Moher of Cliffs

2024-07-17

Lite före Mother of Dragons i telefonkatalogen – om man nu hade telefonkataloger längre. Och om man vände på Cliffs of Moher, (inte mother) som var dagens utflyktsmål. När jag och Mamma var i Galway 2011 hade vi bokat in oss på en bussrundtur till the Burren och Cliffs of Moher med Galway Tour Company. Den dagen glömde jag kamerabatteriet i laddaren – och inte hade jag reservbatterier i väskan heller. Nuförtiden har jag ett par extra på lager, men jag var ändå rädd att nånting skulle gå på tok – glömma hela kameran, eller tappa den, eller något. På den där turen för 13 år sedan hade vi dock en sån fantastisk guide, Ray, som gjorde att jag ändå var på bra humör på slutet av dagen, trots att jag var riktigt sur och grinig till en början.

En sån bra guide hade vi inte nu. När jag hade läst på lite recensioner innan jag bokade den här rundturen var det ett namn som stack ut på de som var negativa – Gerry. Vår chaufför/guide – Gerry. Man kunde ju ha trott att jag skulle ha bokat med ett annat företag än det han körde för, men hans namn dök upp i samband med flera olika firmor så riktigt så lätt var det inte. Bussen startade precis utanför grannhotellet så det var lätt och snabbt att hitta fram, och prick klockan 9:30 körde vi iväg. Turen skulle vara fullbokad, men två personer kom antingen för sent eller inte alls så jag fick ett ledigt säte bredvid mig. Guiden föreslog annars att vi skulle vara flexibla och flytta på oss så det sena paret skulle få sitta tillsammans när de kom, men glöm att jag ger upp en fönsterplats för folk som inte kan komma i tid.

Gerry började sedan prata. Och prata. Och prata, och prata. Han pratade så mycket att jag misstänkte att det var han även om jag hade bommat vad han sa när han presenterade sig. 1,5 timme in i turen vet jag inte ens om han hunnit andas något. Visst, det är väl bra med information, men hinner man inte smälta det nån säger kommer man ju ändå inte ihåg det – i alla fall gör inte jag det. Inte var han särskilt rolig heller – han började med ett skämt om att Galway är känt för craic (crack, dvs droger) och hookers (horor). Craic är irländska för skoj och hookers är ju båtarna jag nämnt tidigare. Det lockade fram ett skratt, men sen tog det nästan tills vi körde tillbaka in i Galway på kvällen innan han sa något mer som faktiskt var roligt. (Inte snackade han om boy sheep, girl sheep och cow sheep heller. Men så såg vi väldigt få får. Och inga lamor eller alpackor.)

Första stoppet för dagen var vid Dunguaire Castle, som vi också stannat vid förra gången jag var här. Då körde Ray förbi på morgonen när tidvattnet var ute och stannade istället på vägen tillbaka då det var flod vilket gav snyggare foton – ingen sån hänsyn tagen nu inte, så det blev bilder med ganska tråkig havsbotten istället för vatten. Många av de andra på bussen var helt lyriska och skuttade runt som små lamm som aldrig sett ett slott förut – och det hade de kanske inte heller. Jag är nog för bortskämd med alla maffiga walesiska slott jag besökt.

Ni kan väl låtsas att det är en massa fint vatten slottet speglar sig i där framför?
En av två thatched cottages som låg precis bredvid parkeringen till slottet. Det andra såg likadant ut fast med röda detaljer.

Andra stoppet blev jag dock mer förtjust i. Det var Ailwee Caves, en så kallad show cave som vi fick gå en guidad tur i. Jag hade hittat dem själv när jag gjort research inför resan men insett att jag inte skulle lyckas ta mig dit utan att ta en dyr och lång taxifärd. Hade jag kunnat göra det hade jag också gjort ett besök på deras rovfågelscenter, men att bara få se grottorna fick duga. Vi från bussen blev indelade i två grupper och fick gå in i grottan med varsin guide med några minuters mellanrum. Det var en rätt snabb genomgång och guidning, och jag hade hellre fått gå på egen hand och fota i min egen takt, men lite roligt hann jag få med mig i alla fall. Lika coolt som Dan-Yr-Ogof-grottorna var det dock inte.

Andra stoppet i grottan, och vår guide. De hade detaljerad ljussättning så de kunde lysa upp vissa detaljer var och en för sig.
Som de här stalaktiterna. De är ihåliga och växer med upp till 0,13 mm per år.
Sista delen av grottan. Den naturliga grottan fortsätter längre in men är inte lätt att ta sig in i. För att kunna få ett bra flöde på folk har de istället sprängt en tunnel bredvid som vi tog tillbaka till ytan.

Strax före 13 kom vi då fram till Cliffs of Moher, och kameran var fortfarande fungerande. Vi skulle bara få 1 timme och 5 minuter på plats, så det första jag gjorde var att snabbt ta mig till högsta utsiktspunkten uppför trapporna till höger och ställa mig i kö till O’Briens torn där man kunde komma upp ytterligare några meter. Hörde någon senare som hade undrat vad som fanns i tornet som alla köade för, och guiden hade svarat ”ingenting, det är bara en högre plats att fotografera från”. Personen lät inte särskilt imponerad av det, men jo. Det är ju just det som är grejen. Att få med hela klipporna och slippa få en massa gräs i förgrunden, t.ex. Att sen muren runt tornet var så djup och hade så smala gluggar att det inte var särskilt lätt att få bättre foton ändå var en annan femma. 😝

Välkomstmarkör.
Lizzie at the cliffie! Notera hur mycket man INTE ser av klipporna, och inte bara för att jag står i vägen då…😝
O’Briens torn uppe på klippan.
Folkigt värre. Cliffs of Moher är sedan coronan det populäraste besöksmålet på Irland. Före pandemin var det Guinness i Dublin.
Aran-öarna. Mamma och jag var ute på en av dem förra gången, men en sån båtresa hade jag absolut ingen lust att utsätta mig för just nu.
Mer folk.
Klippisar! Utan gräs och störande Lizzan. 😝 Notera grottan också, den är med i Harry Potter-filmerna.

Tyckte att vi hade fått väldigt lite tid vid klipporna, men hur det än var så kände jag mig rätt nöjd efter 50 minuter – det finns bara så många bilder man kan ta av ett gäng klippor som står relativt stilla. Visst hade man kunnat klättra upp åt det andra hållet också, men det vet jag inte ens om jag orkat. Det fanns också ett besökscentrum men information om klipporna man kunnat spendera tid i, men det kändes obekvämt att vara inne.

Var därför tillbaka vid bussen i god tid, och alla var på plats innan tiden var ute – det var hela gruppen bra på hela dagen faktiskt, vilket är rätt imponerande med 59 pers. Vi körde sedan en liten bit till Doolin, där det var dags för lunch. Cirka 55 pers gick in på puben som Gerry pekade ut, medan några andra travade iväg åt ett annat håll. Jag kollade lite på menyn men kände inte för att knöla in mig i en liten pub med en massa folk så jag gick iväg åt samma håll som de andra avvikarna. Först hittade jag en åsna som gick och mumsade i en hage, men den bjöd inte på någon lunch så jag gick vidare.

Doolin är en riktigt liten by, men på alla vykort brukar det tydligen vara med bild på det söta rosa huset, så jag gick iväg mot Fisher Street där det skulle finnas. Det var i alla fall lätt att identifiera! Gick förbi det först och såg en glassbutik – glass räknas väl som lunch va? Var lite snål och köpte bara en kula chokladglass, men det var inte jättetrevligt att stå ute och äta den då det luktade avlopp där också. Fotade huset på väg tillbaka, tittade in på en souvenirshop/café där tydligen de andra hade hamnat och gick sedan tillbaka till åsnan. Den var dock upptagen med andra nu så det blev inga fler foton av den. När jag kom tillbaka till puben kom de som ätit där ut efter ett tag, och lite senare traskade de iväg bortåt byn åt andra hållet än det jag gått åt. Då jag inte såg till vår buss där den lämnat oss gick jag till slut efter dem, och såg den parkerad på en stor parkeringsplats typ bakom puben. Vet inte om de fått någon extra info eller om jag missat när Gerry pladdrade på, men jag hade inte uppfattat att vi skulle gå dit i alla fall. Tur det gick bra ändå.

Donkey! Ser många åsnor här på Irland faktiskt (ja, den fyrfotade sorten också).
Färgglada hus i Doolin.

Sista stoppet för dagen kom lite som en överraskning för mig, som för ovanlighetens skull inte hade stenkoll på allt. Stenkoll fick man nu i alla fall, då vi stannat till vid ett karstlandskap där kalkstenen vittrat sönder och bildat en cool och hyfsat förrädisk yta. Vi fick 20 minuter på oss och Gerry sa att vi kunde gå ända ut till vattnet. Det var lättare sagt än gjort, och dessutom blåste det rätt bra så bitvis kändes det lite läskigt. Men allt gick bra, vi tappade ingen och åtminstone jag kom tillbaka med alla leder i någorlunda behåll. Såg som tur var att människan som gått med flip-flops i grottan tagit på sig något vettigare på fötterna nu.

Karst-landskap och vår tråkiga helvita buss.
Sten och vatten. 😁
Å folk! Det kom en till buss som släppte av lika mycket folk medan vi var där.
90% av Irlands flora och fauna finns här i the Burren, som det större området heter.

Började känna mig rätt trött och ändå rätt nöjd med dagen på väg tillbaka. Organisationen av turen var riktigt bra och det var en bra blandning av stopp. Hade guiden bara varit roligare och vågat ta en paus då och då i snacket hade det kunnat vara en femstjärnig upplevelse, nu drogs betyget ned till typ en 4. Även om Gerry var tyst lite mer på tillbakavägen och när han hade lite lurigare vägsträckor att navigera.

Vi kom tillbaka till Galway (efter att swishat förbi Dunguaire igen, nu snyggt omgärdat av vatten) strax efter 17 som planerat. Slängde in ryggan på rummet och gick ut på jakt efter riktig mat. Hade läst något om att Gatto Rossa skulle ha riktigt bra pizzor och det var fullt där när jag kom till Galway så jag gjorde ett nytt försök nu. Här i stan verkar det vara lunch fram till typ 16 och middag efter 19 så att komma dit vid 17:30 var alldeles lagom då det var riktigt lugnt. Beställde in en Diavola, med stark salami, jalapeños, chiliflakes och vitlök, och OMG vad gott! Till och med kanterna var goda, så det blev inte mycket kvar. Drack en god Orchard Thieves cider till, som smakade mer än den jag druckit på thairestaurangen. Kanske är det olika sorter.

Omnomnomnom. Å spicy!

Gick sedan ut en sväng på stan och såg att samme jonglör/akrobat som dagen innan höll på att försöka få ihop en publik till en show. Det gick väldigt trögt, då det småstänkte lite regn och vissa visst tycker det är jobbigt. Det var knappt att han fick ihop 6 pers att hålla i repen för att hålla uppe hans stolpe, och även om jag försökte tjoa så gott jag kunde hjälpte inte det nåt. Den här gången blev det egentligen inte mycket show alls, han jonglerade lite knivar på marken, gjorde några tricks på väg uppför stolpen och smällde sedan sönder ballongen på tredje försöket. Whatever, jag gav honom några euro nu när han hade med sig en QR-kod så man kunde donera digitalt, mest för att få reda på att han hette Eddie Bond. Hittade dock ingen film eller foto av mig på hans insta, den showen kanske blev för misslyckad. 😝

Ny ballonghållare. Den där vinkeln körde inte jag med, men hon verkade lite skraj…

Väl tillbaka till hotellet var det dags att göra en plan för nästa dag. Har insett att jag kan behöva ha något inbokat för att ta mig ut före lunch, så jag hade klurat hela dagen på vad jag skulle hitta på. Jag hade en inbokad aktivitet med historieberättande på kvällen, så det skulle helst inte vara något alldeles för krävande, så till slut landade jag på att ta en kryssning uppöver floden Corrib med båt – trots att jag och Mamma gjorde det förra gången också. Bokade in mig på 14:30-turen då det var större risk för regn på förmiddagen.

Två olika statyer som jag tyckte blev coola ihop. Svanen verkar vara temporärt uppförd för kulturfestivalen.

Galet i Galway

Idag var det då dags att få känna sig lite riktigt turistig, då jag bokat in mig på en rundvandring i Galway på förmiddagen. Turen skulle utgå från en stor och tydlig kiosk som står inne i JFK-parken alldeles intill hotellet. Enligt bekräftelsen skulle vi träffas 10:15, men då såg jag inte till något folk. När jag fortfarande inte såg till några 10:30 frågade jag i kiosken, där de bekräftade att jag hade biljett, var på rätt plats och att de skulle börja om bara någon minut, men en stor grupp som hade bokat in sig hade inte kommit fram än. Den gruppen visade sig vara ett gäng irländare från en ort jag glömt namnet på, och de var kanske inte den optimala turgruppen – de pratade i telefon, och sinsemellan, och höll på att virra bort sig när de inte höll koll på var guiden var.

Guidningen var dock trevlig och lätt att hänga med i tyckte jag, även om det inte blev någon djupdykning i Galways historia. Turen hette ju ”Welcome to Galway” så det var mer en introduktion och fingervisning om bra ställen att äta, dricka och lyssna på musik. Har man gått många turer med London Walks där de ju verkligen går på djupet i ett område kanske man har lite felaktiga förväntningar. Trevligt var det i alla fall även om jag inte direkt fick se så mycket nytt jämfört med min egen promenad genom stan igår.

Vi avslutade turen vid spanska bågen och jag funderade på vad jag skulle göra med resten av dagen. Jag skulle förmodligen ha ätit något, med tanke på att det bara blivit en croissant till frukost, men eftersom det hade varit en bra idé att gå tillbaka upp i stan och köpa mat så gick jag ut mot havet istället. Me smart. 🤓 Försökte hitta en bra vinkel på att fota de färgglada husen på andra sidan utloppet av floden Corrib, och fastnade för en båt jag tyckte blev en fin förgrund. Gick sedan vidare ännu längre ut och då började vinden friska i ännu mer. Annars var det en ganska behaglig dag, med cirka 18 grader och en del sol och en del moln. Passade till och med på att ta mina svalaste shorts för att spara de andra brallorna till kallare dagar, men bitvis fick jag ta på mig jackan för att kompensera.

