Med Donie till Dingle

2024-07-23

Dags då för nästa rundtur, på vad som förmodligen skulle kunna vara den sista bra dagen på Irland, förutsatt att dagen faktiskt blev bra. Vaknade i god tid, åt frukost, och hade så gott om tid på mig till samling att jag nästan kom för sent. På förra rundturen hade ju även guiden kommit efter samlingstiden, så jag var inte så orolig ändå, men när jag kom fram såg jag att bussen redan var på plats. Guiden var på språng och letade folk, det fattades en familj på tre till efter att jag dykt upp. Donie, som han hette, berättade sedan att han kört runt Ring of Kerry dagen innan, och de hade verkligen inte sett nånting alls – det lät som att det hade varit ännu sämre väder än när jag var ute på den med Mairtin. Dessutom hade bussen gått sönder, så de hade inte kommit tillbaka till stan förrän vid 9-tiden på kvällen. Fördelen med det var i alla fall att vädret lättat tillräckligt för att få bra utsikt vid Ladies’ View, men det lät absolut som att jag gjorde rätt som åkte till Fota istället för att testa en sväng till på Ring of Kerry.

De sista passagerarna, en indisk familj med en ung tjej dök upp några minuter sent för incheckningen men ändå i tid för avfärd. När jag klev in på bussen såg jag att de första tre paren som kommit dit tagit plats på singelsätena längs vänstersidan samt dubbelsätet längst fram. Vi skulle åka medsols runt Dingle och jag gissar att Donie tipsat de som var tidiga att ta platserna med bäst utsikt. Typiskt att jag inte skulle vara så tidig just idag då. Jag hoppade istället in på dubbelsätet näst längst fram och sneglade lite irriterat på ungdomarna på andra sidan gången när de satt och sov eller stirrade ned i telefonen istället för att kolla utsikten, men till slut insåg jag att det var fint på min sida också. Dessutom såg Donie till att vi stannade på så många ställen som möjligt, så det enda jag missade var att kunna ta telefon-foton genom fönstret som ändå aldrig blir särskilt bra.

Första stoppet var på stranden i Inch, där vågorna bara rullade in en efter en. Ett gäng ungdomar skulle lära sig att surfa och var ute i vågorna för att vänja sig vid dem, samtidigt som brädorna låg snyggt uppradade på stranden. Inte bara jag tyckte det var ett bra motiv för foton. Tyckte även att stranden var duktig och väluppfostrad, då den höll sig kvar på marken och inte smet ned i mina skor för att följa med därifrån. Däremot fastnade den visst under skorna, vilket märktes när vi skulle kliva på bussen igen. Sneaky.

Vågad invänjning.
Strandhäng! De amerikanska tjejerna på förra rundturen frågade chauffören om det nånsin blev varmt nog på Irland för att bada i havet – av vad jag har sett spelar inte vädret så stor roll här.
Fota fotografer – dock inte på Fota.
Surfkunskaper förmedlas till den yngre generationen.
Tydligen ska man börja med att paddla på land. Den här biten tror jag att jag skulle klara av också, det är sen jag skulle få problem.

Vi stannade sedan vid ett par utsiktspunkter på väg ut mot Blasket-öarna som skulle vara det snyggaste vi fick kika på. Nästa längre stopp var vid Blasket-centret där de skulle ha information om livet på öarna. Ingen av oss var tydligen särskilt intresserade av sånt, utan alla valde att gå ut istället. Jag ville naturligtvis fota så mycket som möjligt, men hade jag haft mer tid på mig hade säkert filmen de visade varit intressant också.

Utsikt tillbaka mot Inch beach.
Enligt Johnny Cash ska det finnas 40 nyanser av grönt på Irland – Donie tyckte det här var ett bra ställe att se dem på.
Där borta var vi för två dagar sen. Då syntes inte den lilla ön, som är en av Skellig-öarna, ens därifrån.
Några av Blasket-öarna. Den längst bak till vänster kallas ”Sleeping Giant”, dvs sovande jätten. En av de tydligare människoliknande klipporna jag sett på mina resor.
En annan tjusig strand.
Sovande jätten igen.
Utsiktsplattform vid Blasket-centret. Å ja, han sover fortfarande.
Mer utsikt vid Blasket-centret.
Fascinerande skulptur vid Blasket-centret. Tyckte den var lite läskig men cool. 😁
Three Rabbi(e)s and a Butler walk into a bar…eller inte riktigt då, speciellt som vår Rabbie’s-buss hette Rose.

Vi stannade sedan vid en urtjusig utsiktspunkt där jag snackade lite med guiden medan kameran fick gå varm. Han var riktigt trevlig och framhöll att det var bra att jag reste medan jag kunde – där håller jag med fullständigt. Det börjar kännas mer och mer jobbigt men dagar som den här gör det hela värt mödan. Jag får väl också börja anpassa hur jag reser efter hur jag mår lite mer – längre stopp och fler dagsturer säger jag varje år att jag ska fokusera på, men av någon anledning blir det i alla fall minst 3-4 olika stopp när jag sitter med planeringen. Donie hade också en väldigt avslappnad inställning till att komma i tid, han sa att det var viktigare att vi fick skapa minnen än att bussen skulle avgå precis i tid, och att jag inte skulle oroa mig ifall jag var någon minut sen.

Vackert!
Inzoomat på vad som verkar vara en grotta mitt i förra bilden.
Ville man ha extra bra utsikt kunde man klättra upp lite högre också.

