På besök hos Sinclairs

Posted on 2023-07-19 by Lizzan

Ny dag, nya planer. Det finns två egentliga huvudorter här i det norraste landskapet i Skottland, Caithness. Thurso där jag övernattat är den ena, Wick på östkusten är den andra. Idag tänkte jag mig ett besök dit, förhoppningsvis med en utflykt till ett coolt slott i ”närheten”.

Jag hade därför beställt frukost till 8 istället för 8:30 för att hinna med bussen senast 9:30. Dock var det så glad och pratig stämning i frukostrummet, och jag var egentligen rätt trött och sliten efter dagen innan, så jag tog det lite för lugnt för att hinna iväg i tid och fick ta 10:30-bussen istället.

När jag kom fram till Wick försökte jag först hitta någon sorts turistinformation. Jag visste att jag skulle behöva få tag på en taxi för att ta mig ut till slottet, men de hade inga smidiga taxi-appar häruppe. Även om jag har ett lokalt simkort och det kostar gratis att ringa även här så tycker jag verkligen inte om det. Dels måste jag kunna förklara vad jag vill lite snabbt och effektivt, dels måste jag höra vad männskan i andra änden säger.

Wick verkade dock inte vara en jättelevande stad, jag såg många tomma utrymmen med affärer som stängt eller flyttat. Såg en skylt om turistinfo, men den pekade bara till en affisch på väggen – om den inte menade kaféet som den stod utanför. Tänkte att det kanske skulle finnas någon taxifirma på affischen i alla fall, men det närmaste jag hittade var Richard’s Car Hire. Det lät ju i och för sig passande, men tyckte det lät billigt med 66 pund för en hel dag. En stund senare insåg jag att man kunde hyra en BIL, för att köra själv. 🤦‍♀️ Sa ju att jag var trött. 😝

Efter att ha gått till hamnen, jobbat upp lite mer mod, kollat internet efter nummer och flyttat mig till en relativt tyst plats lyckades jag till slut faktiskt plocka upp telefonen. Tog första resultatet först, som var Jimmy’s Taxi. Tänkte mig förstås att det var någon sorts central person som skulle svara och skicka dit någon bil ur flottan – men jag kom nog direkt till chauffören. Frågade om han hade någon bil ledig för att ta mig upp till Castle Sinclair Girnigoe och hans svar var i stort sett ohörbart. Förstås. Efter att han repeterat fick jag i alla fall med mig att han kunde plocka upp mig om ett par minuter. Hade jag inte gissat att han behövde veta var jag befann mig hade jag inte förstått att han frågade det heller. 😝

Det fanns också fina portar, sju stycken med olika motiv, i hamnen. Jag vet dock inte vad som fanns där bakom, kanske någon sorts förvaringsplats.

När jag väl satt i bilen var han i alla fall lättare att höra och förstå. Det skulle kosta 15 pund till slottet, och han undrade varför jag ville dit. ”Jag gillar att fotografera gamla stenbyggnader som börjar falla isär”, svarade jag. Han får tydligen många beställningar från turister som själva heter Sinclair som vill följa sina gamla anor. Under resan upp berättade han en del om Sinclairs, men jag vet inte hur mycket jag tror på. Han sa nämligen också att ortsnamnet Wick kom från vikingarna som var här och härjade under vikingatiden, och att det betydde by. Nääää, vik betyder definitivt inte by, utan vik. 😁 Wick ligger mycket riktigt vid en vik också. Lite kul med ortsnamn från vikingatiden här, åkte också förbi en loch med bussen – den hette Watten. 😁

Bad att bli upphämtad igen 1,5 timme senare, och då sa han att vi kunde ta betalningen sen. Tänkte först att det ju var väldigt generöst, men han visste förstås att han släppt av mig 5 kilometer från närmaste busshållplats. Jag traskade direkt ner mot slottet och passade på att fotografera alla informationsskyltar längs vägen dit. Man vet aldrig när det kommer väl till pass, och min hjärna kommer definitivt inte ihåg allt.

Slottet har förfallit rätt rejält och ligger väldigt dramatiskt ute på några klippor vid havet. Det var inte jättemycket av det som gick att gå runt i, och det var inte så stort till att börja med heller. Dock fanns det ett par stigar som gick till roliga utsiktspunkter under och nedanför slottet som jag tog till när jag fotat klart inuti. Den första gav de finaste vyerna, inklusive fler stormfåglar, medan den andra ledde till en liten stenstrand där människor roat sig med att stapla stenar på varandra. MÅNGA stenar på många andra. Jag räknade aldrig alla staplarna, men förmodligen har jag fotograferat de flesta. 🤣

Passade på att leka lite med kameran också medan det var lugnt med besökare.

Måste vara skönt att kunna flyga när man bor där – fler stormfåglar fanns det härikring.

Sådär en halvtimme innan taxin skulle komma tillbaka började jag röra mig upp mot parkeringen igen, vilket nog var tur. Benen var riktigt trötta och skakiga efter de bitvis branta stigarna utanför slottet, så det tog sin tid att gå uppöver. Prick 13:30 började det komma några droppar regn, och taxin dök upp någon minut senare. Precis när jag satt mig i bilen öppnade sig himlen för ett rejält skyfall, så jag var glad att jag inte bett honom komma senare. Perfekt timing med andra ord.

Fyren på udden intill. Man kunde gå dit också, men jag hade inte tid och framför allt inte ork med det.

