2024-07-23
Dags då för nästa rundtur, på vad som förmodligen skulle kunna vara den sista bra dagen på Irland, förutsatt att dagen faktiskt blev bra. Vaknade i god tid, åt frukost, och hade så gott om tid på mig till samling att jag nästan kom för sent. På förra rundturen hade ju även guiden kommit efter samlingstiden, så jag var inte så orolig ändå, men när jag kom fram såg jag att bussen redan var på plats. Guiden var på språng och letade folk, det fattades en familj på tre till efter att jag dykt upp. Donie, som han hette, berättade sedan att han kört runt Ring of Kerry dagen innan, och de hade verkligen inte sett nånting alls – det lät som att det hade varit ännu sämre väder än när jag var ute på den med Mairtin. Dessutom hade bussen gått sönder, så de hade inte kommit tillbaka till stan förrän vid 9-tiden på kvällen. Fördelen med det var i alla fall att vädret lättat tillräckligt för att få bra utsikt vid Ladies’ View, men det lät absolut som att jag gjorde rätt som åkte till Fota istället för att testa en sväng till på Ring of Kerry.
De sista passagerarna, en indisk familj med en ung tjej dök upp några minuter sent för incheckningen men ändå i tid för avfärd. När jag klev in på bussen såg jag att de första tre paren som kommit dit tagit plats på singelsätena längs vänstersidan samt dubbelsätet längst fram. Vi skulle åka medsols runt Dingle och jag gissar att Donie tipsat de som var tidiga att ta platserna med bäst utsikt. Typiskt att jag inte skulle vara så tidig just idag då. Jag hoppade istället in på dubbelsätet näst längst fram och sneglade lite irriterat på ungdomarna på andra sidan gången när de satt och sov eller stirrade ned i telefonen istället för att kolla utsikten, men till slut insåg jag att det var fint på min sida också. Dessutom såg Donie till att vi stannade på så många ställen som möjligt, så det enda jag missade var att kunna ta telefon-foton genom fönstret som ändå aldrig blir särskilt bra.
Första stoppet var på stranden i Inch, där vågorna bara rullade in en efter en. Ett gäng ungdomar skulle lära sig att surfa och var ute i vågorna för att vänja sig vid dem, samtidigt som brädorna låg snyggt uppradade på stranden. Inte bara jag tyckte det var ett bra motiv för foton. Tyckte även att stranden var duktig och väluppfostrad, då den höll sig kvar på marken och inte smet ned i mina skor för att följa med därifrån. Däremot fastnade den visst under skorna, vilket märktes när vi skulle kliva på bussen igen. Sneaky.
Vi stannade sedan vid ett par utsiktspunkter på väg ut mot Blasket-öarna som skulle vara det snyggaste vi fick kika på. Nästa längre stopp var vid Blasket-centret där de skulle ha information om livet på öarna. Ingen av oss var tydligen särskilt intresserade av sånt, utan alla valde att gå ut istället. Jag ville naturligtvis fota så mycket som möjligt, men hade jag haft mer tid på mig hade säkert filmen de visade varit intressant också.
Vi stannade sedan vid en urtjusig utsiktspunkt där jag snackade lite med guiden medan kameran fick gå varm. Han var riktigt trevlig och framhöll att det var bra att jag reste medan jag kunde – där håller jag med fullständigt. Det börjar kännas mer och mer jobbigt men dagar som den här gör det hela värt mödan. Jag får väl också börja anpassa hur jag reser efter hur jag mår lite mer – längre stopp och fler dagsturer säger jag varje år att jag ska fokusera på, men av någon anledning blir det i alla fall minst 3-4 olika stopp när jag sitter med planeringen. Donie hade också en väldigt avslappnad inställning till att komma i tid, han sa att det var viktigare att vi fick skapa minnen än att bussen skulle avgå precis i tid, och att jag inte skulle oroa mig ifall jag var någon minut sen.
Sista stoppet före vårt lunchstopp i byn Dingle var vid Gallarus Oratory, en stenkyrka i form av en upp-och-ned-vänd båt som byggdes under 600-700-talet. Här blev jag sist därifrån, då jag väntade på att få till några foton genom kyrkans fönster (som inte blev bra). Skyndade mig dock så jag hann ikapp den indiska familjen som kommit sist till bussen redan på morgonen. Mannen i den familjen hade också en större Nikon som han klickade friskt på. Det var lite skönt att de var med, annars kunde jag ha blivit sist nästan jämt. 😝
I Dingle blev vi sen lössläppta i ungefär 1,5 timme. Tanken var att vi skulle äta lunch här, men jag var mer intresserad av att leta rätt på tornet jag gått ut till förra gången jag var här. Då satt det en snubbe där och spelade tin whistle (en sorts flöjt) och det är mitt mest irländska minne någonsin. Dock såg jag ingen strand att gå bredvid från där vi blev avsläppta, så jag fick kolla kartan. Fick scrolla ganska långt innan jag hittade Hussey’s Folly, vilket var det enda som stämde in på mitt minne. Dit var det över en halvtimmes promenad, och jag ville också få något i magen OCH hinna kolla runt lite i stan.