Sista stoppet före vårt lunchstopp i byn Dingle var vid Gallarus Oratory, en stenkyrka i form av en upp-och-ned-vänd båt som byggdes under 600-700-talet. Här blev jag sist därifrån, då jag väntade på att få till några foton genom kyrkans fönster (som inte blev bra). Skyndade mig dock så jag hann ikapp den indiska familjen som kommit sist till bussen redan på morgonen. Mannen i den familjen hade också en större Nikon som han klickade friskt på. Det var lite skönt att de var med, annars kunde jag ha blivit sist nästan jämt. 😝

Inte särskilt bra foto genom kyrkfönstret.
Gallarus Oratory.

I Dingle blev vi sen lössläppta i ungefär 1,5 timme. Tanken var att vi skulle äta lunch här, men jag var mer intresserad av att leta rätt på tornet jag gått ut till förra gången jag var här. Då satt det en snubbe där och spelade tin whistle (en sorts flöjt) och det är mitt mest irländska minne någonsin. Dock såg jag ingen strand att gå bredvid från där vi blev avsläppta, så jag fick kolla kartan. Fick scrolla ganska långt innan jag hittade Hussey’s Folly, vilket var det enda som stämde in på mitt minne. Dit var det över en halvtimmes promenad, och jag ville också få något i magen OCH hinna kolla runt lite i stan.

Jag började därför med att skaffa mig något bärbart att äta, och det blev en toast-macka med kyckling, ost och lök som visade sig vara supergod. Dingle ska vara ett av de bästa ställena att äta på i hela Irland, och med så goda toast-mackor tror jag på det! Gick iväg mot sjöräddningsstationen där det i alla fall skulle vara en gångväg bort mot tornet så jag tänkte se om man fick någon fin utsikt. Längs vägen passerade jag vår buss, men såg inte till guiden. När jag kom ned till vattnet, efter att även ha passerat ett tjusigt hotell, steg humöret betydligt, då utsikten var finfin och ljuset likaså. Började därför med några foton innan jag åt resten av min lunch då man aldrig vet hur länge fint ljus håller i sig.

Vy bort mot Hussey’s Folly. Sist jag gick här spanade jag efter delfinen Fungi, som ofta lekte med båtar och simmare här, men han har inte setts till sedan 2020.

Ljuset ändrades inte nämnvärt medan jag åt, så jag kunde ta lite fler bilder och även ställa upp kameran för lite super-selfies här också. Gick sedan tillbaka in till byn och letade rätt på ett par ställen jag kom ihåg från förra gången. Den första var Dick Macks, en pub som tydligen är kriterium för om man varit i Dingle överhuvudtaget. Jag gick inte in nu, så gissar att jag måste åka tillbaka.

DÄR borta var jag för 20+ år sen.
Vy tvärsöver vattnet från där jag satt och åt.
En gata i Dingle – det fanns egentligen bara 4, i en fyrkant, som man behövde hålla reda på.
Stjärnor för personalen utanför Dick Mack’s.

Det andra stället jag ville kolla in, och som jag sett både förra gången och från bussen när vi åkte igenom stan vid ankomst, var en affär som bokstavligt talat hade mitt namn på skylten. I alla fall förnamnet. Lisbeth Mulcahy är en designer och textilartist som haft en butik här i bra mycket mer än tjugo år, fick jag veta av butiksbiträdet – som tyvärr inte var Lisbeth själv. Jag kikade runt ett tag och tyckte egentligen att allt var väldigt dyrt, men till slut plockade jag med mig en lila och turkos halsduk till disken för att betala. Frågade mest på skoj om man fick rabatt om man själv hette Lisbeth, men tydligen inte. Fick nöja mig med att veta att de i Dingle åtminstone skulle ha en chans att inte kalla mig Elizabeth när de haft en rättstavad skylt i stan så länge. Då det tagit lite extra tid i affären var jag någon minut sen tillbaka ned till bussen, så jag var glad att guiden sagt åt mig och indierna att inte komma dit före 15:30 utan hellre någon minut sent. Det kändes ännu bättre när de inte hade kommit tillbaka än heller. 😝

Kanske inte bästa butiken i Dingle, men bästa namnet i alla fall!
Känns som man behöver piffa upp sig för att använda den här. 😝

Sen var det i stort sett bara att swisha tillbaka mot Killarney igen. Vi stannade en kort sväng ovanför samma strand som på morgonen för några sista foton, men sen var det bara att säga hejdå efter en härlig dag med skönt väder, vackra vyer och lite trevligt sällskap. Den unga indiska tjejen fick en liten present av guiden för att hon varit så duktig under dagen, och det var hon verkligen – jag glömde till och med bort att vi hade ett barn med på bussen.

Lite mindre strand och mer vatten vid Inch nu.
Här körde de med parkering på stranden – med varningsskyltar om att flytta bilarna innan högvattnet kommit in. Undrar hur många som tabbar sig med det varje år.

Som sagt var det förmodligen min sista riktigt bra dag på semestern, och jag ville inte riktigt att den skulle ta slut. Gick in mot centrala Killarney och dök på ett gäng som spelade musik och bjöd upp folk från publiken att sjunga och spela med dem – om de visste hur man gjorde alltså, så jag kände mig lugn. Gick istället och köpte mig lite glass som jag spanat på tidigare medan jag lyssnade – en kula choklad och whiskey, och en kula med smak av havssalt från Dingle. Den saltade var godast! Musikerna fick ge upp ganska snart då deras högtalare började få slut på batteri, och jag gick vidare på jakt efter mat. Visste inte riktigt vad jag var sugen på men ville helst inte äta mer snabbmat.