Jag bad att bli avsläppt vid Wicker’s World, ett kafé som skulle ha bästa maten i byn. De skulle också ha riktigt goda kakor. Studerade menyn ett tag och kunde inte hitta något jag ville ha, speciellt som jag tänkte åka tillbaka till Thurso rätt tidigt och äta mer god och kryddig mat på restaurangen jag besökte i förrgår. Till slut blev det en cola och en bit chokladkaka. 😋 Använde vilotiden och kaféts wifi till att se vad mer jag skulle hitta på medan jag var där, och hittade ett par cacher jag skulle kunna kolla efter. Såg också att jag missat en adventure lab-punkt ute vid slottet, men det var ju så dags då – tänkte inte betala 30 pund till för att svara på en fråga.

Jag testade inte alla restauranger – inte en enda till faktiskt – så jag vet inte hur sant det är att de är bäst. Men gott var det!

Chokladkaka. Riktigt bra för att vara gjord av någon annan än mig själv. 🤪

Cacherna var längs hamnen, och det var även där kaféet var, så när jag kände att jag fått lite mer energi igen gav jag mig iväg. Och då sken solen. Det riktigt brände i skinnet där den kom åt, faktiskt, är nog inte van vid sol nu. 😝 Hittade snabbt första cachen som bara var ett par hundra meter bort. Gick vidare längs vattnet och stötte på en stor snigel på stenplattorna. Tyckte att den borde i alla fall inte vara för snabb för mig att hinna fota, men efteråt märkte jag vad som såg ut som rörelseoskärpa på i alla fall en bild. 🤣 (På tal om kass fotograf, jag har också lyckats ta en selfie, med mobilen, där jag blinkar samtidigt som jag fotar. Vet inte om det här är så bra sysselsättning för mig egentligen. 🤪)

Undrar man hur man tar sig till Narnia så kan jag tala om det – börja med att åka till Wick.

Tycker att en hamn ofta innehåller ganska mycket som egentligen är fult, men som blir mysigt på bild ihop ändå. Vet inte hur det funkar. 😝

De här är ju blå, det räcker ju ganska långt för att räknas som fint. 😁

Nästan spegelblankt vatten kan ju också hjälpa till – även om jag också tycker det är ganska tråkigt på riktigt så blir det fint på bild.

Men vad jag gillar med såna här fångstburar kan jag absolut inte sätta fingret på.

Nästa cache var i närheten av den gamla sjöräddningsbyggnaden, men lite uppe i en sluttning. Hade det inte funnits en trappa hade den fått vara orörd av mig ärligt talat – jag var seeeeeeg. I gräset fram till cachen var det helt belamrat av mindre sniglar, men de hann inte ifatt mig i alla fall. Har sett så många roliga och kluriga cachar på sistone att jag först bommade att kolla efter det enklaste – en burk vid foten av telegrafstolpen som var det tydligaste alternativet för en gömma. Men där var den. Loggade och passade på att fota lite så det såg ut som att jag gjorde något vettigt där jag var – det var inte jättemuggligt, men några människor gick förbi nedanför.

Sedan klättrade jag mödosamt uppför resten av trappan till toppen av klippan, där jag sett ett par monument. Det närmaste, som trappan ledde direkt upp till, var uppfört till ära av James Bremner, en man som var duktig på att ta upp skeppsvrak och laga dem och få dem användbara igen – han hade lagat 236 stycken.

Jag hade sett en annan staty längs vägen också, så efter en liten sväng ut mot udden vände jag tillbaka mot stan. Nästa staty var uppförd till minne av alla som förolyckats till sjöss, och jag tyckte väldigt mycket om den. Svår att få någon riktigt bra bild dock, då det var motljus om jag ville se framsidan.

Till minne av de som förolyckats till sjöss. På en av informationstavlorna stod det om en svart lördag, då en plötslig storm svepte upp över nordostkusten. 800 fiskebåtar hade lämnat Wick kvällen innan för att fiska, men blev överraskade av stormen. Några båtar hann in i hamnen i tid, men andra blev strandsatta då tidvattnet var lågt. 37 män förlorade livet.

När jag kollade tidtabellerna tänkte jag först åka hem 15:55, men det visade sig vara ett tåg och jag hade ju redan betald bussbiljett tillbaka. Bussen skulle gå 16:33, men vädergudarna hade nog inte uppfattat att jag ändrat mig, för de öppnade himlen igen bra precis vid 16. Min jacka är visserligen väldigt fin och turkos och bra i nästan alla väder – men ett skotskt skyfall orkar den inte riktigt med. Får nog kolla efter bättre regnkläder. 😝

It was hell raining, som en vän till mig nog skulle ha sagt.

Blöt men ändå glad hittade jag en busshållplats där det enligt appen skulle gå bussar tillbaka till Thurso. Det stod dock ingen info i busskuren, så jag dubbelkollade med hotellet mittemot att jag faktiskt var på rätt plats. En stund senare kom bussen också, och då hade solen tittat fram igen. När vi varit på väg i 5-6 minuter började bussen tjuta, och chauffören stannade för att kolla vad som var fel. Tydligen var det något strul med framdörren, som varnade att den inte var stängd. Efter lite joxande fick han till det och vi körde vidare. När vi började närma oss Thurso började dörren tjuta igen i en snabb högersväng, men när vi svängde tillbaka åt vänster blev den tyst igen. Lynnig jäkel. 😝

Under bussresan hade jag funderat på två alternativ för chilikyckling – dels bekanta Pride of Bengal, eller så ett ställe som hette T’s Cafe. (Ingen koppling till Mr T, vad jag vet) Kaféet skulle vara lite undangömt ovanför en kiosk, och ha väldigt god mat från Sri Lanka, och kom varmt rekommenderat av Jane. Jag hoppade av bussen mittemellan alternativen, men bestämde mig för att testa något nytt istället för välbekant, även om det var en höjdare.

