Fullbokat och lite till

Posted on 2023-08-03 by Lizzan

2 augusti 2023

När jag satt och planerade den här dagen på tisdagskvällen undrade jag om jag inte tagit mig vatten över huvudet, med TRE tider att passa. Vatten över huvudet blev det också, för det regnade när jag klev upp och gick ut. Hade ju tänkt frukosta på hotellet, men då jag var lite seg kände jag inte att jag hade tid för en full Scottish och inte var jag sugen på bara någon croissant som var deras express-alternativ. Jag var sugen på en bacon-macka. 😝

Gick iväg uppför backen och hittade ingen Costa, ingen Pret, och ingen Greggs, men väl ett par Saint Arbucks. (Kan inte kalla dem annat sen en skotsk guide i London envisades med att kalla dem så. 😝) De hade baconmackor, men…just det där stället var inge bra på att rosta dem, för den var inte helt varm. 🙄 Nåja, det var lite mat i magen i alla fall, så jag gick vidare i regnet uppför Royal Mile. Har aldrig sett den så tom som en regnig morgon före 9, det kan jag säga. Behövde bara kryssa mellan vattenpölar, inte folk.

Hade bokat in mig klockan 9, men min vana trogen så var jag tidig med nästan en kvart. När de såg att jag var där själv släppte de dock in mig direkt i alla fall, gissar jag inte tar upp så mycket plats. Jag var lite orolig att alla synintryck skulle vara jobbiga för min hjärna, men just det gick faktiskt utan problem. Den skrikande ungen som hade lungor som en operasångare, däremot…..🙉🙉🙉

Camera Obscura & World of Illusions är ett högt hus på 6 våningar inklusive takterassen, och efter pandemin införde de ett enkelriktat system där man går upp två trappor i taget, kollar igenom den våningen, upp 2, kollar, upp till taket, ner 2…etc. Det gjorde att jag inte så lätt kunde smita undan skrikungen heller, speciellt inte om jag inte ville missa något av utställningen. Inte var det lika lätt att använda lurarna heller, då vissa av attraktionerna baseras på ljud. Nåja, jag försökte hålla för öronen så gott det gick, och var lite avis på personalen som kunde hänga här när stället var stängt i lugn och ro – killen i kassan kom fram till mig när jag stod i ljuskorridoren och berättade att det var hans favoritplats i huset och att han gömt sig där ofta.

Oändligt med ljuspunkter åt alla håll – och ett ljushuvud? 🤓

Lekte man lite med long exposure-funktionen på telefonen kunde man t.ex. få till sånt här.

På våningen ovanför kunde man leka med elektricitet.

På nästa våning kom han fram igen när jag var i närheten av ”Magic Eye” 3d-bilderna och undrade om jag hade sett vad som gömde sig där. Just såna där bilder var jag väldigt fascinerad av när jag var yngre, så jag har väl 3-4 böcker som jag kollat mycket i. Så generellt har jag väldigt lätt för dem nu – vilket inte han hade. Han tyckte att jag hade en superkraft där. 😁

Såna här bilder, alltså. Titta ”igenom” bilden genom att fokusera ögonen på något bakom skärmen för att se vad som är dolt. (Bilden snodd från nätet)

Kom sedan upp till takterrassen, där det förstås fortfarande regnade. Där uppe finns även själva Camera Obscuran. Då vädret inte var jättebra skulle det inte bli så fantastiska bilder, men de skulle ändå köra en kort show för att visa hur den fungerade. Till att börja med fick vi gå in i ett mörkt rum. Och till min fasa så var skrikungen med. Och han gillade INTE mörker. Guiden frågade lite fint om föräldrarna trodde att det skulle gå bra, och jooooodå, det skulle gå så bra så. När han skrikit en hel del genom introduktionen frågade hon igen, och det var iiiinga problem. Kanske inte för dem. 🙄 När hon släckte ned helt och det blev jättemörkt försökte de först distrahera honom med något på mobilen men när hon frågade tredje gången så var det faktiskt en av dem som tog med honom ut. ÄNTLIGEN.

Från takterassen har man utmärkt utsikt över Edinburgh – om det inte är moln och regn i vägen.

Det finns ett gäng Camera Obscuror runt om i världen – en finns t.ex. i Trondheim enligt en plansch inne i den här. Jag har dock bara sett den här från insidan, vad jag minns. Den i Aberystwyth har jag sett från utsidan.

Camera Obscuror är fascinerande grejor, kan jag tycka. Med en spegel på ett tak, ett litet hål och eventuellt någon lins för att fokusera ljuset på en skiva inne i rummet kan man i den i Edinburgh kolla över mest hela staden. Ingen elektronik överhuvudtaget. Riktigt coolt. Nån gång måste jag kolla en när det är bra väder. 😝 Guiden berättade att andra ägaren till Camera Obscuran även byggde huset intill. På väggen mot Camera Obscuran finns det bara pyttesmå fönster i det huset – han var rädd att personalen där skulle spionera på honom. 😁

Lyckades undvika de värsta skriken på väg neröver huset igen, men längtade efter en dag här bara för vuxna. Inte för att alla såna alltid beter sig så mycket bättre, men kanske lite ändå. På en hel del av grejorna hade det också varit bra att ha med sig sin klon, då de bara fungerade med två personer. Såg en kvinna försöka spänna fast sin telefon för att fota inne i Ames-rummet, och då erbjöd jag mig att fota åt henne, så fotade hon åt mig. Det är en av de coolare grejorna. 😁

Tre olika lampor ger skuggor i tre olika färger – och så kombineras de förstås när skuggorna överlappar.

I Ames-rummet kan man både få känna sig stor…

…och liten. Ja, det är samma rum. Och samma jag. 😝

På sista våningen finns sen de två riktigt coolaste attraktionerna, Vortex-tunneln och en spegellabyrint. Tunneln var poppis för fotografering, så jag väntade en stund för att låta paret innan fota klart, sen kunde jag fota lite själv. Och försöka hålla balansen. 😂 Spegellabyrinten är också riktigt lurig, men navigerar man på känsel istället för på syn så går man i alla fall inte in i dem så hårt. Såg en tjej därinne som gick runt och putsade alla speglarna, och det är klart att illusionen förstörs om man ser någon smuts som hänger i tomma luften (tror man). Upptäckte också att man kunde titta snett på sig själv därinne…🤪

Vortex-tunneln. Gångbron i mitten är en helt vanlig gångbro, den svajar inte ens som de i Inverness. Den färgglada duken som snurrar runtomkring får en dock att tro att man håller på att tappa balansen riktigt ordentligt.

Hur var det nu – hur många Lizzor är för många? 😲

Hade tänkt spendera ungefär 3 timmar där, för att sedan äta lunch och gå vidare till nästa bokning som började 14:00. Nu hade jag dock klättrat upp och ner på typ 2, så jag behövde hitta på något mer innan matställena var redo för lunch. Shopping var som tidigare inte världens bästa idé, men så kom jag på att jag ju aldrig varit in i St Giles’ Cathedral. Sist jag var i Edinburgh kostade det 5 pund om man ville fotografera därinne, så jag gjorde aldrig slag i saken. Tänkte att jag i alla fall kunde kika runt lite nudå när jag ändå hade tid över.

Nu verkade det inte heller finnas några restriktioner på fotografering för folk gick runt med mobilkamerorna i högsta hugg. Och nog fanns det att fotografera, alltid. Kanske får ta en sväng med riktiga kameran nästa gång jag är i trakterna – den hade hjälpt för att få mer närbilder av en del roliga detaljer – och så glömde jag kolla efter ängeln som spelar säckpipa!

Tjusiga fönster måste det ju förstås finnas.

Roliga figurer är kanske lite mer annorlunda, som längst upp här.

Och mer inzoomade bilder på några på andra sidan här.

…men det här var mitt favorittak, för det är blått, och mönstret påminner mig om skotska flaggan. 🏴󠁧󠁢󠁳󠁣󠁴󠁿

Ganska typisk bild från inne i katedralen skulle jag vilja säga. Svårt att inte få med andra fotografer på bild. Dock sällan folk som kommer och ställer sig precis framför en när man håller på och fotograferar, men…🙄

Men tjusigast var nog rymdskeppet….eh, jag menar orgeln. 😁🚀

Min mest religiösa upplevelse för dagen kom dock innan jag gick in i katedralen. Jag hann bara gå ut från Camera Obscuran och några meter nerför Royal Mile innan jag såg dagens vackraste skönhet. Hon hette Gwenivere, och för 5 pund fick man hålla henne. Jag ville gärna, men bara om någon kunde fotografera. Det gjorde skötaren så gärna, och hon höll inte igen heller – massor med bilder, och en film. Tjoho! Trist bara att jag blundade precis på bästa ugglefotot. 😂 Ja, Gwenivere var en berguv, vad trodde ni?

Kom ihåg att det här är människan som lyckades blinka på en SELFIE. 😑

Klockan började bli kvart i 12, och jag kollade in på en av restaurangerna i närheten för att se om man kunde få bord till lunch, men det var för tidigt fortfarande. Medan jag väntade kollade jag menyn och bestämde mig för att gå någon annanstans. Det annanstanset var dock litet och fullbokat, så jag gick till ett tredje ställe utan att kolla menyn. Där fick jag i alla fall ett bord, men blev inte så inspirerad av menyn. Beställde till slut en Mac & Cheese med Chorizo för att få lite krydda. Den var god, men väldigt ensformig. Hade varit gott med lite sallad till, faktiskt, men någon sådan hittade jag inte på menyn. Varm var den i alla fall, till skillnad från mig som blivit lite ruggig i regnet.

De där få ärtskotten som var på var jättegoda till – kunde gärna ha fått vara 10 gånger så många.

Klockan gick långsamt mot 14, och guidningen skulle börja i närheten av restaurangen, så för att behålla platsen beställde jag in en varm choklad som efterrätt – glassen såg också lockande ut, förutom att den var kall. Chokladen var dock jättegod, det stod nåt om Aztek Dark i beskrivningen, och jag undrar om det inte var i alla fall lite chili med också.

Traskade ned till Cadies & Witchery’s lilla butik igen och blev igenkänd av damen i kassan. Berättade om mina flygproblem, och hon gick och hämtade guiden som var densamme som på spökpromenaden, det vill säga ägaren. Han kände igen mig han med. Resten av gruppen bestod av 5 personer, en brittisk familj som hade fått besök från Tyskland tror jag det var. Ett annat par skulle ha varit med men dök aldrig upp – de kanske inte gillade det skotska vädret. Jag hade för första gången tagit på mig min regnponcho, så jag var både torr och varm faktiskt. Paraplyet jag blev erbjuden i butiken tackade jag dock nej till, jag har tillräckligt med problem med att hålla koll på var jag går utan att behöva bekymra mig om vilka jag sticker ut ögonen på också. Andra verkar inte ha det problemet – jag insåg när jag gick nerför Royal Mile i regnet att jag har mer problem med folk som inte kan hantera sina paraplyer och petar till en i huvudet med dem än med regnet i sig. ☂️ (en fördel med glasögon – jag är mindre rädd att de ska peta ut MINA ögon)

Guidningen var riktigt trevlig, vi såg många intressanta gravstenar inne på Greyfriar’s, inte minst Bobbys. Vi hann också före de flesta Harry Potter-fantasterna till Thomas Riddell’s grav – J. K. Rowling har hämtat många av namnen i böckerna från den här begravningsplatsen. Såg minst tre Harry Potter-grupper som guidades runt, och vår guide funderade över vad de inneboende i gravarna skulle ha tyckt om att helt plötsligt folk började vallfärda till deras gravar på grund av något helt irrelevant.

Greyfriar’s Bobby. En likadan staty står utanför grinden, fast med blankare nos.

Nej, jag kommer inte ihåg vad han pratade om eller varför han pekade här. Men snubben är inte liten, så fatta hur stort det här monumentet är…😲

Det var nåt om kärlek (handslaget) och att han såg shakespeareansk ut och att hon såg egyptisk ut, men fråga mig inget mer…🤦‍♀️🤷‍♀️ Perfekta kunden – går en vandring, har jätteroligt, glömmer bort precis allt, kan gå samma vandring igen och igen och igen…

Två statyer i Edinburgh sägs ge tur, dels Greyfriar’s Bobby, hunden som står utanför kyrkogården, och David Hume längre upp i Old Town. Man ska gnugga Bobby’s nos och Hume’s tå – extra ironiskt i och med att Hume absolut inte trodde på skrock överhuvudtaget. Vår guide hade därför ett nytt förslag – man ska klappa på ett visst träd inne på Greyfriar’s. Trädet ser väldigt mycket ut som en bak, så – Slap the bum for luck! 🍀

Pratade lite mer med guiden efteråt och sa att jag skulle titta förbi nästa gång jag var i krokarna – hoppas det inte tar fem år den här gången. Klockan var nu runt 15:30, och min nästa tid att passa var 17:30. Tanken var att äta middag däremellan, men nu var jag plötsligt inte hungrig. Hade väl ostiga makaroner halvvägs upp i halsen fortfarande. Insåg att jag var nära nationalmuseet, så tittade in där. Det hade slutat regna men blåste ganska friskt och kallt så det kändes trevligare att vara inomhus. Hade varit här och tittat runt för 5 år sedan och gillat det, så nu tittade jag runt lite på måfå, efter att ha filmat när klockan slog 16.

Millennieklockan. Det händer en hel del när den slår hel timme.

Förarlöst fordon från 2016 som användes i tester för att ta reda på hur säkra förarlösa fordon kan vara. Svischade runt på vägar och bland gångtrafikanter i upp till 24 km/timme.

Clarsach, en harpa som var ett populärt gaeliskt instrument.