Spanish Arch – bild från gårdagkvällen.
Wolfe Tone Bridge över floden Corrib.
Sötisar!
Förgrundsbåt från ena sidan, i en av säkert 10 vinklar jag provade.

När jag kommit ut till South park och gång- och cykelvägen mot Salthill, som jag kommer ihåg att jag fotograferade förra gången jag var här, tänkte jag egentligen att jag skulle vända tillbaka mot Galway och upp på västra sidan av floden. Så jag fortsatte gå mot Salthill. Efter ett tag kom jag till en broväg ut till Mutton Island, och eftersom den gick helt åt motsatt håll som Galway låg så började jag förstås gå ut på den. Vinden friskade i och vågorna slog mot stenarna men det luktade också väldigt mycket avlopp så jag gick faktiskt inte så långt ut innan jag vände och gick in mot fastlandet igen. Bara för att sen fortsätta gå mot Salthill. Jag var ju vid havet, får skylla på det!

Har för mig att mer än en person undrade förra gången varför jag fotograferat en gång- och cykelväg. Jag har inget bra svar nu heller, annat än att jag tycker det bli ett coolt foto. 😁 Och egentligen räcker det.
Vy västerut från brovägen till Mutton Island.

Skyller också på att jag behövde uppsöka en toalett, och det brukar kunna finnas sådana vid stränder och badplatser och det skulle det vara vid Salthill. Den första jag kom till hade dock bara porta-pottys så jag fortsatte en bit till. Vilket visade sig vara en jättelång bit, för pilen ”här är du” på kartan jag sett pekade inte alls på rätt ställe. Vid nästa ställe lyckades jag inte ta mig in på toaletten – det skulle kosta 20 eurocent, men man skulle kunna betala med kort. Skulle kunna, ja, fick ingen respons från den kortläsaren.

När jag kom fram till tredje uppsättningen toaletter ser jag på långt håll ett gäng människor som *försöker* betala in sig där också, men inte lyckas. Började känna mig rätt less nu, men när jag väl kom fram och kunde testa kom jag faktiskt in! Efter uträttat ärende satte jag mig på en bänk och vilade en stund, för jag hade gått sådär 10 tusen steg redan, klockan var typ 14 och jag var trööööött. Salthill har dock en strandpromenad, en sån där som man ska sparka på muren på när man gått hela vägen, och morgonens guide hade sagt att vi inte skulle kunna sova om vi inte gjorde det så jag kände mig tvungen att gå den sista biten också.

Det var faktiskt inte så långt kvar, så jag gav muren en lätt spark, och gick sedan och tittade i kiosken därborta efter något att äta. De hade – frukt. Och kaffe, men det var inte heller så lockande. Satt och vilade en stund till medan jag funderade. Klev sedan upp, tog några foton av hopptornet och de som hoppade därifrån och knatade sedan mot näst närmaste busshållplats. Det var väl inte knökfullt på stranden, men flera av de som badade verkade vara i ett tag så det kanske inte var svinkallt i vattnet. Eller så är de vana.

Hopp!
Vy mot Salthill med nöjesfäl och stränder.

Hade lyckats köpa en bussbiljett i TFI-appen, och kunde kolla när bussen skulle komma i den andra TFI-appen – för det gick ju inte att ha allt i samma app på den här ön. Billigt var det i alla fall, typ 15 spänn för en enkelbiljett. Hoppade av längst ner i stan igen, i närheten av ett ställe guiden Conor rekommenderat för lunch. Mc Dona……ghs, som är bäst i Galway på Fish n’ chips. Det var lång kö när jag gick in och ganska fullt överallt men det fanns några singelplatser längs ena väggen där jag kanske skulle kunna få plats när jag kommit fram och beställt. Krånglade inte till det utan tog Cod, chips, tartarsås och mushy peas och en stor dricka. Fick med mig maten direkt och fick gott om plats att sitta också – dessutom precis bredvid saltet och vinägern. Efter att ha testat mig fram lite insåg jag att vinäger passar väldigt bra till speciellt såna här supertjocka pommes, som jag kan tycka lätt känns torra och tråkiga annars. När jag inte lyckades trycka i mig mer så hade jag dock vad som såg ut som en normalportion potatis kvar på tallriken ändå.

Fullt godkänd fish n’ chips – speciellt med vinäger på!

När jag kom ut igen sken solen så fint på husen att jag kände att jag behövde göra om morgonens foton i roligare ljus – då hade det mest varit mulet. Därför gick jag än en gång åt precis motsatt håll än mitt hotell, och ut längs Nimmo’s pir igen. Fotade samma båt med samma bakgrund men var extra försiktig för att inte störa måsarna jag skrämt bort tidigare igen. Vet redan hur det är att ha en hämndlysten fiskmås efter mig så det ville jag inte göra om. När jag fotat en stund kom en herre gående nedför rampen med sin kameratelefon i högsta hugg, så han skrämde bort fåglarna istället. Puh!

Svanar i Corrib.
Förgrundsbåten i annat ljus och annan vinkel – tror jag gillar den här bättre, men samtidigt så syns inte kranarna i bakgrunden på förra varianten…🤷‍♀️
Fågelskrämma…näe, sorry, men han skrämde faktiskt bort fåglarna, så…🤪
Lite senare kom en anti-fågelskrämma och lockade till sig måsarna istället. Han hade med sig en påse mat åt dem och det verkade vara en vana för de flockades så fort de såg honom.
Provade ett par andra…
…förgrunder till husen också.

Gick inte ända till Salthill den här gången, utan vände mot stan och gick upp genom West End. Ska på en historieberättarkväll här på torsdagen så ville passa på att kolla in omgivningarna. Såg ut att finnas lite god mat här i krokarna också, gick bland annat förbi ett ställe som enligt mitt hotell ska ha de bästa burgarna. Passade också på att fotografera en hooker som hette Rosabel, där hon poserade i kanalen.

Ja, en hooker-båt, alltså.
Turisttåget som man kan åka runt i stan med. Conor tyckte dock att hop-on hop-off bussarna var ett bättre val, dels täckte de ett större område och dels fick man bättre utsikt om man satt på övervåningen. Det sa han säkert inte bara för att det var hans företag som skötte dem och ett annat som körde tåget…
Vattenkaskad i kanalen.

När jag väl kom tillbaka in på huvudgatan i Galway var gatuartisterna igång igen. Lyssnade en stund på en duktig sångare och gitarrist, och när jag kom upp till stället där jonglören var igår höll en annan jonglör på att ställa i ordning inför sin show. Han hade ingen cykel, utan en 5 meter hög stolpe han tänkte stå längst upp på och jonglera. Han blåste också upp en stor gul ballong som han fäste på en trästav. Eftersom det var lite variation så stannade jag för att kolla. Först behövde han 8 frivilliga som skulle hålla uppe stolpen åt honom, med hjälp av rep åt varje väderstreck. Det hittade han lätt, men det var inte en superenkel uppgift då de behövde hålla stolpen helt rak och stabil.

Han klättrade lätt uppför stången, med lite tricks längs vägen, och skulle sedan få någon att kasta jongleringsprylarna till honom. Han började med att be en unge stänga av hans musik som spelade på en telefon på marknivå, men en vuxen kvinna gjorde det istället. Hon fick sen i uppdrag att kasta upp hans machetes och den fackla han skulle använda. Hon gjorde två goda försök med macheterna innan han insåg att han behövde klättra ner lite för att kunna fånga dem. När han fått upp dem och facklan bad han om en tändare, men han lyckades aldrig få fyr på facklan med den. Istället fick medhjälparen kasta upp en till machete och sen jonglerade han klängande på stolpen. Vilket väl egentligen borde vara ganska imponerande i sig.

Jonglör/akrobat med oflyt.

Som slutnummer skulle han sedan använda en piska för att slå sönder den stora gula ballong som han blåst upp i början. Han frågade efter den längsta personen i publiken och då kände jag mig diskvalificerad direkt. En lång karl med sin dotter på axlarna klev dock fram och höll upp staven med ballongen. Jonglören stod först upp på en pytteliten plattform nära toppen av stolpen, och snärtade och snärtade, men fick aldrig hål på ballongen. När han försökte ge direktiv till karln som höll i ballongstaven gjorde han antingen tvärtom eller alldeles för mycket – vet inte om han fattade dåligt eller bara jävlades. Jonglören satte sig ner efter ett tag, speciellt som en del av de som skulle hålla uppe stången blivit trötta och bytt in nya personer utan att säga till. Efter säkert 30-40 misslyckade pisksnärtar sa han åt snubben med staven att be någon annan hålla i den istället. Jag råkade stå precis bakom honom, så när han vände sig om frågade han om jag ville. Jomen…visst.

Lång är jag ju inte, men jag kunde i alla fall använda den längd jag hade utan att behöva bekymra mig om någon som satt på mina axlar – där hängde bara ryggsäcken. Kände dock att staven var ganska tung, speciellt som jag skulle hålla den så högt som möjligt, men jag försökte bita ihop och hoppades det inte skulle ta 30 försök till. Jag behövde dock inte oroa mig, då jag förstås räddade showen – på femte eller sjätte försöket fick han in en fullträff och ballongen sprack. (Det var naturligtvis min förtjänst) Han hade sagt något tidigare om att han brukade använda en eldpiska, och då small det på en gång. Men eftersom han aldrig fick fyr på facklan med den lånade tändaren (eller så var den vindens förtjänst) så fick han ju köra o-eldat idag. Skulle tro att det hade varit en betydligt bättre show om inte så mycket gått fel för honom, men ibland har man ju inte stjärnorna med sig. Ser jag honom igen ska jag kolla om han har mer tur nästa gång.

Trött i ben och fötter på riktigt (igen) gick jag nu den lilla biten kvar till hotellet. Svängde in på snabbköpet som här finns tvärsöver gatan och köpte lite kvällsfika och en macka till imorgon. Jag har ju kyl så det går bra att spara över natten! Imorgon ska jag ju iväg på busstur till the Cliffs of Moher, och den här gången ska jag baske mig ha med mig en kamera med laddade batterier. Och minneskort. Men just nu lyckas jag inte hitta igen linsskyddet…🤷‍♀️

Vitamin sea

Det blev ännu en lugn morgon, och jag hade dessutom beslutsångest över vad jag skulle hitta på. Kände mig inte jättesugen på nånting men ville heller inte hänga på hotellrummet. Hade ju tänkt åka en sväng till havet, men det hade jag två olika alternativ för – ett förmodligen lugnare österut, till Whitstable, och ett lite mer livligt söderut, till Brighton. Hade tidigare tänkt som så att jag förmodligen skulle vilja ha mer än en dagstur till Brighton och därför tänkt åka österut istället, men det passade inte humöret idag. Efter en massa velande bestämde jag mig till slut – Brighton fick det bli!

Det föll sig också så smidigt att det gick att ta tåget direkt här ifrån Farringdon ända till Brighton, så vid 11-tiden kom jag precis ned till perrongen ett par minuter innan avgång. Tågen skulle gå med 10 eller 20 minuters mellanrum så jag kände inte att jag behövde stressa. Det går visserligen snabbare tåg från några andra Londonstationer, men då hade jag ju behövt åka till dem först. Resan ned var inte så spännande och tog sådär 1 timme och 20 minuter, så jag var framme strax efter 12.

Det här var faktiskt inte mitt första Brighton-besök, även om det var väldigt länge sedan förra gången. När jag var på språkresa till Isle of Wight när jag var typ 16 år gjorde vi en dagsutflykt till Brighton. Det enda jag minns är att det var soligt men blåste ordentligt och att jag tror att jag köpte en pizzaskärare som såg ut som Road Runner – meep meep! 😝

Blåste gjorde det idag också, och solen sken som den brukar. Hade inte gjort några egentliga planer för vad jag skulle göra här så det blev inte så mycket gjort heller. Började med att traska nedöver gatorna mot North Laines. Såg en färgglad trappa till vänster och funderade på om jag skulle gå åt det hållet, tittade dit och såg en uggla som stirrade på mig från ett hus – japp, det skulle jag!

Tydligen är livet hårt för de stackars ugglisarna. 😔🦉

Hittade fler väggmålningar tack vare en Adventure Lab-punkt, men sen kändes det för bökigt att leta labbar så det blev bara en sån. Gick igenom en marknadsgata full med försäljare utan att köpa en enda grej även om de hade mycket fint, och kom efter en stund ned till en park, Royal Pavillion Estate. Hade passerat Brighton Dome som innehåller ett museum och konstgalleri, och följde stigen till Royal Pavillion som tydligen är en sån där grej man måste göra när man är i Brighton. Det får bli nästa gång. 🤪

Varför ha helvita väggar när man kan göra nåt roligt med dem?
Del av Royal Pavillion.

Lyckades hitta rätt utgång från parken för att ta mig till The Lanes, som också är ett område med massor med mysiga små butiker och restauranger. Råkade som av en händelse gå förbi Cass Art och där gick jag även in då jag eventuellt ville handla något att rita med och på ifall jag skulle komma på sådana tankar. Konstigt nog så hade de både pennor och papper där så det blev ett litet inköp.

Traskade sedan vidare ned mot vattnet, som ju var det egentliga målet. Det har ju blåst rätt bra ett par dagar här så när jag kom fram möttes jag av rejäla vågor. Skyltar på stranden varnade för att ge sig ut i vattnet och det var nog klokt. Jag hade kommit ned precis vid en ”groyne” (heter tydligen ”hövd” på svenska men det kan jag inte påminna mig att jag hört) som stack ut en bra bit i havet. Nästan längst ut fanns det en skulptur av en munk, och då menar jag inte en religiös snubbe utan bakverket. 😝 Därutanför såg jag att det var riktigt blött på marken, så jag anade vad som brukade hända. Fick se det in action också flera gånger när folk ville ta bilder där de poserade längst ut och fick springa därifrån dyblöta. 🤪

Egentligen rätt perfekt strandväder för mig. 😁
Munken, som egentligen heter ”Afloat” och är en avbildning av jordklotet fast i torus-form. Kontinenterna finns utskurna runtom på formen.

