Ställde larmet på 7:30, vilket kändes jättetidigt, gjorde mig i ordning och tog mig ut från hotellet vid halv tio för att vara hyfsat säker på att hitta till Bank och rätt träffpunkt för dagens guidade promenad som skulle börja 10:45. Resan dit skulle enligt appen ta 10 minuter när jag kommit ned till stationen, så jag unnade mig en baconmacka innan jag gick ned till tunnelbanan. Behövde byta tåg efter tre stationer och sen åka en hållplats till med Northern Line för att komma till Bank.
Guiden, som hette Lisa, hade skickat ett mail på morgonen med mer instruktioner om hur man skulle hitta igen henne, och rätt utgång skulle vara Exit 1 (av 16!), mot Poultry och Cheapside. Hon skrev även vilket hus vi skulle träffas vid, vilket var tur det. Jag var förberedd på en labyrint av gångar och skyltar för att ens hitta ut ur stationen, så därför blev jag brydd när jag inte fick några valmöjligheter alls. När jag kommit ut märkte jag dock att jag definitivt inte var på rätt ställe.
Stjärnan visar vart jag skulle, vita cirkeln med blå fyllning var jag var. Notera att de närmaste två tunnelbanestationerna (som jag inte åkt till), INTE är Bank. 😝
Nåja, jag hade sådär 35 minuter på mig att hitta rätt, och det var förmodligen enklare uppe på gatunivå i friska luften i alla fall, så jag följde kartan och kom fram till No 1 Poultry som var adressen Lisa angett. Sen skulle vi träffas under klockan. Hm. Ingen klocka såg jag till, så jag gick först åt ena hållet, såg ingen där, provade andra hållet (mot Bank på kartan, vilket ju var mer logiskt så här i efterhand 🤦♀️) och där fanns det en stor klocka på spetsen av huset.
No 1 Poultry. Ett ganska nytt hus enligt Lisa, som tycker det ser ut som baconskivor. 😁
Inga människor fanns dock på plats än, så jag satte mig på en bänk och väntade. Lisa dök upp rätt snart, och sen strömmade det in massor med folk. Tror hon sa något om att vi skulle bli 30 personer. Några kom lite sent då de ”gått vilse” och det är som sagt inte det lättaste att hitta ut från Bank. När alla var på plats traskade vi iväg.
Väntfoto. 😁
Lisa är före detta Guvernör på St Helena och har full koll på the East India Trading Company som hon också har en guidning om. De figurerar även till stor del i te-historien. Längs promenaden fick vi se var den första te-serveringen i London fanns, var de hade te-lager och hur teet tog sig in till staden – både via skepp/tea clippers och med tåg från en annan hamn. Lisa berättade om hur te blev en sådan brittisk grej – det var kungligheterna som var influencers på den tiden – och att ett halvkilo te kostade motsvarande 5000 kronor och verkligen var en överklassdryck. När teet började bli mer och mer populärt ledde det till både det ena och det andra, bland annat var tillgången på te en bidragande faktor till opiumkrigen mellan Storbritannien och Kina i mitten av 1800-talet.
1657 serverades den första tekoppen i en servering här.Leadenhall Market som vi bara kvickt gick rakt igenom.Lloyd’s Building, som är ett exempel på ”Bowellism”, att ha insidan på utsidan. Här stod Lisa och berättade om slaveriets koppling till te och tedrickande. Just teet var inte direkt inblandat i slaveriet (men något i stort sett lika illa), däremot var sockret som blev populärt att blanda i teet en direkt produkt av slavarbete.Ett gammalt te-lager.Lisas favoritkyrka (mycket på grund av skallarna ovanför grinden).
När två timmar hade passerat hade vi tagit oss från Bank och genom en del av City of London, ner förbi Tower of London och till St Katherine Docks. Vinkade hejdå till Lisa som också avslöjade att det här var hennes första te-promenad, men det kanske bara var just för London Walks för jag tyckte några andra sa att de gjort den tidigare.
St. Katherine Docks, där te-skeppen lastade av sina varor. Några kranar syns fortfarande i rött på husen längst bort i bilden.Väldigt ungefärlig promenadrutt.
När jag nu var på fri fot (och trött i sagda fötter) var det lockande med mat. Vi hade gått förbi en Honest Burger efter att vi passerade Tower Bridge så jag passade på att gå tillbaka dit för lite lunch. Beställde in en chiliburgare (förstås) som var riktigt god och mättande. Gick sedan vaggande över just Tower Bridge till Themsens södra sida som jag tycker så mycket om. Vandrade långsamt västerut uppblandat med foton på utsikten och vilopauser på de många bänkarna. Solen sken och det var riktigt behagligt väder.
På Tower Bridge.Utsikt österut. Jag vet inte vad folksamlingen till höger pysslade med, men de hade en hel del publik uppifrån bron.Två…torniga? Näe, det funkar ju inte. 😝Tower Bridge utan störande moment.Tower of London.Några skyskrapor. Walkie-Talkien som jag åt middag längst upp i på lördagen är den längs till vänster av de höga.
Tog en avstickare mot Borough Market, men där var det mesta stängt idag. Virrade dock till alla väderstrecken medan jag var där, så det var nätt och jämnt att jag hittade tillbaka till Themsen igen – och då lite längre österut än där jag gått in mot marknaden. 😝
Det stod ett gäng bronsskulpturer lite överallt som tillsammans berättade en historia. De inbjöd ofta också till interaktion och var väldigt poppis att fota.Den är nästan så tråkig att man inte ens ser att den är där, men det här är London Bridge.Southwark Cathedral och The Shard.Southwark Bridge.Det var bitvis riktigt häftigt ljus tack vare den växlande molnigheten, men man hade inte många sekunder på sig att fånga det.
Började kolla resväg till hotellet när jag närmade mig Millennium-bron och insåg att det skulle bli buss eller gå. Jag var ju i samma område som Sky Garden, så de där bussarna litade jag fortfarande inte på. Såg att det fanns en Hotel Chocolat i närheten av St Pauls så jag började med att styra kosan dit och shoppa på mig all choklad de inte hade i Seven Dials, och sedan packade jag ryggsäcken full och började gå mot hotellet. Så fasligt långt var det ju inte, bara 1,5 kilometer, och det var ju inte som att jag hade gått något innan – visst? 🤪
Millennium-bron bort mot St Paul’s Cathedral.Första gången jag sett någon sitta och spela harpa som gatumusikant! Vackert var det också.St. Paul’s Cathedral. Skulle säkert ha varit in dit någon gång också.The Rookery, ett hotell jag bodde på en gång för några (oooops, 9) år sedan. Men där har man inte råd med mer än en natt eller två, i alla fall om man är jag. Ett av de mest speciella ställen jag provat är det i alla fall!
När jag kom tillbaka till hotellet efter en avstickare in på Co-op stod stegräknaren på över 20 tusen steg, men vem räknar? Ja, stegräknaren gör ju det då, men, ni fattar. 🤪 Tyckte att jag borde fått kredit att använda i hotellrestaurangen då jag skippat städningen flera dagar så jag gick dit och frågade. Snubben bakom disken hade ingen aning och när han gick och pratade med receptionen sa de att jag inte hade något heller. När jag frågade om jag gjort något tokigt sa han bara att jag måste betala om jag ville äta och var allmänt inte så service-minded. Gick till receptionen och dubbelkollade med dem och tydligen hade de kollat någon annan sorts kredit, inte från städningen. Fick mina 10 pund och gick och beställde en köttpaj, för det hade jag blivit sugen på längs vägen när jag sett det på en pubmeny.
Fick betala mellanskillnaden i pris då den kostade 15 och fick sedan veta att det skulle ta 10-15 minuter att få den lagad. Inga problem, jag kunde ju i alla fall sitta ner. Men det tog mer BÅDE 10 och 15 minuter, för efter 22 minuter hade jag inte fått någon mat än. Snubben i baren var dessutom mer frånvarande än närvarande, och flera andra gäster kom dit och gick därifrån igen för att ingen var på plats. Nåväl, till slut kom maten och jag kunde hugga in. Eller försöka i alla fall, för pajskalet var jättehårt. Till pajen serverades pommes (förstås), stekt svamp (från burk) och coleslaw. Potatisen var helt okej, svampen ganska horribel, coleslaw gillar jag inte ens i vanliga fall och pajen var åtminstone ätbar när man väl lyckades äta något av den. Ingen höjdarmiddag med andra ord. Får sikta på något godare imorgon, någonannanstans. Morgondagen ska i alla fall börja med mer magi, då på magikernas hemliga högkvarter. (Förmodligen inte sååå hemligt ändå då. 🤪)
Åt en relativt tråkig frukost på hotellet, checkade ut och åkte spårvagnen in mot centrala Edinburgh igen. Flygbussen gick förbi precis utanför flygplatshotellet, men spårvagnen gick närmare mitt slutmål, så den vann igen. Kliver man på tidigt nog kan man till och med få plats med väskan i väskstället där man INTE behöver lyfta upp den i höfthöjd, så då orkar till och med jag. Bagageracken kunde de faktiskt ha gjort bättre tycker jag. 🙄
Kollade noga hur jag skulle gå efter att jag klev av spårvagnen, men det var varken långt eller krångligt egentligen. Jag är bara inte kompis med kartor just nu. Kom fram till Courtyard by Marriott sådär vid halv tolv, då de flesta mer checkade ut än in. Mitt rum var därför inte klart än, men vi fixade det mesta av incheckningen och så lämnade jag in väskorna här istället och traskade ut i en ovan del av staden. Jag har dock varit så här långt österut förut, när jag letade efter Sherlock Holmes för 10 år sedan. Såg en pub som hette Conan Doyle på väg till hotellet, och bäst av allt – ett Nando’s! Har bott för långt ifrån alla sådana sen jag kom till Edinburgh så jag har inte orkat gå dit.
Började med att gå lite på måfå och följde folkmassan och hamnade då i ett stort köpcentrum. Väskan är fortfarande full och kreditkortet börjar dessutom bli tomt, så shopping var inte bästa tidsfördrivet nu heller, så jag gick snabbt ut därifrån igen, efter att bara ha handlat en dricka.
Hade knappt spenderat någon tid i Old Town tidigare den här resan, så nu gick jag uppöver. Tänkte kolla om det fanns någon biljett till Camera Obscura tillgänglig, annars fick det bli fler adventure labbar. Råkade ta News Steps upp till Old Town, och det kanske är en av de jobbigaste trapporna upp – i alla fall av de jag testat. Men till slut var jag uppe på the Royal Mile igen. Som var fullproppad med turister, och inte bara en säckpipsblåsare. En skulle precis börja, och blåste mest bara en ton, så jag började fundera på om han behövde stämma pipan. Och märks det överhuvudtaget? 😝 Nejdå, jag gillar ju fortfarande säckpipor, men de kanske är lite jobbigare för hjärnan nu. Blir dock tårögd av Scotland the Brave än. 🥹
Kom upp till Camera Obscura efter en massa zick-zackande mellan turistgrupper, och fick höra att första lediga biljetten fanns klockan 17 och att det gick att boka på internet. Klockan var väl då inte ens 13, så det kändes lite väl länge att vänta. Funderade på någon annan attraktion eller guidad promenad, men allt var fullbokat i ett par timmar. Så kan det gå när man inte hinner/orkar planera i förväg. Nåväl, labbarna var inte fullbokade så jag gick iväg nedöver the Mile med några avstickare för att logga ett gäng sådana.
St Giles Cathedral från baksidan. Statyn är den äldsta som är gjord av järn, om jag minns rätt från spökpromenaden. För ett gäng år sedan fick den tydligen en spricka, och började fyllas med vatten när det regnade. För att förhindra ytterligare skador borrades ett litet hål, så i några minuter blev den en kissande häst-staty. 😝 Edinburghs Mercat Cross.
Första delen var ju väldigt bekant, då jag virrat runt här på mina tidigare besök. Kände mig dock lite modigare och mer nyfiken på att titta in i fler closes nu, så lite nytt fick jag se också. Efter ett tag kändes det dock mer obekant, och jag insåg att jag inte varit så långt ned på the Mile till fots förut. Hop-on-hop-off-bussarna svischade dock förbi lite då och då så förmodligen har jag åkt buss därigenom men det hade jag inget minne av. Området jag kommit till kallades Canongate, och låg utanför stadsmuren när det fanns en sådan.
Old Fishmarket Close.En ”spökskylt” som refererar till företag som inte längre är kvar.Och här är fabriken som skylten refererade till. Ingen aning om vad som försiggår där nu.Pirrie’s Close……som ledde till det här huset. Tjusigt och oväntat från grå och trånga Royal Mile.
En bit ned kom jag till en tjusig byggnad på vänster sida – the Tollbooth – och mittemot det fanns The Edinburgh Museum med utställningar om stadens ursprung. Det lät ju intressant, och var dessutom gratis, men först behövde jag få i mig lite mat. Hade letat någon enkel lunch i närmare en timme nu och magen knorrade. Behövde ju dessutom se till att få med mig ett ordentligt kvitto där det stod vad jag handlat för att förhoppningsvis kunna få pengarna återbetalda av SAS så småningom. Bredvid museet fanns det ett kafé som hette Vivo, och i brist på alternativ så gick jag in där. Beställde en breakfast bagel fastän klockan var 15, för den innehöll bacon. Och stekt ägg och ost. 😋 Dock var själva brödet lite väl sött, och jag saknade en rejäl chilisås att ha till. Kanske borde ha köpt en liten flaska att ha i handväskan? 🤔
Tolbooth Tavern, och även ett museum.Museum of Edinburgh. Kaféet jag åt på är precis i vänterkant av bilden, så inte långt bort.
