Tag Archives: Museum

Fullbokat och lite till

Posted on by

2 augusti 2023

När jag satt och planerade den här dagen på tisdagskvällen undrade jag om jag inte tagit mig vatten över huvudet, med TRE tider att passa. Vatten över huvudet blev det också, för det regnade när jag klev upp och gick ut. Hade ju tänkt frukosta på hotellet, men då jag var lite seg kände jag inte att jag hade tid för en full Scottish och inte var jag sugen på bara någon croissant som var deras express-alternativ. Jag var sugen på en bacon-macka. 😝

Gick iväg uppför backen och hittade ingen Costa, ingen Pret, och ingen Greggs, men väl ett par Saint Arbucks. (Kan inte kalla dem annat sen en skotsk guide i London envisades med att kalla dem så. 😝) De hade baconmackor, men…just det där stället var inge bra på att rosta dem, för den var inte helt varm. 🙄 Nåja, det var lite mat i magen i alla fall, så jag gick vidare i regnet uppför Royal Mile. Har aldrig sett den så tom som en regnig morgon före 9, det kan jag säga. Behövde bara kryssa mellan vattenpölar, inte folk.

Hade bokat in mig klockan 9, men min vana trogen så var jag tidig med nästan en kvart. När de såg att jag var där själv släppte de dock in mig direkt i alla fall, gissar jag inte tar upp så mycket plats. Jag var lite orolig att alla synintryck skulle vara jobbiga för min hjärna, men just det gick faktiskt utan problem. Den skrikande ungen som hade lungor som en operasångare, däremot…..🙉🙉🙉

Camera Obscura & World of Illusions är ett högt hus på 6 våningar inklusive takterassen, och efter pandemin införde de ett enkelriktat system där man går upp två trappor i taget, kollar igenom den våningen, upp 2, kollar, upp till taket, ner 2…etc. Det gjorde att jag inte så lätt kunde smita undan skrikungen heller, speciellt inte om jag inte ville missa något av utställningen. Inte var det lika lätt att använda lurarna heller, då vissa av attraktionerna baseras på ljud. Nåja, jag försökte hålla för öronen så gott det gick, och var lite avis på personalen som kunde hänga här när stället var stängt i lugn och ro – killen i kassan kom fram till mig när jag stod i ljuskorridoren och berättade att det var hans favoritplats i huset och att han gömt sig där ofta.

Oändligt med ljuspunkter åt alla håll – och ett ljushuvud? 🤓
Lekte man lite med long exposure-funktionen på telefonen kunde man t.ex. få till sånt här.
På våningen ovanför kunde man leka med elektricitet.

På nästa våning kom han fram igen när jag var i närheten av ”Magic Eye” 3d-bilderna och undrade om jag hade sett vad som gömde sig där. Just såna där bilder var jag väldigt fascinerad av när jag var yngre, så jag har väl 3-4 böcker som jag kollat mycket i. Så generellt har jag väldigt lätt för dem nu – vilket inte han hade. Han tyckte att jag hade en superkraft där. 😁

Såna här bilder, alltså. Titta ”igenom” bilden genom att fokusera ögonen på något bakom skärmen för att se vad som är dolt. (Bilden snodd från nätet)

Kom sedan upp till takterrassen, där det förstås fortfarande regnade. Där uppe finns även själva Camera Obscuran. Då vädret inte var jättebra skulle det inte bli så fantastiska bilder, men de skulle ändå köra en kort show för att visa hur den fungerade. Till att börja med fick vi gå in i ett mörkt rum. Och till min fasa så var skrikungen med. Och han gillade INTE mörker. Guiden frågade lite fint om föräldrarna trodde att det skulle gå bra, och jooooodå, det skulle gå så bra så. När han skrikit en hel del genom introduktionen frågade hon igen, och det var iiiinga problem. Kanske inte för dem. 🙄 När hon släckte ned helt och det blev jättemörkt försökte de först distrahera honom med något på mobilen men när hon frågade tredje gången så var det faktiskt en av dem som tog med honom ut. ÄNTLIGEN.

Från takterassen har man utmärkt utsikt över Edinburgh – om det inte är moln och regn i vägen.
Det finns ett gäng Camera Obscuror runt om i världen – en finns t.ex. i Trondheim enligt en plansch inne i den här. Jag har dock bara sett den här från insidan, vad jag minns. Den i Aberystwyth har jag sett från utsidan.

Camera Obscuror är fascinerande grejor, kan jag tycka. Med en spegel på ett tak, ett litet hål och eventuellt någon lins för att fokusera ljuset på en skiva inne i rummet kan man i den i Edinburgh kolla över mest hela staden. Ingen elektronik överhuvudtaget. Riktigt coolt. Nån gång måste jag kolla en när det är bra väder. 😝 Guiden berättade att andra ägaren till Camera Obscuran även byggde huset intill. På väggen mot Camera Obscuran finns det bara pyttesmå fönster i det huset – han var rädd att personalen där skulle spionera på honom. 😁

Lyckades undvika de värsta skriken på väg neröver huset igen, men längtade efter en dag här bara för vuxna. Inte för att alla såna alltid beter sig så mycket bättre, men kanske lite ändå. På en hel del av grejorna hade det också varit bra att ha med sig sin klon, då de bara fungerade med två personer. Såg en kvinna försöka spänna fast sin telefon för att fota inne i Ames-rummet, och då erbjöd jag mig att fota åt henne, så fotade hon åt mig. Det är en av de coolare grejorna. 😁

Tre olika lampor ger skuggor i tre olika färger – och så kombineras de förstås när skuggorna överlappar.
I Ames-rummet kan man både få känna sig stor…
…och liten. Ja, det är samma rum. Och samma jag. 😝

På sista våningen finns sen de två riktigt coolaste attraktionerna, Vortex-tunneln och en spegellabyrint. Tunneln var poppis för fotografering, så jag väntade en stund för att låta paret innan fota klart, sen kunde jag fota lite själv. Och försöka hålla balansen. 😂 Spegellabyrinten är också riktigt lurig, men navigerar man på känsel istället för på syn så går man i alla fall inte in i dem så hårt. Såg en tjej därinne som gick runt och putsade alla speglarna, och det är klart att illusionen förstörs om man ser någon smuts som hänger i tomma luften (tror man). Upptäckte också att man kunde titta snett på sig själv därinne…🤪

Vortex-tunneln. Gångbron i mitten är en helt vanlig gångbro, den svajar inte ens som de i Inverness. Den färgglada duken som snurrar runtomkring får en dock att tro att man håller på att tappa balansen riktigt ordentligt.
Vem tittar snett på vem?
Hur var det nu – hur många Lizzor är för många? 😲

Hade tänkt spendera ungefär 3 timmar där, för att sedan äta lunch och gå vidare till nästa bokning som började 14:00. Nu hade jag dock klättrat upp och ner på typ 2, så jag behövde hitta på något mer innan matställena var redo för lunch. Shopping var som tidigare inte världens bästa idé, men så kom jag på att jag ju aldrig varit in i St Giles’ Cathedral. Sist jag var i Edinburgh kostade det 5 pund om man ville fotografera därinne, så jag gjorde aldrig slag i saken. Tänkte att jag i alla fall kunde kika runt lite nudå när jag ändå hade tid över.

Nu verkade det inte heller finnas några restriktioner på fotografering för folk gick runt med mobilkamerorna i högsta hugg. Och nog fanns det att fotografera, alltid. Kanske får ta en sväng med riktiga kameran nästa gång jag är i trakterna – den hade hjälpt för att få mer närbilder av en del roliga detaljer – och så glömde jag kolla efter ängeln som spelar säckpipa!

