Ny dag, nya planer. Det finns två egentliga huvudorter här i det norraste landskapet i Skottland, Caithness. Thurso där jag övernattat är den ena, Wick på östkusten är den andra. Idag tänkte jag mig ett besök dit, förhoppningsvis med en utflykt till ett coolt slott i ”närheten”.

Jag hade därför beställt frukost till 8 istället för 8:30 för att hinna med bussen senast 9:30. Dock var det så glad och pratig stämning i frukostrummet, och jag var egentligen rätt trött och sliten efter dagen innan, så jag tog det lite för lugnt för att hinna iväg i tid och fick ta 10:30-bussen istället.

När jag kom fram till Wick försökte jag först hitta någon sorts turistinformation. Jag visste att jag skulle behöva få tag på en taxi för att ta mig ut till slottet, men de hade inga smidiga taxi-appar häruppe. Även om jag har ett lokalt simkort och det kostar gratis att ringa även här så tycker jag verkligen inte om det. Dels måste jag kunna förklara vad jag vill lite snabbt och effektivt, dels måste jag höra vad männskan i andra änden säger.

Wick verkade dock inte vara en jättelevande stad, jag såg många tomma utrymmen med affärer som stängt eller flyttat. Såg en skylt om turistinfo, men den pekade bara till en affisch på väggen – om den inte menade kaféet som den stod utanför. Tänkte att det kanske skulle finnas någon taxifirma på affischen i alla fall, men det närmaste jag hittade var Richard’s Car Hire. Det lät ju i och för sig passande, men tyckte det lät billigt med 66 pund för en hel dag. En stund senare insåg jag att man kunde hyra en BIL, för att köra själv. 🤦‍♀️ Sa ju att jag var trött. 😝

Efter att ha gått till hamnen, jobbat upp lite mer mod, kollat internet efter nummer och flyttat mig till en relativt tyst plats lyckades jag till slut faktiskt plocka upp telefonen. Tog första resultatet först, som var Jimmy’s Taxi. Tänkte mig förstås att det var någon sorts central person som skulle svara och skicka dit någon bil ur flottan – men jag kom nog direkt till chauffören. Frågade om han hade någon bil ledig för att ta mig upp till Castle Sinclair Girnigoe och hans svar var i stort sett ohörbart. Förstås. Efter att han repeterat fick jag i alla fall med mig att han kunde plocka upp mig om ett par minuter. Hade jag inte gissat att han behövde veta var jag befann mig hade jag inte förstått att han frågade det heller. 😝

När jag väl satt i bilen var han i alla fall lättare att höra och förstå. Det skulle kosta 15 pund till slottet, och han undrade varför jag ville dit. ”Jag gillar att fotografera gamla stenbyggnader som börjar falla isär”, svarade jag. Han får tydligen många beställningar från turister som själva heter Sinclair som vill följa sina gamla anor. Under resan upp berättade han en del om Sinclairs, men jag vet inte hur mycket jag tror på. Han sa nämligen också att ortsnamnet Wick kom från vikingarna som var här och härjade under vikingatiden, och att det betydde by. Nääää, vik betyder definitivt inte by, utan vik. 😁 Wick ligger mycket riktigt vid en vik också. Lite kul med ortsnamn från vikingatiden här, åkte också förbi en loch med bussen – den hette Watten. 😁

Bad att bli upphämtad igen 1,5 timme senare, och då sa han att vi kunde ta betalningen sen. Tänkte först att det ju var väldigt generöst, men han visste förstås att han släppt av mig 5 kilometer från närmaste busshållplats. Jag traskade direkt ner mot slottet och passade på att fotografera alla informationsskyltar längs vägen dit. Man vet aldrig när det kommer väl till pass, och min hjärna kommer definitivt inte ihåg allt.

