Hiraeth

Är det inte trevligt när en plan fungerar? Det gjorde min plan igår kväll. Kanske lite *för* bra. Åt middag på Isis Pizzeria precis som första kvällen och gick sedan ner på piren eller vad man nu ska kalla den för att få lite nya vyer mot bron. Och resten av Barmouth.

Ni vet att det här är järnvägsbron nu, visst?

Båtar och Barnouth

Några ungdomar fiskade efter krabbor längst ut på piren, och sen blev det ett väldigt hallå när det visade sig att de hade fångat en stor manet i en hink. Tydligen hade den bara simmat rätt in i deras håv. Häftigt att se en levande, tror det var samma sort som de jag hittade på stranden i Harlech i fjol. De tänkte tydligen äta den till middag med lite vitlök och chili….eller om den skulle passa bättre till efterrätt med lite vaniljsås, kanske…🤪

Men jag skulle ju ut och gå i vågskvalpet, och även om tidvattnet var långt ut så kom jag dit till slut. Men först trodde jag att jag hade hamnat på Påskön.

Hade glömt bort att den här snubben skulle finnas här.

Månen hade gått upp över Fairbourne och solen höll på att gå ned åt andra hållet. Och vattnet var inte ens kallt, utan sådär lagom ljummet. Och inte var jag helt själv på stranden heller, det dök upp mer än en skattletare med metalldetektor och några badade fortfarande.

Månen över Fairbourne speglar sig i vattnet.

Skattjakt pågår. Förmodligen mer efter dagens alla badgäster än gamla fornlämningar.

Jag vandrade sakta mot solnedgången och kände bara att så här skulle jag vilja ha det varenda dag. Och jag ville absolut inte åka därifrån nästa dag. Innan jag lyckades ta mig ur vattnet, leta mig igenom sanddynerna i mörkret och ta mig tillbaka till hotellet hade jag dessutom sett både Jupiter, Mars och Venus på himlen. Förutom månen och solnedgången, då.

Jag menar….vem skulle vilja gå hem från det här?

Men. Jag måste väl hem och tjäna pengar till nästa resa. Som jag hade någon liten tanke om att den skulle gå till Devon och Cornwall i södra England, men som jag nu gissar kommer gå tillbaka till Wales. Och Barmouth. Och Pembrokeshire. Och Llangollen. Och…


Och…idag har jag mot min vilja lämnat Barmouth och rest till Edinburgh. Om Barmouth visade sig från sin bästa sida igår var det motsatsen idag då det var grått, regnigt och disigt. Mitt undermedvetna ville nog att jag skulle stanna, för jag glömde mobiltelefonen med tågbiljetten på rummet och märkte det inte förrän jag hunnit nästan till tågstationen. Och så råkade jag sätta mig på tåget så att jag tittade bakåt. Tillbaka mot Barmouth, tillbaka mot Wales. Sedan bytte tåget färdriktning i Shrewsbury, när vi kommit in i England, och ungefär samtidigt började jag se fram emot Edinburgh också. Och nu är jag här, efter att det gått betydligt smidigare med tågen än till Barmouth från Manchester. Har hunnit gå lite på the Royal Mile och Victoria Street, varit medhjälpare i en trollerishow och blivit tårögd (på ett bra sätt) av ljudet av säckpipor. Det kan nog bli bra det här också, även om det är väldigt stora kontraster.


*Hiraeth är ett walesiskt ord som översätts med ”nostalgi” eller ”hemlängtan”. Det handlar enligt Wikipedia om den där bitterljuva känslan av att sakna något samtidigt som man är tacksam för att det finns. Nu är inte jag walesare, men tycker det passar ganska bra in på hur jag kände mig igår.

Dinas Oleu

Eller ”Fortress of light” på ett språk det är mer troligt att ni förstår. Det fanns ett ”Hill fort” häruppe, men mest är det en bevarad naturupplevelse tack vare Mrs Fanny Talbot som bodde här i slutet av 1800-talet och donerade marken till National Trust för att storstadsborna skulle få uppleva riktig natur någonstans.

Så, vad är det smartaste man kan göra när man är trött efter gårdagens eskapader? Inte är det att klättra uppför en till brant kulle i alla fall, det kan jag lova. Men är det samtidigt sista dagen i Barmouth (FÖR DEN HÄR GÅNGEN) och man inte har hunnit med det tidigare så är det en ganska bra idé i alla fall. Så det gjorde jag.

Vägen uppför började med en till sån där väg som var unsuitable för allt utom bergsgetter, men tror ni inte att jag faktiskt mötte en bil på väg neråt i alla fall. Vägen ledde upp till en utsiktspunkt, och därifrån gick en stig vidare upp på berget. Jag hade även nu en beskrivning av rutten på telefonen, som blev väl använd för att inte ta fel i någon korsning. Stigarna här var dock betydligt lättare att urskilja (och gå på) än de i fårhagen igår, så fötterna var betydligt gladare. Dock var det som sagt brant. I stort sett hela tiden, antingen man gick uppför eller nerför.

Det är faktiskt skrivet i sten att det här ska bevaras, så det så.

”Vardagsrum i det fria” som Fanny kallade det.

Jag ska inte säga att det var brant, men….det var brant.

Med många fotostopp tack vare den fantastiska utsikten var jag dock snart uppe på toppen. Utsikten var ju inte direkt sämre där. 😝

Monument för att ära 100-års jubileet av att marken skänktes.

Selfie till ära av att jag tog mig upp hit. 😝 Hade hunnit vila en stund innan, det är därför jag ser så pigg ut. 😂

Monumentet nerifrån.

