Till bästa staden i världen!

Posted on 2023-07-26 by Lizzan

Då var det dags att lämna Aberdeen. Jag har trivts finfint i stan och åker gärna tillbaka, men då blir det något annat boende. Egenskaper jag tänker prioritera framöver (även om jag inte lovar att jag lyckas) är närhet till tåg/buss, tyst och smart. Jag vill inte helt tappa bort finurliga och underbara boenden som Pentland Lodge House, men ibland kanske det är bekvämare med ett stort kedjehotell där de har välkända lösningar och till och med kanske hiss.

När jag checkade ut från puben i morse och fick frågan om jag haft det bra, sa jag faktiskt att rummet varit lite obekvämt. Han skyllde på storleken och sa att det kanske inte var det som passade bäst för 6 nätter, men jag har bott i betydligt mindre rum som varit mindre irriterande. Det är inte storleken som spelar roll…det är vad man gör med den. Ett par hyllor i badrummet hade t.ex. suttit fint, och det fanns det lätt plats till. En bättre säng hade det också funnits plats till. Kanske till och med en upphöjd en, som man kunde ha resväskan under. Och så bättre placerad/mindre toapappershållare. Rummet var inte så trevligt att jag gärna spenderade tid där, och det hade nog kunnat hjälpa ifall jag kunnat det. Har också känt mig stressad när jag så tydligt hört städpersonalen jobba i rummen bredvid och tänkt att nu måste jag ut så de får göra färdigt. Så det var inte helt vilsamt.

Efter utcheck drog jag med mig resväskan längs Aberdeens knaggliga gator ner till tågstationen och hoppade på ett tåg till London. Men London är bara världens näst bästa stad, så jag hoppade av i Edinburgh. Här fick jag släpa resväskan ännu längre, då jag råkat välja ett hotell som ligger nästan precis mittemellan de två tågstationerna. Dock ligger det i nya delen av Edinburgh, så gatorna är relativt platta och gatstenarna hyfsat jämna, så det var inte alltför jobbigt. Hade dessutom turen att få checka in direkt även om jag var 2 timmar tidig, och det här rummet är rena motsatsen till en gammal pub. Ljust, luftigt, gott om plats och relativt smart. Lite ovanliga lösningar här också, som att handfatet finns ute i rummet och att toalett och dusch är i varsitt litet bås närmast dörren till korridoren. Det enda jag egentligen är lite tveksam till är var jag ska hänga handduken när jag duschar, men det hinner jag säkert lösa innan jag ska härifrån. Som extra bonus har jag ställbar säng och kan justera färgen på belysningen i rummet – och en kyl!

Stort, ljust och luftigt. Och normalt wiffy, inte ett man måste logga in på varenda gång man vill använda det.

Spenderade lite tid på att fixa klart gårdagens blogg innan jag begav mig ut på stan i jakt på middag och en spökpromenad. Är man i Edinburgh MÅSTE man gå spökpromenad, om man är jag. Både för 5 och 10 år sedan gick jag ju en spökpromenad med Cadies & Witchery Tours, och råkade träffa på samma guide bägge gångerna, se Haste Ye Back från 5 år sedan, längst ned. Bokade samma vandring till ikväll och hoppades att det skulle vara samma snubbe, även om det lät lite otroligt att jag skulle ha sån tur.

Innan dess behövdes det mat, men jag visste inte riktigt vad jag var sugen på. Både en indisk och en mexikansk favvo-kedja finns ju här i stan, men jag var egentligen inte ute efter något krångligt – båda de kör med flera små rätter istället för vanliga huvudrätter. Gick lite löst åt rätt håll för att i alla fall komma närmare mötesplatsen för spökvandringen, och gick en vända längs Rose Street som kanske är mysigaste gatan här i New Town. Till slut hamnade jag dock på Bella Italia. 😂 Beställde in en Piccante-pizza som skulle innehålla massor med chili och stark nduja-korv, och nog var det mycket chili på den alltid. Men inte FÖR mycket. Jag hade tålt lite till, men det var inte så det saknades hetta i alla fall. Bottnen var dessutom tunn och krispig och till och med kanterna försvann.

Fin utsmyckning med rader från dikten Beachcomber av George Mackay Brown. Det fanns en panel för varje dag i veckan.

Gick sedan upp mot mötesplatsen utanför the Witchery restaurangen, men kom dit sådär 50 minuter för tidigt. Min kartapp sa att den skickat mig längs en väg som var ”i stort sett platt”, men alla som sett Old Town i Edinburgh någon gång inser nog att det är stört omöjligt om man ska nästan ända upp till slottet. 😝 Tid att slå ihjäl och en öppen souvenirbutik uppe vid slottet spådde onda tider för plånboken, även om jag mest var ute efter något drickbart. Smart nog så hade de en kyl precis innanför dörren, och då kunde man ju kika lite till. Det fanns massor med fina halsdukar i väldigt olika prisklasser, och väldigt fina handväskor i väldigt dyr prisklass (enligt mig). De gick väl loss på dryga tusenlappen, och trots att jag var ute efter en lite större väska som ändå är betydligt mindre än en ryggsäck så hade jag ingen lust att betala det. Ens för en turkos. Lite längre in i butiken hittade jag dock souvenir-versionen, för typ 270 spänn. Lagom plats för en dricka-flaska och lite till, och även den turkos, och med en skotsk flagga på. Go Scotland! 🏴󠁧󠁢󠁳󠁣󠁴󠁿

Sen kom jag på att det var billigare att leta geocachar/labbpunkter, så resten av tiden spenderade jag med sånt. Fick se en dryckesfontän som uppförts till minne av alla häxavrättningar de utfört i staden, och en ”spökskylt”, där gammal information fortfarande står kvar på en vägg. Hann även med ett besök på de närliggande toaletterna, men där vill de tydligen inte ens försöka fylla på med toapapper och inte fungerade spolningen heller. Det sistnämnda har varit problem på flera ställen på den här resan faktiskt, vete sjutton vad som hänt.

