Så var det då dags för Hamlet. Med Benedict Cumberbatch. Ni vet, han som spelar Sherlock. Den där biljetten som jag köade hela dagen för att kunna köpa för ett år sedan, som jag till slut köpte lite extra dyrt på en annan site och inte ens var säker på var äkta.

Biljetten var äkta. Yay! De sålde också program för 8.50 pund, och en glass gick på 4 pund men jag köpte inget…tyckte det var lite väl dyrt.

Föreställningen visades i Barbican Centre, och min plats var på rad Q. Rätt långt bak, med andra ord. Det var dock fri sikt till scenen då det sluttade brant. Det var naturligtvis fullsatt. Det satt till och med folk och väntade vid biljettkassan ifall det skulle bli återbud på någon biljett.

Vy från Q34

Ridån gled isär, och där stod HAN, på scenen. Och han pratade med mig. Ja, med alla andra också, förstås, men… Något som slog mig är att han är jäkligt lång och smal…:-P

Sen insåg jag att de pratade precis som Shakespeare skrivit det hela – lite ålderdomligt. Och snabbt. Det, tillsammans med att jag satt rätt långt bak gjorde att jag inte hängde med riktigt hela tiden, speciellt ett par av de skådespelare som inte var Benedict. Han hördes hur bra som helst. 🙂 Men det hade nog varit bra om jag varit lite mer hemma på Hamlet innan jag såg föreställningen. Det ska åtgärdas, det kan jag lova.

Även om det är en tragedi så fanns det vissa rejält skrattframkallande scener, som det naturligtvis var Benedict som stod för. Jag säger bara en leksaksborg och träsoldater.

Det blev också lite mer dramatiskt än det var tänkt. En halvtimme in i föreställningen var det en av de äldre skådespelarna som blev sjuk, och de avbröt det hela i tjugo minuter. En av de andra hoppade in istället, med manuset i hand, och de spelade klart. Hade man bara hört och inte sett papperna i handen hade man aldrig gissat att det var någon som inte hade helt full koll på rollen.

Jag måste också säga att scenografin var utrjusig. Rejäla kulisser och kristallkronor etc. Lite synd att man inte fick ta kort på dem, men det hade tagit fokus från föreställningen.

Efter halvtidspausen var det dock tomt på platsen bredvid mig. Huruvida mannen som suttit där inte tyckte om det hela eller om han bara bommade att det var en halva till vet jag inte.

De spelade vidare, och det gick som det brukar, och sen stod de där och tog emot stående ovationer från publiken. Benedict sa att han som blivit dålig mådde bra nu, och att han som hoppat in fyllde år idag, så då sjöng vi Happy Birthday också. Och applåderade ännu mer.

Urtjusig show. Fantastiska skådespelare. Och jag måste sätta mig mer in i pjäsen, för även om jag bommade lite nu så blev jag fascinerad av den. Och jag har varit i samma rum som Benedict Cumberbatch. 😀