Tuff-tuff-tåget jag åkte för några dagar sedan.

Fick en stund sällskap av en kvinna med en hund, men annars var det väldigt lugnt däruppe. Däremot var det full fart på stranden och ute i vattnet nedanför. Njöt ett bra tag på toppen innan jag började gå ner igen. På stigen ner stötte jag också på något helt nytt för mig – en huggorm! Den märkte dock av mig först, så när jag väl fick syn på den hade den redan börjat slingra iväg. Överhuvudtaget har jag sett mycket djurliv den här resan, har nog tappat räkningen på antalet falkaktiga fåglar jag sett, och igår tror jag till och med att jag såg en livs levande uggla! 😁 Och så nu en huggorm, som sagt. Häftigt. 😁

Guidningen sa åt mig att gå bort mot ”the Frenchman’s Grave”, så det gjorde jag. Inte var det så mycket att se, men tydligen var det en fransman som kom hit 1871 och som spenderade sitt liv med att plantera växter och grönsaker på de här kullarna som nu är begraven här.

På väg mot fransmannens grav.

Trespråkig inskription.

Graven till vänster om staketet. Såg den knappt själv när jag var där.

Sen var det bara att fortsätta ner till stan, köpa lite lunch och äta. Nu ska jag försöka packa det mesta så det är klart till imorgon och sedan ut och äta middag. Förhoppningsvis blir det även lite foton på bron i solnedgången, och en promenad på stranden…men mina planer har ändrats ofta på sistone. 😝

Stig som jag inte skulle ta.

Mot vägen ner.

Nästan nere.

Lunch hos Llewelyn

Idag var en sån där dag som jag kommer titta tillbaka på och le och känna mig duktig som klarade det. Men inte riktigt än, än gör det alldeles för ont och jag är alldeles för trött.

Det var dags för det där äventyret med en lång vandring till ett avlägset slott som inga bussar eller tåg går till. Ifjol gick jag till Pentre Ifan och yrade runt genom en jättelerig skog, idag var i alla fall sikten bra och det var inte lerigt. Bara fullt med fårskit. 😝 Började med att ta standardtåget till Tywyn där jag skulle byta till Talyllyn Railway upp genom dalen.  Tåget var ganska mittemellan de senaste dagarnas tåg i storlek och komfort och utsikten var också bra, men mycket buskage vid kanten skymde sikten en del. Om man bara ska åka ett ångtåg skulle jag rekommendera antingen Festiniog eller Welsh Highland. Festiniog har jag bara åkt en jätteregnig dag då man knappt såg något alls men den börjar i alla fall vackert i Porthmadog. Men Talyllyn duger bra den med. Säkert kunde man ha haft en jättetrevlig dag bara med att åka tåg och titta runt lite i närheten av stationerna, men…nu var det ju så att jag inte hittat något ”nytt” slott till min lista i närheten av Barmouth som var lätt att ta sig till, så jag skulle få anstränga mig lite mer.

Påfyllning av både kol och vatten.

Hoppade av tåget på slutstationen Nant Gwernol, fotade det försvinnande tåget och började sedan att gå. Hade inte riktigt fattat innan att den här stationen ligger ganska högt upp på bergssidan…..så det första jag fick göra var att gå brant nerför, dock bredvid en vacker forsande bäck. Med vetskap om att jag skulle behöva gå lika långt uppför på vägen tillbaka stannade jag dock inte för såååå många foton.

Hittade en toalett i den pittoreska byn Abergynolwyn, dock med den fånigaste kran till ett handfat jag någonsin sett. Fortsatte genom byn och möttes av en bergvägg. Det kändes så i alla fall, det var riktigt brant uppför. Vid toppen av den backen skulle jag sedan klättra över ett staket in i fårhagen. Och fortsätta snett uppåt. 😬 På en ”stig” som ibland inte syntes alls, och sällan hade plats för en hel fot så vartenda steg blev på snedden. Fick lusläsa beskrivningen av rutten och jämföra med rutten jag hade i kartappen sådär vart tionde steg, för jag pallade inte att gå fel och behöva gå tillbaka. Och så var det fullt med fårskit. Men då jag någon gång kunde lyfta blicken från osynlig stig och långt ifrån osynlig fårskit så blev jag ganska glad ändå. 😁 Och när jag faktiskt kom runt och såpass högt att jag såg Bird’s Rock/Craig Yr Aderyn blev jag ännu gladare. Fast inte för glad, för jag var fortfarande tvungen att leta mig fram bland en massa fårskit. 😝

Här syns stigen riktigt bra. Överst är framåt, nederst därifrån jag kom.

Sen såg jag även slottet. Castell Y Bere. Eller snarare, jag såg kullen där det borde vara ett slott. Själva ruinerna var mest skymda av träd, och även när jag kunde se dem smälte de ihop med bakgrunden. Började bli lite orolig att jag skulle ha plågat mig dit och sedan inte få någon lön för mödan. Men nu var det i alla fall nerför i fårhagen. Tyckte synd om vartenda får som jag skrämde iväg från skuggan under träden, och ett av dem bräkte väldigt högt på mig i protest. Blev mer och mer fast besluten om att ta bilvägen tillbaka. Eller kanske ringa taxi. 😝

Slottet från marken. Mer än så här ser man inte.

Kom ut på en riktig väg och sedan var det en stig uppför till slottet. Walesiska slott är ofta byggda på en höjd och utnyttjar naturliga klippor som extra skydd. Och om inte rubriken avslöjade det så är det här ett slott byggt av Llewelyn ap Iorwerth, samme en som byggde det i Criccieth. Väl uppe hade det tagit mig 1 timme och 20 minuter att gå lite över tre kilometer. Jag insåg redan när jag såg backen ner från Nant Gwernol att det där med att hinna till 15:30-tåget och kunna kolla vattenfallen kring Dolgoch bara var att glömma, nu blev det ännu tydligare. Funderade fortfarande på taxi eller kanske att lifta med någon annan från slottet.