Witches’ well uppförd till minne av de hundratals människor, mest kvinnor, som avrättats för häxeri här vid Edinburghs slott under 1500- och 1600-talen.

Trodde inte jag hade lagt på mig riktigt så mycket under den här resan…måste vara alla baconmackor. 😔

Nu började klockan äntligen närma sig 19, och jag kikade med spänd förväntan nedöver the Royal Mile efter vår guide. Men…nej, sån tur hade jag inte. Det var en äldre man som hade med sig en ny Mad Monk of Cowgate och inte min gamla favorit. Nåja, det kunde ju bli bra ändå. Vi var en liten grupp på 6 åhörare, varav tre var yngre än mig och det sista paret kanske några år äldre. Tack vare mitt urusla minne så kom jag inte ihåg så mycket av historierna som jag hört förut, speciellt inte som jag gjorde en annan tur för 5 år sen och sist jag hörde ungefär de här var för 10 år sedan. Inne i en liten innergård fick jag dock minnesbilder av en ”foul clenger” – de som jobbade med att föra bort de som dött av pesten – och en bit in i guidens berättelse kom han också springande. 😁 Den här gången var det inte jag som skrek. 😝

Lite senare fick jag också prova på att bli fastsatt i en bärbar version av en stupstock, där guiden låste fast mina handleder tillsammans med halsen i en träkonstruktion. Sedan sa han helt sonika att han skulle berätta mer om det vid nästa stopp, så jag fick gå dit fastlåst. 😝 Turisterna här i stan verkar dock vara vana vid allt fuffens som pågår, för de lyfte inte ens på ögonbrynen när vårt ”spöke” sprang iväg i sina olika skepnader. Men åh, det var trevligt. Guidade promenader med en lagom stor grupp som faktiskt är med på noterna och interagerar måste vara en av mina favoritturistgrejor nånsin. Speciellt med så här mycket humor.

När vandringen alldeles för snabbt var över fick vi erbjudande om att ta foton och sedan följa med till butiken för att kolla på världens minsta museum om William Burke – han från Burke & Hare, gravplundrare som blev mördare. Museet innehåller ett enda föremål, ett visitkortsetui skapat från en bit av Burkes hud. Medan vi stod i butiken passade jag också på att fråga den här guiden om han jag träffat på förr om åren jobbade kvar. Det gjorde han tyvärr inte, men han hade skrivit en bok om 10 promenader i Edinburghs Old Town, så den kände jag att jag ville behålla. Ja, ja, jag betalade för den också. 😝 Hon som skötte kassan kunde dessutom kolla upp mina bokningar från tidigare år, och såg att de jumper-ooters (spöken) som varit med på de vandringarna inte heller jobbade kvar. Men de tyckte det var roligt att jag kommit tillbaka så många gånger. När jag köpte boken och en söt nyckelring i form av en uggla fick jag även med en bok som nuvarande guiden skrivit på köpet – och när jag kollade lite snabbt i den visade det sig att det var han som grundat företaget. Hoppas han inte tog illa upp när jag sa att han hade skött sig bra också…🤣

Nya filurer…men hon i mitten är förmodligen fortfarande läskigast.

Svårfotat genom glaset, men museet är gratis så det är bara att åka dit själva! 😁👻

Vandrade sedan i maklig takt tillbaka till hotellet, alldeles, alldeles lycklig. Inte blev det sämre av lite gyllene solljus på Edinburghs slott heller. I såna lägen är det extra skönt att mobilkameran är såpass kompetent, för stora kameran har fått vila idag – den fick jobba hårt nog igår. 😝

Victoria Street, en annan välfotograferad gata i Edinburgh.

Riddle’s Court. Här inne avslutades spökvandringen.

Princes Street Garden framför Edinburgh Castle.

Nya kompisar

Posted on 2022-07-06 by Lizzan

Efter att ha hittat några nya inställningar på kameran ville jag testa lite mer djurfotografering. Vädret skulle dessutom vara ganska mulet och inte så varmt så det borde bli bra ljus för sånt. Startade dagen med en full English/Welsh frukost här på hotellet som egentligen var alldeles lagom stor. Dock var jag inte så förtjust i korven. Letade mig sedan en bankomat och ringde efter en taxi (ja, JAG ringde. Efter en taxi. Jag som hatar att prata i telefon ens i Sverige och mycket hellre använder taxi-appar men stället som ens hade en app lät mig inte ladda ner den för att jag har svenska App Store. 🙄) Fick höra att taxin skulle komma om cirka 5 minuter och till och med lite innan dess dök en jättetrevlig chaufför upp. Vi pladdrade resor hela vägen till Manor Wildlife Park, som är ett relativt litet zoo några kilometer utanför Tenby.