Blev ensam gäst till att börja med, så det kanske stämmer att folk hade svårt för att hitta dit. Inte var det fullt upp med telefonsamtal för att beställa takeaway heller, och de pip jag hörde kom från en microvågsugn i köket. Det ingav inte direkt förtroende. Beställde dock några grönsaksrullar till förrätt och Devil Chicken till huvudrätt – det skulle vara hett och sött och tillagat med chili, ingefära och vitlök, tre goda ting. Man kunde få maten mild, medium eller hot och jag valde förstås hot.

Grönsakerna i rullarna var inlindade i någon tunn pannkaka, sedan insmetade i frityrsmet och friterade. Sötstark chilisås till. Påminde en hel del om vårrullar.

Huvudrätten kom på en vanlig tallrik, inte med järnplatta, och nu blev jag istället varnad att det var min tallrik som var het. 😁 Detsamma kunde sägas om maten, men då i kryddväg. Helt perfekt för en som mig. Maten var nog mer åt thai-hållet än indiskt och kinesiskt, men inte riktigt. Gott var det i alla fall!

Jättemätt och jättenöjd gick jag på Co-op och handlade lunch till morgondagen, innan jag långsamt gick längs strandpromenaden tillbaka till boendet. Tittade en sista gång på Orkney som låg där så vackert i kvällsljuset – för där borta sken solen – och försökte fånga stämningen på video. Kommer att sakna Thurso, men samtidigt ska det bli skönt med lite mer civilisation – det vill säga bussar och tåg. Och Nando’s. 😝

När jag kom till boendet såg jag att vi fått besök – en minibuss från Rabbie’s stod utanför. Guiden satt och drack vin med Lisa, ägarinnan, på hennes kontor när jag kom in, och de verkade ha väldigt roligt. Jag bad att få betala så jag skulle slippa göra det i all hast på morgonen, och hon bekräftade att hon ordnat taxi till tågstationen åt mig 8:10. Willie, som guiden hette, var en äkta skotte, och Lisa är från England så de höll förstås på och gnabbades ungefär som svenskar och norskar gör hemma. Han var generellt väldigt pratglad, vilket förstås är en bra egenskap när man är guide, och tipsade mig om lite utflykter från Aberdeen – som att jag behöver mer att göra där. Ett han nämnde var Fyvie Castle, vilket faktiskt lät som ett riktigt bra alternativ som jag inte vill stanna kvar i stan någon fler dag. Jag har en rundtur med Rabbie’s bokad redan på torsdagen, och sedan planer för Dunnottar Castle någon annan dag. Med Fyvie en tredje så bli det i så fall 2 dagar att se Aberdeen. Tror inte jag kommer få tråkigt. 😝

Och för tredje dagen i rad som gick jag och nynnade ”vilken härlig dag” när jag kom upp på rummet och började packa…😁

Till andra änden

Posted on 2023-07-18 by Lizzan

För sådär 4 år sedan befann jag mig i Cornwall, och besökte en dag Land’s End, Storbritanniens mest västerliga punkt. En vanlig självutmaning man kan göra här i landet är att t.ex. cykla från Land’s End till John O’ Groats, som är näääästan den nordligaste punkten på brittiska fastlandet. Enligt wikipedia brukar det ta en cyklist 10-14 dagar att färdas den sträckan, medan det tar 2-3 månader att gå. Mig tog det nästan 4 år, men då blev det ju några avstickare till Sverige däremellan, plus en pandemi och en cancerbehandling. 😝

För att ta mig dit och dessutom få se lite andra roliga delar av den här änden av landet hade jag bokat en guidning med Above and Beyond tours, och strax före 10:00 körde Jane in på parkeringen framför mitt boende för att hämta upp mig. Hon började med att visa runt lite här i Thurso, innan vi for mot Dunnet Head, som är den verkliga nordpunkten av brittiska fastlandet och som syns på många av mina foton över Thurso.

Innan vi kom fram dit stannade vi vid en hage med hairy coos, och nu fick jag ha dem alldeles för mig själv. Bättre ljus, dessutom. 😁

Vid Dunnet Head skulle det finnas goda chanser att se lunnefåglar, men de verkade ha gömt sig medan vi var där. En fyr fanns det i alla fall, och den gömde sig inte. Men Jane fick mig att gömma mig bakom en sten medan hon fotograferade…

Utsikt från Dunnet Head – inga lunnefåglar i sikte.

Vi gjorde sedan ett kort stopp vid Castle of Mey och åkte sedan ned till en liten hamn. Jane hade lovat mig sälar, men där fanns det inga sälar. Däremot fanns det en man som satt och slipade murväggen vid hamnen. Ur hans något svårförståeliga berättelse fick jag fram att han karvat in bilder på skepp i någon sorts gjutformar i plywood som han satt upp när väggen skulle gjutas. Dessa formar gjorde då att det blev reliefer av skeppen på väggen när den var klar. Nu hade bilderna försvagats, så han höll på och slipa fram dem, och skulle sedan måla dem. Coolt!