Nåja, det gick ner och jag fick mitt kvitto och gick sedan in på museet. Men då kände jag att hjärnan började protestera. Fransoser var irriterande, och barn var irriterande, och alla som pratade var irriterande. De knarrande golven var också irriterande. Min axel som gjort tokont i ett par dagar för att jag lagt mig fel i sängen en stund var definitivt väldigt irriterande. Så det blev ett ganska kort besök och jag kollade bara närmare på sånt som jag fann intressant. En av labbrundorna hade t.ex. temat Edinburghs vatten, och här i museet fanns trärör som använts för att forsla vatten från en närliggande sjö när Edinburgh-borna förorenat sitt eget vatten för mycket. En annan intressant grej var modellerna av Old Town och Canongate från förr i tiden – då var det stor skillnad på hur mycket byggnader som fanns i de olika delarna, medan det nu är mer lika tätt i bägge.
Glasmojäng som kallades Epergne. Den var designad för att stå mitt på bordet och skålarna kunde fyllas med frukt, nötter och andra godsaker. Eller blommor. Den här ser ut att ha varit med i Skönheten och Odjuret och dansat runt lite innan den stelnade igen, då vissa skålar saknades eller satt lite skevt. Enormt maffig, dock.Modell över Edinburghs Old Town, från jag minns inte när. Stadsmuren längst till höger i bild.Modell över Canongate från samma tidsperiod – muren nu till vänster i bild. Reflektionen av min snygga turkosa jacka bjuder jag på. 😇Innergård bredvid museet, som ligger i huset till höger.
En labbpunkt i vatten-serien fanns precis vid museet, och för att lösa den behövde jag hitta en poet som skulle stå på trottoaren mittemot. Spanade efter någon staty, men det fanns det inte där. Hittade en inskription i en stenplatta om Adam Smith, men han var ju ekonom, inte poet. Inte funkade det med Rabbie Burns heller, som väl annars är klassikern. Till slut hittade jag dock en inskription i en annan stenplatta till en Scots Poet, som jag inte minns namnet på nu, och då fick jag äntligen rätt svar på frågan.
Nästa labbpunkt var i Royal Mile-serien, och den var nog bäst av de jag sett under dagen. En liten undangömd trädgård som man kom till genom en smal kullerstensbelagd close. Tyvärr var jag inte ensam om att ha hittat dit, då det var fullt med folk på varenda bänk därinne. Min tänkta vilopaus för att skona hjärnan blev det alltså inget av med. Gick vidare mot nästa labbpunkt som blev dagens sista istället.
Inbyggd pool! Eller vattenpöl, i alla fall.Vet inte varför jag tycker bäst om taggiga blommor, men det gör jag. De är väl lite mer udda, kanske.Mer trädgård.
Sedan befann jag mig vid botten av the Royal Mile, och här vet jag i alla fall att jag svischat förbi i en buss en eller två gånger förut. Skotska parlamentet finns på ena sidan av vägen, och Holyrood Palace där kungligheterna bor när de kommer hit är på andra. En hel del turister som fotograferade både hit och dit fanns det också. Speciellt som man ser Arthur’s Seat bra därifrån också. Här blev jag sittande i min egen lilla värld ett tag, då det i alla fall fanns gott om sittplatser. När jag sen kom på att jag skulle fota lite över till the Queen’s Gallery hade dock alla andra också kommit på det, så tålamodet tog slut innan jag fick tag i någon bild. Gick istället över vägen och kollade in genom grinden på palatset, och gjorde sen ett nytt försök. Till slut lyckades jag.
Queen’s Gallery och andra turister.Skotska parlamentet till höger och Arthur’s Seat i bakgrunden.Holyrood Palace.Dörren till Queen’s Gallery, där alla ville fotografera/s.Fejkfönster på Queen’s Gallery. Undrar om det har en målning av himlen på insidan?
Hade sedan en 20 minuters promenad till hotellet, och två vägval. Det ena gick förbi Nando’s, så det var ett ganska lätt val. Speciellt som det hade minst uppförsbackar också. Relativt lugn väg, både när det gällde folk och bilar, vilket var skönt efter hektiska Royal Mile. (Justja, på tal om bilar. Medan jag satt vid parlamentet, vid en rondell, så kom det en rolig ”taxi” med en tjusig fjäder på taket och körde förbi. Och sen ett varv till. Och ett varv till. Och ett till. Minst tre varv i rondellen blev det, så jag hann se webbadressen cab-arette.co.uk . Det var tydligen en guidad tur med en twist, som hemsidan säger. Såg skitskojigt ut, men den var också fullbokad när jag kollade.)
Fick lätt bord på favvorestaurangen, och behövde inte fundera länge på vad jag skulle beställa. Tyckte dock jag fick vänta ovanligt länge på att få maten, det tog hela 20 minuter. Precis när jag skulle fråga efter den dök den dock upp. Stark kyckling är ju alltid gott, så även idag.
Traskade sedan ned till hotellet och fick göra klart incheckningen. Hade fått rum på våning 3, så jag blev lite paff när jag då skulle åka NER i hissen. Receptionen var tydligen på våning 5, fastän jag gått in rakt från gatan. Tänkte sedan på de enormt branta gränder jag sett mellan husen här, och insåg hur det måste ligga till. 😅 Stort rum är det i alla fall, och det verkar ha USB-uttag på rätt ställen här också. Fick dock börja med att tvätta lite kläder, då jag bara har ett par shorts som är rena och riktigt sånt väder ska det inte bli de här dagarna. Man KAN lämna in tvätten till receptionen också, men de vill ha över 100 spänn per bralla för att fixa det…får se om jag blir så desperat.
Dags att lämna Edinburgh och Skottland för den här gången, och återvända till Sverige. Planet till Arlanda skulle gå 17:40, så det finns lite tid kvar för att njuta av sista semesterdagen. Började med sovmorgon, packade i godan ro och kollade vikten på resväskan – ganska precis 23 kilo enligt min resevåg. Oooops. Tyckte inte jag hade handlat så mycket, och hemma visade vågen att väskan bara vägde runt 15. Fick dock inte med mig officiellt vad den vägde. Inte läge för en massa shopping alltså.
Checkade ut och lämnade in väskorna i bagagerummet för att slippa släpa på dem, och var ute vid 10:30. Hade sett någon pub som serverade brunch på lördagar och söndagar nära hotellet och siktade ditåt, men när jag närmade mig var jag inte sugen på så mycket mat. Såg istället Victor Hugo på andra sidan gatan, där jag hittade en god smörgås när jag precis landat i Edinburgh, så jag vände dit istället. Köpte en likadan macka, med ett berg av pastrami, och den här gången lyckades jag fota den så det syntes också. 😝
Pastramibergsmacka.
Kollade när jag borde vara på flygplatsen, och incheckningen för SAS skulle tydligen inte öppna förrän 2,5 timme innan planet skulle gå. Ingen mening att åka dit före 15 alltså. Det gav mig 4 timmar att hitta på något med, och ingen stor kamera hade jag med mig. Jag hade lite adventure labs kvar att göra och en runda fanns i Princes Street Garden, så det kändes lagom avancerat. Hittade även en virtuell och en earth cache som kändes överkomlig att göra, så där gick det åt lite tid. Fick även agera fotograf vid Ross-fontänen. Det gör jag så gärna. Erbjöd mig det efter spökpromenaden i tisdags också, med kommentaren ”jag springer inte så fort”. Ifall jag skulle stjäla deras telefon, alltså. 😝
Björnen Wojtek, polsk soldat som fick pensionera sig på Edinburgh Zoo.Ross-fontänen framför Edinburghs slott. Många ville bli fotade här. Och en liten unge tyckte att hennes Mamma var hemskt ”embarrassing”…trodde inte sånt började förrän i tonåren, men hon kunde inte ha varit mer än 6-7 år…Elefantstaty.Litet hus, som fortfarande är privatägt, finns också i parken.
Var kvar i trädgården lagom tills kanonavfyrningen från slottet, så den här gången kunde jag både titta och filma, och inte bara hoppa till av ljudet. Gick sedan upp till Rose Street och Thistle Street och tog sista tre labbpunkterna på den rundan också. På Thistle Street blev jag också inlockad i en butik av turkosa plånböcker som jag såg när jag gick förbi, men till slut blev det en ganska mörkt blå, i ålskinn.
K-boom! Nä, så bra timing har jag inte, det är en skärmdump från filmen. 😝
Nu började det bli dags att ta sig till flygplatsen, och jag hade fortfarande lite att göra. Hade tänkt fylla på lagret med lush-grejor, men då väskan var tung höll jag mig till det som var i fast form så jag kunde lägga det i handbagaget. Förutom en burk av Retread. Expediten som hjälpte mig förra gången jag var dit rekommenderade det för att förhindra skavsår på fötterna, och jag fick med mig en liten provburk som räckt hela resan. OCH JAG HAR INTE FÅTT EN ENDA BLÅSA!!! Inte ens under vänster lilltå. Det har inte hänt på länge. Svängde också in på Bravissimo för att hämta en behå jag beställde sist jag var dit, och sen var det raka spåret till hotellet. Hämtade väskorna, packade inköpen och gick ner mot spårvagnen igen.
Och DÅ började det regna ordentligt. Det hade småskvätt lite av och till tidigare under dagen, men knappt så man märkte det. Till på köpet skulle tydligen alla och deras mostrar åka spårvagn precis då, för tågen var fulla och hållplatsen också full. Tror inte riktigt på att Edinburgh-borna verkligen hatar spårvagnarna så mycket längre. En kvinna frågade mig om jag skulle med spårvagnen, och jag nickade. ”Eventually”. 😝 Till slut fick vi plats på tredje tåget som kom, men det fylldes också på med mer folk och blev knökfullt. Vid Murrayfield-stadion blev det dock betydligt bättre plats, så jag gissar det var någon spännande match på gång. Större delen av resan kände jag att jag ville hålla med dem som rekommenderar bussen över spårvagnen till och från flygplatsen, men så länge man inte åker samtidigt som någon match tror jag att det är helt okej ändå.
Väl framme var det inte övertydligt var jag skulle lämna in väskan, och det fanns inga SAS-automater som faktiskt skrev ut några bagageremsor, så jag fick ställa mig i kö. Det var jag ju van vid nu i alla fall. Den här rörde sig dock inte lika snabbt, men till slut kom jag fram och fick väga väskan. Ooooops, 24,4 kilo. Men väldigt snäll människa bakom disken som sa att ”vi säger att den väger 23”. 😅
Bort och upp till säkerhetskontrollen, och – där var det också kö! Tjoho. Ganska bra fart på den dock, men när jag precis kom fram blev jag ombedd att vänta då det var fullt överallt och bandet närmast skulle stänga. När det till sist blev min tur gick allt jättebra, väskorna kom igenom utan knussel och det gjorde jag också. Kom in i avgångshallen, kollade skärmen och såg att gate för flyget skulle meddelas 16:40 vilket var om cirka 20 minuter. Tittade ned på telefonen och såg notis från SAS-appen – ”Flight cancelled”. ”Are you serious? Again?” Frågade jag högt. Ja, jag pratar med mig själv på engelska. 🤪
Funderade på om jag skulle gå till någon restaurang och äta medan jag väntade på mer info, men hittade inget som såg gott ut. Ville heller inte bli fast ifall jag skulle behöva röra mig kvickt. En stund senare kom det ett utrop om att passagerare som skulle till Arlanda skulle gå till bagage-utlämningen för att ta tillbaka sina väskor innan de lämnade flygplatsen för att vänta på mer information från SAS. Så jag traskade dit och såg inga väskor, och ingen information, och några fler vilsna passagerare. Ingen personal där heller, och SAS infotelefon hade stängt för dagen – någon representant på plats här har de inte. Efter sådär 20 minuter kom i alla fall väskorna, så vi gav oss av i jakt på hotell. Det fanns tre stycken här intill flygplatsen, och det första jag kom till, Hilton, var fullbokat. På nästa, Moxy, fick jag dock plats så jag bokade in mig över natten.
Strax efter att jag kommit upp på rummet fick jag ett nytt mail från SAS. De hade bokat om mig på ett nytt flyg till Stockholm. PÅ TORSDAG. Nu var det alltså lördag. Först blev jag chockad. Två sekunder senare blev jag glad. Betald extra semester! 😁🥳 Hade egentligen längtat hem tidigare i veckan, men inte de senaste två dagarna, då ville jag hellre stanna kvar – och nu fick jag det. Men jag ÄR oskyldig – tror jag. 😇
Hade ju inte ätit något mer än en pastrami-macka under dagen, så jag gick ner och käkade lite middag medan den fortfarande serverades. Kycklingcurry med ris och bröd, och riktigt gott. Inte superstarkt, men inte utan chili heller. Bokade sedan in mig på ett hotell mer centralt för resten av förseningen, och hoppas att jag inte tagit ett som SAS tycker är för dyrt – de ersätter ”rimliga kostnader” för mat och boende, men det beror på vems uppfattning av rimligt de går efter.
Skönt rum och coola belysningsdetaljer hade jag i alla fall, men det glömde jag bort att fota mitt i alltihopa. Under sängen fanns det t.ex. en rörelsestyrd belysning som tändes om man satte fötterna på golvet i närheten – kanske praktiskt, kanske onödigt. Men man slapp slå tår och knän i sängen om man gick upp i mörkret i alla fall. Gillade dock inte färgschemat och tvålen – rosa. Och eventuellt med jordgubbsdoft. Alldeles för sött luktade det i alla fall.