Hade hittat en kupong för 20% rabatt här på hotellet så inträdet blev inte skyhögt heller. Fick frågan om jag ville köpa till lite Wallaby-godis då man kunde mata dem, och det är klart att jag ville. Efter toalettbesök och inköp av vatten blev första anhalten lemur-hägnet, där man fick gå in och strosa runt bland lemurerna. En trevlig djurskötare berättade att de ringsvansade lemurerna var en mamma och 5 döttrar, och de svart-vita var tre systrar. Det fanns rödbruna också, men de gömde sig uppe på ett tak medan jag var där.

Tror två av de här var syskon och den tredje mamman.

På väg ut från lemurerna dök det upp lite andra djur, en häftig höna, ett gäng getter och en rejäl sköldpadda. Den sistnämnde var lagom snabb för att jag skulle hinna med att fotografera. 😝 Gick även förbi surikaterna innan jag tog mig till området för kattbjörnarna där en djurskötare skulle berätta lite om dem. Dock var det lite för varmt och sådär som det kan vara innan åskan kommer som jag inte kommer på vad det heter på svenska just nu, så kattbjörnarna låg bara och jäste uppe i trädtopparna. De föredrar temperaturer på runt 15 grader och det var nog 20 idag i alla fall. Jag kanske är en kattbjörn? Fast förmodligen inte lika söt. 😝

Insåg sen att det började bli lunchdags så jag gick tillbaka till caféet och köpte en dubbel trekantig macka och en dricka. Satte mig ute vid ett picknickbord och trots att det var en dubbel walesisk skolklass som satt där ute störde de inte särskilt mycket. Kanske hjälpte att de pratade walesiska. När jag hade ätit upp första halvan av mackan kom en påfågel strosande in bland borden, helt oberörd av allt folk och alla barn. Han bara gick som han ville, tittade in under några bord och snodde åt sig nån munsbit där han hittade dem. Jag fick förstås fatt i kameran som inte låg så långt undan.

Varenda gång jag sett en påfågel tidigare har jag hoppats på att den skulle fälla upp fjädrarna och spela sådär vackert, men det har de aldrig gått med på. Den här var desto mer medgörlig – en stund efter att jag återgått till min andra mackhalva men fortsatte följa den med blicken var det tydligen några måsar eller kråkor som den invände mot, och hela fjäderskruden åkte upp. Medan den gick precis bakom bänken som jag satt på. Upp med kameran igen och plåta. Tårarna började rinna men hörde i alla fall ingen som skrattade åt mig – de hade säkert också fulla uppmärksamheten på fågeln.

Han spelade ett bra tag och vände sig åt alla håll så jag kunde fota från alla vinklar – utan att ens behöva resa mig upp. Fjäderrasslet som funkade på de andra fåglarna funkade även för att skrämma småbarn, vilket märktes när någon av dem kom lite för nära. Efter en stund lade han ned fjädrarna igen, men sen kom de upp igen, och då passade jag på att ta någon bild med telefonen. Tredje gången tänkte jag att han började bli lite väl skrytig. Femte gången tog jag upp kameran igen, men det var för att då var solen framme också. Träffade på djurskötaren från lemurhägnet igen senare på dagen och undrade om han alltid var en sån show-off – och det var han tydligen. Och så heter han Brian. 😁 Tydligen var han inte alltid så snäll mot alla fotografer heller, hon berättade att Brian vände sig bort så fort en viss man försökte ta ett foto av honom. Till slut gav mannen upp och lämnade över telefonen/kameran till sin flickvän så hon kunde prova – och då poserade Brian hur snällt som helst. Men det är klart, det är väl kvinnorna han vill imponera på. 🤩

Lyckades till slut slita mig från picknickområdet och gick vidare till resten av parken som jag inte redan sett. Såg massor med andra djur, men det får bilderna berätta om.

Enhörning. Jaja, NOShörning då, men det skulle kunna vara en enhörning som blivit lite tjock…🙄

Oryx. Fick lite ren-känsla av dem faktiskt.

Rhea. Tror just den här har lärt sig att posera från Brian.

Förbaskat att det skulle vara såna stängsel kring tigrarna då. Funderade faktiskt på hur jag skulle ha gjort ifall de på något sätt tog sig ut – försöka sätta mig själv i säkerhet direkt eller försöka fota först…😝

Det sista jag gjorde innan jag ringde en taxi hem var att gå in till vallabyerna och först gå runt en fotograferingsrunda och sen plocka fram godispåsen för att se om någon ville ha. Dock hade de väl blivit matade hela dagen och var ganska nöjda, så det var egentligen bara en som var sugen på godsaker. Men hen var väldigt söt, och väldigt mjuk i pälsen. 😁

De här var ju också lite onödigt söta nästan…

Bad taxichauffören att släppa av mig nära någon bra resturang, och han föreslog Five Arches, som var en pub. Kollade deras meny utanför men blev inte så inspirerad. Tog en sväng runt stan men blev inte mer inspirerad någon annanstans heller så hamnade där till slut i alla fall. Beställde en hamburgare då inget annat såg gott ut förutom möjligen lasagnen, och den var slut. Men hamburgaren var inte god den heller. Och stripsen var enormt torra och smaklösa. Det roligaste var väl att en av de andra gästerna hade med sig vovven in och den verkade tycka att min mat såg ENORMT god ut – då den stirrade på mig hela tiden. Husse försökte få den att ligga ner på golvet och ställde sig mellan vovven och mig, men då kikade vovven mellan benen på honom. 😂

Gick snabbt därifrån när jag inte fick i mig något mer och började blogga lite på rummet. Klockan 20 var det nämligen dags för spökvandring här i stan. Jag hann aldrig med den förra gången jag var hit, men nu hade jag tre möjliga tillfällen och jag tänkte inte missa den ifall det kom för lite folk någon dag. Idag var vi dock massor med folk, säker över 20, så det var ingen risk att det skulle bli inställt. Guiden var bra och pratade snabbt men tydligt och vi traskade runt i några smala gränder och nere i hamnen. Hon berättade historier om spöken, pirater, häxor och fairies och med en god portion humor. Enligt hennes egen hemsida hade denna promenad utnämnts till en av de fem bästa i Storbritannien, och jag kan nog hålla med. De i Cardiff för 6 år sen är fortfarande högst upp på min lista, men den här kan definitivt mäta sig med de i London.