Man får äta efterrätten först, sådeså!

Kom fram till en pub och läste på menyn att de skulle ha lax med bland annat glasört (samphire) som jag gillade sist jag provade det, och en tjej stod i dörröppningen redo att visa gästerna in så jag bad om ett bord och beställde in laxen och en cider. Riktigt gott! Det visade sig senare att det var en av de mer speciella pubarna i Killarney också, och det var utan tvekan fint och mysigt.

God mat och dryck!
Inne på puben The Danny Mann. Ska tydligen vara ett bra ställe för dans och musik, men jag var nog för tidig.

Rejält mätt återstod egentligen bara att gå tillbaka till rummet, men jag svängde lite fel…hade tänkt köpa med mig en dricka men så som jag gick var det närmaste alternativet en spritbutik som även hade snacks och läsk. Stod och kollade ett tag på alla roliga cider som de hade i kylen, men jag kunde absolut inte dricka mer den kvällen och det kändes dumt att fylla och tynga ned väskan med sånt också. Köpte en miniflaska med whiskey till mig själv tillsammans med colan och popcornen bara för att ha nånting att provsmaka när jag kommit hem.

Skulle ha gott om tid på morgonen nästa dag då tåget inte skulle gå förrän 11:41, så det mesta packandet fick vänta. Var både trött och mätt efter en härlig dag men också sorgsen för att behöva åka härifrån – som vanligt.

På rundtur bland molnen

2024-07-21

Dags då för den första bokade rundturen med Rabbies, runt Ring of Kerry. Jag åkte den här sträckan när jag var här första gången, men då hade jag inte direkt nån kamera värd namnet med dagens mått. Kom mest ihåg att vår chaufför då frågade oss i bussen medan vi var på väg uppför en backe om vi skulle stanna efter nästa krök. Vi var väl lite tveksamma till det, men så fort han kört runt svängen ropade vi jaaaa, stanna! 😝

Det var alltså upplagt för fantastiska vyer under dagen. Turen skulle börja 9:15 vid turistbyrån och jag hängde nästan på låset vid frukostmatsalen när de öppnade klockan 8. Maten var klar på ett par minuter så jag hade gott om tid att äta och traska iväg. Glömde dock bort att det var söndag och butikerna öppnade sent, så jag fick inte med mig någon dricka till bussen men det fick gå bra ändå. Strax efter 9 dök Rabbies-bussen upp och jag och ett par andra tjejer rusade dit. Det visade sig att det bara var vi tre som bokat in oss så vi kom iväg före schemat.

Vår guide hette Mairtin (tror jag det stavas) och hade fått oss alla att skratta mer på tre minuter än vad Gerry gjorde på hela dagen. Dessutom visste han hur man delar med sig av information så att folk faktiskt orkar lyssna på vad han säger – OCH han kunde hålla tyst när det passade. Helt otroligt.

Vårt första stopp var Kerry Bog Village, ett friluftsmuseum som visade livet på Irland på 1700- och 1800-talet. Det fanns thatched cottages, information om torv och en torvbrasa man kunde lukta på – är glad att vi inte behöver bränna torv hemma nu. Anledningen till att jag gick in var dock att de hade bog ponies och irländska varghundar. Hade jag vetat att de andra två tjejerna inte ville gå in på museet hade jag också hoppat över det, för så fascinerande var det inte. Lyckades i alla fall köpa en dyr flaska med vatten till resten av dagen och gå på toa utan att behöva stå 20 minuter i kö, så det var väl något.

Kerry bog pony.
Lite söt dekoration vid en famine cottage.
Smedja med stråtak.
Irländsk varghund.
Snabbt fotostopp med fina vyer.
Åsna vid fotostoppet. Icke-åsnan satt och vävde dekorationer.

Nästa stopp visade sig bli min favorit för dagen, då vi så fort vi klev av bussen blev tillfrågade av en bonde om vi ville hålla i ett lamm. Jag sa absolut inte nej, och HERREGUUUUUUUU vad mysigt. Varmt och mjukt och hur gulligt som helst. 🥹 Nu var det inte därför vi hade stannat, utan vi hade en liten promenad upp till ett välbevarat ringfort med tjusig utsikt över omgivningarna. Man kunde klättra upp på ringmuren, och det var stora trappsteg upp, men det gick bra! Värst var det att klättra ner igen. 😝

Bästa stunden på hela dagen. 😁🥹
Fin hästis på väg till ringfortet.
Ringfortet Cahergal.
Ringfortet Leacanabuaile i närheten av det vi besökte. Bonden som äger den marken är dock grinig och vill inte att folk kommer dit och tittar. När de gör det ändå kommer han visst ut och skriker på dem.
Insidan av Cahergal. Notera de läskiga trapporna. Det var dock i alla fall gott om plats uppe på ringmuren när man väl tagit sig upp.