Då var det dags för en till planerad höjdpunkt på min resa, som dessutom finns med på hinklistan. Dunnottar Castle, ett av de mest dramatiskt belägna slotten i Storbritannien som jag länge velat besöka (fotografera). För att ta sig dit är det ”bara” att ta sig till Stonehaven lite söder om Aberdeen och gå ett par kilometer uppe på klipptoppen. Är man trött går det också bussar som stannar sådär 700 meter från slottet, och sen är det nerförsbacke.
Dock är man inte färdig där. Vill man ut och utforska slottet istället för att bara ta fina vybilder är det först en lååååång trappa ner, och sedan en halvlång trappa upp igen. Och sen ska man tillbaka också.
Jag har ju känt mig rätt seg nu i några dagar, och trots att jag försökt ta det lugnt har det inte lyckats så bra. Energin var fortfarande låg när jag vaknade även om jag tagit mig i säng relativt tidigt. Lyckades i alla fall packa kameraväskan och packa mig iväg sådär kvart över 8 så jag hann köpa en baconmacka och kliva på 9:04-tåget mot Stonehaven. Tåget tar bara 19 minuter, jämfört med bussen som skulle ta 39. När jag kom fram insåg jag dock att det var minst en kvarts promenad till centrala Stonehaven, där bussen förstås stannar. Ingen direkt tidsvinst med andra ord.
Jag var också rejält trött redan när jag klev av tåget. FirstBus-appen och Traveline Scotland-appen var till dålig hjälp, men jag såg en pil till en busshållplats där jag inte heller hittade någon bra info. På hållplatsen mittemot stod det dock en hjälpsam man som undrade om jag visste vart jag skulle. Han sa att jag kunde ta en buss ned till centrum och en annan buss vidare till slottet därifrån, eller gå hela vägen. Just då kändes det som att jag borde kunna gå, bara för att slippa krångla, så jag traskade ned mot centrum.
Lätt men väldigt tråkig väg ner, och ungefär halvvägs kände jag att ryggsäcken var för tung och obekväm och allt var bara jobbigt. Sökte lite annorlunda i Traveline-appen och såg att en buss skulle gå ut till slottet ganska snart efter att jag skulle komma ner, så jag ändrade planen och gick mot hållplatsen istället. Den var i alla fall lätt att hitta, och en stund senare kom det en buss också, så jag klev på och köpte biljett. Och sen blev vi stående där. Det var något strul med bussen så chauffören hade ringt på hjälp. Efter sådär 25 minuter hade de övertalat datorn i bussen att allt var okej, så vi kunde åka. Precis då dök det upp två andra turister som också skulle till slottet.
Fick hjälp av både chauffören och en medpassagerare att kliva av på rätt ställe, och sedan var det bara att gå ner mot slottet. Först kom man till en parkering där det också fanns en liten servering. Dock inga toaletter – det fanns bara ute på slottet, efter att man betalat in sig. Gick förbi parkering och servering och ner mot själva slottet. Det fanns en fin utsiktspunkt på höger sida av en ravin så jag började med en sväng dit. I lilla uppförsbacken tillbaka därifrån var benen så tunga att jag började undra om jag skulle behöva ta till min nödplan och bara fotografera utifrån och sen ta bussen tillbaka.
Vy mot slottet genom ravinen.Vy från högra sidan av ravinen.
Gick i alla fall ner mot slottet på ravinens vänstra sida och kom fram till trappan ned. Det fanns några välplacerade bänkar där ovanför som jag satt och vilade på en stund, och beundrade utsikten. Folk tog bilder av varann och av sig själva och efter ett tag ville jag också göra det. Selfies med ett stort ansikte och litet slott tyckte jag inte var så roligt, så när det var lite lugnare med folk ställde jag upp kameran, siktade och körde lite fjärrstyrd fotografering via en app i telefonen. Funkar i alla fall hyfsat, även om kameran och telefonen inte alltid vill vara kompisar. Förmodligen såg jag rätt skojig ut, men för mig var det nog det som behövdes. Tog ett par foton till och började sedan gå nedför trappan.
Om man låtsas vara stark tillräckligt mycket, kanske man känner sig så också? 🤔
Trappstegen var rätt breda och extra jobbiga bara att gå nedför, men jag tog några fotopauser även om jag insåg att jag skulle behöva dem mer på vägen upp. Väl nere var det bara att fortsätta upp till slottet. Den trappan var på sätt och vis mer bekväm, då trappstegen inte var lika djupa. Men det var ju uppåt. 😝
Trappa ner, bort och upp. Men det som syns i bild är bara kanske en tredjedel av trappan ned. Det finns en liten avsats med en bänk precis utanför vänster bildkant där trappan vänder mot fotografen. De breda trappstegen gjorde dock att det inte var några problem att stå och vila (fotografera) när man behövde.
En bit upp i slottet fanns biljettkiosken där jag löste in mig och köpte en guidebok. Svängde sedan vänster och uppför lite fler trappor. Kom fort till ett rum med mycket information och en modell över hur slottet kan ha sett ut när det var i helt skick. Inte långt efter mig kom dock en enorm grupp med människor, så det blev fort trångt. Väntade på att de skulle gå vidare innan jag långsamt följde efter. Läste i guideboken medan jag väntade att man inte alls behövt trappa ner och trappa upp för att ta sig till slottet när det byggdes, utan det fanns en smal landsförbindelse i klipphöjd. Den grävde man dock bort för hand för att göra slottet ännu enklare att försvara. Det fungerade säkert, jobbigt nog att ta sig hit nu när ingen skjuter på en.
Lejonkulan. Man kan lätt tro att det är ett bildligt namn, men här fanns det faktiskt ett lejon. På 1500-talet var det populärt att äga exotiska djur och slottsherren hade skaffat sig ett lejon som han höll här. Hans fru hade dock svårt att sova på grund av lejonets rytanden på natten och fick det avlivat. Då skaffade slottsherren en björn istället.Tunnel och trappa i kärntornet.Vy från kärntornet ned mot stranden på södra sidan.Vy ner mot stranden på norra sidan. Biljetten köper man i den lilla blå kiosken.
Dunnottar är ett rätt stort slott med mycket roligt att utforska (fotografera) och det är också rätt välbesökt. Det sägs att det är lugnast på morgonen, men så tidigt hann jag ju inte dit. Det kändes som att det var mer än en turistbuss som stannat till där under tiden jag var där, även om Rabbie’s inte hade turer dit just på måndagar. Det lugnade ned sig lite mitt på dagen, då folk på turbussar säkert åt lunch någon annanstans eftersom det inte finns något kafé ute på slottet. På eftermiddagen kom det dock en ny laddning med folk och det blev längre väntan igen om man ville få vybilder utan människor i. Vissa gånger var det bara att ge upp och gå vidare till något annat.
Smedjan längst fram till vänster, ett magasin i mitten och kärntornet längst bak i bild.Insikt från en av dörrarna till stallet. Ja, vy in mot slottet, alltså. 😁Waterton’s Lodging. Här hade jag velat fota mer, men det kom ju folk och satte sig på bänkarna, helt utan hänsyn till att jag inte ville ha med dem på bild. 😝Utkikspost där soldaterna kunde spana ut över havet. De kunde också avfyra kanoner som stod uppe på vallen som börjar i bildens vänstra kant.
Värst var ändå de barnfamiljer där ungarna gick runt och illskrek och föräldrarna inte brydde sig. Blev inte förvånad över att de var fransoser, tycker ofta de inte visar så mycket hänsyn mot andra. Vid ett annat tillfälle var det en liten tjej som gick runt och visslade gällt. Visslande människor är ett av de ljud som gör allra mest ont i min hjärna, så då var jag inte så glad. Konstigt nog funkar fågelsång väldigt mycket bättre – även om det borde röra sig om ungefär samma ljudfrekvens.
Vattencisternen framför västra längan och ”Drawing room”. Det finns ingen brunn på slottet, så istället byggde man en 7,6 meter djup cistern som fylls av regnvatten. Det verkar ju fungera bra än.Köket i östra längan.Obligatorisk vattenbild när man hittar så här tjusiga klippformationer.Tjuvhålan. Här kunde man stoppa in de som begått mindre brott i några dagar, så tänkte de sig förmodligen för några gånger extra innan de hittade på mer fuffens.Klippor med fåglar på är också obligatoriskt!
Mot slutet av mitt besök hamnade jag i en sal där en tjej som jobbade på slottet höll på och fixade lite med några bord. Hon putsade dem med kaffesump för att få bort repor i träet, och det verkade funka finfint. Jag hade börjat oroa mig över trappan upp på andra sidan och hon sa att hon känt sig i fin form innan hon började jobba där förra veckan. Hon jobbade tre dagar då och spenderade resten av veckan i säng eller med fötterna i högläge sa hon – vet inte hur mycket överdrift det var. Men jobbar man därute blir det ju inte bara en tripp uppför trappan. Dessutom behöver de ju fysiskt bära med sig allt de ska använda under dagen, och ta med skräpet därifrån igen, så det blir tung last för dem också. För mig kändes det då bättre att jag i alla fall bara behövde ta mig upp EN gång. Och de flesta av mina extra kilon var ändå inbyggda…🤪
Eldstad och hörn av kaffesumpat bord.Fin sittplats. Fast sitter man där missar man ju utsikten.Men då kan man titta upp i taket istället. 😁Kaffesumpande in action!
Satte mig sedan på en tom bänk och mumsade i mig lite proviant, då det började bli länge sen morgonens baconmacka. Det kändes också tråkigt att lämna slottet utan några bra bilder på det med mig i, så jag tog ett extra varv och spanade efter lite bra ställen. Skulle verkligen vilja ha en klon så att jag både kan fota och posera samtidigt – köpte en litet gorillapod-stativ innan den här resan men problemet med det är ju att det behövs någonstans att fästa det. Tror det får bli ett fullstort resestativ till nästa resa – funderade på ett nu också men det kändes lite stort och tungt. (Och dyrt!) Jag har dock saknat det minst 3 gånger redan så det kanske är värt.
Fikasällskap.Eldstad och vapensköldar för William, sjunde ”Earl Marischal” på slottet, och hans hustru grevinnan Elizabeth Seton, i Marischal Suite.Bowlingplanen framför västra längan.
När jag såg en annan person stå framför bågen i smedjan insåg jag att det skulle bli en skitbra bild, men där framför var det bara platt gräsmatta. Tog mod till mig och frågade en passerande familj om någon av dem kunde ta ett foto av mig. Mannen gjorde det, men inte som jag hade velat ha det, med hela huset med på bilden. När de hade passerat ur synhåll frågade jag istället en dam som också gick runt med en riktig kamera, och beskrev lite mer vad jag var ute efter. Hon lyckades bättre. 😅 Efter det började en efter en vilja bli fotograferad under den bågen, så jag fick vara trendsättare. 😂
Trendsetter Lizzan, under bågen i smedjan.
Överhuvudtaget var det egentligen många som gick runt med separata kameror på slottet, många fler än jag sett på andra ställen. Det beskrivs dock som en fotografs paradis, vilket jag kan hålla med om. Och lik förbaskat så är det i alla fall enklare att få till bra foton med telefonen i vissa situationer. 🙄 Det gör mig både lite irriterad och lite glad, för det ger mig bra bilder, men det känns ju dumt om stora dyra kameran inte behövs också. Andra gånger är jag dock definitivt glad över att ha den friheten som stora kameran ger, så än har jag inte släpat med den i onödan. Så många gånger. 😝
På väg ut. En sådan här tunnel kallas Pend och är brant och trång. Det finns två av dem på slottet och mellan dem kan försvararna stå uppe på vallar och skjuta ner på invasionsstyrkan. Som idag mest bestod av turistbussar och en och annan viking.
I mångt och mycket försökte jag nog mest fördröja klättringen uppför trappan så länge som möjligt, men till slut gick jag mot utgången. Tjejen i biljettkassan var inte lika pratglad som hon som polerade bord, men bytte några ord med henne också. Och sen såg jag att jag missat ett rum på vägen in före biljettkuren så det måste jag ju kolla (fotografera) på vägen ut. Där var jag riktigt glad över och imponerad av telefonkameran också.
Tidigare (?) invånare i fängelsecellen i vaktrummet vid slottets port. Man såg knappt nåt alls därinne utan ficklampa, men så här bra bild fixade telefonen – utan blixt. Behövde bara hålla den någorlunda still i 3 sekunder. 😱
Diverse bilder senare var jag i alla fall ute ur slottet. Det fanns en strand intill som man kunde gå ner till, men även om jag ville fördröja klättringen så ville jag inte lägga till MER klättring på köpet. Framåt, och uppåt var det som gällde. Till slut gick det faktiskt ganska bra. Tror jag tog 3 pauser för att fotografera (hämta andan) men jag var nog ändå piggare i benen när jag kom uppför trappan än när jag hade kommit ner till den på förmiddagen.
Tunnel genom klippan som slottet står på. Mest en anledning att inte börja klättra riiiiktigt än.Vy från avsatsen en bit upp i trappan. Bänken där användes flitigt.Trött och glad och UPPE!!!Bästa vyn är nästan från toppen av trappan.
Gick upp till serveringen och köpte mig en Scottish Hot Dog med lök och ost och det var en rejäl korv i typ en hel baguette. Väldigt god också, inte bara för att jag var utsvulten. Saknade dock en chilisås bland såserna. 😝 Funderade på om jag skulle gå upp till busshållplatsen eller om jag skulle gå de 3 kilometrarna in till Stonehaven, men tyckte det kändes jobbigare att gå till bussen – det var ju uppförsbacke. 🤪
Tog en till sväng till högra sidan av ravinen då solen flyttat på sig bakom molnen och gav lite annat ljus, och hittade även ett staket jag kunde sätta fast gorillapoden i för att ta några till selfies. Funderade på att gå runt en vik till nästa udde för att få en annan vy till slottet, men det kändes lite dumt att gå åt ”fel håll”. Får göra det nästa gång jag kommer hit.