Med väldigt ond vänsterfot tog jag mig sen till hotellet och uppför de tre trapporna. Hade tänkt åka till Pembroke och slottet imorgon, men får se hur bra jag kan gå. Eventuellt vore det *smart* att ta en lugnare dag och vila foten, men…🙄

Exiter…

Posted on 2019-07-09 by Lizzan

…eller exit Exeter. Sista dagen här, och jag var för trött för att ställa väckarklockan. Sov förbi frukosten och gick istället till Dinosaur café här i närheten för att äta. Dock blev det en full English där också. 😝

Det var en varm dag med strålande sol så jag tänkte bege mig ner till vattnet, leta upp lite skugga och äta glass och läsa bok, men jag är ju inte så bra på att göra det jag tänkt. Såg en backe och började direkt gå uppför den, bort från floden. 🙄

Hamnade i Northernhay och Rougemont Gardens där jag gick uppför lite fler backar i solgasset. Ett gäng barn sprang också runt och lekte och skrek, så det var inte riktigt min miljö.

War Memorial

Färgglad entré till parken.

Sen skulle jag ner till Quayside. Och gick in på ett museum. Ramm, som jag så gärna vill fortsätta med stein, men trots att det fanns både sten och metall därinne handlade det inte om tysk rock. Royal Albert Memorial Museum har lite allt möjligt, på en yta som kändes alldeles lagom att strosa igenom på en timme. Är man mer intresserad kan man nog spendera mer tid, men jag njöt mest av svalkan därinne samtidigt som mina fötter inte alls ville att jag skulle stå still och titta i ett gäng montrar. Entréhallen var dessutom målad i en alldeles horribel färg, säger hon som gillar blått. 😝

Alldeles fel färg. Men Albert kanske trivs ändå.

Gick ut därifrån och styrde kosan mot vattnet. Med lite omvägar. 🙄 Råkade också hitta en pysselaffär som bland annat hade tyg och sånt, och kunde inte låta bli att gå in. Gjorde ett jätteinköp av en meter band för 25 pence…😱

Sen hade jag gått nerför jättelänge, och kolla, där var ju floden. Hade dock en bit kvar att gå till restaurangområdet, och på väg dit fick man gå igenom en ordentlig fågelflock. Nu är jag inte den som är rädd för dem, men det kändes lite skumt att ha ett tjugotal duvor och annat som flaxade runt mig.

Hittade direkt ett ställe som sålde glass, och när jag handlat min var platsen jag tänkt sätta mig på upptagen av den äldre man som gått ut ur caféet när jag var på väg in. Frågade lite framfusigt om jag fick göra honom sällskap i skuggan, för det stod bara ett bord ute, och det gick bra. Han var visst (också) från Plymouth, precis som han jag pratade med på tåget.

Färja som dras över floden med handkraft.

Med glassen uppäten letade jag mig sedan en skuggig bänk, vilket var lätt eftersom stora tunga moln dragit in. Och sedan SATT JAG STILL. I typ 2 timmar. 😁 Lyssnade på the Hound of the Baskervilles, eftersom jag ska på en sån guidad tur imorgon. Kommer dock inte hinna bli klar med den, men har hunnit cirka två tredjedelar.

Hade sett ut en hamburgerrestaurang till middag, Meat59, och den var sådär en dryg kilometer bort. Min ”lugna” dag visade 10 000 steg redan innan, och på kvällen skulle jag på spökpromenad. Nåja, i morgon får jag ju åka bil. 😁 Traskade iväg och hittade lätt fram. Beställde en Devon Mist cider som var godare än den jag provade i förrgår, och en Smoking Cow-burgare. Gott! Utan att ha provat alla burgare i Exeter kan jag tänka mig att det stämmer att de här är bäst.

Mumsig burgare

Medan jag åt hade någon dragit åt bältet på min midjeväska, för den satt betydligt tajtare när jag gick därifrån och traskade mot katedralen igen. Spökvandringen skulle börja 19:00 och jag var där en halvtimme innan. Vår guide Bob dök upp strax före sju och vi blev 5 kvinnor som följde med honom runt, varav en till från Sverige. Två andra var från Ungern, men de var där tillsammans, och den femte var från en annan del av England.

Rolig vandring, mer intressanta historier än läskiga, även om Bob var bra dramatisk ibland och fick åtminstone mig att hoppa till. Lite synd att jag inte hann med fler sådana här turer, speciellt som de är gratis. Någon annan gång, kanske.

Bob the guide.

Japp, jag överlevde. Trots Bob. 😝

Men nu ska jag sova så jag hinner vakna imorgon – blir hämtad 9:00 och då ska frukosten vara äten och väskan packad.