Slottet har förfallit rätt rejält och ligger väldigt dramatiskt ute på några klippor vid havet. Det var inte jättemycket av det som gick att gå runt i, och det var inte så stort till att börja med heller. Dock fanns det ett par stigar som gick till roliga utsiktspunkter under och nedanför slottet som jag tog till när jag fotat klart inuti. Den första gav de finaste vyerna, inklusive fler stormfåglar, medan den andra ledde till en liten stenstrand där människor roat sig med att stapla stenar på varandra. MÅNGA stenar på många andra. Jag räknade aldrig alla staplarna, men förmodligen har jag fotograferat de flesta. 🤣

Sådär en halvtimme innan taxin skulle komma tillbaka började jag röra mig upp mot parkeringen igen, vilket nog var tur. Benen var riktigt trötta och skakiga efter de bitvis branta stigarna utanför slottet, så det tog sin tid att gå uppöver. Prick 13:30 började det komma några droppar regn, och taxin dök upp någon minut senare. Precis när jag satt mig i bilen öppnade sig himlen för ett rejält skyfall, så jag var glad att jag inte bett honom komma senare. Perfekt timing med andra ord.

Jag bad att bli avsläppt vid Wicker’s World, ett kafé som skulle ha bästa maten i byn. De skulle också ha riktigt goda kakor. Studerade menyn ett tag och kunde inte hitta något jag ville ha, speciellt som jag tänkte åka tillbaka till Thurso rätt tidigt och äta mer god och kryddig mat på restaurangen jag besökte i förrgår. Till slut blev det en cola och en bit chokladkaka. 😋 Använde vilotiden och kaféts wifi till att se vad mer jag skulle hitta på medan jag var där, och hittade ett par cacher jag skulle kunna kolla efter. Såg också att jag missat en adventure lab-punkt ute vid slottet, men det var ju så dags då – tänkte inte betala 30 pund till för att svara på en fråga.

Cacherna var längs hamnen, och det var även där kaféet var, så när jag kände att jag fått lite mer energi igen gav jag mig iväg. Och då sken solen. Det riktigt brände i skinnet där den kom åt, faktiskt, är nog inte van vid sol nu. 😝 Hittade snabbt första cachen som bara var ett par hundra meter bort. Gick vidare längs vattnet och stötte på en stor snigel på stenplattorna. Tyckte att den borde i alla fall inte vara för snabb för mig att hinna fota, men efteråt märkte jag vad som såg ut som rörelseoskärpa på i alla fall en bild. 🤣 (På tal om kass fotograf, jag har också lyckats ta en selfie, med mobilen, där jag blinkar samtidigt som jag fotar. Vet inte om det här är så bra sysselsättning för mig egentligen. 🤪)

Nästa cache var i närheten av den gamla sjöräddningsbyggnaden, men lite uppe i en sluttning. Hade det inte funnits en trappa hade den fått vara orörd av mig ärligt talat – jag var seeeeeeg. I gräset fram till cachen var det helt belamrat av mindre sniglar, men de hann inte ifatt mig i alla fall. Har sett så många roliga och kluriga cachar på sistone att jag först bommade att kolla efter det enklaste – en burk vid foten av telegrafstolpen som var det tydligaste alternativet för en gömma. Men där var den. Loggade och passade på att fota lite så det såg ut som att jag gjorde något vettigt där jag var – det var inte jättemuggligt, men några människor gick förbi nedanför.

Sedan klättrade jag mödosamt uppför resten av trappan till toppen av klippan, där jag sett ett par monument. Det närmaste, som trappan ledde direkt upp till, var uppfört till ära av James Bremner, en man som var duktig på att ta upp skeppsvrak och laga dem och få dem användbara igen – han hade lagat 236 stycken.

Jag hade sett en annan staty längs vägen också, så efter en liten sväng ut mot udden vände jag tillbaka mot stan. Nästa staty var uppförd till minne av alla som förolyckats till sjöss, och jag tyckte väldigt mycket om den. Svår att få någon riktigt bra bild dock, då det var motljus om jag ville se framsidan.

