Silly i Rhosili

Värmeböljor är tydligen allvarliga saker, inte bara för människor. Tågbolaget jag skulle åka med till London på måndag skickade mail igår kväll och uppmanade folk att undvika att resa på måndagen eller tisdagen då temperaturerna skulle bli så höga. De varnade för förseningar och inställda tåg och skulle behöva hålla en lägre hastighet för att minska risken för urspårningar. Dock kunde man få resa onsdag eller torsdag på samma biljett om man ville det. I teorin skulle det ju kunna funka, mitt plan går först 21 på onsdag kväll och jag *borde* vara i London strax efter 14. Men jag ville inte chansa på att det skulle fungera i praktiken.

Istället bokade jag om min tågbiljett redan till imorgon söndag, vilket jag fick göra utan avgift – woohoo. Hade något med covid att göra och gällde till september någon gång. Bokade en extra natt på hotellet i London – för 2500 spänn – men kunde inte boka samma rumstyp som jag hade de andra två nätterna så får förmodligen byta rum efter första natten. Försökte säga till i receptionen här att jag tänkte checka ut en dag tidigare, men det var tydligen helt ointressant. Okej då. Tror knappast jag får tillbaka några pengar heller, eftersom det är betalt via booking.com – det är väl såna här gånger man skulle ha bokat direkt med hotellet. Det brukar jag i och för sig göra, om inte priserna skiljer så mycket. Men inte den här gången.

Med all administration omhändertagen var det så dags för utflykt. Gissar att det inte blir annat än att sitta på rummet i London, så fick ju gå all-in idag istället, när det bli sista semesterdagen det går att göra nåt. Hade kollat upp bussar till och från Rhosili, som är Storbritanniens första område att bli utsett till ”Area of natural beauty” och har bästa stranden i landet. Det skulle gå en varje timme, och jag såg ut att vara i tid till den som skulle gå 20 över 10 ungefär. Kom fram till rätt gata, och såg en hållplats på varsin sida av vägen. Skulle tydligen åka från hållplats A, men såg ingen sådan märkning på någon av busskurerna. Tycker överhuvudtaget sådan märkning varit lite dålig härborta. 🙄 Nåja, jag kollade reseappen och busskartan och såg att bussen började med att åka uppför gatan, så då var det bara att gå över till andra sidan. När jag väntat en stund kom ett par unga tjejer (typ i min ålder, fast 20-ish) och undrade om det var rätt hållplats för att ta sig till Rhosili. Kändes som ett bra tecken att vi var på samma ställe i alla fall. 😁 Några minuter sent dök även bussen upp och vi jublade.

Resan ut gick utan några större problem, och vi såg en hel del djur längs och på vägen. Hästar, får och nötter. Ja, såna man får nötkött av. 😝 En ko/oxe höll nästan på att bli påkörd av en cyklist när den plötsligt blev utjagad på vägen av en ”kompis”. Såg fallskärmshoppare också, först en, sen två andra, och sen var de två plötsligt fyra! Kanske var skönt väder där uppe, så jag blev nästan lite avis.

Några minuter mer sent var vi sen framme i Rhosili. Fånigt fint egentligen – men jämför hur mycket grönare gräset var förra gången jag var där. Hade handlat dricka och nötter innan jag for ut, men sparade frukosten då jag ändå inte tänkte äta på bussen och hade minnen av goda lammburgare från sist. Inga burgare fanns det nu, men gott om caféer så jag behövde inte gå hungrig. Har snöat in på bacon-mackor på sistone så det blev en sån, den här gången modell större. Letade mig en hyfsat skuggig bänk och högg in.