Vi körde sedan vidare mot själva Ring of Kerry, men nu började vädret att jobba emot oss. Det kom mer och mer moln, och regn, och de flesta vyerna uteblev. Vi kunde till en början se Dingle-halvön men när vi lämnade Ring of Kerry för Ring of Skellig kröp molnen allt närmare. Efter ett lunchstopp i Portmagee fortsatte vi upp för ett berg där det skulle vara fantastisk utsikt, men allt vi såg var bara vitt. Lite senare kom vi fram till en chokladfabrik som heter Skellig Chocolates, som tagit sitt namn från ön Skellig Michael som ligger sådär 13 kilometer ut till havs. Vi såg…ingenting. Men de hade gratis provsmakning av god choklad, och jag passade på att fota några av deras blommor som blivit vattenstänkta av duggregnet. (Ja, jag köpte choklad också, förstås)

Daniel O’Connel Memorial Church i Cahersiveen.
Bron från Portmagee ut till Valentia-ön. Precis till vänster om bron på andra sidan vattnet är the Skellig Experience, som bland annat erbjuder båtturer ut till Skellig-öarna.
Hamnen i Portmagee. Såg inte så mycket annat, då jag spenderade tiden med att äta lunch (och köpa whiskey till brorsan från en pub där Mark Hamill druckit öl under inspelningen av Star Wars på Skellig-öarna).
Skellig Chocolate som erbjuder gratis smakprovning.
Fin färg på de häringa.
Mindre fin färg på den här (enligt mig) men maffig ändå.

Efter det blev det inte jättemånga stopp. Vi stannade lite kvickt vid en strand där det iofs var tjusigt, men duggregnet blåste rakt in mot kameralinsen från bästa utsikten så det var inte tokroligt att fota. Utsiktspunkten från förra rundan körde vi bara förbi, då det inte fanns någon sikt alls. Bara två bilar stod på parkeringen och de hade nog mest vilopaus. Efter ett tag stannade vi i Sneem, där de hade festival. Största anledningen var en ”comfort break” som det kallas när man behöver gå på toa, men det var bara det att ett par andra turistbussar stannat där precis före oss. Kön till damtoan var enorm, och vissa smet in till herrarna för att slippa vänta. Herrarna tog det med gott mod och humöret i kön var i alla fall bra. Tror vi hade 40-45 minuter på oss i Sneem och minst hälften av tiden gick åt till att köa. Såg att de andra tjejerna skulle köpa en souvenir också och fick köa rätt länge igen. Jag gick ut en sväng i regnet istället, hittade en annan butik med mycket roligare prylar, men lyckades låta bli att handla.

Utsikt över Glanbeg beach i närheten av Caherdaniel.
Floden i Sneem.
St Michael’s Catholic Church i Sneem.
Lamm med påskliljor, också i Sneem.

Vi fortsatte resan genom MacGillycuddy’s Reeks som bergsområdet nära Killarney heter, och även om vädret inte var så samarbetsvilligt var omgivningarna vackra, och som sagt atmosfäriska. Jag hade gärna fotat mer om jag bara kunnat hålla kameran torr – jag är för lat för att hålla på och torka linsen hela tiden. Ett väldigt fint stopp om inte molnen sätter stopp för det är från Ladies’ View uppe i bergen, där drottning Victorias hovdamer brukade ta med sig picknick. Vi fick i alla fall se lite av utsikten men det finns betydligt mer att se.

Ladies’ View i Macgillycuddy’s Reeks (vilket är väldigt roligt att säga). Utsikten kunde ha varit bättre…

När vi kom fram till Torc-vattenfallet som var sista stoppet för dagen var det helt plötsligt uppehåll och till och med lite solsken. Det var också smockfullt med folk. Mairtin gissade att många av de andra turbussarna passat på att stanna där när de såg att det var torrt väder då de inte heller kunnat utnyttja de andra stoppen runt Ring of Kerry. Vattenfallet såg ungefär likadant ut som dagen innan, så jag tog ett par snabba foton och gick sedan nedöver och fotade lite mer längs vägen. Vi blev avsläppta igen utanför turistbyrån och jag och tjejerna (som var systrar och från USA) utbytte lite tips och erfarenheter – de hade nyss varit i Dublin och skulle vidare till Galway samma dag. Istället för att åka med Gerry till Cliffs of Moher skulle de ta sig dit med vanlig buss och göra en guidad vandring längs klipporna – det lät oerhört mycket roligare, men å andra sidan hade jag aldrig pallat det. Eller inte just nu i alla fall.

Folkmassor vid Torc-vattenfallet.
Mycket mindre vattenfall – med mycket mindre folk framför.

Vinkade hejdå till dem och gick sen in på första bästa matställe, Killarney Burger Kitchen och beställde in en burgare med pommes och dip. Mycket mat, gott utan att vara fantastiskt (de hade inte heller någon variant med chili 🙄) och snabb och effektiv service. Fullt godkänt.

KBK-burgare.

Tack vare vädret blev dagen rätt avslappnad med att mest sitta och titta ut på de molnsvepta bergen, så jag kände att jag behövde hitta på något nästa dag också. Hade lämnat den öppen ifall jag skulle behöva en vilodag mellan de guidade turerna, men nu börjar det ju närma sig slutet på resan och jag ville inte slösa bort den lilla tid jag hade kvar. Väderleksprognosen såg inte fantastisk ut här i Killarney, och även om jag lekte med tanken att ta en till sväng runt Kerry-ringen med något annat bolag verkade de flesta ha typ samma stopp och det kände jag skulle vara lite för tråkigt om inte vädret var mycket bättre. Kollade vädret i Cork och där såg det ut att kunna bli lite torrare, sen var bara frågan vad man skulle göra där. Hittade en artikel med ”24 timmar i Cork” som lät lovande, men där rekommenderade de ett café och ett konstgalleri på förmiddagen, sedan ett lunchställe, ett middagsställe och nånstans att dricka efter det. Alltså…visst, jag äter och dricker förmodligen för lite när jag reser, men nånting annat kan man väl göra också.