Tjusiga fönster måste det ju förstås finnas.
Och tjusiga tak också.
Roliga figurer är kanske lite mer annorlunda, som längst upp här.
Och mer inzoomade bilder på några på andra sidan här.
Såna här har jag dock sett förut.
Mer tjusigt tak…
…men det här var mitt favorittak, för det är blått, och mönstret påminner mig om skotska flaggan. 🏴󠁧󠁢󠁳󠁣󠁴󠁿
Ganska typisk bild från inne i katedralen skulle jag vilja säga. Svårt att inte få med andra fotografer på bild. Dock sällan folk som kommer och ställer sig precis framför en när man håller på och fotograferar, men…🙄
Tjusigt är det ju.
Men tjusigast var nog rymdskeppet….eh, jag menar orgeln. 😁🚀

Min mest religiösa upplevelse för dagen kom dock innan jag gick in i katedralen. Jag hann bara gå ut från Camera Obscuran och några meter nerför Royal Mile innan jag såg dagens vackraste skönhet. Hon hette Gwenivere, och för 5 pund fick man hålla henne. Jag ville gärna, men bara om någon kunde fotografera. Det gjorde skötaren så gärna, och hon höll inte igen heller – massor med bilder, och en film. Tjoho! Trist bara att jag blundade precis på bästa ugglefotot. 😂 Ja, Gwenivere var en berguv, vad trodde ni?

Kom ihåg att det här är människan som lyckades blinka på en SELFIE. 😑

Klockan började bli kvart i 12, och jag kollade in på en av restaurangerna i närheten för att se om man kunde få bord till lunch, men det var för tidigt fortfarande. Medan jag väntade kollade jag menyn och bestämde mig för att gå någon annanstans. Det annanstanset var dock litet och fullbokat, så jag gick till ett tredje ställe utan att kolla menyn. Där fick jag i alla fall ett bord, men blev inte så inspirerad av menyn. Beställde till slut en Mac & Cheese med Chorizo för att få lite krydda. Den var god, men väldigt ensformig. Hade varit gott med lite sallad till, faktiskt, men någon sådan hittade jag inte på menyn. Varm var den i alla fall, till skillnad från mig som blivit lite ruggig i regnet.

De där få ärtskotten som var på var jättegoda till – kunde gärna ha fått vara 10 gånger så många.

Klockan gick långsamt mot 14, och guidningen skulle börja i närheten av restaurangen, så för att behålla platsen beställde jag in en varm choklad som efterrätt – glassen såg också lockande ut, förutom att den var kall. Chokladen var dock jättegod, det stod nåt om Aztek Dark i beskrivningen, och jag undrar om det inte var i alla fall lite chili med också.

Traskade ned till Cadies & Witchery’s lilla butik igen och blev igenkänd av damen i kassan. Berättade om mina flygproblem, och hon gick och hämtade guiden som var densamme som på spökpromenaden, det vill säga ägaren. Han kände igen mig han med. Resten av gruppen bestod av 5 personer, en brittisk familj som hade fått besök från Tyskland tror jag det var. Ett annat par skulle ha varit med men dök aldrig upp – de kanske inte gillade det skotska vädret. Jag hade för första gången tagit på mig min regnponcho, så jag var både torr och varm faktiskt. Paraplyet jag blev erbjuden i butiken tackade jag dock nej till, jag har tillräckligt med problem med att hålla koll på var jag går utan att behöva bekymra mig om vilka jag sticker ut ögonen på också. Andra verkar inte ha det problemet – jag insåg när jag gick nerför Royal Mile i regnet att jag har mer problem med folk som inte kan hantera sina paraplyer och petar till en i huvudet med dem än med regnet i sig. ☂️ (en fördel med glasögon – jag är mindre rädd att de ska peta ut MINA ögon)

Guidningen var riktigt trevlig, vi såg många intressanta gravstenar inne på Greyfriar’s, inte minst Bobbys. Vi hann också före de flesta Harry Potter-fantasterna till Thomas Riddell’s grav – J. K. Rowling har hämtat många av namnen i böckerna från den här begravningsplatsen. Såg minst tre Harry Potter-grupper som guidades runt, och vår guide funderade över vad de inneboende i gravarna skulle ha tyckt om att helt plötsligt folk började vallfärda till deras gravar på grund av något helt irrelevant.

Greyfriar’s Bobby. En likadan staty står utanför grinden, fast med blankare nos.
Dansande skelett.
Nej, jag kommer inte ihåg vad han pratade om eller varför han pekade här. Men snubben är inte liten, så fatta hur stort det här monumentet är…😲
Riddell-gravar.
Det var nåt om kärlek (handslaget) och att han såg shakespeareansk ut och att hon såg egyptisk ut, men fråga mig inget mer…🤦‍♀️🤷‍♀️ Perfekta kunden – går en vandring, har jätteroligt, glömmer bort precis allt, kan gå samma vandring igen och igen och igen…

Två statyer i Edinburgh sägs ge tur, dels Greyfriar’s Bobby, hunden som står utanför kyrkogården, och David Hume längre upp i Old Town. Man ska gnugga Bobby’s nos och Hume’s tå – extra ironiskt i och med att Hume absolut inte trodde på skrock överhuvudtaget. Vår guide hade därför ett nytt förslag – man ska klappa på ett visst träd inne på Greyfriar’s. Trädet ser väldigt mycket ut som en bak, så – Slap the bum for luck! 🍀

Greyfriar’s Bum Tree.

Pratade lite mer med guiden efteråt och sa att jag skulle titta förbi nästa gång jag var i krokarna – hoppas det inte tar fem år den här gången. Klockan var nu runt 15:30, och min nästa tid att passa var 17:30. Tanken var att äta middag däremellan, men nu var jag plötsligt inte hungrig. Hade väl ostiga makaroner halvvägs upp i halsen fortfarande. Insåg att jag var nära nationalmuseet, så tittade in där. Det hade slutat regna men blåste ganska friskt och kallt så det kändes trevligare att vara inomhus. Hade varit här och tittat runt för 5 år sedan och gillat det, så nu tittade jag runt lite på måfå, efter att ha filmat när klockan slog 16.

Millennieklockan. Det händer en hel del när den slår hel timme.
Spaceig huvudbonad.
Förarlöst fordon från 2016 som användes i tester för att ta reda på hur säkra förarlösa fordon kan vara. Svischade runt på vägar och bland gångtrafikanter i upp till 24 km/timme.
Clarsach, en harpa som var ett populärt gaeliskt instrument.
The Maiden, en halshuggningsmaskin. Det kanske är tydligt på mina bilder att museets samlingar är väldigt varierade. 😁
Skattkista som användes av ”The Company of Scotland”, ett handelsföretag som grundades 1695, för att skydda deras dokument och pengar. Under locket finns ett komplicerat lås som aktiveras genom ett dolt nyckelhål.

Dåligt med mobiltäckning var det inne på museet, och wiffyt fick jag inte till att fungera, så jag fick gå ut för att se vart jag skulle efteråt. Det var som tur var inte alls långt. Möttes av ett stort torg med mat- och dryckesförsäljning, och flera hus som var klädda i banderoller och redo för festival. Det svåraste var därför att hitta ingången till rätt hus, och sen hitta rätt rum därinne. Då det var festivalens första dag hade inte personalen full koll heller, så lite yrt blev det.

Gilded Balloon Teviot var huset jag skulle till. Därinne skulle jag till the Dining Room, men min hjärna var lite mosig så jag frågade efter the Ball room. Kanske var på danshumör?