Castle Mey. Drottningmodern brukade sitta på bänken till höger och titta ut över sina boskap.

Liten hamn någonstans mellan Mey och John O’Groats. Inga sälar. 😔

Derry Ross, som skapat bilderna på väggen…

…som ser ut så här efter slipning, sedan ska han måla dem också.

Vi åkte sedan förbi John O’ Groats till att börja med för att göra ett besök vid Duncansby Stacks. Det var en bit att gå från parkeringen och vinden friskade i ordentligt. Det kom även några vattenstänk från ovan. Vyn var dock värd besväret, även om det inte var 100% klar sikt.

Ett häckande par stormfåglar/fulmars på en klippavsats vid stigen till Duncansby sea stacks.

De har ju valt en tjusig boplats kan man tycka.

Stacks of Duncansby. Nästan bra att det var lite regnigt, så de i alla fall stod ut lite från klipporna i bakgrunden.

Sista stoppet blev sedan John O’Groats. Jane hjälpte mig med den obligatoriska selfien vid vägvisaren, sedan kunde jag skutta runt lite på egen hand och fotografera mer. Hon hade också rekommenderat mig att ta en färja därifrån ut till Orkney och sedan en busstur där, och sa att hon kunde ordna skjuts om jag bestämde mig för att göra det. När jag såg den lilla färjan som sköter den turen blev det dock nix nej till det förslaget. Dumt att göra en sådan utflykt och spendera hela dagen sjösjuk. Färjan från Scrabster här intill Thurso ska tydligen vara stabilare, så jag får väl testa den någon gång framöver istället.

1453 dagar tog det mig att ta mig från Land’s End till andra landsändan…John O’ Groats.

Liten färja som ser läskig ut för en sjösjuk en.

Nästan en timme senare än det var tänkt blev jag sedan avsläppt vid boendet igen. Var rejält trött i huvudet efter att ha pratat med Jane i nästan 4 timmar, så vad gör man då? Jo, ringer en vän, förstås. 😂 Innan dess gjorde jag dock en bokning på bästa restaurangen i Scrabster, nämligen Captain’s Galley. Jane hade rekommenderat den varmt och sagt att det var fullt möjligt att gå dit, knappa 3 kilometer på kartan. Däremot kunde det vara bra med en taxi tillbaka.

Jag knatade iväg sådär 1,5 timme innan min bokning för att ha gott om tid, och trots lite fotograferande var jag framme en halvtimme innan de ens öppnade. Gick en liten sväng längre bort mot Scrabsters fyr innan jag vände tillbaka.

Solen sken och Orkney började titta fram igen.

Något sorts monument eller skulptur längs vägen till Scrabster.

När jag kom till Scrabster kom det en regnskur också – ny dag, ny regnbåge. Scrabsters fyr till vänster i bild.

Det finns mycket man kan peka kameran mot i en hamn.

Jag verkade vara först på plats och fick ett fint bord i ett hörn av the Ice House. Ett ice house användes som kylskåp förr i tiden, när de hämtade is från sjöarna på vintrarna som de lagrade för att kunna hålla fisken färsk längre. Beställde in en alkoholfri drink, Ginger Gaia, till att börja med, sedan kammusslor med tzatsiki, krutonger och mintsalsa, och hälleflundra med vitlökspotatismos och glasört (samphire). Har kollat en del på Master Chef på sistone och där används samphire flitigt. Hade aldrig provat det tidigare men det lät spännande!

Vy från ett hörn av the Ice House. Som tur var utan stora isblock just nu.

Maten var riktigt god och speciellt förrätten försvann fort. Hade provat kammusslor en gång tidigare också, för 4 år sedan i Plymouth, men jag kom inte ihåg hur de smakade. Egentligen inte så mycket, men lite söta i smaken var de. Jag var rädd för att huvudrätten skulle kännas som barnmat, med fiskfilé och potatismos, men fisken var fast och fin och behövde faktiskt tuggas. Samphiren gillade jag rejält! Maten var inte överdrivet kryddad, men det var gott ändå. Dock var jag mer imponerad av maten på River House i Inverness, trots att det var billigare.

Fick frågan om jag ville kolla efterrättsmenyn, och det var ju svårt att säga nej till. Egentligen var jag mätt, men något litet kanske kunde slinka ned. Beställde en chocolate brownie sundae med choklad och whiskysås, då servitören försäkrade mig om att portionen inte var jättestor. Det var bara tallriken som var det. 😝 Och så fanns det något väldigt läskigt med där också – JORDGUBBAR. 😱 Inte hade jag tänkt på att säga till om att jag inte ville ha några sådana när det inte stod nåt om bär på menyn, inte. Petade undan dem, slevade i mig glassen och brownien som visserligen var goda, och fick sedan bråttom därifrån. Men jo, jag betalade först. Vill inte tänka på hur mycket – tur man inte är vindrickare också.

Stooooor tallrik med pytteliten dessert.

Hade tänkt fråga personalen hur mycket en taxi skulle gå på och hoppades de skulle erbjuda sig att beställa, men nu var jag så arg över de där jordgubbarna att jag istället bestämde mig för att gå tillbaka också. Ja, jag VET, det är inte en vettig reaktion att bli arg, men nu var jag det i alla fall. 😝 Traskade på bort till svängen ner till Scrabster och såg en båt i sluttningen ned mot vägen som jag sett på vägen dit. Det skulle nämligen finnas en cache där, men jag var inte på humör att leta efter den före middagen. Nu var det lite med jävlar anamma i mig så jag klättrade uppför vägkanten och började leta. Det tog inte lång tid innan burken var hittad, loggen signerad, och burken återplacerad.