Kollade istället in Corks turistsida och hittade nästan direkt Fota Wildlife Park, uppkallad efter ön Fota som den ligger på. Det skulle gå pendeltåg från Cork dit så lätt att nå och de skulle ha en del djur som sprang runt precis som de ville därute. Med mulet och relativt svalt väder skulle det också vara hyfsade förutsättningar för bra bilder, så jag ställde in siktet på det. Ställde även alarmet, och riktigt tidigt så jag skulle kunna hinna med ett tidigt tåg dit och vara vid parken strax efter att de öppnat.

Hoppa runt Killarney

2024-07-20

Tog mig upp i tid och gick ned till frukost strax efter 8. Beställde in äggröra, bacon och tomat och kände att jag hade saknat riktiga frukostar tidigare under resan. När jag smakade baconet blev jag ännu gladare, det var helt fantastiskt gott.

Mumsig frukost!

Traskade iväg till busshållplatsen, betalade mina 15 euro för en dagsbiljett och hoppade på strax före 9:30. På väg ut från Killarney snackade chauffören om att det var dumt att hoppa över första stoppet och tro att man skulle hoppa av där senare, för han skulle aldrig köra rundan baklänges. Det var ju precis det jag hade tänkt göra, men jag hade räknat med att få åka runt hela varvet en gång extra. Åkte därför med till Torc-vattenfallet, som var andra stoppet efter Ross Castle. Dels tyckte jag det skulle funka bättre med vädret, då det var mulet på morgonen och skulle skina upp utöver dagen, dels tänkte jag att det var mindre folk vid vattenfallet tidigt och dels passade det bättre att komma till slottet strax före tolv för att ta en båttur på sjön.

Ibland är jag inte så korkad som jag ser ut, så min plan funkade perfekt. Visst var det redan lite folk vid vattenfallet, men när jag var på väg därifrån kom det TVÅ fullstora turistbussar och släppte av ett gäng studenter. Medan jag var däruppe var det mest flygfän som var jobbiga, jag kunde till och med ställa upp kameran och göra några superselfies mellan de andra besökarna. Vattenfallet var inte jättehögt eller jättemaffigt, men fint nog och det mulna vädret gjorde att jag inte ens behövde montera något gråfilter på kameran för att kunna dra ned på slutartiden tillräckligt för att mjuka ut vattnet.

Torc-vattenfallet.
Super-selfie på super-Lizzan!

Var tillbaka på parkeringen några minuter innan bussen skulle komma tillbaka, trots att jag blivit lite distraherad av en man i shorts och bar överkropp med keltiska tatueringar som sprungit genom skogen medan jag var på väg ner. Nej, jag fotade honom inte, även om jag ville. Han såg nästan ut som en keltisk krigare och det hade kunnat bli jäkligt häftiga bilder. Hoppade istället på bussen och åkte tillbaka till stan via hållplatserna för Mucross House och Mucross Abbey innan vi åkte tillbaka till Ross Castle.

Hoppade av bussen runt 11:40, och nästa båt skulle gå 12:00. Gick direkt mot bryggan och ställde mig i kö. Började känna mig lite tveksam när till och med bryggan gungade en del, men innan jag kunde ångra mig klev jag ombord och betalade 15 euro till för en biljett. Större delen av båten Lily of Killarney var täckt med tak och fönster och helt enkelt inomhus, men det fanns ett litet utomhusutrymme längst bak. Jag gick ut direkt men noterade att jag då inte skulle få höra guidningen. 🙄 Nåja, fick väl offra det då, dels ville jag kunna fota utan fönster och dels ville jag behålla frukosten.

Ross Castle från båten.
Innisfallen, en ö med ruinerna av ett kloster.

Bitvis gungade det ganska ordentligt även om vi bara var på en sjö, men det var nog mest när vi stod stilla och träffades av svallvågor från någon av de andra båtarna som skjutsade runt turister på sjön. Min mage höll sig i alla fall i schack och jag kände inte ens av någon tillstymmelse till sjösjuka. (Nu när jag skrivit det blir det väl säkert jätteilla nästa gång, men, men.) Hörde som sagt ingen guidning, men hade hyfsade möjligheter att fotografera åtminstone, även om det kom ut lite annat folk då och då – speciellt om det faktiskt var något spännande.

Några av bergen runt sjön.

Molnen hade inte helt lättat än, och grabben som sålt mig biljetten kom ut en sväng och undrade om det gick att se något. Jag sa att ingen ändå skulle tro på att jag varit på Irland om jag kom hem med soliga bilder, och kallade det ”atmosfäriskt”. Han skulle komma ihåg det uttrycket, sa han. 😝 Det var skönt att slippa solglittret på vattnet i alla fall, tycker alltid det stör så mycket på bilderna om det blir för mycket sånt. I alla fall på mina egna bilder.

Mer berg, med en båt som jämförelse. Svårt att fota sånt här och ge rätt intryck.

När jag kommit i land igen funderade jag på att ta en guidad tur inne i slottet, men när jag såg att man inte fick fotografera därinne tyckte jag inte det var någon mening. Ibland är jag lite enspårig kan jag tycka. Man kanske kan tycka något är roligt även utan fotobevis? Istället gick jag runt och fotade lite annat innan jag gick tillbaka till bussen.