Jag blev dock tredje person i kön till ”The Magic of Terry Pratchett”, som jag hade valt att se. Först in i lokalen, före kön, blev dock en festival-stammis, som jag hörde prata med typ alla andra. Hon bodde visst i Aberdeen, hade besökt festivalen i 20 år eller så och hade 38 shower inbokade från onsdag kväll till måndag. Sen skulle hon åka hem en sväng och komma tillbaka senare. Så kan man ju också semestra. Jag har sett jättemycket planscher för sånt jag skulle vilja se, så nån gång måste jag hänga kvar några dagar under festivalsäsongen (augusti). Det trista är bara att hotellen är ännu mer hutlöst dyra då. 🙄

Showen blev några minuter försenad, men det var som sagt första dagen. Det skulle vara en humoristisk föreläsning om Pratchetts liv, och snubben som klev in på scenen var betydligt yngre än jag hade förväntat mig. Vet inte varför jag förväntat mig någon äldre heller, men han kan nog till och med ha varit yngre än mig – barnrumpa! 😝

Vi var väl kanske 20-30 pers i publiken, och inte jättestort rum, så det gick bra att se och höra. Speciellt som man hamnat på första raden när man var först i kön. Marc Burrows, som komikern hette, hade skrivit en biografi om Pratchett och var ordentligt hemma på ämnet. Föreläsningen var både rolig och sorglig och intressant. I sann Pratchett-anda kunde man också gå på en Footnotes-eftershow efter showen, och innan dess skulle man kunna köpa boken i biljettkassan. När jag gick ner hade dock biljettkassan ingen aning om det. En annan av besökarna såg lådan med böckerna, men då de inte hade någon koll på priset kunde de inte sälja några ändå.

Gick upp igen till lokalen för eftershowen, och fick höra att jag inte hade en giltig biljett. Fick gå ner igen till biljettkassan, där chefen kollade hur det låg till och insåg att det blivit något strul för att de sålde två biljetter ihop, så QR-koden på biljetten gällde bara för första showen. Hon skickade dock med mig hjälp upp så jag blev insläppt. Det var inte många som valt att komma på den här showen, vi var bara 6-7 personer i publiken. Jag var lite rädd att det skulle bli tyst och tråkigt, då det annonserats som en frågestund och jag inte hade några frågor. Som tur var hade de andra det – speciellt en som inte ens hade läst en Pratchett-bok. Marc var också bra på att bara pladdra på utifrån rätt korta frågor så tyst blev det inte.

Efteråt följde han också med ned till biljettkassan för att faktiskt sälja böcker. Köpte en för 15 pund för då ignorerade jag hur full resväskan var. 😇 Gick ut och kollade med CityMapper hur jag skulle ta mig tillbaka till hotellet. Jag kunde gå på 22 minuter, eller så kunde jag ta en buss två hållplatser, vilket med väntetid också skulle bli 22 minuter. Jag valde bussen, då det fortfarande var rätt kallt och blåsigt ute.

Klev av utanför hotellet och var nu hungrig så jag behövde mat. Tänkte först beställa room service, men en pizza gick på över 200 spänn och dessutom tillkom en avgift på runt 70 spänn på det. Även om SAS borde betala igen pengarna kändes det lite väl dyrt. Hade ändå sett till en pizzeria/italiensk restaurang i närheten som skulle vara bra. Traskade ditåt och fick bord utan problem. Däremot var det mycket folk och mycket stoj i lokalen, vilken folk förmodligen beskriver som god stämning. Hittade mer än en sak på menyn som nog skulle duga, men beställde till slut en pizza med bland annat pepperoni, oliver, kyckling och ruccola. Och chiliolja.

Blev dock inte så jättenöjd, kycklingen smakade riktigt skumt så de plockade jag mest bort. Pepperonin var det dock bra smak på så resten av pizzan gick fint att äta. Chilioljan märkte jag dock inte så mycket av. Kvittot jag fick efteråt var inte heller någon höjdare, så får väl se om SAS ens går med på att ersätta den måltiden. Pizzan kostade dock bara hälften jämför med var pizza + rumsserviceavgift skulle ha kostat på hotellet, så jag kände mig snäll i alla fall. Men det är klart att man skulle ha haft en riktig höjdarmåltid så här sista kvällen i Edinburgh, men jag var faktiskt inte sugen på Nando’s. 😝😲

Klockan var närmare 22 innan jag var tillbaka på rummet, och då behövde jag ju packa. Gjorde en plan för morgonen och plockade bort alla böcker från resväskan och lade dem i en kasse istället – det fick gå som ”under stolen framför dig”-bagage. Hade ingen större lust att sova, men inget annat vettigt att göra heller, så vid 23:30 nånting somnade jag i alla fall. Och larmet var ställt på 5, för att hinna med en spårvagn vid 6 och komma fram till flygplatsen 7, 2,5 timme före avgång.

3 augusti 2023

Det gick nästan enligt planen. Klockan var väl kanske kvart över 6 när jag rullade ut väskan från hotellet och vidare över gatan till hållplatsen. Såg att det precis kom en spårvagn, och jag hade rött ljus, men den stannade ändå så jag kunde gå över och kliva på. Den tiden på morgonen var det definitivt INGEN rusning på spårvagnen. Inga matcher på Murrayfield heller, gissar jag.

Kom fram, kollade tavla för incheckning, och fick ställa mig i KÖ. Den långa, långsamma kön. Den här gången var det mer nervöst med vikten på väskan, men jag hade provvägt den några gånger på morgonen med min resevåg och då visade den som mest runt 19. Den visade ju å andra sidan 23 när väskan vägde 24,4 också, så jag litade inte helt på den. Kunde se resultatet själv nu och kunde pusta ut – 19,9. Fick inte ens en orange remsa med HEAVY. Men så blev jag lite missnöjd också – då kunde jag ju ha packat ned 3 kilo till – eller i alla fall 2,5.

Nåja, väskan gick iväg på bandet, och själv fick jag gå till säkerhetskontrollen – nästa KÖ. Nu gick den ända ut i avgångshallen. Den rörde dock snabbt på sig och jag fick nog vänta längre i incheckningen. På skärmar i säkerhetshallen visades det hur lång tid man beräknades få vänta extra om man behövde få sin låda extra undersökt, som extra uppmaning att verkligen sköta sig och plocka ur all elektronik och vätskor mm. Naturligtvis hamnade min väska på ”fel” sida så jag behövde vänta på att någon skulle kunna kontrollera den. Skulle jag ha plockat ur kameran? Hårddisken jag har som backup för bilderna? Hade ju i stort sett samma innehåll i den som jag alltid haft.

När det till slut var min tur frågade kontrollanten om jag hade någon plånbok i väskan – det kunde jag inte komma på att jag hade. Hon började rota runt lite men hittade inte det hon var ute efter. Sen frågade hon om jag hade något ”ninja-kort”. Visste inte ens vad det var, innan hon förklarade. Hade ju fått ett verktygskort från jobbet för ett gäng år sedan, som gick att använda som skruvmejsel och lite annat. En del av en kant på kortet var även slipat så det skulle gå att skära med. DET fick jag verkligen inte flyga med. 🤦‍♀️ Det hade ju funkat fint att ha i väskan i 5 år eller nåt, men det var ju inte hennes fel. Inte för att jag har använt det, så det får väl vara hänt då.

Incheckad, och genom säkerhetskontrollen. Planet stod fortfarande med på tavlan som avgång 9:30. Gick på toaletten och köpte en macka och dricka på Boots innan jag ställde mig i kön till Costa för att köpa en till dricka och en BACONMACKA. Nåt roligt måste man ju få ha, orkade bara inte köa direkt jag kom in från kön…😝 Fick vänta länge på mackan också, och när jag väl hade den i näven hade planet till och med fått en gate – 1K. Väldigt långt åt ena hållet på flygplatsen, så här fanns det till och med lediga sittplatser, det var det ont om i de mer centrala delarna. När jag väl kom fram till gaten hade mackan hunnit bli halvkall, men jag kände äntligen att jag kunde sätta mig ner och äta i lugn och ro.

Lite försenat kom de sedan igång med boarding, så nu var det väl relativt säkert att det faktiskt skulle bli en flygning. Jag hade plats långt bak, men planet var fullt så det var ingen större fördel med det. Och i raden framför satt en familj med en jätteliten unge som var jätte-inte-glad över nånting. Skrek och skrek och skrek. Andra ungen de hade var något år äldre, men inte på så bra humör heller. Pluggade in lurarna som i alla fall dämpade helvetesskriken och lyssnade på ljudbok tills jag somnade. När jag vaknade hade halva resan gått enligt min timer, och vi var på marken bara några sekunder efter att timmen och de 55 minuterna hade gått.

