Harlech

Så, idag har jag utforskat Harlech. Helt ärligt så tar inte det så jättemycket tid för det är inte ett stort ställe. Efter att ha sett morgonsolens strålar över slott och berg, och ätit en helt fantastisk frukost gav jag mig ut. Hade hittat en stadsvandring på runt 5 kilometer som lät som en bra idé, och det hela började med ett till besök på utsiktsplatsen mot slottet.

Den lätt böjda stenmojen mitt i bild beskriver vilken bergstopp som är vilken och var byarna ligger på halvön Llyn. Tyvärr har den slitits ner så att den nästan är oläslig. Lägg dock märke till bänken till höger…

…som är tillägnad Kathleen Mary Jones. Vilken kvinna hon måste ha varit, för att ha fått en bänk tillägnad sig med den utsikten!

Gick vidare nerför backen och hamnade först på golfbanan, Royal St Davids, som med både slottet och bergen som kuliss eventuellt gör det lite roligare att hamna i en eller annan bunker. Hittade en stig genom sanddynerna, och inom kort var jag nere på stranden. Gyllene sand så långt ögat kunde nå. Av med skor och strumpor, förstås! (De blev ju ändå fyllda med sand på en gång 🙄) Lekte lite mer men är fortfarande inte säker på att jag har ett bokomslag. Vandrade sedan i sakta mak norröver, och tittade på allt som spolats i land – bland annat massor med maneter. Kollade när jag kom tillbaka och de var tydligen lungmaneter, och i stort sett helt ofarliga för människor.

Det ÄR en golfbana där mellan sanddynen och slottet och bergen. Den syns bara inte…och slår man väldigt fel kan man hamna i en enorm bunker, men då är man nog snarare out of bounds…😝

Hur svårt ska det vara att skriva fem bokstäver ungefär lika stort?!?

Stranden norrut.

Strandfynd. Tyckte väldigt synd om maneterna…😔

Tog stigen in mot ”centrum” och lyckades efter lite om och men få på mig strumpor och skor igen. Har fortfarande blåsor på fötterna och plåstren hade lossnat av sanden, så det var lite nervöst hur mycket ont det skulle bli innan jag var uppe på rummet igen. För uppåt var det. Hade sett en skylt igår om en väg med 40% lutning, som var olämplig för bilar…gissa vilken väg jag skulle upp nu? Mötte en bil som körde nerför (de måste ha struntat i skylten), de frågade mig om jag verkligen skulle gå uppför där? Jooooo…men väldigt långsamt. 😝

Ett steg i taget…inte var det bara en kort backe heller, det där kanske är en femtedel av backen.

Kom tillbaka till rummet – efter några fler uppförsbackar och trappor – och det var ingen större skada skedd med fötterna. De fick nya plåster och känns nu helt okej igen – ja, helt okej för att behöva tre blåsplåster…😝 Var ganska trött efter sandpromenad och uppför, så jag tog det lugnt en stund innan jag gick ut för att äta middag. Restaurangen jag hade kollat upp, As is, var på andra sidan byn, alldeles intill slottet. Därmed inte sagt att det tog många minuter att gå dit. Det stod i recensionerna att det var bäst att boka, så jag var förberedd på att inte få plats, men var där direkt när de öppnade. Särskilt uppbokat var det inte, inte alls som på the Canteen i Newport, så jag fick ett bord alldeles framför baren där de två unga tjejerna mest stod och väntade. Kände mig en smula utstirrad…😕 De lät också ganska förvånade över att jag ville äta ensam, men…de kanske själva inte känner sig bekväma med det. (Jag skrev en recension om förra stället jag kände mig obekväm på och nämnde det, och fick ett lite irriterat svar från ägaren när jag inte kunde peka ut exakt vad som fick mig att ge så dåligt betyg, 3/5, så jag har funderat en hel del på vad som gör det obekvämt att äta själv. Kan inte säga att jag har kommit på något klokt, men att sitta och känna sig utstirrad är inte ett plus. 😝 Samtidigt undrar jag om det inte är så att det känns som att personalen undviker en när de går förbi också…men är man fler som äter lär man kanske inte titta på personalen. 😂 Hmmm, jaja, jag får säkert tillfälle att fundera mer på det.) Huvudrätten var helt okej, kycklingfilé med pommes och haricot verts, och en ”chocolate and orange pot” till efterrätt, som visade sig vara någon sorts pannacotta med honeycombbitar. Mums!

