Med Donie till Dingle

Posted on 2024-08-01 by Lizzan

2024-07-23

Dags då för nästa rundtur, på vad som förmodligen skulle kunna vara den sista bra dagen på Irland, förutsatt att dagen faktiskt blev bra. Vaknade i god tid, åt frukost, och hade så gott om tid på mig till samling att jag nästan kom för sent. På förra rundturen hade ju även guiden kommit efter samlingstiden, så jag var inte så orolig ändå, men när jag kom fram såg jag att bussen redan var på plats. Guiden var på språng och letade folk, det fattades en familj på tre till efter att jag dykt upp. Donie, som han hette, berättade sedan att han kört runt Ring of Kerry dagen innan, och de hade verkligen inte sett nånting alls – det lät som att det hade varit ännu sämre väder än när jag var ute på den med Mairtin. Dessutom hade bussen gått sönder, så de hade inte kommit tillbaka till stan förrän vid 9-tiden på kvällen. Fördelen med det var i alla fall att vädret lättat tillräckligt för att få bra utsikt vid Ladies’ View, men det lät absolut som att jag gjorde rätt som åkte till Fota istället för att testa en sväng till på Ring of Kerry.

De sista passagerarna, en indisk familj med en ung tjej dök upp några minuter sent för incheckningen men ändå i tid för avfärd. När jag klev in på bussen såg jag att de första tre paren som kommit dit tagit plats på singelsätena längs vänstersidan samt dubbelsätet längst fram. Vi skulle åka medsols runt Dingle och jag gissar att Donie tipsat de som var tidiga att ta platserna med bäst utsikt. Typiskt att jag inte skulle vara så tidig just idag då. Jag hoppade istället in på dubbelsätet näst längst fram och sneglade lite irriterat på ungdomarna på andra sidan gången när de satt och sov eller stirrade ned i telefonen istället för att kolla utsikten, men till slut insåg jag att det var fint på min sida också. Dessutom såg Donie till att vi stannade på så många ställen som möjligt, så det enda jag missade var att kunna ta telefon-foton genom fönstret som ändå aldrig blir särskilt bra.

Första stoppet var på stranden i Inch, där vågorna bara rullade in en efter en. Ett gäng ungdomar skulle lära sig att surfa och var ute i vågorna för att vänja sig vid dem, samtidigt som brädorna låg snyggt uppradade på stranden. Inte bara jag tyckte det var ett bra motiv för foton. Tyckte även att stranden var duktig och väluppfostrad, då den höll sig kvar på marken och inte smet ned i mina skor för att följa med därifrån. Däremot fastnade den visst under skorna, vilket märktes när vi skulle kliva på bussen igen. Sneaky.

Strandhäng! De amerikanska tjejerna på förra rundturen frågade chauffören om det nånsin blev varmt nog på Irland för att bada i havet – av vad jag har sett spelar inte vädret så stor roll här.

Surfkunskaper förmedlas till den yngre generationen.

Tydligen ska man börja med att paddla på land. Den här biten tror jag att jag skulle klara av också, det är sen jag skulle få problem.

Vi stannade sedan vid ett par utsiktspunkter på väg ut mot Blasket-öarna som skulle vara det snyggaste vi fick kika på. Nästa längre stopp var vid Blasket-centret där de skulle ha information om livet på öarna. Ingen av oss var tydligen särskilt intresserade av sånt, utan alla valde att gå ut istället. Jag ville naturligtvis fota så mycket som möjligt, men hade jag haft mer tid på mig hade säkert filmen de visade varit intressant också.

Enligt Johnny Cash ska det finnas 40 nyanser av grönt på Irland – Donie tyckte det här var ett bra ställe att se dem på.

Där borta var vi för två dagar sen. Då syntes inte den lilla ön, som är en av Skellig-öarna, ens därifrån.

Några av Blasket-öarna. Den längst bak till vänster kallas ”Sleeping Giant”, dvs sovande jätten. En av de tydligare människoliknande klipporna jag sett på mina resor.

Utsiktsplattform vid Blasket-centret. Å ja, han sover fortfarande.

Fascinerande skulptur vid Blasket-centret. Tyckte den var lite läskig men cool. 😁

Three Rabbi(e)s and a Butler walk into a bar…eller inte riktigt då, speciellt som vår Rabbie’s-buss hette Rose.

Vi stannade sedan vid en urtjusig utsiktspunkt där jag snackade lite med guiden medan kameran fick gå varm. Han var riktigt trevlig och framhöll att det var bra att jag reste medan jag kunde – där håller jag med fullständigt. Det börjar kännas mer och mer jobbigt men dagar som den här gör det hela värt mödan. Jag får väl också börja anpassa hur jag reser efter hur jag mår lite mer – längre stopp och fler dagsturer säger jag varje år att jag ska fokusera på, men av någon anledning blir det i alla fall minst 3-4 olika stopp när jag sitter med planeringen. Donie hade också en väldigt avslappnad inställning till att komma i tid, han sa att det var viktigare att vi fick skapa minnen än att bussen skulle avgå precis i tid, och att jag inte skulle oroa mig ifall jag var någon minut sen.

Inzoomat på vad som verkar vara en grotta mitt i förra bilden.

Ville man ha extra bra utsikt kunde man klättra upp lite högre också.

Sista stoppet före vårt lunchstopp i byn Dingle var vid Gallarus Oratory, en stenkyrka i form av en upp-och-ned-vänd båt som byggdes under 600-700-talet. Här blev jag sist därifrån, då jag väntade på att få till några foton genom kyrkans fönster (som inte blev bra). Skyndade mig dock så jag hann ikapp den indiska familjen som kommit sist till bussen redan på morgonen. Mannen i den familjen hade också en större Nikon som han klickade friskt på. Det var lite skönt att de var med, annars kunde jag ha blivit sist nästan jämt. 😝

Inte särskilt bra foto genom kyrkfönstret.

I Dingle blev vi sen lössläppta i ungefär 1,5 timme. Tanken var att vi skulle äta lunch här, men jag var mer intresserad av att leta rätt på tornet jag gått ut till förra gången jag var här. Då satt det en snubbe där och spelade tin whistle (en sorts flöjt) och det är mitt mest irländska minne någonsin. Dock såg jag ingen strand att gå bredvid från där vi blev avsläppta, så jag fick kolla kartan. Fick scrolla ganska långt innan jag hittade Hussey’s Folly, vilket var det enda som stämde in på mitt minne. Dit var det över en halvtimmes promenad, och jag ville också få något i magen OCH hinna kolla runt lite i stan.

Jag började därför med att skaffa mig något bärbart att äta, och det blev en toast-macka med kyckling, ost och lök som visade sig vara supergod. Dingle ska vara ett av de bästa ställena att äta på i hela Irland, och med så goda toast-mackor tror jag på det! Gick iväg mot sjöräddningsstationen där det i alla fall skulle vara en gångväg bort mot tornet så jag tänkte se om man fick någon fin utsikt. Längs vägen passerade jag vår buss, men såg inte till guiden. När jag kom ned till vattnet, efter att även ha passerat ett tjusigt hotell, steg humöret betydligt, då utsikten var finfin och ljuset likaså. Började därför med några foton innan jag åt resten av min lunch då man aldrig vet hur länge fint ljus håller i sig.

Vy bort mot Hussey’s Folly. Sist jag gick här spanade jag efter delfinen Fungi, som ofta lekte med båtar och simmare här, men han har inte setts till sedan 2020.

Ljuset ändrades inte nämnvärt medan jag åt, så jag kunde ta lite fler bilder och även ställa upp kameran för lite super-selfies här också. Gick sedan tillbaka in till byn och letade rätt på ett par ställen jag kom ihåg från förra gången. Den första var Dick Macks, en pub som tydligen är kriterium för om man varit i Dingle överhuvudtaget. Jag gick inte in nu, så gissar att jag måste åka tillbaka.

Vy tvärsöver vattnet från där jag satt och åt.

En gata i Dingle – det fanns egentligen bara 4, i en fyrkant, som man behövde hålla reda på.

Stjärnor för personalen utanför Dick Mack’s.

Det andra stället jag ville kolla in, och som jag sett både förra gången och från bussen när vi åkte igenom stan vid ankomst, var en affär som bokstavligt talat hade mitt namn på skylten. I alla fall förnamnet. Lisbeth Mulcahy är en designer och textilartist som haft en butik här i bra mycket mer än tjugo år, fick jag veta av butiksbiträdet – som tyvärr inte var Lisbeth själv. Jag kikade runt ett tag och tyckte egentligen att allt var väldigt dyrt, men till slut plockade jag med mig en lila och turkos halsduk till disken för att betala. Frågade mest på skoj om man fick rabatt om man själv hette Lisbeth, men tydligen inte. Fick nöja mig med att veta att de i Dingle åtminstone skulle ha en chans att inte kalla mig Elizabeth när de haft en rättstavad skylt i stan så länge. Då det tagit lite extra tid i affären var jag någon minut sen tillbaka ned till bussen, så jag var glad att guiden sagt åt mig och indierna att inte komma dit före 15:30 utan hellre någon minut sent. Det kändes ännu bättre när de inte hade kommit tillbaka än heller. 😝

Kanske inte bästa butiken i Dingle, men bästa namnet i alla fall!

Känns som man behöver piffa upp sig för att använda den här. 😝

Sen var det i stort sett bara att swisha tillbaka mot Killarney igen. Vi stannade en kort sväng ovanför samma strand som på morgonen för några sista foton, men sen var det bara att säga hejdå efter en härlig dag med skönt väder, vackra vyer och lite trevligt sällskap. Den unga indiska tjejen fick en liten present av guiden för att hon varit så duktig under dagen, och det var hon verkligen – jag glömde till och med bort att vi hade ett barn med på bussen.

Lite mindre strand och mer vatten vid Inch nu.

Här körde de med parkering på stranden – med varningsskyltar om att flytta bilarna innan högvattnet kommit in. Undrar hur många som tabbar sig med det varje år.

Som sagt var det förmodligen min sista riktigt bra dag på semestern, och jag ville inte riktigt att den skulle ta slut. Gick in mot centrala Killarney och dök på ett gäng som spelade musik och bjöd upp folk från publiken att sjunga och spela med dem – om de visste hur man gjorde alltså, så jag kände mig lugn. Gick istället och köpte mig lite glass som jag spanat på tidigare medan jag lyssnade – en kula choklad och whiskey, och en kula med smak av havssalt från Dingle. Den saltade var godast! Musikerna fick ge upp ganska snart då deras högtalare började få slut på batteri, och jag gick vidare på jakt efter mat. Visste inte riktigt vad jag var sugen på men ville helst inte äta mer snabbmat.

Kom fram till en pub och läste på menyn att de skulle ha lax med bland annat glasört (samphire) som jag gillade sist jag provade det, och en tjej stod i dörröppningen redo att visa gästerna in så jag bad om ett bord och beställde in laxen och en cider. Riktigt gott! Det visade sig senare att det var en av de mer speciella pubarna i Killarney också, och det var utan tvekan fint och mysigt.

Inne på puben The Danny Mann. Ska tydligen vara ett bra ställe för dans och musik, men jag var nog för tidig.

Rejält mätt återstod egentligen bara att gå tillbaka till rummet, men jag svängde lite fel…hade tänkt köpa med mig en dricka men så som jag gick var det närmaste alternativet en spritbutik som även hade snacks och läsk. Stod och kollade ett tag på alla roliga cider som de hade i kylen, men jag kunde absolut inte dricka mer den kvällen och det kändes dumt att fylla och tynga ned väskan med sånt också. Köpte en miniflaska med whiskey till mig själv tillsammans med colan och popcornen bara för att ha nånting att provsmaka när jag kommit hem.