Kunde man flyga hade det ju varit enklare att ta sig hit. 😝Som de här rackarna, till exempel.Eller som den här rackaren.
Började sen gå in mot Stonehaven. Det finns en finfin gångväg uppe på klipporna och det är inte bara slottet som är fint att titta på. Dock blev det många ”tittar” (foton) bakåt mot slottet också, så många att det förmodligen tog dubbelt så lång tid att gå första halvan av vägen som det borde ha gjort. Fotade fullt ett minneskort och tyckte att nu fick det vara nog, men det tog inte lång stund innan jag stannade och bytte till ett nytt. 😂 Totalt blev det nog kanske 1600-1700 foton den här dagen…😳
Trevligaste vyn var nog här precis på nordsidan av närmaste bukten.
Mellan Stonehaven och slottet finns Stonehavens War Memorial, högt uppe på en kulle och lätt att se från båda hållen. Gångvägen gick förbi en bit nedanför, men jag kände inte för att traska upp dit även om det säkert varit fin utsikt. När jag passerade där fick jag också min sista vy av slottet, då vägen sedan gick nerför. Det var sen lättare att hålla tempot uppe och kameran kvar i väskan, och vid 17:30 hade jag nått utkanten av Stonehaven. Skulle jag upp till tågstationen skulle jag ha en dryg kilometers väldigt tråkig promenad uppför en backe kvar efter runt 1 kilometers lite roligare promenad nerför en backe, så jag bestämde mig för att kolla busstiderna. Det skulle gå en buss vid 18, och även om tågen gick oftare än bussarna så skulle jag inte spara någon tid med tåget utan komma fram ungefär samtidigt till Aberdeen. Det skulle visserligen kosta lite extra med en ny bussbiljett, speciellt som jag köpt returbiljett på tåget, men av tid, energi och pengar kändes pengarna minst viktiga. Skulle jag ha planerat den här turen med det jag vet nu hade jag istället köpt en returbiljett direkt från Aberdeen till Dunnottar, och eventuellt gått in till Stonehaven ändå och tagit bussen tillbaka därifrån. Tåg är inte alltid smidigast häruppe.
Stonehaven War Memorial.Stonehavens hamn från ovan.
Hittade tillbaka till samma hållplats som jag åkt från ut till slottet, och en stund senare kom bussen till Aberdeen. Väldigt trevlig chaufför, och den här gången funkade bussen utan strul också. Längs vägen såg jag även en sista glimt av Dunnottar medan vi svischade iväg. När vi närmade oss Aberdeen såg jag även en tjusig park utanför fönstret. Kollade kartan, och – det var Duthie park, som jag missat i lördags. 🤦♀️
Hoppade av vid Union Square, gick upp på Nando’s där samma servitris som sist tog emot mig. Hon kände igen mig också, och jag fick till och med samma bord. Tog inte exakt samma mat, men nära nog. Med lite kryddig kyckling i magen gick det sedan hyfsat att traska upp till hotellet, kolla bilder och packa, medan det var pubquiz nedanför. Min högra fot som började spöka förra året men varit rätt lugn nu ett tag hade dock blivit väldigt ilsken igen – den verkar inte gilla slott. 😔
Har inte varit jättenöjd med boendet då rummet varit rätt obekvämt och ogenomtänkt, men just ljudet från puben har oftast varit helt okej. Ja, det har varit högljutt och nej, jag kommer inte att boka samma ställe igen, men det har mer varit trevligt sällskap än irritationsmoment. Toapappershållaren på toaletten har varit mer av ett irritationsmoment, men kanske inte tillräckligt för att jag inte skulle återvända om det var bara det…😝
Det SER kanske helt okej ut, men försöker jag sätta mig där så sticker rullen bort från hållaren. Och sedan trycker hållaren in sig i armen på mig, även utan rulle. 🙄 En annan fiffig detalj i badrummet är att handdukshållaren är gömd bakom dörren till duschen när man öppnar den – alltså när man ska ut ur duschen.
Idag var det dags för min andra inbokade tur med Rabbie’s. Denna gång skulle vi runt nordöstra kusten i en triangel från Aberdeen. Det var lite mer humana tider på denna, så vi skulle starta klockan 9. Hade sett att det fanns gott om matställen vid busstationen igår, så frukosten kändes löst. Siktade på Gregg’s, men det var det fler som gjorde, för där var det lång kö. Jag hade inte kommit fram i så jättegod tid till stationen, så jag gick vidare till nästa ställe. Där var det också kö, fast inte lika lång. Hade sett en Costa längre in i byggnaden och gillade ju baconsmörgåsen jag köpt där i Inverness, så traskade ditåt. Ingen kö. 😅
Hittade stället där bussen skulle gå ifrån men där stod det en helt annan buss, och inget stod det på skärmarna. Hann lätt mumsa i mig mackan innan Rabbie’s-bussen swishade in på hållplatsen bredvid. Lite mindre och trevligare gäng idag, vi var 11 pers och de flesta någonstans mellan kanske 25 och 55. De flesta lyssnade också på vad guiden sa och reagerade. 🥳 Dock tyckte jag själv att han var lite jobbig att lyssna på – han pratade så hackigt att jag hann glömma vad han pratade om innan han fortsatte med nästa mening – eller ens nästa halva av samma mening. Han blandade också ihop många ord och namn, men när man väl fick ordning på historierna så var de intressanta.
Vi började med att köra snett norrut-västerut för att ta oss upp till norra kusten och första stoppet på vår rundtur, Spey Bay. Spey Bay är där floden Spey rinner ut i havet, och här finns det möjlighet att se delfiner, uttrar och fiskgjusar, men ingen av dem ville visa sig för oss idag. Det fanns dock gott om sten. 😝
Tänk om hela det här blogginlägget bara innehåller såna här bilder? 😝Okej då, vi tar väl en pinne också.Nejdå, lite roligare än så ska vi ha det, även om det BLIR mycket sten i olika former. Här framför floden Spey.Enda fiskgjusen jag såg idag.
Vi åkte sedan vidare mot en av dagens höjdpunkter, Bow Fiddle Rock. Det är ”bara” en klippformation ute i vattnet, men det var inte så bara. Det fanns också en grotta intill som man kunde klättra ner i, men det kände inte jag att jag kunde idag. Det var BRANT. Kanske om vi haft mycket mer tid på oss.
Min nya favorit!Fiddeli-diddeli, catch and riddle me quick or I’ll be gone, gick jag och nynnade på här. Från en irländsk låt som heter the Leprechaun, så inte särskilt relevant annat än fiolen…
Sedan var det dags för vårt lunchstopp, i Cullen. Cullen är känt för sin soppa på rökt fisk, Cullen Skink, och det skulle det finnas möjlighet att äta på lunchen. Kaféet som skulle servera det hade dock stängt för semester, och hotellet som var det andra rekommenderade stället hade det bara som förrätt. Jag hade inte lust att spendera en massa tid och pengar på tvårätters lunch när vi hade åkt förbi en sån vacker hamn och så mycket fina vyer vid vattnet. Centrum där vi blev avsläppta var dessutom uppför en rätt rejäl backe så skulle man hinna fota var det bäst att vara kvick. Köpte mig ett paket mackor och en dricka och satte mig på en bänk halvvägs ner till hamnen – riktigt tjusig utsikt.
Jag satt en bit nedanför bussen.
Mackorna gick väl åt på sådär 10-15 minuter, så sedan kunde jag fatta kameran igen. Det fanns en urtjusig järnvägsbro som jag försökte hitta någon bra vinkel till utan att behöva gå jättelångt, en hamn och fler stenklippor i vattnet åt andra hållet. I hamnen var det dessutom full rulle med kajakande, SUP och spöfiske. Jag fastnade dock mest vid klipporna där vågorna slog emot och bildade spray. I alla fall lite. Men precis när jag lagt undan kameran och skulle gå därifrån kom det några rejälare vågor – fast inte hann jag upp med kameran i tid innan de lagt sig igen inte. 🙄
Typiskt havslandskap för dagen.Mindre typiskt. Undrar om det finns någon historia bakom blommorna? De är förmodligen inte till fiskmåsen…SUP och paddling i hamnen. Flaggan uppe på kullen i bakgrunden visar var slottet i Cullen stod en gång i tiden.Järnvägsbro. Tågen går inte hit längre, men bron står kvar.Infart till Cullen.
Det gick bättre uppför backen än jag trott, men man kan ju alltid stanna och fotografera. 😝 Vi åkte sedan vidare mot Portsoy, där vi stannade i 30 minuter. Efter bara 15 minuter på bussen. Här kunde man dricka kaffe och gå på toaletten, vilket jag inte hade något behov av. Man kunde också fotografera vatten, sten och vågor. Det hade jag väl kanske lite mer behov av, men inte i 30 minuter. Jag hade hellre haft 10 minuter mer i Cullen eller på vårt sista stopp istället, men det kanske bara var jag. Folk kanske VILL ha en rejäl kafferast 15 minuter efter lunchrasten är slut…
Mer havslandskap, nu i Portsoy.Om ”man kände sig äventyrlig”, kunde man gå upp till toppen av den här kullen. Det var det nästan bara jag som gjorde, men efter ett tag fick jag sällskap som dessutom erbjöd sig att ta foto. Och som gjorde det väldigt bra också!Skumt att just den där husgaveln står kvar.Hamnen i Portsoy. Är man Peaky Blinders-fan kan den tydligen vara bekant, då bland annat en viktig scen i sista säsongen filmades här.Första gången jag sett en mås rida på en delfin…😁
Vidare till dagens andra höjdpunkt, nämligen Bullers of Buchan. Det är även här klippor i havet, med fåglar på. Här fanns det dock lunnefåglar. Sötisar! Vi hade tydligen tur att få se så många, 8-10 stycken, för sist guiden varit här hade det bara varit 2-3. Men jag skulle ha haft mer zoom på kameran, 200 mm räcker inte så långt som man tror när det är rätt små fåglar rätt långt bort. De som bara hade telefoner med sig hade det nog värre, i och för sig. Och så mycket zoom är dyrt, och tungt, och tar mycket plats. Får sikta på Skomer i Wales istället, där kan man komma mycket närmare fåglisarna. Då måste man i och för sig åka båt – här räckte det med att gå på en väldigt lerig, väldigt smal stig med massor med vegetation intill. Jag var glad att jag inte tagit kortare byxor som jag funderat på, det var gott om nässlor och tistlar.
Bullers of Buchan. Lunnefåglar/puffins.Ett par till.Storskarvar/Great Cormorants på en annan sten i havet.
Sista stoppet för dagen var Slains Castle, och här hade jag verkligen velat ha mer tid. Det tog 15 minuter att gå från parkeringen, 15 minuter tillbaka, och vi stannade bara i 45 minuter vilket gav 15 minuter i slottet. Skulle man också gå på toaletten blev det ännu mindre. Slottet har kopplingar till Bram Stoker – han var här i trakterna på besök när han började skriva boken Dracula och ett åttkantigt rum i slottet sägs vara inspiration till ett av rummen i Draculas slott. 15 minuter gav ju inte så mycket tid till eftertanke, utan det blev att rusa runt och slänga iväg lite foton hit och dit och hoppas nåt blev bra. Det blev också fler foton på fåglar på klippor i havet. 😂
Rätt dramatisk placering på det här slottet också.Slains Castle. Ägaren plockade själv av taket för att slippa betala skatt. Som inspiration till Dracula skulle det väl ha varit cirklande fladdermöss ovanför, eller i alla fall korpar/kråkor, men fiskmåsar fick duga.Fråga mig inte vad som är vad……för sånt fanns det inte tid att kolla. Inte för att jag såg någon information heller.Måsar och fler storskarvar.Litet torn mellan slottet och parkeringen.
Sedan raka vägen tillbaka till Aberdeen. Vi blev avsläppta på busstationen bara några minuter efter planerade 18:00, och då var det lika bra att kika efter mat direkt. Många av mina favoritkedjor har matställen på övervåningen i köpcentrat, däribland Nando’s. Och idag var jag sugen på stark kyckling – konstigt nog var jag inte det igår. Det kanske räcker med varannan dag? 🤔🙄 Beställde in mitt vanliga, så det tog jag inte ens kort på. 😝 Och förresten, idag handlade jag choklad också…😇
Nu kan ni förresten fråga vad skeppen jag såg igår faktiskt gör också, för det berättade guiden för oss när vi lämnade Aberdeen i morse. Supply-skeppet forslar förnödenheter av alla de slag, mat, reservdelar, etc. ut till oljeplattformarna. Fiskeri-skeppet håller koll på att fiskebåtarna håller sig där de ska, inte tar upp fiskar som är för små, och inte är ute mer än de har lov att vara. Så nu vet vi det!
Ny dag, nya planer. Det finns två egentliga huvudorter här i det norraste landskapet i Skottland, Caithness. Thurso där jag övernattat är den ena, Wick på östkusten är den andra. Idag tänkte jag mig ett besök dit, förhoppningsvis med en utflykt till ett coolt slott i ”närheten”.
Jag hade därför beställt frukost till 8 istället för 8:30 för att hinna med bussen senast 9:30. Dock var det så glad och pratig stämning i frukostrummet, och jag var egentligen rätt trött och sliten efter dagen innan, så jag tog det lite för lugnt för att hinna iväg i tid och fick ta 10:30-bussen istället.