Sen var det låååånga backen upp från Scrabster, och sen platt och nerför resten. Backen gick hur lätt som helst, och när jag närmade mig gångvägen vid kusten igen möter jag en tjej som hälsar glatt på mig. Det är samma guide som jag mötte igår vid havsgrottan, nu ute med sin hund. Vi pratade en stund innan hon undrade om jag fortfarande var intresserad av någon spinningklass som skulle börja i augusti. ”Då är jag nog inte kvar här”, svarade jag. Och så undrade hon vart jag skulle – ”hem till Sverige”. ”Är du inte Winnie?” frågade hon. Näääeeeej… Tydligen var jag en exakt kopia av hennes kompis Winnie, som inte alls var svensk, utan dansk. Det var därför hon hade hejat så glatt på mig igår också, hon trodde vi redan var kompisar. 😁

När jag närmade mig stan, efter några fler fotografier nu när jag visste var jag var och att det inte skulle göra något om batteriet i telefonen tog slut, såg jag en surfare ute i vågorna. Jag kan säga att det inte alls var varmt uppe i luften, men det kanske var varmare i vattnet. Försökte låta människan surfa i fred, men kunde inte helt låta bli att ta några foton av…vågorna, förstås. 🌊😇

Kan egentligen kolla och lyssna på de här vågorna hur länge som helst.

Kom sedan hem sådär 20:30, och blev mött i dörren av Lisa, ägarinnan till boendet. Hon hade sett att jag åkt iväg med Above and Beyond tidigare idag och frågade om jag hade haft en bra dag. Japp, det har jag ju. 😁 Dessutom hade hon mina tvättade kläder, så jag slipper gå naken imorgon också. 😅

Blöt och glad

Posted on 2023-07-17 by Lizzan

Det sägs att det regnar mycket i Storbritannien, men det brukar jag ju inte märka av så mycket när jag är här. Vet inte om vädergudarna glömt bort att jag kommit hit eller om de bara vill bespara mig en solbränna, för idag var det mest bara spått regn. Som tur var bara utomhus. Jag började dagen med en god frukost här på boendet, för nu ingår det ju i priset. Och gick att få på vettiga tider, ända mellan 7 och 9:30.

Man står sig rätt bra på en sån här frukost alltså.

En av fördelarna med det här boendet, förutom skön säng, fint rum, tysta omgivningar och ingen trappa precis utanför dörren som på förra stället, är att de kan fixa tvätten åt en. Efter att ha kollat att det gick att få kläderna hängtorkade istället för torktumlade lämnade jag in dem innan jag gick ut för dagen. Hoppas de inte hängde dem på tork utomhus bara…😂

Eftersom vädret inte var så kameravänligt och jag inte var jättepigg, så bestämde jag mig för en kort promenad och cacheletning. Det finns en adventure lab-runda här i byn, en vanlig cache, en multi och en virtuell. Jag började med att gå ned mot floden och tog en av lab-punkterna längs vägen, vid ett torg med blomrabatter och monument. På andra sidan floden fanns det en ”boating lake” där några gräsänder hängde omkring.

Sir John Square med St Peter’s och St Andrew’s kyrka i bakgrunden. Tyckte att de skulle ha haft blå blommor istället för de röda/rosa i rabatterna, så hade de bildat Skottlands flagga.

Liten trevlig gångbro. Märkte inte att den svajade.

De tyckte säkert att jag skulle ha haft mat med mig åt dem, för de kom fram till mig när de såg mig. Eller så ville de bli fotomodeller. 📸

Gick vidare neröver ån och sen över bron som är huvudinfart till Thurso. Hittade någon fler lab-punkt och insåg att jag var nära kyrkoruinen igen och att det skulle finnas en fysisk burk där. Hittade den snabbt – faktiskt satt det två burkar alldeles bredvid varandra men jag skrev bara i en av dem. Tog också ett ganska långt besök på Co-op-butiken för att köpa lite lunch/fika och studera vad som finns på en mataffär här i trakterna. Osthyllan var till exempel nästan bara Cheddar – och några rökta tyska ostar. Fryspizzorna hade också både annan form (rektangulära, ungefär som en plåt fast inte lika stor) och helt annan fyllning än hemma. Det är ju egentligen ganska dumt utrymmesmässigt att ha runda pizzor i kvadratiska kartonger, slog det mig nu…🤔

En till St Peter’s Church. Den här såg lite cool ut tycker jag – gillar tornet.

Den bästa cachen här i stan, enligt favoritpoängen, var den virtuella. Den är bara tillgänglig när tidvattnet är ute, då man behöver ta sig till en grotta i klippan jag var och traskade uppepå igårkväll. Tidvattnet skulle vara som längst ut runt 14-tiden idag, och när klockan började närma sig 13 började jag närma mig klippan också. Först spanade jag en stund på ett gäng fåglar som kalasade bland tången som tidvattnet lämnat kvar på stranden. Tror det var mest starar, men också några kråkor, förstås.

Fågelbuffé. Synd att både fåglarna och tången är mörka så det är svårt att se dem.