På plats på Arlanda hamnade man förstås i en gigantisk till KÖ. Nu passkontroll. De flesta verkade dock inte vara EU-medborgare, för när jag väl kom så långt fram att jag såg att det fanns bås för såna var det ingen kö alls där. Väskan kom också rullande på bandet precis efter att jag kommit dit, och sedan var det bara att vänta på tåget. Som skulle gå sådär 4 timmar senare. 🥱 Tur man hade lämnat lite bloggande kvar att göra. 😝

Köpte mig sen en macka och lite snacks till tåget, och gick ner till perrongen i god tid. Nu var det tåget som var försenat, men bara med sådär 10 minuter. Vad jag har hört på övriga passagerare så har det dock varit mer strul där också, med andra tåg. På tåget ner till Arlanda hade jag bokat plats att åka bakåt, men då vände de på tåget så jag fick åka framåt. Nu hade jag bokat att åka framåt, men de har vänt det här tåget också så nu åker jag bakåt. Man kan tydligen inte lita på att SJ vet vilket håll de ska åt heller. De kanske har lärt sig lokalsinne av mig? Förhoppningsvis är jag i alla fall hemma om sådär tre timmar i skrivande stund, bara taxin vet åt vilket håll den ska.

(Så här i publicerande stund är vi snart i Bräcke, och cirka 45 minuter efter tidtabellen har vi trolig ankomst till Östersund. Blir en sen kväll, igen. 😴)

Till slut var jag hemma 23:11. Superskönt att ha en tågtaxi bokad som själv håller koll på eventuella förseningar och automagiskt dyker upp i rätt tid. 😅

En rätt ointressant dag

Posted on by

Idag har jag ätit frukost, gått på the National Gallery och tittat på tavlor, gjort av med en massa pengar, tvättat byxor och ätit middag på Wahaca. Inte så mycket, kan jag tycka, men trots det har det blivit över 13 tusen steg. Men det är väl svårt att sitta inne på rummet – oavsett hur trevligt det är – med Edinburgh utanför dörren.

Frukost intaget på The Ginger Coo Cafe. Avokado med pocherade ägg och bacon, riktigt gott. Blev dock irriterad på alltför stressande personal – en av tjejerna stod till och med i dörren och stirrade ut mot folk som gick förbi på gatan. Stannade de till för att kolla menyn – som jag gjort – frågade hon om de ville ha ett bord. Det funkade ju tydligen på vissa, men hade hon stått där när jag kom dit hade jag bara gått förbi istället.
Scottish National Gallery. Gratis inträde, så lätt att besöka utan att behöva planera för mycket. Just nu gör de mycket underhållsarbete och renoveringar, så bara en våning är öppen för besökare. Där var det fullt, inte bara av målningar men också av folk.
Rött var det fullt av också.
Självporträtt av Rembrandt. Han körde med selfies innan det blev coolt. Detta var från 1655,
Den här snubben hängde i samma rum som Rembrandten. Här är det Frans Hals som målat Pieter (?) Verdonck. Tyckte han hade mycket mer karaktär och var roligare att titta på, men Rembrandt kanske inte ville styla för mycket med sina selfies.
På väg hem passade jag på att handla lite torklina. Den här sorten gav flest meter per pund.
Att ta med mig tre par shorts var visst lite väl optimistiskt för den här resan, så vissa delar av packningen har använts mer än resten. Tur det finns vatten och tvättmedel att ta till.
Väldigt många ville äta ute i Edinburgh idag, samtidigt som jag. Småflinade lite när jag gick förbi kön utanför Dishoom, bara för att hamna i en kö jag med när jag kom fram till Wahaca. Jag behövde dock bara vänta sådär 10 minuter på att få bord – men sen tog det nog en kvart innan jag fick betala när jag var klar. Det var ruschigt värre. Det här är bara en del av min middag, svampquesadillas och salsor. Jag åt också friterad blomkål och kycklingtacos. Skulle ha beställt en ice cream sundae till efterrätt om jag inte fått vänta så länge att jag började känna mig för mätt. 😝
Det har varit ont om säckpipor hittills, men nu börjar de äntligen dyka upp. Känns ju inte rätt annars. 😝
Blomsterklockan i Princes Street Garden. Notera att lilla gökuret precis kokoar kvart i åtta.

Imorgon ska jag försöka ta mig till Glasgow och se om jag kan få se Banksys utställning. Får väl se hur pigga benen och hjärnan och resten av kroppen är då. 😬

Svettigt på museum

Posted on by

Dags för första dagen med extremhetta i London. Tyckte ju själv att det var mer än varmt nog redan igår, men de senaste prognoserna spådde 36-37 grader idag och det har jag hellre bara inuti kroppen istället för utanför den. Behövde dock lämna rummet ett tag idag eftersom jag skulle få ett annat, så jag funderade lite på vad man kunde hitta på. Att vara ute i solen lät ju verkligen inte lockande, så när det gällde inomhusaktiviteter tänkte jag att museerna i South Kensington skulle kunna vara ett alternativ. Kanske till och med att de skulle ha kontrollerat klimat för att skydda samlingarna. Såg i den eminenta appen CityMapper att det gick att ta sig dit med tunnelbana som hade AC, så det fick bli planen för dagen. En sån här varm dag skulle man väl ha varit till solfjädermuseet i Greenwich, men dels har de inte öppet på måndagar, dels tror jag att jag hade smält bort om jag skulle försökt ta mig så långt, och dels håller de ironiskt nog stängt när det är för varmt. 😂

Min första natt här på hotellet hade det billigaste priset med frukost inkluderad, så jag hade bokat in mig vid 9:30 och gick ner i källaren där frukosten serverades. Tjusigt värre var det där. Hotellet är del av en spansk hotellkedja, så förutom de vanliga engelska rätterna fanns det lite spanska influenser. Beställde in en omelett med grönsaker och ost och generellt var allt gott och jättetrevligt. Gick sedan upp och packade, och då var enda gången som AC:n inte ville gå igång när jag försökte, så natten hade inte varit så hemsk ändå.

Fint och gott.

Lämnade in gamla nyckelkorten och tog mig i lugn fart iväg till tunnelbanan som var cirka 10 minuters promenad bort. Kändes bra att perrongen bara var en normal trappa ner, så det var inte tokhett på stationen heller. Ska inte säga att det var jättesvalt på tåget, men det var definitivt bättre än utomhus. Väl framme i South Kensington kunde man gå i en tunnel till det museum jag tänkt börja med, nämligen V&A. Där har de design och konst i alla möjliga former, och jag hoppades att det var mindre populärt än Natural history och Science museum som ligger alldeles intill. Dock verkade det vara fler som tänkt som jag för det var ganska mycket folk där. Inte var det så väldigt svalt heller, men lite AC fanns det åtminstone på några av våningarna. Fast jag var duktig nog att spendera mycket tid på den våning som inte hade AC, tills de stängde den på grund av värmen. 😂

Europe Supported by Africa and America, av Sokari Douglas Camp, 2015. Mer info om skulpturen.
Samson Slaying a Philistine, av Giambologna, 1562.
Om den här bara hade varit liiiite större (för den var enorm) och fylld med riktig is, hade jag gärna badat i den. 1719-1720, gjord för att kyla vin.
Tjusiga tak fanns det också. De här museerna är konstverk i sig själva.
Silversvan, 1985.

Letade efter någon timme rätt på inomhus-caféet och när jag hade klurat ut hur det fungerade fick jag tag på en lunch av en god fiskbit och två sorters sallad. Och en extra flaska vatten. 🥵 Åt i lugn och ro och gick sedan över gatan till Natural History-museet. Tänkte först gå in huvudingången och bara kolla in entréhallen, men då behövde jag gå runt en fjärdedel av det stora huset och det var inte vädret roligt för – och inte fick man någon skugga heller. Gick in sidoentrén istället och träffade Sophie, den mest kompletta stegosaurusen som hittats. Gick vidare och kollade på andra fossil och fåglar, hälsade på Dippy som var på besök hemma igen men inte i stora hallen. I stora hallen hängde istället en blåval, och jisses vad stora de är. Gick upp på övervåningen och kollade på lite kristaller och ädelstenar också innan jag kände att det var dags att hitta lite ordentlig svalka. Bästa inköpet för dagen var 1 pund för kartan över museet, den fungerade i alla fall hjälpligt som solfjäder.