Men först skulle det ju utforskas. Och allra först: Lunch! Det var lite annat folk på plats så jag letade mig ett undanskymt hörn och plockade fram mina lunchmackor. Ganska snart dök det upp en vovve som också gärna hade velat ha mat. Hon satte sig bredvid mig en stund och hade inte ens bråttom iväg när hennes familj kom och letade efter henne. 😊

Lunchställe.

Lunchsällskapet på väg hem.

Med mackor, en massa vatten och en jordnöts- och chokladkaka i magen hade en del energi kommit tillbaka och jag började tro att jag kanske inte skulle behöva ringa taxi i alla fall. Sista tåget för dagen skulle gå 17:42 och jag bestämde mig för att gå från slottet senast två timmar innan för att känna mig hyfsat lugn. För att gå sådär 3,5 kilometer (bilvägen var lite längre än fårstigen). Började förstås med att ränna runt hela slottet och fota allt, från alla möjliga vinklar. Craig Yr Aderyn blev ofta med i bakgrunden – den liksom sticker ut.

Slottsruinen liksom härmar omgivningen här. Craig Yr Aderyn är toppen till höger.

Västerut.

Österut.

Till på köpet har jag för bara någon vecka sedan läst/lyssnat på en bok, The Gray King av Susan Cooper, som utspelar sig precis här. Från Tywyn till Craig Yr Aderyn och Abergynolwyn nämns också. Kommer inte på att de nämnde slottet, men Bird’s Rock spelar en ganska central roll i första delen av boken. Riktigt bra bok, och dessutom fick jag lära mig hur mycket häromkring skulle uttalas.

Slottet må vara i ruiner och till och med gratis att besöka, men jag gillade det ändå. Speciellt i kombination med omgivningarna. Helt ärligt så föredrar jag slott som är trasiga. 😝

Vid tretiden kände jag mig nöjd och började bege mig ner mot vägen igen. Fötterna var väldigt trötta men det var i alla fall mer bekvämt att gå på plan mark även om det inte var platt. Som tur var var vägen väldigt lugn, jag såg nog bara en 3-4 bilar som körde förbi mig medan jag gick. Och mycket mindre fårskit. 😝 Fåren var nog också glada över att jag höll mig utanför deras hage. Sedan hade jag helt plötsligt klarat av halva värsta uppförsbacken utan att inse att det var den jag hade börjat på, och uppe på toppen fanns det en välbehövlig bänk att vila fossingarna på. Sen var det ner till byn och upp igen till tågstationen. Började med en sån där rolig väg som var ”Unsuitable for motor vehicles” och som om jag får säga det själv är rätt unsuitable att gå uppför också. 🤪 Sen in i skogen vid bäcken och i och med att jag faktiskt hade en timme på mig upp till stationen kunde jag fota lite mer nu. Och så var det svalt och skönt där. 😁

Upp till höger här och över stänglset gick jag på ditvägen. Tillbaka längs bilvägen. Kanske hade jag varit piggare om jag tagit bilvägen dit också, men måste erkänna att jag hade missat lite vyer då.

Luftade fötterna en stund, men det hjälpte inte nämnvärt… Abergynolwyn skymtas nere i dalen.

Om jag inte gillade att gå här, innebär det att jag är ett motorfordon? 🤔

Små forsar kan vara lika fina som stora.

Det här var en riktigt trevlig överraskning.

Kom upp med sådär 40 minuter tillgodo. Runkeeper säger 1 timme 4 minuter på 3,67 km, men då har den räknat bort alla pauser. Väldigt välbehövliga pauser. Stegräknaren på klockan har istället kommit upp i 21800 steg nu när jag är hemma. 😲 Sen var det bara att sitta och vänta på tåget, sedan sitta på tåget, gå till nästa tågstation via Co-op för att handla något ätbart och sedan sitta där och vänta på tåget. Och så sitta på tåget. Tro mig, det är jätteskönt att sitta ner nu. 😝 Förresten är det lite roligt med en Co-op-kedja här också. De frågar titt som tätt om jag har ett Co-op-kort, och då svarar jag att jag bara har ett svenskt. Synd att det inte ger poäng här också. 🤣😝

Tåg på ingång!

Staket gör man av sånt man har mycket av. Som skifferskivor, till exempel.

Från Bird’s Rock till Sheep’s Hill. Fast ärligt talat hade fåren massor med kullar. Och kullarna hade massor med får.

Så tåga vi tillsammans bort…

…mellan berg och gröna ängar bort, till Caernarfon…..eller hur var det nu? Ja, så var min gårdag i alla fall, först tog jag det vanliga tåget till Porthmadog för att ta The Welsh Highland Railway till Caernarfon och tillbaka. Welsh Highland Railway har jag åkt en gång förut, då bara från Caernarfon till Porthmadog, och det var den bästa tågtrippen på just den resan. Förmodligen bästa ångloksresan jag gjort också, och då var det inte jättefint väder utan lite molnigt. Därför tänkte jag toppa det nu med samma resa, fast i solsken. 😁 Och så blev det. Fint väder hela vägen dit och tillbaka, det dök bara upp några moln i mitten på ditresan.

Startstationen Porthmadog ligger oerhört fint till bara den, nästan i klass med Barmouth.

Utsikt från stationen i Porthmadog.