När jag kom fram till Wick försökte jag först hitta någon sorts turistinformation. Jag visste att jag skulle behöva få tag på en taxi för att ta mig ut till slottet, men de hade inga smidiga taxi-appar häruppe. Även om jag har ett lokalt simkort och det kostar gratis att ringa även här så tycker jag verkligen inte om det. Dels måste jag kunna förklara vad jag vill lite snabbt och effektivt, dels måste jag höra vad männskan i andra änden säger.
Wick verkade dock inte vara en jättelevande stad, jag såg många tomma utrymmen med affärer som stängt eller flyttat. Såg en skylt om turistinfo, men den pekade bara till en affisch på väggen – om den inte menade kaféet som den stod utanför. Tänkte att det kanske skulle finnas någon taxifirma på affischen i alla fall, men det närmaste jag hittade var Richard’s Car Hire. Det lät ju i och för sig passande, men tyckte det lät billigt med 66 pund för en hel dag. En stund senare insåg jag att man kunde hyra en BIL, för att köra själv. 🤦♀️ Sa ju att jag var trött. 😝
Efter att ha gått till hamnen, jobbat upp lite mer mod, kollat internet efter nummer och flyttat mig till en relativt tyst plats lyckades jag till slut faktiskt plocka upp telefonen. Tog första resultatet först, som var Jimmy’s Taxi. Tänkte mig förstås att det var någon sorts central person som skulle svara och skicka dit någon bil ur flottan – men jag kom nog direkt till chauffören. Frågade om han hade någon bil ledig för att ta mig upp till Castle Sinclair Girnigoe och hans svar var i stort sett ohörbart. Förstås. Efter att han repeterat fick jag i alla fall med mig att han kunde plocka upp mig om ett par minuter. Hade jag inte gissat att han behövde veta var jag befann mig hade jag inte förstått att han frågade det heller. 😝
Ankare i hamnen.Det fanns också fina portar, sju stycken med olika motiv, i hamnen. Jag vet dock inte vad som fanns där bakom, kanske någon sorts förvaringsplats.
När jag väl satt i bilen var han i alla fall lättare att höra och förstå. Det skulle kosta 15 pund till slottet, och han undrade varför jag ville dit. ”Jag gillar att fotografera gamla stenbyggnader som börjar falla isär”, svarade jag. Han får tydligen många beställningar från turister som själva heter Sinclair som vill följa sina gamla anor. Under resan upp berättade han en del om Sinclairs, men jag vet inte hur mycket jag tror på. Han sa nämligen också att ortsnamnet Wick kom från vikingarna som var här och härjade under vikingatiden, och att det betydde by. Nääää, vik betyder definitivt inte by, utan vik. 😁 Wick ligger mycket riktigt vid en vik också. Lite kul med ortsnamn från vikingatiden här, åkte också förbi en loch med bussen – den hette Watten. 😁
Bad att bli upphämtad igen 1,5 timme senare, och då sa han att vi kunde ta betalningen sen. Tänkte först att det ju var väldigt generöst, men han visste förstås att han släppt av mig 5 kilometer från närmaste busshållplats. Jag traskade direkt ner mot slottet och passade på att fotografera alla informationsskyltar längs vägen dit. Man vet aldrig när det kommer väl till pass, och min hjärna kommer definitivt inte ihåg allt.
Slottet har förfallit rätt rejält och ligger väldigt dramatiskt ute på några klippor vid havet. Det var inte jättemycket av det som gick att gå runt i, och det var inte så stort till att börja med heller. Dock fanns det ett par stigar som gick till roliga utsiktspunkter under och nedanför slottet som jag tog till när jag fotat klart inuti. Den första gav de finaste vyerna, inklusive fler stormfåglar, medan den andra ledde till en liten stenstrand där människor roat sig med att stapla stenar på varandra. MÅNGA stenar på många andra. Jag räknade aldrig alla staplarna, men förmodligen har jag fotograferat de flesta. 🤣
Castle Sinclair Girnigoe.Dramatiskt läge.Passade på att leka lite med kameran också medan det var lugnt med besökare.Måste vara skönt att kunna flyga när man bor där – fler stormfåglar fanns det härikring.Sten på sten på sten på sten.Stenhus med hyresgäst.
Sådär en halvtimme innan taxin skulle komma tillbaka började jag röra mig upp mot parkeringen igen, vilket nog var tur. Benen var riktigt trötta och skakiga efter de bitvis branta stigarna utanför slottet, så det tog sin tid att gå uppöver. Prick 13:30 började det komma några droppar regn, och taxin dök upp någon minut senare. Precis när jag satt mig i bilen öppnade sig himlen för ett rejält skyfall, så jag var glad att jag inte bett honom komma senare. Perfekt timing med andra ord.
Fyren på udden intill. Man kunde gå dit också, men jag hade inte tid och framför allt inte ork med det.
Jag bad att bli avsläppt vid Wicker’s World, ett kafé som skulle ha bästa maten i byn. De skulle också ha riktigt goda kakor. Studerade menyn ett tag och kunde inte hitta något jag ville ha, speciellt som jag tänkte åka tillbaka till Thurso rätt tidigt och äta mer god och kryddig mat på restaurangen jag besökte i förrgår. Till slut blev det en cola och en bit chokladkaka. 😋 Använde vilotiden och kaféts wifi till att se vad mer jag skulle hitta på medan jag var där, och hittade ett par cacher jag skulle kunna kolla efter. Såg också att jag missat en adventure lab-punkt ute vid slottet, men det var ju så dags då – tänkte inte betala 30 pund till för att svara på en fråga.
Jag testade inte alla restauranger – inte en enda till faktiskt – så jag vet inte hur sant det är att de är bäst. Men gott var det!Chokladkaka. Riktigt bra för att vara gjord av någon annan än mig själv. 🤪
Cacherna var längs hamnen, och det var även där kaféet var, så när jag kände att jag fått lite mer energi igen gav jag mig iväg. Och då sken solen. Det riktigt brände i skinnet där den kom åt, faktiskt, är nog inte van vid sol nu. 😝 Hittade snabbt första cachen som bara var ett par hundra meter bort. Gick vidare längs vattnet och stötte på en stor snigel på stenplattorna. Tyckte att den borde i alla fall inte vara för snabb för mig att hinna fota, men efteråt märkte jag vad som såg ut som rörelseoskärpa på i alla fall en bild. 🤣 (På tal om kass fotograf, jag har också lyckats ta en selfie, med mobilen, där jag blinkar samtidigt som jag fotar. Vet inte om det här är så bra sysselsättning för mig egentligen. 🤪)
Hamn med båtar.Undrar man hur man tar sig till Narnia så kan jag tala om det – börja med att åka till Wick.Tycker att en hamn ofta innehåller ganska mycket som egentligen är fult, men som blir mysigt på bild ihop ändå. Vet inte hur det funkar. 😝De här är ju blå, det räcker ju ganska långt för att räknas som fint. 😁Nästan spegelblankt vatten kan ju också hjälpa till – även om jag också tycker det är ganska tråkigt på riktigt så blir det fint på bild.Men vad jag gillar med såna här fångstburar kan jag absolut inte sätta fingret på.
Nästa cache var i närheten av den gamla sjöräddningsbyggnaden, men lite uppe i en sluttning. Hade det inte funnits en trappa hade den fått vara orörd av mig ärligt talat – jag var seeeeeeg. I gräset fram till cachen var det helt belamrat av mindre sniglar, men de hann inte ifatt mig i alla fall. Har sett så många roliga och kluriga cachar på sistone att jag först bommade att kolla efter det enklaste – en burk vid foten av telegrafstolpen som var det tydligaste alternativet för en gömma. Men där var den. Loggade och passade på att fota lite så det såg ut som att jag gjorde något vettigt där jag var – det var inte jättemuggligt, men några människor gick förbi nedanför.
Ingen fartsyndare här inte.Gamla sjöräddningshuset från marknivå……och ovanifrån.
Sedan klättrade jag mödosamt uppför resten av trappan till toppen av klippan, där jag sett ett par monument. Det närmaste, som trappan ledde direkt upp till, var uppfört till ära av James Bremner, en man som var duktig på att ta upp skeppsvrak och laga dem och få dem användbara igen – han hade lagat 236 stycken.
Monument till James Bremner.
Jag hade sett en annan staty längs vägen också, så efter en liten sväng ut mot udden vände jag tillbaka mot stan. Nästa staty var uppförd till minne av alla som förolyckats till sjöss, och jag tyckte väldigt mycket om den. Svår att få någon riktigt bra bild dock, då det var motljus om jag ville se framsidan.
Närmare udden.Till minne av de som förolyckats till sjöss. På en av informationstavlorna stod det om en svart lördag, då en plötslig storm svepte upp över nordostkusten. 800 fiskebåtar hade lämnat Wick kvällen innan för att fiska, men blev överraskade av stormen. Några båtar hann in i hamnen i tid, men andra blev strandsatta då tidvattnet var lågt. 37 män förlorade livet.Närbild på skulpturen.
När jag kollade tidtabellerna tänkte jag först åka hem 15:55, men det visade sig vara ett tåg och jag hade ju redan betald bussbiljett tillbaka. Bussen skulle gå 16:33, men vädergudarna hade nog inte uppfattat att jag ändrat mig, för de öppnade himlen igen bra precis vid 16. Min jacka är visserligen väldigt fin och turkos och bra i nästan alla väder – men ett skotskt skyfall orkar den inte riktigt med. Får nog kolla efter bättre regnkläder. 😝
It was hell raining, som en vän till mig nog skulle ha sagt.
Blöt men ändå glad hittade jag en busshållplats där det enligt appen skulle gå bussar tillbaka till Thurso. Det stod dock ingen info i busskuren, så jag dubbelkollade med hotellet mittemot att jag faktiskt var på rätt plats. En stund senare kom bussen också, och då hade solen tittat fram igen. När vi varit på väg i 5-6 minuter började bussen tjuta, och chauffören stannade för att kolla vad som var fel. Tydligen var det något strul med framdörren, som varnade att den inte var stängd. Efter lite joxande fick han till det och vi körde vidare. När vi började närma oss Thurso började dörren tjuta igen i en snabb högersväng, men när vi svängde tillbaka åt vänster blev den tyst igen. Lynnig jäkel. 😝
Under bussresan hade jag funderat på två alternativ för chilikyckling – dels bekanta Pride of Bengal, eller så ett ställe som hette T’s Cafe. (Ingen koppling till Mr T, vad jag vet) Kaféet skulle vara lite undangömt ovanför en kiosk, och ha väldigt god mat från Sri Lanka, och kom varmt rekommenderat av Jane. Jag hoppade av bussen mittemellan alternativen, men bestämde mig för att testa något nytt istället för välbekant, även om det var en höjdare.
Blev ensam gäst till att börja med, så det kanske stämmer att folk hade svårt för att hitta dit. Inte var det fullt upp med telefonsamtal för att beställa takeaway heller, och de pip jag hörde kom från en microvågsugn i köket. Det ingav inte direkt förtroende. Beställde dock några grönsaksrullar till förrätt och Devil Chicken till huvudrätt – det skulle vara hett och sött och tillagat med chili, ingefära och vitlök, tre goda ting. Man kunde få maten mild, medium eller hot och jag valde förstås hot.
Grönsakerna i rullarna var inlindade i någon tunn pannkaka, sedan insmetade i frityrsmet och friterade. Sötstark chilisås till. Påminde en hel del om vårrullar.Huvudrätten kom på en vanlig tallrik, inte med järnplatta, och nu blev jag istället varnad att det var min tallrik som var het. 😁 Detsamma kunde sägas om maten, men då i kryddväg. Helt perfekt för en som mig. Maten var nog mer åt thai-hållet än indiskt och kinesiskt, men inte riktigt. Gott var det i alla fall!
Jättemätt och jättenöjd gick jag på Co-op och handlade lunch till morgondagen, innan jag långsamt gick längs strandpromenaden tillbaka till boendet. Tittade en sista gång på Orkney som låg där så vackert i kvällsljuset – för där borta sken solen – och försökte fånga stämningen på video. Kommer att sakna Thurso, men samtidigt ska det bli skönt med lite mer civilisation – det vill säga bussar och tåg. Och Nando’s. 😝
Orkney är tillbaka!
När jag kom till boendet såg jag att vi fått besök – en minibuss från Rabbie’s stod utanför. Guiden satt och drack vin med Lisa, ägarinnan, på hennes kontor när jag kom in, och de verkade ha väldigt roligt. Jag bad att få betala så jag skulle slippa göra det i all hast på morgonen, och hon bekräftade att hon ordnat taxi till tågstationen åt mig 8:10. Willie, som guiden hette, var en äkta skotte, och Lisa är från England så de höll förstås på och gnabbades ungefär som svenskar och norskar gör hemma. Han var generellt väldigt pratglad, vilket förstås är en bra egenskap när man är guide, och tipsade mig om lite utflykter från Aberdeen – som att jag behöver mer att göra där. Ett han nämnde var Fyvie Castle, vilket faktiskt lät som ett riktigt bra alternativ som jag inte vill stanna kvar i stan någon fler dag. Jag har en rundtur med Rabbie’s bokad redan på torsdagen, och sedan planer för Dunnottar Castle någon annan dag. Med Fyvie en tredje så bli det i så fall 2 dagar att se Aberdeen. Tror inte jag kommer få tråkigt. 😝
Och för tredje dagen i rad som gick jag och nynnade ”vilken härlig dag” när jag kom upp på rummet och började packa…😁
Jaha, då var det dags att resa vidare då. Vaknade tidigt då jag även somnat tidigt, men hann inte blogga klart förrän på tåget. Var lite nervös inför frukosten ifall ägarinnan fortfarande skulle vara sur för att jag missat i torsdags, men vi redde ut det kvickt och sen var allt frid och fröjd. Hade ju beställt en full Scottish breakfast, och valt att ta med både blodpudding och haggis då hon sa att hennes var helt fantastiska. Det låter ju lite som självskryt, men hon hade baske mig rätt. Blodpudding är inget jag äter frivilligt hemma, men den här var riktigt god och välkryddad. Haggisen var ännu godare. För att inte snacka om korven och baconet. Skulle nog faktiskt rangordna dem korv, blodpudding, haggis, bacon, från minst till mest god, och då var ändå korven suverän. Ägg, bönor och hash brown smakade som de brukar, men inget fel med det heller.