Jag började därför med att skaffa mig något bärbart att äta, och det blev en toast-macka med kyckling, ost och lök som visade sig vara supergod. Dingle ska vara ett av de bästa ställena att äta på i hela Irland, och med så goda toast-mackor tror jag på det! Gick iväg mot sjöräddningsstationen där det i alla fall skulle vara en gångväg bort mot tornet så jag tänkte se om man fick någon fin utsikt. Längs vägen passerade jag vår buss, men såg inte till guiden. När jag kom ned till vattnet, efter att även ha passerat ett tjusigt hotell, steg humöret betydligt, då utsikten var finfin och ljuset likaså. Började därför med några foton innan jag åt resten av min lunch då man aldrig vet hur länge fint ljus håller i sig.
Ljuset ändrades inte nämnvärt medan jag åt, så jag kunde ta lite fler bilder och även ställa upp kameran för lite super-selfies här också. Gick sedan tillbaka in till byn och letade rätt på ett par ställen jag kom ihåg från förra gången. Den första var Dick Macks, en pub som tydligen är kriterium för om man varit i Dingle överhuvudtaget. Jag gick inte in nu, så gissar att jag måste åka tillbaka.
Det andra stället jag ville kolla in, och som jag sett både förra gången och från bussen när vi åkte igenom stan vid ankomst, var en affär som bokstavligt talat hade mitt namn på skylten. I alla fall förnamnet. Lisbeth Mulcahy är en designer och textilartist som haft en butik här i bra mycket mer än tjugo år, fick jag veta av butiksbiträdet – som tyvärr inte var Lisbeth själv. Jag kikade runt ett tag och tyckte egentligen att allt var väldigt dyrt, men till slut plockade jag med mig en lila och turkos halsduk till disken för att betala. Frågade mest på skoj om man fick rabatt om man själv hette Lisbeth, men tydligen inte. Fick nöja mig med att veta att de i Dingle åtminstone skulle ha en chans att inte kalla mig Elizabeth när de haft en rättstavad skylt i stan så länge. Då det tagit lite extra tid i affären var jag någon minut sen tillbaka ned till bussen, så jag var glad att guiden sagt åt mig och indierna att inte komma dit före 15:30 utan hellre någon minut sent. Det kändes ännu bättre när de inte hade kommit tillbaka än heller. 😝
Sen var det i stort sett bara att swisha tillbaka mot Killarney igen. Vi stannade en kort sväng ovanför samma strand som på morgonen för några sista foton, men sen var det bara att säga hejdå efter en härlig dag med skönt väder, vackra vyer och lite trevligt sällskap. Den unga indiska tjejen fick en liten present av guiden för att hon varit så duktig under dagen, och det var hon verkligen – jag glömde till och med bort att vi hade ett barn med på bussen.
Som sagt var det förmodligen min sista riktigt bra dag på semestern, och jag ville inte riktigt att den skulle ta slut. Gick in mot centrala Killarney och dök på ett gäng som spelade musik och bjöd upp folk från publiken att sjunga och spela med dem – om de visste hur man gjorde alltså, så jag kände mig lugn. Gick istället och köpte mig lite glass som jag spanat på tidigare medan jag lyssnade – en kula choklad och whiskey, och en kula med smak av havssalt från Dingle. Den saltade var godast! Musikerna fick ge upp ganska snart då deras högtalare började få slut på batteri, och jag gick vidare på jakt efter mat. Visste inte riktigt vad jag var sugen på men ville helst inte äta mer snabbmat.
Kom fram till en pub och läste på menyn att de skulle ha lax med bland annat glasört (samphire) som jag gillade sist jag provade det, och en tjej stod i dörröppningen redo att visa gästerna in så jag bad om ett bord och beställde in laxen och en cider. Riktigt gott! Det visade sig senare att det var en av de mer speciella pubarna i Killarney också, och det var utan tvekan fint och mysigt.
Rejält mätt återstod egentligen bara att gå tillbaka till rummet, men jag svängde lite fel…hade tänkt köpa med mig en dricka men så som jag gick var det närmaste alternativet en spritbutik som även hade snacks och läsk. Stod och kollade ett tag på alla roliga cider som de hade i kylen, men jag kunde absolut inte dricka mer den kvällen och det kändes dumt att fylla och tynga ned väskan med sånt också. Köpte en miniflaska med whiskey till mig själv tillsammans med colan och popcornen bara för att ha nånting att provsmaka när jag kommit hem.
Skulle ha gott om tid på morgonen nästa dag då tåget inte skulle gå förrän 11:41, så det mesta packandet fick vänta. Var både trött och mätt efter en härlig dag men också sorgsen för att behöva åka härifrån – som vanligt.