The Maiden, en halshuggningsmaskin. Det kanske är tydligt på mina bilder att museets samlingar är väldigt varierade. 😁

Skattkista som användes av ”The Company of Scotland”, ett handelsföretag som grundades 1695, för att skydda deras dokument och pengar. Under locket finns ett komplicerat lås som aktiveras genom ett dolt nyckelhål.

Dåligt med mobiltäckning var det inne på museet, och wiffyt fick jag inte till att fungera, så jag fick gå ut för att se vart jag skulle efteråt. Det var som tur var inte alls långt. Möttes av ett stort torg med mat- och dryckesförsäljning, och flera hus som var klädda i banderoller och redo för festival. Det svåraste var därför att hitta ingången till rätt hus, och sen hitta rätt rum därinne. Då det var festivalens första dag hade inte personalen full koll heller, så lite yrt blev det.

Gilded Balloon Teviot var huset jag skulle till. Därinne skulle jag till the Dining Room, men min hjärna var lite mosig så jag frågade efter the Ball room. Kanske var på danshumör?

Jag blev dock tredje person i kön till ”The Magic of Terry Pratchett”, som jag hade valt att se. Först in i lokalen, före kön, blev dock en festival-stammis, som jag hörde prata med typ alla andra. Hon bodde visst i Aberdeen, hade besökt festivalen i 20 år eller så och hade 38 shower inbokade från onsdag kväll till måndag. Sen skulle hon åka hem en sväng och komma tillbaka senare. Så kan man ju också semestra. Jag har sett jättemycket planscher för sånt jag skulle vilja se, så nån gång måste jag hänga kvar några dagar under festivalsäsongen (augusti). Det trista är bara att hotellen är ännu mer hutlöst dyra då. 🙄

Showen blev några minuter försenad, men det var som sagt första dagen. Det skulle vara en humoristisk föreläsning om Pratchetts liv, och snubben som klev in på scenen var betydligt yngre än jag hade förväntat mig. Vet inte varför jag förväntat mig någon äldre heller, men han kan nog till och med ha varit yngre än mig – barnrumpa! 😝

Vi var väl kanske 20-30 pers i publiken, och inte jättestort rum, så det gick bra att se och höra. Speciellt som man hamnat på första raden när man var först i kön. Marc Burrows, som komikern hette, hade skrivit en biografi om Pratchett och var ordentligt hemma på ämnet. Föreläsningen var både rolig och sorglig och intressant. I sann Pratchett-anda kunde man också gå på en Footnotes-eftershow efter showen, och innan dess skulle man kunna köpa boken i biljettkassan. När jag gick ner hade dock biljettkassan ingen aning om det. En annan av besökarna såg lådan med böckerna, men då de inte hade någon koll på priset kunde de inte sälja några ändå.

Gick upp igen till lokalen för eftershowen, och fick höra att jag inte hade en giltig biljett. Fick gå ner igen till biljettkassan, där chefen kollade hur det låg till och insåg att det blivit något strul för att de sålde två biljetter ihop, så QR-koden på biljetten gällde bara för första showen. Hon skickade dock med mig hjälp upp så jag blev insläppt. Det var inte många som valt att komma på den här showen, vi var bara 6-7 personer i publiken. Jag var lite rädd att det skulle bli tyst och tråkigt, då det annonserats som en frågestund och jag inte hade några frågor. Som tur var hade de andra det – speciellt en som inte ens hade läst en Pratchett-bok. Marc var också bra på att bara pladdra på utifrån rätt korta frågor så tyst blev det inte.

Efteråt följde han också med ned till biljettkassan för att faktiskt sälja böcker. Köpte en för 15 pund för då ignorerade jag hur full resväskan var. 😇 Gick ut och kollade med CityMapper hur jag skulle ta mig tillbaka till hotellet. Jag kunde gå på 22 minuter, eller så kunde jag ta en buss två hållplatser, vilket med väntetid också skulle bli 22 minuter. Jag valde bussen, då det fortfarande var rätt kallt och blåsigt ute.

Klev av utanför hotellet och var nu hungrig så jag behövde mat. Tänkte först beställa room service, men en pizza gick på över 200 spänn och dessutom tillkom en avgift på runt 70 spänn på det. Även om SAS borde betala igen pengarna kändes det lite väl dyrt. Hade ändå sett till en pizzeria/italiensk restaurang i närheten som skulle vara bra. Traskade ditåt och fick bord utan problem. Däremot var det mycket folk och mycket stoj i lokalen, vilken folk förmodligen beskriver som god stämning. Hittade mer än en sak på menyn som nog skulle duga, men beställde till slut en pizza med bland annat pepperoni, oliver, kyckling och ruccola. Och chiliolja.

Blev dock inte så jättenöjd, kycklingen smakade riktigt skumt så de plockade jag mest bort. Pepperonin var det dock bra smak på så resten av pizzan gick fint att äta. Chilioljan märkte jag dock inte så mycket av. Kvittot jag fick efteråt var inte heller någon höjdare, så får väl se om SAS ens går med på att ersätta den måltiden. Pizzan kostade dock bara hälften jämför med var pizza + rumsserviceavgift skulle ha kostat på hotellet, så jag kände mig snäll i alla fall. Men det är klart att man skulle ha haft en riktig höjdarmåltid så här sista kvällen i Edinburgh, men jag var faktiskt inte sugen på Nando’s. 😝😲

Klockan var närmare 22 innan jag var tillbaka på rummet, och då behövde jag ju packa. Gjorde en plan för morgonen och plockade bort alla böcker från resväskan och lade dem i en kasse istället – det fick gå som ”under stolen framför dig”-bagage. Hade ingen större lust att sova, men inget annat vettigt att göra heller, så vid 23:30 nånting somnade jag i alla fall. Och larmet var ställt på 5, för att hinna med en spårvagn vid 6 och komma fram till flygplatsen 7, 2,5 timme före avgång.

3 augusti 2023

Det gick nästan enligt planen. Klockan var väl kanske kvart över 6 när jag rullade ut väskan från hotellet och vidare över gatan till hållplatsen. Såg att det precis kom en spårvagn, och jag hade rött ljus, men den stannade ändå så jag kunde gå över och kliva på. Den tiden på morgonen var det definitivt INGEN rusning på spårvagnen. Inga matcher på Murrayfield heller, gissar jag.

Kom fram, kollade tavla för incheckning, och fick ställa mig i KÖ. Den långa, långsamma kön. Den här gången var det mer nervöst med vikten på väskan, men jag hade provvägt den några gånger på morgonen med min resevåg och då visade den som mest runt 19. Den visade ju å andra sidan 23 när väskan vägde 24,4 också, så jag litade inte helt på den. Kunde se resultatet själv nu och kunde pusta ut – 19,9. Fick inte ens en orange remsa med HEAVY. Men så blev jag lite missnöjd också – då kunde jag ju ha packat ned 3 kilo till – eller i alla fall 2,5.

Nåja, väskan gick iväg på bandet, och själv fick jag gå till säkerhetskontrollen – nästa KÖ. Nu gick den ända ut i avgångshallen. Den rörde dock snabbt på sig och jag fick nog vänta längre i incheckningen. På skärmar i säkerhetshallen visades det hur lång tid man beräknades få vänta extra om man behövde få sin låda extra undersökt, som extra uppmaning att verkligen sköta sig och plocka ur all elektronik och vätskor mm. Naturligtvis hamnade min väska på ”fel” sida så jag behövde vänta på att någon skulle kunna kontrollera den. Skulle jag ha plockat ur kameran? Hårddisken jag har som backup för bilderna? Hade ju i stort sett samma innehåll i den som jag alltid haft.

När det till slut var min tur frågade kontrollanten om jag hade någon plånbok i väskan – det kunde jag inte komma på att jag hade. Hon började rota runt lite men hittade inte det hon var ute efter. Sen frågade hon om jag hade något ”ninja-kort”. Visste inte ens vad det var, innan hon förklarade. Hade ju fått ett verktygskort från jobbet för ett gäng år sedan, som gick att använda som skruvmejsel och lite annat. En del av en kant på kortet var även slipat så det skulle gå att skära med. DET fick jag verkligen inte flyga med. 🤦‍♀️ Det hade ju funkat fint att ha i väskan i 5 år eller nåt, men det var ju inte hennes fel. Inte för att jag har använt det, så det får väl vara hänt då.

Incheckad, och genom säkerhetskontrollen. Planet stod fortfarande med på tavlan som avgång 9:30. Gick på toaletten och köpte en macka och dricka på Boots innan jag ställde mig i kön till Costa för att köpa en till dricka och en BACONMACKA. Nåt roligt måste man ju få ha, orkade bara inte köa direkt jag kom in från kön…😝 Fick vänta länge på mackan också, och när jag väl hade den i näven hade planet till och med fått en gate – 1K. Väldigt långt åt ena hållet på flygplatsen, så här fanns det till och med lediga sittplatser, det var det ont om i de mer centrala delarna. När jag väl kom fram till gaten hade mackan hunnit bli halvkall, men jag kände äntligen att jag kunde sätta mig ner och äta i lugn och ro.

Lite försenat kom de sedan igång med boarding, så nu var det väl relativt säkert att det faktiskt skulle bli en flygning. Jag hade plats långt bak, men planet var fullt så det var ingen större fördel med det. Och i raden framför satt en familj med en jätteliten unge som var jätte-inte-glad över nånting. Skrek och skrek och skrek. Andra ungen de hade var något år äldre, men inte på så bra humör heller. Pluggade in lurarna som i alla fall dämpade helvetesskriken och lyssnade på ljudbok tills jag somnade. När jag vaknade hade halva resan gått enligt min timer, och vi var på marken bara några sekunder efter att timmen och de 55 minuterna hade gått.

På plats på Arlanda hamnade man förstås i en gigantisk till KÖ. Nu passkontroll. De flesta verkade dock inte vara EU-medborgare, för när jag väl kom så långt fram att jag såg att det fanns bås för såna var det ingen kö alls där. Väskan kom också rullande på bandet precis efter att jag kommit dit, och sedan var det bara att vänta på tåget. Som skulle gå sådär 4 timmar senare. 🥱 Tur man hade lämnat lite bloggande kvar att göra. 😝

Köpte mig sen en macka och lite snacks till tåget, och gick ner till perrongen i god tid. Nu var det tåget som var försenat, men bara med sådär 10 minuter. Vad jag har hört på övriga passagerare så har det dock varit mer strul där också, med andra tåg. På tåget ner till Arlanda hade jag bokat plats att åka bakåt, men då vände de på tåget så jag fick åka framåt. Nu hade jag bokat att åka framåt, men de har vänt det här tåget också så nu åker jag bakåt. Man kan tydligen inte lita på att SJ vet vilket håll de ska åt heller. De kanske har lärt sig lokalsinne av mig? Förhoppningsvis är jag i alla fall hemma om sådär tre timmar i skrivande stund, bara taxin vet åt vilket håll den ska.

(Så här i publicerande stund är vi snart i Bräcke, och cirka 45 minuter efter tidtabellen har vi trolig ankomst till Östersund. Blir en sen kväll, igen. 😴)

Till slut var jag hemma 23:11. Superskönt att ha en tågtaxi bokad som själv håller koll på eventuella förseningar och automagiskt dyker upp i rätt tid. 😅

Blommor och bin

Posted on 2023-08-03 by Lizzan

1 augusti 2023

Fler dagar än planerat på semestern gjorde att jag inte hade några direkta planer för dagen – skulle ju ha varit på jobbet. Igår kände jag att jag ville göra något där jag kunde fotografera mycket, med riktiga kameran, och jag ville vara någonstans där det var grönt. Inte en grå stad, alltså. Kollade lite på utflykter till Aberdour eller Linlithgow, men det kändes inte så lockande. Gröna områden i Edinburgh jag kunde komma på var Holyrood Park, där man kan gå upp till Arthur’s Seat om man känner sig energisk, eller Royal Botanical Garden, som kändes som det lugnare alternativet.

Av någon anledning tänker jag dock oftast på botaniska trädgårdar som ganska tråkiga, även om man kan hitta många blommor och blad att fotografera. Jag tänkte därför att jag kunde börja med den och åka till Holyrood efteråt om jag blev less. Lyckades sova rätt länge trots min arga axel, så jag kom inte fram förrän strax före 12, och gick in via den mindre grinden som bussen gick nära. Hade läst att de hade guidningar i trädgården klockan 11 och 14 så jag började med att köpa biljett till turen klockan 14. Letade mig sedan lite frunch på det centrala kaféet i parken – morotssoppa och en ostscone som var riktigt gott.

Innan jag hittade mat hittade jag några sötnäbbar i en damm nära ingången.

…medan trädet mittemot hade massor av små.

Soppa, scone och lemonad funkar till ”frukost” också.

Det hade regnat på morgonen innan jag tog mig ut, och det var fortfarande mulet, så det var perfekta fotoförutsättningar för blommor och blad. Blev alldeles lycklig varje gång jag såg gröna blad med vackra vattendroppar på. 😁 Det var därför inga problem med att spendera tiden fram till guidningen med att traska runt och fota.

De här bladen blev jag väldigt förtjust i.

…hittade jag mästarna på att samla vattendroppar – daggkåpor! Tycker de är väldigt fina generellt, inte bara täckta med vatten.

Kanske lite mer klassisk blombild…en Crocosmia ’Vulcan’.

Tog mig ner till huvudingången lagom till två och träffade några andra som också skulle med. Det var jag, en kvinna från Illinois, en kvinna från Schweiz, en karl från närområdet som tagit med sig en kompis från Liverpool eller nån liknande stad, och ett par från Australien. Han som bodde i närheten hade parken som sin ”after-work-walk”, och ville veta lite mer om vad han faktiskt traskade runt i. Fuskigt att bo nära nåt sånt här, tycker jag. Men andra tycker kanske Östersund är fuskigt. 🤷‍♀️

Guiden var kanske inte den bästa jag lyssnat till, men det var intressant att få lite mer info om parken och vad som försiggick där. De har flera studenter som studerar botanik som utför experiment och studier i parken, bland annat en som har märkt upp och följt humlorna i parken för att se var de gillar att hålla hus.