Mindre båt som det fanns ett gäng av att hyra. De skjutsade runt folk lite hit och dit på sjön.
Vår fina blå båt, Lily of Killarney.
Bussarna jag mött vid vattenfallet kom och släppte av sitt folk här också – lagom tills jag var på väg därifrån.
Såg något om att man kunde hyra båtar också – det kanske var de här. Jag fotade hellre. 😝

Mellan Mucross House och Mucross Abbey var det en 15-minuters promenad, och busschauffören hade tipsat om att ifall man ändå tänkt gå däremellan var det bättre att åka med till klostret och gå tillbaka till Mucross House istället för tvärtom, då det fanns mycket mer att göra vid det sistnämnda. Jag hade tänkt att gå, så jag satt kvar tills vi kom till sista hållplatsen på slingan. Hoppade av där och gick ner mot klostret, men gick först förbi vägen in till det då det var lite dåligt skyltat. En jarvey (som kuskarna till hästvagnarna kallas här) frågade mig om jag ville ta en tur runt Mucross House och mina trötta fötter ville gärna säga ja men huvudet som både var snålt och ville fotografera sa nej.

På väg mot Mucross Abbey.

Busschauffören hade sagt att efter puben var klostret hans favoritställe i Killarney, och det var verkligen mer att utforska än jag hade förväntat mig. Mer att fotografera också, även om det inte fanns någon superbra vy mot hela klostret. Enda problemet var väl alla andra turister som knatade runt där och också ville fota utan en massa andra turister i vägen.

Idegran inne i klostret. Enligt folktron ska den som rör vid trädet dö innan midnatt samma dag, sa chauffören. Det var ändå inte lätt att komma åt så det var ju lika bra då. 😅
Passage intill innergården med idegranen.
Insikt (motsatsen till utsikt) inne i klostret.
Monument i klostret. Nej, jag läste inte så mycket vad som var vad – åk dit själv om ni måste veta. 😝 (det är väl värt det!)
Bästa vyn för att få med hela klostret fanns på kyrkogården. Den verkar fortfarande användas för begravningar, såg några nyare stenar och aktuella datum.

När jag kände mig nöjd där skulle jag då ta mig till Mucross House. Jag hade inte blivit piggare i fötterna av att knata runt i klostret, så jag satt och funderade en stund först och kollade kartan för att inte gå iväg åt fel håll eller längre än nödvändigt. Hade ett val mellan en stig och en asfaltsväg där även hästvagnarna travade fram, och valde den senare både för att få se mer hästar och för att spara så mycket energi som möjligt. Nästan framme vid Mucross House hittade jag dock en liten trappa ned till en utsiktspunkt över sjön och bergen. Satte mig där en stund och mumsade i mig lite snacks som jag hade med mig och under tiden jag gjorde det kom solen fram också.

Vy från min lilla snackspausplats.

Traskade sedan vidare upp mot huset och insåg ganska snabbt varför någon valt att bygga sitt hem här. Utsikten var urtjusig och till det hade de ordnat en fin trädgård och park att vandra runt i. Restaurang och souvenirbutik fanns också tillgängligt. Jag började med att köpa mig en riktigt god glass och vandra runt lite i arboretumet. Tog lite fler superselfies och insåg att jag inte skulle hinna med näst sista bussen därifrån utan skulle få vänta på sista. Det kändes inte såååå jobbigt. 😝

Jarvey med häst och jaunting car. Fördelen med dem var att man hörde hästkloppandet innan de kom, så man kunde göra sig beredd med kameran. Det hjälpte dock inte alltid.
Stora träd och mindre Lizzan.
Klipp klopp klipp klopp.
Kerry-boskap. Framavlade för mjölkproduktion men används här som betesdjur för att främja biologisk mångfald på betesmarken.
Mucross house i solskenet.
Parkering för hästvagnar.

När det till sist var dags att åka därifrån kände jag att jag hade haft en alldeles underbar dag, trots att fötterna var trötta. Pratade också lite med en äldre herre på bussen in mot Killarney, han höll på och vandrade runt på Irland och var förmodligen i alla fall i närheten av 70 år då han berättade om en semestertripp han och frun hade varit på för 50 år sedan – då var de i Norge. Hoppas att jag också kan fortsätta resa när jag är i hans ålder, tycker redan det börjar kännas jobbigt ibland. En sådan här dag är det dock värt det. Gav chauffören ett öl-bidrag (dricks) när jag klev av och sa att jag inte hade klarat av att se allt det här utan honom.

Bästa Killarney-tipset är den här bussen.

Var i stort behov av mat, så jag krånglade inte till det utan gick in på Milano, som är den irländska varianten av Pizza Express, en pizzakedja. Hade inte så höga förväntningar, men beställde in en tunnbottnad pizza med peperoni och chili. Fick frågan av servitrisen vilken sorts chili jag ville ha, då det fanns tre olika att välja på – svaret: ALLA. När jag fick in pizzan var den både tjusig, lagom tunn och krispig och alldeles perfekt het. En dam vid bordet bredvid sa att hon var avundsjuk på min pizza, då hon och gubben skulle dela på en och han då gissningsvis inte var så förtjust i stark mat. Det kunde hon gott få vara, för hela pizzan försvann. 😁

Pizza med tre sorters chili. Behövde inte chilioljan. 🤪🌶️

Från båt till pub till Killarney

2024-07-18

Hade som väntat inte jättehög motivation att ta mig ut på torsdagförmiddagen, så klockan var nästan lunch innan jag traskade in på ett köpcentrum, virrade runt lite och sen ställde mig i kö på Insomnia för att få min frukostmacka toastad. Det var väl ingen gastronomisk höjdpunkt, men i alla fall lite mat i magen. Gick sedan ned mot vattnet och smet in på det gratis museet mest för att låna toaletten. Tyckte det var lite oförskämt att sen inte åtminstone titta runt lite, så jag kollade på något svärd och en stridsklubba och sen såg jag en hooker i taket så då var jag ju tvungen att ta mig upp till den och fota.