Hittade också en broschyr över området, vilket var bra då jag egentligen inte hade gjort några planer alls. Tidvattnet var på väg ut vilket medförde att gångvägen ut till Worm’s Head skulle vara öppen, så det var ett alternativ. Lågvatten innebär också att vraket efter skeppet Helvetica blir synligt på stranden. Sedan kunde man också ta diverse vandringar runt Rhosili-udden, eller upp på Rhosili Down, eller genom ett gammalt jordbrukslandskap som National Trust återskapat, eller bland en plantering med solrosor. Försökte bena ut vad som skulle ge bästa fotona utifrån mängden energi jag kände att jag hade i kroppen, och kände i alla fall att det var överkurs att ge mig ut på Worm’s Head. Eller upp på kullen. Däremot ville jag fota wyrmen, så jag gick nedöver och tog lite pauser då och då. Hade inte tagit någon bra selfie (eller någon alls) på denna resa förutom med iFånen, så ville testa det också. När jag och kameran till slut var överens om hur intervallfototagning gick till blev det lite silliness (fånerier) i Rhosili…

Rhosili bay.
Helvetica från högt upp och långt bort. Ja, de där små träbitarna mitt i bilden.
Silly Liz i Rhosili.

Gick sedan ner till kustbevakningens lilla hus och såg att övergången till Worm’s head precis öppnat. Tänkte som sagt inte gå över själv, men man kan ju alltid fota andra som gör det. Hittade ett till bra ställe för mer silliness också. På vägen dit gick jag förbi solroslandet, men de skulle ha 3 pund i betalning för att gå in där och jag kände just då inte att jag hade energi eller intresse nog för det.

Worm’s Head.
Ser ni människorna där borta?
Här är en på närmare håll.
Panorama utan silly Liz. Tråkigt, visst?

Tog mig sedan lite lugnt och försiktigt tillbaka upp till parkeringen och caféerna och restaurangerna. Energinivån var låg och jag hade tänkt mig ner på stranden för att fota skeppsvraket – och det var VÄLDIGT långt ner. Gick in på Bay Café och beställde en club sandwich. Och så hade de brownies som såg så otroligt goda ut att jag tog en sådan också. Mackan tog en stund att bli klar, så jag tjuvsmakade lite på brownien innan….shhhhhh, säg inget. Efter första tuggan macka blev jag alldeles paff. Den SMAKADE ju faktiskt något. Och till och med gott. 😂 Tycker jag har blivit besviken nästan överallt på maten den här resan (förutom på Nando’s ❤️), men det här var riktigt bra. Och brownien var nästan lika god som den såg ut. 😁

Mumsig mat.

Gick sedan lugnt och försiktigt nerför den väldigt långa stigen ner till stranden. Var proppmätt och glad för att maten borde ha hunnit sjunka undan innan jag skulle upp igen – vilket jag redan gruvade mig för. Nere vid havsnivå gick det faktiskt att ta sig ut på lite fastare sand utan att få sandlådor i skorna, så jag satte direkt fart mot Helvetica. Dock var vraket rejält hemsökt av osaliga andar (läs barn) så det blev inte så mycket fotograferande som jag hade velat. Inte för att man hade fått något artistiskt snyggt foto ändå med alla tält, människor och vindskydd som var på stranden. Ska dock inte säga att det var trångt. Stranden är 4,5 kilometer lång och när tidvattnet är helt ute måste den vara 500-600 meter bred också. När tidvattnet är inne är den nog snarare bara några meter – det är väldigt långgrunt.

Helvetica. Inte mycket kvar av skeppet nu.

Tog av mig skorna och vandrade ut mot vågorna. Gick sedan en bit mot Worm’s head för att få med färre människor på bilderna, och vattnet var generellt rätt varmt faktiskt. Ibland kom det dock lite kallare vågor som svalkade skönt.