Den här häcken som hålet är i är över 100 år gammal.

Efter lite drygt en timme var vi tillbaka vid huvudingången och jag var rejält trött i axlarna efter att ha gått runt med ryggsäcken i ett par timmar. Gick runt lite snabbt i shopen då jag inte skulle komma tillbaka till den senare, och hittade något helt underbart. En fin plåtburk med 7 sorters chili i…😲 Men se DET finns det absolut inte plats till i resväskan, så den fick vara kvar där. Såg dock till att fota av den så jag kan beställa en senare. 😁

Gick sedan tillbaka till centrala kaféet och köpte mig en chokladbrownie och en ginger beer – som verkligen smakade ingefära, och inte som vanlig ginger beer. Kaféet var egentligen väldigt trevligt till utseendet på insidan, men det pep och slamrade väldigt mycket från köket och dosorna som lät folk veta när deras beställningar var klara. Tur jag hade mina lurar med mig så jag kunde dämpa det värsta. Det var lite slammer ute i parken också, från arbetet med att restaurera de vackra växthusen som börjat förfalla och behöver moderniseras. Det ska tydligen ta 7 år, och det tog 1 år bara att flytta ut alla växterna därifrån. Generellt var det dock lugnt och fridfullt, bara några få ungar som förde mycket oväsen och de var lätta att dra sig undan.

Som extra bonus fanns det en adventure lab-runda inne i parken. Jag hade hunnit med de tre första punkterna före guidningen, men de två sista hade jag kvar. Tur det, annars kanske jag hade missat något fint. Fjärde punkten jag gick till var vid en kinesisk paviljong och den femte vid stenträdgården. Den sistnämnda kom väl rekommenderad både av kvinnan vid grinden där jag gick in och från den lokale vandraren på guidningen. Nu kan jag rekommendera den jag också, verkligen finaste delen av parken.

Päron i köksträdgården. De odlar mycket av det som används i restaurangen och kaféet själva. Blev lite distraherad under guidningen när en person kom gående med två stora lådor rödvinbär i en skottkärra – det är ett av mina favoritbär.

Såg de maffiga lilasvarta bladen redan första gången jag gick förbi den stora kantplanteringen någon bild längre upp, men tredje gången såg jag även den här röda blomman av en annan sort som beblandat sig med dem. Den röda är en Potentilla ”Gibson’s Scarlet” medan de mörka bladen kommer från Cimicifuga Racemosa ”Purple Torch”.

Blomma. 😁 Nej, det här är inte mitt expertområde. 😝 Verkar jag veta nåt någon gång är det för att jag sett en skylt och kommit ihåg att fota den samtidigt.🤪

Som att det här är en Malus Yunnanensis som vanligtvis finns i västra Kina.

Vissa blommor var ju liiiiite skrytigare än andra – som den här Guldbandsliljan (Lilium Auratum) från Japan.

Lite lurigare stigar fanns det här också. Det stod skyltar om att man skulle hålla sig på stigarna, men det kunde innefatta lite allt möjligt – som en gräsmatta.

Förmodligen någon sorts bolltistel. Gillar!

Ja, det blir mycket blått, lila och grönt när jag fotar plantor, så får väl blanda upp med en rödgul också då. Detta är en Desfontainia fulgens (Ja, det fanns en skylt 😁).

Och så tillbaka till grönt och taggigt – och hårigt. 😝

Det fanns några skulpturer i parken också, men jag bommade de flesta. Den här var dock precis vid utgången.

De fina grindarna bommade jag när jag kom, för då var alla öppna. Nu var det bara utpassering som gällde. Mattan som ligger under grinden innehöll desinfektionsmedel så man inte skulle dra med sig en massa sjukdomar in i parken under skorna.

När jag var klar där hade klockan blivit 17:45, så det var bara en kvart kvar till stängning här också. Det fanns inte en tanke på att åka till Holyrood, utan jag tänkte mest bara på Nando’s. 😝 Som tur var kom det nästan direkt en buss som släppte av mig precis utanför restaurangen, så jag gick in. Och fick stå i kö. Och för första gången fick jag inte ett bord direkt. 😲 Istället blev jag uppskriven på en lista, och blev ombedd att komma tillbaka efter en kvart. Precis lagom tid till att slinka ned till hotellet med ryggsäck och kamera och traska upp igen – sa ju att jag bodde nära. 😁

Kom upp igen precis till 18:20, blev igenkänd och visad till mitt bord. ”Har du varit på Nando’s förut?” frågade servitören, som vanligt. ”Det tror jag du har.” 😂 Ja, jo, men just DET Nando’set har jag ju bara varit på EN gång förut…😇 (de vill bara kolla så att man vet hur man beställer – antingen kan man beställa på webben eller gå till disken, de kommer inte till bordet och tar upp beställning)

Var tillbaka på hotellet strax efter sju, och planerade ihop någon sorts morgondag. Hade först tänkt traska runt i Old town med kameran innan jag ska på en guidning av Greyfriar’s Graveyard med Cadies & Witchery Tours, men så kom jag på att det skulle ju vara riktigt blött imorgon. Camera Obscura kanske blir roligare då, så bokade in mig klockan 9 där efter att ha funderat ut var jag kunde äta frukost. På hotellet, kom jag fram till efter en stund. 😝

Nu när augusti börjat är det också dags för Edinburgh Fringe, och en del föreställningar börjar redan imorgon, åtminstone som förhandsvisningar. Det fanns en hel del jag hade kunnat tänka mig, men vissa var långt bort, krångliga att ta sig till med buss eller helt enkelt ganska sent, och jag måste ju upp hyfsat tidigt på torsdag för att förhoppningsvis få åka hem. Något som dock var både nära, på bra tid och riktigt intressant var en föreläsning om Terry Pratchett, en fantasy-författare som jag tycker mycket om. Mycket humor finns det i hans böcker också, vilket även skulle genomsyra föreläsningen. Bokade in mig på den tillsammans med frågestunden efteråt istället för att försöka gå på något annat också – tre inbokade grejor är nog tillräckligt för min hjärna imorgon, speciellt som Camera Obscura mycket går ut på att lura den. 😬

Tillbaka till Edinburgh

Posted on 2023-07-31 by Lizzan

30 juli 2023

Åt en relativt tråkig frukost på hotellet, checkade ut och åkte spårvagnen in mot centrala Edinburgh igen. Flygbussen gick förbi precis utanför flygplatshotellet, men spårvagnen gick närmare mitt slutmål, så den vann igen. Kliver man på tidigt nog kan man till och med få plats med väskan i väskstället där man INTE behöver lyfta upp den i höfthöjd, så då orkar till och med jag. Bagageracken kunde de faktiskt ha gjort bättre tycker jag. 🙄

Kollade noga hur jag skulle gå efter att jag klev av spårvagnen, men det var varken långt eller krångligt egentligen. Jag är bara inte kompis med kartor just nu. Kom fram till Courtyard by Marriott sådär vid halv tolv, då de flesta mer checkade ut än in. Mitt rum var därför inte klart än, men vi fixade det mesta av incheckningen och så lämnade jag in väskorna här istället och traskade ut i en ovan del av staden. Jag har dock varit så här långt österut förut, när jag letade efter Sherlock Holmes för 10 år sedan. Såg en pub som hette Conan Doyle på väg till hotellet, och bäst av allt – ett Nando’s! Har bott för långt ifrån alla sådana sen jag kom till Edinburgh så jag har inte orkat gå dit.

Började med att gå lite på måfå och följde folkmassan och hamnade då i ett stort köpcentrum. Väskan är fortfarande full och kreditkortet börjar dessutom bli tomt, så shopping var inte bästa tidsfördrivet nu heller, så jag gick snabbt ut därifrån igen, efter att bara ha handlat en dricka.

Hade knappt spenderat någon tid i Old Town tidigare den här resan, så nu gick jag uppöver. Tänkte kolla om det fanns någon biljett till Camera Obscura tillgänglig, annars fick det bli fler adventure labbar. Råkade ta News Steps upp till Old Town, och det kanske är en av de jobbigaste trapporna upp – i alla fall av de jag testat. Men till slut var jag uppe på the Royal Mile igen. Som var fullproppad med turister, och inte bara en säckpipsblåsare. En skulle precis börja, och blåste mest bara en ton, så jag började fundera på om han behövde stämma pipan. Och märks det överhuvudtaget? 😝 Nejdå, jag gillar ju fortfarande säckpipor, men de kanske är lite jobbigare för hjärnan nu. Blir dock tårögd av Scotland the Brave än. 🥹

Kom upp till Camera Obscura efter en massa zick-zackande mellan turistgrupper, och fick höra att första lediga biljetten fanns klockan 17 och att det gick att boka på internet. Klockan var väl då inte ens 13, så det kändes lite väl länge att vänta. Funderade på någon annan attraktion eller guidad promenad, men allt var fullbokat i ett par timmar. Så kan det gå när man inte hinner/orkar planera i förväg. Nåväl, labbarna var inte fullbokade så jag gick iväg nedöver the Mile med några avstickare för att logga ett gäng sådana.

St Giles Cathedral från baksidan. Statyn är den äldsta som är gjord av järn, om jag minns rätt från spökpromenaden. För ett gäng år sedan fick den tydligen en spricka, och började fyllas med vatten när det regnade. För att förhindra ytterligare skador borrades ett litet hål, så i några minuter blev den en kissande häst-staty. 😝

Första delen var ju väldigt bekant, då jag virrat runt här på mina tidigare besök. Kände mig dock lite modigare och mer nyfiken på att titta in i fler closes nu, så lite nytt fick jag se också. Efter ett tag kändes det dock mer obekant, och jag insåg att jag inte varit så långt ned på the Mile till fots förut. Hop-on-hop-off-bussarna svischade dock förbi lite då och då så förmodligen har jag åkt buss därigenom men det hade jag inget minne av. Området jag kommit till kallades Canongate, och låg utanför stadsmuren när det fanns en sådan.

En ”spökskylt” som refererar till företag som inte längre är kvar.

Och här är fabriken som skylten refererade till. Ingen aning om vad som försiggår där nu.

…som ledde till det här huset. Tjusigt och oväntat från grå och trånga Royal Mile.

En bit ned kom jag till en tjusig byggnad på vänster sida – the Tollbooth – och mittemot det fanns The Edinburgh Museum med utställningar om stadens ursprung. Det lät ju intressant, och var dessutom gratis, men först behövde jag få i mig lite mat. Hade letat någon enkel lunch i närmare en timme nu och magen knorrade. Behövde ju dessutom se till att få med mig ett ordentligt kvitto där det stod vad jag handlat för att förhoppningsvis kunna få pengarna återbetalda av SAS så småningom. Bredvid museet fanns det ett kafé som hette Vivo, och i brist på alternativ så gick jag in där. Beställde en breakfast bagel fastän klockan var 15, för den innehöll bacon. Och stekt ägg och ost. 😋 Dock var själva brödet lite väl sött, och jag saknade en rejäl chilisås att ha till. Kanske borde ha köpt en liten flaska att ha i handväskan? 🤔

Museum of Edinburgh. Kaféet jag åt på är precis i vänterkant av bilden, så inte långt bort.

Nåja, det gick ner och jag fick mitt kvitto och gick sedan in på museet. Men då kände jag att hjärnan började protestera. Fransoser var irriterande, och barn var irriterande, och alla som pratade var irriterande. De knarrande golven var också irriterande. Min axel som gjort tokont i ett par dagar för att jag lagt mig fel i sängen en stund var definitivt väldigt irriterande. Så det blev ett ganska kort besök och jag kollade bara närmare på sånt som jag fann intressant. En av labbrundorna hade t.ex. temat Edinburghs vatten, och här i museet fanns trärör som använts för att forsla vatten från en närliggande sjö när Edinburgh-borna förorenat sitt eget vatten för mycket. En annan intressant grej var modellerna av Old Town och Canongate från förr i tiden – då var det stor skillnad på hur mycket byggnader som fanns i de olika delarna, medan det nu är mer lika tätt i bägge.

Glasmojäng som kallades Epergne. Den var designad för att stå mitt på bordet och skålarna kunde fyllas med frukt, nötter och andra godsaker. Eller blommor. Den här ser ut att ha varit med i Skönheten och Odjuret och dansat runt lite innan den stelnade igen, då vissa skålar saknades eller satt lite skevt. Enormt maffig, dock.

Modell över Edinburghs Old Town, från jag minns inte när. Stadsmuren längst till höger i bild.

Modell över Canongate från samma tidsperiod – muren nu till vänster i bild. Reflektionen av min snygga turkosa jacka bjuder jag på. 😇

Innergård bredvid museet, som ligger i huset till höger.

En labbpunkt i vatten-serien fanns precis vid museet, och för att lösa den behövde jag hitta en poet som skulle stå på trottoaren mittemot. Spanade efter någon staty, men det fanns det inte där. Hittade en inskription i en stenplatta om Adam Smith, men han var ju ekonom, inte poet. Inte funkade det med Rabbie Burns heller, som väl annars är klassikern. Till slut hittade jag dock en inskription i en annan stenplatta till en Scots Poet, som jag inte minns namnet på nu, och då fick jag äntligen rätt svar på frågan.