Men annars vet jag inte riktigt om jag gillar det här stället så mycket. Slottet och omgivningarna är magnifika, men själva byn känns misskött och tråkig. De allmänna toaletterna är inte fräscha alls, fotbollsplanen nedanför slottet är oklippt och återigen är det nog helt enkelt en för liten by för min smak. Lower Harlech känns fult och fyrkantigt. Ont om affärer och matställen. 1,5 dag har räckt alldeles utmärkt här, speciellt som jag har haft tur med vädret. Återvänder jag hit är det för det fantastiska boendet och inte mycket annat. Fast jag hittade ett minus med det också, städningen var alldeles för nitisk för min smak. Har jag lagt något på ett visst ställe förväntar jag mig att det ska vara kvar där, och inte undanstoppat i en låda när jag kommer tillbaka. 🙄

Slappar nu lite på rummet (eller bloggar, menar jag, men allt som jag inte behöver röra på mig eller ha fötterna i marken för känns som att slappa 😝) och kollar solnedgången bakom slottet. Imorgon reser jag vidare mot mitt sista stopp i Wales för den här gången, Llandudno. Förstår inte alls var de första tre veckorna har tagit vägen, men samtidigt är det först nu som jag börjar känna mig ens i min vanliga form efter förkylningen. Blir hämtad imorgon bitti av Judy, som jag träffade även förra gången jag var här och kom väldigt väl överens med. Ser fram emot att återse henne och se vad hon hittat på till mig den här gången…😁

Wow, wow, WOW

Nej, det är inte rättvist. Men det är fritt fram för er att åka hit också…😁

Jag hade två tåg att välja på idag, ett som gick 9:30 och nästa som gick 12:30. Hade tänkt försöka hinna med 9:30, men…orkade inte. Så istället blev jag utslängd från hotellrummet i två timmar utan att ha något att göra. Och precis när jag kom ut började det duggregna…*suck*. Jag var egentligen inte ens på humör för att fotografera. Men det gick ju inte att bara sitta och göra ingenting, så kameran åkte fram ändå. Och så kom jag på att det skulle ju vara coolt med en omslagsbild till fotoboken det ska bli av alltihopa när jag kommer hem, så jag började i alla fall testa lite såna foton efter att jag skrivit Wales i sanden.

Är inte så säker på att det här blev bra, men som exempel…😝

Till slut var det nästan svårt att slita sig för att gå och hämta väskorna och knata till tåget mot Harlech i norra Wales. Cambrian Coast Line, som är tågresan längs kusten norrut skryter med att den är ”One of the most scenic railway lines in the whole of Britain”, och jag, dum som jag är, trodde ju att det var lite överdrivet. Det är ju sånt de har skrivit om mest varenda litet turisttåg här. Men. Men, men, men. I det här fallet kan de nog ha rätt. Jag har då aldrig åkt tåg längs någon vackrare sträcka i alla fall. Hade jag kört tåget hade jag stannat ungefär var 10:e meter för att ta kort, och då skulle det ha tagit minst en vecka innan vi var framme. Nu kunde jag bara sitta och försöka låta bli att grina istället…😂 Fotade lite genom fönstret, men det här är kort tagna i farten, med en iPhone, genom en väldigt skitig ruta…förutom kortet på själva tåget, då…😝

Överst vänster: Dovey Junction, där jag fick byta tåg mitt ute i ingenstans, Mitten vänster: ingen aning, Nederst vänster: tror det är Barmouth, Höger: Fårskallar

Kom efter 20 minuters försening fram till Harlech, där jag blev mött av Peter från Pen-Y-Garth. Varenda mail jag fått från dem har innehållit erbjudandet om att bli hämtad från tåget, så till slut insåg jag att det kanske var klokt att använda mig av den tjänsten. Och jo, det var klokt. Harlech är i det närmaste lodrätt. Tågstationen är på botten, och mitt boende nästan längst upp. Eller i alla fall halvvägs. Men som Peter sa på väg upp – utan backar blir det ingen utsikt heller. Blev visad till mitt rum och fick sedan lite tid för mig själv. Gick mest bara runt och skrattade, för det här är helt otroligt.

Mina rum…för jo, det är två. Badanka och hemgjord tvål. Tydligen bakar Cheryl (Peters fru) något färskt bakverk varenda dag. Den här sconen var i alla fall jättegod.

Men. Det är inte insidan på rummet som är det häftiga. Jag tyckte jag hade bra utsikt i Aberystwyth, det här är några snäpp bättre…

Man ser det bättre på riktigt, men jag har slottet och hela Snowdonia utanför fönstret.

Till slut fick jag bara ta mig i kragen och ge mig iväg och kolla lite närmare på det där slottet som så dominerar den här byn. Baaaaaah. Ibland får jag frågan om vilket som är mitt favoritslott, och jag börjar inse att svaret oftast är precis det jag befinner mig i för tillfället. Efter förra resan hade jag sagt Conwy. Igår hade jag eventuellt sagt Carreg Cennen. Men nu är Harlech med där uppe i topp också.

The Gatehouse

Armourer’s Tower, med Snowdonia i bakgrunden.

Lizzan längst upp i sydvästra tornet. Tror faktiskt inte jag är helt ur form längre…trapporna upp var mindre jobbiga än jag hade trott.

Ögon mot havet.

The Gatehouse

Tillfällig besökare.

Men, undrar ni säkert, hur ser det där slottet ut egentligen? Jo, efter att jag gått uppför alla hundratals trappsteg därinne och även nerför dem igen, ätit lite mat och lämnat av stora ryggsäcken på rummet begav jag mig ut till en utkikspunkt över slottet. Väntade in lite tjusigt ljus, och voilà! Harlech Castle…

Berget vars topp är täckt av moln är Snowdon.

Och sedan slog jag huvudet i en av de låga takbjälkarna här på rummet. Bara så att ni inte tror att allt är perfekt. 😝