Haste ye back…

Posted on 2018-07-31 by Lizzan

Sista dagen i Edinburgh, Skottland, Storbritannien för den här resan. Vad göra? Mitt ben var fortfarande grinigt, faktiskt grinigare än någonsin när jag vaknade på morgonen. Hade inte ställt väckarklockan men sov inte så länge för det. Av alla möjligheter jag hade planerat för så var det att antingen stanna kvar i stan, köpa fudge och kanske gå på något museum, eller så kunde jag åka till North Berwick, ta rundtursbuss till bland annat Tantallon Castle och vila fötterna i alla fall lite. Visste att det skulle bli långt ifrån lugnt om jag stannade i stan, så jag valde kust och slott. Till och med vädret var samarbetsvilligt och lät bli att regna.

Tåget tog sådär en halvtimme, men jämfört med mina tågresor i Wales var det ganska tråkig utsikt. Det var sedan runt 800 meters promenad till centrum av North Berwick, som visade sig vara mycket större än jag hade trott. Snurrade runt lite innan jag gick tillbaka till busshållplatsen i tid för avgång – efter att ha insett att man nog lätt kunde spendera dagen bara här.

Trist nog blev jag enda passageraren på första bussen ut, vilket var dubbelt trist i och med att jag skulle av bara 10 minuter senare, vid Tantallon Castle. Inte trist för mig, men väl för guide och chaufför, skulle jag tro. Jag hade dock en jättelång och urtråkig promenad till slottet framför mig. Det var ”bara” sådär 400 meter, men man såg ingenting, då det var häckar på båda sidor. Slottet skymtade bara nätt och jämnt över kanten. Men sen var jag framme och möttes av väldigt trevligt folk i den lilla butiken/biljettkassan. Det blåste ganska friskt vilket jag bara tyckte var skönt och jag närmade mig långsamt slottet. Kollade först in duvslaget som stod en liten bit ifrån.

Tantallon Castle.

Lite närmare…

Två boningar för fåglar. Duvslaget till vänster och Bass Rock i bakgrunden.

Inuti duvslaget. (Nu tomt på fåglar)

Sedan in i själva slottet. Och utforska varenda liten vrå, förstås.

Uppe på muren.

Nere på marken.

Uppe på muren åt andra hållet.

Vy västerut.

Vy från östra tornet.

Hade fått höra vid ingången att det fanns trappor upp i bägge tornen och upp till en gång uppe på muren. Jag tolkade det som att man kom upp till muren genom att klättra upp i tornen, men….det stämde inte. Men jag hade säkert behövt klättra upp i bägge tornen också ändå. Och tur var väl det, för i ena tornet, det östra, som var mest utsatt för väder och vind, hade stenarna eroderat i helt fantastiska mönster.

Sten

…sten…

…sten…(märker ni ett tema?)…

…ännu en sten…

…och här skulle jag egentligen ha haft en bild på en människa med namnet Sten, men ni får hålla tillgodo med denna…sten.

Från murpromenaden kunde man även se tillbaka mot North Berwick och kullen the Law. Law betyder i det här fallet ringfort.

North Berwick Law

Från slottet kunde man även se Bass Rock, en vulkanö där uppemot 150,000 havssulor håller hus. Ön ser delvis vit ut, men kollar man genom teleskopet ser man att det vita är fåglarna.

Bass Rock.

Max zoom på min kamera, och också på teleskopet. VARENDA. VIT. PRICK. är en fågel. 😲

Rundtursbussen skulle köra förbi en gång i timmen, och det började bli dags att gå tillbaka ut till vägen. Utsikten var lite mer spännande på vägen tillbaka, då man såg North Berwick Law i gluggen mot vägen.

Law långt i fjärran.

Bussen dök till slut upp, lite sent men ändå. De hade säkert skrivit lite tidigare tider i broschyren så att folk inte skulle komma för sent. Även nu var jag enda passageraren och fick privatguide med mig upp på övervåningen. Hon berättade om de olika attraktionerna som bussen gick till och om det omkringliggande landskapet. Helt ärligt är landskapet inte så speciellt, men som transport mellan de olika slotten och museerna är det ett utmärkt alternativ, speciellt som det är ont om övrig busstrafik till en del av dem. En annan familj åkte med en bit, men annars var det lugnt. Kom tillbaka till North Berwick precis som det började hällregna.

Hade tänkt gå runt och fotografera lite innan tåget tillbaka till Edinburgh, men nu blev det inte så lång expedition. Mest bara rakt ner till stranden från där bussen stannade.

North Berwick.

Bass Rock syns härifrån också.

Väl tillbaka i Edinburgh gällde det att göra kvällen så bra som möjligt, även om jag skulle upp tidigt nästa morgon. Enda restaurangen jag ville tillbaka till var Wahaca (förutom Roseleaf, men det var lite avsides). Förra gången jag var i Edinburgh hade jag också varit på en enormt rolig spökpromenad med Cadies & Witchery tours, så jag hade bokat in mig på en sådan tidigare på dagen. På Wahaca möttes jag av samma servitör som jag hade i lördags, han drog direkt med mig upp på övervåningen till hans område och började ge lite tips på menyn. Fick guacamole ”on the house” för att jag kommit tillbaka, och han tyckte också jag skulle prova en Virgin mojito (alkoholfri) istället för det citronvatten jag provat förra gången. Okej, då. 😁 Guacamolen var jättegod och mojiton också. Bytte ut majskolven mot en rätt med ricottaost och ärtor och mint. Fräscht och gott, men majskolven var godare. Servitören, Attila the Hungarian, tyckte också att jag skulle prova den svarta kokosnötsglassen till efterrätt. Så det gjorde jag, dock följde jag inte hans råd att undvika hallonsorbeten, utan det blev en kula sån också. Och så den salta karamellglassen, förstås. Hallonsorbeten var nog min favorit av de tre, men alla var riktigt goda.