Svärd, men inte i en sten.
Stridsklubba/mace, som knappast använts i strid utan bara som statussymbol.
En hooker upphängs i taket. Seglarklubben som faktiskt använde sina ute på vattnet var ute på turné någonstans så det var ont om hookers i sina naturliga omgivningar.

Planen jag hade efter det var att gå och signera en geocache jag såg ett par dagar innan men inte vågade plocka fram då eftersom det var så mycket mugglare i farten. Tänkte att det kanske skulle vara lugnare nu när det småstänkte lite men det slutade snart regna. Lyckades ändå plocka fram burken i fred, signera och få tillbaka den på plats igen också. Sen såg jag att det var rätt folktomt längst ut på piren också, där jag sett att det skulle finnas en till cache. Passade på att knata vidare dit ut, även om jag tyckte att jag egentligen var lite för seg för att ens gå till den första innan jag kom dit.

Väl därute fick hinten mig att studera hamnväggen noggrant, och till slut hittade jag det jag letade efter. Men precis då kom det en familj som satte sig på väggen för att äta lunch, och en av dem satt och tittade rakt på mig. Jag satte mig då och försökte rita av ett riktigt komplicerat hus i hamnen för att fördriva tiden och till slut gick de därifrån. Och då hade jag glömt var jag såg cachen! Fick leta ett tag till men sen hittade jag den igen, kunde signera och återplacera den. Sen var det dags att traska upp till båtturen som var en bra bit bort, men jag kom fram i god tid.

Corrib Princess.

Det var inte så fullt på båten, och jag satt längst bak där det var öppna bänkar för att kunna röra mig lätt fram och tillbaka mellan sidorna för att fota. Hade ju tagit den här turen tidigare och kom mest ihåg att jag fått ett fint foto på ett par hästar framför ett slott och en trollslända som landat på relingen. Hästarna var lite längre från slottet den här gången, och trollsländorna flög bara förbi så jag hann inte fota dem. Vi åkte upp ända till sjön, där det fullkomligt kryllade av svanar. Det kunde vara upp till 2000 av dem där ibland.

Vissa skjutsar turister, andra skjutsar hundar. 😁
Menlo slott såg ut ungefär som förra gången…
…men jag misstänker att minst en av hästarna var ny sedan dess.
Skarv/cormorant. Såg flera av dem men de ville inte gärna fastna på bild.
Lough Corrib med några av de svanar som brukar hänga där.
Nästan onödigt soligt. 😎

Nerför samma flod igen och tillbaka till Galway, och sedan gick jag till hotellet för att slänga av mig ryggsäcken innan det var dags för kvällens föreställning. Var i stort behov av mat, så siktade in mig på BóTOWN, som skulle ha bästa hamburgarna i stan. Beställde en med blåmögelost och baconsylt, och det var inte riktigt rätt kombination av tillbehör för min del, men de hade inget som såg mer lockande ut heller. Burgaren i sig var dock riktigt bra, skulle bara ha haft lite mer hetta i toppingen.

Kossor!
Ett annat slott i ruiner.
New bridge, eller som guiden kallade den, Low bridge. Kan inte förstå varför. 🤪
Vovven var fortfarande ute på tur också.
Stort blått tält som var scen för många av kulturfestivalens begivenheter.

Gick sedan vidare till Cranes Bar för kvällens historieberättande. Dörren skulle öppnas 19:30 men när jag kom fram 19:20 var det redan rätt mycket folk inne på övervåningen där föreställningen var. Högg en plats på en barstol, ställde mig i kö för att köpa en liten cider och innan jag hann sätta mig hade Rab Fulton börjat snacka. Han var från Skottland och berättar en blandning av nya och gamla historier både från Skottland och Irland. Han började med en halvtimmes lång historia som fick hela puben att hänga på vartenda ord (förutom de som satt precis bredvid mig som fipplade med en massa annat). Efter en liten paus berättade han två kortare historier till många glada skratt.

Grymt duktig historieberättare.

Han rekommenderade att vi skulle stanna och lyssna på musikerna som skulle spela senare på kvällen, så jag satt kvar på min stol och väntade tills de började. De inledde med ett par instrumentala nummer innan en av männen sjöng en tragisk ballad som fick fler än mig att bli sorgsna. Sen gick de över till mer instrumentalt samtidigt som puben bara blev mer och mer full (och eventuellt besökarna också). När jag till slut inte kunde höra musiken över allt sorl i lokalen började jag försöka ta mig ut, vilket inte var det enklaste. Väl ute var det väldigt skönt med lite svalare kvällsluft, för det hade blivit väldigt varmt inne på puben.

Traskade hem i skymningen och kunde inte låta bli att fota lite häftigt ljus, både naturligt och onaturligt. Hade inte så bråttom att kliva upp dagen efter då tåget skulle gå 10:25 och det skulle passa bra att äta frukost under resan.