Någon har stulit Orkney!!! Jag VET att jag såg den där igår…😱

När jag kom fram till klippänden av stranden blev jag först lite tveksam till att fortsätta, då det rann flera små bäckar nerför sanden och jag inte hade mina vattentåliga skor. Hittade dock ställen där det såg ut att gå att ta sig fram torrskodd så jag gjorde ett försök i alla fall, om inte annat för att se hur svårt det skulle vara längre bort. Jag var direkt nöjd med det beslutet, då jag fortfarande torr om fötterna hittade fina vyer att fotografera efter att ha klarat mig förbi de första rännilarna. Gick vidare bortöver och efter några rännilar till kom jag till det största hindret. Några stråk med sten som delvis var täckta av tång och sjögräs. Det vill säga halt. Inte hade jag skorna med bästa greppet heller, och så började det regna ännu mer. Funderade ordentligt på att vända om och göra ett nytt försök imorgon, med bättre skor och mindre grejor i händerna – nu hade jag ju shoppingkassen med min lunch i fortfarande.

Stenar, sand och vatten…det behöver inte vara krångligare än så.

Nej, det är ingen konstig skugga i bilden – det VAR en sådan där rak och markant färgskiftning på riktigt.

Meeeeeeen, så hittade jag en möjlig väg förbi första stenpartiet, och hittade till en liten lätt inbuktning i klippan. Det var inte den grottan jag letade efter. Inte gav den något som helst skydd från regnet heller. Nu hade jag ju tagit mig förbi ett stenparti, och om jag gissade rätt om grottans placering så var det bara ett stenparti kvar. Dock såg det lite klurigare ut. Studerade en stund, och hittade till slut en möjlig väg över. Testade mest vartenda steg för att vara säker på att jag hade grepp, och det funkade! Kände mig enormt stolt över mig själv faktiskt, men allt hittautande i skogen hemma kanske har gett ett uns mer självförtroende på annan terräng än platt asfalt.

Sen var det bara platt sand fram till några andra öppningar i klippan, även om det rann vatten här också. Första öppningen jag tittade in igenom var inget särskilt, men när jag kollade den andra förstod jag direkt att jag var på rätt plats. Uppgiften för den virtuella cachen var att hitta vilka namn som lämnat sitt märke på väggen i februari 1870. Hade nog tänkt mig att det skulle vara en liten inristning i stenen, och kanske svårt att se. Nu var det både lättare och svårare. Väggen var nämligen täckt av text, en del stort, en del mindre. Ganska likt en klottervägg nuförtiden, kanske, även om det såg betydligt prydligare ut. Och jag? Jag var jätteglad. Häftig vägg, kul vy ut från grottan och dessutom kände jag mig så duktig. 😁😇

Det tog en stund att hitta rätt inskription i väggen, men det var i alla fall tydligt avskiljt från resten och i den delen av grottan där det fanns tillräckligt med dagsljus. Nu är jag dock nyfiken på *varför* all den där texten står där. Medan jag funderade på att ta mig tillbaka därifrån kom det en guide med ett par kunder som gick in i grottan, och nu ångrar jag att jag inte tjuvlyssnade…😔

Stor skålsnäcka, enligt min identifikationsapp. Det kryllade av dem.

Ser ni trappräcket därborta? Precis hitom det fanns grottan.

Tjuvkikade i alla fall på hur de tog sig därifrån, men guiden var inte rädd för att få blöta skor så hon traskade rätt igenom vattnet och slapp klättra på stenen. Paret som var med fick hjälp ner. Nåja, jag hade ju lyckats åt ena hållet, så det skulle väl gå bra åt andra också. Och det gjorde det. Snart hade jag lättspatserad sand under fötterna igen och behövde bara undvika vatten. Fick ta ett litet skutt över en bäck, och sedan var det bara trapporna upp till boendet kvar. Blöt och väldigt glad kom jag sedan in på rummet igen.

Fixade mig lite varm choklad och ringde Mamsen en sväng innan jag stoppade i mig lunchmackan och ett par kakor från fikabrickan. Hoppade också i min nya kaftan för att låta de andra kläderna torka upp lite – men de var faktiskt torrare än jag trott de skulle vara med tanke på regnet. Passade på att fixa lite administrativt, som att be om kompensation från tågbolaget för att tåget var så sent igår. Med lite tur får jag tillbaka hela biljettpriset. Kollade också ut en bra restaurang till dagens middag, ville ha något varm och hett. Det bästa jag hittade var en bangladeshisk restaurang som rankades som bäst i hela Thurso. Jag hade ju ätit indiskt för bara några dagar sedan och hade hellre velat ha något thailändskt, men såna önskningar infriades inte av den här byn. Så stor är den ju ändå inte.

Strax efter 16:30 då de öppnade gick jag iväg mot Pride of Bengal som låg sådär en halv kilometer bort. Jag var lite skeptisk, för stället jag åt på igår var rankat som 4:e bästa, så skalan kanske var väldigt skev här. Jag fick bord i en helt tom restaurang, men blev lite lugnad av de ideliga telefonsignalerna från folk som ringde och beställde takeaway. Beställde in vitlökschampinjoner till förrätt, men det var nog sista gången jag beställer in en indisk förrätt. Det smakade ungefär som löken på förra stället, fast med lite svamp och vitlök. Inte hade jag förstått att det var friterade svampar heller, och paneringen var mjuk och tråkig. 😔