Mumsig frukost.
Gick sedan upp för att packa och hann precis checka ut före 10. Släpade med mig resväskan upp till tågstationen, och där stod tåget redan inne och väntade. Köpte en dricka och ett snackspaket med ost och korv utan att riktigt tänka på hur lång resan skulle vara. Tänkte väl också att man skulle kunna köpa något ombord. När jag väl hittat min plats såg jag att den var baklänges och på ”fel” sida av tåget för den bästa utsikten, så jag tog helt sonika och satte mig på en obokad plats istället, det fanns mycket som var ledigt.
Hejdå-bild på bron i finvädret.
Sådär en halvtimme senare, cirka 10 minuter för sent, började vi tuffa iväg mot Thurso, där jag ska spendera 4 nätter. Dels hade jag bokat tåg av gammal vana, då det brukar vara snabbast och bekvämast, dels hade jag blivit inspirerad av boken ”Scotland from the Rails” av Benedict Le Vay. Resan från Inverness till Thurso har ”bara” fått tre stjärnor av fem möjliga för tjusiga omgivningar, men det är fortfarande bättre än många andra tågresor. Den skulle ta 3 timmar och 45 minuter, och när vi tuffat på i sakta mak ett tag blev jag fundersam och kollade kartappen. Kör man bil mellan Inverness och Thurso går det på cirka 2,5 timmar, alltså mycket snabbare. De har nämligen inte byggt järnvägen så rak som möjligt, utan gjort några krokar inåt landet för att ge fler orter tillgång till tåg.
De grå punkt-linjerna är järnvägar.
Nåja, jag trivs ju ändå på tåg och hade inte bråttom, och hursomhelst hade jag inte kunnat köra själv. Både vädret och omgivningarna var omväxlande, och jag satt som vanligt rätt klistrad med näsan mot fönstret. Ja, inte bokstavligt talat, då. I början av resan höll vi oss mest på havsnivå, och senare klättrade vi upp till lite högre höjder. Då byttes landskapet mot små berg/stora kullar, avsaknad av träd och massvis med floder och åar. Och en hel del djurliv. Såg minst tre större rovfåglar, kanske ormvråk eller glada eller både och. Tre större grupper med hjortar och flera enstaka. Och ett oändligt antal får. 😁
Ett gäng fåglar på en sten.Havsvyer……och Highland-vyer.Här fick jag byta sida av tåget en liten stund.
Halvvägs genom resan ropar konduktören ut att tåget inte skulle gå till Thurso. Järnvägen delar sig i två vid Georgemas, där ena spåret går till Thurso och det andra till Wick, som är tågets slutstation. När allt går som det ska kör tåget först igenom Georgemas till Thurso, för att sedan backa tillbaka till Georgemas och köra vidare till Wick. Nu skulle vi bli såpass försenade att de inte skulle hinna ta svängen till Thurso, men de ordnade buss från Georgemas istället. Mig gjorde det egentligen ingenting, jag hade som sagt inte bråttom. Hann ju se mer när det inte gick så fort. 😝 Enda problemet var att provianten var slut och att det INTE fanns något att köpa på tåget. Får planera bättre på onsdag när jag ska neröver igen.
Efter ett gäng fantastiska vyer kom vi fram till Georgemas och hoppade på en minibuss istället. Det tog sedan inte många minuter innan vi var framme i Thurso, en dryg timme försenade, och jag började knata iväg mot mitt nya boende, Pentland Lodge House. Det var sådär 900 meter från stationen, och i alla fall ett av vägvalen hade bara en flack backe. Dock sken solen så det blev rätt svettigt ändå.
Blev snabbt incheckad och visad till mitt rum, som heter Hoy. Old Man of Hoy är en stenformation på Orkney, som ligger norrut härifrån. Och det här rummet går i mina färger, inte rosa som i Inverness. 😝 Jag klarade dock inte av att stanna kvar på rummet särskilt länge, då jag sett lite glimtar av havet på vägen hit. Dessutom borde jag äta något.
Hoy. Dock inte med nån Old Man, men kanske en halvgammal tant.
Det där med mat blev snabbt bortglömt när jag gått de kanske hundra metrarna ner till gångvägen längs toppen på klipporna. Hav, himmel och VÅGOR. Thurso är en populär ort för vågsurfning, då det finns väldigt stabila vågor här. En av de starkaste vågorna i Europa, Thurso East, finns också här. Nu är inte jag någon surfare, men jag gillar hur de ser ut och låter. Vågorna, inte surfarna. 😁🌊
Hann inte gå långt innan jag såg en riktig krutgumma, minst 70+, iförd baddräkt gå ner mot vattnet. Det såg inte varmt ut, men hon var säkert van. En man som varit ut och gått i vågorna svarade att det var kallt, men uthärdligt, när jag frågade om temperaturen. Han hade dock inte velat bada i bara baddräkt.
Scrabster till vänster i bild. Krutgumma lite höger om mitten. 😁Dunnet Head, brittiska fastlandets nordligaste punkt, längst bak i bild.
Jag traskade iväg längs strandpromenaden mot flodens mynning, där det också fanns en hamn. Och ett slott. Och surfare. Och fiskmåsar också, för den delen. Jag stod och spanade ut mot surfarna och såg plötsligt något som dök upp ur vattnet. Det var lite långt bort för att se vad det var, men med kamerans zoom till hjälp började jag ana att det kunde vara en säl. Nej, jag har ingen bra bild på den, det var bara precis att det gick att identifiera vad det var. Men en till art till dagens djurlivslista.
Surfare framför Orkney.Fiskmås framför Thursos slott.Surfare igen, nu med annan bakgrund.
Svängde sedan upp mot centrala Thurso för att leta mig någon mat. Hittade först en kyrkoruin som jag förstås behövde titta närmare på, innan jag råkade på Y-not Bar & Grill som jag funderat på att besöka. Varför vänta, så jag klev in. Ett ganska livat ställe, speciellt så här en lördag, så när jag fått maten åkte hörlurarna in. Hade beställt en pasta med pepparsås, som serverades med stekt kött och vitlöksbröd. De kunde gott ha serverat den med mer salt och peppar också, men det stod i alla fall på bordet så jag kunde krydda extra själv. Nä, jag blev inte så nöjd med det. Men det var mat i magen i alla fall.
Old St Peter’s Church, med kyrkogård.Det SÅG ju gott ut i alla fall.
Gick sedan en sväng ned till ån, men jag hann inte med mer än ett par bilder innan det började regna. Kände ändå att jag egentligen borde gå och lägga mig tidigt, så jag gick in på co-op och köpte lite kvällssnacks och tänkte sedan bara ta strandpromenaden ”hem” igen. Det var ju dömt att misslyckas. Tidvattnet hade kommit in, vågorna mullrade ännu mer och regnet började avta och det blev sånt där härligt magiskt ljus när det är blandad molnighet. Och vågor, och klippor, och vågstänk. Ja, det blev ”några” bilder till.
Bro över ån. Namnet Thurso betyder Thors å. Vikingarna var här och härjade tidigare och lämnade sina spår i språket och ortsnamnen.
Klättrade uppför trappan till klipptoppen igen och sen gick det i alla fall inte att gå direkt tillbaka till boendet. Gångvägen går ända till intilliggande Scrabster, där det finns en färjeterminal för båtar till Orkney. Tänkte att det kanske gick att se fler vågor på fler klippor om jag gick en liten bit åt det hållet. Och en liten bit till. Och en liten bit till… Jag hade inte fel. 😝
Sånt här är jag väldigt svag för……och sånt här också. Men det känns lite fånigt att stå och fotografera våg efter våg och inte veta vad som blev bra eller inte förrän man kommit ”hem”.Rätt maffigt med mörka mol bakom solbelysta hus också. Men inte lika maffigt som vågor. 😝
När jag till sist vände om så började det regna igen, fastän solen sken bakom mig. Tänkte att nu borde det ju kunna dyka upp en regnbåge, och lite senare såg jag en liten, liten bit av en sådan. Sen blev den biten större och större, tills det blev en hel båge. 😁 Inte lätt att lägga undan kameran i den här stan, inte.
Trodde först att högra änden av bågen slutade precis vid mitt boende, men det var hos grannen snett mittemot. 🙄
Efter en massa fler foton lyckades jag till slut gå hemåt, med ett stort leende på läpparna. Många foton fanns det att kolla på när jag kom till rummet, nästan lika många som när jag for till Skye, men de skiljer sig inte lika mycket åt. Kan inte säga säkert att det är de bästa jag råkat välja ut, men nöjd är jag i alla fall.
Ännu en jättelång dag, men den här var i alla fall till största delen jättebra. Hade bokat in mig på en 12 timmar lång dagstur med Rabbie’s, till Isle of Skye och Eilean Donan Castle. Jag hade besökt i stort sett alla stopp på turen när jag var på en längre tur med Mamma och Randi för 10 år sedan, men de förtjänade ett återbesök.
Det tog emot lite att kliva upp strax efter 6 och skynda sig iväg till morgonens mötesplats, men jag hade i alla fall hittat en matbutik längs vägen dit så jag behövde inte bege mig upp till centrum på fel sida av floden. Med macka och dricka i bagaget var jag framme vid katedralen där vi skulle bli hämtade sådär 15 minuter innan ”incheckningen” stängde 7:45. Där fanns det massor med folk och en liten 16-sitsig buss. Den bussen skulle dock iväg på North Coast 500, en tredagars tur som jag starkt funderat på att ta, men inte hade råd med just nu. Det såg bara ut som 4 deltagare, så det hade säkert varit behagligt. 😝
Efter sådär 10 minuters väntan dök det upp en buss till, och det var buss nummer 2 av de som skulle till Skye. Liam var kiltklädd chaufför och jag fanns med på hans lista så fick hoppa in i den bussen. Pustade ut lite när jag såg att barnfamiljen som dykt upp fick hoppa på den andra bussen – 12 timmar med eventuellt griniga barn hade inte varit min grej. Vi hade dock 6 personer som var sena, så den andra bussen drog iväg före oss. När vi alla var på plats bestod gruppen mest av amerikaner från olika stater, men även ett italienskt par och tre grabbar från Kina. Och en okänd männska från Sverige (Norge).
Vi körde sedan snabbt ut från Inverness och västerut. Första delen av resan följde vi Loch Ness, och stannade till lite kvickt för ett snabbfoto över Urquhart Castle, där jag också varit förut. Innan dess hade vi också gjort ett snabbstopp för att fota en trio Hairy Coos. Jag tyckte inte jag lyckades få nåt bra foto där, för antingen var det stängsel, folk eller gräs i vägen, men till min förvåning blev i alla fall ett av försöken inte så dumt. 😁
Hairy coo, eller Heilan’ cattle, eller Highlanders. Liam försäkrade oss om att de inte alls var uppfödda för köttets skull utan för att stå modeller för turistfoton och souvenirer.Urquhart Castle, vid Loch Ness. Såg inte till Nessie.Guiden Liam och vår buss.
Lite efter slottet svängde vi av från Loch Ness, men det var ofta vatten på vår vänstra sida där jag satt sen också. Ljuset var dessutom ljuvligt, lite sol, lite moln, lite låga molnslöjor. Det såg ut som Skottland i ett nötskal. Och inte stannade vi för något foto. 😔 Den andra bussen och någon annan buss hade stannat vid något fint ställe vid en sjö, men där fick inte vi plats. Just då hade jag hellre bytt buss faktiskt. Vi stannade istället vid Glenshiel, där det visserligen var fint, men en väg i vägen och ingen sjö. Dessutom hade ljuset mestadels försvunnit.
Glenshiel.
Ungefär 2 timmar efter avfärd kom vi sedan fram till vårt första längre stopp, vid Eilean Donan Castle. De marknadsför sig själva som Skottlands mest fotograferade slott, och det kan jag tro på. Jag hjälpte till också. Jag hade gått in i slottet förra gången jag var här, så Liam tipsade istället om en kort promenad bort till en vägbro där man kunde få bra vyer mot slottet från andra hållet. Under tiden jag gick började det småskvätta lite regn, men det gjorde inte så mycket. Mest är jag rädd om kameran, men några droppar tål den i alla fall.
Det här fotot skulle lika gärna ha kunnat vara taget för 10 år sedan. Tror tidvattnet, vädret och tången var nästan exakt likadana då.
Vi hade en dryg timme på oss på detta stopp, men som vanligt så är det aldrig tillräckligt med tid för att fotografera på såna här resor. Inte för mig i alla fall. Gick lite till, och lite till, och lite till, och ut på en udde mittemot slottet för att få ännu fler vinklar. Sen började jag känna mig stressad och vände tillbaka, men kunde naturligtvis inte heeeelt låta bli att fota på återvägen heller. 😝
Så här långt bort var jag inte förra gången.Sämre ställen finns ju att paddla på.Det här fotot ser också väldigt bekant ut – men det är fler människor på det här.