Gick tillbaka till rummet, mätt och belåten, och började packa. Spökvandringen började 21:00 så det skulle inte bli mycket tid efteråt om jag ville sova också. Hade det mesta klart innan jag gick iväg. När spökvandringen började möttes vi förvånande nog av en guide som jag kände igen. Oftast byts de ut titt som tätt, men det här var samme en som guidat den där turen för 5 år sedan. Dock med annan makeup.

Nu och då. Han har vitnat lite…men så har han varit död i närmare 200 år också.

Rundturen var fortfarande väldigt rolig, men det var lite andra ställen och historier nu. Vi var också en större grupp vilket drog ner betyget lite (vi var bara fem sist så det blev väldigt personligt). I början var det dessutom med ett par damer som fotograferade HELA TIDEN. Med blixt. Nog för att jag gillar att ta kort, men är det guidning så lyssnar jag oftast på guiden. Och fotograferar absolut inte med blixt så det stör allihop. 🤦‍♀️ Som tur var stannade de kvar och fotograferade någonstans så de tappade bort oss. 😝

När det hela var slut och de frågade om någon ville ta kort med dem hoppade jag naturligtvis på. Och stannade sedan kvar efteråt och visade kortet från förra gången. Han blev jätteglad och önskade välkommen tillbaka igen om fem år till. 😝

Från 2013.

Från 2018. Inte bara guide och deltagare har blivit äldre, iPhone-kamerorna har blivit betydligt bättre också.

Nu är det inte säkert det tar 5 år tills jag är tillbaka i Edinburgh igen, för idag har jag nämligen rest hem. Helt mot min vilja. Grinade både på planet och när jag landat på Arlanda. Ska det verkligen vara nödvändigt att åka hem varenda gång? Som det står på Edinburghs flygplats: ”Haste ye back!”

Spökrika Edinburgh

Posted on 2018-07-25 by Lizzan

Jamen då var man i Edinburgh, då. Jag har knappt fotograferat något alls på två dagar nu, kände att jag behövde en lite avkopplad dag idag och dessutom hade jag ett viktigt ärende att uträtta. Men så här bor jag i alla fall:

Det är i alla fall bekvämt. 😁

Premier Inn, budgethotellkedja. Det är stort, billigt och opersonligt. Läget är perfekt, alldeles intill tågstationen och Royal Mile, och nämnde jag att det var billigt? Lyckades få precis den här veckan för 775 kronor per natt om jag betalade i förväg. MITT I EN STAD. Annars kostar det nästan det dubbla – vill man komma undan billigare får man leta sig längre från centrum, vad jag har sett. Ja, jag har lite flyt. Eller så kallas det research. Eller lite både och. 🙂 Trevligt nog är det i alla fall, skön säng och bra dusch, vilket jag uppskattar ännu mer efter den ganska dåliga duschen på Wavecrest. Har inte bokat frukost, för jag ville kunna undvika att behöva ställa väckarklockan i alla fall några dagar på semestern. 😝 Imorgon blir det dock frukost här, då jag har bokat en privat guide för en tre timmars vandring runt stan.

Idag blev det istället frukost på Milk:

Mums x 2! 😋😋

Och lunch på Wagamama. Grönt och fräscht och väääääldigt gott. Skön kontrast mot korv och ägg och bacon varenda morgon.

Mellan frukosten och lunchen blev det dock ett besök på ett par favoritaffärer. Först Apple, då min iPad har blivit lite trasig. 😔 Den fungerar fortfarande, men ett band med pixlar över skärmen har blivit extra pixliga, flimrar ibland och hänger inte med på ljusskiftningar. Lite jobbigt för fotoredigering…😔😔😔 Hursomhelst var jag in hos Apple för att fråga om det gick göra något åt och jag var ganska beredd att helt enkelt köpa en ny och fixa den här senare. Men…”det fixar vi på garantin”, sa de och beställde hem en ny till mig. Inget knussel eller nånting. Frågade inte ens om något hade hänt med den. Nu är det bara att hoppas att nya paddan hinner hit innan jag måste åka härifrån…😱

Medan jag väntade på min tur hos Apple-genierna (ja, de kallas så 😁) hann jag med ett besök på Bravissimo. Denna gången blev det ”bara” en baddräkt. Och efter det en sväng på Primark. Hittade två par byxor som funkar helt okej, dock inte mina favorit-jeans.

Efter lunch slappade jag en stund på hotellet. Bokade in mig på en spökpromenad 20:30 och då jag redan var ganska trött i fötterna ville jag inte vara alltför sliten redan innan. Har ju som sagt en vandring imorgon också… Det blev middag på Byron, men det kanske var sista gången…tycker inte alls de är lika bra längre. 🤔 Sedan hamnade jag på en gatuartistshow av Skottlands ende svärdslukare. Han jonglerade även med knivar och paradnumret skulle vara att han lade sig under en spikplatta, medan en man skulle ställa sig på spikplattan, och sedan skulle han (svärdslukaren) äta eld samtidigt som han låg där. Nu missade jag dock slutet eftersom han prompt skulle pladdra så länge om att han ville att vi skulle betala. Jag hade ju en tid att passa, som tur var bara 50 meter därifrån, men hade han snott sig på lite hade han hunnit göra sitt trick och få sina pengar. Såg fler i publiken där som skulle med på samma vandring och som också tyckte han snackade för länge.