Själv höll jag mig torr och bara njöt av vågsvallet en stund innan jag gick bortöver strandpromenaden. Restauranger, kiosker och små butiker blandades om vartannat innan jag kom fram till ett högt utsiktstorn man kunde åka upp i. Funderade på saken innan jag nöjde mig med ett foto eller tre och försökte fokusera på att skaffa mig lunch. Genom att fortsätta åt ”fel håll” istället för att gå tillbaka och köpa fish & chips. 🤦‍♀️

Brighton i360 på väg upp…
…och långt upp ska den!
Brightons västra pir – inte så mycket kvar av den nu men ändå rolig att fotografera.

Nåja, till slut kom jag tillbaka till ett ställe som såg lagom populärt ut och beställde min lunch. Fick en papperspåse att trä över maten för att gömma den från fiskmåsarna och satte mig på lagom avstånd till havet. Jag var ju förstås inte ensam på stranden en sån här fin och ledig dag, men det var hyfsat med plats ändå om man inte var så kinkig på vad man satt på. Jag är ju inte någon jättefan av fish & chips, men på ett sånt där ställe måste man ju ändå testa. Fisken var i alla fall inte så torr som den jag åt senast (rätt länge sen nu) men jag snålade visst både med saltet och vinägern när jag kryddade. Jaja, det mesta försvann ned i min mage och inget till fiskmåsarna och när jag gick därifrån var jag vääääldigt mätt.

Munk-hövden med piren i bakgrunden.

Fortsatte tillbaka mot piren, för den måste man ju också besöka när man är i Brighton, och det tänkte jag inte vänta med till nästa gång. Blev kvar en stund vid munken igen för att fota och filma vågor innan jag gick utöver piren i sakta mak – hade inte London-rytmen i benen idag. Gick igenom arkadhallen med sitt plingande och plongande och kom till sist ut till nöjesfältet. Kollade lite på berg-och-dalbanorna men tyckte inte de var värda priset så jag nöjde mig med foton.

Lizzan med piren i bakgrunden.
Crazy Mouse. Vagnarna börjar snurra i de tajta svängarna på den undre delen av banan till vänster, så där försvann all min eventuella lust att prova denna.
Turbo-loop! Den här kanske jag hade klarat, men börjar känna mig mer skraj för berg-och-dalbanor nuförtiden. 😔

På väg tillbaka in mot fast mark tänkte jag unna mig något gott, och hade ju sett att de sålde churros med choklad när jag var på väg ut. Bad om att få köpa 5 stycken och efter 10 minuters väntan hade jag en påse med såna och en liten kopp chokladsås. Men…nej. Antingen var de där inge bra eller så tycker jag helt enkelt inte om churros. Tyckte bara de smakade knaprigt fett med socker på – väldigt mycket socker. Vet inte om de bara blivit lite för hårt friterade eller vad det var, men jag klarade då inte av att äta upp dem. Provade två för säkerhets skull men sen satt jag och hoppades att någon driftig fiskmås skulle komma och sno resten. De lät dock bli – kanske har de också norpat några förut och lärt sig bättre?

Piren från längre ut på piren.
Vy västerut. Munk-hövden, västra piren och utsiktstornet längre bort i bilden.
Tänk nu om det hade varit en pingvin däruppe istället…

Kollade tågtiderna hemåt och såg att det var lika lugnt nu då tågen skulle gå med ungefär en kvarts mellanrum. Solen började sjunka ner mot havet och ljuset var mysigt och jag ”skulle bara” ta några foton till av piren från en annan vinkel. Såg också en surfare som var ute och försökte få pli på vågorna, som blivit lite mindre nu. Ja, jag blev kvar på stranden ett tag, okej? Det är ändå min semester. 😝

Ett sånt här foto kanske jag har från mitt förra besök också – får kolla när jag kommer hem.
Splash!
Lite mer blåst än vanligt.

Till slut sa jag i alla fall ”sea you later” till havet och vandrade uppöver stan igen. Gick återigen genom the Lanes som verkar supermysiga – och lätta att gå vilse i, även om jag klarade mig bra nu. Eftersom det varit nerförsbacke till havet så var det förstås uppför tillbaka, så det gick inte så fort men jag hade ju i alla fall inte bråttom. Kom fram till stationen 3 minuter innan ett tåg till rätt ställe, men valde att hinna handla mig lite dryck och gå på toa innan istället för att stressa.

Del av the Lanes.
Alice i underlandet fast i Brighton.
Brighton Clock Tower som jag bara råkade gå förbi på väg till stationen.

Väl tillbaka i Farringdon kände jag inte för någon storslagen middag utan smet in på Co-op och köpte en pastasallad, lite ananas och en peperami till kvällsmat istället. Man kan väl inte äta stark kyckling varje dag – eller? 🤪

Till mitt drömslott

Då var det dags för en till planerad höjdpunkt på min resa, som dessutom finns med på hinklistan. Dunnottar Castle, ett av de mest dramatiskt belägna slotten i Storbritannien som jag länge velat besöka (fotografera). För att ta sig dit är det ”bara” att ta sig till Stonehaven lite söder om Aberdeen och gå ett par kilometer uppe på klipptoppen. Är man trött går det också bussar som stannar sådär 700 meter från slottet, och sen är det nerförsbacke.

Dock är man inte färdig där. Vill man ut och utforska slottet istället för att bara ta fina vybilder är det först en lååååång trappa ner, och sedan en halvlång trappa upp igen. Och sen ska man tillbaka också.

Jag har ju känt mig rätt seg nu i några dagar, och trots att jag försökt ta det lugnt har det inte lyckats så bra. Energin var fortfarande låg när jag vaknade även om jag tagit mig i säng relativt tidigt. Lyckades i alla fall packa kameraväskan och packa mig iväg sådär kvart över 8 så jag hann köpa en baconmacka och kliva på 9:04-tåget mot Stonehaven. Tåget tar bara 19 minuter, jämfört med bussen som skulle ta 39. När jag kom fram insåg jag dock att det var minst en kvarts promenad till centrala Stonehaven, där bussen förstås stannar. Ingen direkt tidsvinst med andra ord.

Jag var också rejält trött redan när jag klev av tåget. FirstBus-appen och Traveline Scotland-appen var till dålig hjälp, men jag såg en pil till en busshållplats där jag inte heller hittade någon bra info. På hållplatsen mittemot stod det dock en hjälpsam man som undrade om jag visste vart jag skulle. Han sa att jag kunde ta en buss ned till centrum och en annan buss vidare till slottet därifrån, eller gå hela vägen. Just då kändes det som att jag borde kunna gå, bara för att slippa krångla, så jag traskade ned mot centrum.

Lätt men väldigt tråkig väg ner, och ungefär halvvägs kände jag att ryggsäcken var för tung och obekväm och allt var bara jobbigt. Sökte lite annorlunda i Traveline-appen och såg att en buss skulle gå ut till slottet ganska snart efter att jag skulle komma ner, så jag ändrade planen och gick mot hållplatsen istället. Den var i alla fall lätt att hitta, och en stund senare kom det en buss också, så jag klev på och köpte biljett. Och sen blev vi stående där. Det var något strul med bussen så chauffören hade ringt på hjälp. Efter sådär 25 minuter hade de övertalat datorn i bussen att allt var okej, så vi kunde åka. Precis då dök det upp två andra turister som också skulle till slottet.

Fick hjälp av både chauffören och en medpassagerare att kliva av på rätt ställe, och sedan var det bara att gå ner mot slottet. Först kom man till en parkering där det också fanns en liten servering. Dock inga toaletter – det fanns bara ute på slottet, efter att man betalat in sig. Gick förbi parkering och servering och ner mot själva slottet. Det fanns en fin utsiktspunkt på höger sida av en ravin så jag började med en sväng dit. I lilla uppförsbacken tillbaka därifrån var benen så tunga att jag började undra om jag skulle behöva ta till min nödplan och bara fotografera utifrån och sen ta bussen tillbaka.

Vy mot slottet genom ravinen.
Vy från högra sidan av ravinen.

Gick i alla fall ner mot slottet på ravinens vänstra sida och kom fram till trappan ned. Det fanns några välplacerade bänkar där ovanför som jag satt och vilade på en stund, och beundrade utsikten. Folk tog bilder av varann och av sig själva och efter ett tag ville jag också göra det. Selfies med ett stort ansikte och litet slott tyckte jag inte var så roligt, så när det var lite lugnare med folk ställde jag upp kameran, siktade och körde lite fjärrstyrd fotografering via en app i telefonen. Funkar i alla fall hyfsat, även om kameran och telefonen inte alltid vill vara kompisar. Förmodligen såg jag rätt skojig ut, men för mig var det nog det som behövdes. Tog ett par foton till och började sedan gå nedför trappan.

Om man låtsas vara stark tillräckligt mycket, kanske man känner sig så också? 🤔

Trappstegen var rätt breda och extra jobbiga bara att gå nedför, men jag tog några fotopauser även om jag insåg att jag skulle behöva dem mer på vägen upp. Väl nere var det bara att fortsätta upp till slottet. Den trappan var på sätt och vis mer bekväm, då trappstegen inte var lika djupa. Men det var ju uppåt. 😝

Trappa ner, bort och upp. Men det som syns i bild är bara kanske en tredjedel av trappan ned. Det finns en liten avsats med en bänk precis utanför vänster bildkant där trappan vänder mot fotografen. De breda trappstegen gjorde dock att det inte var några problem att stå och vila (fotografera) när man behövde.

En bit upp i slottet fanns biljettkiosken där jag löste in mig och köpte en guidebok. Svängde sedan vänster och uppför lite fler trappor. Kom fort till ett rum med mycket information och en modell över hur slottet kan ha sett ut när det var i helt skick. Inte långt efter mig kom dock en enorm grupp med människor, så det blev fort trångt. Väntade på att de skulle gå vidare innan jag långsamt följde efter. Läste i guideboken medan jag väntade att man inte alls behövt trappa ner och trappa upp för att ta sig till slottet när det byggdes, utan det fanns en smal landsförbindelse i klipphöjd. Den grävde man dock bort för hand för att göra slottet ännu enklare att försvara. Det fungerade säkert, jobbigt nog att ta sig hit nu när ingen skjuter på en.

Lejonkulan. Man kan lätt tro att det är ett bildligt namn, men här fanns det faktiskt ett lejon. På 1500-talet var det populärt att äga exotiska djur och slottsherren hade skaffat sig ett lejon som han höll här. Hans fru hade dock svårt att sova på grund av lejonets rytanden på natten och fick det avlivat. Då skaffade slottsherren en björn istället.
Tunnel och trappa i kärntornet.
Vy från kärntornet ned mot stranden på södra sidan.
Vy ner mot stranden på norra sidan. Biljetten köper man i den lilla blå kiosken.

Dunnottar är ett rätt stort slott med mycket roligt att utforska (fotografera) och det är också rätt välbesökt. Det sägs att det är lugnast på morgonen, men så tidigt hann jag ju inte dit. Det kändes som att det var mer än en turistbuss som stannat till där under tiden jag var där, även om Rabbie’s inte hade turer dit just på måndagar. Det lugnade ned sig lite mitt på dagen, då folk på turbussar säkert åt lunch någon annanstans eftersom det inte finns något kafé ute på slottet. På eftermiddagen kom det dock en ny laddning med folk och det blev längre väntan igen om man ville få vybilder utan människor i. Vissa gånger var det bara att ge upp och gå vidare till något annat.

Smedjan längst fram till vänster, ett magasin i mitten och kärntornet längst bak i bild.
Insikt från en av dörrarna till stallet. Ja, vy in mot slottet, alltså. 😁
Waterton’s Lodging. Här hade jag velat fota mer, men det kom ju folk och satte sig på bänkarna, helt utan hänsyn till att jag inte ville ha med dem på bild. 😝
Utkikspost där soldaterna kunde spana ut över havet. De kunde också avfyra kanoner som stod uppe på vallen som börjar i bildens vänstra kant.

Värst var ändå de barnfamiljer där ungarna gick runt och illskrek och föräldrarna inte brydde sig. Blev inte förvånad över att de var fransoser, tycker ofta de inte visar så mycket hänsyn mot andra. Vid ett annat tillfälle var det en liten tjej som gick runt och visslade gällt. Visslande människor är ett av de ljud som gör allra mest ont i min hjärna, så då var jag inte så glad. Konstigt nog funkar fågelsång väldigt mycket bättre – även om det borde röra sig om ungefär samma ljudfrekvens.

Vattencisternen framför västra längan och ”Drawing room”. Det finns ingen brunn på slottet, så istället byggde man en 7,6 meter djup cistern som fylls av regnvatten. Det verkar ju fungera bra än.
Köket i östra längan.
Obligatorisk vattenbild när man hittar så här tjusiga klippformationer.
Tjuvhålan. Här kunde man stoppa in de som begått mindre brott i några dagar, så tänkte de sig förmodligen för några gånger extra innan de hittade på mer fuffens.
Klippor med fåglar på är också obligatoriskt!

Mot slutet av mitt besök hamnade jag i en sal där en tjej som jobbade på slottet höll på och fixade lite med några bord. Hon putsade dem med kaffesump för att få bort repor i träet, och det verkade funka finfint. Jag hade börjat oroa mig över trappan upp på andra sidan och hon sa att hon känt sig i fin form innan hon började jobba där förra veckan. Hon jobbade tre dagar då och spenderade resten av veckan i säng eller med fötterna i högläge sa hon – vet inte hur mycket överdrift det var. Men jobbar man därute blir det ju inte bara en tripp uppför trappan. Dessutom behöver de ju fysiskt bära med sig allt de ska använda under dagen, och ta med skräpet därifrån igen, så det blir tung last för dem också. För mig kändes det då bättre att jag i alla fall bara behövde ta mig upp EN gång. Och de flesta av mina extra kilon var ändå inbyggda…🤪

Eldstad och hörn av kaffesumpat bord.
Fin sittplats. Fast sitter man där missar man ju utsikten.
Men då kan man titta upp i taket istället. 😁
Kaffesumpande in action!