Alla var punktligt på plats vid bussen när vi skulle åka, och vi fortsatte mot Skye. Vi skulle ta bron både dit och tillbaka då tiden inte medgav någon färjefärd. Det var lika bra det, tyckte jag med mina sjösjukeanlag. Liam spelade en sång som hette Over the sea to Skye, som handlade om Bonnie Prince Charlie, men han fick inte så värst mycket reaktioner. Jag insåg att det faktiskt inte var bara positivt med en grupp som är FÖR tysta heller – det här gänget reagerade inte på nåt han pratade om. En stor del av gänget satt faktiskt och sov större delen av bussfärden. Jaja, deras förlust.
Vädret var fortfarande omväxlande med mycket moln när vi kom över på ön. Vårt första stopp var bron i Sligachan, där jag var ute efter ett foto som plågat mig i tio år nu. Efter lite klättrande på stenarna vid vattnet så KAN jag ha fått till något hyfsat, men jag behöver lite bättre redigeringmöjligheter än de jag har med mig nu för att få till det precis som jag vill. För att få till allra bästa versionen behöver man kliva ner i ån, det var jag inte riktigt villig att göra. Nu i alla fall. 😝
Snabbredigeringsförsök på fotografering av de svarta Cuilins-bergen under ett av brovalven i Sligachan. Enklare bild av bro och berg.Spanar mot bergen.Berg utan bro.
Vi fortsatte sedan resan mot Portree, Skyes huvudort, där vi skulle ha lunchrast. Byn har 2500 invånare, men antalet besökare på sommaren är nog många gånger högre. Jag hade inte lust att bara äta, så jag köpte med mig en skink- och kycklingpaj och gick ned mot hamnen med de färgglada husen. Bästa utsiktspunkten hade jag besökt förra gången jag var här, och jag kände inte för att prova den igen då det var rätt halt och brant där. Brant var det i och för sig ner till hamnen också, men det fanns i alla fall asfalt och en trappa att välja på och inte bara en lerig stig.
Pajen var supergod och utsikten var finfin, trots att det fortfarande var molnigt. Regnet höll sig dock mestadels undan. När jag ätit klart blev det fotande av färgglada hus från andra vinklar än sist, innan jag långsamt tog mig upp till staden igen. I början av besöket hade jag sett en batik-butik som hade ett tjusigt blått batikfärgat skynke med en hairy coo på i fönstret, och det lockade med ett besök där. Funderade på vad jag skulle med ett sånt till egentligen, men jag gick in ändå. Då såg jag härligt färgglada kaftaner i bland annat turkosblått. One size stod det på dem, och jag brukar inte passa in riktigt i ”passar alla”, men jag bad i alla fall om att få prova. Den funkade! 🥳
Ena sidan av hamnen.Och den roligare sidan.Färgglad kaftan.
Såg även några fantastiskt fina halsband i ett skyltfönster, men då sa jag till mig själv på skarpen att låta bli. Jag har ju redan världens finaste uggla i världens finaste färger runt halsen. 😁🦉
Från Portree skulle vi sedan göra en loop genom nordöstra delen av Skye, där många av de största sevärdheterna finns. Det regnade en del längs vägen, och även när vi kom fram till utsiktspunkten till the Old Man of Storr. Jag och en av de kinesiska grabbarna var de enda som gick ut direkt, men så avtog regnet och resten av gänget kom ut också. Det var fortfarande lite disigt, men något fastnade ju i alla fall.
Old Man of Storr. Från toppen av klippan och högeröver kan man se ansiktet av en jätte, det börjar med pannan, sedan ett v ned för ögonen, sedan näsan och läpparna. Pelaren som sticker upp längst till höger ska vara jättens tumme.
Sedan var det dags för Kilt Rock och tillhörande vattenfall. Här var det rejäl folksamling, då vi kom in efter de andra bussarna. Jag gav mig dock inte innan jag tyckte att jag fått till en bra bild. Måste säga att nya kameran är väldigt trevlig, när det går att fota sånt här utan stativ. Det hade INTE min gamla fixat. På den gamla tror jag också att jag hade behövt gråfilter. Det hade säkert varit bättre nu också, men det går att ställa ned ISO-känsligheten såpass mycket att det faktiskt går att släta ut vattnet utan filter också. Åtminstone när det är molnigt. 😁
Kilt Rock och vattenfallet.
Det började regna igen när vi lämnade Kilt Rock, och det bådade ont inför resans höjdpunkt – bokstavligt talat. Vi skulle upp till The Quiraing, där utsiktspunkten ligger i ett pass genom bergen. Men allteftersom vi närmade oss så sken det bara upp mer och mer. Jag satt nervöst i bussen och njöt av utsikten samtidigt som jag bara väntade på att regnet skulle hinna ikapp oss istället. Men det gjorde det inte. Jag tyckte att det här stället var uuuuunderbart sist jag var här, och då var det fortfarande molnigt men klart nog att faktiskt se en bit bort. Det var inte direkt sämre i delvis sol….. Återigen tyckte jag dock att vi hade alldeles för lite tid till fotografering. Jag skulle vilja kunna utforska mer och tänka efter ordentligt och inte bara slänga iväg så många bilder som möjligt och hoppas att de blir bra. Nu är det i och för sig svårt att misslyckas på ett sånt här ställe…🤪
Som vanligt blev jag avis på fåren……och rätt söta var de också. Vilket håll man än fotar åt så missar man mer än hälften. 🙄Med mer tid kunde man t.ex. fixat roligare selfies…📸En gång till, bara för att.
Trots att jag den här gången verkligen försökte att inte stressa tillbaka till bussen och låta mig själv bli sist, så var jag på plats innan sista minuterna hade passerat. Och sist var jag förstås inte heller. Så jag HADE kunnat ta ännu fler foton. 😝 Det här var sista roliga stoppet på vår tur, så vi styrde nu kosan mot färjeläget i Uig, där vi skulle kunna handla någon mat och gå på toaletten. Vi skulle ju inte komma tillbaka till Inverness före 8 på kvällen, så det var viktigt att proviantera. Här blev jag faktiskt besviken. Omgivningarna var jättevackra, men jag hittade ingenstans att ta mig ner till vattnet för att fota dem utan en massa hus eller en färjeterminal i vägen. Matutbudet var sådär, ett par kaféer som inte luktade så inbjudande. Det fanns ett par souvenirbutiker, men förutom lite havssalt som jag funderade på var det inget som lockade där heller. Köpte till slut med mig ett till paket mackor att ha på bussen men det var allt.
Upp från Uig igen och tillbaka mot Portree, och sedan följde vi samma väg tillbaka till bron som när vi kom dit. De flesta sov, jag satt och stirrade ut genom fönstret med vidöppna ögon och försökte se och spara så mycket på det interna minnet som möjligt. Det var helt otroligt vackert. Jag hade ju suttit på fel sida av bussen på vägen upp, så jag hade inte sett så mycket av den fina sidan, men de som satt på den sidan satt väl mest och sov då också. I och för sig hade de inte lika bra sikt då, pga vädret, men ändå. Sista biten mot bron hade jag två tankar i huvudet: ”jag måste skaffa körkort eller bli rik nog att hyra privatchaufför så jag kan utforska det här stället i min egen takt och ta så många foton jag vill” och ”det är tur att det inte är jag som styr den här resan för då skulle vi aldrig komma tillbaka till Inverness”.
Alltför fort (enligt mig, även om jag också var och är fruktansvärt trött) kom vi då fram till bron och lämnade Skye bakom oss. Nästa gång, för jag hoppas verkligen att det kan bli en nästa gång, måste jag på nåt sätt få stanna längre på den här magiska ön. Jag vill ju se MER. Vet ju att det finns ännu fler häftiga vyer, och minst ett slott, och, och, och…
Vi körde en annan väg tillbaka än den vi kommit, och den här gillade jag också. Det var mer kargt en längre bit, mindre träd i vägen, och vägen lekte berg-och-dalbana. Det var dock ont om stopp, bara ett snabbstopp på en tågstation för att låna toaletten och ta några foton, då den låg rätt fint. Två turbussar var där redan före oss, så Liam lovade att vänta på oss om det var lång kö. Det var lång kö redan när jag kom ut ur bussen, så jag började med att fotografera. Hann sedan börja köa innan de sista var färdiga, och NU lyckades jag i alla fall bli sist tillbaka till bussen. 😝
Tågstationen i Achnasheen.Vy från tågbron.Ett gäng fåglar i ett träd intill.
En timme senare, strax efter 8, kom vi tillbaka till Inverness och katedralen. Jag tackade Liam och sa att han varit roligare än det lät – inte ett skratt hade ju hörts i bussen. Att lyssna på guiden är ju en stor del av nöjet för min del, även om han kanske bitvis var lite väl pladdrig. Måste dock vara svårt att pladdra på när INGEN reagerar.
Efter ostmackorna på bussen var jag inte jättehungrig, men gick en sväng uppåt stan för att kolla om det var något som lockade. Det var det inte. Jag funderade faktiskt en stund på att gå in på MCDONALDS och köpa en enkel burgare, men som tur var ”råkade” jag gå iväg åt fel håll och orkade inte gå tillbaka dit. Lovar dock att jag ska äta bättre imorgon. Förhoppningsvis. 😇 (Å inte McDonalds, då. 😝)
Somnade rätt tidigt igår och sov rätt länge idag, och vaknade utan den huvudvärk som plågat mig under eftermiddagen igår. Vet ju att jag inte mår bra av att inte äta ordentligt, men….🙄 Kanske blir gammal och klok någon gång.
Planen för dagen då det bara skulle bli sådär 21-22 plusgrader var att åka till Kidwelly Castle och kika runt där. Ville också ta en sväng till Ferryside och se om jag kunde få något bra/bättre foto på Llansteffan Castle därifrån, men insåg att det ibland var lång tid mellan tågen och att det var bäst att prioritera Kidwelly, så jag köpte mig en returbiljett dit. Köpte macka att äta på tåget – ägg och krasse – vilket inte alls var någon höjdare tyvärr. Hoppade av tåget i Kidwelly och tog sikte på centrum av byn. Hade ingen mobilmottagning, men ett par vandrande kvinnor som också klev av tåget där hade varit där tidigare så jag följde efter dem – var inte i form att hänga med. 😝 Hittade en karta på en tavla i centrum och bestämde mig för att istället för att göra det enkelt för mig själv börja med att se om jag kunde hitta någon bra utsikt mot slottet, som ligger vid en å. Gick därför iväg åt motsatt håll och fick gå och gå och gå, innan jag plötsligt hamnade vid en väg och såg slottet i slutet av den. Det var en massa elledningar och hus och lite annat skrot i vägen, men med varsam zoomning och riktning på kameran så gick det att få ett bra foto ändå. 😁
Ett av mina bättre slottsfoton på länge, om jag får säga det själv.
Fortsatte nerför den vägen och hoppades på någon glugg i vegetationen så man kunde få något fler roligt foto, men där gick jag bet. De små öppningar som fanns gav inte utrymme till hela stora slottet. Enligt kartan i centrum skulle det gå att gå över ån längre upp också, men då jag fick tag i lite mobiltäckning insåg jag att den kartan visade ett mycket större område än jag trodde. Det var därför betydligt kortare att gå tillbaka samma väg som jag kommit.
Kom tillbaka till skylten med kartan och följde nu vägvisaren mot slottet. Tills det kom en annan vägvisare till en ”Castle walk”, som verkade gå mellan ån och slottet. Klart man skulle ta den också. Sikten upp till slottet därifrån var brant, så det blev inte lika bra foton, men det var ju roligt ändå.
Kidwelly Castle från slottspromenaden.
Sen skulle jag då på riktigt försöka hitta *in* på slottet också. Tyckte det såg ut som att jag var inne i en återvändsgränd, men det fanns en låg öppning i en mur som i alla fall korta jag kunde gå igenom, duckande. Gissar att mina bröder skulle fått vika sig dubbla ungefär. En sväng vänster efter det och uppför en liten gata, och där var slottet! Satt först och vilade en stund och tog lite fika innan jag gick in, för det som skulle kunna varit en promenad på 1,1 kilometer och 15 minuter blev för mig istället 3,38 kilometer och 55 minuter, inklusive fotopauser, då.
Verkligen inte snabbaste vägen till slottet. Men den var rolig!
Var förresten glad över att jag traskat runt lite i byn först, och uppe bland bostadshusen. Mysigt litet ställe, och dessutom höll de på med ”craft bombing”, där de satte upp hemmagjort alltmöjligt överallt. Det var stickat och virkat och målat och färgglatt överallt. Vissa människors trädgårdar var också oerhört charmiga, men jag gillar inte att fotografera dem då det känns lite för påträngande. Såg också till en svart katt på en hel del skyltar, tydligen är det en lokal legend som berättar att katten överlevt diverse katastrofer som hänt i byn. Någon levande svart katt såg jag dock inte – men däremot en vit.
Sånt här stickat och virkat satt ÖVERALLT. Tillsammans med målningar på trästycken, till exempel. I bakgrunden en metodistkyrka.Kidwellys svarta katt.
Betalade in mig och köpte en guidebok också då jag gillade att ha en sån med mig på Oystermouth. Den här var dock större och fick inte plats i byxfickan men jag lyckades jonglera runt den och kameran ändå. I alla fall när jag inte behövde gå i smala läskiga trappor. Tog det lugnt och läste mer än jag fotograferade i början för att få lite överblick och förmodligen för att vila också. Det blåste i alla fall skönt och svalt idag och det fanns en del skuggade bänkar i slottet som var bra att sitta och läsa på. Egentligen hade man bara kunnat sitta där och läsa idag, faktiskt. Men sen blev jag sugen på Ferryside igen, kollade tidtabellen och kom fram till att om jag gick från slottet vid 14, kunde jag ta tåget till Ferryside, ha 35 minuter där, ta tåget tillbaka till Swansea och sedan hinna på Nando’s innan det blev för mycket folk där. Det gav mig ungefär en timme att plåta resten av slottet, så jag började kika efter trappor.