Sophie, stegosaurus.
En landlevande jättesengångare, Megatherium americanum, som hittats i Sydamerika. Skelettet är en avgjutning.
Dippy, Diplodocus, hemma på besök.
Blåvalsskelett som ersatt Dippy i Hinze Hall.
Hittade några apor som klättrade runt också.
Cool kristall. Kallas Medusa, består av smaragd och kvartsit, om jag förstod texten rätt.
Huvudingången till Natural history museum.

De hade varnat om att hållplatsen där jag klev av skulle bli full på eftermiddagen även i vanliga fall, och idag var det dessutom mycket förseningar även på tunnelbanan. Dock kändes inte 5-10 minuters extra promenad ute så lockande jämfört med en betydligt svalare tunnel, så jag struntade i den varningen. Också. Visst var det mycket folk men inte panikfullt ändå, så det gick alldeles utmärkt. Fick till och med sittplats på tåget.

Handlade lite mat och gick vääääldigt lugnt tillbaka till hotellet. Väderappen visade på 37 grader och det mest positiva med det var väl att jag faktiskt klarade det ganska bra. Kände mig inte ens halvt död, bara sådär runt 20%. 😝 Fick mitt nya nyckelkort och gick till mitt nya rum. Enligt hotellets webbsida skulle det bara vara en kvadratmeter större än mitt förra, men den kvadratmetern är väl använd. Här finns det ett större skrivbord, större badrum, större säng och mer förvaringsutrymme. Känns som bästa rummet hittills på resan, trots att Mariott var större så fanns det ingen förvaring där. Och nu har jag tydligen helt fungerande AC. 😁😅

Executive single room på The Caesar.

Imorgon ska det dock bli ännu varmare, eventuellt 43 grader. Tror det får bli en tidig utflykt för att skaffa frukost och sedan roomservice eller ett besök i hotellrestaurangen resten av dagen. Kanske tar med mig kameran ut till Hyde Park om jag vaknar tillräckligt tidigt, vid 6 på morgonen ska det ju ”bara” vara 25 grader varmt…

Londondagar

Posted on by

Det här får bli två-i-ett, då jag haft alldeles för fullt upp med att ta det lugnt för att orka blogga. Har definitivt utnyttjat den stora, supersköna sängen till att ha två morgnar utan väckarklocka, speciellt som hotellet serverat frukost till 11 på fredagen och 12 på lördagen. Då jag är med i deras kundprogram har jag dessutom fått frukost på köpet. Kontinental frukost, ”bara”, men det har passat alldeles utmärkt efter en månad med ägg, bacon, korv och bönor. Och svamp, och tomat, och te, och toast och marmelad. Orkade aldrig ens prova hela frukosten på Cornerways, jag var så less. Lite frukt, en rostad macka med salami och ost och croissant med nutella var en skön omväxling.

Fruktost.

På fredagen började jag med att sticka till det jättestora köpcentret för att se om jag kunde hitta en ny resväska. Kollade lite snabbt på Tumi, men ingen där brydde sig så jag gick vidare. En sån där skönhetsshop lurade på mig en gratis provprodukt och när de såg att jag log – för det gör ingen i London – trodde de att de skulle kunna lura på mig mer. Fick ena handen skrubbad av en ansiktsskrubb, som ordinarie kostade 135 pund. Typ 1600 kronor. Men då skulle jag i alla fall få tonern på köpet. 🙄 Alldeles för mycket pengar för något *jag* inte tyckte jag behövde, men som expediten förstås tyckte, vilket han i alla fall sa utan att det lät som en förolämpning. Men när jag var på väg att gå säger han, ”okej, du kan få den för 35”. 100 pund billigare. Undrar just hur stor marginal de har på grejorna. Som sagt tyckte jag inte jag behövde någon, så jag nobbade ändå. Har väl lärt mig lite av att jag gick på samma grej hos Sakaré i höstas. 😝

Hittade sedan till Samsonite. Och de hade 50% rea på vissa väskor. Och andra (förstås) som var alldeles underbart turkosa. Efter att ha kollat runt lite själv fick jag hjälp av en expedit och valet föll till slut på den på rea. Även om den var en urtråkig guldig färg med bruna detaljer. Guld och brunt är inte riktigt lika illa som rosa, men nästan…🙄 Nåja, får väl sätta dit ett överdrag om jag illtrivs med den, fick i alla fall betala bara hälften av 6500 så borde ha mycket väska för pengarna. Den visade sig även vara lite större än min förra…oooops. 😝

Gammal och ny. Hade inte *tänkt* köpa större väska…🙄

Gick en sväng på Lush för att hitta något att fylla väskan med och sedan till Nandos för att fylla magen. Dock var det fler än jag som tänkt så, så det var rejäl kö. Jag hade en tid att passa för klippning senare på dagen och började undra om jag skulle hinna. Mitt i maten undrar dessutom bästa Klaudia om jag kan komma reda 16, en timme tidigare….mja, kan bli lite svårt. Hade tagit en till mediumstark kyckling och det var absolut lagom. När den var slut gick jag tillbaka till hotellet och lämnade resväskan, sedan direkt iväg igen.

På något underligt vis lyckades jag dessutom komma fram bara någon minut efter fyra. Salongen ligger i Hounslow, ett område jag tidigare inte haft anledning att besöka. Noterade på väg från tunnelbanan att tempot verkade betydligt lugnare där, men tydligen var det inget ställe man skulle gå själv på kvällen. Det var jättekul att träffa Klaudia igen, och jag blev lika nöjd med klippningen som vanligt.

Hon hade sedan bokat bord åt oss på restaurangen där hon också jobbar, ett skandinaviskt ställe som heter Gård, nära Heathrow. Hon hade förstås stenkoll på menyn och tog sina favoriter, medan jag valde sparris till förrätt och lax till huvudrätt. Det kanske låter trist att åka till London och äta svensk mat, men såhär i slutet av resan när man blivit less på pommes passade det perfekt. Speciellt när det var så hög klass på maten som det var här. Varenda tugga var delikat. Klaudia fixade oss också en varsin av hennes specialdrink, som också var riktigt god. Tror inte det finns nåt som den där tjejen inte kan. 😋

Sparris, lax och glass. Och en absolut Klaudia. 😋

Kvällen gick väldigt fort, men till slut var det dags att åka mot hotellet igen. Buss, tunnelbana och buss igen och så var jag ”hemma”. Och där var det party – massor med folk som skulle till baren. Eventuellt någon kändis också, men jag stannade inte för att kolla. Mitt rum var i totalt andra änden av byggnaden (dvs låååååååångt bort), så musiken störde mig inte alls.

Tog en till sovmorgon på lördagen och åt frukost sådär vid 11. Såg vilken kö det var till utcheckningen och ändrade min taxitid till 10:30 istället för 11:00 dagen efter.

Efter lite velande gick jag ut till Goldhawk road, en gata med MASSOR med tygbutiker. Jag gick in på den ena efter den andra innan jag till slut hittade något jag ville ha till ett vettigt pris på den sjunde. Och då hade jag bara kollat på ena sidan gatan. Det fanns minst 8 till på den andra sidan. Nöjde mig dock med det och gick tillbaka till hotellet för att lämna påsen. Den egentliga planen för dagen var att åka till Greenwich och kolla på Cutty Sark, för jag saknade havet och alla båtarna. (Saknade dock inte sjösjukan)

Tänkte det kunde bli ett par icke-diskreta byxor av den här. Eller så blir det något annat. 😁

Tunnelbanan var dock inge rolig. Det var kanske 25 grader uppe på marken och det var både varmare och väldigt instängt på Central Line som jag skulle ta till Bank där jag skulle byta till DLR. Det hade varit bekvämare på Piccadilly Line dagen innan, så jag var inte riktigt beredd, även om jag hade vatten med mig.