Nästa labbpunkt var i Royal Mile-serien, och den var nog bäst av de jag sett under dagen. En liten undangömd trädgård som man kom till genom en smal kullerstensbelagd close. Tyvärr var jag inte ensam om att ha hittat dit, då det var fullt med folk på varenda bänk därinne. Min tänkta vilopaus för att skona hjärnan blev det alltså inget av med. Gick vidare mot nästa labbpunkt som blev dagens sista istället.

Inbyggd pool! Eller vattenpöl, i alla fall.

Vet inte varför jag tycker bäst om taggiga blommor, men det gör jag. De är väl lite mer udda, kanske.

Sedan befann jag mig vid botten av the Royal Mile, och här vet jag i alla fall att jag svischat förbi i en buss en eller två gånger förut. Skotska parlamentet finns på ena sidan av vägen, och Holyrood Palace där kungligheterna bor när de kommer hit är på andra. En hel del turister som fotograferade både hit och dit fanns det också. Speciellt som man ser Arthur’s Seat bra därifrån också. Här blev jag sittande i min egen lilla värld ett tag, då det i alla fall fanns gott om sittplatser. När jag sen kom på att jag skulle fota lite över till the Queen’s Gallery hade dock alla andra också kommit på det, så tålamodet tog slut innan jag fick tag i någon bild. Gick istället över vägen och kollade in genom grinden på palatset, och gjorde sen ett nytt försök. Till slut lyckades jag.

Skotska parlamentet till höger och Arthur’s Seat i bakgrunden.

Dörren till Queen’s Gallery, där alla ville fotografera/s.

Fejkfönster på Queen’s Gallery. Undrar om det har en målning av himlen på insidan?

Hade sedan en 20 minuters promenad till hotellet, och två vägval. Det ena gick förbi Nando’s, så det var ett ganska lätt val. Speciellt som det hade minst uppförsbackar också. Relativt lugn väg, både när det gällde folk och bilar, vilket var skönt efter hektiska Royal Mile. (Justja, på tal om bilar. Medan jag satt vid parlamentet, vid en rondell, så kom det en rolig ”taxi” med en tjusig fjäder på taket och körde förbi. Och sen ett varv till. Och ett varv till. Och ett till. Minst tre varv i rondellen blev det, så jag hann se webbadressen cab-arette.co.uk . Det var tydligen en guidad tur med en twist, som hemsidan säger. Såg skitskojigt ut, men den var också fullbokad när jag kollade.)

Fick lätt bord på favvorestaurangen, och behövde inte fundera länge på vad jag skulle beställa. Tyckte dock jag fick vänta ovanligt länge på att få maten, det tog hela 20 minuter. Precis när jag skulle fråga efter den dök den dock upp. Stark kyckling är ju alltid gott, så även idag.

Traskade sedan ned till hotellet och fick göra klart incheckningen. Hade fått rum på våning 3, så jag blev lite paff när jag då skulle åka NER i hissen. Receptionen var tydligen på våning 5, fastän jag gått in rakt från gatan. Tänkte sedan på de enormt branta gränder jag sett mellan husen här, och insåg hur det måste ligga till. 😅 Stort rum är det i alla fall, och det verkar ha USB-uttag på rätt ställen här också. Fick dock börja med att tvätta lite kläder, då jag bara har ett par shorts som är rena och riktigt sånt väder ska det inte bli de här dagarna. Man KAN lämna in tvätten till receptionen också, men de vill ha över 100 spänn per bralla för att fixa det…får se om jag blir så desperat.

Haste ye back…fort som sjutton

Posted on 2023-07-31 by Lizzan

29 juli 2023

Dags att lämna Edinburgh och Skottland för den här gången, och återvända till Sverige. Planet till Arlanda skulle gå 17:40, så det finns lite tid kvar för att njuta av sista semesterdagen. Började med sovmorgon, packade i godan ro och kollade vikten på resväskan – ganska precis 23 kilo enligt min resevåg. Oooops. Tyckte inte jag hade handlat så mycket, och hemma visade vågen att väskan bara vägde runt 15. Fick dock inte med mig officiellt vad den vägde. Inte läge för en massa shopping alltså.

Checkade ut och lämnade in väskorna i bagagerummet för att slippa släpa på dem, och var ute vid 10:30. Hade sett någon pub som serverade brunch på lördagar och söndagar nära hotellet och siktade ditåt, men när jag närmade mig var jag inte sugen på så mycket mat. Såg istället Victor Hugo på andra sidan gatan, där jag hittade en god smörgås när jag precis landat i Edinburgh, så jag vände dit istället. Köpte en likadan macka, med ett berg av pastrami, och den här gången lyckades jag fota den så det syntes också. 😝

Kollade när jag borde vara på flygplatsen, och incheckningen för SAS skulle tydligen inte öppna förrän 2,5 timme innan planet skulle gå. Ingen mening att åka dit före 15 alltså. Det gav mig 4 timmar att hitta på något med, och ingen stor kamera hade jag med mig. Jag hade lite adventure labs kvar att göra och en runda fanns i Princes Street Garden, så det kändes lagom avancerat. Hittade även en virtuell och en earth cache som kändes överkomlig att göra, så där gick det åt lite tid. Fick även agera fotograf vid Ross-fontänen. Det gör jag så gärna. Erbjöd mig det efter spökpromenaden i tisdags också, med kommentaren ”jag springer inte så fort”. Ifall jag skulle stjäla deras telefon, alltså. 😝

Björnen Wojtek, polsk soldat som fick pensionera sig på Edinburgh Zoo.

Ross-fontänen framför Edinburghs slott. Många ville bli fotade här. Och en liten unge tyckte att hennes Mamma var hemskt ”embarrassing”…trodde inte sånt började förrän i tonåren, men hon kunde inte ha varit mer än 6-7 år…

Litet hus, som fortfarande är privatägt, finns också i parken.

Var kvar i trädgården lagom tills kanonavfyrningen från slottet, så den här gången kunde jag både titta och filma, och inte bara hoppa till av ljudet. Gick sedan upp till Rose Street och Thistle Street och tog sista tre labbpunkterna på den rundan också. På Thistle Street blev jag också inlockad i en butik av turkosa plånböcker som jag såg när jag gick förbi, men till slut blev det en ganska mörkt blå, i ålskinn.

K-boom! Nä, så bra timing har jag inte, det är en skärmdump från filmen. 😝

Nu började det bli dags att ta sig till flygplatsen, och jag hade fortfarande lite att göra. Hade tänkt fylla på lagret med lush-grejor, men då väskan var tung höll jag mig till det som var i fast form så jag kunde lägga det i handbagaget. Förutom en burk av Retread. Expediten som hjälpte mig förra gången jag var dit rekommenderade det för att förhindra skavsår på fötterna, och jag fick med mig en liten provburk som räckt hela resan. OCH JAG HAR INTE FÅTT EN ENDA BLÅSA!!! Inte ens under vänster lilltå. Det har inte hänt på länge. Svängde också in på Bravissimo för att hämta en behå jag beställde sist jag var dit, och sen var det raka spåret till hotellet. Hämtade väskorna, packade inköpen och gick ner mot spårvagnen igen.

Och DÅ började det regna ordentligt. Det hade småskvätt lite av och till tidigare under dagen, men knappt så man märkte det. Till på köpet skulle tydligen alla och deras mostrar åka spårvagn precis då, för tågen var fulla och hållplatsen också full. Tror inte riktigt på att Edinburgh-borna verkligen hatar spårvagnarna så mycket längre. En kvinna frågade mig om jag skulle med spårvagnen, och jag nickade. ”Eventually”. 😝 Till slut fick vi plats på tredje tåget som kom, men det fylldes också på med mer folk och blev knökfullt. Vid Murrayfield-stadion blev det dock betydligt bättre plats, så jag gissar det var någon spännande match på gång. Större delen av resan kände jag att jag ville hålla med dem som rekommenderar bussen över spårvagnen till och från flygplatsen, men så länge man inte åker samtidigt som någon match tror jag att det är helt okej ändå.

Väl framme var det inte övertydligt var jag skulle lämna in väskan, och det fanns inga SAS-automater som faktiskt skrev ut några bagageremsor, så jag fick ställa mig i kö. Det var jag ju van vid nu i alla fall. Den här rörde sig dock inte lika snabbt, men till slut kom jag fram och fick väga väskan. Ooooops, 24,4 kilo. Men väldigt snäll människa bakom disken som sa att ”vi säger att den väger 23”. 😅

Bort och upp till säkerhetskontrollen, och – där var det också kö! Tjoho. Ganska bra fart på den dock, men när jag precis kom fram blev jag ombedd att vänta då det var fullt överallt och bandet närmast skulle stänga. När det till sist blev min tur gick allt jättebra, väskorna kom igenom utan knussel och det gjorde jag också. Kom in i avgångshallen, kollade skärmen och såg att gate för flyget skulle meddelas 16:40 vilket var om cirka 20 minuter. Tittade ned på telefonen och såg notis från SAS-appen – ”Flight cancelled”. ”Are you serious? Again?” Frågade jag högt. Ja, jag pratar med mig själv på engelska. 🤪

Funderade på om jag skulle gå till någon restaurang och äta medan jag väntade på mer info, men hittade inget som såg gott ut. Ville heller inte bli fast ifall jag skulle behöva röra mig kvickt. En stund senare kom det ett utrop om att passagerare som skulle till Arlanda skulle gå till bagage-utlämningen för att ta tillbaka sina väskor innan de lämnade flygplatsen för att vänta på mer information från SAS. Så jag traskade dit och såg inga väskor, och ingen information, och några fler vilsna passagerare. Ingen personal där heller, och SAS infotelefon hade stängt för dagen – någon representant på plats här har de inte. Efter sådär 20 minuter kom i alla fall väskorna, så vi gav oss av i jakt på hotell. Det fanns tre stycken här intill flygplatsen, och det första jag kom till, Hilton, var fullbokat. På nästa, Moxy, fick jag dock plats så jag bokade in mig över natten.

Strax efter att jag kommit upp på rummet fick jag ett nytt mail från SAS. De hade bokat om mig på ett nytt flyg till Stockholm. PÅ TORSDAG. Nu var det alltså lördag. Först blev jag chockad. Två sekunder senare blev jag glad. Betald extra semester! 😁🥳 Hade egentligen längtat hem tidigare i veckan, men inte de senaste två dagarna, då ville jag hellre stanna kvar – och nu fick jag det. Men jag ÄR oskyldig – tror jag. 😇

Hade ju inte ätit något mer än en pastrami-macka under dagen, så jag gick ner och käkade lite middag medan den fortfarande serverades. Kycklingcurry med ris och bröd, och riktigt gott. Inte superstarkt, men inte utan chili heller. Bokade sedan in mig på ett hotell mer centralt för resten av förseningen, och hoppas att jag inte tagit ett som SAS tycker är för dyrt – de ersätter ”rimliga kostnader” för mat och boende, men det beror på vems uppfattning av rimligt de går efter.

Skönt rum och coola belysningsdetaljer hade jag i alla fall, men det glömde jag bort att fota mitt i alltihopa. Under sängen fanns det t.ex. en rörelsestyrd belysning som tändes om man satte fötterna på golvet i närheten – kanske praktiskt, kanske onödigt. Men man slapp slå tår och knän i sängen om man gick upp i mörkret i alla fall. Gillade dock inte färgschemat och tvålen – rosa. Och eventuellt med jordgubbsdoft. Alldeles för sött luktade det i alla fall.

Zooma runt på zoo

Posted on 2023-07-30 by Lizzan

29 juli 2023

Lite mindre hektisk dag planerad, men jag hade ändå tänkt vara på plats vid Edinburgh Zoo när det öppnade klockan 10. Det var jag dock inte ensam om, för när jag kom dit var det redan en lång kö utanför, långt uppöver backen zooet ligger i. Kön rörde sig dock fort, så vid 20 över 10 var jag inne. Såg på kartan att kattbjörnarna var ganska nära, och de är ju som jag och gillar inte värme, så jag passade på att titta till dem först, då det skulle bli en relativt varm dag. En av dem var uppe och rörde på sig också, så här fick kameran gå varm direkt.

Väääääldigt svårt att bara välja ut ett par favoriter av den här filuren.

Tror att det är Bruce, då beskrivningen av dem i guideboken menar att han är den som interagerar mest med besökarna, men ska inte svära på det.

Jag hade skippat frukosten, så jag rörde mig sedan mot pingvinpoolen där det också fanns ett kafé. Skaffade i alla fall lite mat innan jag började fota pingviner, annars hade jag väl fått gå hungrig hela dagen.

Punkpingvin – eller Rockhopper/Klipphopparpingvin. Coolast i poolen.

Gentoo penguin, eller åsnepingvin på svenska. De har armband på en vinge för att skötarna enkelt ska se skillnad på honor och hanar.

Kungspingviner. Och kolla in dunisen i mitten!

De ovanligaste djuren är längst upp i backen, förstås, så jag började sedan lugnt och metodiskt gå uppför. Dock råkade jag välja en väg utan så mycket att titta på under tiden, så det blev mest att sätta ena foten framför den andra. Men så kom jag till slut upp till girafferna. De har ju bra utsikt inbyggt, men med läget kunde de se ut över hela Edinburgh.

Enhörnad noshörning. Lite jobbigt staket att fota igenom här, men å andra sidan vill man nog inte stå i vägen för den här utan staket heller…

Den ser verkligen ut att vara bepansrad. Hörde flera som trodde det var en staty tills den rörde på sig.

Nubiska giraffer. Inne i huset finns det en balkong så man kan möta dem öga mot öga, men innan jag hann upp så hade de gått ut. 🙄

Fick använda zoomen på kameran för att komma närmare istället. Kommer ihåg att jag matade girafferna på Frösö Zoo med maskrosblad när jag var liten – här fick man inte mata några djur.