Satte mig sedan på en tom bänk och mumsade i mig lite proviant, då det började bli länge sen morgonens baconmacka. Det kändes också tråkigt att lämna slottet utan några bra bilder på det med mig i, så jag tog ett extra varv och spanade efter lite bra ställen. Skulle verkligen vilja ha en klon så att jag både kan fota och posera samtidigt – köpte en litet gorillapod-stativ innan den här resan men problemet med det är ju att det behövs någonstans att fästa det. Tror det får bli ett fullstort resestativ till nästa resa – funderade på ett nu också men det kändes lite stort och tungt. (Och dyrt!) Jag har dock saknat det minst 3 gånger redan så det kanske är värt.

Fikasällskap.
Eldstad och vapensköldar för William, sjunde ”Earl Marischal” på slottet, och hans hustru grevinnan Elizabeth Seton, i Marischal Suite.
Bowlingplanen framför västra längan.

När jag såg en annan person stå framför bågen i smedjan insåg jag att det skulle bli en skitbra bild, men där framför var det bara platt gräsmatta. Tog mod till mig och frågade en passerande familj om någon av dem kunde ta ett foto av mig. Mannen gjorde det, men inte som jag hade velat ha det, med hela huset med på bilden. När de hade passerat ur synhåll frågade jag istället en dam som också gick runt med en riktig kamera, och beskrev lite mer vad jag var ute efter. Hon lyckades bättre. 😅 Efter det började en efter en vilja bli fotograferad under den bågen, så jag fick vara trendsättare. 😂

Trendsetter Lizzan, under bågen i smedjan.

Överhuvudtaget var det egentligen många som gick runt med separata kameror på slottet, många fler än jag sett på andra ställen. Det beskrivs dock som en fotografs paradis, vilket jag kan hålla med om. Och lik förbaskat så är det i alla fall enklare att få till bra foton med telefonen i vissa situationer. 🙄 Det gör mig både lite irriterad och lite glad, för det ger mig bra bilder, men det känns ju dumt om stora dyra kameran inte behövs också. Andra gånger är jag dock definitivt glad över att ha den friheten som stora kameran ger, så än har jag inte släpat med den i onödan. Så många gånger. 😝

På väg ut. En sådan här tunnel kallas Pend och är brant och trång. Det finns två av dem på slottet och mellan dem kan försvararna stå uppe på vallar och skjuta ner på invasionsstyrkan. Som idag mest bestod av turistbussar och en och annan viking.

I mångt och mycket försökte jag nog mest fördröja klättringen uppför trappan så länge som möjligt, men till slut gick jag mot utgången. Tjejen i biljettkassan var inte lika pratglad som hon som polerade bord, men bytte några ord med henne också. Och sen såg jag att jag missat ett rum på vägen in före biljettkuren så det måste jag ju kolla (fotografera) på vägen ut. Där var jag riktigt glad över och imponerad av telefonkameran också.

Tidigare (?) invånare i fängelsecellen i vaktrummet vid slottets port. Man såg knappt nåt alls därinne utan ficklampa, men så här bra bild fixade telefonen – utan blixt. Behövde bara hålla den någorlunda still i 3 sekunder. 😱

Diverse bilder senare var jag i alla fall ute ur slottet. Det fanns en strand intill som man kunde gå ner till, men även om jag ville fördröja klättringen så ville jag inte lägga till MER klättring på köpet. Framåt, och uppåt var det som gällde. Till slut gick det faktiskt ganska bra. Tror jag tog 3 pauser för att fotografera (hämta andan) men jag var nog ändå piggare i benen när jag kom uppför trappan än när jag hade kommit ner till den på förmiddagen.

Tunnel genom klippan som slottet står på. Mest en anledning att inte börja klättra riiiiktigt än.
Vy från avsatsen en bit upp i trappan. Bänken där användes flitigt.
Trött och glad och UPPE!!!
Bästa vyn är nästan från toppen av trappan.

Gick upp till serveringen och köpte mig en Scottish Hot Dog med lök och ost och det var en rejäl korv i typ en hel baguette. Väldigt god också, inte bara för att jag var utsvulten. Saknade dock en chilisås bland såserna. 😝 Funderade på om jag skulle gå upp till busshållplatsen eller om jag skulle gå de 3 kilometrarna in till Stonehaven, men tyckte det kändes jobbigare att gå till bussen – det var ju uppförsbacke. 🤪

Tog en till sväng till högra sidan av ravinen då solen flyttat på sig bakom molnen och gav lite annat ljus, och hittade även ett staket jag kunde sätta fast gorillapoden i för att ta några till selfies. Funderade på att gå runt en vik till nästa udde för att få en annan vy till slottet, men det kändes lite dumt att gå åt ”fel håll”. Får göra det nästa gång jag kommer hit.

Kunde man flyga hade det ju varit enklare att ta sig hit. 😝
Som de här rackarna, till exempel.
Eller som den här rackaren.

Började sen gå in mot Stonehaven. Det finns en finfin gångväg uppe på klipporna och det är inte bara slottet som är fint att titta på. Dock blev det många ”tittar” (foton) bakåt mot slottet också, så många att det förmodligen tog dubbelt så lång tid att gå första halvan av vägen som det borde ha gjort. Fotade fullt ett minneskort och tyckte att nu fick det vara nog, men det tog inte lång stund innan jag stannade och bytte till ett nytt. 😂 Totalt blev det nog kanske 1600-1700 foton den här dagen…😳

Trevligaste vyn var nog här precis på nordsidan av närmaste bukten.

Mellan Stonehaven och slottet finns Stonehavens War Memorial, högt uppe på en kulle och lätt att se från båda hållen. Gångvägen gick förbi en bit nedanför, men jag kände inte för att traska upp dit även om det säkert varit fin utsikt. När jag passerade där fick jag också min sista vy av slottet, då vägen sedan gick nerför. Det var sen lättare att hålla tempot uppe och kameran kvar i väskan, och vid 17:30 hade jag nått utkanten av Stonehaven. Skulle jag upp till tågstationen skulle jag ha en dryg kilometers väldigt tråkig promenad uppför en backe kvar efter runt 1 kilometers lite roligare promenad nerför en backe, så jag bestämde mig för att kolla busstiderna. Det skulle gå en buss vid 18, och även om tågen gick oftare än bussarna så skulle jag inte spara någon tid med tåget utan komma fram ungefär samtidigt till Aberdeen. Det skulle visserligen kosta lite extra med en ny bussbiljett, speciellt som jag köpt returbiljett på tåget, men av tid, energi och pengar kändes pengarna minst viktiga. Skulle jag ha planerat den här turen med det jag vet nu hade jag istället köpt en returbiljett direkt från Aberdeen till Dunnottar, och eventuellt gått in till Stonehaven ändå och tagit bussen tillbaka därifrån. Tåg är inte alltid smidigast häruppe.

Stonehaven War Memorial.
Stonehavens hamn från ovan.

Hittade tillbaka till samma hållplats som jag åkt från ut till slottet, och en stund senare kom bussen till Aberdeen. Väldigt trevlig chaufför, och den här gången funkade bussen utan strul också. Längs vägen såg jag även en sista glimt av Dunnottar medan vi svischade iväg. När vi närmade oss Aberdeen såg jag även en tjusig park utanför fönstret. Kollade kartan, och – det var Duthie park, som jag missat i lördags. 🤦‍♀️

Hoppade av vid Union Square, gick upp på Nando’s där samma servitris som sist tog emot mig. Hon kände igen mig också, och jag fick till och med samma bord. Tog inte exakt samma mat, men nära nog. Med lite kryddig kyckling i magen gick det sedan hyfsat att traska upp till hotellet, kolla bilder och packa, medan det var pubquiz nedanför. Min högra fot som började spöka förra året men varit rätt lugn nu ett tag hade dock blivit väldigt ilsken igen – den verkar inte gilla slott. 😔

Har inte varit jättenöjd med boendet då rummet varit rätt obekvämt och ogenomtänkt, men just ljudet från puben har oftast varit helt okej. Ja, det har varit högljutt och nej, jag kommer inte att boka samma ställe igen, men det har mer varit trevligt sällskap än irritationsmoment. Toapappershållaren på toaletten har varit mer av ett irritationsmoment, men kanske inte tillräckligt för att jag inte skulle återvända om det var bara det…😝

Det SER kanske helt okej ut, men försöker jag sätta mig där så sticker rullen bort från hållaren. Och sedan trycker hållaren in sig i armen på mig, även utan rulle. 🙄 En annan fiffig detalj i badrummet är att handdukshållaren är gömd bakom dörren till duschen när man öppnar den – alltså när man ska ut ur duschen.

Till fots mot Footdee

16 grader och uppehåll tyckte jag lät som ganska behagligt väder, så planen för dagen var att ta en adventure labb-”runda” som gick i en rak linje genom stan ner mot hamnen, stranden och Footdee – eller Fittie som det kallas här. Låter lite mer skumt på svenska. 😝

Till att börja med var det också riktigt bekvämt, medan jag var inne i stan. Började med en labbpunkt utanför His Majesty’s Theatre, och insåg att hjärnan verkligen tagit semester när jag inte lyckades lägga ihop 16 och 18 i huvudet. När jag började räkna en och en fönsterruta kom jag fram till att det inte ens var 18, utan 24. 🤦‍♀️ Totalt 40, alltså.

Andra labbpunkten var vid St Nicholas’ Church, där jag ju varit tidigare och spanat. Men det gjorde inget med ett återbesök där. Innan jag kom dit gick jag dock in en sväng på konstmuseet och spanade runt där. Fri entré gjorde ju att man inte behövde spendera så mycket tid om man inte ville. Det var inget tokstort museum, och jag spenderade väl kanske 45-60 minuter med att kolla på konst. Gick sedan till caféet och beställde en kycklingsallad till lunch, för tydligen var jag sugen på grönsaker. Inne på muséet var det dock varmt, så det var skönt att komma ut i den svalkande vinden igen.

Tredje labbpunkten var vid Provost Skenes hus, som numera också är museum. Här blev det en sväng in också. Temat här är Aberdeen-bor som gjort sitt avtryck i historien och gjort bra grejor. En man som hette David Gill lyckades med hjälp av en Heliometer beräkna storleken på solsystemet endast 0,2% fel jämfört med dagens beräkningar redan under andra halvan av 1800-talet. Heliometern kunde man se på museet.

Heliometer.
Det krävdes att jag såg en annan persons bild ur den här vinkeln för att inse att det gick se mer än bara direkt underifrån. 🤦‍♀️

Traskade vidare mot labbpunkt 4 och 5 som var nära Mercat-korset, och sen var den labben klar. Gick sedan ned mot hamnen för att ta den vägen till stranden. Hade sett på Facebook att det indonesiska och och det svenska skeppet hade seglat iväg, men när jag kom ned såg jag att Statsraad Lehmkuhl var kvar i hamnen. Nu kände jag dock inte att jag behövde ta fler kort på henne när hon låg där, men om hon skulle råka åka förbi under dagen var det ju en annan femma.

Den här vinkeln kom jag inte heller på själv – men så var det väldigt mycket mer folk i vägen förra gången jag var här också.

Vägen från hamnen till stranden var här egentligen väldigt tråkig, och inte fanns det mycket energi i mig heller. Dessutom blåste det KALLT. 8 sekundmeter nordanvind kanske inte är så lätt att ignorera. När jag väl nådde stranden, efter att ha sett lite av ett rätt tråkigt nöjesfält, hjälpte vågornas dån till lite med energin i alla fall. Eller om det var den där väldigt goda chokladglassen jag handlade…var ju perfekt glassväder. (Alla väder är perfekt glassväder)

Vindsnurrorna fick jobba på ordentligt.
Staket kan tydligen användas till att hålla även sand på plats – annars skulle stranden försvinna härifrån.

Hade en dryg kilometer att gå till restaurangen, the Silver Darling, och två timmar på mig innan jag skulle vara där, så det kändes fullt överkomligt. Satt först på en bänk och åt upp glassen, sedan satt jag på en annan bänk och skissade lite. När det började bli för kallt gick jag en bit, och då åkte kameran upp förstås. Vet inte hur många vågor jag fotograferat och filmat idag, men många är det.

I Storbritannien är det vanligt att sponsra och dedicera en bänk till någon kär person som gått bort. Då kan man även lämna blommor där istället för på en grav.
Vågat värre!

Kom fram till Fittie sådär en halvtimme före min restaurangbokning och då var det bara 5 minuters promenad kvar. Footdee är ett litet område med bostadshus för fiskare, och byggdes i början av 1800-talet. Husen är samlade i 4 små kvarter och har vänt baksidan mot havet som skydd mot stormar. De var också så infernaliskt pittoreska att jag frångick mina principer om att inte fota bostadshus. I alla fall lite.

Blommor, bänkar och färgglatt fanns det gott om i Fittie.
Även min favoritfärg. 😁💙
Kolla noga i trädet så ni ser ”glödlamporna”.
Här får det ju plats några krukor till…kanske är ett work in progress.
Vattenkranslejon? Lejonvattenkran? Vattenlejonkran? 😁

På andra sidan Fittie från stranden kom man då till hamninloppet, och medan jag väntade på att klockan skulle bli 17 körde en Shetlandsfärja förbi. Jag hade inte sett Lehmkuhl segla iväg än, så kanske skulle hon komma förbi medan jag satt på restaurangen. Där satt man på övre våningen och hade finfin utsikt. Jag funderade dock på om jag skulle kunna låta bli att springa ner och ut med kameran om Lehmkuhl dök upp, eller om jag istället skulle fåna mig inne i restaurangen och försöka fotografera genom fönstret. 🤪

Tja, här kan man ju också sova – om man är en fågel.
Härifrån styrs hamntrafiken.
En färja på väg mot Shetland. Resan tar 12 timmar – det är lång tid att vara sjösjuk det.
Restaurangen Silver Darling.

