledig på tåget så jo, det blev knökfullt. När jag åkte tåget till och från Belfast var jag imponerad av att det fanns två stora bagage-rack vid bägge ingångarna så det var lätt att ställa ifrån sig väskan, men på det här tåget såg jag inget alls. Vet inte om de tyckte att alla väskor skulle upp på hyllorna ovanför sätena, men det skulle inte funka med min överdimensionerade väska.

Här i republiken ska allt stå på Irländska också. Har insett att allt inte alltid står på engelska som komplement, så ibland får man gissa.

Jag hade i all hast klivit på min vagn i fel ände, så jag behövde dessutom ta mig igenom hela, mot strömmen, innan jag kom fram till min plats. Där det naturligtvis redan satt folk som förstås tagit chansen att ingen skulle dyka upp. Det visades inte heller några reservationer så det är inte som att de hade kunnat veta. När jag visade upp min reservation fick jag dock min plats och innan dess hade vi redan börjat tuffa mot Galway.

Tyckte egentligen att tåget gick väldigt långsamt, hade de haft snabbtåg här borde man kunnat komma fram bra mycket snabbare, men de kanske inte har så bråttom – landet är ju ändå relativt litet. Jag somnade till lite på tåget och sedan var vi framme strax före 16, några minuter försenat.

Hotellet jag bokat här i Galway heter The Lane och ligger smidigt nog alldeles intill tåg och busstationen, och det var lätt att hitta dit även om ingången var inne i en gränd. Enormt trevlig receptionist även här som visade hur det funkade med nyckel och blipp och kod etc. Kom upp på rummet som var urtjusigt, men det verkar i alla fall delvis vara snyggt utseende mer än genomgående kvalitet. Har dock en cool (förhoppningsvis) kyl! Men inget skrivbord, så nu får man blogga i skräddarställning.

Snyggt rum! Men så är det ”Boutique” också – med pris därefter.

Coolaste kylen jag någonsin sett på ett hotellrum – och annars också. Och jo, den kyler bra också. 😁

Passade på att passa in kulturfestivalen även till detta besök, så när jag sedan tog mig ut på stan var det fullt med folk i rörelse och massor med gatuartister i farten. Stannade till och kollade på en jonglör på en hög enhjuling, vilket verkar vara det mest gångbara de senaste åren – i alla fall har jag sett MÅNGA. Det jag lägger mest märke till nu är vilka skämt de kör (han kunde också hjälpa till att fixa nya ungar om det hände något med de som var i publiken 😝) och hur de tar sig upp och ner från enhjulingen. Den här snubben behövde hjälp av 4 starka karlar för att ta sig upp, men så var hans cykel lite högre också tror jag. Ner klarade han dock med en lyktstolpe.

Såg massor med fina väggmålningar här också. Den här föreställer ett motiv från hamnen i Galway med den karaktäristiska ”hooker”-båten.

Gick vidare ner mot spanska bågen, hade kameran i handen men inga motiv hoppade upp och bet mig i näsan. Hade ju inte ätit så mycket idag heller, så när jag gick förbi en thai-restaurang som såg lockande ut tänkte jag att det var lika bra att passa på medan det fanns platser lediga. Satt för ovanlighetens skull ute, och mitt i solgasset – ja, det finns sånt även på Irland, märkte jag, även om klockan var efter 18. Valde en medium-stark kycklingwok med het basilika, chili och vitlök och en Orchard Thieves cider som var både lätt och krispig i smaken. Funkade bra ihop! Maten var riktigt god, men servicepersonalen började få lite svårt att hinna med sådär runt 20-tiden. Många fick vänta ett tag på att beställa, och själv fick jag vänta 10-15 minuter på att betala när jag var klar. Men det kan ju ha varit ovanligt mycket folk idag, då festivalen precis börjat.

Tänkte sedan jag skulle passa på att fota när jag för en gångs skull var ute relativt sent, men var trött och lite lullig av cidern så jag traskade tillbaka till hotellet istället. Mötte receptionisten precis när jag kom dit, och han sa att han hade stängt ytterdörren så nu fick jag prova om jag tog mig in med min blipp. Japp, funkade!

Lizzans Reseblogg

Inlägg från mina resor

Tag Archives: Galway