Längst upp fanns det också ett gäng dinosaurier, men de kändes inte riktigt lika spännande. Det fanns även ett par kafévagnar, och efter lite funderande köpte jag mig friterad halloumi så jag fick i mig lite mer energi. Gick bort till zebrorna, som man kunde se bra, och sedan ned till pandorna. En av dem låg på rygg i en liten hytt och bara åt, och åt, och åt – han var omringad av bambu. En skötare sa senare att han brukade äta i en timme, sen sova i en timme, sen äta i en timme…jobbigt liv.

T-Rex har nog inga problem att hitta mat här i alla fall. 😳

På en hel del ställen kunde man fota utan stängsel eller glas mellan sig och djuren – men inte här. Coolt ändå att överhuvudtaget kunna fota en panda! De kom till Edinburgh 2011, och skulle egentligen ha åkt tillbaka till Kina 2021. På grund av en viss pandemi blev de dock kvar, och nu är tanken att de ska resa hem i höst.

Letade sedan rätt på tigrarna, där den ena gick och vankade av och an vid stängslet – hon ville in till hantigern. Hittade sedan hanen, han låg och sov på en plattform i andra inhägnaden. Skötaren här berättade att honan var väldigt intresserad, men när de var i samma hägn ville inte hanen ha något med henne att göra. Inga tigerungar på gång där med andra ord.

Gääääääääsp. Fasiken, det smittar bara jag skriver det – eller tittar på bilden. 🥱

Nä, det är så jobbigt att vara snygg och eftertraktad, tror jag sover lite till. 😴

Skotsk vildkatt. Ser väldigt mycket ut som en vanlig tamkatt, men är en separat ras och ännu mer sällsynt än tigrarna. Zooet arbetar med att återintroducera de här i höglandsskogarna.

Jättemyrslok. Jätteskumt djur. Gillar! 😁

Fick sedan traska nedöver backen igen, på den mer intressanta sidan. Hittade ett hus med alldeles underbara teddybjörnar – koalor, alltså. Teddysarna är också lika mig, i att de inte gillar höga ljud, vilket innebar att det till och med var relativt tyst därinne. Föräldrarna fick faktiskt säga åt sina ungar att dämpa sig. 🥳 Teddysarna är dock mycket bättre på att klättra i träd än mig.

Och ännu mer trött. De sover mellan 18 och 22 timmar per dag.

Rackaren till höger var helt plötsligt jättepigg när han/hon ville sitta ovanför den andra koalan istället för under.

Sen blev det ap-dags, både inomhus och utomhus. Aporna kan man ju egentligen titta på hur länge som helst, men tiden gick och zooet skulle stänga 18. Hittade ett till litet kafé och köpte mig en sausage roll, där de bakat in korvsmet i filodeg istället för i korvskinn. Dock verkade de ha bommat det mesta av korvsmeten…men lite mer i magen blev det ju i alla fall.

Döskalleapa. Gulligare namn på engelska, där heter de squirrel monkey – ekorrapa. Tänkte dock bara på Pippi Långstrump när jag såg de här. 😁

Kapucin-apa – eller Cappuccino monkey som jag hörde dem kallas mer än en gång. De här och döskalleaporna får dela inhägnad. De har faktiskt två likadana inhägnader med varsin population av apor, för att kunna studera om aporna utvecklar olika kulturer med samma förutsättningar.

Ser precis ut som att den här röker en cigarett…😂 En bra sak med zooet var annars att rökning bara var tillåtet på väldigt specifika ställen, för att skona djurens lungor. 🥳

Nästa hus innehöll sengångare och bältdjur, och här trodde jag att jag inte skulle ha samma problem att hinna med som med aporna. Visst, lite bättre gick det ju, men till och med sengångare kan tydligen vara ganska snabba. 🤣 Bältdjuren var riktigt kvicka rackare, men de fick precis mat så de höll sig stilla en stund i alla fall.

Klockan började närma sig 17 och jag ville ta en sväng till för att titta till pingvinerna och kattbjörnarna innan jag behövde åka därifrån, så det var bara att fortsätta traska nedöver. Hittade ett till ställe med kattbjörnar, och där satt det en och poserade jättefint när jag kom förbi. Dock bakom glas, och det blev trista reflektioner av lamporna. Fler reflektioner fanns det vid flamingorna, men fick till några bra bilder där ändå.

Pingusarna hade gott om plats att simma runt.

En till sötis…men med trista reflektioner.

De gjorde sig egentligen väldigt bra mot den mörkgröna bakgrunden.

Tittade lite kvickt i presentshopen men inget hoppade på mig och ville följa med. Med tanke på den långa kön där också var det nog mest bara bra. Tog mig ut från parken vid 17:45, en kvart före stängning, och väldigt nöjd. Tyckte den var riktigt bra uppbyggd, då man kunde se de flesta hägnen från mer än en punkt, så man kunde missa djuren från flera positioner efter varandra. 😝 Alternativt hitta dem på ett bättre ställe, då. De verkade också ha bra service för de som hade mer problem att gå, då jag såg ett par besökare som fick skjuts upp till parkens högsta punkt och kunde höra av sig om de behövde mer hjälp. Jobbigare hade nog de föräldrar som antingen fick dra sina barn efter sig eller skjutsa runt dem i barnvagnar – det var definitivt jobbigt nog att bara flytta sig själv uppför backarna.

Tog bussen tillbaka in till centrum och gick uppöver Rose Street igen för att se om någon mat skulle hoppa på mig idag också. Kollade en meny på ett italienskt ställe mittemot Stack & Still där jag åt sist, och blev inkastad igen. Så okej, det funkar ju att gå på så då, även om det känns liiite fuskigt. Det här stället körde på italienska rätter i mindre portioner, så man kunde prova mer än en. Jag beställde in en pasta med lamm-ragu och en kryddig pizza. Pastan smakade väl ungefär som en vanlig bolognese, men pizzan var jättegod. Hade dock bråttom tillbaka till hotellet för att kolla mina bilder, så jag stannade inte på efterrätt.

Pasta med lammfärssås och pizza med Spianata salami, oliver och kronärtskocka. Mums!

På hotellet hade de systemet att om man hoppade över städning av rummet en dag så fick man 5 punds kredit i baren, och då jag skippat två dagar hade jag 10 pund att använda. Kollade menyn och bestämde mig för en ”Summer’s Kiss”, som lagom kostade 9,95. Blev dock inte jätteimponerad, den smakade mest apelsinjuice med typ något mjukt och sött – mango, kanske. Då var det roligare att kolla bilder. 😁 Packningen lämnade jag till nästa morgon, då utcheckning inte var förrän 11 och mitt plan skulle gå 17:40.

Summer’s Kiss, med Kraken, Bacardi, ananas, apelsin och lime. Inte mango, alltså. Jobbigt när man inte kommer ihåg vad man beställt. 🤪

Till ett konstigt Glasgow

Posted on 2023-07-27 by Lizzan

Vaknade i morse, vände mig om för att somna om då det fortfarande såg mörkt ut ute, och då startade larmet – har för bra mörkläggning här för att se om solen klivit upp. 😝 Så det var bara för mig att göra detsamma. Tåg till Glasgow går ofta, men det var viktigt att vara på plats vid 9 då det enligt internet skulle gå att köpa dagens biljetter till Cut & Run. Jag hann med 7:45-tåget, med en baconmacka i näven, och var framme i Glasgow 8:38, med en baconmacka i magen. Det var riktigt nära från Glasgow Queen Street-stationen till Gallery of Modern Art där utställningen hölls, så inte ens jag virrade bort mig.

Gallery of Modern Art i Glasgow en regnig dag.

Staty av Duke Wellington, Banksys favoritkonstverkt. Inte på grund av statyn, utan för att Glasgow-borna i 40 år sett till att han har en kon på huvudet, oavsett hur mycket polisen plockat ned den. När jag var där var det nog faktiskt två. Fiskmåsen är nog bara en tillfällig besökare.

Entré till utställningen, som man bara kunde fotografera uppifrån när resten av museet öppnat.

Vid kvart i nio stod jag i kön till biljettkassan, och den verkade då redan vara öppen då kön rörde på sig. Regnade gjorde det också. Kom i alla fall under tak efter inte alltför lång stund, och redan före 9 hade jag min biljett i handen – till insläppet 9:30. Hörde att paret framför mig fick 10:00, så än en gång lönade det sig att gå själv. 😝

Började köa igen 9:25, nu för att faktiskt få se något, och en liten stund senare blev jag insläppt. Fick väskan genomsökt och telefonen inlåst i en liten väska så jag inte skulle gå runt och fotografera allting. Rätt skönt, faktiskt, även om jag då fick bemöda mig om att försöka komma ihåg saker själv istället. 😝

Vi var väl 40-50 pers som blev insläppta ungefär samtidigt och det var oftast inte jättegott om plats därinne. En av vakterna nämnde dock att det bara blev värre utefter dagen, och det kan jag tänka mig. Alltid finns det väl nån som hänger kvar extra länge. Mig tog det cirka en timme att gå igenom allt, och då fick jag också ett par polaroidfoton av mig själv med konsten. Köpte även boken från utställningen, och där verkar nästan all info stå med så jag behöver inte belasta hjärnan mer. 😝

Telefonkiosk där man själv blev del av konsten – originalet gjorde han utanför GCHQ, där staten har sitt övervakningscentrum. Till höger Meat Wagon, som stod för en överraskning senare i utställningen.

Tygväskan fick man med på köpet när man köpte boken. Säkert praktisk för…sprayfärg eller sånt. 😇

Gick efteråt upp i det vanliga museet, men den konsten var lite för konstig för mig. Såg dock en flyer för en väggkonstvandring som lät spännande, men den gick inte att boka in sig på idag. Antingen var det väl fullt eller inställt. Letade lite till och hittade en självguidad vandring istället, bara det att den beskrev allt med gatunamn och jag var någonstans mitt i den rundan. Eftersom det inte fanns någon karta var det svårt att få någon överblick över hur jag skulle gå för att spara så mycket energi som möjligt samtidigt som jag skulle få se så mycket av det jag ville som möjligt. Kollade lite till efter att jag yrat iväg en bit, och då hittade jag både en broschyr med karta och en livekarta, så då trodde jag att allt var löst. Tills jag gick mot den första jag ville se, Glasgow-tigern, och inte hittade den alls. Förmodligen är den borta, för den fanns inte med i livekartan, bara i broschyren.

Så då försökte jag följa livekartan istället. Bara för att inse att den inte hade allt på rätt ställe heller, och dessutom var den enormt irriterande i hur den var kodad. Med hjälp av broschyrens karta och beskrivningar hittade jag i alla fall en hel del, plus lite till. Pandan var tyvärr också borta, för den hittade jag bara ryggen på. Och djurkaféet som jag så gärna velat se var bakom plank för ombyggnation. 😔

Den här kändes passande efter Banksy-utställningen – han använder många råttor i sina bilder.

Clutha Bar med massor av porträtt, och Charles Rennie Mackintosh uppe till höger.

The Rebel Bear såg jag flera konstverk av.

Det här måste vara bästa parkeringsplatsen i Glasgow. Smug har täckt hela gaveln med målningar av djur man annars kan träffa på ute i naturen, det här är bara en av 5 delar…

…och här är en detalj ur en av de andra.

Här i närheten av Strathclydes universitet visas ett teleskop, ”Dansken”, som användes för att lära ut astonomi till sjöss.

Vid universitetet finns också en ”Wonder Wall” med många målningar som visar på smarta och duktiga före detta elever. Doctor Who-producenten Verity Lambert blev hedersdoktor vid universitetet 1988.

Ännu ett verk av Smug som jag blev väldigt förtjust i – det här heter Saint Mungo och är kanske det första man hittar när man söker på street art i Glasgow.

En till Smug – ”Honey I shrunk the kids”.

Började bli rätt trött i fötterna, så jag traskade istället in på Cass Art för att skaffa lite grejor till egna målningar – nu var man ju inspirerad. Stenciler, sprayburkar, snabba skor…😁 Nejdå, jag är nog lite för seg till att börja med grafitti nu alltså. 😝

Cass Art hade också en Banksy i fönstret.

Gick sedan till tågstationen och tågade tillbaka till Edinburgh. Höll nästan på att somna under den 53 minuter långa resan, men lyckades låta bli – tror jag. Lite mat i magen skulle sitta fint, hade ätit en lättare Nando’s-lunch i Glasgow då jag lyckats vara där så ofta att jag tjänat ihop till en gratis kycklingburgare, men den var sedan länge upp-promenerad. Funderade på vad jag var sugen på egentligen, men traskade upp till Rose Street på väg från Waverley och hoppades att något skulle uppenbara sig. Det gjorde det!

Hittade en rebellisk björn i Edinburgh också. Gissar den här målades när Elon Musk köpte Twitter, den såg inte ny nog ut att ha att göra med hans nuvarande fånerier.

Utanför Stack & Still fanns det två uppsättningar med menyer – en med pannkakor och den andra med hamburgare på Wagyu-kött. Highland Burger Company är de som sköter burgeriet, och som jag förstod de så var de inhyrda på Stack & Still. Det kändes kanske lite som slöseri att använda Wagyu till hamburgare, inte för att jag vet mycket om det men har hört att det ska vara bästa köttet som finns. Priserna var också ganska höga, men då jag ändå ätit lunch billigt så slog jag till och gick in. Det var rätt tomt därinne, och servitrisen bad mig följa med upp genom två matsalar innan jag till slut fick bord vid den tredje – det var indelat efter meny. Tjusigt värre var det också.

Jig-baren. Allt härinne (förutom personalen) kom från Skottland.