Skulle ha gott om tid på morgonen nästa dag då tåget inte skulle gå förrän 11:41, så det mesta packandet fick vänta. Var både trött och mätt efter en härlig dag men också sorgsen för att behöva åka härifrån – som vanligt.

På rundtur bland molnen

Posted on 2024-07-27 by Lizzan

2024-07-21

Dags då för den första bokade rundturen med Rabbies, runt Ring of Kerry. Jag åkte den här sträckan när jag var här första gången, men då hade jag inte direkt nån kamera värd namnet med dagens mått. Kom mest ihåg att vår chaufför då frågade oss i bussen medan vi var på väg uppför en backe om vi skulle stanna efter nästa krök. Vi var väl lite tveksamma till det, men så fort han kört runt svängen ropade vi jaaaa, stanna! 😝

Det var alltså upplagt för fantastiska vyer under dagen. Turen skulle börja 9:15 vid turistbyrån och jag hängde nästan på låset vid frukostmatsalen när de öppnade klockan 8. Maten var klar på ett par minuter så jag hade gott om tid att äta och traska iväg. Glömde dock bort att det var söndag och butikerna öppnade sent, så jag fick inte med mig någon dricka till bussen men det fick gå bra ändå. Strax efter 9 dök Rabbies-bussen upp och jag och ett par andra tjejer rusade dit. Det visade sig att det bara var vi tre som bokat in oss så vi kom iväg före schemat.

Vår guide hette Mairtin (tror jag det stavas) och hade fått oss alla att skratta mer på tre minuter än vad Gerry gjorde på hela dagen. Dessutom visste han hur man delar med sig av information så att folk faktiskt orkar lyssna på vad han säger – OCH han kunde hålla tyst när det passade. Helt otroligt.

Vårt första stopp var Kerry Bog Village, ett friluftsmuseum som visade livet på Irland på 1700- och 1800-talet. Det fanns thatched cottages, information om torv och en torvbrasa man kunde lukta på – är glad att vi inte behöver bränna torv hemma nu. Anledningen till att jag gick in var dock att de hade bog ponies och irländska varghundar. Hade jag vetat att de andra två tjejerna inte ville gå in på museet hade jag också hoppat över det, för så fascinerande var det inte. Lyckades i alla fall köpa en dyr flaska med vatten till resten av dagen och gå på toa utan att behöva stå 20 minuter i kö, så det var väl något.

Lite söt dekoration vid en famine cottage.

Åsna vid fotostoppet. Icke-åsnan satt och vävde dekorationer.

Nästa stopp visade sig bli min favorit för dagen, då vi så fort vi klev av bussen blev tillfrågade av en bonde om vi ville hålla i ett lamm. Jag sa absolut inte nej, och HERREGUUUUUUUU vad mysigt. Varmt och mjukt och hur gulligt som helst. 🥹 Nu var det inte därför vi hade stannat, utan vi hade en liten promenad upp till ett välbevarat ringfort med tjusig utsikt över omgivningarna. Man kunde klättra upp på ringmuren, och det var stora trappsteg upp, men det gick bra! Värst var det att klättra ner igen. 😝

Ringfortet Leacanabuaile i närheten av det vi besökte. Bonden som äger den marken är dock grinig och vill inte att folk kommer dit och tittar. När de gör det ändå kommer han visst ut och skriker på dem.

Insidan av Cahergal. Notera de läskiga trapporna. Det var dock i alla fall gott om plats uppe på ringmuren när man väl tagit sig upp.

Vi körde sedan vidare mot själva Ring of Kerry, men nu började vädret att jobba emot oss. Det kom mer och mer moln, och regn, och de flesta vyerna uteblev. Vi kunde till en början se Dingle-halvön men när vi lämnade Ring of Kerry för Ring of Skellig kröp molnen allt närmare. Efter ett lunchstopp i Portmagee fortsatte vi upp för ett berg där det skulle vara fantastisk utsikt, men allt vi såg var bara vitt. Lite senare kom vi fram till en chokladfabrik som heter Skellig Chocolates, som tagit sitt namn från ön Skellig Michael som ligger sådär 13 kilometer ut till havs. Vi såg…ingenting. Men de hade gratis provsmakning av god choklad, och jag passade på att fota några av deras blommor som blivit vattenstänkta av duggregnet. (Ja, jag köpte choklad också, förstås)

Daniel O’Connel Memorial Church i Cahersiveen.

Bron från Portmagee ut till Valentia-ön. Precis till vänster om bron på andra sidan vattnet är the Skellig Experience, som bland annat erbjuder båtturer ut till Skellig-öarna.

Hamnen i Portmagee. Såg inte så mycket annat, då jag spenderade tiden med att äta lunch (och köpa whiskey till brorsan från en pub där Mark Hamill druckit öl under inspelningen av Star Wars på Skellig-öarna).

Skellig Chocolate som erbjuder gratis smakprovning.

Mindre fin färg på den här (enligt mig) men maffig ändå.

Efter det blev det inte jättemånga stopp. Vi stannade lite kvickt vid en strand där det iofs var tjusigt, men duggregnet blåste rakt in mot kameralinsen från bästa utsikten så det var inte tokroligt att fota. Utsiktspunkten från förra rundan körde vi bara förbi, då det inte fanns någon sikt alls. Bara två bilar stod på parkeringen och de hade nog mest vilopaus. Efter ett tag stannade vi i Sneem, där de hade festival. Största anledningen var en ”comfort break” som det kallas när man behöver gå på toa, men det var bara det att ett par andra turistbussar stannat där precis före oss. Kön till damtoan var enorm, och vissa smet in till herrarna för att slippa vänta. Herrarna tog det med gott mod och humöret i kön var i alla fall bra. Tror vi hade 40-45 minuter på oss i Sneem och minst hälften av tiden gick åt till att köa. Såg att de andra tjejerna skulle köpa en souvenir också och fick köa rätt länge igen. Jag gick ut en sväng i regnet istället, hittade en annan butik med mycket roligare prylar, men lyckades låta bli att handla.

Utsikt över Glanbeg beach i närheten av Caherdaniel.

Vi fortsatte resan genom MacGillycuddy’s Reeks som bergsområdet nära Killarney heter, och även om vädret inte var så samarbetsvilligt var omgivningarna vackra, och som sagt atmosfäriska. Jag hade gärna fotat mer om jag bara kunnat hålla kameran torr – jag är för lat för att hålla på och torka linsen hela tiden. Ett väldigt fint stopp om inte molnen sätter stopp för det är från Ladies’ View uppe i bergen, där drottning Victorias hovdamer brukade ta med sig picknick. Vi fick i alla fall se lite av utsikten men det finns betydligt mer att se.

Ladies’ View i Macgillycuddy’s Reeks (vilket är väldigt roligt att säga). Utsikten kunde ha varit bättre…

När vi kom fram till Torc-vattenfallet som var sista stoppet för dagen var det helt plötsligt uppehåll och till och med lite solsken. Det var också smockfullt med folk. Mairtin gissade att många av de andra turbussarna passat på att stanna där när de såg att det var torrt väder då de inte heller kunnat utnyttja de andra stoppen runt Ring of Kerry. Vattenfallet såg ungefär likadant ut som dagen innan, så jag tog ett par snabba foton och gick sedan nedöver och fotade lite mer längs vägen. Vi blev avsläppta igen utanför turistbyrån och jag och tjejerna (som var systrar och från USA) utbytte lite tips och erfarenheter – de hade nyss varit i Dublin och skulle vidare till Galway samma dag. Istället för att åka med Gerry till Cliffs of Moher skulle de ta sig dit med vanlig buss och göra en guidad vandring längs klipporna – det lät oerhört mycket roligare, men å andra sidan hade jag aldrig pallat det. Eller inte just nu i alla fall.

Mycket mindre vattenfall – med mycket mindre folk framför.

Vinkade hejdå till dem och gick sen in på första bästa matställe, Killarney Burger Kitchen och beställde in en burgare med pommes och dip. Mycket mat, gott utan att vara fantastiskt (de hade inte heller någon variant med chili 🙄) och snabb och effektiv service. Fullt godkänt.

Tack vare vädret blev dagen rätt avslappnad med att mest sitta och titta ut på de molnsvepta bergen, så jag kände att jag behövde hitta på något nästa dag också. Hade lämnat den öppen ifall jag skulle behöva en vilodag mellan de guidade turerna, men nu börjar det ju närma sig slutet på resan och jag ville inte slösa bort den lilla tid jag hade kvar. Väderleksprognosen såg inte fantastisk ut här i Killarney, och även om jag lekte med tanken att ta en till sväng runt Kerry-ringen med något annat bolag verkade de flesta ha typ samma stopp och det kände jag skulle vara lite för tråkigt om inte vädret var mycket bättre. Kollade vädret i Cork och där såg det ut att kunna bli lite torrare, sen var bara frågan vad man skulle göra där. Hittade en artikel med ”24 timmar i Cork” som lät lovande, men där rekommenderade de ett café och ett konstgalleri på förmiddagen, sedan ett lunchställe, ett middagsställe och nånstans att dricka efter det. Alltså…visst, jag äter och dricker förmodligen för lite när jag reser, men nånting annat kan man väl göra också.

Kollade istället in Corks turistsida och hittade nästan direkt Fota Wildlife Park, uppkallad efter ön Fota som den ligger på. Det skulle gå pendeltåg från Cork dit så lätt att nå och de skulle ha en del djur som sprang runt precis som de ville därute. Med mulet och relativt svalt väder skulle det också vara hyfsade förutsättningar för bra bilder, så jag ställde in siktet på det. Ställde även alarmet, och riktigt tidigt så jag skulle kunna hinna med ett tidigt tåg dit och vara vid parken strax efter att de öppnat.

Fota på Fota

Posted on 2024-07-27 by Lizzan

2024-07-22

Ställde larmet på TIDIGT, vaknade också tidigt och kollade tågappen – men nu gick det inte längre att boka den tidiga tågbiljetten då det stod att tåget var fullt. Jahapp, då var jag uppe tidigt i onödan då. Nästa buss skulle gå 8:30, men då kände jag att jag lika gärna kunde stanna och äta den mumsiga frukosten på boendet.

Vid 9:30 var jag sedan på plats vid buss- och tågstationen, efter att återigen ha gått åt fel håll en gång först. Det finns för många grå kyrkor i Killarney – och på Irland i allmänhet. 😝 Både ett tåg och en buss skulle gå ungefär samtidigt, och kostade ungefär lika mycket när jag kollade priser på nätet. Tågbiljetten gick dock inte att köpa online längre, och jag började ana att det kanske var samma problem med förra tåget – att man helt enkelt behövde köpa biljett på stationen istället. Valde därför bussen, som var lite sen, och blev lite lätt chockad när priset direkt från chauffören var sådär 6 euro dyrare än förköp på nätet. Yikes.

Kom fram till Cork strax efter 11, och traskade för en gångs skull åt rätt håll direkt. Hittade en sidoingång till tågstationen, köpte en biljett till Fota och försökte leta mig fram till huvudstationen – det var lite labyrint. Väl framme hade ett tåg nyss gått, så det var nästan en halvtimme att vänta till nästa. När vi väl fick gå igenom spärrarna funkade inte min biljett. Personalen verkade dock vana, så de bara öppnade en grind åt mig. Fick sitta på tåget i sådär en kvart, och sedan var sidoingången till Fota Wildlife Park bara typ 40 meter från tåghållplatsen. Betalade in mig och började med att äta lunch. Ett par påfåglar traskade runt bland picknickborden men nu har jag sett så många sådana de senaste veckorna att jag inte ens tog fram kameran.

Mycket mer än så här såg jag inte av själva Cork.