Sedan kommer man snabbt in bland bergen i Snowdonia, ett landskap som håller i sig nästan hela vägen till Caernarfon.

Tuff tuff tuff…

Bergen ser mycket större ut på riktigt…🤔

Jo, jag sitter på samma tåg…

Jag satt i en vagn med öppna sidor – det finns bara en sån på tåget – för att kunna ta så bra foton som möjligt. Det är ju naturligtvis jättebra för en fotografinörd som jag, men det negativa är att man blir helt täckt av aska från ångloket. Även när man sitter i tredje vagnen bakifrån och har sådär 8-9 vagnar framför. Eller täckt är kanske att ta i, men man ser ganska gott om askflagor både på hud och kläder, det kan jag lova. Ett tips är att inte vara klädd i vitt. 😝

Efter lite sicksackande uppför de brantaste bitarna nådde vi högsta punkten på resan, och sen bar det utför. Biten närmast Caernarfon är kanske den tråkigaste, då är det mest ”vanlig” skog, förutom då man får glimtar av Anglesey eller slottet. Och slott, ja. Jag bodde över några nätter i Caernarfon på min första Walestur, och det finns ett urtjusigt slott där. Byggt av engelsmännen (den där elake Edward den förste igen) för att kuva Walesarna, och det kanske är en klen tröst att det nu drar in turistpengar, men häftigt är det onekligen. Bommade dock den här första vyn av slottet förra gången, så det var ju tur att jag kunde återvända.

Caernarfon Castle.

Massa båtar i solskenet.

Slottet och delar av stadsmuren.

Jag åt också lunch på en restaurang jag hade besökt sist, Wal. Kommer inte ihåg vad jag åt för mat då, men jag kom ihåg en av servitörerna och nämnde att jag varit där för tre år sedan och kom ihåg honom. ”Vi ses om tre år igen då!” sa han när jag skulle gå. Inte helt omöjligt. Väldigt bra restaurang för övrigt också. God mat och fantastisk service. Inga problem alls att komma själv och äta. Som tur är har jag inte träffat på nåt jobbigt ställe att äta själv på ännu den här svängen.

Sedan dags att återvända till tågstationen för att hoppa på tåget tillbaka. Såg när de fyllde på vatten när loket stod alldeles bredvid min plats, även nu i den öppna vagnen. Dock hamnade vi nu som tredje vagn bakom loket vilket förstås innebar – ännu mer aska. Och nu satt jag på solsidan. Kände hur det brände i armen, trots solskyddsfaktor, så tog till slut på mig regnjackan bara på armen närmast utsidan. Kanske såg fånig ut, men slapp bränna mig.

Ankomst till stationen.

Påfyllning av vatten.

Detaljer. Fråga mig inte hur det funkar, det har jag inte lärt mig. Än. 😝

På väg ut från stationen hade vi också lite extra underhållning i form av en man på cykel som körde ikapp med tåget. Vår väg var lite rakare, men han hängde med bra och kom ifatt även när han hade behövt ta en liten uppförsbacke och omväg. Tills han kom fram till en grind över cykelvägen. 😔 Bara en liten bit senare stannade dock tåget på nästa station, och då cyklade han lugnt förbi. 😁

Snabbcyklare. 😁

På väg genom bergen den här gången fick vi bra utsikt över Snowdon, och vi såg till och med tåget på väg ner från toppstationen. Zoomar man in jättemycket på bilden nedan kan man ana besökscentret på den vänstra toppen.

Snowdon.

På väg ut från Beddgelert.

Dryga två timmar efter start från Caernarfon var vi sedan tillbaka i Porthmadog, och jag skulle försöka ta mig tillbaka till Barmouth. Då jag inte hade tänkt tillräckligt långt när jag planerade resan hit och tillbaka hade jag bara köpt enkelbiljett på tåget och tänkt ta bussen tillbaka för att jag inte trodde det gick något tåg. När jag sen kom på att det visst gjorde det var det ju redan för sent för att spara några pengar, så då fick det bli buss i alla fall. Dock hann jag bli ganska nervös. Bussen var sådär 20 minuter sen, och jag hade ett fönster på 10 minuter att byta buss i Dolgellau, eller vänta tre timmar. Ungefär en timmes restid. Men…..busschauffören körde som busschaufförer här brukar köra, det vill säga väldigt fort. Så jag hann. Och såg väldigt vackra vyer under tiden. Kan varmt rekommendera att åka buss T2 från Porthmadog till minst Machynlleth (helst i den riktningen), där jag var idag. Kan du välja så ta en dubbeldäckare och sitt längst upp, längst fram. Ta sedan tåget tillbaka så har du sett några av de vackraste vyerna i den här delen av landet.

Idag var det regnigt och molnigt, vilket passade mig riktigt bra. Gick och kollade i några affärer här jag inte hunnit med tidigare och tänkte sedan ta tåget till Machynlleth. (Försök inte ens uttala det, jag tycker fortfarande inte att jag får till det. Men det ska vara något i stil med Mah-HUN-cthleth.) Men då gick det inget tåg just den timmen, såå…det blev buss istället. Till Dolgellau (dol-GETH-lau), där jag yrade runt lite innan jag åt lunch på mysiga fiket/restaurangen Y Sospan. Gulligt namn va? 😁