Kikade på menyn och kunde egentligen inte komma på någon förrätt som jag var sugen på, så jag beställde direkt in en huvudrätt med stekt havsöring och risotto med glasört. Tog ett glas vitt vin till den här gången, en Pinot Grigio. Jag kan noll om vin, men beskrivningen i menyn lät god och det var vinet också. Maten var suveränt god också.

Havsöring med tillbehör.

Hade tänkt ta ostbrickan till efterrätt, speciellt som jag hoppat över förrätten, men så började jag fundera på om inte skeppet skulle komma snart. Skulle det starta 18 så skulle jag ju kunna hinna ut innan om jag tog någon enklare efterrätt…🤪 Beställde istället en choklad och hallonpaj, vilket ju också lät enormt gott. Medan jag väntade på den kom jag på att jag hört någon prata om en app för att identifiera och spåra skepp, typ som Flightradar, så jag letade rätt på den och såg att Lehmkuhl låg kvar i hamnen. Det gick dock inte att se något om när hon tänkt åka därifrån.

Choklad och hallonpaj med glass på karamelliserad vit choklad och en choklad ”shard”. Gott!

När jag gick ut från restaurangen såg jag att det var rätt mycket människor med kameror samlade längs med hamninloppet. De fotade ivrigt ett skepp som precis körde förbi, Island Sky från Nassau. Dock försvann inte människorna efter det, och jag gissade att Lehmkuhl kanske skulle vara på väg, så jag satte mig också för att vänta. Man får ju lite bättre översikt över ett skepp om det är lite lagom långt bort, så jag hade gärna tagit fler bilder. Sådär vid 19 gick det dock förbi en Pilot, som kör en mindre båt som guidar ut segelskeppen ur hamnen, och han sa att de hade något tekniskt problem ombord och att han bara väntade på att bli anropad. Det skulle gå bussar upp till centrum ungefär från nöjesfältet 15 minuters promenad bort med en halvtimmes mellanrum, och jag var kall och trött och har stora planer för imorgon. Därför gav jag helt sonika upp strax efter 19 och gick bort mot bussen istället.

Island Sky från Nassau.

Strax efter att jag kommit dit kom det en buss med rätt nuffror på, men det var tydligen inte den jag skulle åka med. Bussarna verkar köra den där sträckan som jag stod vid i samma riktning oavsett vilken slutdestination bussen hade, så det var tur att jag inte bara hoppade på och hoppades på det bästa, som jag brukar. Istället frågade jag chauffören. 😅 Rätt buss kom sådär 10 minuter senare, men stannade då i några minuter vid den större hållplatsen på andra sidan vägen. Tänkte att jag kanske var på fel ställe ändå, och gick dit för att hoppa på, men såg sedan att vi plockade upp en annan person vid första hållplatsen också. Men appen här var som sagt inte så hjälpsam alla gånger så inte helt lätt att veta vad man pysslar med.

Det kändes i alla fall betydligt bekvämare att åka buss upp till stan än att gå hela vägen, trots skrikande ungar på bussen, och efter ett snabbt besök på Co-op för lite kvällsfika blev det att traska hem. På lyxrestauranger blir man ju sällan proppmätt, så lite plats över för godsaker fanns det ju. Börjar vänja mig lite vid självscanningen här också, i alla fall Co-ops, även om den är mycket läskigare än hemma. Maskinen pratar ju högt – VÄLDIGT HÖGT – med en medan man håller på om man inte är snabb nog, och dessutom måste man ställa varorna på rätt ställe efter att man skannat dem så maskinen kan väga dem och se att man inte fuskar. Jag har inte lärt mig att använda en egen kasse med det systemet än, så jag brukar ställa grejorna på vågen och packa efteråt – det går ju snabbt nog om det är bara 3-4 varor. Ofta finns det dock knappt någon bemannad kassa öppen, så man har inte så mycket val.

Nåja, imorgon bär det förhoppningsvis av mot Stonehaven och Dunnottar Castle, och förhoppningsvis har jag energi nog till de 200 trappstegen till slottet också. I värsta fall får jag ta bussen ut och fota lite från klipporna runtomkring utan att gå ner och upp och in i slottet, men förmodligen löser det sig när jag väl är där.

Och Statsraad Lehmkuhl? Hon verkade ha seglat iväg strax före 21, hade jag stannat kvar så länge hade jag nog förvandlats till en isbit. Men hoppas de andra fick bra bilder.

Bland trossar och matroser

Lizzan skulle ha en lugn dag idag, japp. Bara gå ner mot stationen, fota ett par byggnader när solen var på bättre ställe, kanske fixa någon virtuell geocache, sedan köpa lite kritor och en skissbok och åka till parken. Jaaaaadå. Började i alla fall med en lugn morgon och småfikade lite på rummet innan jag ens gick ut – har en kyl här så det går att få kall dryck på morgonen, tjoho! (Kylen är förresten min favoritpryl i det här rummet, liten, kall och helt knäpptyst!)

Jag har för närvarande stora problem med att förstå mig på en karta, men efter lite funderande hade jag en rutt planerad. Jag gick vänster istället för höger ut från puben och tog mig till terassträdgården här i närheten. Kom ihåg att jag ville vara där i förmiddagsljus, men inte varför. När jag såg William Wallace-statyn kom jag ihåg. 😁

Största statyn i hela byn – Skottlands frihetskämpe William ”Braveheart” Wallace. Även känd som Mel Gibson.

Skulle sedan ta mig till Marischal College för lite bättre ljus där, och sen fixa ett foto med leoparden för att logga den virtuella cachen Poised. Längs vägen gick jag förbi the Mither Kirk, St Nicholas, och passade på att göra den virtuella cachen där också. Kom fram till Marischal lagom till att fontänerna skulle köra sitt program, så jag satte mig och filmade hela föreställningen som tog 10 minuter. Undrar just hur man blir fontänkoreograf egentligen. Det skulle säkert vara enormt roligt, om de gör som man vill, det vill säga.

Robert de Bruce, Marischal College och fontänerna i viloläge.
Det finns många roliga och kluriga väggmålningar här i stan.

Fotade sedan leoparden och funderade på att gå in på Provost Skenes hus för att kolla det muséet, men kände att jag kunde spara det till imorgon om det skulle regna. Det började närma sig lunchtid, och när jag ändå inte ätit någon riktig frukost traskade jag in på Maggie’s Grill som sett väldigt välbesökt ut förra gången jag var här. Fick snabbt in maten jag beställt, en Howlin’ Wolf Chili med nötkött, kryddor, ris, nachos och ost. Jag lyckades väl kanske få i mig halva och var sedan obekvämt mätt ett tag.

Poised. Fortfarande jättestor.
Också jättestor, för att vara en matportion.

Såg att jag var nära Aberdeens Merkat Cross, och vaggade långsamt ditåt för ett par foton. Sedan skulle jag mot stationen och hobbyaffären, men jag kunde ta vägen via hamnen. Jag hade sett på Facebook att tre ”tall ships”, segelfartyg, skulle finnas här i hamnen i helgen och att man kunde ha köpt biljetter till att besöka ett av dem. Biljetterna var dock slut sedan länge. Inte visste jag var i hamnen skeppen skulle vara heller, men när jag närmade mig såg jag några höga master och jublade – de var precis här!

Ifall man glömt bort var man är så står det här.
Om det är en enhörning på toppen av stadens Mercat Cross så är marknaden godkänd av kungen och håller en viss högre standard. Vad en fiskmås på monumentet betyder vet jag dock inte. 😝

När jag kommit ner möttes jag dock mest av staket. Det gick hyfsat att fota ett av skeppen genom gallret men så himla bra bilder blev det inte. Ett par karlar frågade om man inte fick komma in ens på kajen utan biljett, men det var det nix nej till. Tills det kom en annan snubbe och sa nåt om att ”det var ju inte så mycket folk just nu”, och släppte in oss hela gänget som stod där utanför. Utan biljett eller betalning. 😲

Jag tänkte först att vi bara fick gå på kajen och fotografera, men många andra klättrade ombord på skeppen och när jag frågade var det bara att utforska på. Snacka om tur! 😁 Jag började med att kika runt på det indonesiska skeppet, Bima Suci. Det är Indonesiens nyaste och största träningssegelbåt på 111,25 meter och den var störst av de tre skeppen som fanns i hamnen också.

Bima Suci från Indonesien. Maffigt!
Livbåt.
Tycker sånt här är vackert på nåt vis.
Det måste vara jobbigt om man råkar ta fel…😱
Mast.
Definitivt inte ett jobb för mig. 😝 Men man kan ju låtsas.

Såg sedan ett gäng med gigantiska kameror som gick ned från det norska skeppet, Statsraad Lemkuhl, och då det sedan var ont om vanligt folk ombord det så trodde jag att det bara var ett skepp man fick gå ombord på. Men sedan kom det en massa besökare dit också, så jag hakade förstås på. Det här skeppet var mindre, ”bara” 97,54 meter och mycket äldre, från 1914. Tyckte dock att det var betydligt vackrare.

Statsraad Lemkuhl, från Bergen i Norge.
Kul kombo med färjan i bakgrunden, tyckte jag.
Definitivt inte heller ett jobb för mig. Det tänker jag inte ens låtsas.
Men masten är ju vacker i alla fall. Och utsikten är säkert bra.
Tydligen behövde hon fixa något med seglet.
Skeppsklocka.
Förmodligen något viktigt.
Definitivt viktigt.

På nedre däck stod det ett gäng norska grabbar och grillade och sålde äkta norska pölser. Hade jag inte varit så mätt från lunchen hade jag definitivt slagit till på en. Istället slog jag till på en magnet från souvenirshoppen och pratade lite norsk-svenska med tjejen som höll i den.

Gick motvilligt ned från skeppet och kunde inte låta bli att gå ett varv till längs kajen för att fotografera bara liiiiite till. Såg då också att det faktiskt fanns ett tredje skepp där, ett svenskt. Det var inte riktigt lika imponerande, och inte fick man gå ombord heller. Då det dessutom befann sig i motljus blev det inga fantastiska bilder.

Atlantica, från Göteborg.
Höll nästan på att bomma Bima Sucis galjonsfigur.

När jag till slut gick ut genom grinden höll personalen på och ropade att folk som hade biljetter – och BARA de som hade biljetter – kunde komma fram och gå in. I tidningarna nu efteråt stod det någon om att det fanns 400 biljetter som sålt slut riktigt kvickt, men jag har inte lyckats hitta något pris på dem. Så småningom kanske det dyker upp info om hur många besökare det faktiskt blev också, men det måste kännas lite surt om man betalt dyrt för en exklusiv biljett och massa annat löst folk blev insläppta också. Själv kände jag mig absolut inte sur, utan väldigt, väldigt glad. 😁

Lyckades till slut ta mig iväg till Union Square och hobbybutiken. Hittade betydligt mer där som jag villhövde än bara de kritor och den skissbok jag tänkt köpa, men whatever. Sen skulle jag då hitta till Duthie Park. Kollade bussappen och fick ett förslag på buss och försökte ta mig till anvisad hållplats. Bara det att jag råkade gå i närheten av hamnen från en annan vinkel, och om jag tog mig över vägen så skulle jag kunna få rätt bra vybilder på skeppen med solen från rätt håll….🤣

Alla tre på en gång.
Där kan man ju också sitta och vila. Det är kanske så jag borde koppla av?

Så nä, jag missade den bussen. Kollade appen igen och då skulle den ha mig till en annan busslinje, från en annan hållplats. Knatade ditåt på ben som började kännas väldigt trötta igen, och kom upp till några hållplatser. Enligt appen skulle jag till F6, men jag hittade bara upp till F4, och där stod det information som jag tyckte stämde med linjen jag skulle åka. Men F6 måste i så fall vara på andra sidan vägen, så att bussen skulle åt andra hållet. Innan jag hunnit klura ut hur det hängde ihop hade nog bussen åkt, för när jag kollade appen igen fick jag helt nya instruktioner en gång till. 🤦‍♀️

En pirathare kändes passande efter de fina skeppen. Undrar vilken Jack Sparrow skulle ha valt.
Mer intressant konst.

Så jag gav upp. Bussystemet i den här stan är inte helt lättförståeligt. Reflekterade över deras app igår faktiskt, att det är väldigt svårt att få den information som behövs när man som besökare inte vet nånting alls. Bor man i stan och vet vart man ska (och var man är) är den nog kanske vettigare, men det hjälpte inte mig.

Enligt kartan var jag i närheten av terassträdgården igen, och där fanns det ju också bänkar, så det fick duga som park för dagen. Satt där en stund och lyssnade på bok, provade kritorna och mumsade lite proviant från ryggsäcken. Sedan blev det kallt och lika bra att gå tillbaka till rummet, via Co-op för att handla lite snacks och mackor.

En vägg till terrassträdgården.
Utsikt från trädgården.
Rabbie Burns, Skottlands nationalskald.

Det blev inte en riktigt lika aktiv dag som min ”lugna” dag igår, men stegräknaren visar ändå över 13 tusen. Ska göra ett nytt försök imorgon, men det känns som att det kan gå lika dåligt då också…det finns mycket här som jag fortfarande skulle vilja göra.

Runt nordöstra kusten

Idag var det dags för min andra inbokade tur med Rabbie’s. Denna gång skulle vi runt nordöstra kusten i en triangel från Aberdeen. Det var lite mer humana tider på denna, så vi skulle starta klockan 9. Hade sett att det fanns gott om matställen vid busstationen igår, så frukosten kändes löst. Siktade på Gregg’s, men det var det fler som gjorde, för där var det lång kö. Jag hade inte kommit fram i så jättegod tid till stationen, så jag gick vidare till nästa ställe. Där var det också kö, fast inte lika lång. Hade sett en Costa längre in i byggnaden och gillade ju baconsmörgåsen jag köpt där i Inverness, så traskade ditåt. Ingen kö. 😅

Hittade stället där bussen skulle gå ifrån men där stod det en helt annan buss, och inget stod det på skärmarna. Hann lätt mumsa i mig mackan innan Rabbie’s-bussen swishade in på hållplatsen bredvid. Lite mindre och trevligare gäng idag, vi var 11 pers och de flesta någonstans mellan kanske 25 och 55. De flesta lyssnade också på vad guiden sa och reagerade. 🥳 Dock tyckte jag själv att han var lite jobbig att lyssna på – han pratade så hackigt att jag hann glömma vad han pratade om innan han fortsatte med nästa mening – eller ens nästa halva av samma mening. Han blandade också ihop många ord och namn, men när man väl fick ordning på historierna så var de intressanta.

