Sov gott i stora sängen som tar upp mer än halva rummet, och tog sedan en lugn morgon. Först på agendan när jag tog mig ut var en baconmacka från Costa och sedan ett sim-kort från Tre/Three. Båda delarna var kvickt avklarade och sedan hade jag inga direkta planer förrän på eftermiddagen. Det kom sånt där konstigt blött från himlen som jag inte är van vid här och eftermiddagens planer skulle utspela sig i närheten av British Museum så jag tänkte jag kunde ”smita in” där en sväng. Jo tjena. Kön därutanför var milslång så jag hoppade över den tanken direkt.

Gick istället ner mot Oxford Street men jag var inte på shoppinghumör, speciellt inte som jag skulle behöva släpa runt alla grejorna på promenaden sedan. När jag närmade mig Tottenham Court Road kom jag dock ihåg att jag sett något om en ”Butterfly Trail” med VR-fjärilar som man kunde släppa ut och få att landa på handen. Tvekade först över att gå dit då det var massor med folk där och jag fått för mig att det var något man skulle gå igenom – Trail, alltså. Men när jag inte kom på något bättre traskade jag dit ändå och märkte att det bara var två rum – ett stort och ett jättestort med skärmar runt väggarna och uppe i taket.

I det mindre rummet var det lite mindre trångt så där kunde jag till och med sitta och vila fötterna lite medan jag torkade upp. För det mesta var det ett magiskt tropiskt växthus med massor med färgglada fjärilar som visades på skärmarna, men däremellan var det lite andra event också. För att vara med och leka öppnade man en länk på mobilen (som jag nu hade datatrafik på – 30 gb för 200 spänn 🥳) och höll fram handen för fjärilen att landa på. Första försöket var min fina fjäril lite svår att fånga på bild, så jag gick sedan in i det jättestora rummet istället. Där kunde man också spela ett spel där man skulle släppa loss ett gäng fjärilar genom att skjuta nektar på deras puppor (ja, det låter skumt 😂) men när jag väl fattade hur det funkade gick det också bra. Efter det fick jag en ny fjäril också som var lite mer samarbetsvillig.

Sen hade jag fördrivit tillräckligt med tid för att det skulle bli dags att sikta på någon mat innan guidningen. Jag hade tidigare gått förbi ett ställe jag läst om i flera London-guider, nämligen ett litet kameramuseum med kafé i närheten av British Museum. Ingen milslång kö för att ta sig in där, och tur var väl det för det var inte stort. Beställde mig en panini med pastrami och en äppel- och mintjuice och båda delarna var väldigt goda. Paninin serverades dessutom med en sallad med senapsdressing och INGEN FRITERAD POTATIS. Det måste vara första gången. 😝 Även om det säkert skulle ha varit intressant att kolla runt på museet också och det inte kostade mer än 3 GBP så valde jag att traska vidare. Mitt fotointresse har inte gått över till ett intresse för gamla kameror – än.

Kom ganska kvickt fram till Russel Square station där guidningen skulle starta, men det regnade fortfarande så jag gav mig av på jakt efter ett paraply då jag ändå hade en halvtimme till godo. Det var dessutom blåsigt så jag valde ett som skulle vara extra starkt, men det gjorde det inte roligare att använda.

Ganska prick 14:30 dök guiden Ronnie upp och samlade ihop oss. Efter lite strul med betalningen och besked att hon tyvärr inte hade något stamgästkort med sig gick vi iväg. Vi var en grupp på 12 + guide inklusive ett par barn som hade svårt att stå stilla. Jag hade valt att gå den här guidningen om University College London då jag bott i närheten så många gånger och undrat vad som försiggått därinne. Idag skulle vi fokusera på medicin och Ronnie guidade runt oss i omgivningarna. Hon hade lite extra fokus på kvinnor inom området då de länge var förhindrade att bli doktorer – tack vare Henry VIII.

Det andra genomgående temat var att det var lärt folk från Skottland som kom ner till London och spred sin kunskap. Vi gick igenom ett par parker, såg monument och statyer och ett gäng ekorrar. Läste namn på byggnader och kollade efter småkryp på balkonger. Ronnie berättade också om Robert Liston, kirurgen som hade sådant fokus på att operera snabbt att han vid ett tillfälle sägs ha misslyckats till 300%. Med samma skalpelldrag lyckades han skära sönder kläderna på en åskådare, skära av fingrarna på sin medhjälpare som höll ned mannen som skulle få benet amputerat, och benet han faktiskt skulle skära i. Alla tre dog, den förste av en hjärtattack och medhjälparen av kallbrand. Det finns dock inga bevis för att historien skulle vara sann.

Prick 16:30 sa vi hejdå till Ronnie och jag hade resten av kvällen för mig själv. Ville ha mer mat – och något som inte var brödbaserat. Tänkte också att jag skulle passa på att shoppa lite Lush-grejor medan jag var i rätt del av stan. Turligt nog hittade jag en Wagamama i närheten av Lush på kartan så jag tog mig ett par tunnelbanetåg dit. Det hade gått ungefär lika snabbt att gå hela vägen men fötterna började bli trötta.

Wagamama är en sån där asiatisk kedja man kan hitta lite överallt och jag gillar deras mat riktigt mycket. Själva matsalarna med långbord och bänkar tycker jag som idé är trevlig men i praktiken saknar jag någonstans att lägga kläder och väska och det blir väldigt högljutt. Men med hörlurarna i och jackan i knät så gick det för sig ändå. Maten var dessutom jättegod, valde en gochujang-kryddad kycklingrätt med grönsaker och ris och en stor juice som kallades ”Positive”. Tror det var nån ananas och gurka och äpple i bland annat. Var lite lockad att beställa till lite extra grönsaker då de brukar vara supergoda, men med tanke på hur mätt jag var efteråt var det nog bra jag lät bli.

Hade sedan inte lång bit att gå till Lush, men då jag även var i närheten av Carnaby Street gick jag en sväng dit först. Såg många roliga matställen där också, bland annat ett Dishoom som jag skulle vilja prova äta frukost på men det var inte riktigt läge för det än. Jag hade en rejäl shoppinglista att ta mig igenom på Lush så jag högg direkt en korg och började spana runt. Doftkänslig som jag (också) är så är det också konstigt att jag inte har några problem med de butikerna. De luktar ju lång väg, och därinne är det inte lätt att fokusera näsan på en viss produkt om man vill provsniffa innan man köper. Hittade till slut allt jag ”behövde” och gick till kassan där en trevlig tjej slog in allt i kassan. Puh, jag klarade budgeten! 🤪 Hade ju inte ens räknat, men var väl smart att börja där så får man dra in på annat istället vid behov.

Enklaste vägen ”hem” var sedan med Lizzie line från Tottenham Court Road till Farringdon. Bara en hållplats men hade absolut inte velat gå hela vägen. Efter att ha köpt lite kvällssnacks stannade stegräknaren på 19 400 steg under dagen. Det är typ 4 ”normaldagar” för mig just nu så inte konstigt om fötterna protesterar. 😲 Skönt då att kunna slappa på rummet ett tag. Det må vara litet men ändå bekvämt och i och med att man kan höja huvudänden på sängen är det ovanligt trevligt att kolla på TV här. Dessutom finns det inbyggt Chromecast i tvn så man kan streama vad man vill från sina egna tjänster. Alla hotell borde ha det så tycker jag. 😁

Imorgon kan det nog bli en dagstripp till havet, då jag på något vis lyckats boka in grejor varenda annan dag…ooooops. 😇