Sen tog jag bussen till Mach, för jag hade skrivit en notering om att sträckan från Dolgellau var väldigt vacker. Nu hittar jag inte igen noteringen, men oj vad det stämmer. Satt nästan och grinade. 😝 Blev sedan avsläppt…precis utanför en tygbutik. 🤦‍♀️ Tur att jag har ont om plats i resväskan så att jag inte kunde handla. På väg ut stötte jag dock på en korg med stuvbitar av spets, för 1 pund styck. Frågade inte ens hur långa de var, men köpte 6 stycken – 2 var av 3 olika. Kollade nu när jag kom tillbaka till rummet, och de verkar vara runt 2 meter var. En av dem kanske skulle kunna vara lite billigare, men annars tror jag såna där brukar kosta runt 30-40 kronor metern…

Var tvungen att kolla…hittade en turkos variant av den svarta till salu i Sverige för 50 kronor metern…😱

Annars har Machynlleth en väldans massa antikaffärer, och en underbar butik som heter Ian Snow där det finns allt möjligt. Det är nästan så att jag skulle vilja flytta hit bara för att kunna inreda med prylar från den butiken. Bland annat fanns det en väggspegel i form av en uggla. Den var inte ens dyr, men hur skulle jag kunna få hem något sådant helt? 🤦‍♀️😔

Tog ett par foton både i Mach och i Dolgellau, innan jag åt middag (grillad lax och potatis, mums!) på the Gatehouse i Dolgellau. Sen blev det bara buss hemåt och en tidig kväll, för imorrn blir det äventyr igen. Tillbaka till den där dalgången som var så vacker på bussresan från Dolgellau, bland annat. 😁

Machynlleth

Klocktornet i Machynlleth.

Dolgellau.

Bedårande…eller bara dåre?

Igår blev jag påmind om varför jag valde att åka just hit, till Barmouth. Visst har jag sett vyerna tidigare dagar också, men igår var de verkligen runtomkring hela mig. Började med att ta ”färjan” över till Fairebournesidan av sundet, och var där i god tid innan första tåget från Fairbourne skulle ta sig ut till udden. Inte hade jag några problem med att fördriva tiden, inte.

”Min” färja, med Barmouth i bakgrunden.

Perygl indeed.

Så kom då det söta lilla tåget, med sitt söta lilla ånglok, och det var dags att åka iväg. Och sen tillbaka ut på udden. Och sen gick jag samma väg in till Fairbourne centrum, fast väldigt mycket långsammare. Och då går man nog i vanliga fall ungefär lika snabbt som det där tåget. 😝

Miniature Railway är rätt namn på denna. 😁

In i tunneln! 😲

Fick finbesök medan jag väntade på tåget.

När frisyren matchar landskapet…(kolla in ”hårtatueringarna” – klicka på bilden för att se i större format.)

Behövde inte ens bygga den här själv.

Jag kunde knappt gå tio steg utan att vända mig om och gapa som en dåre. Gick och flinade, skrattade och pratade för mig själv för jag kan inte förstå att det kan vara så här vackert någonstans. Men det är svårt att fånga på kort. Inte ens ett 360 graders panorama skulle kunna förmedla hela känslan. Så jag har bara en sak att säga: åk hit. Fast helst inte när jag är här. 😝

Sen tänkte jag äta ordentlig middag (hade råkat missa lunchen, igen) och gå tillbaka till rummet. Det hade blivit mycket gå och stå och jag tänkte det kunde behövas. Middagen blev bra, men…fick nog lite väl mycket energi av den för istället för att gå mot hotellrummet blev det att gå mot den där järnvägsbron jag fotograferat så många gånger. Betalade mitt pund till the ”Troll house” (donation för att få gå över bron) och fortsatte gapa som en dåre.

Järnvägsbron.

Bevis på att det är en järnvägsbro. 😝

Inöver Morfa Mawddach.

Hoppas innerligt att någon gett de som byggde det här huset ett pris. Tänk om de hade byggt något fult på ett sånt här ställe?

Inramning av Fairbournejärnvägens uddstation.

Glad och nöjd och med kramp i kamerahanden gick jag sedan tillbaka till rummet. 1300 bilder PÅ EN DAG. Och hann inte ens göra något åt dem, för planen var att kliva upp tidigt och åka tåg till Caernarfon idag, då gick det inte att vara uppe till midnatt och blogga…😝

På en båt genom himlen

När klockan ringde en timme tidigare än vanligt i morse var jag inte alls på humör för att kliva upp. Inte var det något större go i mig mär jag hade duschat heller. Men jag övertalade mig själv med att dagen i alla fall skulle starta med 2 timmars lugn och ro på en buss i vackert landskap. Och det råkade vara en dubbeldäckare. Och det råkade vara ledigt längst fram på övervåningen. 😁 Dessutom var det mulet, och faktiskt så svalt att jag nästan ångrade att jag inte hade tagit med mig en jacka utan bara åkt iväg i kortbyxor och linne.

Längs vägen hann jag spana in en hel del annat som jag läst om innan resan. Vi åkte inöver Morfa Mawddach (tjusigt!), stannade till i Dolgellau (mysigt), och åkte sedan vidare genom Bala, Corwen och till slut Llangollen innan vi kom till Trevor. (När jag bad busschauffören säga till när vi kom fram vitsade han naturligtvis till det med att Trevor var en ”nice chap”. Trevlig kille, alltså. Längs vägen blev vi också stannade av polisen, Heddlu på walesiska. Började först undra om det hade hänt något, men blev till slut varse att det var poliseskort för ett vindkraftverk som var ute och åkte.

Att hitta till akvedukten var sedan mycket mindre problem än att uttala namnet på den. Pontcysyllte. Fonetiskt: Pont-ker-sulth-tay, för varför ska man göra det enkelt för sig? Såg att det gick båtturer över, så bokade in mig på en sån och åt lite lätt lunch medan jag väntade.

Here we go!