Sen kom då huvudrätten. Jag blev återigen varnad för att inte röra vid metallen på det tydligt superheta matfatet, men de ligger väl risigt till om de inte säger något och någon skadar sig. Och det doftade alldeles ljuvligt. Jag var sugen på något med vitlök och chili och hittade tre sådana rätter på menyn, så jag bad servitrisen om råd. När jag sa att jag gillade starkt rekommenderade hon varianten från södra Indien som serverades med en krispig chili på toppen. Jag tog även in en raita ifall min uppfattning om starkt skiljde sig från deras. Det var tur det, för det var precis på gränsen till så starkt som jag klarar av, så lite lindring var skönt att ha nära till hands. Strongbow-cidern som jag beställt till var också bra på att bryta av hettan faktiskt. God cider och riktigt stark mat, då är jag som lyckligast. Ja, bortsett från när jag är i en grotta vid havet och blir attackerad av regn, då. 🤪

Omnomnomnom här också. Ännu mer än på förra stället.

Alldeles, alldeles proppmätt tog jag mig sen från restaurangen och lyckades villa bort mig lite innan jag hittade till havet igen. Trodde jag började kunna stan, men tydligen inte. 😝 Men så hade jag ju druckit en cider, så jag skyller på den. Nu var tidvattnet inne och vågorna verkligen dånade. Ett stort skepp som jag brukat se vid horisonten hade också helt plötsligt kommit mycket närmare. Undrar vad det var också. Jag har bokat en rundresa med en guide imorgon, så jag får väl fråga dem om både båt och grotta.

Det kanske är den här båten som snott Orkney?!? 🤔

Från Torvalla till Tors å

Posted on 2023-07-16 by Lizzan

Jaha, då var det dags att resa vidare då. Vaknade tidigt då jag även somnat tidigt, men hann inte blogga klart förrän på tåget. Var lite nervös inför frukosten ifall ägarinnan fortfarande skulle vara sur för att jag missat i torsdags, men vi redde ut det kvickt och sen var allt frid och fröjd. Hade ju beställt en full Scottish breakfast, och valt att ta med både blodpudding och haggis då hon sa att hennes var helt fantastiska. Det låter ju lite som självskryt, men hon hade baske mig rätt. Blodpudding är inget jag äter frivilligt hemma, men den här var riktigt god och välkryddad. Haggisen var ännu godare. För att inte snacka om korven och baconet. Skulle nog faktiskt rangordna dem korv, blodpudding, haggis, bacon, från minst till mest god, och då var ändå korven suverän. Ägg, bönor och hash brown smakade som de brukar, men inget fel med det heller.

Gick sedan upp för att packa och hann precis checka ut före 10. Släpade med mig resväskan upp till tågstationen, och där stod tåget redan inne och väntade. Köpte en dricka och ett snackspaket med ost och korv utan att riktigt tänka på hur lång resan skulle vara. Tänkte väl också att man skulle kunna köpa något ombord. När jag väl hittat min plats såg jag att den var baklänges och på ”fel” sida av tåget för den bästa utsikten, så jag tog helt sonika och satte mig på en obokad plats istället, det fanns mycket som var ledigt.

Sådär en halvtimme senare, cirka 10 minuter för sent, började vi tuffa iväg mot Thurso, där jag ska spendera 4 nätter. Dels hade jag bokat tåg av gammal vana, då det brukar vara snabbast och bekvämast, dels hade jag blivit inspirerad av boken ”Scotland from the Rails” av Benedict Le Vay. Resan från Inverness till Thurso har ”bara” fått tre stjärnor av fem möjliga för tjusiga omgivningar, men det är fortfarande bättre än många andra tågresor. Den skulle ta 3 timmar och 45 minuter, och när vi tuffat på i sakta mak ett tag blev jag fundersam och kollade kartappen. Kör man bil mellan Inverness och Thurso går det på cirka 2,5 timmar, alltså mycket snabbare. De har nämligen inte byggt järnvägen så rak som möjligt, utan gjort några krokar inåt landet för att ge fler orter tillgång till tåg.

Nåja, jag trivs ju ändå på tåg och hade inte bråttom, och hursomhelst hade jag inte kunnat köra själv. Både vädret och omgivningarna var omväxlande, och jag satt som vanligt rätt klistrad med näsan mot fönstret. Ja, inte bokstavligt talat, då. I början av resan höll vi oss mest på havsnivå, och senare klättrade vi upp till lite högre höjder. Då byttes landskapet mot små berg/stora kullar, avsaknad av träd och massvis med floder och åar. Och en hel del djurliv. Såg minst tre större rovfåglar, kanske ormvråk eller glada eller både och. Tre större grupper med hjortar och flera enstaka. Och ett oändligt antal får. 😁

Här fick jag byta sida av tåget en liten stund.

Halvvägs genom resan ropar konduktören ut att tåget inte skulle gå till Thurso. Järnvägen delar sig i två vid Georgemas, där ena spåret går till Thurso och det andra till Wick, som är tågets slutstation. När allt går som det ska kör tåget först igenom Georgemas till Thurso, för att sedan backa tillbaka till Georgemas och köra vidare till Wick. Nu skulle vi bli såpass försenade att de inte skulle hinna ta svängen till Thurso, men de ordnade buss från Georgemas istället. Mig gjorde det egentligen ingenting, jag hade som sagt inte bråttom. Hann ju se mer när det inte gick så fort. 😝 Enda problemet var att provianten var slut och att det INTE fanns något att köpa på tåget. Får planera bättre på onsdag när jag ska neröver igen.