Beställde in en skotsk Thistly Cross-cider, och förstås den kryddiga versionen av burgaren. Nduja och en Pico de Gallo skötte styrkan, och så var det förstås sallad, tomat och bacon på också. Potatisvåfflor till det. Och MUMS. Bästa burgaren jag någonsin ätit. Potatisen var suverän också. Vet inte om det hade så mycket med köttet att göra, men burgaren hade skön konsistens och var fortfarande lite saftig. Gissar att det mest hade att göra med att kocken visste vad man gör med kryddor och inte bara hade dem på hyllan som dekoration. Cidern visade sig också vara riktigt god.

Berömde burgaren till personalen och fick sedan notan. Där ingick det 10% ”service charge”, vilket jag tyckte de lätt hade förtjänat. När jag skulle betala fick jag dock valet att lägga till ännu mer extra pengar i form av dricks. Det tyckte jag var lite väl faktiskt. Hade det inte varit 10% direkt på notan hade jag nog kunnat ge 15%, för jag var verkligen supernöjd, men inte 10% på 110%…🙄 Då hade jag nog behövt hälla i mig några till cider först. 😝 Men jag hoppas i alla fall att det där stället är kvar när jag kommer tillbaka till Edinburgh igen, för det där äter jag gärna fler gånger.

Svängde in på Co-op för lite ananas och chips till efterrätt, och märkte när jag betalat att jag råkat ta bacon-chips, när jag ville ha saltade. Det var INTE gott, och det hade inget med anananananasen att göra. 😝 Bacon är bättre på riktigt.

En rätt ointressant dag

Posted on 2023-07-26 by Lizzan

Idag har jag ätit frukost, gått på the National Gallery och tittat på tavlor, gjort av med en massa pengar, tvättat byxor och ätit middag på Wahaca. Inte så mycket, kan jag tycka, men trots det har det blivit över 13 tusen steg. Men det är väl svårt att sitta inne på rummet – oavsett hur trevligt det är – med Edinburgh utanför dörren.

Frukost intaget på The Ginger Coo Cafe. Avokado med pocherade ägg och bacon, riktigt gott. Blev dock irriterad på alltför stressande personal – en av tjejerna stod till och med i dörren och stirrade ut mot folk som gick förbi på gatan. Stannade de till för att kolla menyn – som jag gjort – frågade hon om de ville ha ett bord. Det funkade ju tydligen på vissa, men hade hon stått där när jag kom dit hade jag bara gått förbi istället.

Scottish National Gallery. Gratis inträde, så lätt att besöka utan att behöva planera för mycket. Just nu gör de mycket underhållsarbete och renoveringar, så bara en våning är öppen för besökare. Där var det fullt, inte bara av målningar men också av folk.

Självporträtt av Rembrandt. Han körde med selfies innan det blev coolt. Detta var från 1655,

Den här snubben hängde i samma rum som Rembrandten. Här är det Frans Hals som målat Pieter (?) Verdonck. Tyckte han hade mycket mer karaktär och var roligare att titta på, men Rembrandt kanske inte ville styla för mycket med sina selfies.

På väg hem passade jag på att handla lite torklina. Den här sorten gav flest meter per pund.

Att ta med mig tre par shorts var visst lite väl optimistiskt för den här resan, så vissa delar av packningen har använts mer än resten. Tur det finns vatten och tvättmedel att ta till.

Väldigt många ville äta ute i Edinburgh idag, samtidigt som jag. Småflinade lite när jag gick förbi kön utanför Dishoom, bara för att hamna i en kö jag med när jag kom fram till Wahaca. Jag behövde dock bara vänta sådär 10 minuter på att få bord – men sen tog det nog en kvart innan jag fick betala när jag var klar. Det var ruschigt värre. Det här är bara en del av min middag, svampquesadillas och salsor. Jag åt också friterad blomkål och kycklingtacos. Skulle ha beställt en ice cream sundae till efterrätt om jag inte fått vänta så länge att jag började känna mig för mätt. 😝

Det har varit ont om säckpipor hittills, men nu börjar de äntligen dyka upp. Känns ju inte rätt annars. 😝

Blomsterklockan i Princes Street Garden. Notera att lilla gökuret precis kokoar kvart i åtta.

Imorgon ska jag försöka ta mig till Glasgow och se om jag kan få se Banksys utställning. Får väl se hur pigga benen och hjärnan och resten av kroppen är då. 😬

Till bästa staden i världen!

Posted on 2023-07-26 by Lizzan

Då var det dags att lämna Aberdeen. Jag har trivts finfint i stan och åker gärna tillbaka, men då blir det något annat boende. Egenskaper jag tänker prioritera framöver (även om jag inte lovar att jag lyckas) är närhet till tåg/buss, tyst och smart. Jag vill inte helt tappa bort finurliga och underbara boenden som Pentland Lodge House, men ibland kanske det är bekvämare med ett stort kedjehotell där de har välkända lösningar och till och med kanske hiss.

När jag checkade ut från puben i morse och fick frågan om jag haft det bra, sa jag faktiskt att rummet varit lite obekvämt. Han skyllde på storleken och sa att det kanske inte var det som passade bäst för 6 nätter, men jag har bott i betydligt mindre rum som varit mindre irriterande. Det är inte storleken som spelar roll…det är vad man gör med den. Ett par hyllor i badrummet hade t.ex. suttit fint, och det fanns det lätt plats till. En bättre säng hade det också funnits plats till. Kanske till och med en upphöjd en, som man kunde ha resväskan under. Och så bättre placerad/mindre toapappershållare. Rummet var inte så trevligt att jag gärna spenderade tid där, och det hade nog kunnat hjälpa ifall jag kunnat det. Har också känt mig stressad när jag så tydligt hört städpersonalen jobba i rummen bredvid och tänkt att nu måste jag ut så de får göra färdigt. Så det var inte helt vilsamt.

Efter utcheck drog jag med mig resväskan längs Aberdeens knaggliga gator ner till tågstationen och hoppade på ett tåg till London. Men London är bara världens näst bästa stad, så jag hoppade av i Edinburgh. Här fick jag släpa resväskan ännu längre, då jag råkat välja ett hotell som ligger nästan precis mittemellan de två tågstationerna. Dock ligger det i nya delen av Edinburgh, så gatorna är relativt platta och gatstenarna hyfsat jämna, så det var inte alltför jobbigt. Hade dessutom turen att få checka in direkt även om jag var 2 timmar tidig, och det här rummet är rena motsatsen till en gammal pub. Ljust, luftigt, gott om plats och relativt smart. Lite ovanliga lösningar här också, som att handfatet finns ute i rummet och att toalett och dusch är i varsitt litet bås närmast dörren till korridoren. Det enda jag egentligen är lite tveksam till är var jag ska hänga handduken när jag duschar, men det hinner jag säkert lösa innan jag ska härifrån. Som extra bonus har jag ställbar säng och kan justera färgen på belysningen i rummet – och en kyl!

Stort, ljust och luftigt. Och normalt wiffy, inte ett man måste logga in på varenda gång man vill använda det.

Spenderade lite tid på att fixa klart gårdagens blogg innan jag begav mig ut på stan i jakt på middag och en spökpromenad. Är man i Edinburgh MÅSTE man gå spökpromenad, om man är jag. Både för 5 och 10 år sedan gick jag ju en spökpromenad med Cadies & Witchery Tours, och råkade träffa på samma guide bägge gångerna, se Haste Ye Back från 5 år sedan, längst ned. Bokade samma vandring till ikväll och hoppades att det skulle vara samma snubbe, även om det lät lite otroligt att jag skulle ha sån tur.

Innan dess behövdes det mat, men jag visste inte riktigt vad jag var sugen på. Både en indisk och en mexikansk favvo-kedja finns ju här i stan, men jag var egentligen inte ute efter något krångligt – båda de kör med flera små rätter istället för vanliga huvudrätter. Gick lite löst åt rätt håll för att i alla fall komma närmare mötesplatsen för spökvandringen, och gick en vända längs Rose Street som kanske är mysigaste gatan här i New Town. Till slut hamnade jag dock på Bella Italia. 😂 Beställde in en Piccante-pizza som skulle innehålla massor med chili och stark nduja-korv, och nog var det mycket chili på den alltid. Men inte FÖR mycket. Jag hade tålt lite till, men det var inte så det saknades hetta i alla fall. Bottnen var dessutom tunn och krispig och till och med kanterna försvann.

Fin utsmyckning med rader från dikten Beachcomber av George Mackay Brown. Det fanns en panel för varje dag i veckan.

Gick sedan upp mot mötesplatsen utanför the Witchery restaurangen, men kom dit sådär 50 minuter för tidigt. Min kartapp sa att den skickat mig längs en väg som var ”i stort sett platt”, men alla som sett Old Town i Edinburgh någon gång inser nog att det är stört omöjligt om man ska nästan ända upp till slottet. 😝 Tid att slå ihjäl och en öppen souvenirbutik uppe vid slottet spådde onda tider för plånboken, även om jag mest var ute efter något drickbart. Smart nog så hade de en kyl precis innanför dörren, och då kunde man ju kika lite till. Det fanns massor med fina halsdukar i väldigt olika prisklasser, och väldigt fina handväskor i väldigt dyr prisklass (enligt mig). De gick väl loss på dryga tusenlappen, och trots att jag var ute efter en lite större väska som ändå är betydligt mindre än en ryggsäck så hade jag ingen lust att betala det. Ens för en turkos. Lite längre in i butiken hittade jag dock souvenir-versionen, för typ 270 spänn. Lagom plats för en dricka-flaska och lite till, och även den turkos, och med en skotsk flagga på. Go Scotland! 🏴󠁧󠁢󠁳󠁣󠁴󠁿

Sen kom jag på att det var billigare att leta geocachar/labbpunkter, så resten av tiden spenderade jag med sånt. Fick se en dryckesfontän som uppförts till minne av alla häxavrättningar de utfört i staden, och en ”spökskylt”, där gammal information fortfarande står kvar på en vägg. Hann även med ett besök på de närliggande toaletterna, men där vill de tydligen inte ens försöka fylla på med toapapper och inte fungerade spolningen heller. Det sistnämnda har varit problem på flera ställen på den här resan faktiskt, vete sjutton vad som hänt.

Witches’ well uppförd till minne av de hundratals människor, mest kvinnor, som avrättats för häxeri här vid Edinburghs slott under 1500- och 1600-talen.

Trodde inte jag hade lagt på mig riktigt så mycket under den här resan…måste vara alla baconmackor. 😔

Nu började klockan äntligen närma sig 19, och jag kikade med spänd förväntan nedöver the Royal Mile efter vår guide. Men…nej, sån tur hade jag inte. Det var en äldre man som hade med sig en ny Mad Monk of Cowgate och inte min gamla favorit. Nåja, det kunde ju bli bra ändå. Vi var en liten grupp på 6 åhörare, varav tre var yngre än mig och det sista paret kanske några år äldre. Tack vare mitt urusla minne så kom jag inte ihåg så mycket av historierna som jag hört förut, speciellt inte som jag gjorde en annan tur för 5 år sen och sist jag hörde ungefär de här var för 10 år sedan. Inne i en liten innergård fick jag dock minnesbilder av en ”foul clenger” – de som jobbade med att föra bort de som dött av pesten – och en bit in i guidens berättelse kom han också springande. 😁 Den här gången var det inte jag som skrek. 😝

Lite senare fick jag också prova på att bli fastsatt i en bärbar version av en stupstock, där guiden låste fast mina handleder tillsammans med halsen i en träkonstruktion. Sedan sa han helt sonika att han skulle berätta mer om det vid nästa stopp, så jag fick gå dit fastlåst. 😝 Turisterna här i stan verkar dock vara vana vid allt fuffens som pågår, för de lyfte inte ens på ögonbrynen när vårt ”spöke” sprang iväg i sina olika skepnader. Men åh, det var trevligt. Guidade promenader med en lagom stor grupp som faktiskt är med på noterna och interagerar måste vara en av mina favoritturistgrejor nånsin. Speciellt med så här mycket humor.

När vandringen alldeles för snabbt var över fick vi erbjudande om att ta foton och sedan följa med till butiken för att kolla på världens minsta museum om William Burke – han från Burke & Hare, gravplundrare som blev mördare. Museet innehåller ett enda föremål, ett visitkortsetui skapat från en bit av Burkes hud. Medan vi stod i butiken passade jag också på att fråga den här guiden om han jag träffat på förr om åren jobbade kvar. Det gjorde han tyvärr inte, men han hade skrivit en bok om 10 promenader i Edinburghs Old Town, så den kände jag att jag ville behålla. Ja, ja, jag betalade för den också. 😝 Hon som skötte kassan kunde dessutom kolla upp mina bokningar från tidigare år, och såg att de jumper-ooters (spöken) som varit med på de vandringarna inte heller jobbade kvar. Men de tyckte det var roligt att jag kommit tillbaka så många gånger. När jag köpte boken och en söt nyckelring i form av en uggla fick jag även med en bok som nuvarande guiden skrivit på köpet – och när jag kollade lite snabbt i den visade det sig att det var han som grundat företaget. Hoppas han inte tog illa upp när jag sa att han hade skött sig bra också…🤣

Nya filurer…men hon i mitten är förmodligen fortfarande läskigast.

Svårfotat genom glaset, men museet är gratis så det är bara att åka dit själva! 😁👻

Vandrade sedan i maklig takt tillbaka till hotellet, alldeles, alldeles lycklig. Inte blev det sämre av lite gyllene solljus på Edinburghs slott heller. I såna lägen är det extra skönt att mobilkameran är såpass kompetent, för stora kameran har fått vila idag – den fick jobba hårt nog igår. 😝

Victoria Street, en annan välfotograferad gata i Edinburgh.

Riddle’s Court. Här inne avslutades spökvandringen.

Princes Street Garden framför Edinburgh Castle.