Satt och pratade med ett par längst fram i båten, och när de fick veta att jag tänkte hoppa av på andra sidan och gå tillbaka ville de göra samma sak. Tur det, för det räckte tydligen inte med att köpa en enkelbiljett för att kaptenen och guiden skulle veta att någon ville kliva av på andra sidan…🤦‍♀️

Nåväl, av kom vi, och efter en bit på fast mark var jag framme vid akvedukten igen. Den är 307 meter lång, och 39 meter upp i luften. Gångbanan bredvid kanalen är ganska precis så bred att två personer kan mötas. Och jag kände mig lite extra bred med min ryggsäck och kameraväska och jag vet inte allt. När jag tittade över kanten insåg jag att jag var mycket mindre rädd för höjden än för att råka knuffa ner någon i vattnet av misstag…

Måste vara nervöst att köra en sån där båt om man står för nära kanten…

Vy från akvedukten – järnvägsbro i fjärran.

Vy åt andra hållet med en mindre och sötare bro.

Men ska man fotografera en akvedukt räcker det ju inte med att vara *på* den. Traskade därför iväg på en ”Aqueduct viewpoint path” som lät lovande. Men…njae….hade ju trott jag skulle få se lite mer än så här då…🤔

Liten del av akvedukten.

Såg två andra stigar som gick vidare, den ena rätt in i skogen, den andra utför ett stup. Okej, kanske inte riktigt så brant då, men det var brant, även om det fanns trappsteg. Mötte tre personer som precis lyckats ta sig uppför den trappan, flåsande och pustande, och frågade om det var värt det. De visade bilder och sa att om jag mailade dem min selfie så skulle de photoshoppa in den på sina bilder. 😁

Visst gjorde de ett bra jobb?

Nejdå, jag gick ner själv också. Skulle ju ha blivit så enormt besviken på mig själv annars. 😝 Men det var verkligen jättebrant och jättelångt och jag ville inte gärna gå upp igen. Dock var jag väldigt glad att jag lämnat jackan hemma. 😂

Lite sol blev det också.

Gick dock inte upp samma väg som jag kommit ned, utan gick först bort till akvedukten där jag sett att det fanns en annan trappa upp. Och kanske lite fler fotovinklar. Och det bästa med att vara fotonörd är ju förstås att man kan stanna vart 5:e steg i en sån där brant trappa och ta kort…att man råkar hämta andan samtidigt är ju bara en tillfällighet…😁

Lite underifrån…

…och lite sidanifrån…😊

Hade ju sedan tänkt åka tillbaka till Llangollen och strosa runt lite där, men dels var jag redan trött och dels hade jag gillat det jag såg när vi åkte igenom byn så mycket att jag nog hellre vill åka dit och bo över några dagar. Så istället blev det en tidigare buss tillbaka till Barmouth. Rejäl middag och en god cider som dock gjorde mig riktigt snurrig intogs på Anchor. Och sen yrade jag in på rummet. 😁 (Efter att ha tagit några bilder på Llyn-halvön i skymningsljus. IGEN.)

Himmelskt regn

Idag har det hänt något alldeles underbart här – det har regnat. I förmiddags var det fortfarande varmt och klibbigt, men under dagen har atlantvindarna blåst bort det värsta och nu skulle nog till och med jag vilja ha långbyxor och jacka på mig om jag skulle gå ut. Istället passar jag på att vila fötter och solbränd hud från igår. Eller vila och vila, jag har ändå lyckats få stegräknaren över 10 000 på mina två vändor på ”stan”. Har nämligen shoppat. 😁 Kläder, fotkräm och drakar. Det finns faktiskt många roliga butiker på den här orten. The Owl and the Pussycat var ju förstås självskriven bara för namnet, och mycket roligt fanns det där också. Pieces for Places har två butiker, en med lite mindre prylar där jag köpte fotkrämen, och en med större saker som absolut inte skulle få plats i resväskan. På den mindre butiken hade det dessutom vandrat in en katt som hjälpte till i kassan. 😁

Lunch blev det idag på Anchors, alldeles intill de andra ställena jag ätit på här. Jag gillar nog utsikten. 😁 (Bilden nedan är tagen bara någon meter närmare vattnet än där restaurangerna är)

Panorama över Barmouth Habour med järnvägsbron och Cadair Idris i bakgrunden.

Maten, en ”chicken stack” med kyckling, ost och jalapeños, var dessutom jättegod.

Mums!

Så nu sitter jag mest och funderar över vad jag ska göra i morgon. Llangollen eller Talyllyn? Jag tror att jag har bestämt mig för Llangollen och ta Talyllyn på fredag, då det är spått minst sol för resten av veckan. Det blir en ganska rejäl promenad från tåget till Castell Y Bere den dagen så ju svalare desto bättre. Dock innebär bägge alternativen att jag kommer missa den väldigt mumsiga frukosten här på hotellet, och enda alternativet är att köpa något färdigt på affären. Och äta före 8:25 imorgon bitti…😴 Kanske tur det blev en lugn dag idag och att jag egentligen kan gå och lägga mig när jag vill. 😝 Även om det är väldigt fint ljus utanför fönstret nu…..🤔

iPhone-bild tagen med hjärtat i halsgropen…tror inte älsklingstelefonen skulle överleva ett fall på fyra våningar ifall jag tappade den. 😱

Om jag vore en walesisk prins…

…så skulle jag också ha byggt ett slott här:

Vy från Criccieth Castle

Nu hann Llywelyn ap Iorwerth, även kallad den store, före med nästan åttahundra år, men då hade jag i alla fall något att besöka idag. Tåget gick till (och även förbi, men då utan mig) Criccieth. Besöket kretsade kring slottet, först med besök och guidad tur, sedan med att försöka fånga det på bild från olika vinklar. Problemet är bara att jag inte hittade någon riktigt bra vinkel någonstans. Och hade jag hyfsad vinkel var det fel ljus. Och som om inte det räckte så var jag fullständigt slut. Det var varmt, solen stekte och luften var tung. Förutom där atlantvinden kom åt att svalka. Och återigen glömde jag bort att äta. Ingen bra kombination. Och tydligen är jag väldigt svårlärd på den detaljen, för jag gör samma misstag VARENDA RESA. I alla fall en gång.