Vi började med att köra snett norrut-västerut för att ta oss upp till norra kusten och första stoppet på vår rundtur, Spey Bay. Spey Bay är där floden Spey rinner ut i havet, och här finns det möjlighet att se delfiner, uttrar och fiskgjusar, men ingen av dem ville visa sig för oss idag. Det fanns dock gott om sten. 😝

Tänk om hela det här blogginlägget bara innehåller såna här bilder? 😝
Okej då, vi tar väl en pinne också.
Nejdå, lite roligare än så ska vi ha det, även om det BLIR mycket sten i olika former. Här framför floden Spey.
Enda fiskgjusen jag såg idag.

Vi åkte sedan vidare mot en av dagens höjdpunkter, Bow Fiddle Rock. Det är ”bara” en klippformation ute i vattnet, men det var inte så bara. Det fanns också en grotta intill som man kunde klättra ner i, men det kände inte jag att jag kunde idag. Det var BRANT. Kanske om vi haft mycket mer tid på oss.

Min nya favorit!
Fiddeli-diddeli, catch and riddle me quick or I’ll be gone, gick jag och nynnade på här. Från en irländsk låt som heter the Leprechaun, så inte särskilt relevant annat än fiolen…

Sedan var det dags för vårt lunchstopp, i Cullen. Cullen är känt för sin soppa på rökt fisk, Cullen Skink, och det skulle det finnas möjlighet att äta på lunchen. Kaféet som skulle servera det hade dock stängt för semester, och hotellet som var det andra rekommenderade stället hade det bara som förrätt. Jag hade inte lust att spendera en massa tid och pengar på tvårätters lunch när vi hade åkt förbi en sån vacker hamn och så mycket fina vyer vid vattnet. Centrum där vi blev avsläppta var dessutom uppför en rätt rejäl backe så skulle man hinna fota var det bäst att vara kvick. Köpte mig ett paket mackor och en dricka och satte mig på en bänk halvvägs ner till hamnen – riktigt tjusig utsikt.

Jag satt en bit nedanför bussen.

Mackorna gick väl åt på sådär 10-15 minuter, så sedan kunde jag fatta kameran igen. Det fanns en urtjusig järnvägsbro som jag försökte hitta någon bra vinkel till utan att behöva gå jättelångt, en hamn och fler stenklippor i vattnet åt andra hållet. I hamnen var det dessutom full rulle med kajakande, SUP och spöfiske. Jag fastnade dock mest vid klipporna där vågorna slog emot och bildade spray. I alla fall lite. Men precis när jag lagt undan kameran och skulle gå därifrån kom det några rejälare vågor – fast inte hann jag upp med kameran i tid innan de lagt sig igen inte. 🙄

Typiskt havslandskap för dagen.
Mindre typiskt. Undrar om det finns någon historia bakom blommorna? De är förmodligen inte till fiskmåsen…
SUP och paddling i hamnen. Flaggan uppe på kullen i bakgrunden visar var slottet i Cullen stod en gång i tiden.
Järnvägsbro. Tågen går inte hit längre, men bron står kvar.
Infart till Cullen.

Det gick bättre uppför backen än jag trott, men man kan ju alltid stanna och fotografera. 😝 Vi åkte sedan vidare mot Portsoy, där vi stannade i 30 minuter. Efter bara 15 minuter på bussen. Här kunde man dricka kaffe och gå på toaletten, vilket jag inte hade något behov av. Man kunde också fotografera vatten, sten och vågor. Det hade jag väl kanske lite mer behov av, men inte i 30 minuter. Jag hade hellre haft 10 minuter mer i Cullen eller på vårt sista stopp istället, men det kanske bara var jag. Folk kanske VILL ha en rejäl kafferast 15 minuter efter lunchrasten är slut…

Mer havslandskap, nu i Portsoy.
Om ”man kände sig äventyrlig”, kunde man gå upp till toppen av den här kullen. Det var det nästan bara jag som gjorde, men efter ett tag fick jag sällskap som dessutom erbjöd sig att ta foto. Och som gjorde det väldigt bra också!
Skumt att just den där husgaveln står kvar.
Hamnen i Portsoy. Är man Peaky Blinders-fan kan den tydligen vara bekant, då bland annat en viktig scen i sista säsongen filmades här.
Första gången jag sett en mås rida på en delfin…😁

Vidare till dagens andra höjdpunkt, nämligen Bullers of Buchan. Det är även här klippor i havet, med fåglar på. Här fanns det dock lunnefåglar. Sötisar! Vi hade tydligen tur att få se så många, 8-10 stycken, för sist guiden varit här hade det bara varit 2-3. Men jag skulle ha haft mer zoom på kameran, 200 mm räcker inte så långt som man tror när det är rätt små fåglar rätt långt bort. De som bara hade telefoner med sig hade det nog värre, i och för sig. Och så mycket zoom är dyrt, och tungt, och tar mycket plats. Får sikta på Skomer i Wales istället, där kan man komma mycket närmare fåglisarna. Då måste man i och för sig åka båt – här räckte det med att gå på en väldigt lerig, väldigt smal stig med massor med vegetation intill. Jag var glad att jag inte tagit kortare byxor som jag funderat på, det var gott om nässlor och tistlar.

Bullers of Buchan.
Lunnefåglar/puffins.
Ett par till.
Storskarvar/Great Cormorants på en annan sten i havet.

Sista stoppet för dagen var Slains Castle, och här hade jag verkligen velat ha mer tid. Det tog 15 minuter att gå från parkeringen, 15 minuter tillbaka, och vi stannade bara i 45 minuter vilket gav 15 minuter i slottet. Skulle man också gå på toaletten blev det ännu mindre. Slottet har kopplingar till Bram Stoker – han var här i trakterna på besök när han började skriva boken Dracula och ett åttkantigt rum i slottet sägs vara inspiration till ett av rummen i Draculas slott. 15 minuter gav ju inte så mycket tid till eftertanke, utan det blev att rusa runt och slänga iväg lite foton hit och dit och hoppas nåt blev bra. Det blev också fler foton på fåglar på klippor i havet. 😂

Rätt dramatisk placering på det här slottet också.
Slains Castle. Ägaren plockade själv av taket för att slippa betala skatt. Som inspiration till Dracula skulle det väl ha varit cirklande fladdermöss ovanför, eller i alla fall korpar/kråkor, men fiskmåsar fick duga.
Fråga mig inte vad som är vad…
…för sånt fanns det inte tid att kolla. Inte för att jag såg någon information heller.
Måsar och fler storskarvar.
Litet torn mellan slottet och parkeringen.

Sedan raka vägen tillbaka till Aberdeen. Vi blev avsläppta på busstationen bara några minuter efter planerade 18:00, och då var det lika bra att kika efter mat direkt. Många av mina favoritkedjor har matställen på övervåningen i köpcentrat, däribland Nando’s. Och idag var jag sugen på stark kyckling – konstigt nog var jag inte det igår. Det kanske räcker med varannan dag? 🤔🙄 Beställde in mitt vanliga, så det tog jag inte ens kort på. 😝 Och förresten, idag handlade jag choklad också…😇

Nu kan ni förresten fråga vad skeppen jag såg igår faktiskt gör också, för det berättade guiden för oss när vi lämnade Aberdeen i morse. Supply-skeppet forslar förnödenheter av alla de slag, mat, reservdelar, etc. ut till oljeplattformarna. Fiskeri-skeppet håller koll på att fiskebåtarna håller sig där de ska, inte tar upp fiskar som är för små, och inte är ute mer än de har lov att vara. Så nu vet vi det!

På besök hos Sinclairs

Ny dag, nya planer. Det finns två egentliga huvudorter här i det norraste landskapet i Skottland, Caithness. Thurso där jag övernattat är den ena, Wick på östkusten är den andra. Idag tänkte jag mig ett besök dit, förhoppningsvis med en utflykt till ett coolt slott i ”närheten”.

Jag hade därför beställt frukost till 8 istället för 8:30 för att hinna med bussen senast 9:30. Dock var det så glad och pratig stämning i frukostrummet, och jag var egentligen rätt trött och sliten efter dagen innan, så jag tog det lite för lugnt för att hinna iväg i tid och fick ta 10:30-bussen istället.

När jag kom fram till Wick försökte jag först hitta någon sorts turistinformation. Jag visste att jag skulle behöva få tag på en taxi för att ta mig ut till slottet, men de hade inga smidiga taxi-appar häruppe. Även om jag har ett lokalt simkort och det kostar gratis att ringa även här så tycker jag verkligen inte om det. Dels måste jag kunna förklara vad jag vill lite snabbt och effektivt, dels måste jag höra vad männskan i andra änden säger.

Wick verkade dock inte vara en jättelevande stad, jag såg många tomma utrymmen med affärer som stängt eller flyttat. Såg en skylt om turistinfo, men den pekade bara till en affisch på väggen – om den inte menade kaféet som den stod utanför. Tänkte att det kanske skulle finnas någon taxifirma på affischen i alla fall, men det närmaste jag hittade var Richard’s Car Hire. Det lät ju i och för sig passande, men tyckte det lät billigt med 66 pund för en hel dag. En stund senare insåg jag att man kunde hyra en BIL, för att köra själv. 🤦‍♀️ Sa ju att jag var trött. 😝

Efter att ha gått till hamnen, jobbat upp lite mer mod, kollat internet efter nummer och flyttat mig till en relativt tyst plats lyckades jag till slut faktiskt plocka upp telefonen. Tog första resultatet först, som var Jimmy’s Taxi. Tänkte mig förstås att det var någon sorts central person som skulle svara och skicka dit någon bil ur flottan – men jag kom nog direkt till chauffören. Frågade om han hade någon bil ledig för att ta mig upp till Castle Sinclair Girnigoe och hans svar var i stort sett ohörbart. Förstås. Efter att han repeterat fick jag i alla fall med mig att han kunde plocka upp mig om ett par minuter. Hade jag inte gissat att han behövde veta var jag befann mig hade jag inte förstått att han frågade det heller. 😝

Ankare i hamnen.
Det fanns också fina portar, sju stycken med olika motiv, i hamnen. Jag vet dock inte vad som fanns där bakom, kanske någon sorts förvaringsplats.

När jag väl satt i bilen var han i alla fall lättare att höra och förstå. Det skulle kosta 15 pund till slottet, och han undrade varför jag ville dit. ”Jag gillar att fotografera gamla stenbyggnader som börjar falla isär”, svarade jag. Han får tydligen många beställningar från turister som själva heter Sinclair som vill följa sina gamla anor. Under resan upp berättade han en del om Sinclairs, men jag vet inte hur mycket jag tror på. Han sa nämligen också att ortsnamnet Wick kom från vikingarna som var här och härjade under vikingatiden, och att det betydde by. Nääää, vik betyder definitivt inte by, utan vik. 😁 Wick ligger mycket riktigt vid en vik också. Lite kul med ortsnamn från vikingatiden här, åkte också förbi en loch med bussen – den hette Watten. 😁

Bad att bli upphämtad igen 1,5 timme senare, och då sa han att vi kunde ta betalningen sen. Tänkte först att det ju var väldigt generöst, men han visste förstås att han släppt av mig 5 kilometer från närmaste busshållplats. Jag traskade direkt ner mot slottet och passade på att fotografera alla informationsskyltar längs vägen dit. Man vet aldrig när det kommer väl till pass, och min hjärna kommer definitivt inte ihåg allt.

Slottet har förfallit rätt rejält och ligger väldigt dramatiskt ute på några klippor vid havet. Det var inte jättemycket av det som gick att gå runt i, och det var inte så stort till att börja med heller. Dock fanns det ett par stigar som gick till roliga utsiktspunkter under och nedanför slottet som jag tog till när jag fotat klart inuti. Den första gav de finaste vyerna, inklusive fler stormfåglar, medan den andra ledde till en liten stenstrand där människor roat sig med att stapla stenar på varandra. MÅNGA stenar på många andra. Jag räknade aldrig alla staplarna, men förmodligen har jag fotograferat de flesta. 🤣

Castle Sinclair Girnigoe.
Dramatiskt läge.
Passade på att leka lite med kameran också medan det var lugnt med besökare.
Måste vara skönt att kunna flyga när man bor där – fler stormfåglar fanns det härikring.
Sten på sten på sten på sten.
Stenhus med hyresgäst.

Sådär en halvtimme innan taxin skulle komma tillbaka började jag röra mig upp mot parkeringen igen, vilket nog var tur. Benen var riktigt trötta och skakiga efter de bitvis branta stigarna utanför slottet, så det tog sin tid att gå uppöver. Prick 13:30 började det komma några droppar regn, och taxin dök upp någon minut senare. Precis när jag satt mig i bilen öppnade sig himlen för ett rejält skyfall, så jag var glad att jag inte bett honom komma senare. Perfekt timing med andra ord.

Fyren på udden intill. Man kunde gå dit också, men jag hade inte tid och framför allt inte ork med det.

Jag bad att bli avsläppt vid Wicker’s World, ett kafé som skulle ha bästa maten i byn. De skulle också ha riktigt goda kakor. Studerade menyn ett tag och kunde inte hitta något jag ville ha, speciellt som jag tänkte åka tillbaka till Thurso rätt tidigt och äta mer god och kryddig mat på restaurangen jag besökte i förrgår. Till slut blev det en cola och en bit chokladkaka. 😋 Använde vilotiden och kaféts wifi till att se vad mer jag skulle hitta på medan jag var där, och hittade ett par cacher jag skulle kunna kolla efter. Såg också att jag missat en adventure lab-punkt ute vid slottet, men det var ju så dags då – tänkte inte betala 30 pund till för att svara på en fråga.