När jag ätit färdigt var det dags för spindelaporna att få mat, och de var riktigt roliga att fota! Såg skumt ut när de gick på två ben, och ibland gav de verkligen ett spindellikt intryck också, speciellt när de klängde upp och ner från grenar med hjälp av svansen. En halvtimme senare skulle ett annat gäng apor få mat, och trots att jag kollade kartan noga gick jag till fel ställe. Jaja, vad är väl en matning av apor. Kollade schemat och de andra matningarna jag gärna ville hinna med var kattbjörnarna och pingvinerna. Jag tyckte vädret var lite varmt så jag misstänkte att även kattbjörnarna skulle tycka det och att maten var bästa chansen att få se dem.

En sorts Brunhuvad spindelapa (på engelska Colombian Spider Monkey).

Medan jag väntade (på fel ställe) på den andra ap-matningen hamnade jag också i en flock med lemurer. Flera sorters djur får kuta runt som de vill i parken, då de inte gör någon skada annat än om man verkligen retar dem. Det var bland annat kängurur, wallabyer, påfåglar och just lemurer. Lemurerna var helt klart roligast. 😁 De skuttade runt och lekte och busade och höll sig inte alls på långt avstånd. Människobarnen fick dock många åthutningar om att inte försöka klappa lemurungarna, oavsett hur söta och nära de var. Att hinna med att fotografera dem var däremot inte det lättaste.

Hur jag lyckades få fokus på den här gynnaren i trädet har jag ingen aning om – de satt inte stilla särskilt länge. Ringsvanslemur eller kattmaki (ring-tailed lemur).

Fortsatte runt ap-ön där olika ap-arter hade varsina öar att hänga på, och såg några gibbon-apor som framkallade många skratt med sina påhitt. En av dem höll på och gjorde kullerbyttor framför en annan, som i början bara satt och undrade vad den förste pysslade med, men sedan hoppade in i leken också. Här skulle jag nog ha filmat istället för att fota, men det är för sent nu.

…men mycket höll de på och lekte och busade, inför de roade åskådarna.

Sakiapa (white-faced saki). En av de mest udda apor jag sett. Trodde att de skulle hålla till i kalla miljöer med all den där pälsen men tydligen gillar de värme. Och så ska de vara bra på att hoppa.

Svartvit vari (black-and-white ruffed lemur).

När jag kom ut från ap-ön hade en pelikan tagit upp residens vid sjön jag kommit in vid, så den behövde naturligtvis också förevigas. De är stora jäklar! Den stora näbben såg dock ganska besvärlig ut att putsa sig med.

Hade inte pelikanerna haft lång hals också hade det blivit ännu mer besvärligt att hålla sig fin.

Vissa fåglar var här frivilligt också – har sett mycket kråkfåglar (och måsar förstås) på djurparkerna de här veckorna men det här var första gången jag såg hägrar som smitit in.

Nästa matning skulle inte vara förrän om ett par timmar, så jag gick vidare längs den rekommenderade rutten, efter att ha kollat lite mer på spindelaporna. Kom ganska snart fram till gepardhängnet, där det först gick en och patrullerade. Det märktes att det är det snabbaste nu levande däggdjuret, för jag hade svårt att hinna med med kameran ens i promenadfart. 😝 Lite längre upp låg det ett flertal geparder och vilade i gräset, då gick det lättare att få in fokus och komposition etc och trycka av vid något bra tillfälle. Det var ju bara det jädra stängslet som var i vägen då. Annars tyckte jag Fota var väldigt fotografivänligt, med många inhägnader med nivåskillnad istället för glas och nät. Men de häftigaste/farligaste djuren gick ändå inte att få bra foton på.

Mittemot geparderna fanns ett stort område med strutsar, giraffer och zebror, och några antiloper som stod längst bort och gömde sig. När jag kom runt till andra sidan av det hägnet hittade jag visenter, och dessa hade redan gjort sig av med vinterpälsen så de såg lite mindre skruffiga ut än de jag såg på Skansen. Några andra antiloper låg och vilade i ett annat hägn, och sen kom jag till enhörningarna, som precis kom gående i min riktning. Sen lade den ena sig ner, och den andra tvärsöver ovanpå. Av någon anledning hade jag inte föreställt mig enhörningar som gosade med varann.

Får catwalk-modeller studera strutsar för att lära sig gå tjusigt? Om inte, så kanske det skulle vara nåt, för det var väldigt vad de struttade fram.

Den här var ärligt talat också bra på att strutta.

Man kunde åka tåg runt parken för ett par euro också, men det lät jag bli. Skulle ju ändå behöva gå runt för att fota.

(Ja, jag skrev enhörningar när jag menade noshörningar. Märkte du det? Det tog mig ett tag att inse vad jag skrivit också. 😝)

Klockan började nu närma sig kattbjörnsmatning, men först skulle jag ta mig igenom det asiatiska området. Här skulle det finnas tigrar och lejon och några fler apor. Lejonen såg jag lite i en enormt dålig vinkel bakom en massa galler och aporna var långt borta. Tigrarna såg jag inte alls. Dessutom lyckades jag svänga fel vid kioskerna som fanns här, och fick gå en runda till innan jag hittade fram till kattbjörnarna, bra precis när de börjat med matningen. En av dem låg och vilade högt upp i ett träd och såg bara ut som en rödbrun boll, medan en annan klättrade ner lite kvickt långt bort i skogen och sedan klättrade upp igen.

Söt fågel! Den här var också på plats frivilligt, så det fanns ingen info, men min identifieringsapp säger att det är en stripgås.

I väntan på röda pandor fick det bli att fota svarta råkor.

Nåja, var lite inställd på att det kunde vara svårflörtade, men det fanns både tak och bänkar där och jag hade lite snacks med mig så jag satte mig och vilade en stund. Lite senare började det även regna, så bitvis fick jag sällskap av barnfamiljer. När regnet lättade funderade jag på att gå vidare, men lugnade mig en liten stund till. Den som låg som en boll började sträcka på sig lite då och då och jag hoppades att den skulle prioritera maten så småningom. Och till slut, efter ungefär en timme, medan jag fortfarande stod och kikade på bollen i trädet, ser jag i ögonvrån en annan kattbjörn som traskat fram till en matbunt. Wohooo! Sen var jag naturligtvis för uppspelt för att tänka innan jag tryckte av foton, men alla blev inte total kat(tbjörn)astrof i alla fall. 😝

Enligt schemat hade jag nu missat pingvinmatningen för länge sen, men när jag väl tog mig dit sådär en timme innan parken skulle stänga fick de mat i alla fall. Konstigt nog var de väl inburade med nät, men det slog mig sen att det nog inte var av rädsla för att de skulle flyga iväg utan mer var för att skydda dem från t.ex. de hägrar som stod uppe på buren och tittade längtansfullt mot all fisk som de fick.

Catch the fish! You missed. Catch the fish! You missed again! (Citat från ett av mina favoritspel – tveksamt om någon känner igen det. 😛 )

Gråhäger som stod på pingvinburen och spanade. Hade säkert också velat bli matad med småfisk.

Hamnade sen borta hos spindelaporna igen, och funderade på om jag tyckte att jag missat något eller om jag skulle gå ut till 17:40-tåget tillbaka in mot Cork. Jag hade passat på att boka tåg tillbaka till Killarney 18:55 då det var betydligt billigare än att betala på bussen, och då skulle jag slippa promenaden mellan buss- och tågstationen på väg tillbaka. När jag bokade noterade jag dock inte att bytestiden mellan tågen i Mallow bara var 2 minuter. Det noterade jag istället när jag satt och väntade på första tåget inne i Cork, och det började bli 5 – 10 – 15 minuter för sent ens in till startstationen. Ett tag såg det ut som att tåget vi skulle byta till också var försenat rätt många minuter, men när vi närmade oss Mallow såg det på webben ut som att det redan hade åkt därifrån. (Vårt tåg såg också ut att vara i tid. 🤷‍♀️)

Lördagsgodis i aphuset. Nog för att det var måndag, men som den här låg och smaskade i sig gräs kunde det lika gärna ha varit fredagsmys.

Helt plötsligt bara drog alla spindelaporna iväg – så då gick jag också därifrån.

Väl inne på stationen visade det sig dock att det andra tåget väntat på oss, så för en gångs skull var jag först ut på perrongen och på väg uppför trapporna, över spåret och ned på andra sidan. Det var ju tur det, för annars hade det blivit sådär 2 timmars väntetid på nästa tåg. Hade vi blivit så sena hade det inneburit att jag skulle få vouchers för biljettpriset tillbaka, men det hade inte hjälpt mig då jag inte hade fler resor kvar att betala för. Det hade förstås också blivit dyrt för tågbolaget så förstår om de var lite flexibla med avgångstiderna istället.

Kom fram till Killarney bara lite för sent, sådär vid halv nio, och började gå mot boendet – åt rätt håll den här gången. Blev dock först orolig att det var något stort polispådrag utanför stationen, då jag såg en massa blinkande blå lampor genom träden – men när jag kom närmare såg jag att det bara var tivolit. 😅

Varken skrivande eller koll på bilder blev det när jag kommit ”hem”, för jag behövde ju kliva upp tidigt nästa dag igen för en rundtur till Dinglehalvön. Var där också en sväng för tjugo år sedan, men då bara i huvudorten med samma namn. Hoppades också på bättre väder än under söndagen, vore ju roligt att få se något.

Hoppa runt Killarney

Posted on 2024-07-23 by Lizzan

2024-07-20

Tog mig upp i tid och gick ned till frukost strax efter 8. Beställde in äggröra, bacon och tomat och kände att jag hade saknat riktiga frukostar tidigare under resan. När jag smakade baconet blev jag ännu gladare, det var helt fantastiskt gott.

Traskade iväg till busshållplatsen, betalade mina 15 euro för en dagsbiljett och hoppade på strax före 9:30. På väg ut från Killarney snackade chauffören om att det var dumt att hoppa över första stoppet och tro att man skulle hoppa av där senare, för han skulle aldrig köra rundan baklänges. Det var ju precis det jag hade tänkt göra, men jag hade räknat med att få åka runt hela varvet en gång extra. Åkte därför med till Torc-vattenfallet, som var andra stoppet efter Ross Castle. Dels tyckte jag det skulle funka bättre med vädret, då det var mulet på morgonen och skulle skina upp utöver dagen, dels tänkte jag att det var mindre folk vid vattenfallet tidigt och dels passade det bättre att komma till slottet strax före tolv för att ta en båttur på sjön.

Ibland är jag inte så korkad som jag ser ut, så min plan funkade perfekt. Visst var det redan lite folk vid vattenfallet, men när jag var på väg därifrån kom det TVÅ fullstora turistbussar och släppte av ett gäng studenter. Medan jag var däruppe var det mest flygfän som var jobbiga, jag kunde till och med ställa upp kameran och göra några superselfies mellan de andra besökarna. Vattenfallet var inte jättehögt eller jättemaffigt, men fint nog och det mulna vädret gjorde att jag inte ens behövde montera något gråfilter på kameran för att kunna dra ned på slutartiden tillräckligt för att mjuka ut vattnet.

Var tillbaka på parkeringen några minuter innan bussen skulle komma tillbaka, trots att jag blivit lite distraherad av en man i shorts och bar överkropp med keltiska tatueringar som sprungit genom skogen medan jag var på väg ner. Nej, jag fotade honom inte, även om jag ville. Han såg nästan ut som en keltisk krigare och det hade kunnat bli jäkligt häftiga bilder. Hoppade istället på bussen och åkte tillbaka till stan via hållplatserna för Mucross House och Mucross Abbey innan vi åkte tillbaka till Ross Castle.

Hoppade av bussen runt 11:40, och nästa båt skulle gå 12:00. Gick direkt mot bryggan och ställde mig i kö. Började känna mig lite tveksam när till och med bryggan gungade en del, men innan jag kunde ångra mig klev jag ombord och betalade 15 euro till för en biljett. Större delen av båten Lily of Killarney var täckt med tak och fönster och helt enkelt inomhus, men det fanns ett litet utomhusutrymme längst bak. Jag gick ut direkt men noterade att jag då inte skulle få höra guidningen. 🙄 Nåja, fick väl offra det då, dels ville jag kunna fota utan fönster och dels ville jag behålla frukosten.