Bank är ju alltid en….spännande….station att försöka navigera sig igenom, men tyckte inte jag behövde gå så enormt långt genom labyrintgångarna innan jag hittade DLR-tågen i alla fall. Men på tal om sjösjuka var de väldigt skakiga…tågen alltså, inte labyrinten. Gillade dock utsikten över Docklands och Canary Wharf. Det kanske inte är ”klassiskt London”, om det nu finns något sådant, men gillar de gamla lagerbyggnaderna i kontrast till enorma skyskrapor i glas och metall. Och Limehouse basin, med alla kanalbåtar. Sedan åkte vi under floden och stannade i Greenwich.

Där hade de matmarknad, med massor av gott att välja bland. Tog en tysk Frankfurter med bröd då jag hunnit bli riktigt hungrig igen. Gick sedan in på Cutty Sark, som jag av någon anledning blivit tårögd av så fort jag såg henne. Även om jag inte visste det då, så har hon varit stationerad i Falmouth, så mitt undermedvetna kanske fick en hälsning därifrån. Ljudguiderna var slut, så jag gick bara runt och läste infoskyltar. Och fotograferade lite, förstås.

Cutty Sark i Greenwich.

Det var ganska mycket folk, men inte knökfullt. Intressant att se och läsa om detta fina skepp som på sin tid var det snabbaste på haven, när hon bland annat fraktade te från Kina till England. Dock var det varmt och kvavt under däck och inte mycket bättre ute i det fria. Kände till slut att orken tröt och att jag behövde något svalkande.

Lite vyer från skeppet. Nere till vänster är en modell av hur hon ser ut med fulla segel.

Lite detaljer och vyer under skeppet. Det finns öven en samling galjonsfigurer. Den vita i mitten är den som satt på skeppet från början, nu sitter det en reproduktion av henne där.

Gick ut från skeppet och letade efter glass. Råkade ta en omväg om Old Royal Naval Yard som är en av de vackrare byggnaderna i Greenwich (och som också varit med i bland annat Poldark). I alla fall när det inte pågår reparationer…🙄

Det här hade kunnat vara en betydligt finare bild. 😂

Sen blev det en väldigt välbehövlig dubbel kulglass. Dock ska jag påminna mig själv om att jag inte gillar ”black cherry”, för jag tror det är tredje gången jag provar det nu för att det låter gott. Citronsorbeten passade dock betydligt bättre. Köpte sedan en ny flaska iskallt vatten som jag kramade medan jag gick ner till tåget därifrån. Virra igenom Bank, hitta Central Line, åka till Shepherd’s Bush. Gick in på Waitrose för att köpa lite snacks till kvällen och lite matsouvenirer – hade ju plats i väskorna nu. 😝 Det blev bland annat senap och nandossås.

Hade ju ”lyxpaket” på hotellet lördag till söndag och då ingick en roomservice-måltid. Menyn var inte jätteinspirerande, men beställde en hamburgare och en cider. Man kunde beställa via surfplattan som fanns på rummet, men i alla fall ringde de upp för att bekräfta ordern. 🙄 Jag som trodde jag skulle få slippa prata i telefon. Nåja, det skulle ta 25 minuter, vilket lät helt okej.

Hörde sen en väldigt tyst knackning på dörren, och där var maten. Fick den inburen och satte mig för att äta. Fel dryck, hade fått öl istället för cider, även om den var Curious den också. Fick ringa upp roomservice igen och be dem fixa. Samma timida knackning en stund senare, där står snubben utan cider. Frågade om han skulle komma med den sen – ”ehmmm…probably?” Fick förklara igen (det var inte han jag pratat med på telefon) att jag beställt cider men fått öl och då gick han iväg för att hämta. Nämnde jag att mitt rum var i helt andra änden av hotellet? Det tar säkert 2-3 minuter att gå åt ena hållet, så det tog ett tag innan jag fick min cider. Och då var den inte ens särskilt god. 😂 Burgaren var okej, men de hade någon inlagd lök på som smakade mest bara socker som inte var någon hit. Skrapade bort det och åt resten. Nåja, för bara något pund mer än normalpris för rummet fick det väl duga.

Grön – rätt, röd – fel. Och en skattkista att ha i badet.

Tappade sedan upp ett bad, då jag hade badkar, och hade köpt en lyxig badbomb på Lush. Badkaret var stort och långt, men inte särskilt djupt, så jag fick i alla fall inte magen under vattnet. 😝 Badbomben, Pirates of the Carrageenan, var dock supermysig. Varm och härlig doft, och vattnet blev alldeles djupgrönt med guldskimmer. Lade även en ansiktsmask innan jag klev upp och fortsatte kolla på Poldark – femte säsongen har ju börjat här i Storbritannien, och med engelskt IP kunde jag kolla via BBC iPlayer. Dock orkade jag inga snacks, så de ligger i resväskan. 😝

Ingen sovmorgon på söndagen, men lite lugnare än mina tidigare resdagar i alla fall. Åt frukost strax efter 8, gick och packade och tyckte det var väldigt trevligt att ha så gott om utrymme. 😁 Hade ju bokat taxi till flyget 10:30, så döm om min förvåning när chauffören ringer 9:52 och säger att han redan står och väntar. Alltså hallå. Han fick vänta en stund till, kan jag säga. Som tur var var det i alla fall ingen kö till utcheckningen, och allt funkade med att roomservice-maten skulle ingå, och drickan blev borttagen från notan också. Öl eller vin skulle ingå, men det borde ju gälla cider också, speciellt med allt strul.

Vid tio över tio var jag i alla fall ute vid taxin och vi åkte iväg. Var framme på Heathrow i god tid och även om det var lång kö till säkerhetskontrollen gick resten smidigt. Städningen på toaletterna hade dock försämrats…🙄 Handlade mig lite dunderpiller mot värk på Boots och kollade sedan var jag ville äta lunch. Blev plötsligt sugen på asiatiskt men inte sushi, och naturligtvis fanns det ingen sådan restaurang där. Men när jag kollade menyn på sista brittiska stället på övervåningen hittade jag – Kung Pao Chicken. Favvorätten, i alla fall när jag gör den själv. Provade två sorters lemonad till, men tyckte maten var lite för mild. Och för lite sojasmak. Men annars var det gott och lagom mycket. Och gammaldags lemonad är bättre. 😁😋

Kung Pao Chicken och två lemonadare.

Väl på planet blev jag som vanligt lätt deprimerad av att vara omgiven av svenskar igen. Besättningen var dock brittisk, vilket hjälpte lite. Och på Arlanda var det mest bara att pinna på från en gate till nästa, även om jag hann äta en smörgås också. Bara för att märka när man kommer fram att planet är försenat. 🙄

Till slut landade vi nästan en timme för sent. Bägge väskorna var dock med och jag kände till och med igen den nya. Mamma mötte mig på flygplatsen och skjutsade hem mig, nu är väskorna uppackade och en del av tvätten har fått ”priority boarding” till tvättmaskinen imorgon. Och då ska jag på jobb…slipper ju sitta hemma och ha tråkigt i alla fall. 😂

Kändes rätt okej att komma hem ändå, när det ser ut så här, och luften är ren och fräsch. Men ingen hade bäddat sängen åt mig…😔

Hav och båtar

Posted on by

Det är precis vad National Maritime Museum Cornwall handlar om, och det var där jag spenderade dagen. Det skulle bli varmt och soligt så det var bäst att hålla mig inomhus. Fick kommentar på frukosten om min solbränna – jodå, trots 30 SPF dagligen så biter den däringa solen på mig. 🙄

Började med att traska runt på deras tillfälliga Titanic-utställning som var väldigt välgjord. Flera av utställningsobjekten var dessutom på svenska, gissningsvis utlånade av en svensk samlare. Intressant och tragiskt.