Men sen blev det då spökvandring med Mercat Tours; Doomed, Dead and Buried. Vår guide hette Rachel och var en av de bättre jag haft äran att lyssna till. Riktigt bra framträdande. Jag fick bidra med ett läskigt skratt på ett par ställen i en historia, vilket naturligtvis var höjdpunkten för allihop. 😂😝 Eller så inte. Vi började på några ställen ovan jord, bland annat i en mörk, smal gränd, och fortsatte sedan ner i valven under South Bridge. Där nere blev det kusligt värre. Det är inte många guider som har fått kalla kårar att gå längs nacken på mig, men hon gjorde det. Minns i och för sig att jag tyckte förra promenaden jag gjorde hos Mercat Tours var riktigt bra också, men annars är det nog bara Cardiff-vandringarna som varit kusligare. Vi avslutade sedan vandringen på Canongate-kyrkogården där hon berättade några historier till. Rekommenderas varmt, fem spöken av fem. 👻👻👻👻👻

When in Scotland…nationaldrycken (tillsammans med whisky) och lokala chips.

Småkuslig spökpromenad

Posted on 2016-03-31 by Lizzan

Okej, det här var definitivt bättre än igår. Jag gick inte och önskade att det skulle ta slut. Jag gick mer och önskade att det skulle börja. Kanske hade jag för stora förväntningar. Kanske var det än en gång bara inte min sorts show.

Guiden Declan var väldigt rakt på sak och tolererade inget nonsens. Vilket var rätt skönt. Han gick FORT. Historierna var intressanta och hans berättande var väldigt dramatiskt. Men, jag fick inte nån krypande känsla. Det läskigaste var när han försvann runt något hörn och man hann bli rädd att han låg i bakhåll för oss, för att skapa fler skrämmande historier…

Jag gillade dock hans teori om Jack The Ripper, den vettigaste jag hört hittills. Nyfikna kan gå promenaden eller köpa hans bok. 😉 (Eller låna den av mig)

En annan kul grej – av fem deltagare på promenaden så var två tyskar och tre fyllde år idag. Jag och ett tvillingpar från USA… 😛

Men njae…kanske tre komma två spöken…👻👻👻

Okuslig spökvandring

Posted on 2016-03-29 by Lizzan

Nja, spökvandringen på Museum of London Docklands var väl inte så mycket att hänga i julgranen. Lite intressanta historier, men den där kusliga stämningen infann sig aldrig. Kanske är jag bortskämd sedan jag gick de fantastiska spökvandringarna i Cardiff. Kanske störde det för mycket att guiden pratade med holländsk brytning och inte hade rätt dramatisk känsla för språket. Kanske var det bara inte min sorts spökvandring. Det är inte ofta jag längtar till att nåt ska vara över här, men det här…njae. Kanske 2 av 5 spöken.

Hoppas på något kusligare och mer spännande imorgon – har planerat att gå The Blood and Tears Walk som har fått finfina recensioner. (Webbsidan är däremot usel, men, men…)

Canary Wharf är tjusigt i mörkret också…

Llandaff Ghost Walk

Posted on 2015-08-07 by Lizzan

Vad kan jag säga? Cardiff History and Hauntings har de bästa spökvandringarna jag nånsin varit på. Och då har jag ändå gått på en hel del i London och Edinburgh. Det var väl en i Edinburgh som kändes lite småkuslig, men det här är den andra som har fått mig (och resten av gruppen) att konstant titta sig omkring.

Vi var bara en liten grupp, jag och två par och guiden, John. (Ännu en J-guide) Rätt ung kille, började direkt prata om Doctor Who medan vi väntade på de sista. Han har jobbat på Doctor Who Experience. En av de andra killarna hade en tröja med ett gäng dalekar på. 😀

Vandringen började precis i skymningen, medan det fortfarande fanns gott om ljus att se vart vi skulle. John började berätta lite historik kring området innan han gick in på de kusliga berättelserna. Efter ett tag var det så mörkt och vi var så djupt in i skogen att vi behövde ficklamporna för att se vart vi skulle. Berättelserna blev mörkare och mörkare, och ja, man kände definitivt av kylan därinne i skogen. Och på kyrkogården.

Bägge paren gick och höll varandra hårt i handen, men jag, jag fick klara mig själv. Jag var nog nästan den som var mest lugn också, inklusive guiden. Det skulle dock inte förvåna mig om han bara spelade nervös, men det funkade. Avbrutna meningar för att han tyckte sig höra något, en snabb vändning på huvudet för att han kanske såg något i ögonvrån… Snart stod vi alla och tittade vilt omkring oss.