Jag testade inte alla restauranger – inte en enda till faktiskt – så jag vet inte hur sant det är att de är bäst. Men gott var det!
Chokladkaka. Riktigt bra för att vara gjord av någon annan än mig själv. 🤪

Cacherna var längs hamnen, och det var även där kaféet var, så när jag kände att jag fått lite mer energi igen gav jag mig iväg. Och då sken solen. Det riktigt brände i skinnet där den kom åt, faktiskt, är nog inte van vid sol nu. 😝 Hittade snabbt första cachen som bara var ett par hundra meter bort. Gick vidare längs vattnet och stötte på en stor snigel på stenplattorna. Tyckte att den borde i alla fall inte vara för snabb för mig att hinna fota, men efteråt märkte jag vad som såg ut som rörelseoskärpa på i alla fall en bild. 🤣 (På tal om kass fotograf, jag har också lyckats ta en selfie, med mobilen, där jag blinkar samtidigt som jag fotar. Vet inte om det här är så bra sysselsättning för mig egentligen. 🤪)

Hamn med båtar.
Undrar man hur man tar sig till Narnia så kan jag tala om det – börja med att åka till Wick.
Tycker att en hamn ofta innehåller ganska mycket som egentligen är fult, men som blir mysigt på bild ihop ändå. Vet inte hur det funkar. 😝
De här är ju blå, det räcker ju ganska långt för att räknas som fint. 😁
Nästan spegelblankt vatten kan ju också hjälpa till – även om jag också tycker det är ganska tråkigt på riktigt så blir det fint på bild.
Men vad jag gillar med såna här fångstburar kan jag absolut inte sätta fingret på.

Nästa cache var i närheten av den gamla sjöräddningsbyggnaden, men lite uppe i en sluttning. Hade det inte funnits en trappa hade den fått vara orörd av mig ärligt talat – jag var seeeeeeg. I gräset fram till cachen var det helt belamrat av mindre sniglar, men de hann inte ifatt mig i alla fall. Har sett så många roliga och kluriga cachar på sistone att jag först bommade att kolla efter det enklaste – en burk vid foten av telegrafstolpen som var det tydligaste alternativet för en gömma. Men där var den. Loggade och passade på att fota lite så det såg ut som att jag gjorde något vettigt där jag var – det var inte jättemuggligt, men några människor gick förbi nedanför.

Ingen fartsyndare här inte.
Gamla sjöräddningshuset från marknivå…
…och ovanifrån.

Sedan klättrade jag mödosamt uppför resten av trappan till toppen av klippan, där jag sett ett par monument. Det närmaste, som trappan ledde direkt upp till, var uppfört till ära av James Bremner, en man som var duktig på att ta upp skeppsvrak och laga dem och få dem användbara igen – han hade lagat 236 stycken.

Monument till James Bremner.

Jag hade sett en annan staty längs vägen också, så efter en liten sväng ut mot udden vände jag tillbaka mot stan. Nästa staty var uppförd till minne av alla som förolyckats till sjöss, och jag tyckte väldigt mycket om den. Svår att få någon riktigt bra bild dock, då det var motljus om jag ville se framsidan.

Närmare udden.
Till minne av de som förolyckats till sjöss. På en av informationstavlorna stod det om en svart lördag, då en plötslig storm svepte upp över nordostkusten. 800 fiskebåtar hade lämnat Wick kvällen innan för att fiska, men blev överraskade av stormen. Några båtar hann in i hamnen i tid, men andra blev strandsatta då tidvattnet var lågt. 37 män förlorade livet.
Närbild på skulpturen.

När jag kollade tidtabellerna tänkte jag först åka hem 15:55, men det visade sig vara ett tåg och jag hade ju redan betald bussbiljett tillbaka. Bussen skulle gå 16:33, men vädergudarna hade nog inte uppfattat att jag ändrat mig, för de öppnade himlen igen bra precis vid 16. Min jacka är visserligen väldigt fin och turkos och bra i nästan alla väder – men ett skotskt skyfall orkar den inte riktigt med. Får nog kolla efter bättre regnkläder. 😝

It was hell raining, som en vän till mig nog skulle ha sagt.

Blöt men ändå glad hittade jag en busshållplats där det enligt appen skulle gå bussar tillbaka till Thurso. Det stod dock ingen info i busskuren, så jag dubbelkollade med hotellet mittemot att jag faktiskt var på rätt plats. En stund senare kom bussen också, och då hade solen tittat fram igen. När vi varit på väg i 5-6 minuter började bussen tjuta, och chauffören stannade för att kolla vad som var fel. Tydligen var det något strul med framdörren, som varnade att den inte var stängd. Efter lite joxande fick han till det och vi körde vidare. När vi började närma oss Thurso började dörren tjuta igen i en snabb högersväng, men när vi svängde tillbaka åt vänster blev den tyst igen. Lynnig jäkel. 😝

Under bussresan hade jag funderat på två alternativ för chilikyckling – dels bekanta Pride of Bengal, eller så ett ställe som hette T’s Cafe. (Ingen koppling till Mr T, vad jag vet) Kaféet skulle vara lite undangömt ovanför en kiosk, och ha väldigt god mat från Sri Lanka, och kom varmt rekommenderat av Jane. Jag hoppade av bussen mittemellan alternativen, men bestämde mig för att testa något nytt istället för välbekant, även om det var en höjdare.

Blev ensam gäst till att börja med, så det kanske stämmer att folk hade svårt för att hitta dit. Inte var det fullt upp med telefonsamtal för att beställa takeaway heller, och de pip jag hörde kom från en microvågsugn i köket. Det ingav inte direkt förtroende. Beställde dock några grönsaksrullar till förrätt och Devil Chicken till huvudrätt – det skulle vara hett och sött och tillagat med chili, ingefära och vitlök, tre goda ting. Man kunde få maten mild, medium eller hot och jag valde förstås hot.

Grönsakerna i rullarna var inlindade i någon tunn pannkaka, sedan insmetade i frityrsmet och friterade. Sötstark chilisås till. Påminde en hel del om vårrullar.
Huvudrätten kom på en vanlig tallrik, inte med järnplatta, och nu blev jag istället varnad att det var min tallrik som var het. 😁 Detsamma kunde sägas om maten, men då i kryddväg. Helt perfekt för en som mig. Maten var nog mer åt thai-hållet än indiskt och kinesiskt, men inte riktigt. Gott var det i alla fall!

Jättemätt och jättenöjd gick jag på Co-op och handlade lunch till morgondagen, innan jag långsamt gick längs strandpromenaden tillbaka till boendet. Tittade en sista gång på Orkney som låg där så vackert i kvällsljuset – för där borta sken solen – och försökte fånga stämningen på video. Kommer att sakna Thurso, men samtidigt ska det bli skönt med lite mer civilisation – det vill säga bussar och tåg. Och Nando’s. 😝

Orkney är tillbaka!

När jag kom till boendet såg jag att vi fått besök – en minibuss från Rabbie’s stod utanför. Guiden satt och drack vin med Lisa, ägarinnan, på hennes kontor när jag kom in, och de verkade ha väldigt roligt. Jag bad att få betala så jag skulle slippa göra det i all hast på morgonen, och hon bekräftade att hon ordnat taxi till tågstationen åt mig 8:10. Willie, som guiden hette, var en äkta skotte, och Lisa är från England så de höll förstås på och gnabbades ungefär som svenskar och norskar gör hemma. Han var generellt väldigt pratglad, vilket förstås är en bra egenskap när man är guide, och tipsade mig om lite utflykter från Aberdeen – som att jag behöver mer att göra där. Ett han nämnde var Fyvie Castle, vilket faktiskt lät som ett riktigt bra alternativ som jag inte vill stanna kvar i stan någon fler dag. Jag har en rundtur med Rabbie’s bokad redan på torsdagen, och sedan planer för Dunnottar Castle någon annan dag. Med Fyvie en tredje så bli det i så fall 2 dagar att se Aberdeen. Tror inte jag kommer få tråkigt. 😝

Och för tredje dagen i rad som gick jag och nynnade ”vilken härlig dag” när jag kom upp på rummet och började packa…😁

Till andra änden

För sådär 4 år sedan befann jag mig i Cornwall, och besökte en dag Land’s End, Storbritanniens mest västerliga punkt. En vanlig självutmaning man kan göra här i landet är att t.ex. cykla från Land’s End till John O’ Groats, som är näääästan den nordligaste punkten på brittiska fastlandet. Enligt wikipedia brukar det ta en cyklist 10-14 dagar att färdas den sträckan, medan det tar 2-3 månader att gå. Mig tog det nästan 4 år, men då blev det ju några avstickare till Sverige däremellan, plus en pandemi och en cancerbehandling. 😝

För att ta mig dit och dessutom få se lite andra roliga delar av den här änden av landet hade jag bokat en guidning med Above and Beyond tours, och strax före 10:00 körde Jane in på parkeringen framför mitt boende för att hämta upp mig. Hon började med att visa runt lite här i Thurso, innan vi for mot Dunnet Head, som är den verkliga nordpunkten av brittiska fastlandet och som syns på många av mina foton över Thurso.

Innan vi kom fram dit stannade vi vid en hage med hairy coos, och nu fick jag ha dem alldeles för mig själv. Bättre ljus, dessutom. 😁

Ooooh, a cooo!
Närbild.
Snacka om charmtroll.

Vid Dunnet Head skulle det finnas goda chanser att se lunnefåglar, men de verkade ha gömt sig medan vi var där. En fyr fanns det i alla fall, och den gömde sig inte. Men Jane fick mig att gömma mig bakom en sten medan hon fotograferade…

Utsikt från Dunnet Head – inga lunnefåglar i sikte.
Fyr och utsikt åt andra hållet.
Tittut!

Vi gjorde sedan ett kort stopp vid Castle of Mey och åkte sedan ned till en liten hamn. Jane hade lovat mig sälar, men där fanns det inga sälar. Däremot fanns det en man som satt och slipade murväggen vid hamnen. Ur hans något svårförståeliga berättelse fick jag fram att han karvat in bilder på skepp i någon sorts gjutformar i plywood som han satt upp när väggen skulle gjutas. Dessa formar gjorde då att det blev reliefer av skeppen på väggen när den var klar. Nu hade bilderna försvagats, så han höll på och slipa fram dem, och skulle sedan måla dem. Coolt!

Castle Mey. Drottningmodern brukade sitta på bänken till höger och titta ut över sina boskap.
Liten hamn någonstans mellan Mey och John O’Groats. Inga sälar. 😔
Derry Ross, som skapat bilderna på väggen…
…som ser ut så här efter slipning, sedan ska han måla dem också.

Vi åkte sedan förbi John O’ Groats till att börja med för att göra ett besök vid Duncansby Stacks. Det var en bit att gå från parkeringen och vinden friskade i ordentligt. Det kom även några vattenstänk från ovan. Vyn var dock värd besväret, även om det inte var 100% klar sikt.

Ett häckande par stormfåglar/fulmars på en klippavsats vid stigen till Duncansby sea stacks.
De har ju valt en tjusig boplats kan man tycka.
Stacks of Duncansby. Nästan bra att det var lite regnigt, så de i alla fall stod ut lite från klipporna i bakgrunden.

Sista stoppet blev sedan John O’Groats. Jane hjälpte mig med den obligatoriska selfien vid vägvisaren, sedan kunde jag skutta runt lite på egen hand och fotografera mer. Hon hade också rekommenderat mig att ta en färja därifrån ut till Orkney och sedan en busstur där, och sa att hon kunde ordna skjuts om jag bestämde mig för att göra det. När jag såg den lilla färjan som sköter den turen blev det dock nix nej till det förslaget. Dumt att göra en sådan utflykt och spendera hela dagen sjösjuk. Färjan från Scrabster här intill Thurso ska tydligen vara stabilare, så jag får väl testa den någon gång framöver istället.

1453 dagar tog det mig att ta mig från Land’s End till andra landsändan…John O’ Groats.
Skulptur och hotell vid John O’Groats.
Liten färja som ser läskig ut för en sjösjuk en.
Färgglada hus som är del av hotellet.

Nästan en timme senare än det var tänkt blev jag sedan avsläppt vid boendet igen. Var rejält trött i huvudet efter att ha pratat med Jane i nästan 4 timmar, så vad gör man då? Jo, ringer en vän, förstås. 😂 Innan dess gjorde jag dock en bokning på bästa restaurangen i Scrabster, nämligen Captain’s Galley. Jane hade rekommenderat den varmt och sagt att det var fullt möjligt att gå dit, knappa 3 kilometer på kartan. Däremot kunde det vara bra med en taxi tillbaka.

Jag knatade iväg sådär 1,5 timme innan min bokning för att ha gott om tid, och trots lite fotograferande var jag framme en halvtimme innan de ens öppnade. Gick en liten sväng längre bort mot Scrabsters fyr innan jag vände tillbaka.

Solen sken och Orkney började titta fram igen.
Något sorts monument eller skulptur längs vägen till Scrabster.
När jag kom till Scrabster kom det en regnskur också – ny dag, ny regnbåge. Scrabsters fyr till vänster i bild.
Det finns mycket man kan peka kameran mot i en hamn.

Jag verkade vara först på plats och fick ett fint bord i ett hörn av the Ice House. Ett ice house användes som kylskåp förr i tiden, när de hämtade is från sjöarna på vintrarna som de lagrade för att kunna hålla fisken färsk längre. Beställde in en alkoholfri drink, Ginger Gaia, till att börja med, sedan kammusslor med tzatsiki, krutonger och mintsalsa, och hälleflundra med vitlökspotatismos och glasört (samphire). Har kollat en del på Master Chef på sistone och där används samphire flitigt. Hade aldrig provat det tidigare men det lät spännande!

The Captain’s Galley i Scrabster.
Vy från ett hörn av the Ice House. Som tur var utan stora isblock just nu.
Kammusslor med tillbehör.
Huvudrätt med grön och god glasört.