Worm’s Head från havsnivå, med solglittrande vågor.
Det var vågigt åt andra hållet också.
IFåne-selfie. 😁

Sådär en timme innan det skulle gå en buss hem bestämde jag mig för att försöka hinna med den. Backen upp såg helt helvetisk ut, speciellt i värmen, så jag ville ha gott om tid. Nästa buss skulle gå 1,5 timme senare, men det var ju ändå ingen katastrof. Först tog det ju rätt länge bara att gå in från vågorna till skeppsvraket, men där var det ännu mer action nu så ingen mening alls att fotografera. Gick in resten av vägen till stigen upp och försökte få bort all sand från fötterna innan jag stoppade ner dem i skorna igen. Började sedan gå – väldigt långsamt – uppför backen. Insåg att jag nog varit en av dem i allra sämst form nere på stranden – andra hade nog haft vett att låta bli när de insåg vad de skulle behöva ta sig uppför sedan. Svetten rann och stegen var långtifrån snabba, men till slut var jag uppe ändå. Och hade bara en liten uppförsbacke kvar till busshållplatsen. Blev dock förvånad att se att det bara tagit runt 20 minuter jämfört med de 30 jag ville ha på mig. Men jag var heeeelt slut, så tur att det är färdigsemestrat för i år. 😝

Nääääästan ända uppe. Att fotografera är en bra anledning till att få hämta andan en liten stund…🤪

Bussen var lite sen nu också, och ännu senare blev vi in till stan. Ungefär halvvägs blir vi stående i en kö av bilar som inte tar sig någonstans alls. Tydligen var det en annan buss på väg från andra hållet som behövde ta sig förbi först på något vis. När den hade passerat trodde vi att det skulle vara lugnt, men då kom det en husbil istället, som inte kunde köra förbi. Den hamnade till slut nos mot nos med bussen, och då började bilarna köra förbi allihop. Tills det kom en bilförare som inte tyckte hon kunde köra förbi, och då blev vi stående allihopa. Ingen tog sig varken framåt eller bakåt. Folk längre bak i kön blev irriterade och tutade, men till slut kom det en man som vinkade fram kvinnan som inte tyckte hon hade plats och det gick hur bra som helst. Skämt om kvinnor och bilkörning får ni lägga in själva. 😝 Efter mycket om och men fick vi även tillbaka husbilen i sin egen halva av vägen och proppen släppte åt bägge håll. Det var lång kö som vi mötte kan jag säga. Alla ville väl ut till Gower och stranden inför värmeböljan, och dessutom tror jag skolorna har tagit sommarlov.

Förutom den lilla spänningen hade jag nog kunnat somna på bussen, trots att klockan inte ens var 18. Fick dock en glimt av Three Cliffs Bay genom fönstret, och det kan definitivt bli ett framtida besöksmål. Det fanns med i idélistan redan inför den här resan, men man hinner ju inte allt. Roligt förresten när man känner igen ställen som man bara sett på bild förut. 😁 Såg ett slott också, som förmodligen var Oxwich, enligt var vi var på kartan.

Klev av bussen på motsatt sida av vägen där jag hoppade på, och hade sådär en knapp kilometers promenad till hotellet. Inte var det mycket fart på fötterna nu heller, och det var fortfarande varmt – det har tydligen varit runt 25 grader idag. Köpte lite matnyttigt på Tesco och tog sedan en dusch för att få bort saltvatten och sand och svett. Sen återstår det bara att sova och packa innan det blir bye bye Swansea. Förhoppningsvis på återseende någon gång.

Gower

När jag är i London brukar jag bo på Gower Street. Den har inte så mycket gemensamt med Gower-halvön här i Wales, förutom kanske mängden turister. Och idag har jag verkligen förstått varför.

Det var alltså dags för första dagsturen utanför Cardiff. Vi skulle vara på plats 8:50, frukosten här började 8 och det tar typ en halvtimme att promenera. Hmm. Frågade personalen igår om det fanns något alternativ, och jodå, det var bara att komma ner tidigare och hugga in på den kalla buffén. Det var kocken som inte kom dit förrän senare. Så det gjorde jag.