Jag blev dock inte lika påverkad som på slottet, kanske för att det inte var någon som faktiskt upplevde något nu. Men det var en bra, kuslig stämning, och hade jag varit kvar här längre och kunnat ta mig till de andra vandringarna hade jag lätt gått på fler. Det här är kvalitet. Och nu är det nästan så att jag måste ta någon fler i London bara för att se om de också kan…

John var dessutom en otroligt schysst kille. Sista bussen skulle gå från Llandaff 23:00, och han sa att om jag inte hann med den så skulle han gå med mig till hotellet efteråt (han hade cyklat och skulle ändå åt det hållet). Nu hann jag precis, och just som bussen körde ut från busshållplatsen såg jag honom på cykeln där och vinkade. Mina fötter är förmodligen glada för att de slapp gå, men annars hade jag gärna pratat en stund med honom. Vi verkar ju ha samma intressen…:-)

Så nu var det ju bara det där med att jag måste åka härifrån imorgon. Jag vill inte. 🙁 Här finns det ju massor med människor som fattar vad jag pratar om när jag nämner dalekar och cybermän och Torchwood och det ena med det andra. De har god cider. Jag älskar arkitekturen i Cardiff Bay. De har alla affärer jag tycker om. JAG GILLAR VÄDRET OCKSÅ. Även när det regnar. Och när solen skiner, för det blir inte för varmt. Jag gillar parken, och träden, och människorna som säger godmorgon när man möter dem, trots att de är i en stad med över 300 000 invånare.

I <3 Cardiff.

Oj, vilken kväll

Posted on 2015-07-31 by Lizzan

Ja, jag slöade hela kvällen på hotellrummet, somnade och missade spökpromenaden, förstås.

Eller så inte…:-P Tog det lugnt en liten stund och kollade igenom lite av turistinformationen som fanns på rummet, kom sedan ihåg att jag skulle skaffa mig ett Visit Cardiff-kort för 4£ för att få en hel del rabatter. De fick att köpa bland annat på slottet, så jag knatade iväg dit. Genom parken. Där det var slät, fin asfalt hela vägen som hade varit perfekt att rulla resväskan på. 😛 Framme på slottet passade jag också på att boka in mig på en walesisk bankett som hålls ikväll.

Innan jag for hemifrån hade jag börjat göra efterforskningar på ett par geocacher där man skulle identifiera bilder. På den ena skulle jag bara bekräfta en sak och hitta en annan, så jag gick mot shoppingcentret St Davids och började kika. Den ena misstanken bekräftades snabbt, och efter några minuter hade jag även hittat den felande ledtråden. Nu var jag dock hungrig så jag gick mot restaurangområdet i köpcentret. Valde Bellini’s, en italiensk kedja. Har för mig att jag har hört något mindre bra om dem, men det bekräftades inte. Maten och servicen var toppen, och ledde mig till kvällens första slutsats:

1. Oliver är suuuuuuuuuupergott.

Pizza, cider och oliver. Italienarna kan allt det.

Sedan gjorde jag ett halvhjärtat försök att hitta cachen jag nu fått koordinaterna till, men det var massor med folk och bilar i rörelse och jag såg inget misstänkt. Annat än mig själv. Vände tillbaka och började leta efter ledtrådarna till den andra cachen istället, där jag har mycket kvar att göra. Hittade ett par saker, men sedan var jag ganska trött i fötterna. Letade mig en pub, beställde en cider (Happy Daze, jättegod) och satte mig och läste. Lugnt och beskedligt av mig, visst? 😀

Hade väl suttit där i en halvtimme när det kom in en man i 60-års åldern och bar på en massa instrument. Coolt, musik! Vid niotiden började han spela, först en sorglig countryballad, och sen en till, fast med lite mer sväng i. Och sen…sen kom insikt nr 2:

2. Ibland kan väntan bli höjdpunkten.

Jag satt sedan som fastklistrad tills jag var tvungen att gå vid tio för att hinna med spökena. Bytte några ord med karln som hade hjälpt honom bära in grejorna, fick reda på att han hette Sicknote Steve och att han skulle spela i Pembroke i helgen. Inget mer i Cardiff medan jag är här. 🙁

Mer exempel: Sicknote Steve på Youtube

Sen var det spökdags på slottet. Fick ett jättetrevligt välkomnande, vi väntade lite på några som var lite sena och drog sedan igång.

Cardiff Castle by night.

Upplägget är så att man har en varsin ficklampa medan man går från plats till plats, men att man släcker dem medan guiden pratar. Och då blir det mörkt. På ett ställe becksvart. Guiden var väldigt bra på att berätta vad som hade hänt på det olika ställena, och fick oss att lägga märke till temperaturförändringar, små ljud, etc. Det var en rejält kuslig stämning. En av tjejerna kände sig svimfärdig och fick gå ut. Andra tyckte det de såg eller kände något. Jag har varit på många spökpromenader men aldrig varit med om nåt liknande.

Sen gick vi och satte oss i bankettsalen. I mörkret. Guiden hörde att golvet knakade, och lyste ditåt med ficklampan. Damen bredvid mig grabbade tag i min arm, jag tittade mot ljuset och skrek. Ni som jobbar med mig vet hur jag låter. 😛 Det stod en man där. När första intrycket lagt sig kände jag igen honom som en i gruppen som irrat iväg på egen hand. Gah. Sen återkom dock den kusliga stämningen snabbt. Jag vet inte om det var atmosfären på slottet, guidens skickliga berättande eller om det faktiskt fanns något där, men vi stod allihop och tittade nervöst omkring oss innan det var klart.

Jag tror egentligen inte på spöken, men gillar historierna. Dock kände jag mig iskall vid vissa tillfällen, men mitt vettiga jag vill få det till att det bara var en psykologisk reaktion på det jag hörde. Fast jag vet ju inte allt…

Insikt nr 3: Ibland är det man väntat på verkligen höjdpunkten.

Lizzans Reseblogg

Inlägg från mina resor

Tag Archives: Ghost walk