Innisfallen, en ö med ruinerna av ett kloster.

Bitvis gungade det ganska ordentligt även om vi bara var på en sjö, men det var nog mest när vi stod stilla och träffades av svallvågor från någon av de andra båtarna som skjutsade runt turister på sjön. Min mage höll sig i alla fall i schack och jag kände inte ens av någon tillstymmelse till sjösjuka. (Nu när jag skrivit det blir det väl säkert jätteilla nästa gång, men, men.) Hörde som sagt ingen guidning, men hade hyfsade möjligheter att fotografera åtminstone, även om det kom ut lite annat folk då och då – speciellt om det faktiskt var något spännande.

Molnen hade inte helt lättat än, och grabben som sålt mig biljetten kom ut en sväng och undrade om det gick att se något. Jag sa att ingen ändå skulle tro på att jag varit på Irland om jag kom hem med soliga bilder, och kallade det ”atmosfäriskt”. Han skulle komma ihåg det uttrycket, sa han. 😝 Det var skönt att slippa solglittret på vattnet i alla fall, tycker alltid det stör så mycket på bilderna om det blir för mycket sånt. I alla fall på mina egna bilder.

Mer berg, med en båt som jämförelse. Svårt att fota sånt här och ge rätt intryck.

När jag kommit i land igen funderade jag på att ta en guidad tur inne i slottet, men när jag såg att man inte fick fotografera därinne tyckte jag inte det var någon mening. Ibland är jag lite enspårig kan jag tycka. Man kanske kan tycka något är roligt även utan fotobevis? Istället gick jag runt och fotade lite annat innan jag gick tillbaka till bussen.

Mindre båt som det fanns ett gäng av att hyra. De skjutsade runt folk lite hit och dit på sjön.

Bussarna jag mött vid vattenfallet kom och släppte av sitt folk här också – lagom tills jag var på väg därifrån.

Såg något om att man kunde hyra båtar också – det kanske var de här. Jag fotade hellre. 😝

Mellan Mucross House och Mucross Abbey var det en 15-minuters promenad, och busschauffören hade tipsat om att ifall man ändå tänkt gå däremellan var det bättre att åka med till klostret och gå tillbaka till Mucross House istället för tvärtom, då det fanns mycket mer att göra vid det sistnämnda. Jag hade tänkt att gå, så jag satt kvar tills vi kom till sista hållplatsen på slingan. Hoppade av där och gick ner mot klostret, men gick först förbi vägen in till det då det var lite dåligt skyltat. En jarvey (som kuskarna till hästvagnarna kallas här) frågade mig om jag ville ta en tur runt Mucross House och mina trötta fötter ville gärna säga ja men huvudet som både var snålt och ville fotografera sa nej.

Busschauffören hade sagt att efter puben var klostret hans favoritställe i Killarney, och det var verkligen mer att utforska än jag hade förväntat mig. Mer att fotografera också, även om det inte fanns någon superbra vy mot hela klostret. Enda problemet var väl alla andra turister som knatade runt där och också ville fota utan en massa andra turister i vägen.

Idegran inne i klostret. Enligt folktron ska den som rör vid trädet dö innan midnatt samma dag, sa chauffören. Det var ändå inte lätt att komma åt så det var ju lika bra då. 😅

Passage intill innergården med idegranen.

Insikt (motsatsen till utsikt) inne i klostret.

Monument i klostret. Nej, jag läste inte så mycket vad som var vad – åk dit själv om ni måste veta. 😝 (det är väl värt det!)

Bästa vyn för att få med hela klostret fanns på kyrkogården. Den verkar fortfarande användas för begravningar, såg några nyare stenar och aktuella datum.

När jag kände mig nöjd där skulle jag då ta mig till Mucross House. Jag hade inte blivit piggare i fötterna av att knata runt i klostret, så jag satt och funderade en stund först och kollade kartan för att inte gå iväg åt fel håll eller längre än nödvändigt. Hade ett val mellan en stig och en asfaltsväg där även hästvagnarna travade fram, och valde den senare både för att få se mer hästar och för att spara så mycket energi som möjligt. Nästan framme vid Mucross House hittade jag dock en liten trappa ned till en utsiktspunkt över sjön och bergen. Satte mig där en stund och mumsade i mig lite snacks som jag hade med mig och under tiden jag gjorde det kom solen fram också.

Traskade sedan vidare upp mot huset och insåg ganska snabbt varför någon valt att bygga sitt hem här. Utsikten var urtjusig och till det hade de ordnat en fin trädgård och park att vandra runt i. Restaurang och souvenirbutik fanns också tillgängligt. Jag började med att köpa mig en riktigt god glass och vandra runt lite i arboretumet. Tog lite fler superselfies och insåg att jag inte skulle hinna med näst sista bussen därifrån utan skulle få vänta på sista. Det kändes inte såååå jobbigt. 😝

Jarvey med häst och jaunting car. Fördelen med dem var att man hörde hästkloppandet innan de kom, så man kunde göra sig beredd med kameran. Det hjälpte dock inte alltid.

Kerry-boskap. Framavlade för mjölkproduktion men används här som betesdjur för att främja biologisk mångfald på betesmarken.

När det till sist var dags att åka därifrån kände jag att jag hade haft en alldeles underbar dag, trots att fötterna var trötta. Pratade också lite med en äldre herre på bussen in mot Killarney, han höll på och vandrade runt på Irland och var förmodligen i alla fall i närheten av 70 år då han berättade om en semestertripp han och frun hade varit på för 50 år sedan – då var de i Norge. Hoppas att jag också kan fortsätta resa när jag är i hans ålder, tycker redan det börjar kännas jobbigt ibland. En sådan här dag är det dock värt det. Gav chauffören ett öl-bidrag (dricks) när jag klev av och sa att jag inte hade klarat av att se allt det här utan honom.

Bästa Killarney-tipset är den här bussen.

Var i stort behov av mat, så jag krånglade inte till det utan gick in på Milano, som är den irländska varianten av Pizza Express, en pizzakedja. Hade inte så höga förväntningar, men beställde in en tunnbottnad pizza med peperoni och chili. Fick frågan av servitrisen vilken sorts chili jag ville ha, då det fanns tre olika att välja på – svaret: ALLA. När jag fick in pizzan var den både tjusig, lagom tunn och krispig och alldeles perfekt het. En dam vid bordet bredvid sa att hon var avundsjuk på min pizza, då hon och gubben skulle dela på en och han då gissningsvis inte var så förtjust i stark mat. Det kunde hon gott få vara, för hela pizzan försvann. 😁

Pizza med tre sorters chili. Behövde inte chilioljan. 🤪🌶️

Från båt till pub till Killarney

Posted on 2024-07-22 by Lizzan

2024-07-18

Hade som väntat inte jättehög motivation att ta mig ut på torsdagförmiddagen, så klockan var nästan lunch innan jag traskade in på ett köpcentrum, virrade runt lite och sen ställde mig i kö på Insomnia för att få min frukostmacka toastad. Det var väl ingen gastronomisk höjdpunkt, men i alla fall lite mat i magen. Gick sedan ned mot vattnet och smet in på det gratis museet mest för att låna toaletten. Tyckte det var lite oförskämt att sen inte åtminstone titta runt lite, så jag kollade på något svärd och en stridsklubba och sen såg jag en hooker i taket så då var jag ju tvungen att ta mig upp till den och fota.

Stridsklubba/mace, som knappast använts i strid utan bara som statussymbol.

En hooker upphängs i taket. Seglarklubben som faktiskt använde sina ute på vattnet var ute på turné någonstans så det var ont om hookers i sina naturliga omgivningar.

Planen jag hade efter det var att gå och signera en geocache jag såg ett par dagar innan men inte vågade plocka fram då eftersom det var så mycket mugglare i farten. Tänkte att det kanske skulle vara lugnare nu när det småstänkte lite men det slutade snart regna. Lyckades ändå plocka fram burken i fred, signera och få tillbaka den på plats igen också. Sen såg jag att det var rätt folktomt längst ut på piren också, där jag sett att det skulle finnas en till cache. Passade på att knata vidare dit ut, även om jag tyckte att jag egentligen var lite för seg för att ens gå till den första innan jag kom dit.

Väl därute fick hinten mig att studera hamnväggen noggrant, och till slut hittade jag det jag letade efter. Men precis då kom det en familj som satte sig på väggen för att äta lunch, och en av dem satt och tittade rakt på mig. Jag satte mig då och försökte rita av ett riktigt komplicerat hus i hamnen för att fördriva tiden och till slut gick de därifrån. Och då hade jag glömt var jag såg cachen! Fick leta ett tag till men sen hittade jag den igen, kunde signera och återplacera den. Sen var det dags att traska upp till båtturen som var en bra bit bort, men jag kom fram i god tid.

Det var inte så fullt på båten, och jag satt längst bak där det var öppna bänkar för att kunna röra mig lätt fram och tillbaka mellan sidorna för att fota. Hade ju tagit den här turen tidigare och kom mest ihåg att jag fått ett fint foto på ett par hästar framför ett slott och en trollslända som landat på relingen. Hästarna var lite längre från slottet den här gången, och trollsländorna flög bara förbi så jag hann inte fota dem. Vi åkte upp ända till sjön, där det fullkomligt kryllade av svanar. Det kunde vara upp till 2000 av dem där ibland.

Vissa skjutsar turister, andra skjutsar hundar. 😁

Menlo slott såg ut ungefär som förra gången…

…men jag misstänker att minst en av hästarna var ny sedan dess.

Skarv/cormorant. Såg flera av dem men de ville inte gärna fastna på bild.

Lough Corrib med några av de svanar som brukar hänga där.

Nerför samma flod igen och tillbaka till Galway, och sedan gick jag till hotellet för att slänga av mig ryggsäcken innan det var dags för kvällens föreställning. Var i stort behov av mat, så siktade in mig på BóTOWN, som skulle ha bästa hamburgarna i stan. Beställde en med blåmögelost och baconsylt, och det var inte riktigt rätt kombination av tillbehör för min del, men de hade inget som såg mer lockande ut heller. Burgaren i sig var dock riktigt bra, skulle bara ha haft lite mer hetta i toppingen.

New bridge, eller som guiden kallade den, Low bridge. Kan inte förstå varför. 🤪

Vovven var fortfarande ute på tur också.

Stort blått tält som var scen för många av kulturfestivalens begivenheter.

Gick sedan vidare till Cranes Bar för kvällens historieberättande. Dörren skulle öppnas 19:30 men när jag kom fram 19:20 var det redan rätt mycket folk inne på övervåningen där föreställningen var. Högg en plats på en barstol, ställde mig i kö för att köpa en liten cider och innan jag hann sätta mig hade Rab Fulton börjat snacka. Han var från Skottland och berättar en blandning av nya och gamla historier både från Skottland och Irland. Han började med en halvtimmes lång historia som fick hela puben att hänga på vartenda ord (förutom de som satt precis bredvid mig som fipplade med en massa annat). Efter en liten paus berättade han två kortare historier till många glada skratt.

Han rekommenderade att vi skulle stanna och lyssna på musikerna som skulle spela senare på kvällen, så jag satt kvar på min stol och väntade tills de började. De inledde med ett par instrumentala nummer innan en av männen sjöng en tragisk ballad som fick fler än mig att bli sorgsna. Sen gick de över till mer instrumentalt samtidigt som puben bara blev mer och mer full (och eventuellt besökarna också). När jag till slut inte kunde höra musiken över allt sorl i lokalen började jag försöka ta mig ut, vilket inte var det enklaste. Väl ute var det väldigt skönt med lite svalare kvällsluft, för det hade blivit väldigt varmt inne på puben.