När jag kollade tidtabellerna tänkte jag först åka hem 15:55, men det visade sig vara ett tåg och jag hade ju redan betald bussbiljett tillbaka. Bussen skulle gå 16:33, men vädergudarna hade nog inte uppfattat att jag ändrat mig, för de öppnade himlen igen bra precis vid 16. Min jacka är visserligen väldigt fin och turkos och bra i nästan alla väder – men ett skotskt skyfall orkar den inte riktigt med. Får nog kolla efter bättre regnkläder. 😝

Blöt men ändå glad hittade jag en busshållplats där det enligt appen skulle gå bussar tillbaka till Thurso. Det stod dock ingen info i busskuren, så jag dubbelkollade med hotellet mittemot att jag faktiskt var på rätt plats. En stund senare kom bussen också, och då hade solen tittat fram igen. När vi varit på väg i 5-6 minuter började bussen tjuta, och chauffören stannade för att kolla vad som var fel. Tydligen var det något strul med framdörren, som varnade att den inte var stängd. Efter lite joxande fick han till det och vi körde vidare. När vi började närma oss Thurso började dörren tjuta igen i en snabb högersväng, men när vi svängde tillbaka åt vänster blev den tyst igen. Lynnig jäkel. 😝

Under bussresan hade jag funderat på två alternativ för chilikyckling – dels bekanta Pride of Bengal, eller så ett ställe som hette T’s Cafe. (Ingen koppling till Mr T, vad jag vet) Kaféet skulle vara lite undangömt ovanför en kiosk, och ha väldigt god mat från Sri Lanka, och kom varmt rekommenderat av Jane. Jag hoppade av bussen mittemellan alternativen, men bestämde mig för att testa något nytt istället för välbekant, även om det var en höjdare.

Blev ensam gäst till att börja med, så det kanske stämmer att folk hade svårt för att hitta dit. Inte var det fullt upp med telefonsamtal för att beställa takeaway heller, och de pip jag hörde kom från en microvågsugn i köket. Det ingav inte direkt förtroende. Beställde dock några grönsaksrullar till förrätt och Devil Chicken till huvudrätt – det skulle vara hett och sött och tillagat med chili, ingefära och vitlök, tre goda ting. Man kunde få maten mild, medium eller hot och jag valde förstås hot.

Jättemätt och jättenöjd gick jag på Co-op och handlade lunch till morgondagen, innan jag långsamt gick längs strandpromenaden tillbaka till boendet. Tittade en sista gång på Orkney som låg där så vackert i kvällsljuset – för där borta sken solen – och försökte fånga stämningen på video. Kommer att sakna Thurso, men samtidigt ska det bli skönt med lite mer civilisation – det vill säga bussar och tåg. Och Nando’s. 😝

När jag kom till boendet såg jag att vi fått besök – en minibuss från Rabbie’s stod utanför. Guiden satt och drack vin med Lisa, ägarinnan, på hennes kontor när jag kom in, och de verkade ha väldigt roligt. Jag bad att få betala så jag skulle slippa göra det i all hast på morgonen, och hon bekräftade att hon ordnat taxi till tågstationen åt mig 8:10. Willie, som guiden hette, var en äkta skotte, och Lisa är från England så de höll förstås på och gnabbades ungefär som svenskar och norskar gör hemma. Han var generellt väldigt pratglad, vilket förstås är en bra egenskap när man är guide, och tipsade mig om lite utflykter från Aberdeen – som att jag behöver mer att göra där. Ett han nämnde var Fyvie Castle, vilket faktiskt lät som ett riktigt bra alternativ som jag inte vill stanna kvar i stan någon fler dag. Jag har en rundtur med Rabbie’s bokad redan på torsdagen, och sedan planer för Dunnottar Castle någon annan dag. Med Fyvie en tredje så bli det i så fall 2 dagar att se Aberdeen. Tror inte jag kommer få tråkigt. 😝

Och för tredje dagen i rad som gick jag och nynnade ”vilken härlig dag” när jag kom upp på rummet och började packa…😁