Men, men, nu kanske jag har lärt mig för den här trippen. Kanske. Påminn mig gärna. 😝

Guidningen var bra även om guiden inte var någon född historieberättare. Han berättade om Llewellyn Fawr (den store) och hans barnbarn Llewellyn ap Gruffydd, och sen elake Edward den förste som kom från England och både intog befintliga och byggde egna slott för att tämja walesarna. Ett av de slotten var Criccieth, där han samtidigt dräpte ap Gruffydd och gjorde slut på den walesiska dynastin. (Llewellyn är för övrigt min favorit bland walesiska namn 😁)

Sen var det bara att vandra runt, ta kort och försöka låta bli att trilla ner. Vissa av murarna och staketen kändes inte alls som att de var höga nog för att ge något särskilt skydd, nämligen. Efter en stund var det en av de andra gästerna på guidningen som undrade hur någon från Sverige hade tagit sig till Llyn-halvön där Criccieth ligger. De sa att det fanns massor med engelsmän som inte kände till den. 😝 Så nu vet ni också något ovanligt. 😁

Ingången.

Utsikt genom en dörr

Vy åt andra hållet.

Det var jobbigt nog att gå upp till slottet idag, utan walesare som försvarade det. Måste ha varit jobbigt värre för Edward den första och gänget.

När jag var klar på slottet hade jag ett val. Gå vänster nerför backen där jag inte visste hur det skulle se ut för att kunna fota slottet, eller gå höger nerför backen till strandpromenaden jag sett från tåget på vägen in. Rätt val hade varit att gå och äta något, men nu hände det sig att jag gick höger. Nerför en väldigt brant backe. Som jag naturligtvis behövde gå uppför igen sen…😂 Där nerifrån såg i alla fall slottet ut så här:

Criccieth österifrån.

Hyfsad vinkel, men med solen typ bakom så dåligt ljus. 🤦‍♀️ Skulle ju ha tänkt på det innan. Började klättra uppför den där backen till höger i bild och det var då energibristen slog till på riktigt. Hjärnan funkade inte, benen fungerade bara hjälpligt och det enda jag visste var att jag behövde mat och vila. Gick förbi ett cafe men de höll just på att stänga och även om jag var välkommen ändå så pallade jag inte att behöva ta något snabbt beslut, så jag gick vidare. Hittade ett snabbköp och laddade på med en macka, chips och nougat, en flaska vatten och en cola. Gick tillbaka till tågstationen och satte mig på en bänk och åt. Hade hoppats att det kanske skulle gå ett tidigare tåg tillbaka än det jag tänkt ta, men icke. Hade lyckats glömma laddsladden till telefonen på rummet, och när jag kom fram till slottet var batteriet redan på bara 50% – och returbiljetten hade jag på telefonen, så jag vågade inte starta den för att kolla. Så det var sådär två timmar till tåget hem. Bänken stod i solen vilket inte heller var någon bra idé. Men maten i magen hjälpte, och jag beslutade mig ändå för att knata ner till andra sidan av slottet för att se om det kunde bli några bättre foton därifrån. Njae, blev inte riktigt nöjd med dem heller…hade velat vara längre ut, men då hade jag blivit blöt. Och solen hade gått i moln, vilket visserligen var jätteskönt, men gav inget tjusigt ljus på slottet.

Criccieth västerifrån.

Gick tillbaka till stationen med en halvtimme tillgodo, och på väg dit fick jag den här vyn:

Criccieth Castle typ norrifrån…

Kanske snyggaste vinkeln på själva slottet, men…då såg man ju inte det häftiga läget. 🤦‍♀️ Det var bara att bryta ihop, åka hem, och inse att jag nog inte får något lika coolt slottsfoto denna resan som de där på Harlech Castle från i fjol…

Och det första och enda jag gjorde när jag klev av tåget i Barmouth igen var att äta en ordentlig middag. Sen gick jag till rummet. Yay för mig! 😁

(Och ja, lyckades visa upp biljetten på telefonen på väg hem. Puh!)

På återbesök

Vad skulle man hitta på idag då? Jag hade en känsla av att om jag stannade kvar i Barmouth skulle det bli alldeles för lite gjort, alternativt mer än vad jag var beredd på. Egentligen ville jag åka till Criccieth och kolla in slottet, men då det ska vara guidade rundvandringar där i morgon ville jag spara det till då. Mina andra två ”måsten”, Talyllyn-järnvägen med vandring till Castell Y Bere, och Llangollen med slott, järnväg och akvedukt föll bort av andra orsaker. Och så inte vara kvar i närområdet. Jamen….Portmeirion, då. Var där för tre år sedan, en riktigt regnig dag och tänkte att det kunde vara kul att kunna gå runt med kameran lite mer. Det är en fotografs paradis, med vyer och detaljer ÖVERALLT. Sagt och gjort, hoppade på tåget till Minfford, klev av och började gå. Hade inget minne av att det var så långt. Bara en mile (1,6 km), men nu var det ju varmt. Och uppför. Men till slut var jag framme. Fast det var fortfarande varmt. 😝 Strosade runt lite i själva byn, tog sedan en tågtur runt i skogen för att sedan gå ungefär samma vända. Och lite till.Bland annat fanns det en japansk damm med lite näckrosor och sånt i.