Traskade hem i skymningen och kunde inte låta bli att fota lite häftigt ljus, både naturligt och onaturligt. Hade inte så bråttom att kliva upp dagen efter då tåget skulle gå 10:25 och det skulle passa bra att äta frukost under resan.

Nedströms Corrib-floden mot Wolfe Tone-bron.

Den permanenta skulpturen i JFK Memorial park. Formen anspelar på hooker-båtarnas segel.

Bronsstaty av Pádraic Ó Conaire. En version i sten stod här tidigare, men efter att en man med lite för mycket innanför västen sparkat av huvudet av den i början av 2000-talet fick den flytta in på museet och den här kopian ställdes ut några år senare.

Pubarna drog också till sig uppmärksamheten med färgade lampor.

2024-07-19

Vaknade dock till nyheter om ett stort globalt it-haveri och blev fundersam om det skulle gå att köpa mat eller ens om tågen skulle gå. Irland verkar dock ha valt andra system, så allt fungerade som det skulle här. Tåget var dock väldigt fullt och sista biten fick jag sällskap av en kvinna med sån fruktansvärd andedräkt att jag nästan mådde illa. Hon verkade dock inte må så bra hon heller, kanske hade blivit någon öl för mycket kvällen innan.

Kom fram till Limerick vilket var så långt jag hade resa bokad. Man kan ta tåg till Killarney därifrån, men det innebar två byten till och lät lite småjobbigt. När jag försökt kolla bussar innan resan dök det ibland upp en som skulle gå från Limericks busstation till Killarneys busstation, men ibland stod det bara att det inte fanns några bussar alls. Innan dess hade jag hittat en buss men som jag skulle behöva gå en kilometer till för att kliva på. Tror de skulle behöva lite bättre webbutvecklare här… När jag var framme på den kombinerade buss- och tågstationen i Limerick och stod och kollade på bussinfo-tavlorna kom det en där och frågade mig vad jag letade efter. Sa att jag var ute efter en buss till Killarney, och som det ibland stått så skulle det gå en om en kvart.

Egentligen är det rätt smidigt att åka buss också, men av någon anledning väljer jag helst tåg även om det kan vara lite krångligare/dyrare/mer tidskrävande. Nu var det dock bara att skjutsa in väskan i bagageutrymmet och köpa biljett och ta plats. Sätet var skönt men där jag satte mig hade till och med jag rätt ont om benutrymme – inte så det blev besvärligt dock.

En anledning till att jag gärna ville ta bussen nu var för att den skulle gå igenom Newcastle West, där jag spenderade 3-4 veckor när jag var typ 19 eller 20. Huvudgatan såg bekant ut i stort, även om jag inte alls kom ihåg företagen som var där, och sedan kände jag igen kyrkan men hade inget minne alls av slottet. När vi kom fram till Killarney kände jag inte igen mycket där heller, även om busstationen där jag suttit och väntat på min buss ”hem” såg bekant ut på något vis även om den verkade ha blivit rejält ombyggd också.

Utsikt från köpcentret intill busstationen. Här började jag med att gå fel. 😝

Sen skulle jag hitta till boendet, The Gardens B & B. Det skulle inte vara långt från stationen, och plant, så jag traskade iväg. Tills jag såg i kartappen att det bara blev längre dit. Jag är inte bra på att gå åt rätt håll den här resan, undrar varför allt känns så bakvänt här. Det är nog inte bara för att de kör på fel sida vägen. 😝

När jag väl kom fram möttes jag av en väldigt glad och trevlig människa som kom med massor med tips och hjälpte mig upp med väskan till rummet. Bland annat tipsade hon om en hop-on-hop-off-buss som skulle gå runt till flera av höjdpunkterna i nationalparken här i Killarney. Den hade jag missat i min minimala research, men lät som ett perfekt sätt att få se mer av omgivningarna.

Rum på the Gardens. Inte så stort, men hyfsat smart planerat. Det finns till och med ett litet skrivbord i hörnet bakom garderoben.

Traskade strax ut på stan igen, som är en liten bit bort från boendet, och efter att ha gått fel igen kom jag in till centrum. Tittade runt efter någon mat, och var allmänt nyfiken. Hamnade till slut på Box Chicken då jag fortfarande drömde om kycklingen från Slim Chickens och de åtminstone skulle ha chicken tenders där också. Kycklingen var god, men såserna mest smaklösa och stripsen rätt typiska snabbmatsstrips så det var väl ingen superhöjdare. Innan jag gick hem kollade jag också var rundtursbussarna skulle gå ifrån. Medan jag var ute såg jag också horder av finklädda människor. Trodde först att det var en helt vanlig fredagskväll, men insåg sedan att Killarney races precis avslutats och de gav ut pris till de som var bäst klädda.

Kändes nästan som att jag rest 20 år bakåt i tiden när jag såg den här butiken.

Tog vägen genom en del av nationalparken på väg hem och blev helt förtrollad. Grindarna skulle dock låsas bara tjugo minuter senare så det blev ingen lång sväng därinne. Några foton hann jag dock med. Väl tillbaka var det bara att planera för morgondagen, då jag än så länge hade dagen öppen. Det skulle vara mulet och lite regn på morgonen, för att sedan spricka upp under eftermiddagen. Tyckte det lät som en bra dag för att hoppa on och hoppa off från en buss, så jag lade upp en plan innan jag gick och lade mig själv. Första bussen skulle starta 9:30 så jag kunde inte ta någon sovmorgon inte – och nu hade jag dessutom frukost inkluderat på boendet.

Hugh O’Flaherty, känd som ”the scarlet pimpernel of the Vatican”, var en irländsk katolisk präst som hjälpte till att rädda 6500 judar och allierade soldater under andra världskriget.

Panorama från den stadsnära delen av nationalparken. Bergen ser större ut på riktigt. 😝

Moher of Cliffs

Posted on 2024-07-19 by Lizzan

2024-07-17

Lite före Mother of Dragons i telefonkatalogen – om man nu hade telefonkataloger längre. Och om man vände på Cliffs of Moher, (inte mother) som var dagens utflyktsmål. När jag och Mamma var i Galway 2011 hade vi bokat in oss på en bussrundtur till the Burren och Cliffs of Moher med Galway Tour Company. Den dagen glömde jag kamerabatteriet i laddaren – och inte hade jag reservbatterier i väskan heller. Nuförtiden har jag ett par extra på lager, men jag var ändå rädd att nånting skulle gå på tok – glömma hela kameran, eller tappa den, eller något. På den där turen för 13 år sedan hade vi dock en sån fantastisk guide, Ray, som gjorde att jag ändå var på bra humör på slutet av dagen, trots att jag var riktigt sur och grinig till en början.

En sån bra guide hade vi inte nu. När jag hade läst på lite recensioner innan jag bokade den här rundturen var det ett namn som stack ut på de som var negativa – Gerry. Vår chaufför/guide – Gerry. Man kunde ju ha trott att jag skulle ha bokat med ett annat företag än det han körde för, men hans namn dök upp i samband med flera olika firmor så riktigt så lätt var det inte. Bussen startade precis utanför grannhotellet så det var lätt och snabbt att hitta fram, och prick klockan 9:30 körde vi iväg. Turen skulle vara fullbokad, men två personer kom antingen för sent eller inte alls så jag fick ett ledigt säte bredvid mig. Guiden föreslog annars att vi skulle vara flexibla och flytta på oss så det sena paret skulle få sitta tillsammans när de kom, men glöm att jag ger upp en fönsterplats för folk som inte kan komma i tid.

Gerry började sedan prata. Och prata. Och prata, och prata. Han pratade så mycket att jag misstänkte att det var han även om jag hade bommat vad han sa när han presenterade sig. 1,5 timme in i turen vet jag inte ens om han hunnit andas något. Visst, det är väl bra med information, men hinner man inte smälta det nån säger kommer man ju ändå inte ihåg det – i alla fall gör inte jag det. Inte var han särskilt rolig heller – han började med ett skämt om att Galway är känt för craic (crack, dvs droger) och hookers (horor). Craic är irländska för skoj och hookers är ju båtarna jag nämnt tidigare. Det lockade fram ett skratt, men sen tog det nästan tills vi körde tillbaka in i Galway på kvällen innan han sa något mer som faktiskt var roligt. (Inte snackade han om boy sheep, girl sheep och cow sheep heller. Men så såg vi väldigt få får. Och inga lamor eller alpackor.)

Första stoppet för dagen var vid Dunguaire Castle, som vi också stannat vid förra gången jag var här. Då körde Ray förbi på morgonen när tidvattnet var ute och stannade istället på vägen tillbaka då det var flod vilket gav snyggare foton – ingen sån hänsyn tagen nu inte, så det blev bilder med ganska tråkig havsbotten istället för vatten. Många av de andra på bussen var helt lyriska och skuttade runt som små lamm som aldrig sett ett slott förut – och det hade de kanske inte heller. Jag är nog för bortskämd med alla maffiga walesiska slott jag besökt.

Ni kan väl låtsas att det är en massa fint vatten slottet speglar sig i där framför?

En av två thatched cottages som låg precis bredvid parkeringen till slottet. Det andra såg likadant ut fast med röda detaljer.

Andra stoppet blev jag dock mer förtjust i. Det var Ailwee Caves, en så kallad show cave som vi fick gå en guidad tur i. Jag hade hittat dem själv när jag gjort research inför resan men insett att jag inte skulle lyckas ta mig dit utan att ta en dyr och lång taxifärd. Hade jag kunnat göra det hade jag också gjort ett besök på deras rovfågelscenter, men att bara få se grottorna fick duga. Vi från bussen blev indelade i två grupper och fick gå in i grottan med varsin guide med några minuters mellanrum. Det var en rätt snabb genomgång och guidning, och jag hade hellre fått gå på egen hand och fota i min egen takt, men lite roligt hann jag få med mig i alla fall. Lika coolt som Dan-Yr-Ogof-grottorna var det dock inte.

Andra stoppet i grottan, och vår guide. De hade detaljerad ljussättning så de kunde lysa upp vissa detaljer var och en för sig.

Som de här stalaktiterna. De är ihåliga och växer med upp till 0,13 mm per år.

Sista delen av grottan. Den naturliga grottan fortsätter längre in men är inte lätt att ta sig in i. För att kunna få ett bra flöde på folk har de istället sprängt en tunnel bredvid som vi tog tillbaka till ytan.

Strax före 13 kom vi då fram till Cliffs of Moher, och kameran var fortfarande fungerande. Vi skulle bara få 1 timme och 5 minuter på plats, så det första jag gjorde var att snabbt ta mig till högsta utsiktspunkten uppför trapporna till höger och ställa mig i kö till O’Briens torn där man kunde komma upp ytterligare några meter. Hörde någon senare som hade undrat vad som fanns i tornet som alla köade för, och guiden hade svarat ”ingenting, det är bara en högre plats att fotografera från”. Personen lät inte särskilt imponerad av det, men jo. Det är ju just det som är grejen. Att få med hela klipporna och slippa få en massa gräs i förgrunden, t.ex. Att sen muren runt tornet var så djup och hade så smala gluggar att det inte var särskilt lätt att få bättre foton ändå var en annan femma. 😝

Lizzie at the cliffie! Notera hur mycket man INTE ser av klipporna, och inte bara för att jag står i vägen då…😝

Folkigt värre. Cliffs of Moher är sedan coronan det populäraste besöksmålet på Irland. Före pandemin var det Guinness i Dublin.

Aran-öarna. Mamma och jag var ute på en av dem förra gången, men en sån båtresa hade jag absolut ingen lust att utsätta mig för just nu.