Gick sedan ned till ”tidal zone” ett par fönster ut mot havet som vid högvatten är helt under vattenytan medan bara nedre delen är täckt under lågvatten. Det var flod när jag var dit så jag såg även lite fiskar som simmade förbi.

Från djupet tog jag hissen upp till toppen av observationstornet. Det var finfin utsikt däruppe men tyvärr glas i vägen överallt. Och räcken, även om man ignorerade glaset. Dock fanns det kikare att låna så man kunde spana långt bort.

Mumsade i mig en god mozzarella-macka till lunch innan jag fortsatte utforska vädersystem och hur man styr en båt egentligen. Och hur en massa olika båtar fungerade. När jag kom till Falmouths egna maritima historia tröt orken lite, men det ordnade sig när jag kom ner till bottenvåningen och började läsa om fiske och folk som otroligt nog överlevt ute på haven när deras båtar kapsejsat.

Även här var också souvenirshopen väldigt intressant, och jag lämnade den med endast en pin. När ska de uppfinna Mary Poppins-väskor egentligen? Skulle vara supersmidigt.

Gick sedan ut på stan och försökte hitta mig en tygpåse att ha lite extra grejor i, men som vanligt när man är ute efter något så hittar man det inte. Gick istället och åt en till pizza på the Stable, och drack en cider till.

Återfick lite ork i benen och traskade bort till det där geocachestället. Kollade redan i morse, men då var det också fullt med folk. Nu var det tomt och jag kunde börja leta. Det kändes lite lönlöst en stund, men sen så såg jag något som inte riktigt hörde hemma. Och där var den! En blå, avlång låda, precis som det stod i beskrivningen. Så jag kan tipsa om GC2C7R3 om ni någon gång är i Falmouth.

De tre återbesöken var dessutom väl värda mödan när jag såg det underbara ljuset som dök upp på kvällen. Skyndade mig sedan bort till Castle Beach för att se om jag kunde få nåt kort på strandhyddorna också, och visst, de var helt utan besökare nu. Dessutom började det regna. Bara lite lätt, och stundvis, men fick i alla fall skydda kameran lite. Själv tyckte jag mest bara att det var skönt.

Och nu funderar jag över om jag ska på stadsvandring eller naturvandring imorgon…🤔

Exiter…

Posted on by

…eller exit Exeter. Sista dagen här, och jag var för trött för att ställa väckarklockan. Sov förbi frukosten och gick istället till Dinosaur café här i närheten för att äta. Dock blev det en full English där också. 😝

Det var en varm dag med strålande sol så jag tänkte bege mig ner till vattnet, leta upp lite skugga och äta glass och läsa bok, men jag är ju inte så bra på att göra det jag tänkt. Såg en backe och började direkt gå uppför den, bort från floden. 🙄

Hamnade i Northernhay och Rougemont Gardens där jag gick uppför lite fler backar i solgasset. Ett gäng barn sprang också runt och lekte och skrek, så det var inte riktigt min miljö.

War Memorial

Färgglad entré till parken.

Sen skulle jag ner till Quayside. Och gick in på ett museum. Ramm, som jag så gärna vill fortsätta med stein, men trots att det fanns både sten och metall därinne handlade det inte om tysk rock. Royal Albert Memorial Museum har lite allt möjligt, på en yta som kändes alldeles lagom att strosa igenom på en timme. Är man mer intresserad kan man nog spendera mer tid, men jag njöt mest av svalkan därinne samtidigt som mina fötter inte alls ville att jag skulle stå still och titta i ett gäng montrar. Entréhallen var dessutom målad i en alldeles horribel färg, säger hon som gillar blått. 😝

Alldeles fel färg. Men Albert kanske trivs ändå.

Gick ut därifrån och styrde kosan mot vattnet. Med lite omvägar. 🙄 Råkade också hitta en pysselaffär som bland annat hade tyg och sånt, och kunde inte låta bli att gå in. Gjorde ett jätteinköp av en meter band för 25 pence…😱

Sen hade jag gått nerför jättelänge, och kolla, där var ju floden. Hade dock en bit kvar att gå till restaurangområdet, och på väg dit fick man gå igenom en ordentlig fågelflock. Nu är jag inte den som är rädd för dem, men det kändes lite skumt att ha ett tjugotal duvor och annat som flaxade runt mig.

Hittade direkt ett ställe som sålde glass, och när jag handlat min var platsen jag tänkt sätta mig på upptagen av den äldre man som gått ut ur caféet när jag var på väg in. Frågade lite framfusigt om jag fick göra honom sällskap i skuggan, för det stod bara ett bord ute, och det gick bra. Han var visst (också) från Plymouth, precis som han jag pratade med på tåget.

Färja som dras över floden med handkraft.

Med glassen uppäten letade jag mig sedan en skuggig bänk, vilket var lätt eftersom stora tunga moln dragit in. Och sedan SATT JAG STILL. I typ 2 timmar. 😁 Lyssnade på the Hound of the Baskervilles, eftersom jag ska på en sån guidad tur imorgon. Kommer dock inte hinna bli klar med den, men har hunnit cirka två tredjedelar.

Hade sett ut en hamburgerrestaurang till middag, Meat59, och den var sådär en dryg kilometer bort. Min ”lugna” dag visade 10 000 steg redan innan, och på kvällen skulle jag på spökpromenad. Nåja, i morgon får jag ju åka bil. 😁 Traskade iväg och hittade lätt fram. Beställde en Devon Mist cider som var godare än den jag provade i förrgår, och en Smoking Cow-burgare. Gott! Utan att ha provat alla burgare i Exeter kan jag tänka mig att det stämmer att de här är bäst.

Mumsig burgare

Medan jag åt hade någon dragit åt bältet på min midjeväska, för den satt betydligt tajtare när jag gick därifrån och traskade mot katedralen igen. Spökvandringen skulle börja 19:00 och jag var där en halvtimme innan. Vår guide Bob dök upp strax före sju och vi blev 5 kvinnor som följde med honom runt, varav en till från Sverige. Två andra var från Ungern, men de var där tillsammans, och den femte var från en annan del av England.

Rolig vandring, mer intressanta historier än läskiga, även om Bob var bra dramatisk ibland och fick åtminstone mig att hoppa till. Lite synd att jag inte hann med fler sådana här turer, speciellt som de är gratis. Någon annan gång, kanske.

Bob the guide.

Japp, jag överlevde. Trots Bob. 😝

Men nu ska jag sova så jag hinner vakna imorgon – blir hämtad 9:00 och då ska frukosten vara äten och väskan packad.

4 av 4 och 4 av 5

Posted on by

Den här staden har massor av museum. Att de dessutom ofta är gratis och till på köpet väldigt bra är ju bara en bonus. Idag har jag bockat av det fjärde och sista på min lista av de stora museerna jag känner skulle vara intressanta för egen del. Victoria & Albert, Natural History och British Museum har jag tittat in på sedan tidigare, så idag var det dags för Science Museum.

Efter en väldigt god full English Breakfast hoppade jag på en buss till museet. Det var inte kö när jag kom fram, och till en början kändes museet faktiskt ganska tomt. Strosade runt på rymdavdelningen och flygavdelningen innan jag tog trapporna upp till Wonderlab. Det skulle vara en mer interaktiv area med demonstrationer och prylar man kunde leka med.

Apollo 11 (inte original)

Vickers Vimy, första planet som flögs över Atlanten.

När jag skulle köpa biljett undrade dock grabben i kassan om jag visste vad det var för något – tydligen var det ämnat till folk mellan 6 och 15 år…😝 Och här var skolbarnen. Finns det inte redan något experiment om hur mycket oväsen ett gäng skolklasser kan göra så kan de lätt utföra ett sånt där. Uj. Men annars var det ett bra område.

Frusen koldioxid som gör mönster på vattnet.