Pengar kanske inte växer på tråd, men de kan dock bankas in i sådana.

Såg en skylt till ”Ghost Garden”, vilket förstås lät jättespännande, men….det var det inte. Det var mer några halvdöda växter än nåt spökigt. Läste dock att det var trädgården i sig som var ett spöke av en tidigare trädgård, men det spelar inte så stor roll. Det var inte värt den långa och jobbiga vandringen dit. 😝 Att komma ner till strandkanten var däremot värt varenda steg. Klättrade upp genom byn igen och gick in på Caffi Glas för att mumsa i mig en svamp- och kycklingpasta, med en god cider till. Sedan började det bli dags att bege sig tillbaka mot tågstationen om jag inte ville stressa. Trots att jag var supertrött var det i alla fall kortare dit än därifrån, hur nu det gick till. Bestämde mig för att ta en tidig kväll och bara köpa en ”liten” glass och sedan gå tillbaka till rummet, och tro det eller ej, men jag lyckades faktiskt!

”Liten” glass från Knickerbockers. Ja, den var så god som den ser ut. 😁😋

En lååååång dag

Vaknade efter en inte alltför god natts sömn i Manchester. Men dusch och frukost på hotellet var riktigt bra, så Motel One får pluspoäng för det. Kanske värt att ta med egen kudde dock, om man har möjlighet. Var på tågstationen i god tid, gick till anvisad perrong i god tid. Hörde nåt om Shrewsbury i högtalaren, gick och kollade. Jodå, perrongbyte, sådär 10 minuter före avgång. Nåja, tog mig på tåget och fick fönsterplats. Dock inte det ordinarie tåget, utan ett där toaletten inte funkade. 🤦‍♀️ Lite regnigt men ganska fint utanför fönstret, även om vi ”bara” var i England. I Shrewsbury skulle jag sedan byta tåg till ett mot Barmouth. Kom fram sådär 1,5 timme innan det skulle gå (jag hade tagit till gott om bytestid), såg att mitt tåg skulle gå från spår 5 och allt var frid och fröjd. Satte mig och fikade. Läste lite. Kollade tågtavlan igen…….inget tåg till Barmouth gick att hitta. Vänta nu……..och jag som hade förbokat biljett som bara gällde på exakt det tåget…….😲 Blev en smula nervös, men såg i alla fall att det skulle gå ett tåg åt ungefär rätt håll samma tid, fast det skulle sedan söderut mot Aberystwyth istället för norrut mot Barmouth när det nådde kusten. Tänkte att om jag klev på det och sedan spelade dum så skulle det säkert lösa sig. Behövde inte spela dum, de ropade ut direkt att det var bara att byta i Machynlleth för de som skulle norröver. Ett större problem var dock att tåget nog bara var hälften så långt som det borde ha varit. När jag klev på fanns det inte en enda sittplats att tillgå, så det blev ståplats. Och varmt. Men, men. Fick en plats att sitta på till slut och pratade lite med grabben bredvid. Han kom från Devon och skulle ända upp till Pwllheli och hade rest hela dagen. Med värme och förseningar och allt. Klev av i Machynlleth, fick vänta ett tag där också på att nästa tåg skulle trilla in, men det kom i alla fall en och delade ut vatten till oss allihop som lite plåster på såren. Och så på nästa tåg. Äntligen lite svalka, och bra fönsterplats. Visste lite mer vad jag hade att vänta mig den här gången, men blev ändå väldigt glad när jag såg Barmouth i fjärran.

Dääääääär borta är Barmouth.

Och ännu gladare när jag kom fram. Hade såpass bra koll på hotellet att jag inte ens behövde kolla kartan när jag klev av tåget. Blev varmt välkomnad av Zelanie och Chris på Wavecrest och fick väskan uppburen till översta våningen. Tappade räkningen på antal trappor, men jag kommer vara vältränad innan det här är över. Men utsikten är värd det. 😁

Utsikt från hotellrummet.

Dock var det VARMT. Bytte till kortaste shortsen och plockade fram sandalerna och kameran. Enligt prognosen SKA det bli lite svalare, och det är tur det, för annars får jag klippa sönder alla mina kläder. 😝 Tog strandpromenaden in mot centrum – inte för att det är långt bort – och strosade runt i en timme eller så utan att ens plocka upp kameran. Hittade en restaurang med utsikt över bron och bergen och Mawddach Estuary och satte mig för ovanlighetens skull ute frivilligt för att äta. Det var ju ändå i skuggan. 😝 En god och stark pizza senare var det dags att sätta igång.

Barmouth bridge och Mawddach Estuary och en båt eller sju.

Walesisk drake flyger över stranden.

Blandat i och runt Barmouth.

Sen tänkte jag egentligen bara köpa lite snacks och gå tillbaka till rummet för att ta en lugn kväll…….men. Jag vet ju inte innebörden av det ordet, så jag gick ”bara en liten bit till” förbi hotellet. Sådär 3 gånger. Och sen skulle ju snart solen gå ner, så det var jag ju tvungen att vänta på……

Vy norrut mot Llyn-halvön.

Vy söderut.

Llyn igen. Och några vågor.

Godnatt sol.

Men nu ÄR jag tillbaka på hotellet, solen har gått ner för länge sedan och istället har jag Jupiter rakt utanför mitt fönster. Och vågornas brus. Och som tur är så har det faktiskt svalnat lite också, så eventuellt smälter jag inte bort innan morgondagen…😁