Enormt maffig ingång.Slottet har en mur innanför den yttre muren, här är insidan på den inre muren med ett av sina torn.Någonstans där borta bland husen var jag och fotograferade innan jag gick in.Många ingångar till det sydöstra inre tornet. Och en bekväm bänk där jag satt ett tag.
Hittade en i ett torn som jag suttit och betraktat medan jag läste, men där fanns det inget annat än väggar att hålla sig i. Tror det hade gått finfint att gå uppför den trappan, men hade ingen större lust att försöka ta mig ner igen. Mötte några tjejer som var på väg ner och frågade om man kunde komma ut någon annanstans om man gick upp, men de förstod visst inte frågan. Valde att inte chansa utan gick ner de 5-6 steg jag hunnit klättra upp. Tog istället en annan, bred och fin trappa med ledstång att hålla i – som gick till samma mur och torn som trappan jag testat innan.
Inne i det nordöstra inre tornet.Tron inne i det sydvästra inre tornet.Vy mot sydöstra tornet och kapellet längst till vänster i bild.Vy mot nordöstra tornet från gången uppe på den inre muren. Notera hålet i golvet till höger, där kunde man dra upp fällgallret från den norra inre porten.
När jag fotat runt från muren fanns det sedan en trappa upp i ett annat torn, där det åtminstone fanns ett rep intill mittkolonnen att greppa tag i. Första våningen upp var ett rum med välvt tak, och jag tvekade om jag skulle gå upp till nästa. Men så gjorde jag det ändå, och det var ett till rum som var nästan likadant. När jag tittade uppför trappan till nästa våning såg jag dock rejält med ljus, så jag hoppades att man kunde komma ut längst upp i tornet – och det kunde man!
De här rummen var inte lika spännande som på Oystermouth.Men trapporna var lika branta.
Fotade lite och hade sedan cirka en halvtimme på mig att ta mig nerför trappan och ut från slottet. Trappan gick bra, mötte ingen så det var ju skönt, och jag hade inte särskilt bråttom varken ut eller ner till tåget efteråt.
Dock fortfarande värda att klättra uppför. Här är vyn från högsta tornet mot havet. Ser ni tåget därborta?Slottets ingång och kyrkan i Kidwelly.Fullt fokus på ingången – eller utgången.Två avsnitt av den inre muren och två av de inre tornen.Kyrktornet genom en skottglugg.Den rektangulära byggnaden fungerade antingen som tingshus eller stall. Mellan den och muren fanns det latriner.Kidwelly hade en stadsmur också, här är porten till den.
Tåget var någon minut sen och de gånger jag åkt sträckan tidigare har vi fått höra att vi behövde säga till om vi skulle kliva av i Ferryside, dit jag skulle nu. Resan dit var dock bara 6 minuter, och jag bommade att prata med konduktören innan jag klev på, så det var bara att hoppas på det bästa – han var inlåst i ett rum längst bak i tåget och jag hittade inget sätt att kontakta honom. Som tur var saktade tåget in, så jag gissade att någon annan sagt till och ville kliva av på samma station – men ingen annan klev av. Så där hade jag tur!
Men sen var visst turen slut. Gick ner till stranden i Ferryside, vilket bara var sådär 50 meter från stationen, och försökte fota slottet i Llansteffan. Men det var en hel del moln på himlen, och under de cirka 25-30 minuter som jag stod där så hittade inte solen någon jättebra lucka till slottet. Mig sken den dock på en hel del. 🙄 Nåja, det var behaglig temperatur och skön vind där, så inte helt bortkastat. När jag sedan klivit på tåget tillbaka till Swansea och jag tittade ut på slottet badade det så vackert i solljus. Förstås.
Vy ut mot havet från Ferryside.Vy upp mot Carmarthen.Llansteffan Castle. Ja det syns ju bättre än det gjorde på iPhone-fotot från tåget i alla fall.Mind the gap verkar inte flyta från tungan lika lätt på walesiska. Kan tyvärr inte säga att jag varit medveten om att jag hört någon säga det…
Lade sedan in väskan på rummet innan jag knatade ner till Nando’s. Fick snabbt bord, beställde via nätet och fick kvickt mat också. God och stark mat. Kaaaanske blir det ett besök till innan jag åker härifrån. Fast om någon kunde uppfinna en teleportör som tog mig hem till Östersund direkt skulle det också vara lockande – jag ser inte alls fram emot de dagar som jag har kvar här nu. Imorgon tänkte jag mildra de spådda 23 graderna med att åka till Rhossili och hålla mig vid kusten, men hur jag ska fixa 26 på söndag är jag osäker på – har ju en bra bit till stranden ”hemifrån”. På måndag då jag ska till London ska det bli 29 grader här och FÖRTIOEN grader i storstaden. Visserligen har jag hotell nära Paddington, men jag kommer ändå behöva gå något kvarter. Och de varnar för att tågen kan behöva sänka farten för att inte få problem med heta spår. Så….teleportör, någon?
Jag gjorde som jag hade tänkt! Fast inte riktigt som jag hade tänkt, för hur roligt hade det varit?
Det blev lite sent somnat igår, så då blev det sent vaknat idag också. Tog mig ut från hotellet strax före 11 och då hade jag inte ätit något ännu. Stannade till på kamera-affären och köpte mig en egen blåsbälg, men tyvärr var det en annan man som jobbade idag så jag kunde inte tacka han som hjälpte mig igår och säga att det faktiskt fungerat. Köpte mig sedan en bacon-macka på Greggs och gick mot busstationen. Bussen jag tänkt ta till Bracelet Bay var en halvtimme bort, men jag köpte en biljett i appen utan att aktivera den så länge. Hade inte suttit och väntat länge innan Open Top-bussen kom farande istället, och jag visste att den gick till samma ställe. Dock var den lite dyrare, och tar längre tid, men så får man ju lite bättre utsikt och svalare klimat på köpet. Hoppade på och löste biljett och klättrade upp till takvåningen.
Vroom, vroom!
Idag var vädret mulet, och runt 22 grader, men det kom knappt någon vindpust och kändes väldigt klibbigt*. I utomhusavdelningen var det dock skön fartvind och jag undrade nästan om jag faktiskt tagit med mig för *lite* kläder när jag inte hade någon riktig jacka. Det gick över så fort jag klivit av i Bracelet Bay och började gå tillbaka mot Mumbles. Första anhalten blev piren i Mumbles, som såg jättefin ut på håll men väldigt sliten och trasig ut på sina ställen när man kom närmare. Som tur är så håller de på att rusta upp den och byta ut trasiga plankor och dylikt.
Tyckte himlen var rätt tråkig när jag var där, men den blev rätt bra på bild ändå. Här är fyren i Mumbles och de två formationer som gett stället dess namn.Pir med båthus och nöjesarkad och restauranger på landsidan.Piren är 254,5 meter lång och det skulle ta en genomsnittlig snigel 53 timmar att ta sig längst ut på den. Allt enligt en informationstavla vid ena restaurangen. Jag var lite snabbare.
Likt Tenby har de även här en ny och en gammal bod för sjöräddningsbåten. Den nya boden innehåller en likadan båt som Tenbys nya också, en av Tamar-klass. Den gamla boden är till salu om man har lust med ett renoveringsprojekt, den såg rätt sliten ut. Sen får man nog också ett helt gäng högljudda grannar på köpet – zooma in på bilden nedan så ser ni.
Mine! Som det ser ut är det mest fiskmåsarna man måste slåss med om ägandet av det här båthuset.Ramp ned från nya båthuset. Insåg nu att jag inte tog något bra kort på själva huset, men det var väldigt likt det i Tenby. Gissar det är någon standardmodell.
Från piren hade man också fin utsikt mot fyren i Mumbles. Namnet Mumbles är inte för att nån hade svårt att prata ut ordentligt, utan kommer från franskans ”mamelles”, som betyder bröst. Tydligen tyckte fransmännen att det såg ut som två bröst som låg längst ute på/utanför udden och det namnet fastnade.
Fyren. Tuttarna syns bättre på bilden från andra hållet – kunde inte stå på lagom bra avstånd för att fota idag.
Jag hade ju tänkt ta mig till slottet Oystermouth och kika runt där innan jag skulle ta bussen tillbaka, men då jag har hört att det var lag på att äta glass när man var i Mumbles så fick jag ju så lov att göra det först. Hittade en restaurang/glassbar när jag gått en liten bit, så det blev snabbt en paus. Lite svalkande var det ju faktiskt, och speciellt gott. Tog mangosorbet och mintglass med chokladbitar. Traskade sedan vidare med lite fotopauser.
Piren på håll.Omnomnomnom.Oystermouth Castle från strandpromenaden.Tycker fler restauranger/barer/affärer/hotell/whatever borde ha väggmålningar som visar var de är, faktiskt.
Typiskt nog vill ju folk gärna bygga sina slott högt upp på kullar, så de har fri sikt runtomkring sig, så efter lite uppförsbackar var jag till slut framme vid slottet. Köpte min biljett och en broschyr med guidning runt i slottet och fick sedan fortsätta att klättra. I trappor. Men oj, det här slottet gillade jag. Massor med mörka rum och passager och fin utsikt när man klättrat upp på muren omkring. Fin innergård också med alla sina byggnader. Och i lagom intakt skick för min smak. Jag ska inte säga att det är mitt nya favoritslott, men det var definitivt väldigt trevligt.
Ingång till Oystermouth Castle.Dags att trappa upp…Alina’s Chapel, namngivet efter Alina de Breos som sägs spöka här. Jag såg henne dock aldrig, eller……nä, det var ju bara jag! 😁Nä, nu trappar vi ner igen.Kanske bor det vampyrer här också?Är sjukt nöjd med hur nya kameran fixar såna här bilder med samma objektiv som jag använder till alla andra bilder – på den förra behövde jag oftast byta för att få till hyfsade inne-i-slott-bilder.Älskar såna här passager. 😁Äh, vi trappar ner lite till.Hittade en uggla också! 😁Vy över kapellet och numera besökscentret från södra muren.Vy över ingången från östra tornet.Kyrkan i Mumbles. Kyrktornet var till en början fristående och tänkt som ett försvarstorn, och byggdes innan slottet. Sedan byggdes det in i kyrkan.Vy över Mumbles från slottets ingång. Vinden var snäll och friskade i en liten stund så man kunde se flaggan ordentligt.Sidovy till slottet. Strax efter att jag tagit detta foto började det regna. 😁
Kom ner till vägen igen sådär en kvart innan bussen skulle gå förbi ut mot Bracelet Bay igen, och då hände nåt konstigt. Det började falla vatten från himlen! Har väl aldrig varit med om maken…🙄 Ärligt talat var det rätt skönt, men jag ställde mig ändå under tak för att inte vara jätteblöt innan jag kom tillbaka till hotellet – hade ju tänkt äta något först också. Åkte med ut till udden igen, tog några foton i det härliga ljus som blivit (och dessutom hade tidvattnet kommit in) och sedan tillbaka till Swansea centrum.
Limeslade bay, från open top-bussens övervåning.Moln kan vara mycket mer intressanta än en helblå himmel, kan jag tycka. Det ger ofta bättre foto-ljus också, hade inte fått lika mysiga bilder från slottet med stark sol.
Hamnade tillbaka på hotellet utan att ha fått i mig någon mat, men dock efter att ha handlat lite snacks och dricka till kvällen. Bad receptionen att boka en taxi åt mig till imorgon och gick sedan ut igen för att äta. Siktade på Wagamama, men såg att ett kinesiskt ställe längs vägen hade öppnat nu så jag smet in där då det börjat regna mer igen. Kände mig definitivt inte rätt klädd för de tjusiga omgivningarna, men å andra sidan var det nästan tomt på gäster och personalen var väldigt välkomnande i alla fall. Beställde en stir-fry med kyckling med salladslök och ingefära, och hoppades att det skulle vara lite fart i den. Det var det inte. Hade man varit smart hade man ju frågat personalen när man beställde…🤦♀️ Halvvägs genom maten kom jag också på att jag nog hade sett min favoriträtt i menyn, men inte registrerat det. Man kunde få kycklingen i ”Kung Po”-sås också, och jag undrade för mig själv hur man skulle veta vad det var. Kung Po….Kung Pao är jag van vid att den heter, men är förmodligen samma. Ica kallar den ”Wokad kyckling med chili och jordnötter” och det bara måste jag ha som matlådor i frysen hemma. Så fort sista lådan är borta lagar jag nytt. Men nu vet jag i alla fall vad jag ska äta om jag hamnar där igen. Det var gott hur som helst, och inte sådär halvt gelé-artad sås som på puben i Tenby.
God men o-chilifierad mat.Snygg restaurang.
Så nu sitter jag på rummet och skriver och kollar foton och hoppas att morgondagen också går hyfsat som planerat. Taxin ska komma vid 8:15 imorgon och det är nog bra om jag har ätit en riktig frukost innan dess så jag har energi till alla fåglar och foton. Och till att hitta rätt ställe till att börja med – när jag kom tillbaka från middagen undrade killen i receptionen vilken ”National botanical garden” jag skulle till…enligt taxibolaget så fanns det två. 🙄 Jaja, jag hittade adressen som visade sig vara den som var närmast i alla fall, så förhoppningsvis går det bra. Och taxichaufförerna brukar ju vara trevliga här, hoppas det gäller på morgnarna också. 😝
* KVAVT. Kvavt heter det ju, det har tagit mig över en vecka att komma ihåg det ordet!!! 🤦♀️