Efter ett gäng fantastiska vyer kom vi fram till Georgemas och hoppade på en minibuss istället. Det tog sedan inte många minuter innan vi var framme i Thurso, en dryg timme försenade, och jag började knata iväg mot mitt nya boende, Pentland Lodge House. Det var sådär 900 meter från stationen, och i alla fall ett av vägvalen hade bara en flack backe. Dock sken solen så det blev rätt svettigt ändå.

Blev snabbt incheckad och visad till mitt rum, som heter Hoy. Old Man of Hoy är en stenformation på Orkney, som ligger norrut härifrån. Och det här rummet går i mina färger, inte rosa som i Inverness. 😝 Jag klarade dock inte av att stanna kvar på rummet särskilt länge, då jag sett lite glimtar av havet på vägen hit. Dessutom borde jag äta något.

Hoy. Dock inte med nån Old Man, men kanske en halvgammal tant.

Det där med mat blev snabbt bortglömt när jag gått de kanske hundra metrarna ner till gångvägen längs toppen på klipporna. Hav, himmel och VÅGOR. Thurso är en populär ort för vågsurfning, då det finns väldigt stabila vågor här. En av de starkaste vågorna i Europa, Thurso East, finns också här. Nu är inte jag någon surfare, men jag gillar hur de ser ut och låter. Vågorna, inte surfarna. 😁🌊

Hann inte gå långt innan jag såg en riktig krutgumma, minst 70+, iförd baddräkt gå ner mot vattnet. Det såg inte varmt ut, men hon var säkert van. En man som varit ut och gått i vågorna svarade att det var kallt, men uthärdligt, när jag frågade om temperaturen. Han hade dock inte velat bada i bara baddräkt.

Scrabster till vänster i bild. Krutgumma lite höger om mitten. 😁

Dunnet Head, brittiska fastlandets nordligaste punkt, längst bak i bild.

Jag traskade iväg längs strandpromenaden mot flodens mynning, där det också fanns en hamn. Och ett slott. Och surfare. Och fiskmåsar också, för den delen. Jag stod och spanade ut mot surfarna och såg plötsligt något som dök upp ur vattnet. Det var lite långt bort för att se vad det var, men med kamerans zoom till hjälp började jag ana att det kunde vara en säl. Nej, jag har ingen bra bild på den, det var bara precis att det gick att identifiera vad det var. Men en till art till dagens djurlivslista.

Svängde sedan upp mot centrala Thurso för att leta mig någon mat. Hittade först en kyrkoruin som jag förstås behövde titta närmare på, innan jag råkade på Y-not Bar & Grill som jag funderat på att besöka. Varför vänta, så jag klev in. Ett ganska livat ställe, speciellt så här en lördag, så när jag fått maten åkte hörlurarna in. Hade beställt en pasta med pepparsås, som serverades med stekt kött och vitlöksbröd. De kunde gott ha serverat den med mer salt och peppar också, men det stod i alla fall på bordet så jag kunde krydda extra själv. Nä, jag blev inte så nöjd med det. Men det var mat i magen i alla fall.

Gick sedan en sväng ned till ån, men jag hann inte med mer än ett par bilder innan det började regna. Kände ändå att jag egentligen borde gå och lägga mig tidigt, så jag gick in på co-op och köpte lite kvällssnacks och tänkte sedan bara ta strandpromenaden ”hem” igen. Det var ju dömt att misslyckas. Tidvattnet hade kommit in, vågorna mullrade ännu mer och regnet började avta och det blev sånt där härligt magiskt ljus när det är blandad molnighet. Och vågor, och klippor, och vågstänk. Ja, det blev ”några” bilder till.

Bro över ån. Namnet Thurso betyder Thors å. Vikingarna var här och härjade tidigare och lämnade sina spår i språket och ortsnamnen.

Klättrade uppför trappan till klipptoppen igen och sen gick det i alla fall inte att gå direkt tillbaka till boendet. Gångvägen går ända till intilliggande Scrabster, där det finns en färjeterminal för båtar till Orkney. Tänkte att det kanske gick att se fler vågor på fler klippor om jag gick en liten bit åt det hållet. Och en liten bit till. Och en liten bit till… Jag hade inte fel. 😝

…och sånt här också. Men det känns lite fånigt att stå och fotografera våg efter våg och inte veta vad som blev bra eller inte förrän man kommit ”hem”.

Rätt maffigt med mörka mol bakom solbelysta hus också. Men inte lika maffigt som vågor. 😝

När jag till sist vände om så började det regna igen, fastän solen sken bakom mig. Tänkte att nu borde det ju kunna dyka upp en regnbåge, och lite senare såg jag en liten, liten bit av en sådan. Sen blev den biten större och större, tills det blev en hel båge. 😁 Inte lätt att lägga undan kameran i den här stan, inte.

Trodde först att högra änden av bågen slutade precis vid mitt boende, men det var hos grannen snett mittemot. 🙄

Efter en massa fler foton lyckades jag till slut gå hemåt, med ett stort leende på läpparna. Många foton fanns det att kolla på när jag kom till rummet, nästan lika många som när jag for till Skye, men de skiljer sig inte lika mycket åt. Kan inte säga säkert att det är de bästa jag råkat välja ut, men nöjd är jag i alla fall.

Lizzans Reseblogg

Inlägg från mina resor

Tag Archives: Thurso

På besök hos Sinclairs

Till andra änden

Blöt och glad

Från Torvalla till Tors å