Till mitt drömslott

Posted on 2023-07-25 by Lizzan

Då var det dags för en till planerad höjdpunkt på min resa, som dessutom finns med på hinklistan. Dunnottar Castle, ett av de mest dramatiskt belägna slotten i Storbritannien som jag länge velat besöka (fotografera). För att ta sig dit är det ”bara” att ta sig till Stonehaven lite söder om Aberdeen och gå ett par kilometer uppe på klipptoppen. Är man trött går det också bussar som stannar sådär 700 meter från slottet, och sen är det nerförsbacke.

Dock är man inte färdig där. Vill man ut och utforska slottet istället för att bara ta fina vybilder är det först en lååååång trappa ner, och sedan en halvlång trappa upp igen. Och sen ska man tillbaka också.

Jag har ju känt mig rätt seg nu i några dagar, och trots att jag försökt ta det lugnt har det inte lyckats så bra. Energin var fortfarande låg när jag vaknade även om jag tagit mig i säng relativt tidigt. Lyckades i alla fall packa kameraväskan och packa mig iväg sådär kvart över 8 så jag hann köpa en baconmacka och kliva på 9:04-tåget mot Stonehaven. Tåget tar bara 19 minuter, jämfört med bussen som skulle ta 39. När jag kom fram insåg jag dock att det var minst en kvarts promenad till centrala Stonehaven, där bussen förstås stannar. Ingen direkt tidsvinst med andra ord.

Jag var också rejält trött redan när jag klev av tåget. FirstBus-appen och Traveline Scotland-appen var till dålig hjälp, men jag såg en pil till en busshållplats där jag inte heller hittade någon bra info. På hållplatsen mittemot stod det dock en hjälpsam man som undrade om jag visste vart jag skulle. Han sa att jag kunde ta en buss ned till centrum och en annan buss vidare till slottet därifrån, eller gå hela vägen. Just då kändes det som att jag borde kunna gå, bara för att slippa krångla, så jag traskade ned mot centrum.

Lätt men väldigt tråkig väg ner, och ungefär halvvägs kände jag att ryggsäcken var för tung och obekväm och allt var bara jobbigt. Sökte lite annorlunda i Traveline-appen och såg att en buss skulle gå ut till slottet ganska snart efter att jag skulle komma ner, så jag ändrade planen och gick mot hållplatsen istället. Den var i alla fall lätt att hitta, och en stund senare kom det en buss också, så jag klev på och köpte biljett. Och sen blev vi stående där. Det var något strul med bussen så chauffören hade ringt på hjälp. Efter sådär 25 minuter hade de övertalat datorn i bussen att allt var okej, så vi kunde åka. Precis då dök det upp två andra turister som också skulle till slottet.

Fick hjälp av både chauffören och en medpassagerare att kliva av på rätt ställe, och sedan var det bara att gå ner mot slottet. Först kom man till en parkering där det också fanns en liten servering. Dock inga toaletter – det fanns bara ute på slottet, efter att man betalat in sig. Gick förbi parkering och servering och ner mot själva slottet. Det fanns en fin utsiktspunkt på höger sida av en ravin så jag började med en sväng dit. I lilla uppförsbacken tillbaka därifrån var benen så tunga att jag började undra om jag skulle behöva ta till min nödplan och bara fotografera utifrån och sen ta bussen tillbaka.

Gick i alla fall ner mot slottet på ravinens vänstra sida och kom fram till trappan ned. Det fanns några välplacerade bänkar där ovanför som jag satt och vilade på en stund, och beundrade utsikten. Folk tog bilder av varann och av sig själva och efter ett tag ville jag också göra det. Selfies med ett stort ansikte och litet slott tyckte jag inte var så roligt, så när det var lite lugnare med folk ställde jag upp kameran, siktade och körde lite fjärrstyrd fotografering via en app i telefonen. Funkar i alla fall hyfsat, även om kameran och telefonen inte alltid vill vara kompisar. Förmodligen såg jag rätt skojig ut, men för mig var det nog det som behövdes. Tog ett par foton till och började sedan gå nedför trappan.

Om man låtsas vara stark tillräckligt mycket, kanske man känner sig så också? 🤔

Trappstegen var rätt breda och extra jobbiga bara att gå nedför, men jag tog några fotopauser även om jag insåg att jag skulle behöva dem mer på vägen upp. Väl nere var det bara att fortsätta upp till slottet. Den trappan var på sätt och vis mer bekväm, då trappstegen inte var lika djupa. Men det var ju uppåt. 😝

Trappa ner, bort och upp. Men det som syns i bild är bara kanske en tredjedel av trappan ned. Det finns en liten avsats med en bänk precis utanför vänster bildkant där trappan vänder mot fotografen. De breda trappstegen gjorde dock att det inte var några problem att stå och vila (fotografera) när man behövde.

En bit upp i slottet fanns biljettkiosken där jag löste in mig och köpte en guidebok. Svängde sedan vänster och uppför lite fler trappor. Kom fort till ett rum med mycket information och en modell över hur slottet kan ha sett ut när det var i helt skick. Inte långt efter mig kom dock en enorm grupp med människor, så det blev fort trångt. Väntade på att de skulle gå vidare innan jag långsamt följde efter. Läste i guideboken medan jag väntade att man inte alls behövt trappa ner och trappa upp för att ta sig till slottet när det byggdes, utan det fanns en smal landsförbindelse i klipphöjd. Den grävde man dock bort för hand för att göra slottet ännu enklare att försvara. Det fungerade säkert, jobbigt nog att ta sig hit nu när ingen skjuter på en.

Lejonkulan. Man kan lätt tro att det är ett bildligt namn, men här fanns det faktiskt ett lejon. På 1500-talet var det populärt att äga exotiska djur och slottsherren hade skaffat sig ett lejon som han höll här. Hans fru hade dock svårt att sova på grund av lejonets rytanden på natten och fick det avlivat. Då skaffade slottsherren en björn istället.

Vy från kärntornet ned mot stranden på södra sidan.

Vy ner mot stranden på norra sidan. Biljetten köper man i den lilla blå kiosken.

Dunnottar är ett rätt stort slott med mycket roligt att utforska (fotografera) och det är också rätt välbesökt. Det sägs att det är lugnast på morgonen, men så tidigt hann jag ju inte dit. Det kändes som att det var mer än en turistbuss som stannat till där under tiden jag var där, även om Rabbie’s inte hade turer dit just på måndagar. Det lugnade ned sig lite mitt på dagen, då folk på turbussar säkert åt lunch någon annanstans eftersom det inte finns något kafé ute på slottet. På eftermiddagen kom det dock en ny laddning med folk och det blev längre väntan igen om man ville få vybilder utan människor i. Vissa gånger var det bara att ge upp och gå vidare till något annat.

Smedjan längst fram till vänster, ett magasin i mitten och kärntornet längst bak i bild.

Insikt från en av dörrarna till stallet. Ja, vy in mot slottet, alltså. 😁

Waterton’s Lodging. Här hade jag velat fota mer, men det kom ju folk och satte sig på bänkarna, helt utan hänsyn till att jag inte ville ha med dem på bild. 😝

Utkikspost där soldaterna kunde spana ut över havet. De kunde också avfyra kanoner som stod uppe på vallen som börjar i bildens vänstra kant.

Värst var ändå de barnfamiljer där ungarna gick runt och illskrek och föräldrarna inte brydde sig. Blev inte förvånad över att de var fransoser, tycker ofta de inte visar så mycket hänsyn mot andra. Vid ett annat tillfälle var det en liten tjej som gick runt och visslade gällt. Visslande människor är ett av de ljud som gör allra mest ont i min hjärna, så då var jag inte så glad. Konstigt nog funkar fågelsång väldigt mycket bättre – även om det borde röra sig om ungefär samma ljudfrekvens.

Vattencisternen framför västra längan och ”Drawing room”. Det finns ingen brunn på slottet, så istället byggde man en 7,6 meter djup cistern som fylls av regnvatten. Det verkar ju fungera bra än.

Obligatorisk vattenbild när man hittar så här tjusiga klippformationer.

Tjuvhålan. Här kunde man stoppa in de som begått mindre brott i några dagar, så tänkte de sig förmodligen för några gånger extra innan de hittade på mer fuffens.

Klippor med fåglar på är också obligatoriskt!

Mot slutet av mitt besök hamnade jag i en sal där en tjej som jobbade på slottet höll på och fixade lite med några bord. Hon putsade dem med kaffesump för att få bort repor i träet, och det verkade funka finfint. Jag hade börjat oroa mig över trappan upp på andra sidan och hon sa att hon känt sig i fin form innan hon började jobba där förra veckan. Hon jobbade tre dagar då och spenderade resten av veckan i säng eller med fötterna i högläge sa hon – vet inte hur mycket överdrift det var. Men jobbar man därute blir det ju inte bara en tripp uppför trappan. Dessutom behöver de ju fysiskt bära med sig allt de ska använda under dagen, och ta med skräpet därifrån igen, så det blir tung last för dem också. För mig kändes det då bättre att jag i alla fall bara behövde ta mig upp EN gång. Och de flesta av mina extra kilon var ändå inbyggda…🤪

Fin sittplats. Fast sitter man där missar man ju utsikten.

Men då kan man titta upp i taket istället. 😁

Satte mig sedan på en tom bänk och mumsade i mig lite proviant, då det började bli länge sen morgonens baconmacka. Det kändes också tråkigt att lämna slottet utan några bra bilder på det med mig i, så jag tog ett extra varv och spanade efter lite bra ställen. Skulle verkligen vilja ha en klon så att jag både kan fota och posera samtidigt – köpte en litet gorillapod-stativ innan den här resan men problemet med det är ju att det behövs någonstans att fästa det. Tror det får bli ett fullstort resestativ till nästa resa – funderade på ett nu också men det kändes lite stort och tungt. (Och dyrt!) Jag har dock saknat det minst 3 gånger redan så det kanske är värt.

Eldstad och vapensköldar för William, sjunde ”Earl Marischal” på slottet, och hans hustru grevinnan Elizabeth Seton, i Marischal Suite.

När jag såg en annan person stå framför bågen i smedjan insåg jag att det skulle bli en skitbra bild, men där framför var det bara platt gräsmatta. Tog mod till mig och frågade en passerande familj om någon av dem kunde ta ett foto av mig. Mannen gjorde det, men inte som jag hade velat ha det, med hela huset med på bilden. När de hade passerat ur synhåll frågade jag istället en dam som också gick runt med en riktig kamera, och beskrev lite mer vad jag var ute efter. Hon lyckades bättre. 😅 Efter det började en efter en vilja bli fotograferad under den bågen, så jag fick vara trendsättare. 😂

Trendsetter Lizzan, under bågen i smedjan.

Överhuvudtaget var det egentligen många som gick runt med separata kameror på slottet, många fler än jag sett på andra ställen. Det beskrivs dock som en fotografs paradis, vilket jag kan hålla med om. Och lik förbaskat så är det i alla fall enklare att få till bra foton med telefonen i vissa situationer. 🙄 Det gör mig både lite irriterad och lite glad, för det ger mig bra bilder, men det känns ju dumt om stora dyra kameran inte behövs också. Andra gånger är jag dock definitivt glad över att ha den friheten som stora kameran ger, så än har jag inte släpat med den i onödan. Så många gånger. 😝

På väg ut. En sådan här tunnel kallas Pend och är brant och trång. Det finns två av dem på slottet och mellan dem kan försvararna stå uppe på vallar och skjuta ner på invasionsstyrkan. Som idag mest bestod av turistbussar och en och annan viking.

I mångt och mycket försökte jag nog mest fördröja klättringen uppför trappan så länge som möjligt, men till slut gick jag mot utgången. Tjejen i biljettkassan var inte lika pratglad som hon som polerade bord, men bytte några ord med henne också. Och sen såg jag att jag missat ett rum på vägen in före biljettkuren så det måste jag ju kolla (fotografera) på vägen ut. Där var jag riktigt glad över och imponerad av telefonkameran också.

Tidigare (?) invånare i fängelsecellen i vaktrummet vid slottets port. Man såg knappt nåt alls därinne utan ficklampa, men så här bra bild fixade telefonen – utan blixt. Behövde bara hålla den någorlunda still i 3 sekunder. 😱

Diverse bilder senare var jag i alla fall ute ur slottet. Det fanns en strand intill som man kunde gå ner till, men även om jag ville fördröja klättringen så ville jag inte lägga till MER klättring på köpet. Framåt, och uppåt var det som gällde. Till slut gick det faktiskt ganska bra. Tror jag tog 3 pauser för att fotografera (hämta andan) men jag var nog ändå piggare i benen när jag kom uppför trappan än när jag hade kommit ner till den på förmiddagen.

Tunnel genom klippan som slottet står på. Mest en anledning att inte börja klättra riiiiktigt än.

Vy från avsatsen en bit upp i trappan. Bänken där användes flitigt.

Bästa vyn är nästan från toppen av trappan.

Gick upp till serveringen och köpte mig en Scottish Hot Dog med lök och ost och det var en rejäl korv i typ en hel baguette. Väldigt god också, inte bara för att jag var utsvulten. Saknade dock en chilisås bland såserna. 😝 Funderade på om jag skulle gå upp till busshållplatsen eller om jag skulle gå de 3 kilometrarna in till Stonehaven, men tyckte det kändes jobbigare att gå till bussen – det var ju uppförsbacke. 🤪

Tog en till sväng till högra sidan av ravinen då solen flyttat på sig bakom molnen och gav lite annat ljus, och hittade även ett staket jag kunde sätta fast gorillapoden i för att ta några till selfies. Funderade på att gå runt en vik till nästa udde för att få en annan vy till slottet, men det kändes lite dumt att gå åt ”fel håll”. Får göra det nästa gång jag kommer hit.