Väl på plats (jag vet att det börjar bli tjatigt) blev vi glatt välkomnade av guiden Jan och hennes man/chaufför/också guide John. (Mina guider så här långt har hetat Judy, James, Jan, John och avstickaren Nigel) Vi var en hel busslast med bara kvinnor, något som visst aldrig hänt förut. Lite deprimerande var dock att drygt hälften var engelskalärare i Tyskland, Spanien, Österrike etc., och deras engelska…njae, inte riktigt jättebra. Man skulle också kunna tro att lärare skulle vara väl medvetna om hur roligt det är att eleverna snackar sinsemellan under föreläsningarna, men…det var stundtals svårt att höra Jan för att de tjattrade så mycket. Men det var nog det enda negativa idag.

Vi började med ett kort besök på ett museum i Swansea, och såg lite roliga fordon. Det fanns säkert mycket mer att se men vi hade inte så gott om tid. Istället for vi vidare till Langland Bay, där vi sedan gick längs kusten till nästa bukt, Caswell Bay. Urtjusigt. 

Wales Coastal Path mellan Langland och Caswell

Sedan var det bara att hoppa på bussen igen och åka vidare till Rhossili, som utnämnts till Storbritanniens bästa bukt (tror de har utmärkelser för allt här). Här hade vi två timmars fritid, inklusive lunch. Jan tipsade om några bra ställen att äta, men jag travade iväg mot utsikten. Och gick förbi en familj som stod och sålde hemmagjorda, grillade lammburgare. För 3 pund. Tog ungefär en sekund för mig att ställa mig i kö. Mums. Och medan jag åt, stod jag och kollade på det här. 

Rhossili Bay

Och sedan gick jag ut mot det här.  

Worm’s Head

Jobbigt ställe. (Inte)

Sen in i bussen igen och vidare till Arthurs Stone, ett gravmonument som är 4500 år gammalt. Utsikten därifrån var också magnifik. Tyvärr, det var visst en till negativ sak, så var det ett par idioter där, varav den ena höll på och viftade med någon flagga, och dansade uppe på stenen. Han var förmodligen påverkad av nåt värre än alkohol och var inte trevlig på något vis. Det hela vägdes dock upp av att det på andra sidan vägen fanns…vilda ponnyer! 😀 Eller vilda och vilda, de var rätt snälla. Förutom att de gärna inte ville stå stilla och posera snyggt för kameran. Till slut var det en som nästan verkade vilja följa med mig hem. 😀 

Ponnysar!

Jan sa att vi hade chans att få se några imorgon också, när vi ska till Brecon Beacons.

Sen var det resa tillbaka till Cardiff. Under tiden berättade Jan lite om norra Wales, och att det på Anglesey fanns en ort med ett jättelångt namn. ”Är det någon som kan uttala det?” frågade hon. ”Yes”, svarade jag, och fick förstås bevisa det. ”Llanfairpwllgwyngyllgogerochwyrndrobollllantysiliogogogoch.” Jubel. 😀 Hon sa sen att det på fjorton år inte varit en enda som kunnat det när hon frågat…:-P Hon spelade upp en av låtarna jag använt som hjälp till att lära mig, och sen var det en av de andra som frågade om den fanns på YouTube. ”Japp, skriv bara in ortsnamnet. :-P”

Väl tillbaka på hotellet satte jag direkt första kamerabatteriet på laddning – tydligen hade jag blandat ihop två batterier tidigare så att bägge mina extrabatterier var nästan helslut idag. Kunde blivit jobbigt, men de höll. Gick sedan till en indisk restaurang här i närheten och åt middag. Riktigt bra mat, men vill man ha det starkt där ska man nog ta den starka – jag tog en medium-rätt, vilket brukar vara tillräckligt, men det var mest bara gott, inte starkt. Efter en stund dyker det upp en kille vid bordet och börjar prata med mig, innan jag tittade upp tänkte jag att det var en av servitörerna, men sen såg jag ju att det var värden från den walesiska banketten i förrgår. Han hade tyckt att han kände igen mig och ville bara komma och säga hej…:-D

Och för övrigt har jag blivit solbränd. 😛