Maten var riktigt god och speciellt förrätten försvann fort. Hade provat kammusslor en gång tidigare också, för 4 år sedan i Plymouth, men jag kom inte ihåg hur de smakade. Egentligen inte så mycket, men lite söta i smaken var de. Jag var rädd för att huvudrätten skulle kännas som barnmat, med fiskfilé och potatismos, men fisken var fast och fin och behövde faktiskt tuggas. Samphiren gillade jag rejält! Maten var inte överdrivet kryddad, men det var gott ändå. Dock var jag mer imponerad av maten på River House i Inverness, trots att det var billigare.

Fick frågan om jag ville kolla efterrättsmenyn, och det var ju svårt att säga nej till. Egentligen var jag mätt, men något litet kanske kunde slinka ned. Beställde en chocolate brownie sundae med choklad och whiskysås, då servitören försäkrade mig om att portionen inte var jättestor. Det var bara tallriken som var det. 😝 Och så fanns det något väldigt läskigt med där också – JORDGUBBAR. 😱 Inte hade jag tänkt på att säga till om att jag inte ville ha några sådana när det inte stod nåt om bär på menyn, inte. Petade undan dem, slevade i mig glassen och brownien som visserligen var goda, och fick sedan bråttom därifrån. Men jo, jag betalade först. Vill inte tänka på hur mycket – tur man inte är vindrickare också.

Stooooor tallrik med pytteliten dessert.

Hade tänkt fråga personalen hur mycket en taxi skulle gå på och hoppades de skulle erbjuda sig att beställa, men nu var jag så arg över de där jordgubbarna att jag istället bestämde mig för att gå tillbaka också. Ja, jag VET, det är inte en vettig reaktion att bli arg, men nu var jag det i alla fall. 😝 Traskade på bort till svängen ner till Scrabster och såg en båt i sluttningen ned mot vägen som jag sett på vägen dit. Det skulle nämligen finnas en cache där, men jag var inte på humör att leta efter den före middagen. Nu var det lite med jävlar anamma i mig så jag klättrade uppför vägkanten och började leta. Det tog inte lång tid innan burken var hittad, loggen signerad, och burken återplacerad.

Cache-båt.

Sen var det låååånga backen upp från Scrabster, och sen platt och nerför resten. Backen gick hur lätt som helst, och när jag närmade mig gångvägen vid kusten igen möter jag en tjej som hälsar glatt på mig. Det är samma guide som jag mötte igår vid havsgrottan, nu ute med sin hund. Vi pratade en stund innan hon undrade om jag fortfarande var intresserad av någon spinningklass som skulle börja i augusti. ”Då är jag nog inte kvar här”, svarade jag. Och så undrade hon vart jag skulle – ”hem till Sverige”. ”Är du inte Winnie?” frågade hon. Näääeeeej… Tydligen var jag en exakt kopia av hennes kompis Winnie, som inte alls var svensk, utan dansk. Det var därför hon hade hejat så glatt på mig igår också, hon trodde vi redan var kompisar. 😁

När jag närmade mig stan, efter några fler fotografier nu när jag visste var jag var och att det inte skulle göra något om batteriet i telefonen tog slut, såg jag en surfare ute i vågorna. Jag kan säga att det inte alls var varmt uppe i luften, men det kanske var varmare i vattnet. Försökte låta människan surfa i fred, men kunde inte helt låta bli att ta några foton av…vågorna, förstås. 🌊😇

Kan egentligen kolla och lyssna på de här vågorna hur länge som helst.

Kom sedan hem sådär 20:30, och blev mött i dörren av Lisa, ägarinnan till boendet. Hon hade sett att jag åkt iväg med Above and Beyond tidigare idag och frågade om jag hade haft en bra dag. Japp, det har jag ju. 😁 Dessutom hade hon mina tvättade kläder, så jag slipper gå naken imorgon också. 😅

Blöt och glad

Det sägs att det regnar mycket i Storbritannien, men det brukar jag ju inte märka av så mycket när jag är här. Vet inte om vädergudarna glömt bort att jag kommit hit eller om de bara vill bespara mig en solbränna, för idag var det mest bara spått regn. Som tur var bara utomhus. Jag började dagen med en god frukost här på boendet, för nu ingår det ju i priset. Och gick att få på vettiga tider, ända mellan 7 och 9:30.

Man står sig rätt bra på en sån här frukost alltså.

En av fördelarna med det här boendet, förutom skön säng, fint rum, tysta omgivningar och ingen trappa precis utanför dörren som på förra stället, är att de kan fixa tvätten åt en. Efter att ha kollat att det gick att få kläderna hängtorkade istället för torktumlade lämnade jag in dem innan jag gick ut för dagen. Hoppas de inte hängde dem på tork utomhus bara…😂

Eftersom vädret inte var så kameravänligt och jag inte var jättepigg, så bestämde jag mig för en kort promenad och cacheletning. Det finns en adventure lab-runda här i byn, en vanlig cache, en multi och en virtuell. Jag började med att gå ned mot floden och tog en av lab-punkterna längs vägen, vid ett torg med blomrabatter och monument. På andra sidan floden fanns det en ”boating lake” där några gräsänder hängde omkring.

Sir John Square med St Peter’s och St Andrew’s kyrka i bakgrunden. Tyckte att de skulle ha haft blå blommor istället för de röda/rosa i rabatterna, så hade de bildat Skottlands flagga.
Liten trevlig gångbro. Märkte inte att den svajade.
De tyckte säkert att jag skulle ha haft mat med mig åt dem, för de kom fram till mig när de såg mig. Eller så ville de bli fotomodeller. 📸

Gick vidare neröver ån och sen över bron som är huvudinfart till Thurso. Hittade någon fler lab-punkt och insåg att jag var nära kyrkoruinen igen och att det skulle finnas en fysisk burk där. Hittade den snabbt – faktiskt satt det två burkar alldeles bredvid varandra men jag skrev bara i en av dem. Tog också ett ganska långt besök på Co-op-butiken för att köpa lite lunch/fika och studera vad som finns på en mataffär här i trakterna. Osthyllan var till exempel nästan bara Cheddar – och några rökta tyska ostar. Fryspizzorna hade också både annan form (rektangulära, ungefär som en plåt fast inte lika stor) och helt annan fyllning än hemma. Det är ju egentligen ganska dumt utrymmesmässigt att ha runda pizzor i kvadratiska kartonger, slog det mig nu…🤔

En till St Peter’s Church. Den här såg lite cool ut tycker jag – gillar tornet.
Banksy imitation – eller original?

Den bästa cachen här i stan, enligt favoritpoängen, var den virtuella. Den är bara tillgänglig när tidvattnet är ute, då man behöver ta sig till en grotta i klippan jag var och traskade uppepå igårkväll. Tidvattnet skulle vara som längst ut runt 14-tiden idag, och när klockan började närma sig 13 började jag närma mig klippan också. Först spanade jag en stund på ett gäng fåglar som kalasade bland tången som tidvattnet lämnat kvar på stranden. Tror det var mest starar, men också några kråkor, förstås.

Fågelbuffé. Synd att både fåglarna och tången är mörka så det är svårt att se dem.
Någon har stulit Orkney!!! Jag VET att jag såg den där igår…😱

När jag kom fram till klippänden av stranden blev jag först lite tveksam till att fortsätta, då det rann flera små bäckar nerför sanden och jag inte hade mina vattentåliga skor. Hittade dock ställen där det såg ut att gå att ta sig fram torrskodd så jag gjorde ett försök i alla fall, om inte annat för att se hur svårt det skulle vara längre bort. Jag var direkt nöjd med det beslutet, då jag fortfarande torr om fötterna hittade fina vyer att fotografera efter att ha klarat mig förbi de första rännilarna. Gick vidare bortöver och efter några rännilar till kom jag till det största hindret. Några stråk med sten som delvis var täckta av tång och sjögräs. Det vill säga halt. Inte hade jag skorna med bästa greppet heller, och så började det regna ännu mer. Funderade ordentligt på att vända om och göra ett nytt försök imorgon, med bättre skor och mindre grejor i händerna – nu hade jag ju shoppingkassen med min lunch i fortfarande.

Stenar, sand och vatten…det behöver inte vara krångligare än så.
Nej, det är ingen konstig skugga i bilden – det VAR en sådan där rak och markant färgskiftning på riktigt.

Meeeeeeen, så hittade jag en möjlig väg förbi första stenpartiet, och hittade till en liten lätt inbuktning i klippan. Det var inte den grottan jag letade efter. Inte gav den något som helst skydd från regnet heller. Nu hade jag ju tagit mig förbi ett stenparti, och om jag gissade rätt om grottans placering så var det bara ett stenparti kvar. Dock såg det lite klurigare ut. Studerade en stund, och hittade till slut en möjlig väg över. Testade mest vartenda steg för att vara säker på att jag hade grepp, och det funkade! Kände mig enormt stolt över mig själv faktiskt, men allt hittautande i skogen hemma kanske har gett ett uns mer självförtroende på annan terräng än platt asfalt.

Första lilla grottan.
Hinder. Men vackert också.

Sen var det bara platt sand fram till några andra öppningar i klippan, även om det rann vatten här också. Första öppningen jag tittade in igenom var inget särskilt, men när jag kollade den andra förstod jag direkt att jag var på rätt plats. Uppgiften för den virtuella cachen var att hitta vilka namn som lämnat sitt märke på väggen i februari 1870. Hade nog tänkt mig att det skulle vara en liten inristning i stenen, och kanske svårt att se. Nu var det både lättare och svårare. Väggen var nämligen täckt av text, en del stort, en del mindre. Ganska likt en klottervägg nuförtiden, kanske, även om det såg betydligt prydligare ut. Och jag? Jag var jätteglad. Häftig vägg, kul vy ut från grottan och dessutom kände jag mig så duktig. 😁😇

Tittar in…
…tittar ut…
…å tittar uppåt väggarna.

Det tog en stund att hitta rätt inskription i väggen, men det var i alla fall tydligt avskiljt från resten och i den delen av grottan där det fanns tillräckligt med dagsljus. Nu är jag dock nyfiken på *varför* all den där texten står där. Medan jag funderade på att ta mig tillbaka därifrån kom det en guide med ett par kunder som gick in i grottan, och nu ångrar jag att jag inte tjuvlyssnade…😔

Stor skålsnäcka, enligt min identifikationsapp. Det kryllade av dem.
Ser ni trappräcket därborta? Precis hitom det fanns grottan.

Tjuvkikade i alla fall på hur de tog sig därifrån, men guiden var inte rädd för att få blöta skor så hon traskade rätt igenom vattnet och slapp klättra på stenen. Paret som var med fick hjälp ner. Nåja, jag hade ju lyckats åt ena hållet, så det skulle väl gå bra åt andra också. Och det gjorde det. Snart hade jag lättspatserad sand under fötterna igen och behövde bara undvika vatten. Fick ta ett litet skutt över en bäck, och sedan var det bara trapporna upp till boendet kvar. Blöt och väldigt glad kom jag sedan in på rummet igen.

Blöt och glad Lizzan. 😁

Fixade mig lite varm choklad och ringde Mamsen en sväng innan jag stoppade i mig lunchmackan och ett par kakor från fikabrickan. Hoppade också i min nya kaftan för att låta de andra kläderna torka upp lite – men de var faktiskt torrare än jag trott de skulle vara med tanke på regnet. Passade på att fixa lite administrativt, som att be om kompensation från tågbolaget för att tåget var så sent igår. Med lite tur får jag tillbaka hela biljettpriset. Kollade också ut en bra restaurang till dagens middag, ville ha något varm och hett. Det bästa jag hittade var en bangladeshisk restaurang som rankades som bäst i hela Thurso. Jag hade ju ätit indiskt för bara några dagar sedan och hade hellre velat ha något thailändskt, men såna önskningar infriades inte av den här byn. Så stor är den ju ändå inte.

Strax efter 16:30 då de öppnade gick jag iväg mot Pride of Bengal som låg sådär en halv kilometer bort. Jag var lite skeptisk, för stället jag åt på igår var rankat som 4:e bästa, så skalan kanske var väldigt skev här. Jag fick bord i en helt tom restaurang, men blev lite lugnad av de ideliga telefonsignalerna från folk som ringde och beställde takeaway. Beställde in vitlökschampinjoner till förrätt, men det var nog sista gången jag beställer in en indisk förrätt. Det smakade ungefär som löken på förra stället, fast med lite svamp och vitlök. Inte hade jag förstått att det var friterade svampar heller, och paneringen var mjuk och tråkig. 😔

Sen kom då huvudrätten. Jag blev återigen varnad för att inte röra vid metallen på det tydligt superheta matfatet, men de ligger väl risigt till om de inte säger något och någon skadar sig. Och det doftade alldeles ljuvligt. Jag var sugen på något med vitlök och chili och hittade tre sådana rätter på menyn, så jag bad servitrisen om råd. När jag sa att jag gillade starkt rekommenderade hon varianten från södra Indien som serverades med en krispig chili på toppen. Jag tog även in en raita ifall min uppfattning om starkt skiljde sig från deras. Det var tur det, för det var precis på gränsen till så starkt som jag klarar av, så lite lindring var skönt att ha nära till hands. Strongbow-cidern som jag beställt till var också bra på att bryta av hettan faktiskt. God cider och riktigt stark mat, då är jag som lyckligast. Ja, bortsett från när jag är i en grotta vid havet och blir attackerad av regn, då. 🤪

Omnomnomnom här också. Ännu mer än på förra stället.

Alldeles, alldeles proppmätt tog jag mig sen från restaurangen och lyckades villa bort mig lite innan jag hittade till havet igen. Trodde jag började kunna stan, men tydligen inte. 😝 Men så hade jag ju druckit en cider, så jag skyller på den. Nu var tidvattnet inne och vågorna verkligen dånade. Ett stort skepp som jag brukat se vid horisonten hade också helt plötsligt kommit mycket närmare. Undrar vad det var också. Jag har bokat en rundresa med en guide imorgon, så jag får väl fråga dem om både båt och grotta.

Det kanske är den här båten som snott Orkney?!? 🤔