Klippisar! Utan gräs och störande Lizzan. 😝 Notera grottan också, den är med i Harry Potter-filmerna.

Tyckte att vi hade fått väldigt lite tid vid klipporna, men hur det än var så kände jag mig rätt nöjd efter 50 minuter – det finns bara så många bilder man kan ta av ett gäng klippor som står relativt stilla. Visst hade man kunnat klättra upp åt det andra hållet också, men det vet jag inte ens om jag orkat. Det fanns också ett besökscentrum men information om klipporna man kunnat spendera tid i, men det kändes obekvämt att vara inne.

Var därför tillbaka vid bussen i god tid, och alla var på plats innan tiden var ute – det var hela gruppen bra på hela dagen faktiskt, vilket är rätt imponerande med 59 pers. Vi körde sedan en liten bit till Doolin, där det var dags för lunch. Cirka 55 pers gick in på puben som Gerry pekade ut, medan några andra travade iväg åt ett annat håll. Jag kollade lite på menyn men kände inte för att knöla in mig i en liten pub med en massa folk så jag gick iväg åt samma håll som de andra avvikarna. Först hittade jag en åsna som gick och mumsade i en hage, men den bjöd inte på någon lunch så jag gick vidare.

Doolin är en riktigt liten by, men på alla vykort brukar det tydligen vara med bild på det söta rosa huset, så jag gick iväg mot Fisher Street där det skulle finnas. Det var i alla fall lätt att identifiera! Gick förbi det först och såg en glassbutik – glass räknas väl som lunch va? Var lite snål och köpte bara en kula chokladglass, men det var inte jättetrevligt att stå ute och äta den då det luktade avlopp där också. Fotade huset på väg tillbaka, tittade in på en souvenirshop/café där tydligen de andra hade hamnat och gick sedan tillbaka till åsnan. Den var dock upptagen med andra nu så det blev inga fler foton av den. När jag kom tillbaka till puben kom de som ätit där ut efter ett tag, och lite senare traskade de iväg bortåt byn åt andra hållet än det jag gått åt. Då jag inte såg till vår buss där den lämnat oss gick jag till slut efter dem, och såg den parkerad på en stor parkeringsplats typ bakom puben. Vet inte om de fått någon extra info eller om jag missat när Gerry pladdrade på, men jag hade inte uppfattat att vi skulle gå dit i alla fall. Tur det gick bra ändå.

Donkey! Ser många åsnor här på Irland faktiskt (ja, den fyrfotade sorten också).

Sista stoppet för dagen kom lite som en överraskning för mig, som för ovanlighetens skull inte hade stenkoll på allt. Stenkoll fick man nu i alla fall, då vi stannat till vid ett karstlandskap där kalkstenen vittrat sönder och bildat en cool och hyfsat förrädisk yta. Vi fick 20 minuter på oss och Gerry sa att vi kunde gå ända ut till vattnet. Det var lättare sagt än gjort, och dessutom blåste det rätt bra så bitvis kändes det lite läskigt. Men allt gick bra, vi tappade ingen och åtminstone jag kom tillbaka med alla leder i någorlunda behåll. Såg som tur var att människan som gått med flip-flops i grottan tagit på sig något vettigare på fötterna nu.

Karst-landskap och vår tråkiga helvita buss.

Å folk! Det kom en till buss som släppte av lika mycket folk medan vi var där.

90% av Irlands flora och fauna finns här i the Burren, som det större området heter.

Började känna mig rätt trött och ändå rätt nöjd med dagen på väg tillbaka. Organisationen av turen var riktigt bra och det var en bra blandning av stopp. Hade guiden bara varit roligare och vågat ta en paus då och då i snacket hade det kunnat vara en femstjärnig upplevelse, nu drogs betyget ned till typ en 4. Även om Gerry var tyst lite mer på tillbakavägen och när han hade lite lurigare vägsträckor att navigera.

Vi kom tillbaka till Galway (efter att swishat förbi Dunguaire igen, nu snyggt omgärdat av vatten) strax efter 17 som planerat. Slängde in ryggan på rummet och gick ut på jakt efter riktig mat. Hade läst något om att Gatto Rossa skulle ha riktigt bra pizzor och det var fullt där när jag kom till Galway så jag gjorde ett nytt försök nu. Här i stan verkar det vara lunch fram till typ 16 och middag efter 19 så att komma dit vid 17:30 var alldeles lagom då det var riktigt lugnt. Beställde in en Diavola, med stark salami, jalapeños, chiliflakes och vitlök, och OMG vad gott! Till och med kanterna var goda, så det blev inte mycket kvar. Drack en god Orchard Thieves cider till, som smakade mer än den jag druckit på thairestaurangen. Kanske är det olika sorter.

Gick sedan ut en sväng på stan och såg att samme jonglör/akrobat som dagen innan höll på att försöka få ihop en publik till en show. Det gick väldigt trögt, då det småstänkte lite regn och vissa visst tycker det är jobbigt. Det var knappt att han fick ihop 6 pers att hålla i repen för att hålla uppe hans stolpe, och även om jag försökte tjoa så gott jag kunde hjälpte inte det nåt. Den här gången blev det egentligen inte mycket show alls, han jonglerade lite knivar på marken, gjorde några tricks på väg uppför stolpen och smällde sedan sönder ballongen på tredje försöket. Whatever, jag gav honom några euro nu när han hade med sig en QR-kod så man kunde donera digitalt, mest för att få reda på att han hette Eddie Bond. Hittade dock ingen film eller foto av mig på hans insta, den showen kanske blev för misslyckad. 😝

Ny ballonghållare. Den där vinkeln körde inte jag med, men hon verkade lite skraj…

Väl tillbaka till hotellet var det dags att göra en plan för nästa dag. Har insett att jag kan behöva ha något inbokat för att ta mig ut före lunch, så jag hade klurat hela dagen på vad jag skulle hitta på. Jag hade en inbokad aktivitet med historieberättande på kvällen, så det skulle helst inte vara något alldeles för krävande, så till slut landade jag på att ta en kryssning uppöver floden Corrib med båt – trots att jag och Mamma gjorde det förra gången också. Bokade in mig på 14:30-turen då det var större risk för regn på förmiddagen.

Två olika statyer som jag tyckte blev coola ihop. Svanen verkar vara temporärt uppförd för kulturfestivalen.

Galet i Galway

Posted on 2024-07-16 by Lizzan

Idag var det då dags att få känna sig lite riktigt turistig, då jag bokat in mig på en rundvandring i Galway på förmiddagen. Turen skulle utgå från en stor och tydlig kiosk som står inne i JFK-parken alldeles intill hotellet. Enligt bekräftelsen skulle vi träffas 10:15, men då såg jag inte till något folk. När jag fortfarande inte såg till några 10:30 frågade jag i kiosken, där de bekräftade att jag hade biljett, var på rätt plats och att de skulle börja om bara någon minut, men en stor grupp som hade bokat in sig hade inte kommit fram än. Den gruppen visade sig vara ett gäng irländare från en ort jag glömt namnet på, och de var kanske inte den optimala turgruppen – de pratade i telefon, och sinsemellan, och höll på att virra bort sig när de inte höll koll på var guiden var.

Guidningen var dock trevlig och lätt att hänga med i tyckte jag, även om det inte blev någon djupdykning i Galways historia. Turen hette ju ”Welcome to Galway” så det var mer en introduktion och fingervisning om bra ställen att äta, dricka och lyssna på musik. Har man gått många turer med London Walks där de ju verkligen går på djupet i ett område kanske man har lite felaktiga förväntningar. Trevligt var det i alla fall även om jag inte direkt fick se så mycket nytt jämfört med min egen promenad genom stan igår.

Vi avslutade turen vid spanska bågen och jag funderade på vad jag skulle göra med resten av dagen. Jag skulle förmodligen ha ätit något, med tanke på att det bara blivit en croissant till frukost, men eftersom det hade varit en bra idé att gå tillbaka upp i stan och köpa mat så gick jag ut mot havet istället. Me smart. 🤓 Försökte hitta en bra vinkel på att fota de färgglada husen på andra sidan utloppet av floden Corrib, och fastnade för en båt jag tyckte blev en fin förgrund. Gick sedan vidare ännu längre ut och då började vinden friska i ännu mer. Annars var det en ganska behaglig dag, med cirka 18 grader och en del sol och en del moln. Passade till och med på att ta mina svalaste shorts för att spara de andra brallorna till kallare dagar, men bitvis fick jag ta på mig jackan för att kompensera.

Förgrundsbåt från ena sidan, i en av säkert 10 vinklar jag provade.

När jag kommit ut till South park och gång- och cykelvägen mot Salthill, som jag kommer ihåg att jag fotograferade förra gången jag var här, tänkte jag egentligen att jag skulle vända tillbaka mot Galway och upp på västra sidan av floden. Så jag fortsatte gå mot Salthill. Efter ett tag kom jag till en broväg ut till Mutton Island, och eftersom den gick helt åt motsatt håll som Galway låg så började jag förstås gå ut på den. Vinden friskade i och vågorna slog mot stenarna men det luktade också väldigt mycket avlopp så jag gick faktiskt inte så långt ut innan jag vände och gick in mot fastlandet igen. Bara för att sen fortsätta gå mot Salthill. Jag var ju vid havet, får skylla på det!

Har för mig att mer än en person undrade förra gången varför jag fotograferat en gång- och cykelväg. Jag har inget bra svar nu heller, annat än att jag tycker det bli ett coolt foto. 😁 Och egentligen räcker det.

Vy västerut från brovägen till Mutton Island.

Skyller också på att jag behövde uppsöka en toalett, och det brukar kunna finnas sådana vid stränder och badplatser och det skulle det vara vid Salthill. Den första jag kom till hade dock bara porta-pottys så jag fortsatte en bit till. Vilket visade sig vara en jättelång bit, för pilen ”här är du” på kartan jag sett pekade inte alls på rätt ställe. Vid nästa ställe lyckades jag inte ta mig in på toaletten – det skulle kosta 20 eurocent, men man skulle kunna betala med kort. Skulle kunna, ja, fick ingen respons från den kortläsaren.

När jag kom fram till tredje uppsättningen toaletter ser jag på långt håll ett gäng människor som *försöker* betala in sig där också, men inte lyckas. Började känna mig rätt less nu, men när jag väl kom fram och kunde testa kom jag faktiskt in! Efter uträttat ärende satte jag mig på en bänk och vilade en stund, för jag hade gått sådär 10 tusen steg redan, klockan var typ 14 och jag var trööööött. Salthill har dock en strandpromenad, en sån där som man ska sparka på muren på när man gått hela vägen, och morgonens guide hade sagt att vi inte skulle kunna sova om vi inte gjorde det så jag kände mig tvungen att gå den sista biten också.

Det var faktiskt inte så långt kvar, så jag gav muren en lätt spark, och gick sedan och tittade i kiosken därborta efter något att äta. De hade – frukt. Och kaffe, men det var inte heller så lockande. Satt och vilade en stund till medan jag funderade. Klev sedan upp, tog några foton av hopptornet och de som hoppade därifrån och knatade sedan mot näst närmaste busshållplats. Det var väl inte knökfullt på stranden, men flera av de som badade verkade vara i ett tag så det kanske inte var svinkallt i vattnet. Eller så är de vana.

Vy mot Salthill med nöjesfäl och stränder.