Kunde man flyga hade det ju varit enklare att ta sig hit. 😝

Började sen gå in mot Stonehaven. Det finns en finfin gångväg uppe på klipporna och det är inte bara slottet som är fint att titta på. Dock blev det många ”tittar” (foton) bakåt mot slottet också, så många att det förmodligen tog dubbelt så lång tid att gå första halvan av vägen som det borde ha gjort. Fotade fullt ett minneskort och tyckte att nu fick det vara nog, men det tog inte lång stund innan jag stannade och bytte till ett nytt. 😂 Totalt blev det nog kanske 1600-1700 foton den här dagen…😳

Trevligaste vyn var nog här precis på nordsidan av närmaste bukten.

Mellan Stonehaven och slottet finns Stonehavens War Memorial, högt uppe på en kulle och lätt att se från båda hållen. Gångvägen gick förbi en bit nedanför, men jag kände inte för att traska upp dit även om det säkert varit fin utsikt. När jag passerade där fick jag också min sista vy av slottet, då vägen sedan gick nerför. Det var sen lättare att hålla tempot uppe och kameran kvar i väskan, och vid 17:30 hade jag nått utkanten av Stonehaven. Skulle jag upp till tågstationen skulle jag ha en dryg kilometers väldigt tråkig promenad uppför en backe kvar efter runt 1 kilometers lite roligare promenad nerför en backe, så jag bestämde mig för att kolla busstiderna. Det skulle gå en buss vid 18, och även om tågen gick oftare än bussarna så skulle jag inte spara någon tid med tåget utan komma fram ungefär samtidigt till Aberdeen. Det skulle visserligen kosta lite extra med en ny bussbiljett, speciellt som jag köpt returbiljett på tåget, men av tid, energi och pengar kändes pengarna minst viktiga. Skulle jag ha planerat den här turen med det jag vet nu hade jag istället köpt en returbiljett direkt från Aberdeen till Dunnottar, och eventuellt gått in till Stonehaven ändå och tagit bussen tillbaka därifrån. Tåg är inte alltid smidigast häruppe.

Hittade tillbaka till samma hållplats som jag åkt från ut till slottet, och en stund senare kom bussen till Aberdeen. Väldigt trevlig chaufför, och den här gången funkade bussen utan strul också. Längs vägen såg jag även en sista glimt av Dunnottar medan vi svischade iväg. När vi närmade oss Aberdeen såg jag även en tjusig park utanför fönstret. Kollade kartan, och – det var Duthie park, som jag missat i lördags. 🤦‍♀️

Hoppade av vid Union Square, gick upp på Nando’s där samma servitris som sist tog emot mig. Hon kände igen mig också, och jag fick till och med samma bord. Tog inte exakt samma mat, men nära nog. Med lite kryddig kyckling i magen gick det sedan hyfsat att traska upp till hotellet, kolla bilder och packa, medan det var pubquiz nedanför. Min högra fot som började spöka förra året men varit rätt lugn nu ett tag hade dock blivit väldigt ilsken igen – den verkar inte gilla slott. 😔

Har inte varit jättenöjd med boendet då rummet varit rätt obekvämt och ogenomtänkt, men just ljudet från puben har oftast varit helt okej. Ja, det har varit högljutt och nej, jag kommer inte att boka samma ställe igen, men det har mer varit trevligt sällskap än irritationsmoment. Toapappershållaren på toaletten har varit mer av ett irritationsmoment, men kanske inte tillräckligt för att jag inte skulle återvända om det var bara det…😝

Det SER kanske helt okej ut, men försöker jag sätta mig där så sticker rullen bort från hållaren. Och sedan trycker hållaren in sig i armen på mig, även utan rulle. 🙄 En annan fiffig detalj i badrummet är att handdukshållaren är gömd bakom dörren till duschen när man öppnar den – alltså när man ska ut ur duschen.

Till fots mot Footdee

Posted on 2023-07-24 by Lizzan

16 grader och uppehåll tyckte jag lät som ganska behagligt väder, så planen för dagen var att ta en adventure labb-”runda” som gick i en rak linje genom stan ner mot hamnen, stranden och Footdee – eller Fittie som det kallas här. Låter lite mer skumt på svenska. 😝

Till att börja med var det också riktigt bekvämt, medan jag var inne i stan. Började med en labbpunkt utanför His Majesty’s Theatre, och insåg att hjärnan verkligen tagit semester när jag inte lyckades lägga ihop 16 och 18 i huvudet. När jag började räkna en och en fönsterruta kom jag fram till att det inte ens var 18, utan 24. 🤦‍♀️ Totalt 40, alltså.

Andra labbpunkten var vid St Nicholas’ Church, där jag ju varit tidigare och spanat. Men det gjorde inget med ett återbesök där. Innan jag kom dit gick jag dock in en sväng på konstmuseet och spanade runt där. Fri entré gjorde ju att man inte behövde spendera så mycket tid om man inte ville. Det var inget tokstort museum, och jag spenderade väl kanske 45-60 minuter med att kolla på konst. Gick sedan till caféet och beställde en kycklingsallad till lunch, för tydligen var jag sugen på grönsaker. Inne på muséet var det dock varmt, så det var skönt att komma ut i den svalkande vinden igen.

Tredje labbpunkten var vid Provost Skenes hus, som numera också är museum. Här blev det en sväng in också. Temat här är Aberdeen-bor som gjort sitt avtryck i historien och gjort bra grejor. En man som hette David Gill lyckades med hjälp av en Heliometer beräkna storleken på solsystemet endast 0,2% fel jämfört med dagens beräkningar redan under andra halvan av 1800-talet. Heliometern kunde man se på museet.

Det krävdes att jag såg en annan persons bild ur den här vinkeln för att inse att det gick se mer än bara direkt underifrån. 🤦‍♀️

Traskade vidare mot labbpunkt 4 och 5 som var nära Mercat-korset, och sen var den labben klar. Gick sedan ned mot hamnen för att ta den vägen till stranden. Hade sett på Facebook att det indonesiska och och det svenska skeppet hade seglat iväg, men när jag kom ned såg jag att Statsraad Lehmkuhl var kvar i hamnen. Nu kände jag dock inte att jag behövde ta fler kort på henne när hon låg där, men om hon skulle råka åka förbi under dagen var det ju en annan femma.

Den här vinkeln kom jag inte heller på själv – men så var det väldigt mycket mer folk i vägen förra gången jag var här också.

Vägen från hamnen till stranden var här egentligen väldigt tråkig, och inte fanns det mycket energi i mig heller. Dessutom blåste det KALLT. 8 sekundmeter nordanvind kanske inte är så lätt att ignorera. När jag väl nådde stranden, efter att ha sett lite av ett rätt tråkigt nöjesfält, hjälpte vågornas dån till lite med energin i alla fall. Eller om det var den där väldigt goda chokladglassen jag handlade…var ju perfekt glassväder. (Alla väder är perfekt glassväder)

Staket kan tydligen användas till att hålla även sand på plats – annars skulle stranden försvinna härifrån.

Hade en dryg kilometer att gå till restaurangen, the Silver Darling, och två timmar på mig innan jag skulle vara där, så det kändes fullt överkomligt. Satt först på en bänk och åt upp glassen, sedan satt jag på en annan bänk och skissade lite. När det började bli för kallt gick jag en bit, och då åkte kameran upp förstås. Vet inte hur många vågor jag fotograferat och filmat idag, men många är det.

I Storbritannien är det vanligt att sponsra och dedicera en bänk till någon kär person som gått bort. Då kan man även lämna blommor där istället för på en grav.

Kom fram till Fittie sådär en halvtimme före min restaurangbokning och då var det bara 5 minuters promenad kvar. Footdee är ett litet område med bostadshus för fiskare, och byggdes i början av 1800-talet. Husen är samlade i 4 små kvarter och har vänt baksidan mot havet som skydd mot stormar. De var också så infernaliskt pittoreska att jag frångick mina principer om att inte fota bostadshus. I alla fall lite.

Blommor, bänkar och färgglatt fanns det gott om i Fittie.

Kolla noga i trädet så ni ser ”glödlamporna”.

Här får det ju plats några krukor till…kanske är ett work in progress.

Vattenkranslejon? Lejonvattenkran? Vattenlejonkran? 😁

På andra sidan Fittie från stranden kom man då till hamninloppet, och medan jag väntade på att klockan skulle bli 17 körde en Shetlandsfärja förbi. Jag hade inte sett Lehmkuhl segla iväg än, så kanske skulle hon komma förbi medan jag satt på restaurangen. Där satt man på övre våningen och hade finfin utsikt. Jag funderade dock på om jag skulle kunna låta bli att springa ner och ut med kameran om Lehmkuhl dök upp, eller om jag istället skulle fåna mig inne i restaurangen och försöka fotografera genom fönstret. 🤪

Tja, här kan man ju också sova – om man är en fågel.

En färja på väg mot Shetland. Resan tar 12 timmar – det är lång tid att vara sjösjuk det.

Kikade på menyn och kunde egentligen inte komma på någon förrätt som jag var sugen på, så jag beställde direkt in en huvudrätt med stekt havsöring och risotto med glasört. Tog ett glas vitt vin till den här gången, en Pinot Grigio. Jag kan noll om vin, men beskrivningen i menyn lät god och det var vinet också. Maten var suveränt god också.

Hade tänkt ta ostbrickan till efterrätt, speciellt som jag hoppat över förrätten, men så började jag fundera på om inte skeppet skulle komma snart. Skulle det starta 18 så skulle jag ju kunna hinna ut innan om jag tog någon enklare efterrätt…🤪 Beställde istället en choklad och hallonpaj, vilket ju också lät enormt gott. Medan jag väntade på den kom jag på att jag hört någon prata om en app för att identifiera och spåra skepp, typ som Flightradar, så jag letade rätt på den och såg att Lehmkuhl låg kvar i hamnen. Det gick dock inte att se något om när hon tänkt åka därifrån.

Choklad och hallonpaj med glass på karamelliserad vit choklad och en choklad ”shard”. Gott!

När jag gick ut från restaurangen såg jag att det var rätt mycket människor med kameror samlade längs med hamninloppet. De fotade ivrigt ett skepp som precis körde förbi, Island Sky från Nassau. Dock försvann inte människorna efter det, och jag gissade att Lehmkuhl kanske skulle vara på väg, så jag satte mig också för att vänta. Man får ju lite bättre översikt över ett skepp om det är lite lagom långt bort, så jag hade gärna tagit fler bilder. Sådär vid 19 gick det dock förbi en Pilot, som kör en mindre båt som guidar ut segelskeppen ur hamnen, och han sa att de hade något tekniskt problem ombord och att han bara väntade på att bli anropad. Det skulle gå bussar upp till centrum ungefär från nöjesfältet 15 minuters promenad bort med en halvtimmes mellanrum, och jag var kall och trött och har stora planer för imorgon. Därför gav jag helt sonika upp strax efter 19 och gick bort mot bussen istället.

Strax efter att jag kommit dit kom det en buss med rätt nuffror på, men det var tydligen inte den jag skulle åka med. Bussarna verkar köra den där sträckan som jag stod vid i samma riktning oavsett vilken slutdestination bussen hade, så det var tur att jag inte bara hoppade på och hoppades på det bästa, som jag brukar. Istället frågade jag chauffören. 😅 Rätt buss kom sådär 10 minuter senare, men stannade då i några minuter vid den större hållplatsen på andra sidan vägen. Tänkte att jag kanske var på fel ställe ändå, och gick dit för att hoppa på, men såg sedan att vi plockade upp en annan person vid första hållplatsen också. Men appen här var som sagt inte så hjälpsam alla gånger så inte helt lätt att veta vad man pysslar med.

Det kändes i alla fall betydligt bekvämare att åka buss upp till stan än att gå hela vägen, trots skrikande ungar på bussen, och efter ett snabbt besök på Co-op för lite kvällsfika blev det att traska hem. På lyxrestauranger blir man ju sällan proppmätt, så lite plats över för godsaker fanns det ju. Börjar vänja mig lite vid självscanningen här också, i alla fall Co-ops, även om den är mycket läskigare än hemma. Maskinen pratar ju högt – VÄLDIGT HÖGT – med en medan man håller på om man inte är snabb nog, och dessutom måste man ställa varorna på rätt ställe efter att man skannat dem så maskinen kan väga dem och se att man inte fuskar. Jag har inte lärt mig att använda en egen kasse med det systemet än, så jag brukar ställa grejorna på vågen och packa efteråt – det går ju snabbt nog om det är bara 3-4 varor. Ofta finns det dock knappt någon bemannad kassa öppen, så man har inte så mycket val.

Nåja, imorgon bär det förhoppningsvis av mot Stonehaven och Dunnottar Castle, och förhoppningsvis har jag energi nog till de 200 trappstegen till slottet också. I värsta fall får jag ta bussen ut och fota lite från klipporna runtomkring utan att gå ner och upp och in i slottet, men förmodligen löser det sig när jag väl är där.

Och Statsraad Lehmkuhl? Hon verkade ha seglat iväg strax före 21, hade jag stannat kvar så länge hade jag nog förvandlats till en isbit. Men hoppas de andra fick bra bilder.

Lizzans Reseblogg

Inlägg från mina resor

Tag Archives: Skottland

Fullbokat och lite till

2 augusti 2023

3 augusti 2023

Blommor och bin

1 augusti 2023

Tillbaka till Edinburgh

30 juli 2023

Haste ye back…fort som sjutton

29 juli 2023

Zooma runt på zoo

29 juli 2023

Till ett konstigt Glasgow

En rätt ointressant dag

Till bästa staden i världen!

Till mitt drömslott

Till fots mot Footdee