Dock blev jag väldigt trött av allt oljud, och klockan hade passerat lunch, så när jag sett det jag ville letade jag mig lite mat innan jag gick in på Clockmakers’ Museum som flyttat in häromåret. Där var det mycket fint att se på, och urverk är fascinerande. Dessutom var det relativt tyst – förutom när alla klockorna slog två…😂

Fin klocka.

Var som sagt trött och jag har ju flera planer för kvällen, så tänkte bege mig hemåt efter ett besök i shopen. Dock såg jag där lite prylar relaterade till ett galleri jag bommat, nämligen matematik. Insåg då att appen jag använt (som var usel i övrigt också) hade en gammal karta där det inte var med. Trotsade tröttheten och klättrade uppför ett gäng trappor igen. Och då blev jag nöjd. Först Babbages räknemaskin utanför, sen galleriet. Vackert i sig, och med massa fina prylar. Gick även vidare till informationstekniksgalleriet, där de hade en Apple Lisa och andra jämförelsevis betydligt mer irrelevanta saker.

Entré till Winton-galleriet

Enigma-maskin

”Aerial tuning inductor” från Rugby Radio Station. Ingenting i jämförelse med…

…Apple Lisa, den första ”användarvänliga” datorn.

Gick sedan ut, både nöjd och lite besviken. Museet är i sig fantastiskt, men det var många småsaker som störde. Hissar som var ur funktion (en av dem av säkerhetsskäl!), interaktiva montrar som inte fungerade, lite dålig skyltning. Så tyvärr blir betyget bara 4 av 5.

Huvudhallen från andra våningen.

Har nu faktiskt vilat på hotellet ett tag inför kvällens begivenhet – en hemlig middag. Fick instruktioner vid fyratiden, så nu ska jag snart hoppa på ett tåg och följa dem till jag kommer fram till festlokalen. Där väntar sedan en okänd 5-rätters middag i okända omgivningar med okänt sällskap…😱

När jag skulle posta det här strulade internetet…så nu har jag både hunnit iväg och hem igen. Tunnelbana i rusningstrafik, det gick ett tåg i minuten och de var i alla fall knökfulla, kliva av och följa några instruktioner…”gå in på den här bakgården och ta första hitåt och hitta skylten blablablabla”…preciiiiiis vad man vill göra som ensam i okänt område…🤦‍♀️ Nåja, det var fullt med annat folk där, och någon minut efter utsatt tid blev vi insläppta. Och sen får jag inte säga nåt mer…😜 (Förutom ÅK DIT! GÖR! VÅGA! Ska ni till London och har chans att få biljett så KÖP!!!) Jojustja, länk: Gingerline 😁

Utanför entrén till Gingerlines senaste äventyr…

Inomhusdag

Posted on by

Efter rekommendation från Gareth, internet och världen i övrigt vigde jag lördagen som ändå skulle vara regnig till National Museum Scotland som jag vandrat förbi massor med gånger. Började med frukost/lunch på brasseriet på bottenvåningen, fiskkakor på lax som varmrätt och sticky toffee pudding till efterrätt. Blev påmind om den delikatessen när jag var i Caernarfon och åt på restaurangen där jag provat det för första gången, och den här var lika god som där. Det är som en väldigt saftig kaka med dadlar, dränkt i varm kolasås, och så glass till det. Nom. 😋

Massor med kolasås. 😋

Sedan var det dags att börja ränna runt i muséet. Efter att ha klättrat uppför första trappan möttes jag av det här rummet. (Även om bilden är från översta våningen)

Gamla delens stora hall.

Såg ganska direkt att det faktiskt blivit soligt ute ändå, men ville absolut inte överge den här skattkistan och för övrigt behövde både min hud och mina ögon respit från solen. Vandrade runt lite/mycket och blev bara gladare och gladare. Det finns hur mycket som helst att titta på. Är man det minsta intresserad av något så finns det något för en här. Bilar, cyklar, flygplan, dinosaurier, klockor, stenar, etc, etc.

Buddha Amida, Japan 1800-1850

Watt is this? (James Watt, that is)

Red vroom-vroom, som jag hörde den beskrivas.

Datoriserad vävstol för jacquardtyger. Det här var häftigt på så många plan för mig. 😁

Glas- och betongskulpturer.

Tidig flygare. Glömde tyvärr kolla infon till den. 😔

Stencoolt.

Översta våningen i stora hallen, med en till buddha. (Tror jag gillar dem. 😊)

Jag tog mig sedan upp till takterassen. Väntade först sådär 10 minuter på en hiss som antingen var full eller väldigt långsam, innan jag tog trapporna istället. Väl uppe på toppen var det soligt, och BLÅSIGT. Och härligt svalt. 😁 Inne i den gamla delen av museet var det nämligen ganska varmt och instängt. Inte bara vädret däruppe var trevligt dock, det var rolig utsikt också. 😁

Slottet från takterassen.

St Giles Cathedral.

Som en tavla, fast på riktigt.

Efter att ha väntat 10 minuter på hissen ner också, bara för att se den komma upp, släppa av en massa folk och sedan sticka ner igen utan att låta någon kliva på blev det trapporna ner också. Och det kanske var tur, för takterassen är ovanför den nya delen av museet och där är arkitekturen nästan lika rolig som föremålen.

Den gamla delen av museet är tillägnad allt, medan den nya delen är tillägnad Skottland. Här finns allt som har med Skottlands historia att göra, medan man får gå runt som i en labyrint för att hitta fram. Titthål, fönster och gömda dörrar till balkonger där man plötsligt själv blir en del av utsikten från en annan del av museet. Tokroligt, och mitt leende blev bara bredare och bredare. (När jag hade lyckats glömma den dumma hissen i alla fall.)

Den här trappan hette nåt, men det har jag glömt.

The Maiden, föregångare till giljotinen. Användes för avrättningar nära Edinburghs Mercat Cross.

The declaration of Arbroath.

Avgjutning av gravmonumentet för Mary, Queen of Scots.

Corliss engine, en encylindrig ångmotor.

Ding dong. Den här stod lite random utplacerad i en gång man måste vara nyfiken för att hitta.

Trappa utan namn – vad jag vet.

Jag lyckades visst vara kvar nästan ända tills museet stängde, och det var definitivt inte för att jag tyckte mig ha sett allt som jag till slut gick därifrån.

Istället blev det lite shopping på Lush och sedan tänkte jag se om de hade plats för mig på Dishoom för middag. Det hade de inte, det var kö ut på gatan. Kollade in var Gareths förslag på restauranger låg – typ borta vid Lush. Och jag som hade gått närmare kilometern därifrån redan…på redan trötta fötter… Det var inte läge att göra den promenaden två gånger till, så istället gick jag runt hörnet från Dishoom och hittade – Wahaca. En kedja med mexikansk mat som jag varit nyfiken på sedan jag först såg dem men inte haft läge att besöka. Fick direkt ett bord och började kolla in menyn. ”Mexican Street food” var konceptet, så jag valde tre av de små rätterna, tacos med kyckling och avokado, quesadillas med ost och svarta bönor och grillad majskolv. Oj, vad gott! Jag fick direkt en ny kedjefavorit. Las Iguanas är bra, men det här var bättre. Inte blev det hela sämre av efterättsmenyn. Det fanns bara tre val, men när ett av dem är en ”chocolate and pecan brownie with salted caramel ice cream & dulce de leche sauce” så behövs det inga fler alternativ. (Men de var churros eller glass) Det var dessutom precis lika gott som det låter. Drack även en mojito som också var supersmaskig. 😁😋 Enda negativa var väl att det tog ganska lång tid att få maten, men det var å andra sidan ett stort ställe.

När jag skulle gå hade vyn utanför fönstret förvandlats till riktigt Edinburgh-väder. Det blåste som attan fortfarande, och nu hade det även börjat regna på tvären. Såg väldigt många sönderblåsta paraplyn. Själv hade jag faktiskt regnjackan med mig, men inte ens jag tyckte det var jätteroligt ute då, så jag genade genom tågstationen istället för att gå ute över bron. Skyller på att jag inte ville att mina lushigheter skulle sköljas bort av regnet. 😝