Hade lyckats köpa en bussbiljett i TFI-appen, och kunde kolla när bussen skulle komma i den andra TFI-appen – för det gick ju inte att ha allt i samma app på den här ön. Billigt var det i alla fall, typ 15 spänn för en enkelbiljett. Hoppade av längst ner i stan igen, i närheten av ett ställe guiden Conor rekommenderat för lunch. Mc Dona……ghs, som är bäst i Galway på Fish n’ chips. Det var lång kö när jag gick in och ganska fullt överallt men det fanns några singelplatser längs ena väggen där jag kanske skulle kunna få plats när jag kommit fram och beställt. Krånglade inte till det utan tog Cod, chips, tartarsås och mushy peas och en stor dricka. Fick med mig maten direkt och fick gott om plats att sitta också – dessutom precis bredvid saltet och vinägern. Efter att ha testat mig fram lite insåg jag att vinäger passar väldigt bra till speciellt såna här supertjocka pommes, som jag kan tycka lätt känns torra och tråkiga annars. När jag inte lyckades trycka i mig mer så hade jag dock vad som såg ut som en normalportion potatis kvar på tallriken ändå.

Fullt godkänd fish n’ chips – speciellt med vinäger på!

När jag kom ut igen sken solen så fint på husen att jag kände att jag behövde göra om morgonens foton i roligare ljus – då hade det mest varit mulet. Därför gick jag än en gång åt precis motsatt håll än mitt hotell, och ut längs Nimmo’s pir igen. Fotade samma båt med samma bakgrund men var extra försiktig för att inte störa måsarna jag skrämt bort tidigare igen. Vet redan hur det är att ha en hämndlysten fiskmås efter mig så det ville jag inte göra om. När jag fotat en stund kom en herre gående nedför rampen med sin kameratelefon i högsta hugg, så han skrämde bort fåglarna istället. Puh!

Förgrundsbåten i annat ljus och annan vinkel – tror jag gillar den här bättre, men samtidigt så syns inte kranarna i bakgrunden på förra varianten…🤷‍♀️

Fågelskrämma…näe, sorry, men han skrämde faktiskt bort fåglarna, så…🤪

Lite senare kom en anti-fågelskrämma och lockade till sig måsarna istället. Han hade med sig en påse mat åt dem och det verkade vara en vana för de flockades så fort de såg honom.

Gick inte ända till Salthill den här gången, utan vände mot stan och gick upp genom West End. Ska på en historieberättarkväll här på torsdagen så ville passa på att kolla in omgivningarna. Såg ut att finnas lite god mat här i krokarna också, gick bland annat förbi ett ställe som enligt mitt hotell ska ha de bästa burgarna. Passade också på att fotografera en hooker som hette Rosabel, där hon poserade i kanalen.

Turisttåget som man kan åka runt i stan med. Conor tyckte dock att hop-on hop-off bussarna var ett bättre val, dels täckte de ett större område och dels fick man bättre utsikt om man satt på övervåningen. Det sa han säkert inte bara för att det var hans företag som skötte dem och ett annat som körde tåget…

När jag väl kom tillbaka in på huvudgatan i Galway var gatuartisterna igång igen. Lyssnade en stund på en duktig sångare och gitarrist, och när jag kom upp till stället där jonglören var igår höll en annan jonglör på att ställa i ordning inför sin show. Han hade ingen cykel, utan en 5 meter hög stolpe han tänkte stå längst upp på och jonglera. Han blåste också upp en stor gul ballong som han fäste på en trästav. Eftersom det var lite variation så stannade jag för att kolla. Först behövde han 8 frivilliga som skulle hålla uppe stolpen åt honom, med hjälp av rep åt varje väderstreck. Det hittade han lätt, men det var inte en superenkel uppgift då de behövde hålla stolpen helt rak och stabil.

Han klättrade lätt uppför stången, med lite tricks längs vägen, och skulle sedan få någon att kasta jongleringsprylarna till honom. Han började med att be en unge stänga av hans musik som spelade på en telefon på marknivå, men en vuxen kvinna gjorde det istället. Hon fick sen i uppdrag att kasta upp hans machetes och den fackla han skulle använda. Hon gjorde två goda försök med macheterna innan han insåg att han behövde klättra ner lite för att kunna fånga dem. När han fått upp dem och facklan bad han om en tändare, men han lyckades aldrig få fyr på facklan med den. Istället fick medhjälparen kasta upp en till machete och sen jonglerade han klängande på stolpen. Vilket väl egentligen borde vara ganska imponerande i sig.

Som slutnummer skulle han sedan använda en piska för att slå sönder den stora gula ballong som han blåst upp i början. Han frågade efter den längsta personen i publiken och då kände jag mig diskvalificerad direkt. En lång karl med sin dotter på axlarna klev dock fram och höll upp staven med ballongen. Jonglören stod först upp på en pytteliten plattform nära toppen av stolpen, och snärtade och snärtade, men fick aldrig hål på ballongen. När han försökte ge direktiv till karln som höll i ballongstaven gjorde han antingen tvärtom eller alldeles för mycket – vet inte om han fattade dåligt eller bara jävlades. Jonglören satte sig ner efter ett tag, speciellt som en del av de som skulle hålla uppe stången blivit trötta och bytt in nya personer utan att säga till. Efter säkert 30-40 misslyckade pisksnärtar sa han åt snubben med staven att be någon annan hålla i den istället. Jag råkade stå precis bakom honom, så när han vände sig om frågade han om jag ville. Jomen…visst.

Lång är jag ju inte, men jag kunde i alla fall använda den längd jag hade utan att behöva bekymra mig om någon som satt på mina axlar – där hängde bara ryggsäcken. Kände dock att staven var ganska tung, speciellt som jag skulle hålla den så högt som möjligt, men jag försökte bita ihop och hoppades det inte skulle ta 30 försök till. Jag behövde dock inte oroa mig, då jag förstås räddade showen – på femte eller sjätte försöket fick han in en fullträff och ballongen sprack. (Det var naturligtvis min förtjänst) Han hade sagt något tidigare om att han brukade använda en eldpiska, och då small det på en gång. Men eftersom han aldrig fick fyr på facklan med den lånade tändaren (eller så var den vindens förtjänst) så fick han ju köra o-eldat idag. Skulle tro att det hade varit en betydligt bättre show om inte så mycket gått fel för honom, men ibland har man ju inte stjärnorna med sig. Ser jag honom igen ska jag kolla om han har mer tur nästa gång.

Trött i ben och fötter på riktigt (igen) gick jag nu den lilla biten kvar till hotellet. Svängde in på snabbköpet som här finns tvärsöver gatan och köpte lite kvällsfika och en macka till imorgon. Jag har ju kyl så det går bra att spara över natten! Imorgon ska jag ju iväg på busstur till the Cliffs of Moher, och den här gången ska jag baske mig ha med mig en kamera med laddade batterier. Och minneskort. Men just nu lyckas jag inte hitta igen linsskyddet…🤷‍♀️

Hej Galway!

Posted on 2024-07-16 by Lizzan

2024-07-15

Dags då att lämna Nordirland, utan att egentligen ha sett mycket av det alls, och återvända till en plats jag varit på ett par gånger förut. Galway är en stad på Irlands västkust med cirka 86 tusen invånare vilket gör det till Republiken Irlands fjärde största.

Första gången jag var här var för drygt 20 år sen då jag var på språkkurs på Irland i några veckor. Då gjorde jag en dagsutflykt hit under deras kulturfestival och kommer fortfarande ihåg en sångstrof som jag hörde då men inte hittat igen sedan dess.

Andra gången var 2011, då jag och Mamma var här i några dagar på vår Irlandstripp. Man skulle väl tro att jag kände till stället hyfsat då, men då blev vi kvarglömda när vi skulle gå stadsvandring och gjorde utflykter de andra dagarna så egentligen vet jag inte mycket alls.

Som järnvägsnätet går på Irland måste man till Dublin för att byta tåg nästan oavsett vart man vill, så jag traskade iväg till Lanyon Place-stationen i Belfast i morse för att ta ersättningsbussen till Newry och sen tåg vidare till huvudstaden. Någon gång ska jag lära mig att det ÄR okej att ta taxi istället för att gå 2 kilometer med tung ryggsäck och tung resväska, men det var inte idag. Var näst sist på den första bussen som åkte iväg, så det var naturligtvis fullt. Dock kom vi fram en halvtimme före tåget skulle komma till Newry så jag hann sitta och äta min frukostmacka medan vi väntade.

Hade jag inte traskat hade jag dock inte fått se klocktornet i solljus…😇

Väl framme i Dublin var det inte så enkelt som att byta perrong för att byta tåg, utan jag behövde först byta tågstation. Snabbast skulle det gå med LUAS, vilket är Dublins spårvagnar. Som faktiskt går på spår, till skillnad från Belfast-Glidern. De skulle gå varje kvart från tågstationen Connolly som jag kom in till, men om man gick ett par hundra meter till hållplatsen utanför busstationen gick de var 3-4 minut istället. Första biljettautomaten jag provade funkade inte, och den andra var det förstås kö till, men jag hann få tag i en biljett innan nästa tåg kom i alla fall. Det hade dock många andra också, så det var ståplats som gällde.

Jag hade bara 50 minuter mellan tågen, vilket kändes stressigt, men när jag kommit fram till Heuston station (efter att ha fått kliva över en massa rester av mackor som en liten tjej i sittvagn slängt på spårvagnsgolvet och som mamman inte brydde sig om att göra något åt) fick jag ändå stå och vänta i 15-20 minuter innan vi ens fick veta vilken perrong tåget till Galway skulle komma in till. Jag hade kollat tidigare och sett att det bara fanns en plats ledig på tåget så jo, det blev knökfullt. När jag åkte tåget till och från Belfast var jag imponerad av att det fanns två stora bagage-rack vid bägge ingångarna så det var lätt att ställa ifrån sig väskan, men på det här tåget såg jag inget alls. Vet inte om de tyckte att alla väskor skulle upp på hyllorna ovanför sätena, men det skulle inte funka med min överdimensionerade väska.

Här i republiken ska allt stå på Irländska också. Har insett att allt inte alltid står på engelska som komplement, så ibland får man gissa.

Jag hade i all hast klivit på min vagn i fel ände, så jag behövde dessutom ta mig igenom hela, mot strömmen, innan jag kom fram till min plats. Där det naturligtvis redan satt folk som förstås tagit chansen att ingen skulle dyka upp. Det visades inte heller några reservationer så det är inte som att de hade kunnat veta. När jag visade upp min reservation fick jag dock min plats och innan dess hade vi redan börjat tuffa mot Galway.

Tyckte egentligen att tåget gick väldigt långsamt, hade de haft snabbtåg här borde man kunnat komma fram bra mycket snabbare, men de kanske inte har så bråttom – landet är ju ändå relativt litet. Jag somnade till lite på tåget och sedan var vi framme strax före 16, några minuter försenat.

Hotellet jag bokat här i Galway heter The Lane och ligger smidigt nog alldeles intill tåg och busstationen, och det var lätt att hitta dit även om ingången var inne i en gränd. Enormt trevlig receptionist även här som visade hur det funkade med nyckel och blipp och kod etc. Kom upp på rummet som var urtjusigt, men det verkar i alla fall delvis vara snyggt utseende mer än genomgående kvalitet. Har dock en cool (förhoppningsvis) kyl! Men inget skrivbord, så nu får man blogga i skräddarställning.

Snyggt rum! Men så är det ”Boutique” också – med pris därefter.

Coolaste kylen jag någonsin sett på ett hotellrum – och annars också. Och jo, den kyler bra också. 😁

Passade på att passa in kulturfestivalen även till detta besök, så när jag sedan tog mig ut på stan var det fullt med folk i rörelse och massor med gatuartister i farten. Stannade till och kollade på en jonglör på en hög enhjuling, vilket verkar vara det mest gångbara de senaste åren – i alla fall har jag sett MÅNGA. Det jag lägger mest märke till nu är vilka skämt de kör (han kunde också hjälpa till att fixa nya ungar om det hände något med de som var i publiken 😝) och hur de tar sig upp och ner från enhjulingen. Den här snubben behövde hjälp av 4 starka karlar för att ta sig upp, men så var hans cykel lite högre också tror jag. Ner klarade han dock med en lyktstolpe.