Uppströms kanalen.
Nedströms Corrib-floden mot Wolfe Tone-bron.
Den permanenta skulpturen i JFK Memorial park. Formen anspelar på hooker-båtarnas segel.
Bronsstaty av Pádraic Ó Conaire. En version i sten stod här tidigare, men efter att en man med lite för mycket innanför västen sparkat av huvudet av den i början av 2000-talet fick den flytta in på museet och den här kopian ställdes ut några år senare.
Pubarna drog också till sig uppmärksamheten med färgade lampor.

2024-07-19

Vaknade dock till nyheter om ett stort globalt it-haveri och blev fundersam om det skulle gå att köpa mat eller ens om tågen skulle gå. Irland verkar dock ha valt andra system, så allt fungerade som det skulle här. Tåget var dock väldigt fullt och sista biten fick jag sällskap av en kvinna med sån fruktansvärd andedräkt att jag nästan mådde illa. Hon verkade dock inte må så bra hon heller, kanske hade blivit någon öl för mycket kvällen innan.

Kom fram till Limerick vilket var så långt jag hade resa bokad. Man kan ta tåg till Killarney därifrån, men det innebar två byten till och lät lite småjobbigt. När jag försökt kolla bussar innan resan dök det ibland upp en som skulle gå från Limericks busstation till Killarneys busstation, men ibland stod det bara att det inte fanns några bussar alls. Innan dess hade jag hittat en buss men som jag skulle behöva gå en kilometer till för att kliva på. Tror de skulle behöva lite bättre webbutvecklare här… När jag var framme på den kombinerade buss- och tågstationen i Limerick och stod och kollade på bussinfo-tavlorna kom det en där och frågade mig vad jag letade efter. Sa att jag var ute efter en buss till Killarney, och som det ibland stått så skulle det gå en om en kvart.

Egentligen är det rätt smidigt att åka buss också, men av någon anledning väljer jag helst tåg även om det kan vara lite krångligare/dyrare/mer tidskrävande. Nu var det dock bara att skjutsa in väskan i bagageutrymmet och köpa biljett och ta plats. Sätet var skönt men där jag satte mig hade till och med jag rätt ont om benutrymme – inte så det blev besvärligt dock.

En anledning till att jag gärna ville ta bussen nu var för att den skulle gå igenom Newcastle West, där jag spenderade 3-4 veckor när jag var typ 19 eller 20. Huvudgatan såg bekant ut i stort, även om jag inte alls kom ihåg företagen som var där, och sedan kände jag igen kyrkan men hade inget minne alls av slottet. När vi kom fram till Killarney kände jag inte igen mycket där heller, även om busstationen där jag suttit och väntat på min buss ”hem” såg bekant ut på något vis även om den verkade ha blivit rejält ombyggd också.

Utsikt från köpcentret intill busstationen. Här började jag med att gå fel. 😝

Sen skulle jag hitta till boendet, The Gardens B & B. Det skulle inte vara långt från stationen, och plant, så jag traskade iväg. Tills jag såg i kartappen att det bara blev längre dit. Jag är inte bra på att gå åt rätt håll den här resan, undrar varför allt känns så bakvänt här. Det är nog inte bara för att de kör på fel sida vägen. 😝

När jag väl kom fram möttes jag av en väldigt glad och trevlig människa som kom med massor med tips och hjälpte mig upp med väskan till rummet. Bland annat tipsade hon om en hop-on-hop-off-buss som skulle gå runt till flera av höjdpunkterna i nationalparken här i Killarney. Den hade jag missat i min minimala research, men lät som ett perfekt sätt att få se mer av omgivningarna.

Rum på the Gardens. Inte så stort, men hyfsat smart planerat. Det finns till och med ett litet skrivbord i hörnet bakom garderoben.

Traskade strax ut på stan igen, som är en liten bit bort från boendet, och efter att ha gått fel igen kom jag in till centrum. Tittade runt efter någon mat, och var allmänt nyfiken. Hamnade till slut på Box Chicken då jag fortfarande drömde om kycklingen från Slim Chickens och de åtminstone skulle ha chicken tenders där också. Kycklingen var god, men såserna mest smaklösa och stripsen rätt typiska snabbmatsstrips så det var väl ingen superhöjdare. Innan jag gick hem kollade jag också var rundtursbussarna skulle gå ifrån. Medan jag var ute såg jag också horder av finklädda människor. Trodde först att det var en helt vanlig fredagskväll, men insåg sedan att Killarney races precis avslutats och de gav ut pris till de som var bäst klädda.

Kändes nästan som att jag rest 20 år bakåt i tiden när jag såg den här butiken.
Kyckling i låda.

Tog vägen genom en del av nationalparken på väg hem och blev helt förtrollad. Grindarna skulle dock låsas bara tjugo minuter senare så det blev ingen lång sväng därinne. Några foton hann jag dock med. Väl tillbaka var det bara att planera för morgondagen, då jag än så länge hade dagen öppen. Det skulle vara mulet och lite regn på morgonen, för att sedan spricka upp under eftermiddagen. Tyckte det lät som en bra dag för att hoppa on och hoppa off från en buss, så jag lade upp en plan innan jag gick och lade mig själv. Första bussen skulle starta 9:30 så jag kunde inte ta någon sovmorgon inte – och nu hade jag dessutom frukost inkluderat på boendet.

Hugh O’Flaherty, känd som ”the scarlet pimpernel of the Vatican”, var en irländsk katolisk präst som hjälpte till att rädda 6500 judar och allierade soldater under andra världskriget.
Panorama från den stadsnära delen av nationalparken. Bergen ser större ut på riktigt. 😝
Maffiga blommor fanns det också.
Samt en formell trädgård…
…och ett hus man kunde besöka.