Såg massor med fina väggmålningar här också. Den här föreställer ett motiv från hamnen i Galway med den karaktäristiska ”hooker”-båten.

Gick vidare ner mot spanska bågen, hade kameran i handen men inga motiv hoppade upp och bet mig i näsan. Hade ju inte ätit så mycket idag heller, så när jag gick förbi en thai-restaurang som såg lockande ut tänkte jag att det var lika bra att passa på medan det fanns platser lediga. Satt för ovanlighetens skull ute, och mitt i solgasset – ja, det finns sånt även på Irland, märkte jag, även om klockan var efter 18. Valde en medium-stark kycklingwok med het basilika, chili och vitlök och en Orchard Thieves cider som var både lätt och krispig i smaken. Funkade bra ihop! Maten var riktigt god, men servicepersonalen började få lite svårt att hinna med sådär runt 20-tiden. Många fick vänta ett tag på att beställa, och själv fick jag vänta 10-15 minuter på att betala när jag var klar. Men det kan ju ha varit ovanligt mycket folk idag, då festivalen precis börjat.

Tänkte sedan jag skulle passa på att fota när jag för en gångs skull var ute relativt sent, men var trött och lite lullig av cidern så jag traskade tillbaka till hotellet istället. Mötte receptionisten precis när jag kom dit, och han sa att han hade stängt ytterdörren så nu fick jag prova om jag tog mig in med min blipp. Japp, funkade!

Lätt restrött

Posted on 2024-07-09 by Lizzan

2024-07-08

Dags då att äntligen få köpa den där väskan jag saknat hela helgen. Började dagen med att äta frukost UTAN äggröra och packa ner så mycket jag kunde i resväskan. Lämnade sedan in den i bagageförvaringen och åkte söderut med pendeltåget. Hade ju hunnit fundera en del under tiden så jag hade en färdig inköpslista jag rabblade upp för expediten. Valde till slut en blå väska trots att de inte hade midjebältet i samma färg, men jag ville hellre ha ”rätt” färg på väskan än att det skulle matcha perfekt. När jag väl kopplade ihop dem så insåg jag att bältet inte syns så värst mycket ändå, så det funkar nog som det är.

Köpte också till lite tillbehör, som en tech pouch för alla laddare och sladdar och andra småprylar man behöver ha med sig. Skaffade även en ”clutch”, vilket är en rem som ger lite extra stabilitet när man håller i kameran och gör den bekvämare att bära i handen. Insåg i helgen att det kan vara min vana att bära kameraväskan eller en axelväska studsande på höger höft som kan spela in för min ischias-värk så jag ville ha andra alternativ för att bära kameran när det går. (Dvs när det inte regnar. På Irland. Jaja, nån dag kanske det funkar – ett tag.)

Passade på att äta en grymt god burgare med god friterad blomkål som tillbehör på Barrels, Burgers and Beer innan jag for tillbaka till hotellet för att hämta väskan och åka till nästa hotell. Hade hittat en hiss vid andra trappuppgången till Friends Arena – som nu bytt namn till Strawberry Arena – så jag slapp både släpa den uppför trappor eller uppförsbacke. Resten av vägen var det ju platt och lätt att släpa väska och speciellt inne i Mall of Scandinavia var det slätt och fint golv också.

Dagens citat! Är väl överhuvudtaget elakt att slänga runt bävrar, men i trähus är det väl värre…😂

Det hade varit lagom väder hela dagen, men medan jag väntade på tåget till Arlanda började det hällregna – på tvären genom perrongen, så mycket blåste det. Gömde mig bakom ett vindskydd för att inte bli helt dränkt. 😝

Att kliva av på Arlanda gick väldigt smidigt, vilket var tur då det kostade 135 spänn extra i stationsavgift. Yikes. Men det var det där med mer pengar än energi då. Därifrån var det ett par minuters promenad till hotellet där jag fick åka upp till rummet på tionde våningen. Hade inte utsikt över flygledningstornet men såg det i alla fall på vägen dit.

Efter en stund på rummet gick jag tillbaka till SkyCity för att köpa middag – men det var ingen höjdare det heller. Bara priset som var högt. 😝

2024-07-09

Planet skulle gå 7:30 och de rekommenderade att vara på flygplatsen 3 timmar innan för att ha gott om tid. Ställde klockan på 4 efter att ha dråsat i säng sådär 5 timmar tidigare efter att ha försökt organisera alla prylar i de nya väskorna. Blev inte någon hotellfrukost då inte, utan knatade över gatan och in på SkyCity. Vägde in resväskan på 18,4 kg och hamnade i en låååång kö till bag drop. Hörde några bakom mig som hade boarding om 50 minuter, men så bråttom hade inte jag som tur var.

Tyckte det var skönt med nya sortens säkerhetskontroll där i alla fall, men jag undrar hur de kan skylta med att det är 0-5 minuters väntetid när det förmodligen tog minst 10 minuter att gå igenom alla kringelikrokarna där kön kunde stå. Fast det är klart, då stod man väl inte och *väntade*. Lade jackan och väskan i ett tråg och kom själv lätt igenom kontrollen. Sen stod jag och tittade efter väskan och såg att den, förstås, blivit taggad för extra kontroll. Fotografer är visst läskiga. 😝

Dock gick det ganska fort med extra kontrollen också, säkerhetspersonalen kollade bara noga på vad jag gissar var röntgenbilden av väskan och behövde inte ens titta i den på riktigt. Hon hittade visst inget läskigt heller (som ett ninja-kort 🙄) så jag kunde bara ta väskan och fortsätta när hon tittat klart.

Hade lite över en timme kvar tills det var planerat boarding för planet så jag hade gott om tid. Gick förbi ett ställe som sålde bagels med bacon, ägg, avokado och hot sauce och det lät som en underbar frukost. Köpte med mig en sån och traskade vidare till gaten, som var i D-området redan från början den här gången. Väl där kunde jag hugga in, och – blev fruktansvärt besviken. Igen. Smaklös och tråkig – och jag hade inte ens kommit till Irland än. 😝

Hade lite mer tur med planet, då det trots att det var fullbokat blev en ledig plats bredvid mig. Det var dock någon annan människa som sprayat på sig en massa parfym som satt någonstans i närheten så jag kände den doften hela resan. Förstår inte hur ”folk” tänker ibland. Skulle också ha önskat mig en parfymfri passage genom flygplatsen för att minska huvudvärksrisken, men det är väl viktigare att kränga varor.

Vi kom iväg lite sent, men resan gick fort för min del då jag sov bort bra mycket av den. Tydligen hade vi mycket motvind över Nordsjön så vi kunde inte köra ikapp någon tid heller, och när vi nådde Irland fick vi besked om att lägga oss i väntläge då det var lite klurigt att landa pga vädret. Å vädret – det var rejält med regn och kastvindar. Piloten Niklas skötte sig dock ypperligt och det blev inte ens särskilt mycket turbulens på vägen in.

Moln! Tänk vad många datatjänster som finns i de där! 🤪

Efter att fått väntat lääänge på att resväskan skulle dyka upp på bandet letade jag mig en buss mot centrala Dublin. Hade bokat hotell vid busstationen och skulle åka med en viss buss till en viss hållplats för att komma så nära som möjligt. När jag kom ut (i regnet) tyckte dock tjejen därute att jag kunde ta en annan buss som redan var där och hoppa av på en annan hållplats som bara var på andra sidan floden. Jaja, okej då. Det skulle bli lite längre, men det var ju inte som att det var dåligt väder eller att jag hade ont om energi. 😝

Resan gick bra och det gick fint att gå till hotellet också. Väl framme, vid typ 12, fick jag veta att mitt rum redan var redo och fick hjälp att både hitta rummet och frakta dit väskan. Bor på Beresford hotel som är av den gamla stilen, med labyrinter till korridorer och antik stil på möblerna. Visserligen fint, men inte superbekvämt.

Länge sen jag bodde på ett sånt här ställe nu. Det är ändå charmigt tycker jag, trots att jag inte kan sitta bekvämt vid skrivbordet.

En massa tavlor har de på väggarna också. Entrédelen av hotellet är lite modernare stuk medan ”min” del av husen är mer färgglad.

Efter att ha torkat en stund gav jag mig ut på stan. Behövde mat, ett lokalt sim-kort och lite andra prylar. Letade mig över floden igen och mot shoppinggatan Grafton Street. Gick förbi ett gäng telefonoperatörer innan jag kom fram till Stephen’s Green shoppingcentrum. Hade återigen blivit blöt då jag inte bemödat mig om att packa upp paraplyet ur resväskan så det lät bra att få torka lite igen. Väldigt tjusigt köpcentrum! Hittade också ett gäng matställen på andra våningen varav en asiatisk. Gårdagens wok lämnade ju en den smaklökar väldigt ledsna, så jag tänkte jag kunde göra ett till försök. Tog en rätt med chili och basilika som i alla fall lät som den skulle vara lite kryddstark. Första tuggorna var väl inte så fantastiska, men efter ett tag infann sig en ganska behaglig hetta ändå. Inte så starkt som jag hade velat ha det, men i alla fall inte smaklöst och tråkigt.

En sån där amfibiebåt/bil kändes som ett passande fordon idag med allt regn! De tillhör Viking Splash tours om inget ändrat sig sen sist jag var här.

Gick runt lite till på centret innan jag gav mig av uppför Grafton street igen och gick in på en av telefonoperatörernas butiker. Hade kollat lite på nätet innan och fastnat för Eir, som för 20 Euro erbjuder obegränsad surf inom Republiken Irland och 17 GB roaming inom EU och UK mfl. I en månad. Inser att jag säger/skriver det här varenda gång, men Telia VILL HA 199 SPÄNN FÖR EN GIGABYTE I EN VECKA I UK. Här i Republiken Irland kan jag få använda min vanliga surf, men då jag inte har/behöver så mycket i vanliga fall hemma har jag inte så mycket att använda heller. Billigare då att ta ett lokalt sim, speciellt om man får så mycket för dryga tvåhundringen. Eller så kanske man borde fundera på att byta telefonoperatör hemma. 🤷‍♀️

Batman håller visst hus i Dublin. Höll först på att skriva ”superhjältar”, men liemannen kanske inte räknas som hjälte…🤪

Köpte mig lite snacks och en middagsmacka på väg tillbaka till hotellet och lyckades till slut hitta tillbaka till rummet genom labyrinten också. Är enormt trött efter att ha varit vaken i nu 18 timmar efter 4,5 timme sömn och bara lite slumrande efter det. (Och nästan en mils promenad) Som tur är så behöver jag inte kliva upp jättetidigt imorgon då tåget mot Belfast går vid 11. Har inte heller någon frukost betald här på hotellet så förmodligen checkar jag bara ut och går mot tågstationen om jag inte vaknar onödigt tidigt. Ska sedan checka in på femte hotellet på sju dagar, men sen får det räcka! I alla fall för 5 nätter. 😝

På tal om fotografering

Posted on 2015-07-16 by Lizzan

Lite lätt uttråkad då all planering är klar satt jag och kikade igenom lite gamla foton. Fastnade på några bilder som jag tog första gången jag reste utomlands själv, sommaren 2002 då jag åkte till Irland och gick språkkurs i en månad.

2 saker slog mig. 1: Det har…eh…*hänt*…lite med tekniken på 13 år…både kameramässigt och fotograferingsmässigt. Alltså, dels är kamerorna (mycket) bättre, dels har jag lärt mig att använda dem (lite) bättre. 2: Jag måste tillbaka. 😀

Utsikt från Coomakista Pass, längs the Ring of Kerry, sydvästra Irland.

Lizzan och en kompis på Bunratty Castle, Irland. Bonuspoäng till den som kan gissa vem som är vem!

Lizzans Reseblogg

Inlägg från mina resor

Tag Archives: Irland